Artikel När är fakturaunderlaget tillräckligt omfattande och komplett?

Det kan vara svårt att bedöma vilket fakturaunderlag som är tillräckligt omfattande och komplett för att entreprenörens bevisbörda avseende nedlagt arbete och nedlagda kostnader ska anses vara uppfylld. Frågan har nyligen aktualiserats i ett avgörande där hovrätten gjort en annan bedömning än tingsrätten i frågan.

Bakgrund

Hovrätten för Övre Norrland har nyligen meddelat en dom i ett mål (T 813-23) som bland annat handlade om vilket underlag som behövs för att en entreprenör ska ha rätt till ersättning för arbete som utförts på löpande räkning. Entreprenaden bestod i att projektera och utföra el-, VS- ventilations- och styrinstallationer i ett kontorshus och ABT 06 var tillämpligt mellan parterna.

Entreprenören hade väckt talan mot beställaren avseende obetalda fakturor som utfärdats efter slutbesiktningen och som beställaren bestritt på flera grunder. Beställaren gjorde även gällande motkrav gentemot entreprenören. I denna artikel kommer vi dock fokusera på frågan om entreprenörens rätt till ersättning för fakturerat arbete och vilket underlag som krävs när ersättning sker på löpande räkning.

Tingsrättens avgörande

Enligt entreprenadavtalet skulle arbete utföras på löpande räkning med ett preliminärt takpris.

Parterna hade dock olika uppfattning avseende vad som därefter avtalats gällande takpriset och om det tidigare preliminära takpriset fortfarande gällde. Vid en sammanvägd bedömning fann tingsrätten att beställaren inte visat att parterna avtalat om att det preliminära takpriset fortfarande gällde mellan parterna.

Entreprenörens anspråk på ersättning i målet avsåg både kontraktsarbeten och ÄTA-arbeten. Det var dock oklart i vilken omfattning anspråket avsåg ÄTA-arbeten då dessa inte redovisats särskilt. Beställaren invände att det inte förekommit formenliga beställningar av ÄTA-arbeten och att entreprenören inte heller presenterat något underlag under rättegången som gjorde det möjligt att bedöma det utförda arbetets art och omfattning samt hur ersättningen beräknats.

Enligt tingsrätten hade beställaren varit så pass involverad i projekteringsarbetet att beställaren måste ha förstått att entreprenören utfört ÄTA-arbeten i entreprenaden. Därtill ansåg tingsrätten att det framgick av utredningen att parterna varit överens om att göra avsteg från skriftlighetskravet för ÄTA-arbeten enligt ABT 06 kap. 2 § 7. Således kom tingsrätten fram till att entreprenören kunde ha rätt till ersättning för ÄTA-arbeten trots att skriftlighetskravet inte iakttagits.

När det kom till beställarens invändning avseende underlaget noterade tingsrätten att beställaren under entreprenadtiden inte efterfrågat något ytterligare fakturaunderlag avseende de i målet aktuella fakturorna eller tidigare fakturor. Tingsrätten fäste vikt dels vid att beställaren inte anmärkt på att ÄTA-arbeten inte särredovisats, dels vid att beställaren tidigare betalat fakturor utan ytterligare underlag. Den omständigheten att entreprenören inte presenterat något fakturaunderlag och inte heller särfakturerat ÄTA-arbetena medförde vid dessa förhållanden att entreprenören inte förlorat sin rätt till ersättning för utförda arbeten enligt tingsrätten.

Hovrättens avgörande

Avgörandet överklagades till hovrätten som inledde med att konstatera att entreprenören måste visa:

• att de arbeten som bolaget begär ersättning för har utförts,
• att ÄTA-arbetena beställts och
• att den faktiska kostnaden uppgår till det belopp som entreprenören gjort gällande.

Den omständighet att beställaren tidigare accepterat fakturor med samma utformning och innehåll som de i målet aktuella fakturorna kan enligt hovrätten inte likställas med frågan om entreprenören i bevisrättsligt hänseende styrkt sin rätt till ersättning. Hovrätten noterade även att entreprenören haft informationsövertag gentemot beställaren och möjlighet att säkra bevisning genom löpande dokumentation. Därmed kunde någon bevislättnad inte komma i fråga.

Hovrätten gick därefter in på vad som framgått i målet och noterade att entreprenören inte närmare redogjort för vilket slags arbete som fakturorna avsett annat än i mycket allmänna ordalag. Entreprenören hade inte heller gått in på hur det fakturerade arbetet gått till. Fakturaunderlaget var inte tillräckligt utförligt för att kunna bedöma vilket arbete som respektive faktura avsåg. Hovrätten ansåg att redan detta gjorde det mycket svårt att ta ställning till vilket arbete det var som entreprenören faktiskt utfört och om det i någon del varit fråga om ersättningsgilla ÄTA-arbeten.

Inte heller den skriftliga bevisningen som åberopats gav någon klarhet enligt hovrätten. Utdrag från ekonomisystem utvisade endast att ett visst antal timmar hade rapporterats in för vissa tidsperioder men det gick inte att utläsa vilka arbetsmoment som denna tid avsåg. Inte heller kundreskontran eller protokoll från byggmöten och slutbesiktningen gav någon större ledning i detta avseende.

Sammantaget kom hovrätten fram till att det underlag som entreprenören presenterat inte var tillräckligt omfattande och komplett för att entreprenörens bevisbörda skulle anses uppfylld. Underlaget gav inte tillräckligt besked om vilka arbeten som faktiskt utförts och det gick inte heller att avgöra i vilken mån det varit fråga om sådana ÄTA-arbeten som skulle kunna berättiga entreprenören till ytterligare ersättning. Kravet ogillades därför. Avgörandet ligger i linje med Svea hovrätts avgörande i mål T 13399-21 som vi tidigare skrivit om.

Kommentar

Hovrätten ansåg till skillnad till tingsrätten att entreprenören inte uppfyllt sin bevisbörda och därmed inte hade rätt till betalning avseende de bestridda och obetalda fakturorna. Av hovrättens avgörande framgår att omständigheten att en beställaren tidigare accepterat fakturor med en viss utformning och ett visst innehåll inte medför att ersättningskravet i bevisrättsligt hänseende är styrkt. Det är en rimlig bedömning då det i annat fall skulle få alltför långtgående konsekvenser om en beställare exempelvis till en början betalar fakturor och därefter inser att det är något som inte stämmer.

Däremot har vi skrivit om en skiljedom där en skiljenämnd ansett att en beställare under vissa omständigheter kan ha en skyldighet att invända mot bristfälligt underlag till följd av bland annat lojalitetsplikten. I det målet hade beställaren haft tillgång till underlag men inte i rimlig tid upplyst entreprenören om att beställaren inte ansåg att underlaget var tillräckligt. Med anledning av det ansåg skiljenämnden att beställarens underlåtenhet att granska underlaget för kostnaderna hade bevisbetydelse på så sätt att kostnaderna skulle anses verifierade om inte särskilda skäl talade däremot. Det innebar att entreprenören fick en bevislättnad under dessa omständigheter.

I ovanstående hovrättsavgörande ansågs det däremot inte finnas skäl att ge entreprenören någon bevislättnad. Det bör även noteras att entreprenaden i skiljemålet var betydligt mer omfattande än den i hovrättsavgörandet vilket kan ha betydelse för vilket underlag som kan krävas och vilken aktivitet som kan förväntas av en beställare löpande under entreprenaden.

Skiljedomars rättskällevärde – det vill säga värde som källa för att förstå vad som är gällande rätt – är omdiskuterat. Traditionellt sett utgör skiljedomar inte en rättskälla. Det är dock intressant att juristerna i skiljenämnden resonerade på ett annat sätt än hovrätten i de närliggande rättsfrågorna.