Sylvia Lindén
Advokat, Partner
En upphandlande myndighet ska anta det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet. Vad som utgör ett sådant anbud ska enligt 16 kap. 1 § lag (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU) avgöras av pris, kostnad eller bästa förhållande mellan pris och kvalitet. Därutöver får inte utvärderingsmodellen stå i strid med de grundläggande principerna i 4 kap. 1 § LOU eller annan bestämmelse i LOU. Frågan om utformning av utvärderingsmodell har behandlats i Kammarrätten i Stockholms dom av den 14 oktober 2019 i mål nr 4427 – 4433-19.
Kammarkollegiet genomförde två upphandlingar som var uppdelade i flera anbudsområden. De anbud som var ekonomiskt mest fördelaktiga utifrån bästa förhållande mellan pris och kvalitet för varje enskilt område skulle antas. Utvärdering av pris baserades på i anbudet angivet taktimpris, d.v.s. högsta pris som erbjuds, där priset var angivet inom ett av Kammarkollegiet fastställt intervall. Lägsta taktimpris inom intervallet genererade 10 poäng och högsta taktimpris 0 poäng och taktimpriser däremellan erhöll poäng enligt en linjär skala. Dock beskrevs inte vad som sker med taktimpriser som anges utanför intervallet. Efter tilldelningsbeslutet ansökte flera bolag om överprövning och anförde att Kammarkollegiet tillämpat en utvärderingsmodell som förhindrat anbudsgivare att konkurrera med låga priser. Det anfördes även att det kunde tolkas som ett obligatoriskt krav att ange priserna inom intervallet och således att anbudsgivare som angav priser utanför intervallet riskerade att uteslutas. Detta skulle enligt bolagen stå i strid med HFD 2018 ref. 50 där HFD konstaterade att angivna lägsta tillåtna priser, s.k. golvpriser, inte är förenligt med upphandlingslagstiftningen. Förvaltningsrätten biföll ansökningarna om överprövning och Kammarkollegiet överklagade domen till kammarrätten.
Kammarrätten prövade först frågan om hur upphandlingsdokumenten skulle tolkas avseende möjligheten att ange taktimpriser utanför intervallet. Enligt domstolen avsåg formuleringen att priset ”ska anges” inom intervallet inte ett obligatoriskt krav, med följden att priser utanför intervallet kan leda till uteslutning, utan avsåg ett tilldelningskriterium. Konsekvensen av utvärderingsmodellen är att anbudsgivarna hindras från att konkurrera med lägre priser eftersom priser under intervallgolvet erhöll 0 poäng.
Domstolen prövade därefter frågan om utvärderingsmodellen stred mot likabehandlingsprincipen. Kammarrätten beaktade HFD 2018 ref. 50, särskilt gällande förhållandet mellan likabehandlingsprincipen och anbudsgivares möjlighet att konkurrera med låga priser. Det konstaterades att utvärderingsmodellen innebar att en anbudsgivare som angett pris under intervallgolvet, och erhållit samma poäng för kvalitet som anbudsgivare som angivit pris inom intervallet, får lägre poäng vid utvärderingen. Detta trots att den förste anbudsgivaren objektivt sett erbjudit det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet. Anbudsgivaren behandlas således sämre utan sakliga skäl och utvärderingsmodellen stred mot likabehandlingsprincipen.
Avgörandet visar att förhållandet mellan likabehandlingsprincipen och möjligheten att konkurrera med låga priser inte endast är av relevans gällande obligatoriska krav. Utvärderingsmodeller som inte ger mervärdespoäng för pris under ett visst intervall utgör ett hinder för anbudsgivare att konkurrera med lägre priser vilket inte är acceptabelt.
Om det inte finns sakliga skäl, strider det mot likabehandlingsprincipen att behandla objektivt sett mer ekonomiskt fördelaktiga anbud sämre än motsvarande anbud som är mindre ekonomiskt fördelaktiga.
Advokat, Partner