Artikel Hovrättsdom om förhållandet mellan köplagen och ABM 07

I en dom meddelad av Hovrätten för Västra Sverige den 5 maj 2022 (mål nr T 1249-21) hade domstolen att ta ställning till ett antal köprättsliga frågor med entreprenadrättslig anknytning. Frågorna avgjordes i enlighet med köplagen (1990:931), som var tillämplig lag i målet, och rörde bland annat påstått fel i levererad vara, huruvida reklamationsskyldighet hade fullgjorts samt påföljd för fel i varan.

Köplagen är den lag som reglerar köp av varor och material mellan personer som inte är konsumenter. Lagen gäller i den mån parterna inte har avtalat om annat genom exempelvis särskild reglering i sitt eget avtal eller (vilket lär vara det vanligaste) genom hänvisning till ett standardavtal avsett för just köp av varor. Beträffande inköp i samband med kommersiella entreprenader lär ”ABM 07 – Allmänna bestämmelser för köp av varor i yrkesmässig byggverksamhet” vara det mest använda standardavtalet. Därför går vi i det följande igenom inte endast den aktuella hovrättsdomen, utan gör också en jämförelse mellan de bestämmelser i köplagen som domen aktualiserar och korresponderande bestämmelser i ABM 07.

De bakomliggande omständigheterna i målet var att ett golvläggningsföretag, tillika underentreprenör i en större entreprenad, hade köpt in en golvmatta av en golvåterförsäljare som i sin tur hade köpt in golvmattan från en utländsk golvtillverkare. En tid efter att golvläggningen i entreprenaden var färdigställd upptäcktes att det hade uppstått blåsor vid mattskarvarna, och eftersom parterna inte kunde enas om vad som var skälet till blåsorna lät golvläggningsföretaget besiktiga den lagda golvmattan. Besiktningsmannen konstaterade därvid att golvet hade för många fel för att det skulle kunna godkännas vid en entreprenadbesiktning.

Efter viss korrespondens med golvåterförsäljaren avhjälpte golvläggningsföretaget självt felet, och framställde därefter ett krav gentemot återförsäljaren avseende de kostnader som uppstått i anledning av avhjälpandet. Det förelåg alltså inte tvist om att problemen med golvmattan var sådana att de i sig behövde avhjälpas (detta var parterna överens om), utan oenigheten parterna emellan rörde i första hand huruvida golvmattan var behäftad med fel vid leveransen till golvläggningsföretaget eller om det var ett handhavandefel från entreprenörens sida som var källan till problemen.

Tingsrätten gjorde bedömningen att problemen med golvmattan inte uppstod genom att golvläggningsföretaget hade hanterat mattan på ett felaktigt sätt i samband med läggningen av densamma, utan bedömde att problemen uppkom på grund av att golvmattan var behäftad med fel vid leveransen. Följaktligen ansåg tingsrätten att det var golvåterförsäljarens skyldighet att ersätta entreprenören för dennes avhjälpandekostnader. Efter att återförsäljaren överklagat tingsrättens dom hamnade målet på hovrättens bord.

Hovrättens dom

Hovrätten konstaterade inledningsvis att golvläggningsföretaget som köpare hade bevisbördan för att golvmattan varit felaktig, att reklamation skett på rätt sätt och i skälig tid samt för att bolaget hade rätt till det prisavdrag, alternativt skadestånd, som begärts. Avseende påståendet att golvmattan varit felaktig instämde hovrätten därefter i tingsrättens bedömning att förekomsten av blåsor vid mattskarvarna i sig utgjorde ett köprättsligt fel enligt 17 § köplagen. Hovrätten fäste därvid uttryckligen särskild vikt vid uppgifterna från den besiktningsman som uppgett att det var för mycket felaktigheter i golvmattan för att golvet skulle kunna godkännas i en besiktning.

Därefter gick hovrätten vidare och noterade att frågan om varan var felaktig eller inte enligt 21 § första stycket köplagen ska bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går över på köparen. Därvid konstaterades att säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare. Domstolen noterade även att enligt 31–40 §§ köplagen får påföljder göras gällande för fel om felet inte beror på köparen eller något förhållande på hans sida. Mot den bakgrunden bedömde hovrätten de omständigheter som golvåterförsäljaren hade fört fram till styrkande av att blåsorna på mattan orsakats av golvläggningsföretagets hantering av densamma, och således inte hade att göra med att mattan skulle ha varit behäftad med fel vid leveransen.

Golvåterförsäljaren hade bland annat gjort gällande att golvläggningsföretaget inte hade följt de gällande instruktionerna avseende utläggningen av golvmattan. Vid bedömningen av huruvida instruktionerna hade följts eller inte noterade hovrätten bland annat att den person som lagt merparten av mattan uppgett att instruktionerna hade följts, att liknande problem förekommit i andra projekt med samma typ av golvmatta samt att den ”provläggning” av samma golvtyp som i bevissyfte genomförts i enlighet med läggningsinstruktionerna renderade samma problematik som i entreprenaden. Mot den bakgrunden drog hovrätten slutsatsen att läggningen hade skett enligt gällande instruktioner. Då också övriga felkällor som golvåterförsäljaren hade gjort gällande kunde uteslutas ansåg hovrätten att det var styrkt att golvmattan varit behäftad med fel och att det felet hade funnits redan när risken för produkten gått över på golvläggningsföretaget. Således kunde felet göras gällande mot golvåterförsäljaren.

Efter att ha konstaterat att en giltig reklamation hade framställts inom skälig tid gick hovrätten vidare till att bedöma huruvida rätt till prisavdrag respektive skadestånd förelåg. Därvid noterade domstolen att det följer av 37 § köplagen att en köpare får kräva prisavdrag om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker inom skälig tid efter reklamationen. Då dessa förutsättningar var uppfyllda och rätt till prisavdrag således förelåg gick hovrätten vidare till att beräkna detsamma, och framhöll därvid att om reparationskostnaden är högre än den värdeminskning som felet medfört så är köparen normalt inte berättigad till full ersättning för den kostnaden i form av prisavdrag. Mot den bakgrunden fastslogs att de berättigade reparationskostnaderna/avhjälpandekostnaderna skulle användas som utgångspunkt för prisavdraget, dock endast upp till det avtalade priset. För den resterande delen av de kostnader som golvläggningsföretaget haft för att avhjälpa felet utgick istället skadestånd i enlighet med 40 § köplagen. Golvläggningsföretaget hade således full framgång med sin talan.

Köplagen i förhållande till ABM 07

Gällande säljarens ansvar för eventuellt fel i den försålda varan är det tydligt att regleringen i ABM 07 är anpassad efter entreprenadrättsliga förhållanden på så vis att den centrala felansvarsbestämmelsen uppvisar tydliga likheter med bl.a. AB 04 och ABT 06. Enligt 20 § ABM 07 gäller nämligen en ansvarstid om tio år som inleds med en garantitid om fem år, där säljaren ansvarar för fel som framträder och anmäls under ansvarstiden. Detta med tillägget att säljaren dock endast ansvarar för fel som framträder efter utgången av garantitiden om felet är väsentligt och visas ha sin grund i vårdslöshet på säljarens sida. Beträffande ansvar för fel stadgas att garantiansvaret innebär en skyldighet för säljaren att avhjälpa fel som framträder under garantitiden, såvitt felen inte kan hänföras till något förhållande på köparens sida. Den konstruktionen av felansvar liknar således vad som enligt 4 kap. 7 § och 5 kap. 5-6 §§ AB 04 gäller vid utförandeentreprenader.

Därvid avviker ABM 07 från köplagen som bland annat stipulerar att den kritiska tidpunkten för bedömningen av när fel ska anses föreligga är när risken för varan går över på köparen, och säljaren svarar för fel som har funnits vid den tidpunkten även om felet visar sig först senare. Köplagen använder sig alltså inte av en konstruktion med ansvarstid och garantitid på samma vis som ABM 07.

Vad ABM 07 emellertid saknar är en definition av vad som utgör ett fel. Dock hänvisar 2 § ABM 07 till köplagen, vilket innebär att köplagens definition av fel gäller även när ABM 07 är avtalat. I 17 § köplagen anges vilka egenskaper en vara ska ha för att inte anses som felaktig, och därvid gäller att om inte annat följer av avtalet ska den försålda varan bland annat vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används.

Beträffande reklamation och reklamationsfrist uppvisar ABM 07 både skillnader och likheter i förhållande till köplagen. En sådan likhet är att 19 § ABM 07, likt köplagen, kräver av köparen att han ska reklamera varan för att kunna åberopa att den är felaktig. Vad som i övrigt följer av samma bestämmelse skiljer sig dock en aning från vad köplagen stadgar. Enligt 19 § ABM 07 gäller nämligen att fel som märkts eller borde ha märkts när varan överlämnades till köparen ska reklameras inom en vecka och innan varan monteras. I annat fall ska fel reklameras inom skälig tid efter det att felet märkts eller borde ha märkts eller annars kommit till köparens kännedom genom reklamation från exempelvis köparens beställare. Av motsvarande reklamationsbestämmelse i köplagen följer istället att reklamation ska ske inom skälig tid efter det att köparen märkt eller borde ha märkt felet, dock senast inom två år från det att han har tagit emot varan.

Gällande påföljd för fel i vara kan konstateras att de påföljder som aktualiserades i den aktuella hovrättsdomen också hade kunnat aktualiseras för det fall att ABM 07 hade utgjort avtalsinnehåll. Detta då 21-22 §§ ABM 07 stadgar att säljaren utan dröjsmål och utan kostnad för köparen ska avhjälpa fel eller företa omleverans, och att om så inte sker så har köparen rätt till ersättning för skäliga kostnader för att själv avhjälpa felet. Av 24 § ABM 07 följer också att om det är fråga om fel i varan så är säljaren skyldig ersätta skada som uppkommer genom felet.

Avslutande kommentar

Vid entreprenader som utförs i enlighet med AB 04 eller ABT 06 är det vanliga att parterna inte behöver ta ställning till köprättsliga frågor då det som avtalats innefattar att entreprenören också ansvarar för att köpa in det material som behövs för arbetets utförande. Med det sagt så kan köprättsliga frågor likväl komma att aktualiseras också vid kommersiella entreprenader. Inte minst så har de prisstegringar och leveransproblem som drabbat bygg- och anläggningssektorn alltsedan 2021 medfört att en del beställare överväger behovet av att själva handla upp material för att på så vis få större kontroll över priser och leveranstid.

Även om köplagen och ABM 07 skiljer sig åt i flera avseenden kan rättsfall som avgjorts i enlighet med köplagens reglering ge värdefull vägledning avseende hur domstolarna värderar till exempel påståenden om fel, alternativa skadeorsaker eller när i tiden ett fel förelåg. Det är överväganden som en domstol eller skiljenämnd behöver ta ställning till också när ABM 07 är tillämpligt standardavtal.