Artikel Skäligt pris vid löpande räkning – en redogörelse av rättspraxis

En återkommande fråga när en entreprenör utför arbete på löpande räkning enligt antingen AB 04 eller ABT 06 är om entreprenörens rätt till ersättning kan sättas ned om de upparbetade kostnaderna och timmarna inte är skäliga i förhållande till arbetsprestationen. Inom ramen för denna analys redogör vi för hur frågan har behandlats av svenska domstolar.

Vad menas med skäligt pris?

Enligt allmänna principer gäller att om två parter ingår ett avtal där den ena parten ska prestera någonting (exempelvis leverera en viss vara eller utföra visst arbete) men parterna inte har kommit överens om ett pris för prestationen så ska motparten betala det som är ”skäligt”. Detta regleras till exempel i 45 § köplagen (1990:931), som har följande lydelse:

”Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.”

Begreppet ”skäligt” betyder i detta sammanhang ungefär ”rimligt” och bedömningen görs ytterst av en domstol eller en skiljenämnd utifrån de specifika omständigheterna i det enskilda fallet. Den som vill ha betalning med ett visst belopp måste då förklara för domstolen eller nämnden varför just detta belopp är skäligt.

Den som utfört prestationen vill typiskt sett ha ersättning för sina havda kostnader i samband med arbetet samt en rimlig vinst. Ett led i att bevisa att den begärda ersättningen är skälig kan därmed vara att föra bevisning om sina självkostnader för arbetet. Ofta räcker detta dock inte eftersom självkostnaderna kan ha ökat för att den som utfört arbetet varit oskicklig och organiserat arbetet på ett så dåligt sätt att det inte är skäligt att motparten ska betala för delar av självkostnaden. Den part som kräver ersättning kan därmed behöva komplettera bevisningen avseende självkostnaderna med bevisning som visar att självkostnaderna var skäliga (till exempel i form av särskilda sakkunnigutlåtanden som bekräftar att kostnaderna inte är osedvanligt höga).

Ovanstående gäller bara i de fall där priset inte följer av parternas avtal. Finns ett avtalat pris i någon del (vare sig det rör sig om ett totalpris för hela arbetet eller exempelvis avtalade timpriser för någon eller några kategorier av yrkesarbetare) så gäller detta och domstolen eller skiljenämnden ska inte bedöma om detta avtalade pris är skäligt.

Vad som är av särskilt intresse är om byggbranschens standardavtal AB 04 och ABT 06 innebär att priset ska anses ”följa av avtalet”, särskilt mot bakgrund av att 6 kap. 9-10 §§ i standardavtalen på ett detaljerat sätt anger grunderna för hur ersättning på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen ska beräknas.

Svensk underrättspraxis är inte ”bindande”

Nedan redovisas hur olika domstolar har hanterat frågan i olika typer av avtalsförhållanden. Det ska dock först noteras att i Sverige så anses domstolspraxis strikt taget inte bindande för senare domstolar. Domar från högsta instans, som till exempel svenska Högsta domstolen, anses vara prejudicerande (det vill säga vägledande) och domstolar samt skiljenämnder brukar i praktiken nästan alltid följa dessa domar. Ett svenskt hovrättsavgörande anses dock typiskt sett inte ha ett prejudikatvärde utan det resonemang som en hovrätt för kan utvärderas vid senare rättstillämpning, varvid det kan accepteras eller förkastas. En hovrätts resonemang blir då vägledande endast om skiljenämnder eller andra domstolar anser att resonemanget vid en självständig juridisk analys är väl genomarbetat och övertygande. Ibland kan tingsrätter vars avgörande överklagas till en specifik hovrätt (som till exempel Svea hovrätt) vilja följa ”sin” hovrätts avgöranden för att inte riskera att hovrätten ändrar deras domar vid ett eventuellt överklagande. Det händer dock inte sällan att samma hovrätt kan ha dömt olika i en viss fråga och då måste tingsrätten ändå bestämma vilket resonemang som den finner vara juridiskt korrekt.

Svea hovrätts dom den 4 november 2004 i mål T 2388-01

Målet rörde tillämpningen av 6 kap. 6-7 §§ AB 72, alltså motsvarigheten till 6 kap. 9-10 §§ AB 04 /ABT 06. Parterna var ense om att dessa bestämmelse var tillämpliga i entreprenaden, det vill säga att arbetena skulle ersättas på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen.

Hovrätten ansåg att det fanns inget avtalat om vad som skulle gälla vid prissättningen och att entreprenören därför hade bevisbördan för att visa skäligt pris samt att domstolen skulle använda bestämmelserna i AB 72 ”till ledning” för denna bedömning. Även om detta inte uttryckligen anges av hovrätten är en följd av denna slutsats att hovrätten ansåg att hänvisningen till regler om ersättning på löpande räkning i AB 72 inte innebär att priset anses ”följa av avtalet”.

Samma logik kan sannolikt utan vidare appliceras på AB 04 och ABT 06. Det gemensamma för både 6 kap. 6-7 §§ AB 72 och 6 kap. 9-10 §§ AB 04/ABT 06 är att det slutliga totala priset i kronor och ören inte på förhand kan utläsas ur avtalstexten utan bestämmelserna innehåller istället regler för hur detta pris ska beräknas i efterhand baserat på vad som har hänt under entreprenaden. Förenklat kan man säga att Svea hovrätt menade att när AB 72 är avtalat ska entreprenören först bevisa sin verkliga kostnad och sina verkliga nedlagda timmar varefter domstolen har att bedöma om dessa är ”skäliga” eller inte.

Hovrätten för Västra Sveriges dom den 20 december 2011 i mål T 1115-11

Målet rörde inte något entreprenadrättsligt standardavtal, eller ens en entreprenad. Istället rörde det ett avtal om tillverkning av en specialbeställd produktionslina som skulle tillverkas på löpande räkning. Hovrätten ansåg att ett avtal om löpande räkning i sig utgjorde ett pris som följde av avtalet och att det därför saknades utrymme för domstolen att göra en skälighetsbedömning. Även om målet alltså inte rörde en entreprenad är det intressant att notera att en domstol så pass tydligt bedömt att ”löpande räkning” är en ersättningsform som inte ska underkastas en domstols skälighetsbedömning.

Svea hovrätts dom den 17 oktober 2014 (”Nybropalatset”)

När denna dom meddelades blev den ganska uppmärksammad i entreprenadkretsar. En av anledningarna till detta var att Svea hovrätt förde ganska ingående resonemang om ersättningsreglerna i 6 kap. 9-10 §§ ABT 06. Förenklat kan man säga att fallet rörde en entreprenör som utförde en ganska omfattande entreprenad på löpande räkning med avtalade timpriser för olika kategorier av yrkesarbetare.

Hovrätten kom fram till att parterna genom att inkorporera ABT 06 i sitt avtal också hade kommit överens om att priset för entreprenaden skulle bestämmas enligt 6 kap. 9-10 §§ ABT 06. Eftersom priset då enligt hovrättens bedömning ”följde av avtalet” fanns det inget utrymme för domstolen att bedöma vad som utgör skäligt pris för arbetet. Ett visst utrymme för undantag finns om beställaren inte fått ”bästa tekniska och ekonomiska resultat” enligt 6 kap. 10 § AB 06, men detta är en annan analys där bördan att precisera och föra bevisning enligt domstolen helt ligger på beställaren.

Förenklat kan man säga att Svea hovrätt menade att när ABT 06 är avtalat så ska beställaren vid löpande räkning som huvudregel ersätta entreprenörens verkliga kostnad och verkliga nedlagda timmar utan en prövning om huruvida dessa var ”skäliga”. Logiken är lika applicerbar på AB 04 då bestämmelserna i denna del i princip är identiska.

NJA 2016 s. 1011 meddelad den 22 november 2016 (”Gripenhus”)

Detta fall rörde arbeten som en entreprenör utförde åt en konsument som sedan tyckte att det blivit för dyrt. Konsumenttjänstlagen gällde för arbetet och parterna hade avtalat om löpande räkning med en avtalad timkostnad för arbetet. Högsta domstolen tillämpade 36 § konsumenttjänstlagen (1985:716), vilken i princip motsvarar 45 § köplagen (1990:931), och slog fast att om bara en del av beräkningsgrunderna är avtalade så ska domstolen bedöma skäligheten i andra, oreglerade delar av prisets beräkningsgrund. Om det till exempel finns en timkostnad avtalad ska domstolen tillämpa denna men sedan bedöma om antalet arbetade timmar varit skäliga med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

Eftersom detta prejudikat avser ett konsumentförhållande bör man vara försiktig med att utan närmare motivering och analys tillämpa det på en kommersiell entreprenad. Om Högsta domstolens resonemang däremot anses vara ett uttryck för en generell princip som även gäller i avtalsrelationer mellan näringsidkare skulle detta innebära att entreprenörens ersättning för en entreprenad som ersätts enligt 6 kap. 9-10 §§ AB 04/ABT 06 också ska underkastas motsvarande skälighetsprövning i de delar där priset inte är fastslaget genom exempelvis en uttrycklig timkostnad för någon resurs. Detta skulle innebära att Nybropalatset inte ska tillämpas i denna del utan att bedömningen ska ske mer i linje med Svea hovrätts dom i mål T 2388-01.

Svea hovrätts dom den 20 mars 2020 i mål T 6691-17 (”Täby kommunhus”)

Tvisten rörde konsulttjänster i form av en arkitektbyrås arbete med handlingar som användes till Täby kommunhus. Uppdraget utfördes med ABK 09 som standardavtal och ersättningsformen var, något förenklat, rörligt arvode (vilket är ABK:s motsvarighet till löpande räkning) mot budget med avtalade timpriser. Svea hovrätt ansåg att Högsta domstolens resonemang i Gripenhus var ett uttryck för principer som är tillämpliga även i kommersiella avtal, vilket innebär att det ska ske en skälighetsbedömning av de beräkningsgrunder som inte är avtalade. Även om domen i det enskilda fallet rörde ersättning enligt ABK 09 bygger hovrättens resonemang på att principerna i Gripenhus är tillämpliga på alla avtal där det slutliga priset i kronor och ören inte kan utläsas direkt ur avtalet, vilket som ovan anfört skulle innebära att Nybropalatset inte ska tillämpas i denna del utan att bedömningen sker mer i linje med Svea hovrätts dom i mål T 2388-01.

Göta hovrätts dom den 29 september 2023 i mål T 3831-21

Tvisten rörde konsulttjänster i byggbranschen. Uppdraget utfördes med ABK 09 som standardavtal med rörligt arvode. Likt Svea hovrätt i Täby kommunhus, ansåg Göta hovrätt i detta mål att principerna i 45 § köplagen (1990:931) skulle tillämpas på konsultavtalet. Detta innebar att konsulten skulle visa inte bara att de timmar som kravet avsåg hade lagts ned utan att dessa också var skäliga. I detta fall noterade hovrätten dock att beställaren inte reklamerat mot konsultens fakturor. Enligt hovrätten innebar detta att beställaren enligt 47 § köplagen (1990:931) blivit bunden av fakturorna i den mån den begärda ersättningen inte var oskälig, någonting som det ålegat beställaren att visa. Förenklat kan man säga att den bristande reklamationen enligt hovrätten vände på bevisbördan vad gäller skäligheten.

Hovrätten för Västra Sveriges mellandom den 29 mars 2023 i mål T 1365-22

Tvisten rörde en kommersiell entreprenad där ABT 06 var tillämpligt. En av frågorna var huruvida en domstol skulle pröva skäligheten av storleken på justeringar av en avtalad riktkostnad i en incitamentsmodell. Hovrätten ansåg att parterna hade avtalat om att ersättningen för ÄTA-arbeten skulle ersättas enligt självkostnadsprincipen. Detta innebär enligt hovrätten att priset följde av avtalet och att det saknades förutsättningar med analog tillämpning av 45 § köplagen uppskatta vare sig ett skäligt pris eller en skälig riktkostnadsjustering. Hovrätten åberopade uttryckligen Nybropalatset och tillämpade de principer som angavs i det målet. Av särskilt intresse är att denna mellandom överklagades till Högsta domstolen, som den 29 februari 2024 beslutade att inte pröva målet.

Svea hovrätts dom den 16 maj 2024 i mål T 3012-23

Tvisten rörde en kommersiell entreprenad där ABT 06 var tillämpligt. En av frågorna i målet var om entreprenörens begärda ersättning var skälig eller inte. I sin dom ansåg Svea hovrätt att eftersom ABT 06 utgjorde avtalsinnehåll så följde priset av avtalet. I princip så gick hovrätten på samma linje som i Nybropalatset utan närmare motivering.

Svea hovrätts dom den 19 juni 2024 i mål T 1290-23

Tvisten rörde en kommersiell entreprenad där AB 04 var tillämpligt. En av frågorna i målet var om entreprenörens begärda ersättning var skälig eller inte. I sin dom noterade Svea hovrätt att frågan om skälighetsbedömningen vid tillämpningen av ersättning på löpande räkning var omtvistad när AB 04 utgjorde avtalsinnehåll. Domstolen noterade att vägledande praxis från Högsta domstolen saknades och att underrättspraxis varierar. I motsats till Nybropalatset och domen i mål T 3012-23, vilken hade meddelats lite mer än en månad innan detta mål avgjordes, fann hovrätten att en skälighetsbedömning skulle göras av i fakturor uppgiven tidsåtgång avseende personal och maskinell utrustning. Bedömningen låg istället i linje med Gripenhus, Täby kommunhus och hovrättens mål T 2388-01.

Analys

Sammantaget är rättsläget osäkert vad gäller frågan om det finns utrymme att göra en skälighetsprövning av entreprenörens begärda ersättning vid en entreprenad på löpande räkning mot självkostnadsprincipen. Det saknas klargörande praxis från Högsta domstolen som tar sikte på entreprenader mellan två kommersiella parter. Det prejudikat som finns (Gripenhus) rör konsumentförhållande och i vilken utsträckning detta kan tillämpas på kommersiella entreprenader är fortfarande en öppen fråga. Praxis från hovrätterna pekar åt flera håll. Det finns argument som kan åberopas till stöd för Svea hovrätts bedömning i Nybropalatset och mål T 3012-23 samt Hovrätten för Västra Sveriges mellandom i mål T 1365-22. Samtidigt finns det argument som kan åberopas till stöd för Svea hovrätts domar i mål T 2388-01 och T 1290-23.

Det kan inte heller uteslutas att domstolarnas olika bedömningar har berott på omständigheter som inte tydligt framkommit i domskälen (i vart fall inte vid en första anblick). Till exempel kan de individuella entreprenadkontrakten ha skiljt sig åt på ett sätt som blivit avgörande i denna fråga. Bestämmelserna i AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 9-10 är bestämmelser som i standardavtalen tar sikte på reglering av ÄTA-arbeten och inte på beräkning av ersättningen för hela entreprenaden. Kontrakt som på olika sätt låter entreprenören ersättas på löpande räkning för entreprenaden i dess helhet gör därmed avsteg från standardavtalens systematik, varför domstolen då primärt tolkar och tillämpar det enskilda entreprenadkontraktet och inte standardavtalet som sådant.

Skillnaden mellan ABK 09 å ena sidan och AB 04 och ABT 06 å andra sidan är här också av intresse. I de två mål som rör ABK 09 ovan har domstolarna kommit fram till att en skälighetsprövning ska ske, medan praxis är desto spretigare vad gäller AB 04 och ABT 06. Det kan förvisso ifrågasättas om frågan av skälighet ska hanteras olika beroende på om det rör sig om ett konsultuppdrag enligt ABK 09 eller en entreprenad enligt AB 04 eller ABT 06 eftersom det i båda fallen är omöjligt att på förhand i kronor och ören bestämma vad beställaren ska betala. Å andra sidan ser ersättningsreglerna annorlunda ut i ABK 09 och det är möjligt att strukturen och systematiken i AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 9-10 är sådan att parterna genom hänvisning till dessa regler inte kan anses ha avtalat om priset på ett sätt som gör att en domstol inte ska pröva dess skälighet.

En annan faktor som kan ha spelat in i de olika domstolarnas överväganden är att AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 9-10 är en vidareutveckling av 6 kap. 6-7 §§ AB 72, som i sin tur var baserade på äldre föreskrifter med i huvudsak samma innehåll. AB 72 och äldre standardavtal härrör från en tid innan den nuvarande köplagen trädde i kraft år 1991. Enligt 5 § gamla köplagen (1905:38) gällde att när priset inte var bestämt i avtalet skulle köparen betala vad säljaren än krävde så länge detta belopp inte var oskäligt, vilket placerade en annan börda på köparen (motsvarande beställaren i ett entreprenadförhållande) än den nuvarande köplagen gör. Denna börda ligger närmare tillämpningen i Nybropalatset än vad den gör de avgöranden där domstolen skälighetsprövade entreprenörens ersättning. Hur ändringen av den dispositiva lagstiftningen ska påverka tolkningen av standardavtalsbestämmelser som etablerades på den svenska marknaden mot bakgrund i den äldre köplagen är en fråga som i vart fall inte uttryckligen analyserats av domstolarna.

Svea hovrätts domskäl i mål T 1290-23 hänvisade däremot uttryckligen till att det finns praxis som pekar åt olika håll innan domstolen valde att döma i strid med sitt eget avgörande i mål T 3012-23, vilket som nämnt hade meddelats ungefär en månad tidigare. Detta visar att innan Högsta domstolen klargjort rättsläget kan en domstol eller skiljenämnd använda sig av den spridda underrättspraxis som finns och då välja den linje som den specifika domstolen eller nämnden anser vara den mest juridiskt korrekta rättstillämpningen. Detta innebär i sin tur att det kan finnas skäl för en beställare i en tvist om ersättning på löpande räkning att ifrågasätta om den begärda ersättningen är skälig. En entreprenör kan då argumentera utifrån Nybropalatset och mål T 3012-23 för att någon sådan bedömning inte ska göras, men bör samtidigt argumentera och föra bevisning med bäring på ersättningens skälighet för det fall domstolen eller skiljenämnden skulle välja att istället tolka standardavtalet i linje med Svea hovrätts mål T 2388-01 och T 1290-23. Det synes föreligga en ganska hög säkerhet för att praxis bland domstolar och skiljenämnder kommer att fortsätta gå i olika riktningar intill dess att Högsta domstolen klargör rättsläget i ett prejudikat som har direkt bäring på kommersiella entreprenader.