Etikett: front-page

Under hösten 2025 dömdes två personer för bedrägeribrott på grund av att de medverkat till en entreprenörs överfakturering i en entreprenad. Målet är ett ganska ovanligt exempel på hur det kan se ut när civilrätten möter straffrätten. I denna artikel redogör vi för målet och nystar i frågan om när ett avtalsbrott övergår till att även vara ett straffrättsligt brott.

Bakgrund

En entreprenör hade ingått två ramavtal med en region som gav regionen möjlighet att avropa entreprenader med uppskattade värden under respektive över ett visst gränsvärde. Enligt ramavtalen skulle ett visst timpris gälla för det arbete som yrkesarbetare och montörer utförde i entreprenader som avropats under ramavtalet. Som utgångspunkt ingick dessutom kostnaden för tjänstemän i de avtalade timpriserna för yrkesarbetare och montörer.

Hos entreprenören fanns serviceledare som bland annat hade ansvar för fakturering i entreprenaderna. Efter att en ny serviceledare hade börjat hos entreprenören genomfördes ett internt möte mellan entreprenörens servicechef, avdelningschef och den nya serviceledaren. Vid mötet framkom att serviceledaren hade svårt att hinna med faktureringen till bolagets kunder och att fakturorna till regionen inte täckte verksamhetens kostnader. Detta berodde i huvudsak på att det avtalade timpriset för yrkesarbetare och montörer var för lågt. När serviceledaren frågade hur situationen skulle lösas svarade avdelningschefen att serviceledaren behövde ”plussa på en timme eller två”.

Serviceledaren hade spelat in mötet. Kort efter mötet slutade serviceledaren hos entreprenören och skickade in inspelningen till regionen. Regionen genomförde då en utredning som landade i slutsatsen att entreprenören fakturerat regionen för fler timmar än vad entreprenören arbetat. Upptäckten gjorde att regionen lämnade in en polisanmälan och att en åklagare senare väckte åtal mot avdelningschefen och servicechefen samt mot en tidigare serviceledare hos entreprenören (dvs. inte samma serviceledare som deltog vid och spelade in mötet).

Målet avgjordes av Malmö tingsrätt under hösten 2025 (mål B 6646-24). I domen dömdes avdelningschefen och den tidigare serviceledaren för anstiftan till grovt bedrägeri respektive grovt bedrägeri. Straffen bestämdes till ett år och fyra månaders fängelse respektive villkorlig dom och dagsböter. Servicechefen frikändes från stämpling till grovt bedrägeri.

Bedrägeri, anstiftan och stämpling

I korthet innebär bedrägeri att en bedragare för sin egen eller för någon annans vinning lurar den bedragna att göra något som den bedragna förlorar pengar på. Med stämpling menas att man tillsammans med någon annan beslutar att begå ett brott och med anstiftan menas att man förmår någon annan att begå ett brott. Att ett brott är grovt betyder att brottet bedöms vara av allvarligare karaktär.

 

Enligt tingsrätten hade regionen vilseletts att betala för arbete som inte utförts

Tingsrätten hade att pröva om grovt bedrägeri begåtts av den tidigare serviceledaren samt om avdelningschefen och servicechefen anstiftat respektive stämplat till grovt bedrägeri.

Tingsrätten inledde sin prövning med att bedöma om entreprenören faktiskt fakturerat regionen för arbete som inte utförts. Enligt tingsrätten framgick av utredningen i målet att entreprenören fakturerat regionen för 4 235 timmar som inte utförts, vilket bland annat stöddes av en utredning som entreprenören själv hade tagit fram.

Därefter prövade tingsrätten om avdelningschefen anstiftat serviceledarna till att begå bedrägeri. Enligt tingsrätten framgick av både inspelningen från mötet och vittnesförhör med andra anställda hos entreprenören att avdelningschefen uppmanat serviceledarna att lägga på timmar som inte utförts på fakturor. Tingsrätten kunde därför konstatera att avdelningschefen gjort sig skyldig till anstiftan till grovt bedrägeri.

Vad gäller den tidigare serviceledaren ansåg tingsrätten att det var utrett att han lagt på timmar som inte utförts på fakturorna till regionen. Serviceledaren hade invänt att han pressats av avdelningschefen att lägga på timmarna. Enligt domstolen hade serviceledaren dock ingen skyldighet att lyda instruktioner som utgjorde brott och ansågs därför ändå ansvara för handlingen. Tingsrätten kom således fram till att den tidigare serviceledaren skulle dömas för grovt bedrägeri.

Avslutningsvis prövade tingsrätten om servicechefen gjort sig skyldig till brott. Tingsrätten kom i och för sig fram till att servicechefen försökte anstifta den nya serviceledaren att begå bedrägeri genom att lägga till ytterligare timmar på fakturorna. Enligt tingsrätten bedömning fanns dock ingen risk att den nya serviceledaren faktiskt skulle göra detta. Eftersom det inte fanns någon risk för att brottet skulle fullbordas kom tingsrätten fram till att servicechefen inte kunde dömas för anstiftan. Servicechefen frikändes därför.

Kommentar

I entreprenader är det vanligt att det förr eller senare väcks frågor om entreprenörens fakturering och rätt till ersättning. Då vänder sig parterna allt som oftast till avtalet och civilrätten för att ta reda på om entreprenören har rätt till ersättningen och i övrigt fakturerat i enlighet med avtalet. Genom avgörandet från Malmö tingsrätt väcks frågan om i vilka situationer faktureringen kan bedömas vara så pass grundlös att det även kan bli aktuellt att överväga straffrättsliga åtgärder.

Bara för att en entreprenör fakturerat ersättning som entreprenören inte har rätt till betyder inte att ett brott har begåtts. Det kan exempelvis vara så att entreprenören fakturerat för arbete som faktiskt utförts men att entreprenören inte har tillräckliga underlag för att bevisa detta. Det kan också vara så att entreprenören varit av uppfattningen att man haft rätt till viss ersättning men att det senare, genom exempelvis närmare utredningar eller en rättsprocess, visat sig att så inte var fallet. I sådana fall har entreprenören haft skäl för sin fakturering, även om det senare visar sig att den är felaktig.

Det som sticker ut i domen från Malmö tingsrätt är att personerna som dömdes för brott bedömdes ha vetat om att de fakturerade regionen för timmar som aldrig utförts. Överfaktureringen grundade sig således inte på en avtalstolkning, bedömning av fakturaunderlag eller något annat förhållande som tydde på att entreprenören haft något som helst fog för sin fakturering. Istället var det fråga om fakturering av arbete som man visste om inte var utfört och som därmed uppenbarligen inte skulle ersättas. Det ligger då närmare till hands att faktureringen ska ses som otillåten även ur ett straffrättsligt perspektiv.

Malmö tingsrätts dom har överklagats av de två personer som dömdes för bedrägeribrott. Målet kommer alltså att prövas av hovrätten och även vi kommer då få anledning att återkomma till målet.

Svea hovrätt har i en färsk dom funnit att en beställare bar risken för att ett nödvändigt startbesked saknades. Beställaren ansågs däremot inte ersättningsskyldig för de stilleståndskostnader som det uteblivna startbeskedet orsakat entreprenören.

Bakgrund

Beställaren hade anlitat en entreprenör på totalentreprenad för att utföra hissinstallationer i beställarens fastigheter. ABT 06 gällde för entreprenaden.

För projektet krävdes anmälan till, och startbesked från, den berörda kommunen. När vissa inledande arbeten hade utförts beslutade kommunen att det saknades förutsättningar för att ge startbesked. Detta på grund av entreprenadens påverkan på trapphusens utformning, funktion och brandskydd. Entreprenören hade vid tillfället utfört visst projekteringsarbete.

Startbesked

En åtgärd som kräver exempelvis bygglov eller anmälan får enligt 10 kap. 3 § Plan- och bygglagen (PBL) inte påbörjas innan byggnadsnämnden på den berörda kommunen har gett ett startbesked. Ett startbesked ska ges om åtgärden kan antas komma att uppfylla kraven i PBL och tillhörande föreskrifter. Ett startbesked kan enligt 10 kap. 3 a § PBL även ges för en viss del av en åtgärd. I så fall får en annan del av åtgärden inte påbörjas innan byggnadsnämnden har gett ett startbesked som omfattar den delen.

 

Beställaren överklagade beslutet att inte ge startbesked, samtidigt som entreprenören anmälde hinder och begärde hinderersättning eftersom bolaget inte kunde utföra installationsarbetena utan startbesked. När det stod klart att överklagandet ogillats hävde entreprenören även avtalet.
Beställaren valde att därefter stämma entreprenören. Beställaren påstod att entreprenören inte uppfyllt sina åtaganden enligt entreprenadavtalet, eftersom entreprenören inte installerat de hissar som denne åtagit sig att leverera och installera. Beställaren menade även att entreprenören till följd av kontraktsbrottet ådragit sig en skadeståndsskyldighet som motsvarade den ersättning som beställaren hade erlagt innan hävningen. Beställaren hävdade slutligen att avtalet tidigare hade upphört att gälla på grund av att entreprenören inte levererat enligt avtalet och att hävningen därför varit ogiltig.

Entreprenören bestred beställarens talan samt genstämde och menade att bolaget skulle gottskrivas värdet av de arbeten som utförts innan hävningen, i enlighet med värderingsregeln i ABT 06 8 kap. 5 §. Entreprenören menade även i andra hand – om domstolen fann att lagerhållningskostnaderna beträffande de införskaffade hissarna inte kunde ersättas enligt nyss nämnda värderingsregel – att lagerhållningskostnaderna fram till hävningstidpunkten skulle ersättas enligt reglerna om hinderersättning i ABT 06 kap. 5 § 4.

Efter att entreprenören vunnit i tingsrätten överklagade beställaren domen till hovrätten, som meddelade dom under december 2025 (mål nr T 14213-24).

Hovrätten om huvudkäromålet

Hovrätten inledde sin prövning med att pröva huvudkäromålet, det vill säga beställarens krav på ersättning. Hovrätten ansåg, precis som tingsrätten, att det inte kan anses vara fråga om ett avtalsbrott från entreprenörens sida så snart ett entreprenadavtal inte kan fullföljas. I det aktuella fallet var frågan om det var entreprenören eller beställaren som stod risken för det uteblivna startbeskedet (hovrätten tycks mena att om det var entreprenören som stod risken så skulle faktumet att entreprenaden inte kunde färdigställas kunna utgöra ett kontraktsbrott från entreprenörens sida).

Hovrätten noterade att en bygganmälan som utgångspunkt är byggherrens – i detta fall beställarens – ansvar enligt 10 kap. 5 § PBL, samt att det även var beställaren som var part i processen om startbesked. Dessa omständigheter talade enligt hovrätten starkt för att det var beställaren som skulle bära risken för ett uteblivet startbesked, men att en annan riskfördelning skulle kunna följa av parternas avtal.

Domstolen gick därför över till att pröva vad som följde av avtalet. Av entreprenörens anbud, som utgjorde en av kontraktshandlingarna, följde att entreprenören krävde att relevanta tillstånd var erhållna innan installationen skulle påbörjas. Motsvarande angavs även i de administrativa föreskrifterna, och av dessa följde även att ansvaret för bygganmälan låg hos beställaren. Hovrätten ansåg att dessa kontraktshandlingar, som enligt parternas avtal hade företräde framför ABT 06, inte kunde ”tolkas på annat sätt än att risken för ett uteblivet startbesked enligt parternas avtal låg på [beställaren]”. Slutligen noterade domstolen att ”relevanta bestämmelser i ABT 06 ger inte skäl att göra en annan bedömning”.

Sammantaget låg risken för det uteblivna startbeskedet på beställaren. Entreprenören hade därför inte gjort sig skyldig till ett kontraktsbrott och hade således inte heller ådragit sig en skadeståndsskyldighet gentemot beställaren.

Hovrätten om genkäromålet

Vad gäller genkäromålet – det vill säga entreprenörens krav på ersättning – konstaterade hovrätten att avtalet fortfarande var i kraft vid hävningen, att entreprenören hade haft rätt att häva avtalet och att ersättningen vid hävningen skulle bestämmas enligt ABT 06 kap. 8 § 5. Hovrätten gav entreprenören rätt i frågan om ersättning för eget arbete och underentreprenörer.

Vad gäller lagerhållningskostnaderna ansåg hovrätten att entreprenören inte hade rätt till ersättning för lagerhållningskostnader av hissarna som en del av anskaffningskostnaden för materialet. Hovrätten noterade även att entreprenören vid vissa hävningsgrunder kan ha rätt till skadestånd enligt ABT 06 kap. 8 § 7, men inte vid den hävningsgrund som var aktuell i detta fall (ABT 06 kap. 8 § 2 p. 9). Frågan var då om bolaget hade rätt till ersättning för dessa kostnader såsom hinderersättning.

I denna fråga menade majoriteten av hovrätten att det ”i och för sig [kan] diskuteras om rätt till [hinderersättning] är avhängigt av om arbetet fortskrider och sedan färdigställs eller om sådan ersättning även skulle kunna utgå om avtalet dessförinnan hävs”, men att hinderersättning oavsett detta förutsätter att hindret beror på beställaren eller något förhållande på dennes sida.

För att kunna få hinderersättning måste entreprenören alltså kunna visa att beställaren, eller något förhållande inom dennes kontrollsfär, i något avseende brustit i vad som kan krävas av denne. Hovrätten ansåg att även om beställaren i och för sig stått risken för det uteblivna startbeskedet så låg kommunens beslut utanför beställarens kontrollsfär. Detta inte minst i ljuset av att det i stor utsträckning var entreprenören som var involverad i att ta fram handlingar till bygganmälan. Entreprenören saknade därför rätt till hinderersättning fram till hävningen.

Skiljaktig mening om hinderersättningen

En av hovrättens domare var skiljaktig beträffande kravet på hinderersättning. Den skiljaktige domaren menade att det var fråga om ett hinder inom beställarens kontrollsfär, och att entreprenören därmed hade rätt till hinderersättning. Domaren baserade detta på att det var fråga om ett myndighetsbeslut i en enskild process i vilken beställaren har varit part, rörande förutsättningarna för beviljat startbesked åt beställaren, och att det var beställaren som enligt
parternas avtal bar risken för det uteblivna startbeskedet.

Skiljaktig mening

I tvistemål består domstolen typiskt sett av tre domare. Dessa behöver inte vara eniga. Om någon av domarna inte håller med om det som har bestämts i domen kan denne skriva en skiljaktig mening, där domaren redogör för hur den tycker att målet bör avgöras.

 

Kommentar

ABT 06 kap. 4 § 3 ger entreprenören rätt till tidsförlängning vid flera typer av hinder. ABT 06 kap. 5 § 4 ger dock endast entreprenören rätt till hinderersättning vid ett typ av hinder; hinder som beror på beställaren eller något förhållande på dennes sida. Som domen illustrerar behöver ett myndighetsbeslut som endast träffar beställaren inte nödvändigtvis anses utgöra ett hinder som beror på beställaren.

En fråga som varit på tapeten det senaste året är parternas rätt till ersättning efter en hävning. En hävning innebär inte att alla avtalsbestämmelser upphör att gälla, men det är oklart exakt vilka bestämmelser som fortsätter ha rättsverkan efter en hävning. I målet krävde entreprenören i tingsrätten hinderersättning för lagerhållningskostnader både före och efter hävningen, men inskränkte i hovrätten sitt yrkande till att endast avse lagerhållningskostnader fram till hävningstidpunkten.

Tingsrätten beviljade inte hinderersättning eftersom ersättningsbestämmelsen i ABT 06 kap. 5 § 4 enligt domstolen avser den situation där förseningar inträder men entreprenaden så småningom färdigställs. Enligt detta resonemang borde entreprenörer inte kunna beviljas hinderersättning efter en hävning.

Hovrätten tycks inte dela denna uppfattning, eftersom domstolen betonade att det kan diskuteras om rätt till hinderersättning verkligen kräver att entreprenaden färdigställs. Majoriteten av hovrätten ansåg dock att hinderbestämmelsen av andra skäl inte var tillämplig, medan den skiljaktige domaren inte fick skäl att ta ställning till rätten till hinderersättning efter hävningen eftersom entreprenören inte längre krävde ersättning för detta.

Nytt år innebär att flera nya regler med koppling till entreprenad- och byggbranschen börjar gälla. Vissa av dessa regler trädde i kraft redan under slutet av 2025, andra vid årsskiftet, och ytterligare regler kommer därtill att träda i kraft under året.  I denna artikel sammanfattar vi de för branschen viktigaste nya bestämmelserna.

Boverkets nya byggregler träder i kraft fullt ut

Vi har sedan 2020 vid flera tillfällen rapporterat om Boverkets översyn av Boverkets byggregler. Boverket har utfört översynen inom projektet ”Möjligheternas byggregler”, som syftar till att precisera kraven i plan- och bygglagen samt plan- och byggförordningen. Arbetet har lett till att nya författningar nu ersätter Boverkets byggregler (BBR) och Boverkets konstruktionsregler (EKS).

För den som vill ta del av vår tidigare rapportering kan bland annat hänvisas till genomgången från februari 2025 respektive artikeln från juni 2025 avseende vad som gällde under den så kallade övergångsperioden. Den 1 juli 2026 upphör dock övergångsperioden – det vill säga den period då både gamla och nya regelverk gäller – och från det datumet gäller således endast det nya regelverket.

De nya reglerna är ett helt nytt regelverk som bland annat syftar till att främja nya tekniska lösningar och öppna upp för användandet av nya material och metoder. Boverket vill genom funktionskrav i föreskrifterna konkretisera de övergripande och abstrakta krav som lagar och förordningar ställer, och därigenom ge branschen möjlighet att utveckla egna lösningar som uppfyller funktionskraven. För att främja innovation har Boverket dessutom avskaffat de allmänna råd som tidigare hörde till reglerna, eftersom råden enligt Boverket styrde branschen i högre grad än vad som ursprungligen var avsett.

Det är alltså förhållandevis omfattande förändringar, där de nya föreskrifterna följer indelningen i plan- och bygglagen och plan- och byggförordningen. De nya föreskrifterna finns på Boverkets hemsida. Där finns också vägledningar till de olika författningarna och en jämförelsetabell som visar hur de tidigare bestämmelserna i BBR eller EKS motsvarar de nya författningarna (och vice versa).

Nya regler för bygglov

Sedan den 1 december 2025 gäller nya regler för bygglov. De nya reglerna innebär att fler åtgärder kan utföras utan bygglov. Syftet är att skapa fler bostäder och ge fastighetsägare större utrymme att bestämma hur den egna fastigheten ska utvecklas.

De nya reglerna innebär bland annat följande:

• Det införs en ”pott” för komplementbyggnader. Inom detaljplanelagt område är den 45 kvm, och utanför sådant område 65 kvm. Dessa kvadratmeter kan fördelas fritt på flera komplementbyggnader, så länge ingen enskild byggnad överskrider 30 kvm respektive 50 kvm.
• Tillbyggnader upp till 30 kvm får uppföras utan lov för alla typer av byggnader, även flerbostadshus. Ytan kan fördelas på flera tillbyggnader så länge de totalt inte överstiger 30 kvm.
• Komplementbyggnader får uppföras utan bygglov även i anslutning till andra byggnader än en- och tvåbostadshus.
• Kravet på anmälan för så kallade ”attefallsåtgärder” tas bort. Det betyder att sådana åtgärder som tidigare var bygglovsbefriade, men krävde anmälan till byggnadsnämnden, framöver inte heller kommer att kräva anmälan.
• Kravet på bygglov för fasadändringar på en- och tvåbostadshus tas bort. Det blir därmed enklare för fastighetsägare att till exempel måla om, byta fasadmaterial och installera solceller eller takfönster.
• Bygglov för att inreda vind till bostad i ett bostadshus får ges även om det strider mot förbud i detaljplan. Ändringen är tänkt att underlätta för bland annat bostadsrättsföreningar att inreda vindar till bostäder, och därigenom skapa fler bostäder.

Det är alltså förhållandevis omfattande lättnader för fastighetsägare och byggherrar. Det finns därför all anledning att sätta sig in i de nya reglerna, inte minst för att undvika att lägga tid och energi på arbete som under det nya regelverket kanske inte längre är påkallat.

Avslutningsvis kan nämnas att Boverket fortfarande arbetar med en vägledning till lagändringen, men redan nu har myndigheten publicerat en genomgång av några av de mer centrala förändringarna.

Gränsvärdena för asbest sänks

Arbetsmiljöverket har beslutat om nya regler för hantering av asbest. Reglerna trädde i kraft den 19 december 2025 och innebär bland annat att gränsvärdet för asbestexponering sänks, att utbildningskraven utökas till fler yrkesgrupper som kan exponeras för asbest (exempelvis fastighetsskötare) samt att undantaget för medicinska kontroller tas bort. Fler arbetstagare måste därmed regelbundet genomgå medicinska kontroller. Förändringarna införs som en följd av ett EU-direktiv som skärper tidigare krav och syftar till att minska risken för arbetsrelaterade sjukdomar.

Arbetsgivare bör därför se över sina rutiner och sin skyddsutrustning samt säkerställa att fler arbetstagare får relevant utbildning och medicinska kontroller.

Skärpta identifieringskrav för ID06-kort

Den 28 januari 2026 införs skärpta krav för identifiering vid beställning och godkännande av ID06-kort. Syftet är att stärka säkerheten och tilliten kring ID06-systemet, samt i förlängningen skapa en tryggare och mer transparent arbetsmarknad.

Den viktigaste nyheten är att alla personer, oavsett medborgarskap, vid ID06-kortbeställning måste identifiera sig med ett giltigt pass eller nationellt ID-kort som är godkänt som resehandling inom EU/EES. Vid godkännandet ska dokumentet skannas via en mobilapp eller hos ID06:s skanningspartners för att kontrollera både dokumentets äkthet samt personens medborgarskap och identitet. För personer som inte kommer från ett EU/EES-land krävs dessutom att EU-uppehållstillståndskortet skannas, vilket är samma rutin som tidigare. Förbättrad identifiering innebär bland annat att myndigheter och branschaktörer kan rikta sina kontroller mer effektivt och upptäcka eventuella oegentligheter tidigare.

För entreprenörer innebär förändringen att de behöver inventera medarbetarnas identitetshandlingar i god tid och säkerställa att alla – både nyanställda och befintlig personal – har giltigt pass eller nationellt ID-kort. Befintliga ID06-kort fortsätter vara giltiga till utgångsdatumet, men de nya kraven måste uppfyllas vid förnyelse.

När Serneke för drygt ett år sedan försattes i konkurs fick det betydande konsekvenser för de entreprenader som bolaget var inblandat i. Förutom de hävningar som konkursen ledde till har det nyligen uppmärksammats att Sernekes konkursbo riktat återvinningskrav mot över 200 bolag. Mot bakgrund av detta  finns det anledning att titta närmare på vad en återvinning innebär.

Vad innebär återvinning?

En konkurs kan inträffa när ett bolag är på obestånd, det vill säga när bolaget inte längre kan betala sina skulder. Efter en konkurs ska borgenärernas (det vill säga de som hade en fordran gentemot konkursbolaget) intressen tillvaratas. Syftet med konkursen är att avveckla konkursbolaget och i samband med det säkerställa att borgenärerna så långt som möjligt får sina fordringar mot konkursbolaget ersatta.

Konkurslagen innehåller därför regler som skyddar borgenärerna från illojala ageranden från gäldenärens (det vill säga konkursbolagets) sida. Dessa regler syftar till att förhindra att en gäldenär, som är eller riskerar att komma på obestånd, gör sina tillgångar oåtkomliga för borgenärer.

Om gäldenären exempelvis ger bort egendom eller betalar en borgenär, medan andra borgenärer inte får betalt, och därigenom hamnar på obestånd kan en sådan rättshandling återvinnas under vissa förutsättningar. Återvinning innebär att en rättshandling (t.ex. en betalning eller gåva) går åter. Om en borgenär fått betalt och betalningen återvinns får borgenären i stället bevaka sin fordran i konkursen.

Exempel på återvinning

Säg att ett bolag har tillgångar på 100 000 kr och två borgenärer med fordringar mot bolaget på 100 000 kr vardera. Borgenär A tillhör samma koncern som bolaget, medan borgenär B är ett fristående bolag. Om bolaget väljer att använda sina 100 000 kr till att betala borgenär A, för att behålla pengarna inom koncernen, innebär det att bolaget helt saknar medel att betala borgenär B:s fordran. Borgenär A har därmed gynnats på borgenär B:s bekostnad. Om bolaget därefter försätts i konkurs kan betalningen under vissa omständigheter återvinnas. Återvinningen innebär att borgenär A, som fått betalt, kan tvingas betala tillbaka beloppet till det konkursbo som uppstått efter konkursbeslutet. Borgenär A och B får därefter bevaka sina fordringar i konkursen och dela på de medel som flutit in till konkursboet.

 

När kan återvinning ske?

Det fjärde kapitlet i konkurslagen innehåller bestämmelser om olika typer av återvinning. Den bestämmelse som har bredast tillämpningsområde är 4 kap. 5 § konkurslagen. Något förenklat behöver följande förutsättningar uppfyllas för att en rättshandling ska kunna återvinnas:

1. Det ska röra sig om en rättshandling som på ett otillbörligt sätt har gynnat en viss borgenär framför andra, undandragit gäldenärens egendom från borgenärerna eller ökat gäldenärens skulder.
2. Gäldenären var eller blev insolvent till följd av rättshandlingen.
3. Borgenären kände till, eller borde ha känt till, gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Otillbörlighetsrekvisitet är centralt och kan exempelvis anses vara uppfyllt vid stora engångsbetalningar till en borgenär samtidigt som andra skulder till borgenärer förblir obetalda.

Alla rättshandlingar som ägt rum inom fem år före konkursen kan återvinnas förutsatt att återvinningstalan väcks i tid. Huvudregeln är att en återvinningstalan måste väckas vid allmän domstol inom ett år från konkursbeslutet. Eftersom Serneke försattes i konkurs i januari 2025 har konkursboet därmed haft tidspress på sig att väcka talan gällande dess återvinningskrav, vilket är en förklaring till varför flera återvinningsmål nyligen inletts.

Kommentar

Återvinning är ett betydelsefullt verktyg för konkursförvaltare och fyller ett viktigt syfte. Även om en återvinningstalan väcks behöver det inte innebära att kraven för återvinning är uppfyllda. För att kunna bedöma om förutsättningarna för återvinning av rättshandlingar är uppfyllda krävs komplicerade bedömningar gällande bland annat vad som ska anses vara otillbörligt, när gäldenären blev insolvent och vad borgenären borde ha känt till. Denna typ av krav inverkar också typiskt sett på hur lång tid konkursen kommer ta, eftersom det är först när återvinningskraven är avgjorda som det går att veta hur mycket medel som flutit in till konkursboet.

I föregående delar av artikelserien har vi översiktligt beskrivit de vanligaste svenska och internationella standardavtalen, och närmare behandlat FIDIC-avtalen och deras svenska motsvarigheter. I denna del går vi igenom olika standardavtal som avser leverans och montage av industriella anläggningar samt jämför dem med de svenska standardavtalen för byggentreprenader.

Allmänt om nordiska standardavtal för leverans och montage av industriella anläggningar

Tidigare i denna artikelserie har främst olika standardavtal för byggentreprenader beskrivits. Dessa avtal är utformade för att kunna användas oavsett byggnadstyp. Industribyggnader, såsom kraftverk och fabriker, innefattar dock ofta komplicerade mekaniska och tekniska anläggningar. För leverans och montage av sådana industriella anläggningar finns särskilt framtagna standardavtal.

Teknikföretagen är en svensk bransch- och arbetsgivarorganisation inom teknikindustrin. Tillsammans med sina motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge har Teknikföretagen tagit fram en serie avtal (NL-avtalen) för leverans och montage av olika former av industriella anläggningar. NL-avtalen är avsedda att användas vid projekt avseende industriella anläggningar i Sverige, Danmark, Finland och Norge.

NL-avtalen är indelade tre olika kategorier: avtal som avser leverans av maskiner och annan teknisk utrustning (NL), avtal som avser leverans och montage av maskiner och annan teknisk utrustning (NLM) samt avtal som avser leverans av mängdvaror av standardkaraktär (NLS). Likt AB- och ABT-avtalen finns det olika iterationer av NL-avtalen. De senaste iterationerna av NL-avtalen är NL 17, NLM 19 respektive NLS 19.

Eftersom NLM-avtalet inkluderar en skyldighet för leverantören att montera den maskin eller tekniska anläggning som avtalet avser är det också det avtal som närmast påminner om standardavtalen för byggentreprenader. I nästa avsnitt beskrivs därför skillnaderna mellan NLM 19 och AB 04 samt ABT 06. Därefter jämförs NLM 19 med andra standardavtal som kan användas för att reglera leveranser eller uppföranden av industriella anläggningar.

Avtal för uppförande av industriella anläggningar

NLM 19 jämfört med AB 04 och ABT 06

Vid en jämförelse mellan NLM 19 och AB 04 samt ABT 06 kan det inledningsvis noteras att NLM 19 delvis använder sig av en annan terminologi än byggentreprenadavtalen. I NLM 19 kallas inte den som levererar varan eller utför tjänsten för entreprenör, utan leverantör. Vidare kallas inte det som ska levereras för entreprenaden, utan för anläggningen. I en NLM 19-kontext är alltså ”anläggningen” ett begrepp som används för att beskriva den maskin eller annan typ av teknisk produkt som leverantören ska leverera, begreppet ska därför inte förväxlas med det som i en entreprenadkontext kallas för anläggningsarbeten.

Eftersom NLM 19 är framtaget av en leverantörsorganisation är flera av avtalets bestämmelser mer leverantörsvänliga än deras respektive motsvarighet i AB 04 och ABT 06. Exempelvis tillåts leverantören ha en förhållandevis framtung betalplan. I AB 04 och ABT 06 gäller som utgångspunkt att arbetet ska faktureras i takt med att det utförs, om inte parterna avtalat om annat (AB 04 kap. 6 § 12 tredje stycket). Detta gäller oavsett om parterna avtalat om fast pris eller ersättning på löpande räkning. I NLM 19 är huvudregeln i stället, om fast pris avtalats, att 40 procent av kontraktssumman faktureras redan vid avtalets ingående, 50 procent när godset (de komponenter som genom montaget ska resultera i anläggningen) ankommit till montageplatsen och resterande 10 procent vid beställarens övertagande av anläggningen. Det finns även möjlighet att avtala om att montagedelen av leverantörens uppdrag ska ersättas på löpande räkning. I så fall faktureras 40 procent av den avtalade kostnaden för godset vid avtalets ingående och resterande 60 procent när godset ankommit till montageplatsen. Ersättningen för själva montaget faktureras därefter månadsvis (NLM 19 punkt 23).

När det kommer till vad som i AB 04 och ABT 06 kallas ÄTA-arbeten (ändrings-, tilläggs- och avgående arbeten) skiljer sig NLM 19 och byggentreprenadavtalen åt avsevärt. I entreprenadavtalen har entreprenören både en rättighet och en skyldighet att utföra ÄTA-arbeten (AB 04 kap. 2 § 3). Enligt NLM 19 har leverantören dock ingen skyldighet att acceptera ändringar i arbetet, om inte ändringarna är nödvändiga på grund av ändrad lagstiftning eller praxis (NLM 19 punkt 10 och 38).

Ansvarsfrågor behandlas också olika. I AB 04 och ABT 06 lämnas frågan om förseningsvitets storlek och eventuella begränsning till parterna att avtala om (AB 04 kap. 5 § 3). NLM 19 har dock enligt huvudregeln begränsat vitet till 1 % av kontraktssumman per påbörjad förseningsvecka med ett tak på 10 % av kontraktssumman (NLM 19 punkt 49).

Vidare är ansvarstiden är i AB 04 och ABT 06 tio år varav de första fem åren är en garantitid där entreprenören presumeras ansvara för fel (dock enbart två år för material och varor i AB 04 och för varor som beställaren föreskrivit i ABT 06), AB 04 kap. 5 § 7. Under resterande fem år av ansvarstiden är entreprenören även ansvarig för väsentliga fel som orsakats av entreprenörens vårdslöshet. I NLM 19 är ansvarstiden begränsad till endast ett år, vilket kan förkortas ytterligare om anläggningen används mer intensivt än vad som avtalats. Ansvarstiden ska då förkortas i proportion till hur pass intensivare anläggningen använts. Vid utbyte eller reparation inom ansvarstiden som beror på leverantören förlängs tiden dock med ett år. Ansvarstiden kan således maximalt vara i två år (NLM 19 punkt 56-57). Under ansvarstiden är leverantören skyldig att avhjälpa fel som beror på bristfälligheter i konstruktion, material, tillverkning eller montage. Skyldigheten gäller dock inte om felet beror på material, specificerad konstruktion eller förberedande arbeten som beställaren tillhandahållit. Om beställaren reklamerar ett fel som visar sig inte bero på leverantören, så har leverantören rätt till ersättning för arbete och kostnader som reklamationen åsamkat denne, exempelvis felavhjälpandekostnader (NLM 19 punkt 54 och 64).

NLM 19 anger även att leverantören har ett strikt ansvar för intrång i immateriella rättigheter såsom patent (NLM 19 punkt 68-72). Motsvarande bestämmelser saknas i AB 04 och ABT 06. Vad gäller ansvaret för intrång i NLM 19 ska dock noteras att det som utgångspunkt endast gäller immateriella rättigheter som är skyddade i Danmark, Finland, Norge eller Sverige.

Alternativ till NLM 19

Utöver NLM 19 finns andra standardavtal som kan användas när en industriell anläggning ska uppföras, exempelvis ABA 99, Orgalim SI 2024 och FIDIC Yellow Book.

ABA 99 ges ut av Teknikföretagen och är avsett användas vid uppförandet av industriella anläggningar med omfattande mekanisk och elektronisk utrustning. I flera avseenden liknar ABA 99 NLM 19. Leverantören har dock en större skyldighet att utföra ändringar som beställaren föreskriver, dock inte sådana ändringar som leverantören inte skäligen kunde ha räknat med när parterna ingick avtalet (ABA 99 punkt 8.2). Förseningsvitet är lägre i ABA 99 än i NLM 19, om inte annat avtalats. Enligt standardregleringen utgår vite med 0,5 % av kontraktssumman per påbörjad förseningsvecka, med en begränsning motsvarande 7,5 % av kontraktssumman (ABA 99 punkt 16.2). Vidare är ansvarstiden för leverantören något längre i ABA 99 än i NLM 19, som utgångspunkt två år från beställarens övertagande (ABA 99 punkt 17.2). Tiden kan förlängas vid reparation som utförs på grund av fel i leverantörens arbete, men högst till totalt tre år, om inte annat avtalats (ABA 99 punkt 17.3). Under ansvarstiden är leverantören skyldig att avhjälpa fel som denne ansvarar för. Om beställaren reklamerar ett fel, men det inte föreligger ett fel som leverantören ansvarar för, har denne rätt till ersättning för de kostnader som uppkommit till följd av reklamationen (ABA 99 punkt 17.1 och 17.15). Avseende betalning lämnar ABA 99 i stort över till parterna att bestämma i vilken takt som leverantörens ersättning ska faktureras. Huvudregeln är endast att betalning ska erläggas 30 dagar från att faktura avsänts (ABA 99 punkt 20.1).

Orgalim SI 2024 är framtaget av Teknikföretagen tillsammans med dess motsvarigheter i ett antal andra europeiska länder. Även detta avtal är i stora delar likt NLM 19, men med vissa skillnader. Precis som i NLM 19 är leverantören inte skyldig att utföra ändringar som beställaren föreskriver (Orgalim SI 2024 punkt 29). Förseningsvite regleras dock mer likt ABA 99, och utgår med 0,5% av kontraktssumman per påbörjad förseningsvecka, med en begränsning på 7,5 % av kontraktssumman (Orgalim SI 2024 punkt 42). Leverantörens ansvarstid är begränsad till ett år, och kan förlängas till högst två år (Orgalim SI 2024 punkt 59). Parternas skyldigheter under ansvarstiden regleras mycket likt NLM 19, och innebär att leverantören ska avhjälpa fel som denne ansvarar för. Om felavhjälpande sker för fel som det visar sig att beställaren ansvarar för, har leverantören rätt till ersättning för detta (Orgalim SI 2024 punkt 54-66). Vidare lämnas betalningsplanen inte helt åt parterna som i ABA 99, utan liknar strukturen i NLM 19. Om montage sker på fastpris, så sker betalning genom att en tredjedel av kontraktssumman erläggs när parterna signerar kontraktet, en tredjedel när leverantören meddelar att anläggningen är redo att flyttas från tillverkningsplatsen, och den sista tredjedelen när anläggningen kommer till installationsplatsen. Om montage sker på löpande räkning erläggs betalning för godset i enlighet med en motsvarande betalningsplan och kostnaden för att utföra montaget ska faktureras månadsvis (Orgalim SI 2024 punkt 46).

Även FIDIC Yellow Book kan användas för samma typ av projekt. Detta avtal berörs närmare i föregående del av denna artikelserie.

Avtal för leverans utan montage

Om godset eller varan inte ska monteras, utan endast levereras till platsen där det ska monteras, kan standardavtalen NL 17, NLS 19 eller ABM 07 användas istället. Val av leveransavtal beror på vilken typ av vara det är som ska levereras. De två förstnämnda är framtagna av Teknikföretagen, medan ABM 07 är framtaget av föreningen Byggandets Kontraktskommitté (BKK), tillsammans med Byggmaterialindustrierna. I samtliga avtal benämns parterna köpare respektive säljare.

NL 17 avser leveranser av maskiner och kan närmast beskrivas som NLM 19 utan själva montagedelen. Detta avtal kan således bli användbart om beställaren internt, eller genom en redan upphandlad entreprenör, har kompetens att montera anläggningen. Bestämmelserna om fakturering, vite och ansvar överensstämmer i stor utsträckning med motsvariga bestämmelser i NLM 19.

Om köpet inte avser en hel maskin, utan snarare en komponent eller andra mängdvaror kan det vara aktuellt att använda sig av NLS 19 eller ABM 07. En väsentlig skillnad mellan avtalen är ansvarstiden. Enligt NLS 19 är den ett år, medan den för ABM 07 är tio år (likt AB 04 och ABT 06). Även här behöver man som beställare välja avtal utifrån projektets behov. ABM 07 är avsett för varor i just byggverksamhet och är tänkt att användas tillsammans med AB 04 och ABT 06, medan NLS 19 kan vara lämpligt om man i övriga delar av projektet använt sig av exempelvis NLM 19.