Artikel Högsta domstolen ger miljöorganisationer klagorätt i vissa typer av bygglovsärenden

Högsta domstolen meddelade den 11 mars 2020 beslut i mål nr Ö 6017-18 beträffande miljöorganisationers rätt att överklaga bygglovsbeslut. Bakgrunden till beslutet var att bygglovsnämnden i Falkenbergs kommun hade beviljat bygglov för ett enbostadshus på en fastighet som låg utanför detaljplanelagt område samt i närheten av två naturreservat, varav det ena utpekats som Natura 2000-område. Området där fastigheten ligger hade också pekats ut i den kommunala översiktsplanen som ekologiskt särskilt känsligt med särskilt höga värden för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård.

Naturskyddsföreningen i Varberg överklagade bygglovsnämndens beslut till länsstyrelsen som avvisade överklagandet då föreningen ansågs sakna klagorätt eftersom den varken var rågranne (granne med gemensam tomtgräns) eller på annat sätt berörd av den aktuella åtgärden. Efter att Mark- och miljödomstolen avslagit naturskyddsföreningens överklagande men Mark- och miljööverdomstolen gått på föreningens linje och undanröjt länsstyrelsens ursprungliga beslut landade målet på Högsta domstolens bord. Den fråga som därvid skulle besvaras var om en naturskyddsförening har rätt att överklaga en byggnadsnämnds beslut om bygglov och i så fall om Naturskyddsföreningen i Varberg hade sådan klagorätt i det aktuella fallet.

Domstolen noterade inledningsvis att 13 kap. 12 och 13 §§ plan- och bygglagen ger miljöorganisationer rätt att klaga på vissa beslut men att bygglovsbeslut inte omfattas av de reglerna. För sådana beslut gäller istället, enligt 13 kap. 8 § plan- och bygglagen och 42 § förvaltningslagen, att beslutet får överklagas av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Därefter såg domstolen till Århuskonventionen, som Sverige har antagit,  vilken har till övergripande syfte att ge allmänheten en rätt att delta i beslutsprocesser som har inverkan på miljön. Enligt konventionens artikel 9.3 ska allmänheten ha möjlighet att få handlingar och underlåtenheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning.

Domstolen konstaterade därvid att vid en bygglovsprövning aktualiseras olika miljörättsliga bestämmelser på ett sätt som innebär att kraven i artikel 9.3 i Århuskonventionen kan behöva beaktas. Vid en bygglovsprövning tillämpas nämligen lagregler som innehåller föreskrifter om skydd för ekologiskt känsliga områden och områden av riksintresse för bland annat natur- och kulturmiljövården. Vidare ansågs en tolkning innebärande att miljöorganisationer i vissa fall har klagorätt med stöd av 13 kap. 8 § plan- och bygglagen och 42 § förvaltningslagen väl kunna förenas med bestämmelsernas utformning. Inte heller ansågs reglerna om miljöorganisationers klagorätt i 13 kap. 12 och 13 §§ plan- och bygglagen utesluta att 42 § förvaltningslagen kan tolkas på ett sätt som innebär att miljöorganisationer ges rätt att överklaga bygglov i vissa fall.

Därefter framhöll och poängterade domstolen att även om det finns miljörättsliga bestämmelser som ska beaktas i ett bygglovsärende innebär det inte att varje enskilt bygglovsbeslut omfattas av Århuskonventionens artikel 9.3, utan tvärtom borde bygglovsärenden många gånger falla utanför regelns tillämpningsområde. I den mån ett bygglovsbeslut aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till miljön och naturskyddet kan emellertid artikel 9.3 aktualiseras. Mot den bakgrunden konkluderade domstolen att 42 § förvaltningslagen ska ges en tolkning som innebär att miljöorganisationer har klagorätt i fråga om bygglovsbeslut som aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till miljön och naturskyddet.

I det aktuella fallet med enbostadshuset invid de två naturreservaten, varav ett av dem utpekats som Natura 2000-område, noterade domstolen att avståndet från den planerade byggnaden till naturreservaten var litet och att fastigheten dessutom till viss del låg inom det ena naturreservatet. Därtill anmärktes att det aktuella området omfattades av riksintresse för kulturmiljövård och naturvård enligt 3 kap. miljöbalken och att det hade pekats ut som ekologiskt särskilt känsligt med höga värden för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård. Därmed ansåg domstolen att bygglovsbeslutet aktualiserade hänsynstaganden som mer tydligt relaterade till miljön och naturskyddet och att Naturskyddsföreningen i Varberg därför hade klagorätt med stöd av 13 kap. 8 § plan- och bygglagen och 42 § förvaltningslagen.

Sammanfattningsvis innebär Högsta domstolens beslut således att miljöorganisationer under vissa specifika omständigheter kan ha klagorätt beträffande bygglovsärenden. Domstolen är emellertid samtidigt mycket tydlig med att det inte gäller alla bygglovsärenden utan att det tvärtom förhåller sig så att den typen av ärenden många gånger ligger utanför det område som omfattas av miljöorganisationers klagorätt.