Artikel Högsta domstolen om strikt ansvar avseende elverksamhet

I december 2024 meddelade Högsta domstolen (HD) dom i ett skadeståndsrättsligt mål mellan Skanova Aktiebolag och Ellevio AB. Tvisten rörde skadeståndsansvar efter en brand i en försörjningstunnel i centrala Stockholm 2013, där det uppstod omfattande skador på kopparkablar och fiberkablar tillhörande Skanova. HD:s avgörande ger vägledning om gränserna för strikt ansvar i svensk rätt och de begränsade möjligheterna att genom rättstillämpningen fastställa ett längre gående strikt ansvar än det som följer av lagstiftningen.

Bakgrund

Den 24 september 2013 inträffade en brand i en försörjningstunnel mellan Vanadislunden och Tegnérberget i Stockholm. Branden startade i en starkströmskabel som tillhörde Ellevio och trots att strömmen automatiskt bröts efter endast 70 millisekunder kunde branden inte stoppas, vilket ledde till omfattande skador på både koppar- och fiberkablar tillhörande Skanova. I målet yrkade Skanova att Ellevio skulle ersätta de skador som bolaget drabbats av, som uppskattades till drygt 9,8 miljoner kronor.

Strikt ansvar och lagstiftningens betydelse

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att den skadeståndsrättsliga utgångspunkten är att ersättningsskyldighet för sakskada förutsätter vållande genom uppsåt eller vårdslöshet. Därutöver är strikt ansvar, där skadeståndsansvar uppstår även utan vårdslöshet, undantagsvis tillämpligt men det kräver då tydligt stöd i lag eller rättspraxis.

HD framhöll vidare att strikt ansvar för skador orsakade av el vid tiden för branden reglerades av ellagen (1997:857), som innehöll särskilda föreskrifter om ansvar för innehavare av starkströmsanläggningar. Enligt 10 kap. 1 § första stycket ellagen är innehavaren ansvarig för sakskada som orsakats genom inverkan av el från anläggningen, även om skadan inte beror på vårdslöshet. Dock finns i andra stycket i samma paragraf undantag för skador som inträffar på andra elektriska anläggningar, vilket var fallet med Skanovas kopparkablar. Dessutom föreskriver ellagen en särskild preskriptionsregel, enligt vilken det i 1 § första stycket föreskrivna ansvaret preskriberas om talan om ersättning inte väcks inom två år från det att skadan inträffade. Nämnas ska att motsvarande bestämmelser numera återfinns i elsäkerhetslagen (2016:732), som har ersatt den vid skadetillfället gällande ellagen.

I målet var det ostridigt att Ellevios ansvar enligt 10 kap. 1 § ellagen var preskriberat och att det ansvaret inte heller gällde i fråga om de skadade kopparkablarna, eftersom de faller in under undantaget som säger att strikt ansvar inte gäller för skador på andra elektriska anläggningar. Skanova hade istället hävdat att Ellevio hade ett strikt ansvar för alla de orsakade skadorna enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser, och att det ansvaret följer den generella preskriptionstiden på tio år. Den centrala frågan i målet var alltså om det vid sidan av ellagstiftningens strikta ansvar också kunde anses föreligga ett strikt ansvar på allmän skadeståndsrättslig grund för den omtvistade händelsen. Skanova argumenterade därvid för att hantering av elektrisk kraft är en farlig verksamhet som motiverar ett allmänt strikt ansvar.

HD avvisade det argumentet och betonade att det är just den inneboende farligheten i hanteringen av elektrisk kraft som ligger till grund för det ansvar som redan regleras i ellagstiftningen. Genom att införa särskilda regler om strikt ansvar och en kort preskriptionstid har lagstiftaren gjort en noggrann avvägning mellan intressen och risker inom detta område. Därför konstaterade HD att ellagstiftningen är ett uttömmande regelverk för ansvar vid skador orsakade av el, vilket innebär att det inte finns utrymme för domstolen att genom rättstillämpning fastställa ett mer långtgående strikt ansvar än vad som uttryckligen föreskrivs i lagen. Högsta domstolen avslog således Skanovas krav på skadestånd.

Slutsats och betydelse

Domen har principiell betydelse då den slår fast att om lagstiftaren har infört ett strikt ansvar så finns det som utgångspunkt inget utrymme att genom rättstillämpningen fastställa ett mer långtgående strikt ansvar än vad som uttryckligen föreskrivs i lagen. Det är en princip som inte endast har bäring på elbranschen utan också på andra sektorer och branscher där farlig verksamhet förekommer och kan leda till skador och skadeståndskrav.