Artikel Tvist om projektförsäkring efter Oceanabranden

En omfattande tvist har uppstått efter den stora branden på Oceana Vattenvärld i februari 2024. Liseberg har stämt sitt försäkringsbolag Trygg-Hansa på en miljard kronor sedan bolaget nekat att betala ut försäkringsersättning för skadorna. Fallet väcker centrala frågor om entreprenad- och försäkringsjuridik och kan få stor betydelse för byggbranschen.

Bakgrund

Den 12 februari 2024 utbröt en brand på Oceana Vattenvärld, en vattenpark som byggdes av två entreprenörer för byggherren Liseberg som en del av bolagets nöjespark. Den ena entreprenören, NCC, ansvarade för uppförandet av byggnaderna på totalentreprenad enligt ABT 06 medan den andra, WhiteWaters, ansvarade för leverans och installation av åkattraktioner enligt andra avtalsvillkor som varken inkorporerade AB 04 eller ABT 06.

En av Lisebergs byggledare avled till följd av branden. Utöver detta orsakades stora egendomsskador på de färdigställda delarna av entreprenaden. Nu får de ekonomiska konsekvenserna av branden ett rättsligt efterspel sedan Lisebergs försäkringsbolag Trygg-Hansa vägrat betala ut försäkringsersättning. Den 7 juli 2025 inkom Liseberg därför med en ansökan om stämning där Trygg-Hansa krävs på ungefär 1 miljard kronor avseende kostnaden för att återställa det som skadades i branden.

Lisebergs krav aktualiserar en stor mängd entreprenad- och försäkringsrättsliga frågor. En av dessa är om Liseberg som byggherre och beställare kan få ersättning ur den beställarstyrda projektförsäkringen som Liseberg hade tecknat. Nedan går vi igenom vad som gäller och hur parterna argumenterar i frågan.

Aktuella bestämmelser

Enligt ABT 06 kap. 5 § 1 ansvarar entreprenören strikt för skada på icke avlämnade delar av entreprenaden. Undantaget är endast skada som beror på beställaren eller skada som beror på krig, terrorhandling, uppror, naturkatastrof eller liknande omständighet. Detta innebär att om entreprenaden exempelvis totalförstörs av en brand dagen innan slutbesiktningen så måste entreprenören som huvudregel uppföra hela entreprenaden på nytt, på egen bekostnad.

Detta är en väldigt betungande skyldighet och kan i värsta fall leda till solvensproblem för en mindre entreprenör som inte kan uppföra samma entreprenad en gång till utan att få betalt av beställaren. Av detta skäl åläggs entreprenören i ABT 06 kap. 5 § 23 andra stycket att teckna en allriskförsäkring motsvarande entreprenadens återanskaffningsvärde, med beställaren som medförsäkrad om denne är byggherre. Detta innebär att om entreprenören blir skyldig att uppföra entreprenaden på nytt så ska det finnas en försäkring som täcker kostnaden.

Försäkringsskyldigheten gäller i den mån inte annat föreskrivs i kontraktshandlingarna. Avsteg från bestämmelsen görs i regel när en beställare tecknar en så kallad beställarstyrd projektförsäkring. Detta upplägg brukar, något förenklat, innebära att byggherren tecknar en ofta skräddarsydd försäkring för hela projektet, med berörda entreprenörer som medförsäkrade. Ordningen är med andra ord omvänd jämfört med vad som gäller ABT 06 kap. 5 § 23 – det är beställaren som försäkrar entreprenaden i stället för entreprenören. Syftet med detta är att hålla projektets sammanlagda försäkringskostnader nere genom att samla försäkringsskyldigheten hos byggherren.

Parternas argumentation

Förenklat kan man säga att Trygg-Hansa har valt att inte betala ut försäkringsersättning bland annat med åberopande av att Liseberg inte har lidit någon skada som kunde ersättas. I stället menar försäkringsbolaget att Liseberg med stöd av ABT 06 kap. 5 § 1 kan kräva att NCC återuppbygger sin entreprenad samtidigt som Liseberg kan kräva omleverans från WhiteWaters då det var WhiteWaters som orsakade skadan. På grund av detta står dessa två parter och inte Liseberg det ekonomiska ansvaret för skadan.

Återigen förenklat så menar Liseberg å sin sida att man har tecknat en beställarstyrd projektförsäkring för att den skulle omfatta just den typ av skada som inträffat nu. Entreprenaden blev Lisebergs egendom i den takt som den färdigställdes, även om den ännu inte var avlämnad i ABT 06:s mening. Enligt entreprenadkontraktet hade Liseberg även gentemot sina entreprenörer åtagit sig att teckna denna försäkring.

Slutligen menar Liseberg att då det var WhiteWaters som orsakade branden så ansvarade Liseberg för skadan i förhållande till NCC med stöd av ABT 06 kap. 5 § 1 andra stycket samtidigt som risken för åkattraktionerna enligt avtalet med WhiteWaters hade övergått på Liseberg vid tidpunkten för branden. Allt detta innebär enligt Liseberg att bolaget lidit en ersättningsgill skada.

En komplicerande faktor i sammanhanget är att Liseberg gör gällande att Trygg-Hansas försäkringsvillkor inte i alla delar på ett konsekvent sätt anpassats till att det rörde sig om en beställarstyrd projektförsäkring och inte en vanlig allriskförsäkring enligt ABT 06 kap. 5 § 23, vilken ju normalt tecknas av en entreprenör. Trots detta menar Liseberg att det framgår att Liseberg som byggherre och beställare har rätt till ersättning ur försäkringen.

Analys

Oceanatvisten kommer sannolikt att handläggas av domstolarna under en lång tid framöver och det lär dröja många år innan det finns ett slutligt avgörande, givet att parterna inte dessförinnan ingår en förlikning. Hur domstolarna slutligen kommer att döma är svårt att förutse. Tvisten visar dock att otydligheter i försäkringsvillkoren kan leda till en osäkerhet om vem som ska bekosta skador likt dessa.

Många beställare och entreprenörer granskar noggrant kontrakt och administrativa föreskrifter i viktiga entreprenader. Oceanatvisten visar att det även finns skäl att noggrant granska försäkringsvillkoren, särskilt när stora belopp står på spel.

Om Trygg-Hansa får rätt i sin tolkning av tillämpningen av försäkringsvillkoren kan det dessutom få följder för hur beställarstyrda projektförsäkringar utformas i framtiden. Vi följer utvecklingen i målet.