Artikel Nytt hovrättsavgörande om skäligt pris vid löpande räkning och bestämt timpris

En utgångspunkt i svensk rätt är att den avtalspart som tar betalt för en vara eller tjänst ska visa att det begärda priset är skäligt. Det gäller dock enbart om parterna inte på förhand har avtalat om priset. Frågan om när ett pris ska anses avtalat har däremot bedömts på olika sätt i rättspraxis. Vi har tidigare under året skrivit om ett mål där Svea hovrätt kom fram till att ett avtal på löpande räkning till ett bestämt timpris inte ansågs utgöra ett avtalat pris (dom 2020-03-20 i mål T 6691-17).

Hovrätten för Nedre Norrland har nyligen meddelat en dom på liknande tema (dom 2020-10-01 i mål nr FT 455-19). Tvisten rörde ett juridiskt uppdragsavtal mellan ett entreprenörsbolag och en juristbyrå. Bolaget hade mottagit tre fakturor från juristbyrån och betalat två av dessa fullt ut, men endast delvis betalat den tredje med invändning om att priset för tjänsten var oskäligt högt. I målet var det ostridigt att parterna hade avtalat om arbete på löpande räkning och att ett visst timarvode skulle gälla. Mot denna bakgrund och med beaktande av att bolaget tidigare hade betalat utställda fakturor fann hovrätten att priset fick anses avtalat. Hovrätten kom därför fram till att domstolen därför inte skulle pröva prisets skälighet.

Detta avgörande står dock något i strid med den dom från Svea hovrätt som vi rapporterade om i våras. Målet gällde då ett konsultavtal enligt ABK 09. Även i det målet hade parterna avtalat om löpande räkning och ett bestämt timarvode, men Svea hovrätt kom då som sagt fram till att det slutliga priset för tjänsten inte var avtalat och att en skälighetsbedömning av priset därför skulle göras. Svea hovrätts avgörande var dock i sin tur inte helt förenligt med ett känt avgörande meddelat av samma hovrätt för fyra år sedan (dom 2016-03-10 i mål T 10408-14 ”Nybropalatset”), där bestämmelsen om ersättning enligt självkostnadsprincipen i ABT 06 med fastslaget entreprenörarvode ansågs utgöra ett avtalat pris vars skälighet inte skulle prövas.

Hur dessa avgöranden förhåller sig till varandra är oklart, inte minst eftersom hovrätterna inte hänvisat till de tidigare avgörandena. Att de tre avgörandena rört olika avtalstyper (ABT 06, ABK 09 respektive avtal om juridisk rådgivning) skulle kunna vara en förklaring, men det är inte något som framkommit i domskälen. Frågan om när en skälighetsbedömning behövs vid avtalade timpriser återstår därför obesvarad. Detta senaste hovrättsavgörande har i skrivande stund inte överklagats, men det blir intressant att se om så sker och om frågan hittar fram till Högsta domstolens bänk.

_________________________

Länk till tidigare artikel här.