Artikel Lokalhyresundantaget – ny vägledning från EU-domstolen

EU-domstolen meddelade den 22 april 2021 dom i mål C-537/19. Målet rör det så kallade lokalhyresundantaget i artikel 10 a i direktiv 2014/24/EU (artikel 16 a i direktiv 2004/18/EG som var tillämpligt i målet). EU-domstolen har i domen prövat frågan om ett kontrakt om hyra av en byggnad som ännu inte uppförts skulle klassificeras som ett hyreskontrakt eller en byggentreprenad.

Fakta i målet

EU-kommissionen väckte talan om fördragsbrott mot Republiken Österrike med motiveringen att en österrikisk upphandlande myndighet (Stadt Wien-Wiener Wohnen) hade tilldelat ett hyreskontrakt utan att genomföra ett konkurrensutsatt förfarande och utan att tillkännage ett meddelande om ett sådant förfarande.

Enligt kommissionen innebar den omständigheten att myndigheten ingick ett långfristigt hyreskontrakt avseende en byggnad (Gate 2) innan byggnaden hade uppförts, att myndigheten hade gjort en direkttilldelning av ett byggnadsentreprenadkontrakt i syfte att hyra ut en kontorsbyggnad. Detta eftersom myndigheten hade ett inflytande över planeringen av byggnaden som, enligt kommissionen, gick mycket längre än de som vanligtvis ställd av den som hyr en byggnad. Kommissionen menade bl.a. att myndigheten hade påverkat byggnadens projektering avseende uppförandet av en bro mellan två flyglar samt uppförandet av sjätte till åttonde våningsplanen i ena flygeln.

Enligt kommissionen kunde kontraktet inte betraktas som ett hyreskontrakt som omfattas av undantaget i artikel 16 a utan skulle istället kvalificeras som ett upphandlingspliktigt byggentreprenadkontrakt.

EU-domstolens avgörande

Domstolen konstaterade inledningsvis att undantaget från direktivets tillämpningsområde i artikel 16 a kan utsträckas till hyra av icke-befintliga byggnader. Undantaget kan dock inte göras gällande när byggnadsverket utgör ett ”offentligt entreprenadkontrakt” om uppförandet tillgodoser de behov som den upphandlande myndigheten har specificerat. Detta är fallet när den upphandlande myndigheten har vidtagit åtgärder för att definiera byggentreprenadens särdrag eller åtminstone för att utöva ett avgörande inflytande över dess projektering.

Avseende den aktuella byggnaden noterade domstolen att planeringen av denna var avslutad redan vid tidpunkten för förhandlingarna om ingående av hyreskontraktet. Gällande uppförandet av sjätte till åttonde våningsplanet framgick inte av hyreskontraktet att det fanns någon valmöjlighet för uppförandet utan endast för att hyra ytterligare utrymmen. Projekteringen av våningsplanen var därför inte avsedd att tillgodose ett behov som myndigheten specificerat. Samma omständigheter kunde anföras avseende bron som förbinder flyglarna. Enbart den omständigheten att myndigheten utnyttjat de erbjudna valmöjligheterna var inte tillräckligt för att visa att denne har utövat ett avgörande inflytande över projekteringen.

Beträffande de specifikationer som angetts av myndigheten framgick det att byggnaden hade utformas som en klassisk kontorsbyggnad. De krav som myndigheten framställt gick inte längre än vad som vanligtvis kan krävas av den som hyr en sådan byggnad eftersom de avsåg tillämpningen av standarder. Kommissionen hade inte visat att de krav som myndigheten framställt medfört att det kan ifrågasättas om framtida hyresgäster kan använda sig av byggnaden som en kontorsbyggnad. Domstolen drog därmed slutsatsen att de anpassningar som följer av kraven inte går längre än vad som en hyresgäst vanligtvis kan kräva. Domstolen ogillade därför kommissionens talan.

Slutsatser

I domen bekräftar EU-domstolen att frågan om hur ett hyreskontrakt ska klassificeras när det gäller icke-befintliga byggnader måste bedömas med hänsyn till kontraktets syfte och det inflytande myndigheten har haft på byggnadens utformning. En bedömning måste göras av omständigheterna i det enskilda fallet.

Enligt domstolen kan att ett avgörande inflytande över en byggnads projektering fastställas om det kan visas att detta inflytande har utövats över byggnadens arkitektoniska utformning, såsom dess storlek, dess yttre väggar och dess bärande väggar. De krav som avser inredning kan endast anses visa ett avgörande inflytande om de skiljer sig åt på grund av sin specifika karaktär eller omfattning.

Av domen kan vidare utläsas att även om en myndighet har haft möjlighet att påverka planeringen av projektet, krävs det för att kontraktet ska klassas som ett byggentreprenadkontrakt, att någon sådan möjlighet faktiskt har förverkligats.

Det faktum att en myndighet ställt många och väldigt detaljerade krav innebär inte per automatik att myndigheten haft ett avgörande inflytande över byggnadens projektering. Inte heller har hyreskontraktets löptid någon betydelse för klassificeringen av kontraktet. Avgörande är istället om de krav som myndigheten ställt går längre än vad en hyresgäst vanligtvis ställer på en byggnad av det aktuella slaget.