Artikel Avgörande från Svea hovrätt om tidsförlängning och jämkning av vite

I ett nytt avgörande från Svea hovrätt har hovrätten bland annat prövat frågor om en entreprenörs rätt till tidsförlängning till följd av ÄTA-arbeten och hinder, entreprenörens rätt till ersättning för hinder samt beställarens rätt till förseningsvite. Avgörandet innehåller dessutom klargörande uttalanden om hur jämkningsregeln i 36 § avtalslagen ska tillämpas i förhållande till jämkningsbestämmelsen i AB 04 kap. 5 § 3.

Bakgrund

En entreprenör och en beställare hade ingått ett entreprenadavtal avseende nybyggnation av en skola. Entreprenaden utgjorde huvudsakligen en utförandeentreprenad där AB 04 var tillämpligt. Enligt entreprenadavtalet skulle skolan vara färdigställd senast den 15 oktober 2019, men på grund av tilläggsbeställningar från beställaren och andra omständigheter var parterna överens om att kontraktstiden skulle förlängas till den 6 december 2019. Trots detta godkändes entreprenaden först vid slutbesiktning den 15 september 2020 (efter att en del av entreprenaden, styrentreprenaden, undantagits från slutbesiktningen). Förskjutningen ledde bland annat till en tvist om entreprenörens rätt till tidsförlängning i tiden efter den 6 december 2019 fram till godkänd slutbesiktning och beställarens rätt till förseningsvite för motsvarande period. Parterna var också oense om bland annat huruvida entreprenören hade rätt till ersättning för ÄTA-arbeten samt hinderrelaterade kostnader.

Entreprenören saknade rätt till tidsförlängning efter den 6 december 2019

Entreprenören hävdade att bolaget hade rätt till tidsförlängning även efter den 6 december 2019 på grund av flera hinder och omfattande ÄTA-arbeten.

Ett av de hinder som entreprenören gjorde gällande var beställarens val av betong för att gjuta bottenplattan till skolan. Entreprenören menade att betongens torktid hade förhindrat entreprenören att slutföra entreprenaden i tid. Hovrätten avfärdade dock detta och fann att entreprenören själv hade valt en byggmetod som fördröjde uttorkningen av betongen och att entreprenören därför inte hade rätt till tidsförlängning på den grunden.

Entreprenören påstod även att denne inte kunnat färdigställa styrentreprenaden på grund av att beställaren bland annat lämnat sena besked och inte tillhandahållit uppgifter som entreprenören behövde. Beställaren hävdade dock att styrentreprenaden utgjorde en så kallad insprängd totalentreprenad i utförandeentreprenaden och att entreprenören därför ensamt ansvarat för att färdigställa styrentreprenaden – inklusive inhämta de uppgifter som behövdes – eftersom entreprenören ansvarat både för projekteringen och utförandet. Hovrätten gick på beställarens linje och konstaterade att styrentreprenaden i sig hade utgjort en insprängd totalentreprenad och att förseningen av styrentreprenaden därmed inte utgjort ett hinder som kunde berättiga entreprenören till tidsförlängning.

Entreprenören hävdade även en rätt till tidsförlängning på grund av ÄTA-arbeten kopplade till marken runt skolan. Hovrätten konstaterade att entreprenören förvisso utfört vissa markarbeten, men att det vid en sammantagen bedömning inte gick att avgöra i vilken omfattning arbetena hade gått utöver de markarbeten som ingick i entreprenörens kontraktsåtagande. Hovrätten fann därför att entreprenören inte heller med stöd av de åberopade ÄTA-arbetena hade lyckats styrka sitt krav på tidsförlängning.

Entreprenören saknade rätt till hindersersättning

Entreprenören gjorde gällande en rätt till ersättning för hinderskostnader under perioden den 15 oktober 2019 till den 6 december 2019, dvs. under den period varmed beställaren medgett tidsförlängning. Beställaren bestred detta och pekade på att entreprenören, oaktat de påstådda hindren och den medgivna tidsförlängningen, varit försenat med en lång rad kontraktsarbeten. Beställaren hänvisade i denna del till principen perpetuatio obligationis (förpliktelsens förevigande) som inom köprätten innebär att om ett ansvarsbefriande hinder inträffar efter det att säljaren redan befinner sig i dröjsmål ska säljaren inte befrias från ansvar för det redan inträffade dröjsmålet.

Hovrätten bedömde att beställarens påstående om att entreprenören vid tidpunkten för de åberopade ÄTA-arbetena och hindren redan befunnit sig i dröjsmål vann stöd av bland annat tidplanerna i jämförelse med entreprenörens dagbok. Hovrätten ansåg att det inte gick att avgöra i vilken mån de påstådda kostnaderna hade varit hänförliga till de omständigheter som legat till grund för den medgivna tidsförlängningen eller entreprenörens egen försening med kontraktsarbetena. Enligt hovrätten hade entreprenören således inte lyckats visat att det funnits ett orsakssamband mellan de omständigheter som legat till grund för den medgivna tidsförlängningen och de påstådda kostnaderna.

Förseningsvitet kunde inte jämkas med stöd av både AB 04 och 36 § avtalslagen

Mellan parterna var det i både tingsrätten och hovrätten ostridigt att beställaren tog entreprenaden i bruk den 11 juni 2020 (dvs. några månader innan entreprenaden godkändes vid slutbesiktning). Entreprenören menade därför att beställarens krav på förseningsvite med stöd av AB 04 kap. 5 § 3 skulle jämkas till 0 kronor från och med detta datum fram till datum för godkänd slutbesiktning. Både tingsrätten och hovrätten höll med entreprenören i denna del.

En intressantare fråga i sammanhanget var att entreprenören även hade åberopat att förseningsvitet skulle jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Tingsrätten kom i sin dom fram till att vitet för perioden innan skolan togs i bruk av beställaren skulle jämkas till 50 % av beloppet eftersom det enligt tingsrätten förelåg ett tydligt missförhållande mellan vitets storlek och beställarens ekonomiska skada. Hovrätten ändrade dock denna del av tingsrättens dom och inledde domskälen i denna del med att konstatera följande:

”Utrymmet för att med stöd av 36 § avtalslagen jämka avtalsvillkor i AB 04 får generellt sett anses vara begränsat. Standardavtalet bygger, som nämns i dess förord, på en balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter som syftar till en optimal riskfördelning mellan parterna. Jämkning av enskilda avtalsvillkor riskerar därmed att snedvrida den avsedda riskfördelningen. Detta gäller även villkoren om vite, som innehåller en särskild reglering för jämkning. Vitets storlek bestäms vidare som en procentsats av kontraktssumman. Förhållandet mellan vitets storlek och kontraktssumman har således beaktats vid regleringens utformning.”

Mot bakgrund av ovan fann hovrätten att vitets storlek mellan den 6 december 2019 och den 11 juni 2020 inte var oskäligt och att det saknades förutsättningar att jämka vitet med stöd av 36 § avtalslagen. Beställaren erhöll således fullt vite enligt entreprenadavtalet för den angivna perioden. 

Kommentar

Avgörandet från hovrätten belyser vilka utmaningar en entreprenör ställs inför när det kommer till att bevisa sin påstådda rätt till tidsförlängning. Samtidigt understryker domen vikten av att dokumentera och precisera krav för att styrka en påstådd rätt till ersättning eller tidsförlängning.

Hovrättens resonemang i frågan om jämkning av ett förseningsvite med stöd av AB 04 kap. 5 § 3 understryker att möjligheten att jämka förseningsvite enligt AB 04 bygger på en balans mellan den faktiska nytta entreprenaden ger beställaren och entreprenadens brister. Jämkning enligt denna bestämmelse är starkt kopplad till entreprenadens funktionalitet och användbarhet. Det ska dock noteras att ett vite enligt nyss nämnda bestämmelse endast ska jämkas ”i skälig mån”. Hur begreppet ska tolkas och förstås, och om en jämkning i skälig mån nödvändigtvis är lika med en jämkning till 0 kr, står dock inte helt klart.

Hovrättens resonemang i fråga om jämkning av förseningsvite med stöd av 36 § avtalslagen visar på en mer restriktiv hållning. Jämkning enligt 36 § avtalslagen kan användas för att hantera situationer där vitesbeloppet framstår som oskäligt. Parterna har dock i AB 04 avtalat om ett vite och när detta kan jämkas, de har därmed avtalat om riskfördelningen avseende vitet. Att jämka ett vite med stöd av både AB 04 och 36 § avtalslagen riskerar således att snedvrida riskfördelningen i entreprenadavtalet, vilket bör undvikas, särskilt i avtal mellan två kommersiella parter.

Slutligen visar hovrättens dom i fråga om entreprenörens rätt till hindersersättning hur viktigt det är att den part som påstår en rätt till tidsförlängning kan visa hur redan uppkomna förseningar förhåller sig till de hinder och/eller ÄTA-arbeten som parten påstår grundar en rätt till tidsförlängning.

Entreprenören har överklagat hovrättens dom till Högsta domstolen. Frågan om prövningstillstånd är ännu inte avgjord.