Artikel Ytterligare tvist efter Oceanabranden – Trygg-Hansa åter inför skranket

I höstas rapporterade vi om att byggherren Liseberg stämt försäkringsbolaget Trygg-Hansa på nära en miljard kronor med anledning av den allvarliga brand som ödelade Oceana Vattenvärld – och om de komplexa entreprenad- och försäkringsrättsliga frågor som tvisten ger upphov till. Nu har också projektets entreprenör NCC valt att stämma Trygg-Hansa vid Stockholms tingsrätt. Precis som Liseberg har NCC nekats försäkringsersättning med hänvisning till att bolaget framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet eller medvetet risktagande. Det juridiska efterspelet till Oceanabranden har därmed fått ytterligare en dimension och vi redogör här för hur NCC har valt att navigera och argumentera i en ovanlig men intressant processuell situation.

Bakgrund

Den 12 februari 2024 bröt en brand ut på Oceana Vattenvärld, en vattenpark som uppfördes av två entreprenörer för byggherren Liseberg. NCC ansvarade för projektering och uppförande av huvuddelen av Oceana på totalentreprenad, medan WhiteWater som sidoentreprenör ansvarade för projektering och uppförande av åkattraktioner såsom vattenrutschkanor.

En av Lisebergs byggledare omkom till följd av branden, och branden orsakade därtill stora egendomsskador på de färdigställda delarna av entreprenaden. Enligt brandorsaksutredningar från bland annat Statens haverikommission uppstod branden när underentreprenörer till WhiteWater sammanfogade två så kallade omledningsrör på undersidan av en vattenrutschkana genom elmuffsvetsning.

Inför projektet hade Liseberg tecknat en projektförsäkring hos Trygg-Hansa, omfattande allrisk-, avbrotts- och ansvarsförsäkring. NCC var medförsäkrat under samma försäkring. Under sommaren 2025 meddelade Trygg-Hansa slutliga beslut avseende Lisebergs respektive NCC:s försäkringsfallsanmälningar och nekade såväl NCC som Liseberg försäkringsskydd – för NCC:s del med hänvisning till att NCC framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet eller medvetet risktagande. Mot bakgrund av det beslutet har Liseberg krävt Trygg-Hansa på ungefär en miljard kronor och nu följer alltså NCC i Lisebergs fotspår med en egen talan.

Fastställelsetalan – en ovanlig men rimlig väg att gå

Till skillnad från Liseberg så kräver NCC bokstavligt talat inte Trygg-Hansa på så mycket som ett enda öre. I stället har byggbolaget valt att föra en så kallad fastställelsetalan, där bolaget endast yrkar att domstolen ska fastställa att försäkringsskydd föreligger för NCC.

Det finns två typer av talan i tvistemål: fullgörelsetalan och fastställelsetalan. Fullgörelsetalan är den vanligaste, då yrkar käranden att domstolen förpliktar svaranden att fullgöra något (i regel att betala ett visst belopp). Vid en fastställelsetalan yrkar käranden i stället att domstolen slår fast att ett visst rättsförhållande föreligger eller inte (exempelvis att ett försäkringsfall föreligger eller att en viss part är ägare till ett föremål).

För att en fastställelsetalan ska vara tillåten måste tre krav uppfyllas: talan ska avse ett konkret rättsförhållande, ovisshet ska råda om detta – typiskt till följd av motpartens agerande – och ovissheten ska vara till förfång (det vill säga nackdel) för käranden i dennes praktiska handlande.

Som exempel på en framgångsrik fastställelsetalan kan rättsfallet NJA 1998 s. 438 nämnas. I rättsfallet tillät Högsta domstolen en fastställelsetalan angående en revisors skadeståndsskyldighet trots att det när talan väcktes var oklart om någon skada ens hade uppkommit – detta eftersom preskription annars riskerade att inträda. Rättsfallet illustrerar att fastställelsetalan är ett godtagbart processuellt instrument när en framtida skada ännu inte går att kvantifiera, men rätten att föra talan riskerar att gå förlorad om domstolsprövning inte påkallas i tid.

Att NCC har valt denna väg är betingat av de faktiska omständigheterna. Liseberg fattade nämligen kort efter branden beslut om att återbygga Oceana och har gett NCC i uppdrag att projektera och återuppföra anläggningen. Liseberg finansierar hela återuppbyggnaden, men har förbehållit sig rätten att återkräva betald ersättning om det senare visar sig att det var NCC som bar risken för branden. Det innebär att NCC ännu inte har lidit någon ekonomisk skada, men att en framtida skada inte kan uteslutas. Det betyder att ett krav på betalning, i form av en mer vanlig fullgörelsetalan, i nuläget inte är möjligt att framställa.

Vidare förelade Trygg-Hansa i sitt avslagsbeslut, i enlighet med försäkringsvillkoren, NCC att väcka talan inom ett år från det att NCC tog del av beslutet. NCC har därmed befunnit sig i något av ett processuellt dilemma: antingen väcker bolaget talan inom fristen – trots att ingen skada ännu uppkommit – eller så riskerar NCC att förlora sin rätt till försäkringsersättning om Liseberg längre fram väljer att rikta krav mot NCC. Mot bakgrund av dessa omständigheter har NCC alltså valt att gå vidare med en fastställelsetalan, vilket framstår som ett rimligt processuellt vägval.

NCC:s talan i sak

En annan aspekt som gör NCC:s talan intressant är att bolaget i sin stämningsansökan inte bara som brukligt är presenterar sin egen version av händelseförloppet – utan också aktivt bemöter de argument som Trygg-Hansa redan fört fram i den pågående tvisten mot Liseberg. Eftersom de två tvisterna rör samma brand, samma försäkring och i stora delar samma invändningar från försäkringsbolagets sida har NCC bedömt att bolaget inte behöver vänta på att Trygg-Hansa ska framföra sin ståndpunkt formellt i det nya målet: försäkringsbolagets argumentation är redan känd.

Mot den bakgrunden går NCC igenom de ansvarsroller som Trygg-Hansa har lyft fram i målet mot Liseberg – samordningsansvar, BAS-P, BAS-U, brandskyddsansvarig och tillståndsansvarig – och gör gällande att dessa roller sätter ramen för den aktsamhetsstandard mot vilken NCC:s agerande ska bedömas. I flera delar menar NCC därvid att Trygg-Hansas påståenden är så vagt formulerade att det inte går att utläsa vad som konkret läggs bolaget till last, och att NCC i dessa delar avvaktar svaromålet.

Utöver de ansvarsrättsliga frågorna gör NCC ytterligare två invändningar av principiell karaktär. Den ena rör identifikation: för att försäkringsundantaget för grov vårdslöshet ska kunna tillämpas mot NCC krävs enligt villkoren att den påstådda vårdslösheten kan tillskrivas någon i företags- eller platsledningen. Trygg-Hansa har pekat ut tre personer men, enligt NCC, utan att konkret förklara vad någon av dem borde ha gjort. Den andra principiella invändningen rör orsakssambandet: inget av det Trygg-Hansa lägger NCC till last kan enligt NCC självständigt orsaka en brand. I stället var den direkt utlösande orsaken det elmuffsvetsarbete som WhiteWater utförde, utan NCC:s kännedom och utanför NCC:s kontroll.

Analys

Oceanabranden har nu gett upphov till inte en utan två parallella försäkringsrättsliga tvister mot Trygg-Hansa. Där Liseberg yrkar drygt en miljard kronor i ersättning har NCC valt en annan väg i form av en fastställelsetalan, som inte syftar till att utfå betalning utan till att domstolen slår fast att försäkringsskydd överhuvudtaget föreligger. Det är ett processuellt instrument anpassat för situationer där skadan ännu inte har uppkommit men rätten att kräva ersättning riskerar att gå förlorad om talan inte väcks i tid.

NCC har därtill begärt kumulation med Lisebergsmålet, det vill säga att de båda målen förenas och handläggs tillsammans. Centralt i sak är om Trygg-Hansa kan styrka grov vårdslöshet, identifikation och orsakssamband – tre krav som samtliga måste vara uppfyllda för att försäkringsundantaget ska kunna tillämpas. Vi följer utvecklingen.