Artikel Meteoriten i Enköping – så avgjorde HD äganderätten

Ska en meteorit som faller ned på en fastighet anses vara en del av fastigheten?

Bakgrund

Den 7 november 2020 landade en 14 kilo tung järnmeteorit på en fastighet utanför Enköping. Meteoriten upphittades ungefär en månad senare av två geologer som tog med sig meteoriten för att sedan överlämna den till Naturhistoriska riksmuseet för förvaring. När fastighetsägaren väl fick kännedom om fyndet väckte denne talan hos tingsrätten om bättre rätt till meteoriten. Efter att tingsrätten avslagit fastighetsägarens talan och hovrätten därefter bifallit dennes talan landade frågan till slut hos Högsta domstolen.

Frågan i målet som Högsta domstolen hade att pröva var alltså om meteoriten utgjorde lös egendom som geologerna hade rätt att ta med sig eller fast egendom och därmed en del av fastigheten den hade landat på.

Högsta domstolens bedömning

HD konstaterade initialt att bedömningen gällande äganderätten behövde ta sin utgångspunkt i jordabalken eftersom det saknades särskild lagstiftning gällande äganderätten till meteoriter.

Av jordabalken framgår att fast egendom är jord, vilket enligt lagens förarbeten ska tolkas brett och omfattar alla delar av jordytan. Vidare framgår att även s.k. fastighetstillbehör utgör fast egendom, vilket är föremål som på grund av sitt speciella samband med jorden och fastigheten har reglerats som fast egendom (t.ex. byggnader, träd och växter är sådant som kan utgöra fastighetstillbehör). HD fastställer dock att en meteorit inte kan anses utgöra fastighetstillbehör och förklarar att det därmed krävs att en meteorit är en beståndsdel av jorden för att den ska anses vara fast egendom. Det framhålls vidare att det som utgör fast egendom bör ha anknytning till fastigheten och i regel vara av bestående natur.

HD konstaterar i domskälen att meteoriters unika ursprung och sammansättning medför att de skiljer sig från stenar och annat material som utgör beståndsdelar av fast egendom och landar därigenom i slutsatsen att utgångspunkten ska vara att en meteorit inte utgör en del av den fasta egendom som den landat på. Det understryks dock att det inte utesluts att en meteorit efter viss tid kan integreras med jorden och på så sätt komma att utgöra fast egendom samtidigt som även en meteorit som nyss fallit ned omedelbart kan vara så anknuten till jorden att den får anses ha blivit integrerad med fastigheten.

Gällande fallet ifråga gjorde HD bedömningen att eftersom meteoriten nyligen fallit till marken och låg lättillgänglig hade den inte integrerats med fastigheten och utgjorde därmed lös egendom. Eftersom fastighetsägaren inte heller hade hittat meteoriten eller ens visste om att det fanns en meteorit på fastigheten kunde meteoriten inte heller anses ha varit i fastighetsägarens besittning när den hittades. Därmed gjorde HD bedömningen att meteoriten inte ägdes av någon och inte heller var i någons besittning när den upphittades och därför hade geologerna rätt att ta med sig meteoriten och på så sätt förvärva äganderätten.

Kommentar

Avgörandet tydliggör att meteoriter som huvudregel ska betraktas som lös egendom och att så är fallet så länge de inte har integrerats med den fasta egendomen. Det föreligger med detta ett visst utrymme för tolkning gällande i vilka situationer meteoriter anses vara integrerade med fastigheten och därmed utgöra fast egendom, vilket får anses rimligt mot bakgrund av hur varierade meteoriter och meteoritfall skulle kunna vara.