Artikel Sprängstoff från Högsta domstolen

I det färska avgörandet ”Sprängstenskadorna” har Högsta domstolen prövat hur kostnader för skador som orsakats av sprängningsarbeten ska definieras och ersättas. Ansvaret grundas i miljöbalkens skadeståndsregler för vissa miljöskador men avgörandet är intressant även i relation till reglerna i AB 04 och ABT 06 om skadeståndsansvar gentemot tredje man.

Bakgrunden

Ett bolag som förvarade nytillverkade bilar utomhus drabbades av skador efter att grus och sprängsten slungats in på bolagets område från sprängningsarbeten på en grannfastighet. Bolaget riktade, med stöd av 32 kap. 1 och 4 §§ miljöbalken, skadeståndsanspråk mot de två entreprenörer som utfört sprängningsarbetena och begärde ersättning för bolagets kostnader avseende skadeutredning och städning.

Knäckfrågan i Högsta domstolen (mål T 1094-24) var hur kostnaderna för skadeutredningen och städningen skulle definieras och om de var ersättningsgilla.

Aktuella bestämmelser

Enligt 32 kap. 4 § miljöbalken ska skadestånd betalas för skador genom sprängsten eller andra lössprängda föremål som orsakats av ett sprängningsarbete.

Skadeståndsskyldigheten omfattar den fastighetsägare eller tomträttshavare som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten och även den som i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på fastigheten (32 kap. 6 § första stycket och 7 § miljöbalken).

Skadeståndet omfattar personskada och sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamheten på en fastighet har orsakat i sin omgivning. Ren förmögenhetsskada som inte orsakats genom brott ersätts dock endast om skadan är av någon betydelse (32 kap. 1 § miljöbalken).

Personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada
Begreppen personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada har samma innebörd i miljöbalken som i skadeståndslagen. Med sakskada avses förenklat i första hand skada på fysiska föremål (exempelvis bucklor på bilar). Personskada är skador på personer (exempelvis en bruten arm).  Med ren förmögenhetsskada avses en ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 § skadeståndslagen). Gränsdragningen mellan skadetyperna är dock inte helt enkel, vilket visade sig i detta mål.

Underrätterna

Mark- och miljödomstolen lämnade bolagets talan utan bifall. Domstolen bedömde att kostnaderna för skadeutredningen inte hade någon koppling till en person- eller sakskada. Skadan utgjorde därmed enligt domstolen en sådan tredjemansskada som normalt sett inte ersätts. Städkostnaderna ansågs inte styrkta.

Mark- och miljööverdomstolen ändrade domen och gav bolaget rätt. Kostnaderna för skadeutredningen bedömdes utgöra en ren förmögenhetsskada som var ersättningsgill då den inte var obetydlig (32 kap. 1 § andra stycket miljöbalken). Städkostnaderna bedömdes utgöra en sakskada och beloppet ansågs styrkt.

Högsta domstolen

Frågan Högsta domstolen hade att pröva var om de kostnader bolaget haft för att undersöka bilarna och dokumentera skadorna samt städa området var ersättningsgilla. I centrum för bedömningen stod frågan om vilken typ av skada bolaget drabbats av.

Inledningsvis noterade Högsta domstolen att det var ostridigt att det till följd av sprängningsarbeten på grannfastigheten hade fallit ner sten och grus både på marken och på bilarna, att detta orsakat skador på flera bilar samt att bolaget haft kostnader för att utreda skadorna och städa området.

Högsta domstolen konstaterade därefter att bolaget hade drabbats av sakskada då sprängningen orsakat bolaget ”inte obetydliga kostnader för röjning och städning” samt påverkat bolagets användning av området. Med hänsyn till den verksamhet som bolaget bedrev på området ansågs kostnaderna för att undersöka och utreda skador på bilarna ha uppkommit som en följd av den sakskada som sprängningen orsakat (se 5 kap. 7 § 2 skadeståndslagen).

Domstolen gick sedan vidare och prövade om undersökningskostnaden var en sådan beräknelig och i viss mån typisk följd av sprängningen att den var ersättningsgill, det vill säga om det förelåg adekvat kausalitet.

Adekvat kausalitet
Inom skadeståndsrätten krävs för ersättningsskyldighet att det föreligger adekvat kausalitet mellan skadan och den skadegörande handlingen. Det innebär att skadan måste ha orsakats av den skadegörande handlingen och att skadan är en beräknelig och i viss mån typisk följd av handlingen. Säg att person A kör på person B med en bil och person B drabbas av en hjärnskakning. Hjärnskakningen beror på påkörningen, och det är också en skada som typiskt sett kan inträffa om man blir påkörd. Det föreligger i så fall adekvat kausalitet.

Säg att person A istället hade stått vid en korsning och sagt åt person B att svänga vänster istället för höger. När person B svänger vänster slår blixten ned och skadar person B. Det finns i så fall visserligen ett orsakssamband mellan person A:s handling och skadan (hade person B aldrig svängt vänster hade den inte träffats av blixten), men att träffas av blixten är inget som typiskt sett sker i denna situation. Det föreligger alltså inte adekvat kausalitet och person A ansvarar därför inte för skadan.

Högsta domstolen kom fram till att bolagets utredning av hur spridningen av sprängsten på fastigheten påverkat de fordon som förvarades där var en fullt rimlig följd av det inträffade och som kunnat förutses av skadevållaren. Detsamma gällde kostnaden för städning. Slutsatsen blev därför att bolaget hade drabbats av sakskada på grund av den sprängning som skett på grannfastigheten, att bolagets kostnader för såväl städning av fastigheten som undersökning av bilarna hade uppkommit till följd av denna sakskada samt att kostnaderna var ersättningsgilla enligt 32 kap. 4 § miljöbalken.

Kommentar

I det aktuella målet riktades skadeståndstalan både mot den entreprenör som utförde anläggningsarbeten på grannfastigheten och mot den underentreprenör som anlitats för att utföra det aktuella sprängningsarbetet. Detta eftersom båda entreprenörerna hade ett skadeståndsansvar enligt miljöbalkens regler. I sådana fall har entreprenörerna ett solidariskt skadeståndsansvar såvida inte någon begränsning i skadeståndsskyldigheten särskilt reglerats (32 kap. 8 § miljöbalken).

Solidariskt ansvar
Ett solidariskt ansvar innebär att flera personer är gemensamt och fullt ansvariga för en skuld. Det innebär att den som har kravet kan kräva full betalning av vem som helst av de ansvariga. I det här fallet kan den skadelidande grannen alltså välja att rikta hela ersättningskravet mot en av entreprenörerna, som sedan efter betalning får kräva tillbaka halva beloppet av den andra entreprenören.

Miljöbalken reglerar bara ansvaret gentemot den skadelidande och inte den slutliga fördelningen av ansvaret mellan de skadeståndsskyldiga parterna.

I AB 04 och ABT 06 regleras ansvaret mellan entreprenören och beställaren i kap. 5 § 13.

Enligt bestämmelsens första och andra stycke är entreprenören i förhållande till beställaren som utgångspunkt ansvarig för beställarens skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden. Om entreprenören däremot kan visa att den rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan går den fri. Det innebär att om entreprenören orsakar sprängskador på grannfastigheten och grannen riktar kraven mot beställaren så ska entreprenören som utgångspunkt ersätta beställaren för det skadestånd som betalas till grannen, givet att entreprenören inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.

Enligt bestämmelsens tredje stycke är beställaren i förhållande till entreprenören ansvarig för entreprenörens skadeståndsskyldighet gentemot tredje man enligt 32 kap. miljöbalken, om entreprenören kan visa att denne inte rimligen kunnat förebygga eller begränsa skadan. Det innebär att om entreprenören orsakar sprängskador på grannfastigheten och grannen riktar kraven mot entreprenören så ska beställaren ersätta entreprenören för det skadestånd som betalats till grannen, om entreprenören kan visa att skadorna inte kunnat förebyggas eller begränsas.

Om entreprenören i det aktuella fallet sinsemellan har avtalat om AB 04 eller ABT 06 hade alltså följande gällt: Grannen har riktat kraven mot både entreprenören och underentreprenören, som svarar solidariskt för skadan. Grannen kan därmed kräva full betalning från endera part. I avtalsförhållandet mellan entreprenören och underentreprenören är entreprenören beställare och underentreprenören entreprenör. Om underentreprenören kan visa att denne inte kunnat förebygga eller begränsa skadan så ska entreprenören stå kostnaden enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 13 tredje stycket. Om underentreprenören inte kan visa detta så ska underentreprenören stå kostnaden enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 13 första och andra stycket.

Huruvida denna typ av krav mellan entreprenören och underentreprenören aktualiserats vet vi inte, då det i sådant fall skulle hanteras i ett separat förfarande.

Sammantaget visar domen exempel på hur skador ska definieras och vilka kostnader som kan vara ersättningsgilla när sprängningsarbeten orsakar skada för tredje man. Domen bidrar därmed till ökad tydlighet och vägledning för hanteringen av liknande processer framöver.