Artikel Artikelserie om tvistlösningsklausuler – Del 3: Att ändra eller inte ändra tvistlösningsmodell

Av standardregleringen av tvistlösning i AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1 följer att tvist ska avgöras av allmän domstol om det omtvistade värdet inte uppenbart överstiger 150 prisbasbelopp. I annat fall ska tvist avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. I denna artikel tittar vi närmare på när det kan finnas anledning att ändra tvistlösningsmodellen och vad man i sådana fall bör tänka på.

Fördelar med att göra ett aktivt val

Vid all förhandling av avtal utifrån standardavtalen AB 04 och ABT 06 är det klokt att särskilt fundera på hur man vill att eventuella tvister i anledning av avtalet ska lösas. Det kan nämligen finnas goda skäl för att avtala om en annan ordning än den som följer av standardavtalen. Inte minst på grund av att beloppströskeln i AB 04 och ABT 06:s tvistelösningsbestämmelse kan leda till gränsdragningssvårigheter. Vi kommer i denna artikel att titta närmare på vilka frågor man bör ta ställning till utifrån standardavtalens tvistlösnings­bestämmelser.

Gränsdragningsproblem vid tillämpning av AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1

Enligt tvistlösningsbestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1 följer att tvist på grund av kontraktet ska avgöras av allmän domstol, om det omtvistade beloppet inte uppenbart överstiger 150 prisbasbelopp, exklusive mervärdesskatt. I annat fall ska tvist avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Med prisbasbelopp avses prisbasbeloppet vid tidpunkten för väckande av talan. I skrivande stund är 150 prisbasbelopp 8 595 000 kronor.

Bestämmelsen föreskriver alltså två helt olika förfaranden beroende på om tvisten ligger över eller under beloppsgränsen. Denna typ av tvistlösningsbestämmelser riskerar att skapa problem när det gäller gränsdragningen mellan vilka tvister som ska lösas i allmän domstol respektive skiljenämnd. Det är dessutom sällan ett aktivt önskemål från parterna själva att dela upp en tvistlösningsklausul på detta sätt, utan standardbestämmelsens utformning är snarare en mellanväg anpassad för parter som inte gör ett aktivt val vid avtalets ingående. Att bestämmelsen är så pass bred gör tyvärr att den ibland kan leda till att man tvingas in i en icke önskvärd tvistlösningsmodell, vilket kan få stora konsekvenser.

För att undvika en situation där man är osäker på var tvisten ska lösas kan det därför vara bra att istället avtala om att samtliga tvister (oavsett belopp) ska lösas i antingen allmän domstol eller skiljenämnd. Det är nämligen ofta att föredra att i förväg aktivt ta ställning till hur man vill att tvister ska lösas mellan parterna, istället för att låta valet av tvistlösningsform vara beroende av inte helt tydliga parametrar såsom en beloppströskel.

Tips vid särreglering av AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1

Som vi tidigare skrivit i denna artikelserie är ofta den största frågan att ta ställning till om eventuella framtida tvister ska lösas av allmän domstol eller en skiljenämnd.

Om man landar i att man vill lösa eventuella tvister genom allmän domstol är det bra att i nästa steg fundera på om man vill avtala om att en viss tingsrätt ska vara första instans. Det kan vara klokt om parterna i förväg vill säkerställa att tvisten exempelvis avgörs på samma ort som entreprenaden är belägen eller på den ort som någon av parterna eller bägge parter har sitt säte.

Om man däremot landar i att man vill lösa eventuella framtida tvister genom skiljeförfarande är det bra att i nästa steg fundera på vilka regler som ska gälla för skiljeförfarandet och om man vill att tvisten ska lösas vid ett visst skiljedomsinstitut eller inte.

Enligt AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1 gäller att tvist ska avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF). Detta brukar även kallas för ett ad hoc-förfarande, vilket är ett skiljeförfarande där parterna inte har avtalat om att tvisten ska lösas enligt ett visst skiljedomsinstituts skiljedomsregler.

LSF innehåller vissa grundläggande regler om till exempel skiljeavtalet, förfarandet och hur man klandrar en skiljedom. LSF reglerar dock inte förfarandet i någon närmare detalj. Det blir då upp till den enskilda skiljenämnden att besluta hur förfarandet ska gå till, oftast med utgångspunkt i de regler som gäller för allmän domstol. Detta kan vara önskvärt för vissa parter, medan andra föredrar en högre grad av reglering och förutsebarhet, vilket kan uppnås genom att avtala om att skiljeförfarandet ska hanteras enligt ett skiljedomsinstituts skiljedomsregler. I Sverige är det exempelvis vanligt att avtala om att tvisten ska avgöras enligt skiljedomsreglerna för SCC Skiljedomsinstitut, vilket är Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut.

Skiljedomsinstitut har egna kompletta regelverk som är mer omfattande än LSF, vilket gör att förfarandet blir mer förutsebart. Man får en bättre möjlighet att förutspå hur lång tid förfarandet kommer ta och man kan också förutse kostnaden för förfarandet på ett annat sätt än i ett förfarande enligt LSF. Ett skiljedomsinstitut sköter även administrationen av ärendet mot en avgift och kan bland annat hjälpa till med att utse skiljedomare. Instituten har även ofta olika modeller för skiljeförfaranden som är anpassade för olika typer av tvister, exempelvis förenklade skilje­förfaranden som avgörs snabbare och av en ensam skiljedomare. Om man vill att skiljeförfarandet ska hanteras av ett visst skiljedomsinstitut måste detta tydligt framgå av avtalet. Vanligtvis har skiljedomsinstitut tagit fram egna skiljeklausulmallar som kan användas om man vill avtala om att tvister ska lösas enligt skiljedomsinstitutets skiljedomsregler. Sådana mallar brukar finnas tillgängliga på skiljedomsinstitutets webbplats.

Det är i en skiljeklausul även möjligt att avtala om exempelvis hur många skiljedomare som ska avgöra tvisten samt andra detaljer såsom språket för skiljeförfarande, sekretess och vilket lands lag som ska tillämpas.

Avslutningsvis kan det nämnas att det också kan vara bra att ta ställning till om eventuella tvister i första hand ska försöka lösas genom medling. Medling innebär att en oberoende fristående part försöker hjälpa de tvistande parterna att frivilligt nå en lösning på tvisten. I så fall krävs en kombinationsklausul där parterna exempelvis kommer överens om att tvister i första hand ska försöka lösas tvisten genom medling och i andra hand ska lösas genom skiljeförfarande. Dessutom behöver formerna för medlingen klargöras. Vissa skiljedomsinstitut har särskilda regelverk för medling, till exempel Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut.

Slutsats

Oavsett hur man vill att eventuella framtida tvister ska lösas för ett visst entreprenadavtal kan det vara bra att ta ställning i frågan och fundera över om och hur man önskar att särreglera standard­bestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1. Tydlighet är A och O och en tydligt utformad tvistlösnings­klausul är väl investerad tid som gör att man kan slippa fundera över vissa praktiska och processuella frågor när en tvist redan har uppstått.

Om man väljer att frångå vad som annars gäller enligt standardbestämmelsen behöver man dock vara försiktig med hur man utformar regleringen i sitt avtal. Om särregleringen utformas på ett otydligt sätt riskerar den nämligen att stjälpa mer än hjälpa. Vår rekommendation är därför att alltid rådgöra med en advokat vid utformning av en tvistlösningsklausul.