Artikel Högsta domstolen klargör vem som (inte) kan påföras byggsanktionsavgift för olovligt byggande

Vid vissa överträdelser av plan- och bygglagstiftningen utgår en byggsanktionsavgift. Byggsanktionsavgiften ska betalas av den som vid överträdelsen var ägare av den aktuella fastigheten, den som begått överträdelsen eller den som fått en fördel av överträdelsen. Högsta domstolen har i en ny dom prövat om ställföreträdaren för det byggbolag som utfört de arbeten som stridit mot plan- och bygglagstiftningen kan vara skyldig att betala byggsanktionsavgiften.

Bakgrund och rättsfråga

Ett byggbolag anlitades för uppförandet av en lagerlokal. Åtgärden krävde bygglov. På den blankett som användes vid ansökan om bygglov hade ställföreträdaren för byggbolaget angivits som sökande medan fälten för byggherre och ägare – vilka enligt blanketten skulle fyllas i om någon annan än sökanden var byggherre eller ägare – hade lämnats tomma. I den följande hanteringen av byggärendet kom ställföreträdaren därför att benämnas som byggherre av byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden i kommunen fick därefter kännedom om att byggnaden uppförts utan att startbesked hade lämnats. På grund av detta påfördes ställföreträdaren en byggsanktionsavgift, då han enligt nämnden varit byggherre och i den egenskapen begått överträdelsen. Byggsanktions­avgiften överklagades och nådde till slut Högsta domstolen (mål nr. P 3650-23, ”Kallförrådet i Husie”).

Den fråga som Högsta domstolen skulle ta ställning till var om ställföreträdaren för byggbolaget kunde påföras en byggsanktionsavgift enligt plan- och bygglagen (PBL) för en överträdelse som begåtts i samband med att hans bolag utfört arbete.

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att byggsanktionsavgift ska tas ut även om den aktuella överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, och att det således är fråga om ett strikt ansvar. Vidare menade domstolen att eftersom en byggsanktionsavgift kan tas ut i betydligt fler fall än vad som var fallet under tidigare gällande lagstiftning så måste man vid bedömningen av vem avgiften ska riktas mot beakta vilken typ av överträdelse det är fråga om. Dessutom förutsätter avgiftens straffliknande karaktär en viss försiktighet vid tillämpningen för att kraven på rättssäkerhet ska kunna uppfyllas.

Därefter konstaterade domstolen att det följer av 11 kap. 57 § plan- och bygglagen att en byggsanktionsavgift ska tas ut av den som när överträdelsen begicks var ägare till den fastighet eller det byggnadsverk som överträdelsen avser (p. 1), den som begick överträdelsen (p. 2) eller den som har fått en fördel av överträdelsen (p. 3).

Enligt Högsta domstolen tar bestämmelsens första punkt sikte på ägaren till fastigheten eller byggnadsverket. Samtidigt är det nästan utan undantag ägaren som också ligger bakom åtgärden och är byggherre, det vill säga är den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnadsarbeten. Ägaren får då sägas vara den som begår överträdelsen (andra punkten). I de allra flesta fall är det ägaren som också kan få en fördel av överträdelsen (tredje punkten).

Mot den bakgrunden fann Högsta domstolen att det normalt är just ägaren till fastigheten som kan sägas ha begått överträdelsen. När det i stället gäller någon som för annans räkning utför arbetet, till exempel en entreprenör som har fått ett uppdrag från ägaren, framstår det inte som rimligt att denne undantagslöst ska drabbas av ett strikt ansvar för uppförandet. I sådana fall, menade Högsta domstolen, bör byggsanktionsavgift komma i fråga om den som utfört arbetet har fått en fördel av överträdelsen eller om det i övrigt föreligger speciella omständigheter.

Efter att ha klargjort den saken konstaterade Högsta domstolen att ställföreträdaren för byggbolaget, som hade påförts sanktionsavgiften, inte var att betrakta som ägare och att han heller inte varit byggherre och för egen räkning byggt eller låtit bygga förrådet – utan endast ställföreträdare för den entreprenör som har anlitats för att utföra arbetet. I målet hade det heller inte påståtts att han fått en fördel av överträdelsen, och inte heller förelåg det några andra speciella omständigheter som skulle motivera att en byggsanktionsavgift tas ut av honom. Således fanns det inte förutsättningar att ta ut en sanktionsavgift av ställföreträdaren.

Högsta domstolens resonemang är intressant då det tydligt klargör att en entreprenör som för annans räkning anlitas för att uppföra ett byggnadsverk inte ska anses vara ”den som begick överträdelsen” enligt 11 kap. 57 § andra punkten plan- och bygglagen. Ansvaret och därmed byggsanktionsavgiften ska istället som utgångspunkt träffa den som i egenskap av ägare till fastigheten eller byggnadsverket – eller genom annat förhållande – kan anses ha fått en fördel av överträdelsen.