Artikel Hovrättsavgörande i ställningsentreprenad och STÄLLNING 19

Hovrätten för Västra Sverige meddelade nyligen dom i mål nr T 2386-20 i en tvist mellan ett byggnadsställningsbolag och ett byggbolag.

Bakgrunden till tvisten var att ett annat byggbolag hade beställt en ställningsentreprenad av byggnadsställningsbolaget som innefattade montering, demontering och hyra av byggnadsställningar. Efter att det andra byggbolaget gått i konkurs övertog byggbolaget entreprenaden och nyttjade ställningarna. Byggnadsställningsbolaget ansökte senare om stämning mot byggbolaget som tagit över entreprenaden på grund av utebliven betalning av fakturor avseende hyra och demontering av byggnadsställningarna.

Målet i hovrätten avsåg bland annat frågan vilket pris som skulle gälla för byggbolagets nyttjande av byggnadsställningsbolagets byggnadsställningar. En av frågorna som hovrätten hade att besvara var om byggnadsställningsbolaget och byggbolaget träffat avtal om priset för nyttjandet av ställningarna. Enligt hovrätten lyckades inte byggnadsställningsbolaget visa att parterna ingått avtal om priset och frågan blev då vilket pris som skulle anses gälla för nyttjandet av byggnadsställningarna.

Hovrätten avgjorde frågan om vilket pris som skulle gälla för nyttjandet av byggnadsställningarna mot bakgrund av den köprättsliga lagstiftningen. Generellt kan sägas att om en tvist uppstår mellan två avtalsparter i en entreprenad, ska svaret på den tvistiga frågan i första hand sökas i parternas gemensamma avtal. Först om den tvistiga frågan är oreglerad i avtalet eller om avtal helt saknas, kan ledning sökas i den utfyllande rätten – varav köplagen utgör ett exempel på en utfyllande lag. Eftersom parterna i målet inte ansågs ha avtalat om något pris för nyttjandet av byggnadsställningarna avgjorde hovrätten frågan mot bakgrund av 45 § köplagen. Byggbolaget ålades därmed att betala ett skäligt pris med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

I målet hade parterna inte avtalat om något standardavtal. Det kan därför vara värt att uppmärksamma att det finns ett standardavtal som parterna skulle kunna ha avtalat om, nämligen STÄLLNING 19. Standardavtalet utgör branschspecifika tillägg till och ändringar av AB-U 07 som är specifikt framtagna för ställningsentreprenader. Tilläggen och ändringarna är antagna av Byggföretagen (f.d. Sveriges Byggindustrier) och Ställningsentreprenörerna.

Om parterna i tvisten hade avtalat om STÄLLNING 19 hade även AB-U 07 gällt för ställningsentreprenaden och till följd av detta även AB 04 i tillämpliga delar, med de ändringar och tillägg som följer av STÄLLNING 19 (se punkten 1 i STÄLLNING 19). Det finns i och för sig ingen uttrycklig bestämmelse som i sig reglerar frågan om vad som är skäligt pris, men i AB 04 kap. 6 § 9 finns en bestämmelse som reglerar vad som ersätts om självkostnadsprincipen tillämpats. Det ska lämnas osagt huruvida frågan i målet hade avgjorts annorlunda ifall parterna avtalat om exempelvis STÄLLNING 19 men hur som helst är det bra att som både beställare och entreprenör vara medveten om att det finns branschspecifika tillägg att avtala om, även för andra entreprenader än ställningsentreprenader.