Artikel Grannar har inte alltid rätt att klaga på bygglov

I ett beslut från december 2022 slog Högsta domstolen fast att en granne vars fastighet delar gräns med en bygglovsfastighet, men inte med det specifika område som bygglovet avser, inte hade rätt att överklaga bygglovet. Tidigare har en granne vars fastighet direkt angränsar till bygglovs­fastigheten (en så kallad rågranne) i princip ansetts ha automatisk rätt att överklaga ett bygglov.

Bakgrund

Det förekommer ofta att bygglovsprocessen försenar bygg- eller anläggningsprojekt. En av anledningarna till detta är att meddelade bygglov ofta överklagas av missnöjda grannar. Även i de fall där de som klagar inte har rätt i sak skapar själva överklagandeprocessen en osäkerhet i planeringen av det övergripande projektet och dess olika entreprenader.

Beslut om bygglov fattas av en kommunal byggnadsnämnd som består av folkvalda kommunpolitiker. Ett beviljat bygglov kan sedan överklagas till länsstyrelsen där kommunens beslut prövas av utsedda tjänstemän. Länsstyrelsens beslut kan i sin tur överklagas till mark- och miljödomstolen och sedan till mark- och miljööverdomstolen. Mark- och miljööverdomstolen är i de flesta fall sista instans, men i undantagsfall kan Mark- och miljööverdomstolen tillåta att dess dom överklagas till Hösta domstolen.

Ett överklagande av ett beviljat bygglov kan alltså skapa betydande förseningar eftersom varje instans kan behöva flera månader för att kunna meddela ett beslut. Därutöver kan instansernas tolkningar av de tillämpliga reglerna skilja sig från varandra, vilket innebär att det kan vara osäkert om ett bygglov faktiskt kommer att beviljas fram till det slutliga avgörandet. Frågan vem som har rätt att överklaga är därför väldigt viktig.

Tidigare praxis

Ett beslut i ett förvaltningsärende får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot (se 42 § förvaltningslagen (2017:900)). Bestämmelsen gäller även i fråga om överklagande av en byggnadsnämnds beslut om bygglov. Detta innebär kort sagt att den som vill överklaga ett beviljat bygglov måste vara tillräckligt påverkad av bygglovet.

Vad gäller grannar har det sedan länge funnits en fast praxis att rågrannar, alltså ägare till fastigheter som direkt gränsar till bygglovsfastigheten, alltid anses berörda av beslutet på det sätt som avses i 42 § förvaltningslagen. Med angränsande fastighet brukar man jämställa fastighet som bara är åtskild från bygglovsfastigheten genom en väg eller gata. På grund av denna praxis har domstolarna ofta inte prövat om en rågranne i praktiken blir påverkad av det beviljade bygglovet.

I rättsfallet RÅ 2005 ref. 36 har Högsta förvaltningsdomstolen (som enligt då gällande lagstiftning prövade frågan) även ansett att principen om rågrannes klagorätt gäller oavsett hur långt det är mellan platsen där den sökta åtgärden ska vidtas och rågrannens fastighet eller bostad.

Den aktuella fastigheten och prövningen i lägre instanser

I det nu aktuella målet (Ö 5766-1) bestod bygglovsfastigheten Sularpsängen 2:3 av flera områden (se kartskissen nedan, där områdena 1, 2 och 5 är markerade). Områdena delade inte en kontinuerlig fastighetsgräns, utan område 5 skildes från område 2 av en väg som inte ingick i fastigheten och område 2 skiljdes från område 1 genom ett några tiotal meter brett område som ingick i en annan fastighet.

Fastighetsägaren sökte bygglov för område 5 (mörkröd markering på kartskissen ovan), som byggnadsnämnden beviljade. Bygglovet överklagades av ägaren till en fastighet som endast angränsade till område 1 (den klagande grannens fastighet är blåmarkerad i kartskissen ovan och område 1 är markerad i ljusrött).

Länsstyrelsen ansåg inte att denna granne hade rätt att överklaga bygglovet. Mark- och miljödomstolen var av motsatt uppfattning medan Mark- och miljööverdomstolen delade Länsstyrelsens bedömning.

Eftersom frågan var av principiellt intresse beslutade Mark- och miljööverdomstolen att grannen fick överklaga beslutet till Högsta domstolen, vilket också skedde.

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen började med att slå fast att principen om rågrannes klagorätt inte ska utvidga den rätt att överklaga som följer av 42 § förvaltningslagen. Risken är annars att det förekommer omotiverade förseningar och fördyringar av byggprocessen. I stället slog Högsta domstolen fast att domstolarna i framtida fall bör ta ställning till om det finns typsituationer då principen om rågrannars rätt att överklaga inte bör tillämpas.

Vad Högsta domstolen nu har slagit fast är alltså att regeln om rågrannars klagorätt inte ska upprätthållas strikt utan att det kan finnas situationer där man kan ifrågasätta om bygglovet kan anses ”angå” en rågranne enligt 42 § förvaltningslagen.

En sådan typsituation är enligt domstolen när det – som i detta fall – rör sig om friliggande områden som skiljs åt av vatten eller mark som inte tillhör fastigheten och där det framstår som en slump att de olika områdena inte är olika fastigheter. Högsta domstolen slog fast att man i detta fall ska behandla varje friliggande område som en egen fastighet när man prövar vilka rågrannar som kan ha rätt att överklaga bygglovet. Med tillämpningen av denna princip beslutade Högsta domstolen att grannen i det aktuella fallet saknade klagorätt.

Högsta domstolens dom är av principiellt intresse eftersom den öppnar för att det skulle kunna finnas flera situationer där det kan ifrågasättas om en granne som rent tekniskt sett har en angränsande fastighet verkligen är berörd i tillräcklig omfattning för att denne ska anses ha rätt att överklaga bygglov. I sådana fall skulle grannfastighetsägares rätt att överklaga kunna begränsas, vilket skulle underlätta bygglovsprocessen.

Sammantaget är det sannolikt att vi framöver kommer att få se fler intressanta rättsfall om grannars klagorätt som bygger vidare på domen från Högsta domstolen.