Nyhet Ansvarsfördelning vid miljöskador

Bakgrund

Under brandövningar på Malmö Airport användes ett skumsläckmedel som innehöll ett miljöfarligt ämne. Ämnet sammanblandades med flygplatsens avloppsvatten, vilket leddes bort till Svedala kommuns reningsverk och kontaminerade slammet i verket. Kontamineringen orsakade kostnader för kommunen, som väckte skadeståndstalan mot Swedavia (som bedrev den aktuella flygplatsverksamheten) och yrkade på ersättning enligt reglerna i 32 kap. miljöbalken om skadestånd för miljöskador.

Enligt 32 kap. miljöbalken ska ersättning utgå för skador som orsakas genom bland annat förorening av vattenområden eller ”annan liknande störning”. En sak som särskiljer skadeståndsansvaret i detta kapitel från vanligt skadeståndsansvar är att ansvaret i miljöbalken som huvudregel är strikt, vilket innebär att det inte krävs att den som orsakat skadan varit vårdslös.

Swedavia invände mot betalningsskyldigheten med hänvisning till att kommunen och Swedavia hade två avtal om att kommunen skulle ta hand om avloppsvattnet, och att parternas avtalsförhållande innebar att ansvarsreglerna i 32 kap. miljöbalken inte kunde tillämpas.

Högsta domstolens bedömning i mål nr T 3191-18

Frågan om reglerna i 32 kap. miljöbalken går att avtala bort landade till slut på Högsta domstolens bord, vilken i början av november konstaterade att regleringen är dispositiv (det vill säga möjlig att avtala bort).

Beträffande det aktuella avtalsförhållandet konstaterade domstolen att kommunen hade åtagit sig att omhänderta flygplatsens avloppsvatten mot ersättning och att avtalen reglerade vilka föroreningar som fick finnas i vattnet samt vem som skulle ansvara för oönskade och oförutsedda föroreningar. Sammantaget innebar detta att kontamineringsskadorna skulle anses ha ett sådant samband med de centrala förpliktelserna i avtalen att frågan om ersättning skulle bedömas enligt avtalsvillkoren istället för enligt miljöbalkens ansvarsregler.

Rättsfallets möjliga inverkan på entreprenadrätten

En entreprenör har enligt tredje stycket kap. 5 § 13 i AB 04 och ABT 06 möjlighet att under vissa förutsättningar få ersättning av beställaren för skadestånd rörande miljöskada som entreprenören enligt 32 kap. miljöbalken varit skyldig att betala till tredje man.

En intressant fråga som uppkommer genom Högsta domstolens avgörande är om en entreprenör som utgett skadestånd för miljöskada till tredje man fortfarande kan vända sig till beställaren för ersättning enligt ovan nämnda bestämmelse i AB 04/ABT 06 i de fall skadeståndet till tredje man på samma sätt som i det aktuella målet baseras på ett avtal mellan entreprenören och tredje man, istället för på reglerna 32 kap. i miljöbalken.

Ett alternativ är att domstolen skulle bedöma att det i så fall inte längre är fråga om skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken, utan istället skadestånd enligt avtalet (s.k. inomobligatoriskt skadestånd). Det är i så fall möjligt att domstolen skulle anse att eftersom tredje stycket kap. 5 § 13 i AB 04/ABT 06 enligt dess ordalydelse endast omfattar skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken har entreprenören inte rätt till ersättning från beställaren. Ett annat alternativ är att domstolen inte skulle fästa avgörande betydelse vid om skadeståndsansvaret baseras på avtalet eller 32 kap. miljöbalken, utan istället bedöma att bestämmelsen fortfarande är tillämplig eftersom de skador som skadeståndet baseras på rent faktiskt utgör miljöskador (som sådana skador definieras i 32 kap. miljöbalken). Hur frågan kommer att bedömas återstår att se.