Artikel Dunka dunka i hovrätten – när musselbaren satte ljudisoleringen på prov

Hovrätten för Västra Sverige har nyligen meddelat dom i en tvist mellan en bostadsrättsförening och en entreprenör avseende eventuellt bristande ljudisolering i ett bostadshus där en musselbar bedrevs i bottenvåningen. Domen aktualiserar flera intressanta frågor, däribland presumtionsansvar under garantitiden, funktionsansvar för ljudkrav samt jämkning av vite med stöd av 36 § avtalslagen. I denna artikel går vi igenom såväl tingsrättens som hovrättens prövning.

Bakgrund

En entreprenör åtog sig att uppföra ett bostadshus på Smögen som totalentreprenad med ABT 06 som avtalsinnehåll. Kontraktet överläts sedermera från den ursprungliga beställaren, en ekonomisk förening, till en bostadsrättsförening. Enligt kontraktet var entreprenören skyldig att avhjälpa fel som påtalades av bostadsrättsföreningen. Avhjälpande skulle ske inom en månad från det att besiktningsutlåtande eller underrättelse tillställts entreprenören. Om avhjälpande inte skedde inom den angivna fristen utgick vite om 5 000 kr per kalenderdag som fristen överskreds.

I byggnadens bottenvåning bedrevs en musselbar. Under garantitiden, efter att byggnaden tagits i bruk, trängde ljud från baren igenom till ovanliggande lägenheter. Bostadsrättsföreningen gjorde därför gällande att det förelåg fel avseende byggnadens ljudkrav och framställde, sedan entreprenören inte avhjälpt felet inom den avtalade fristen om en månad, anspråk på vite i enlighet med den avtalade vitesklausulen om 5 000 kr per kalenderdag.

Parternas inställningar i tvisten

Bostadsrättsföreningen väckte talan vid Göteborgs tingsrätt (mål nr T 8536-23) och yrkade betalning av avtalat vite om 5 990 000 kr. Föreningen anförde att det förelåg fel i entreprenaden eftersom byggnadens ljudisolering inte klarade av att säkerställa att ljudnivån i lägenheterna höll sig under den avtalade nivån om 65 dB, inte uppfyllde kraven i Boverkets byggregler för luftljudsisolering och inte heller klarade Folkhälsomyndighetens riktvärden för ljudnivå i bostadsrum.

Entreprenören bestred kravet och invände att det inte förelåg något fel. Ljudproblemen berodde enligt entreprenören dels på att musselbaren inte höll sig inom projekteringens begränsningar, dels på installationer som hyresgästen själv utfört i lokalen. Entreprenören anförde vidare att de av bostadsrättsföreningen åberopade mätningarna skulle underkännas eftersom de genomförts med musik som projekteringen inte dimensionerats för. Därutöver genstämde entreprenören föreningen och yrkade ersättning för nedlagda kostnader för felsökning och avhjälpandeåtgärder. För det fall domstolen ändå skulle finna att vite skulle utgå yrkade entreprenören att vitesbeloppet skulle jämkas, dvs. sättas ned, med stöd av 36 § avtalslagen.

Jämkning enligt 36 § avtalslagen

36 § avtalslagen är en regel som ger domstolar möjlighet att ändra eller helt bortse från ett avtalsvillkor om villkoret bedöms vara oskäligt. Bedömingen görs med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna när avtalet ingicks, vad som hänt efteråt och förhållandena i övrigt. Bestämmelsen är förenklat tänkt att utgöra en ”säkerhetsventil” för det fall att utfallet vid en tillämpning av ett avtalsvillkor skulle leda till ett uppenbart orimligt resultat. Säg exempelvis att två avtalsparter har enats om att deras respektive skadeståndsansvar enligt avtalet ska begränsas till 10 000 kronor. Om den ena avtalsparten medvetet orsakar motparten skador för 1 000 000 kronor så skulle domstolen sannolikt finna att det vore oskäligt att upprätthålla den avtalade ansvarsbegränsningen.

Tingsrättens prövning

Tingsrätten hade att pröva tre frågor: (i) om det förelåg fel i entreprenaden, (ii) om entreprenören var ansvarig för felet, och (iii) om det avtalade vitet skulle jämkas.

Beträffande den första frågan fann tingsrätten att de genomförda mätningarna kunde läggas till grund för bedömningen. Mätningarna visade att luftljudsisoleringsförmågan i bjälklaget mellan musselbaren och en av lägenheterna understeg det avtalade kravet samt att ljudnivån i lägenheterna överskred Folkhälsomyndighetens riktvärde, vilket enligt avtalet inte fick överskridas. Tingsrätten fann därmed att det förelåg fel i entreprenaden.

Vad gällde ansvarsfrågan noterade tingsrätten att entreprenören enligt presumtionsregeln i ABT 06 kap. 5 § 5 ansvarar för fel som framträder under garantitiden, om denne inte visar att entreprenaden utförts kontraktsenligt eller gör sannolikt att felet beror på vanvård, onormalt brukande eller omständigheter hänförliga till beställaren. Tingsrätten konstaterade att den felsökning som genomförts och det avhjälpande som vidtagits inte hade klarlagt felorsaken. Det kunde inte heller anses visat att felet berodde på de installationer som hyresgästen utfört i lokalen. Tingsrätten fann att entreprenören inte hade gjort sannolikt att felet kunde hänföras till beställaren och att entreprenören därför var ansvarig för felet.

I fråga om jämkning av vitet prövade tingsrätten de omständigheter som entreprenören åberopat, bland annat att vitesklausulen saknade tak, att felet haft begränsad påverkan på brukandet, att avhjälpandet försenats på grund av bristande tillgång till lokalen samt att kostnaden för avhjälpandet väsentligt understeg vitesbeloppet. Tingsrätten beaktade att avtalet ingåtts mellan jämbördiga kommersiella parter och att entreprenören inte intagit en underordnad ställning. Vidare noterades att vitesbeloppet i förhållande till kontraktssumman uppgick till drygt tolv procent, vilket inte ansågs anmärkningsvärt högt. Sammantaget fann tingsrätten att omständigheterna varken var för sig eller tillsammans utgjorde tillräckliga skäl för jämkning.

Huvudkäromålet bifölls därmed i sin helhet och entreprenören förpliktades att betala det yrkade vitesbeloppet.

Entreprenören överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige (mål nr T 7068‑24) och yrkade att bostadsrättsföreningens talan skulle ogillas samt att genkäromålet skulle bifallas.

Hovrättens prövning

Beträffande felfrågan fann hovrätten, på i huvudsak samma grunder som tingsrätten, att det förelåg fel i entreprenaden.

Hovrätten instämde i att parterna avtalat om en viss ljudklass avseende luftljudsisolering och att ljudnivån med marginal inte fick överstiga 65 dB. De genomförda mätningarna visade att luftljudsisoleringen inte uppfyllde kravet samt att ljudnivån överskred Folkhälsomyndighetens riktvärde.

Hovrätten fann även, liksom tingsrätten, att det inte framkommit skäl att ifrågasätta mätningarnas riktighet. Entreprenören hade bland annat invänt att mätningarna borde underkännas på grund av att fel typ av musik spelats vid mättillfällena. Beträffande detta konstaterade hovrätten att avtalsvillkoret om vilken musik som fick förekomma var otydligt, det gick inte att klart utläsa vad som avsågs med ”verksamhet utan hög musik”. Mätningarna kunde därför enligt domstolen inte underkännas med hänvisning till musiktypen vid mätningen – såvida det inte hade varit fråga om vad domstolen benämnde som ”dunka-dunka‑musik”, vilket inte var fallet.

Beträffande ansvarsfrågan instämde hovrätten i tingsrättens bedömning. De åtgärder entreprenören hänvisat till – främst felsökning och avhjälpande – hade inte klarlagt felorsaken. Att felorsaken alltjämt var oklar innebar att entreprenören inte visat att entreprenaden genomförts kontraktsenligt. De installationer som musselbaren utfört i lokalen medförde inte heller att entreprenören gjort sannolikt att felet kunde hänföras till beställaren. Utredningen var således inte tillräcklig för att bryta presumtionsansvaret enligt ABT 06 kap. 5 § 5.

Slutligen prövade hovrätten frågan om jämkning av vitet. Hovrätten framhöll att 36 § avtalslagen ska tillämpas nyanserat och med viss återhållsamhet. Bestämmelsen förutsätter en helhetsbedömning och är huvudsakligen avsedd för konsumentförhållanden. I kommersiella förhållanden mellan jämnstarka parter bör det krävas väsentligt mer för att ett villkor ska anses oskäligt. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning av de åberopade omständigheterna och framhöll särskilt att entreprenören inte kunde anses ha intagit en underordnad position i förhållande till bostadsrättsföreningen vid avtalets upprättande. Felet framstod som förhållandevis betydande och utgjorde ett hinder för föreningen att nyttja lokalen för avsett ändamål, även om felets betydelse inte med enkelhet kunde omvandlas till en ekonomisk skada i relation till vitesbeloppet. Vid en helhetsbedömning fann hovrätten att vitesvillkoret varken var oskäligt i sig eller slog oskäligt i den uppkomna situationen. Vitet skulle därför inte jämkas.

Hovrätten fastställde därför tingsrättens dom.

Lärdomar från domen

Beträffande bedömningen av om fel förelegat kan det konstateras att parterna i avtalet inte hade definierat vad som avsågs med ”verksamhet utan hög musik”. Formuleringen behövde därmed tolkas, varvid hovrätten drog gränsen vid ”dunka-dunka-musik”. Domen understryker vikten av tydliga avtalsformuleringar, så att samtliga berörda är på det klara med vad som krävs. Nästa gång frågan bedöms kan det inte uteslutas att ett annat hovrättsråd drar gränsen vid exempelvis frijazz.

Beträffande den andra frågan i målet – om entreprenören ansvarade för felet – kan det konstateras att presumtionen enligt ABT 06 kap. 5 § 5 är stark och att det krävs betydande bevisning för att bryta den.

Slutligen, vad gäller jämkningen enligt 36 § avtalslagen, kan det konstateras att domstolen alltjämt är återhållsam i tillämpningen av bestämmelsen, särskilt i kommersiella avtalsrelationer. Av intresse är att domstolen vid prövningen av om vitesklausulen var oskälig beaktade att felets konsekvenser inte med enkelhet kunde omvandlas till en ekonomisk skada i relation till vitesbeloppet. Vitesbeloppet motsvarade dessutom drygt tolv procent av kontraktssumman, vilket enligt domstolen inte heller per automatik innebar att vitet skulle jämkas. Domen indikerar således att entreprenörer – om parterna inte avtalat om ett vitestak – kan behöva acceptera ett vite som i sig sannolikt innebär att hela entreprenaden blir en förlustaffär för entreprenaden.