Artikel Nytt avgörande om tolkningen av obligatoriska krav

Kammarrätten i Stockholm har den 8 augusti 2024 meddelat dom i mål 1730-24, som aktualiserade hur ett obligatoriskt krav i en upphandling rätteligen ska tolkas i en situation där en leverantör förkastats från en upphandling. Kammarrätten fann, med ändring av förvaltningsrättens dom, att den upphandlande myndigheten hade tolkat och tillämpat det egna obligatoriska kravet allt för extensivt när leverantörens anbud förkastades.

Kravet som var föremål för tolkning i målet angav att vissa beskrivningar i anbudet skulle vara avidentifierade. Den förkastade leverantören hade i en av beskrivningarna i anbudet lämnat uppgifter om firmanamn och namnet på en nyckelperson.

Kammarrätten konstaterade inledningsvis att upphandlingsdokumenten inte tydligt definierade vad som avsågs med begreppet ”avidentifierad”. Vidare noterades att den upphandlande myndigheten hade tolkat ett likalydande krav på ett annat sätt i en tidigare upphandling, där anbud innehållande firmanamn accepterades. Detta, tillsammans med det faktum att 14 av 18 anbudsgivare tolkat kravet på samma sätt som den förkastade leverantören som ansökte om överprövning, visade enligt kammarrätten att kravet inte var utformat på ett tillräckligt klart, precist och entydigt sätt.

Kammarrätten ansåg därför att den upphandlande myndigheten hade tolkat och tillämpat det egna kravet allt för extensivt när leverantörens anbud förkastades. Beslutet att förkasta anbudet skulle därför rättas.

Kammarrättens dom understryker vikten av att bedömningen av om ett förkastande varit korrekt ska ske med utgångspunkt i den motivering som den upphandlande myndigheten angett avseende skälen för förkastandet i tilldelningsbeslutet.

Detta är ett välkomnande klargörande för leverantörer, i och med att det i överprövningar som rör förkastande hör till vanligheten att den upphandlande myndigheten utvecklar och lägger till skäl för förkastandet under skriftväxlingen. Kammarrättens dom ger stöd för att prövningen i målet kan inskränkas till den faktiska motivering som anges i tilldelningsbeslutet.

Vidare tar vi med oss att kammarrätten förtydligar vilka omständigheter som kan beaktas avseende hur ett krav rätteligen ska tolkas – dels hur liknande krav tolkats i tidigare upphandling, dels hur andra anbudsgivare tolkat kraven. Det senare ger även målet HFD 2016 ref 37 I och II klart stöd för. Relevansen av hur ett krav tolkats i en tidigare upphandling är en sådan omständighet som i tidigare rättspraxis inte fått särskilt stor bäring på hur ett krav ska tolkas. Snarare har rättspraxis gett uttryck för att tolkningen av krav ska baseras strikt på ordalydelsen och vanligt språkbruk (exempelvis mål C-27/15 Pizzo och Kammarrätten i Stockholm, mål nr 1658-22).

Omständigheterna i målet var speciella med ett stort antal förkastade leverantörer. Dock innebär avgörandet en intressant nyansering av det vi ofta sett om att upphandlande myndigheter enligt rättspraxis ska ges ett tolkningsföreträde av innebörden av ett krav inom ramen för upphandlingsprinciperna. Kammarrättens avgörande ger stöd för att det finns begränsningar avseende hur ett sådant tolkningsföreträde kan göras gällande i fråga om hur ett krav rätteligen ska tolkas.

Kammarrättens dom har vunnit laga kraft.