Artikel Bakslag för Uppsalapaketet – domstolen kräver grundligare miljöprövning

Uppsala kommun planerar att bygga en spårväg som en del i satsningen Uppsalapaketet. Kommunen har dock råkat ut för ett bakslag efter mark- och miljödomstolens prövning av ett mål gällande den nya spårvägsbron över Fyrisån som utgör en del av planen. I målet aktualiseras flera spännande frågor, bland annat betydelsen av om en detaljplan vunnit laga kraft och vilka krav som ställs på en miljökonsekvensbeskrivning.

Bakgrund

Uppsala kommun har planer på att anlägga en ny spårvägsbro över Fyrisån som en del av det omfattande Uppsalapaketet. Uppsalapaketet är en överenskommelse mellan staten, Uppsala kommun och Region Uppsala som ska leda till fler bostäder, nya arbetsplatser, ny kollektivtrafik i södra Uppsala och fler tågspår mellan Uppsala och Stockholm.

Spårvägsbron är bland annat tänkt att passera genom naturreservat och strandskyddade områden. För att kunna genomföra projektet ansökte kommunen därför bland annat om tillstånd enligt miljöbalken för vattenverksamhet samt dispens från strandskydd och vattenskyddsföreskrifter. Länsstyrelsen godkände ansökan med vissa villkor, men flera föreningar och privatpersoner har varit starkt kritiska och framförde diverse invändningar avseende det planerade projektet. Länsstyrelsens godkännande överklagades till mark- och miljödomstolen. Domstolen har nu meddelat dom i mål M 4072-24.

Mark- och miljödomstolens bedömning

I målet gjorde klagandena gällande att de sökta tillstånden inte kunde meddelas eftersom det saknades en lagakraftvunnen detaljplan (det vill säga en slutgiltig detaljplan som inte längre kan överklagas). Antagandebeslutet av detaljplanen har nämligen överklagats och detaljplanen har därför ännu inte vunnit laga kraft. Domstolen fann dock att det inte förhindrade en prövning av den aktuella ansökan och att det inte heller utgjorde en förutsättning för tillstånd.

Om detaljplanen hade vunnit laga kraft skulle den sökta verksamhetens lokalisering möjligen ha varit slutligt prövad genom planen. Så var dock inte fallet och domstolen behövde därmed göra en lokaliseringsprövning enligt 2 kap. 6 § första stycket miljöbalken.

Lokaliseringsprövning
Enligt 2 kap. 6 § första stycket miljöbalken ska det, för en verksamhet som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde, väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

När det stod klart att en lagakraftvunnen detaljplan inte skulle föreligga vid tidpunkten för domstolens prövning förelades kommunen att förtydliga vilket underlag kommunen menade att domstolen skulle lägga till grund för sin lokaliseringsprövning och ge in det underlag som krävdes för prövningen.

Kommunen hänvisade i målet till utredningar som företagits inom ramen för detaljplanearbetet. Domstolen poängterade dock att även om planprocessen innefattar bedömningar av många frågor som också ingår i den miljörättsliga prövningen så har miljöbalken respektive plan- och bygglagen olika syften. Syftet med miljöbalken är främst att långsiktigt trygga människors hälsa och miljö samt skydda värdefulla naturmiljöer. Den miljörättsliga prövningen som krävs för att kunna få tillstånd ansågs därför inte kunna göras inom ramen för en planprocess.

En av de handlingar som kommunen hänvisade till var en miljökonsekvensbeskrivning.

Miljökonsekvensbeskrivning
En miljökonsekvensbeskrivning är ett dokument som beskriver de betydande miljöeffekter en planerad åtgärd eller verksamhet kan ha på människor och miljö. En miljökonsekvensbeskrivning ska bland annat innehålla uppgifter om verksamhetens lokalisering (se 6 kap. 35 § första stycket 1 miljöbalken).

Såväl klagandena som domstolen ansåg dock att det förelåg brister i miljökonsekvensbeskrivningen. Domstolen ansåg att den miljökonsekvensbeskrivningen som kommunen gav in saknade såväl tillräckligt underlag för en lokaliseringsprövning som en redovisning av hur den planerade verksamheten påverkar riksintresse, allmän farled, naturvärden på platsen och skyddet för djur och växter i artskyddsförord­ningen.

Sammanfattningsvis fann domstolen att miljökonsekvensbeskrivningen inte hade ett sådant innehåll att den uppfyllde de krav som ställs i miljöbalken. Domstolens slutsats var därför att den ”specifika miljöbedömningen [kunde] därmed inte slutföras och miljökonsekvensbeskrivningen [kunde] inte heller godkännas”. Kommunens ansökan om tillstånd enligt miljöbalken avslogs därför.

Kommentar

Mark- och miljödomstolens avslag av kommunens ansökan om tillstånd för vattenverksamhet och dispenser för den planerade spårvägsbron över Fyrisån innebär ett bakslag för Uppsalapaketet.

Enligt mark- och miljödomstolen måste den som ansöker om tillstånd presentera ett underlag som besvarar de specifika frågor som aktualiseras i tillståndsprocessen. Även om de frågor som ska prövas inom ramen för en planprocess överlappar med de frågor som ingår i den miljörättsliga prövningen talar domen för att en sökande i en miljöprocess måste säkerställa att underlaget besvarar de specifika frågor som aktualiseras i miljöprocessen – det är inte nödvändigtvis tillräckligt att hänvisa till det underlag som tagits fram under planprocessen.

Kommunen har överklagat domen.