Artikel Kan en förlikningslikvid till tredje man utgöra en ersättningsgill skada?

När en skada inträffar kan den drabba flera parter och anspråk kan då komma att riktas i flera led. Till exempel kan en underentreprenör orsaka vattenskada på beställarens egendom, vilket innebär att entreprenören lider en skada i form av det skadestånd som denne behöver betala till beställaren för att ersätta vattenskadan. Den part som befinner sig mellan den som egentligen orsakat skadan och den som egentligen drabbats av skadan (i detta fall entreprenören) kan ibland vilja träffa en förlikning med den skadelidande avseende skadan. Högsta domstolen har i en ny spännande dom prövat om en sådan förlikning kan anses utgöra en ersättningsgill skada i förhållande till skadevållaren.

Bakgrund

Säljaren av en bostad anlitade ett städbolag för att utföra en flyttstädning. Städbolaget orsakade i samband med städningen en vattenskada. På grund av vattenskadan träffade säljaren och köparen av bostaden en förlikning, genom vilken säljaren gick med på att ersätta köparen för skadan.

När Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd var det utrett att städfirman var skadeståndsskyldigt för vattenskadan. Den fråga Högsta domstolen tog ställning till i mål T 1247-23 var i stället under vilka förutsättningar en skadelidande (säljaren) har rätt till skadestånd från skadevållaren (städbolaget) för en betalning enligt en förlikning med tredje man (köparen) med anledning av skadan.

Betalningen till tredje man – är det en ersättningsgill skada?

Högsta domstolen angav inledningsvis att frågan ska bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.

För att en förlikningslikvid (det vill säga betalning enligt ett förlikningsavtal) ska vara ersättningsgill krävs i princip att betalningen grundar sig på en skyldighet för den skadelidande att ersätta tredje man. Om betalning erläggs utan att det finns någon sådan skyldighet är rätten till skadestånd ofta utesluten med hänsyn till kravet på adekvat kausalitet eller den skadelidandes skadebegränsningsplikt.

Fakta: Adekvat kausalitet
Adekvat kausalitet innebär dels att det ska finns ett orsakssamband (kausalitet) mellan handlingen och skadan, skadan ska helt eller delvis ha uppstått på grund av handlandet, dels att denna kausalitet är tillräckligt typisk (adekvat) för handlandet ifråga. Med det menas att det ska ligga i farans riktning att en sådan skada kan uppstå av ett sådant handlande.

Fakta: Skadebegränsningsplikt
En allmän rättsprincip i Sverige är att den som lider en skada har en skyldighet att begränsa sin skada, vilket bland annat kommer till uttryck i § 70 köplagen.

Av skadebegränsningsplikten följer att ytterligare en förutsättning för ersättningsrätt är att villkoren för förlikningen framstår som skäliga.

Enligt Högsta domstolen innebär det att förlikningsvillkoren ska ha stått i rimlig proportion till den ekonomiska risk som den skadelidande löpte om någon förlikning inte hade ingåtts. Bedömningen får göras huvudsakligen objektivt utifrån förhållandena vid den tidpunkt då förlikningen ingicks.

När en skadelidande kräver skadevållaren på ersättning för en förlikningslikvid som har betalats till tredje man ska rätten alltså pröva (1) om den skadelidande har varit betalningsskyldig mot tredje man och (2) om förlikningen i övrigt har varit adekvat och skälig.

Som huvudregel har den skadelidande bevisbördan för förekomsten och omfattningen av en skada samt för orsakssambandet mellan skadan och den påstådda skadevållande handlingen eller underlåtenheten. Utgångspunkten är att det beviskrav som normalt gäller i tvistemål, det vill säga att det ska vara ”styrkt”, även ska tillämpas även i mål om skadeståndsansvar. Högsta domstolen tillade dock att ”vilka krav som närmare ska ställas på bevisningens styrka kan emellertid variera, främst beroende på vilka möjligheter respektive part har att säkra bevisning”.

Gällande beviskravet vid krav på ersättning för en förlikningslikvid uttalade Högsta domstolen att ”den skadelidande har som regel att presentera utredning som möjliggör en bedömning av dessa frågor”. Rätten ansåg däremot inte att det finns något krav på att den skadelidande styrker att han eller hon skulle ha blivit skyldig att betala ett visst belopp till tredje man om någon förlikning inte hade kommit till stånd, det vill säga om skadeståndsskyldigheten istället hade prövats av en domstol.

I det aktuella målet var det utrett att betalningen till tredje man uteslutande berodde på den aktuella skadan. Det fanns därmed ett adekvat orsakssamband mellan skadan och förlikningen.

Förlikningslikviden om 70 000 kr var betydligt lägre än det ursprungliga krav som tredje man (köparna) gjort gällande. Vid tidpunkten då förlikningen ingicks fanns det därför, objektivt sett, enligt Högsta domstolen anledning för den skadelidande säljaren att utgå från att förlikningen var ekonomiskt fördelaktig i jämförelse med alternativet att köparnas krav i stället prövades i domstol. Det gäller i synnerhet om även risken för rättegångskostnadsansvar beaktas. Högsta domstolen fann därför att villkoren för förlikningen ansågs vara skäliga och att kostnaden var förenlig med den skadelidandes skyldighet att begränsa skadeföljderna.

Således ansågs betalningen av förlikningslikviden till tredje man vara en ersättningsgill skada som städbolaget hade en skyldighet att ersätta.

Kommentar

Avgörandet gäller inte en entreprenad, men är ändå principiellt intressant eftersom Högsta domstolen uttalar sig om allmänna skadeståndsrättsliga principer. Parterna i ett entreprenadavtal är enligt AB 04 kap. 5 § 13 under vissa förutsättningar skyldiga att ersätta skadestånd som motparten utgett till tredje man. Enligt bestämmelsens första och andra stycke är exempelvis entreprenören i förhållande till beställaren som utgångspunkt ansvarig för dennes skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden.

I ett hovrättsavgörande som vi tidigare skrivit om ställde Svea hovrätt (i mål nr T 13155-20) höga krav på utredningen när en beställare krävde ersättning från entreprenören för skadestånd som beställaren betalat till sin hyresgäst efter en förlikning.

Det är något oklart hur Svea hovrätts avgörande förhåller sig till Högsta domstolens dom och den prövningsmodell som Högsta domstolen nu introducerat. I hovrättsavgörandet ansåg rätten att det bör ställas höga krav på utredningen avseende beställarens påstådda skadeståndsansvar mot tredje man för att säkerställa att den skadelidande inte slentrianmässigt för vidare ett krav utan att försvara sig mot tredje man. Högsta domstolen konstaterar emellertid att det inte kan krävas att den skadelidande styrker att denne skulle ha blivit skyldig att betala ett visst belopp till tredje man om någon förlikning inte hade kommit till stånd. Det bör dock betonas att de två avgörandena rör olika typer av rättsförhållanden och att prövningen i de enskilda fallen därför kan ha skilt sig åt. Vi följer med spänning rättsutvecklingen.