Artikel Hiss eller diss? Ingen ersättning för hinder trots att beställaren bar risken

Svea hovrätt har i en färsk dom funnit att en beställare bar risken för att ett nödvändigt startbesked saknades. Beställaren ansågs däremot inte ersättningsskyldig för de stilleståndskostnader som det uteblivna startbeskedet orsakat entreprenören.

Bakgrund

Beställaren hade anlitat en entreprenör på totalentreprenad för att utföra hissinstallationer i beställarens fastigheter. ABT 06 gällde för entreprenaden.

För projektet krävdes anmälan till, och startbesked från, den berörda kommunen. När vissa inledande arbeten hade utförts beslutade kommunen att det saknades förutsättningar för att ge startbesked. Detta på grund av entreprenadens påverkan på trapphusens utformning, funktion och brandskydd. Entreprenören hade vid tillfället utfört visst projekteringsarbete.

Startbesked

En åtgärd som kräver exempelvis bygglov eller anmälan får enligt 10 kap. 3 § Plan- och bygglagen (PBL) inte påbörjas innan byggnadsnämnden på den berörda kommunen har gett ett startbesked. Ett startbesked ska ges om åtgärden kan antas komma att uppfylla kraven i PBL och tillhörande föreskrifter. Ett startbesked kan enligt 10 kap. 3 a § PBL även ges för en viss del av en åtgärd. I så fall får en annan del av åtgärden inte påbörjas innan byggnadsnämnden har gett ett startbesked som omfattar den delen.

Beställaren överklagade beslutet att inte ge startbesked, samtidigt som entreprenören anmälde hinder och begärde hinderersättning eftersom bolaget inte kunde utföra installationsarbetena utan startbesked. När det stod klart att överklagandet ogillats hävde entreprenören även avtalet.
Beställaren valde att därefter stämma entreprenören. Beställaren påstod att entreprenören inte uppfyllt sina åtaganden enligt entreprenadavtalet, eftersom entreprenören inte installerat de hissar som denne åtagit sig att leverera och installera. Beställaren menade även att entreprenören till följd av kontraktsbrottet ådragit sig en skadeståndsskyldighet som motsvarade den ersättning som beställaren hade erlagt innan hävningen. Beställaren hävdade slutligen att avtalet tidigare hade upphört att gälla på grund av att entreprenören inte levererat enligt avtalet och att hävningen därför varit ogiltig.

Entreprenören bestred beställarens talan samt genstämde och menade att bolaget skulle gottskrivas värdet av de arbeten som utförts innan hävningen, i enlighet med värderingsregeln i ABT 06 8 kap. 5 §. Entreprenören menade även i andra hand – om domstolen fann att lagerhållningskostnaderna beträffande de införskaffade hissarna inte kunde ersättas enligt nyss nämnda värderingsregel – att lagerhållningskostnaderna fram till hävningstidpunkten skulle ersättas enligt reglerna om hinderersättning i ABT 06 kap. 5 § 4.

Efter att entreprenören vunnit i tingsrätten överklagade beställaren domen till hovrätten, som meddelade dom under december 2025 (mål nr T 14213-24).

Hovrätten om huvudkäromålet

Hovrätten inledde sin prövning med att pröva huvudkäromålet, det vill säga beställarens krav på ersättning. Hovrätten ansåg, precis som tingsrätten, att det inte kan anses vara fråga om ett avtalsbrott från entreprenörens sida så snart ett entreprenadavtal inte kan fullföljas. I det aktuella fallet var frågan om det var entreprenören eller beställaren som stod risken för det uteblivna startbeskedet (hovrätten tycks mena att om det var entreprenören som stod risken så skulle faktumet att entreprenaden inte kunde färdigställas kunna utgöra ett kontraktsbrott från entreprenörens sida).

Hovrätten noterade att en bygganmälan som utgångspunkt är byggherrens – i detta fall beställarens – ansvar enligt 10 kap. 5 § PBL, samt att det även var beställaren som var part i processen om startbesked. Dessa omständigheter talade enligt hovrätten starkt för att det var beställaren som skulle bära risken för ett uteblivet startbesked, men att en annan riskfördelning skulle kunna följa av parternas avtal.

Domstolen gick därför över till att pröva vad som följde av avtalet. Av entreprenörens anbud, som utgjorde en av kontraktshandlingarna, följde att entreprenören krävde att relevanta tillstånd var erhållna innan installationen skulle påbörjas. Motsvarande angavs även i de administrativa föreskrifterna, och av dessa följde även att ansvaret för bygganmälan låg hos beställaren. Hovrätten ansåg att dessa kontraktshandlingar, som enligt parternas avtal hade företräde framför ABT 06, inte kunde ”tolkas på annat sätt än att risken för ett uteblivet startbesked enligt parternas avtal låg på [beställaren]”. Slutligen noterade domstolen att ”relevanta bestämmelser i ABT 06 ger inte skäl att göra en annan bedömning”.

Sammantaget låg risken för det uteblivna startbeskedet på beställaren. Entreprenören hade därför inte gjort sig skyldig till ett kontraktsbrott och hade således inte heller ådragit sig en skadeståndsskyldighet gentemot beställaren.

Hovrätten om genkäromålet

Vad gäller genkäromålet – det vill säga entreprenörens krav på ersättning – konstaterade hovrätten att avtalet fortfarande var i kraft vid hävningen, att entreprenören hade haft rätt att häva avtalet och att ersättningen vid hävningen skulle bestämmas enligt ABT 06 kap. 8 § 5. Hovrätten gav entreprenören rätt i frågan om ersättning för eget arbete och underentreprenörer.

Vad gäller lagerhållningskostnaderna ansåg hovrätten att entreprenören inte hade rätt till ersättning för lagerhållningskostnader av hissarna som en del av anskaffningskostnaden för materialet. Hovrätten noterade även att entreprenören vid vissa hävningsgrunder kan ha rätt till skadestånd enligt ABT 06 kap. 8 § 7, men inte vid den hävningsgrund som var aktuell i detta fall (ABT 06 kap. 8 § 2 p. 9). Frågan var då om bolaget hade rätt till ersättning för dessa kostnader såsom hinderersättning.

I denna fråga menade majoriteten av hovrätten att det ”i och för sig [kan] diskuteras om rätt till [hinderersättning] är avhängigt av om arbetet fortskrider och sedan färdigställs eller om sådan ersättning även skulle kunna utgå om avtalet dessförinnan hävs”, men att hinderersättning oavsett detta förutsätter att hindret beror på beställaren eller något förhållande på dennes sida.

För att kunna få hinderersättning måste entreprenören alltså kunna visa att beställaren, eller något förhållande inom dennes kontrollsfär, i något avseende brustit i vad som kan krävas av denne. Hovrätten ansåg att även om beställaren i och för sig stått risken för det uteblivna startbeskedet så låg kommunens beslut utanför beställarens kontrollsfär. Detta inte minst i ljuset av att det i stor utsträckning var entreprenören som var involverad i att ta fram handlingar till bygganmälan. Entreprenören saknade därför rätt till hinderersättning fram till hävningen.

Skiljaktig mening om hinderersättningen

En av hovrättens domare var skiljaktig beträffande kravet på hinderersättning. Den skiljaktige domaren menade att det var fråga om ett hinder inom beställarens kontrollsfär, och att entreprenören därmed hade rätt till hinderersättning. Domaren baserade detta på att det var fråga om ett myndighetsbeslut i en enskild process i vilken beställaren har varit part, rörande förutsättningarna för beviljat startbesked åt beställaren, och att det var beställaren som enligt
parternas avtal bar risken för det uteblivna startbeskedet.

Skiljaktig mening

I tvistemål består domstolen typiskt sett av tre domare. Dessa behöver inte vara eniga. Om någon av domarna inte håller med om det som har bestämts i domen kan denne skriva en skiljaktig mening, där domaren redogör för hur den tycker att målet bör avgöras.

Kommentar

ABT 06 kap. 4 § 3 ger entreprenören rätt till tidsförlängning vid flera typer av hinder. ABT 06 kap. 5 § 4 ger dock endast entreprenören rätt till hinderersättning vid ett typ av hinder; hinder som beror på beställaren eller något förhållande på dennes sida. Som domen illustrerar behöver ett myndighetsbeslut som endast träffar beställaren inte nödvändigtvis anses utgöra ett hinder som beror på beställaren.

En fråga som varit på tapeten det senaste året är parternas rätt till ersättning efter en hävning. En hävning innebär inte att alla avtalsbestämmelser upphör att gälla, men det är oklart exakt vilka bestämmelser som fortsätter ha rättsverkan efter en hävning. I målet krävde entreprenören i tingsrätten hinderersättning för lagerhållningskostnader både före och efter hävningen, men inskränkte i hovrätten sitt yrkande till att endast avse lagerhållningskostnader fram till hävningstidpunkten.

Tingsrätten beviljade inte hinderersättning eftersom ersättningsbestämmelsen i ABT 06 kap. 5 § 4 enligt domstolen avser den situation där förseningar inträder men entreprenaden så småningom färdigställs. Enligt detta resonemang borde entreprenörer inte kunna beviljas hinderersättning efter en hävning.

Hovrätten tycks inte dela denna uppfattning, eftersom domstolen betonade att det kan diskuteras om rätt till hinderersättning verkligen kräver att entreprenaden färdigställs. Majoriteten av hovrätten ansåg dock att hinderbestämmelsen av andra skäl inte var tillämplig, medan den skiljaktige domaren inte fick skäl att ta ställning till rätten till hinderersättning efter hävningen eftersom entreprenören inte längre krävde ersättning för detta.