Artikel Mellanhand måste mejla rätt – dom om skadeståndskrav vid konsultförmedling
Vilka problem kan uppstå vid användning av mellanhänder i byggprojekt? I ett färskt avgörande från Svea hovrätt ser vi exempel på en sådan mellanhandslösning som krävde att mellanhanden agerade självständigt gentemot sin avtalspart, men inte gjorde det. Konsekvensen blev att mellanhandens krav på skadestånd ansågs preskriberat.
Kort om mellanhandslösningar
Mellanhandslösningar används i vissa former av offentliga upphandlingar, till exempel vid upphandling av konsultförmedling. Beställaren ingår då ett avtal med en konsultförmedlare som agerar mellanhand och i sin tur ingår avtal med en eller flera konsulter. Beställaren har alltså endast en avtalsrelation med konsultförmedlaren och står inte i något avtalsförhållande med den konsult/de konsulter som konsultförmedlaren ingår avtal med.
För några år sedan uppmärksammade Konkurrensverket och Upphandlingsmyndigheten denna form av mellanhandslösningar, som går ut på att en mellanhand köper varor, tjänster eller byggentreprenader från en säljare och säljer dessa vidare till en köpare. Myndigheterna konstaterade att upplägget kan vara bra, till exempel för att det kan effektivisera inköpsprocessen, men att det vid strategiskt viktiga inköp kan finnas fördelar med att ha en direkt avtalsrelation med den konsult eller dylikt som faktiskt utför tjänsten.
Bakgrund till tvisten och tingsrättens prövning
En beställare hade ingått ett ramavtal med en konsultförmedlare om leverans av konsulttjänster. Beställaren avropade ett projekteringsuppdrag från avtalet med konsultförmedlaren som i sin tur åtog sig att anlita konsulter för uppdraget. Konsultförmedlaren ingick därför ett avtal med ett konsultbolag. Det fanns alltså inget avtal mellan beställaren och konsultbolaget, utan konsultförmedlaren var den som förmedlade beställarens uppdrag vidare till konsultbolaget. Konsultförmedlarens avtal med beställaren och konsultbolaget var i huvudsak spegelvända och för båda avtalen gällde ABK 09.
Konsultbolaget levererade så småningom bygghandlingar till projektet. Beställaren ansåg att bygghandlingarna var bristfälliga och felaktiga vilket lett till stora tidsmässiga och ekonomiska konsekvenser för beställaren. Beställaren väckte talan mot konsultförmedlaren i juli 2019 och begärde att konsultförmedlaren skulle utge skadestånd motsvarande cirka 5 miljoner kronor till beställaren. Konsultförmedlaren väckte i sin tur talan mot konsultbolaget och begärde att konsultbolaget skulle utge motsvarande belopp till konsultförmedlaren för det fall tingsrätten fann att konsultförmedlaren var skadeståndsskyldig gentemot beställaren.
Under handläggningen av målen i tingsrätten invände konsultbolaget att konsultförmedlarens talan var preskriberad, dvs. att rätten att göra anspråk på skadestånd enligt 5 kap. 6 § ABK 09 hade gått förlorad eftersom kravet inte framställts i rätt tid. Konsultförmedlaren och beställaren var dock överens om att beställarens skadeståndskrav mot konsultbolaget framställts inom preskriptionsfristen. På begäran av parterna prövade tingsrätten i en så kallad mellandom om konsultförmedlarens krav mot konsultbolaget var för sent framställt. Tingsrätten kom fram till att rätten att framställa skadestånd inte gått förlorad.
Tingsrätten gick därefter vidare och prövade i en slutlig dom om konsultförmedlaren ansvarade gentemot beställaren och konsultbolaget gentemot konsultförmedlaren för de påstått bristfälliga handlingarna. Vår sammanfattning av tingsrättsdomen går att läsa här.
Frågan om konsultförmedlarens krav mot konsultbolaget var preskriberat
Tingsrättens domar överklagades till hovrätten i vissa delar av både konsultbolaget och konsultförmedlaren. Hovrätten har nyligen meddelat dom i målet (mål nr T 6836-21).
Den mest intressanta frågan i hovrätten var om konsultförmedlaren förlorat rätten att framställa anspråk på skadestånd mot konsultbolaget. Som angetts ovan var beställaren och konsultförmedlaren överens om att beställaren hade framställt krav på skadestånd i rätt tid, medan konsultbolaget ansåg att konsultförmedlaren framställt kravet för sent. Hovrätten skulle således endast pröva om konsultförmedlarens krav mot konsultbolaget var preskriberat, inte om beställarens krav mot konsultförmedlaren var preskriberat.
Konsultförmedlaren hade i det aktuella fallet påstått att ett meddelande som skickats från beställaren till såväl konsultförmedlaren som konsultbolaget utgjort ett preskriptionsavbrytande meddelande enligt 5 kap. 6 § ABK 09. Konsultförmedlaren hade alltså inte riktat något eget krav mot konsultbolaget.
Konsultförmedlaren påstod att parterna hade kommit överens om att beställaren och konsultbolaget skulle hantera krav på skadestånd direkt mellan varandra, utan konsultförmedlarens inblandning. Detta var inget som konsultförmedlaren lyckades bevisa. Konsultförmedlaren lyckades inte heller visa att konsultbolaget på något annat sätt skulle ha godtagit en sådan ordning eller blivit bunden av sitt agerande genom passivitet. Hovrätten konstaterade att det inte heller förelåg någon intressegemenskap mellan beställaren och konsultförmedlaren som gav konsultförmedlaren rätt att tillgodoräkna sig beställarens meddelande som sitt eget krav mot konsultbolaget. Sammanfattningsvis kom hovrätten fram till att konsultförmedlarens rätt att göra gällande anspråk på skadestånd mot konsultbolaget hade gått förlorad enligt 5 kap. 6 § ABK 09 eftersom konsultförmedlaren inte inom föreskriven tid på egen hand framställt ett skadeståndskrav.
Även om konsultförmedlaren kunde ha tillgodoräknat sig beställarens meddelande ansåg hovrätten att meddelandet inte var tillräckligt konkret och tydligt för att bryta preskriptionen. Ingenstans i meddelandet angavs att ett anspråk på skadestånd riktades mot konsultbolaget. I denna del hänvisade hovrätten bland annat till vad Högsta domstolen uttalat om preskriptionsregler i standardavtal – ett preskriptionsavbrytande meddelande måste ange ett huvudsakligt händelseförlopp och den skadelidande måste klargöra att han eller hon har ett anspråk till följd av detta. Vidare hänvisade hovrätten till den entreprenadrättsliga litteraturen där det sagts att krav på skadestånd ska framställas konkret så att det klart framgår att det är fråga om ett skadeståndskrav.
Några lärdomar av hovrättens dom
Hovrättsdomen belyser ett problem med användandet av mellanhänder såsom konsultförmedlare, nämligen att konsultförmedlaren som utgångspunkt inte kan tillgodoräkna sig beställarens meddelande mot konsultbolaget som ”sitt eget”. Den som agerar som konsultförmedlare måste alltså vara noga med att framställa krav mot sina avtalsparter på egen hand, om inte parterna har avtalat om en annan ordning. Om konsultförmedlaren inte gör det riskerar ansvaret för konsultbolagets fel att slutligen landa hos konsultförmedlaren som då kan bli skadeståndsskyldig gentemot beställaren utan att kunna rikta kravet vidare.
I det aktuella målet var parterna överens om att beställarens krav till konsultförmedlaren var ett korrekt skadeståndskrav framställt i rätt tid. I andra, liknande situationer kan det dock finnas en risk att det istället är beställaren som inte ansetts ha framställt krav mot konsultförmedlaren i rätt till (till exempel om beställaren skickat kravet direkt till konsultbolaget). Som nämnts i artikelns inledning kan det vid strategiskt viktiga inköp kan finnas fördelar med att ha en direkt avtalsrelation med den konsult som faktiskt utför tjänsten, istället för att träffa ett avtal med en konsultförmedlare som i sin tur träffar ett separat avtal med konsulten. Det är i så fall ofta tydligare vem som ansvarar mot vem, och vem som ska stå som avsändare och mottagare på olika former av meddelanden.
En ytterligare lärdom från domen är att den som vill nyttja mellanhandslösningar, men minska risken för de problem som angetts ovan, måste vara tydligare i sin avtalsskrivning.
