Artikel Frikännande dom i målet om hissolyckan i Sundbyberg

I juni meddelade Solna tingsrätt dom i det uppmärksammade arbetsmiljöbrottmålet om hissolyckan på en byggarbetsplats i Sundbyberg i december 2023, där fem personer omkom. Två montörer och VD:n för det bolag som levererat och monterat bygghissen hade åtalats för grovt arbetsmiljöbrott, men samtliga frikändes av tingsrätten. Domen aktualiserar frågor om beviskrav i brottmål och om gränserna för en arbetsgivares organisatoriska ansvar.

Bakgrund till målet

Den 11 december 2023 rasade en bygghiss som användes vid uppförandet av ett flerbostadshus i Sundbyberg. En totalentreprenör hade beställt bygghissen av en underentreprenör, som hade i uppdrag att leverera, montera och löpande höja hissen i takt med att byggnationen av flerbostadshuset fortskred. Enligt tingsrätten var det klarlagt att hissolyckan inträffade på grund av att det saknades skruvförband mellan mastsektionerna 18 och 19 (dvs. delar av masten som hissen var monterad mot) från den 1 november 2023 fram till olyckstillfället, utan att detta hade uppmärksammats.

Åklagarens gärningspåståenden

Åklagaren väckte efter olyckan åtal mot tre personer hos underentreprenören – två montörer och bolagets VD – för grovt arbetsmiljöbrott enligt 3 kap. 10 § brottsbalken. Enligt gärningspåståendet hade de genom grov oaktsamhet vållat fem personers död och framkallat fara för ytterligare två personer. Montörerna påstods ha underlåtit att montera de fyra bärande skruvförbanden och inte utfört egenkontroll eller dokumenterat denna i enlighet med 16 § AFS 2003:6 (numera 13 kap. 6 § AFS 2023:11). VD:n påstods i sin roll som högste chef inte ha organiserat bolagets arbete så att det säkerställdes att egenkontroller utfördes, dokumenterades och följdes upp av montörerna eller någon annan enligt 16 § AFS 2003:6. Det kan noteras att VD:n inte hade delegerat arbetsmiljöansvaret till någon annan, utan ansvaret vilade fullt ut på denne.

Utöver åtalet mot de tre personerna begärde åklagaren att underentreprenören skulle betala en företagsbot om 7 miljoner kronor.

Tingsrätten delade upp prövningen i målet (mål nr B 6543-24) i två led: först prövades om montörerna gjort sig skyldiga till brott, och därefter om VD:n kunde anses ansvarig samt om underentreprenören var skyldig att betala den begärda företagsboten.

Tingsrättens bedömning avseende montörerna

Vad gäller montörerna konstaterade tingsrätten att det var bevisat att de hade utfört höjningsarbeten på hissen den 1 november 2023 och att de inte hade monterat de fyra bärande skruvförbanden. Det saknades även ett egenkontrollprotokoll från hisshöjningen. Detta talade enligt domstolen för att montörerna brustit i vad som ålegat dem enligt 16 § AFS 2003:6.

Montörernas försvarsadvokater förde dock fram en alternativ hypotes: att hisshöjningen inte var slutförd den 1 november 2023 och att montörerna därför inte haft skyldighet att utföra egenkontroll. Enligt en expert från Arbetsmiljöverket, som hördes i målet, ska nämligen en egenkontroll enligt 16 § AFS 2003:6 göras först när monteringen är klar och hissen är färdig att tas i bruk, och det fanns viss bevisning som talade för att arbetet inte var färdigställt den aktuella dagen. Det fanns till exempel en dagboksanteckning från den 3 november 2023 som angav att hissen inte gick hela vägen upp och att underentreprenören skulle skicka ut någon för att åtgärda detta.

En annan person från underentreprenören besökte byggarbetsplatsen den 3 november 2023 och ordnade så att hissen kunde gå hela vägen upp, men det var oklart vilka åtgärder denne vidtog vid tillfället. Det var även oklart vilken information denne hade fått inför sitt arbete. Varken denne eller den person som ansvarade för arbetsfördelningen hos underentreprenören hördes i målet, eftersom de var närstående till en av de åtalade montörerna (vilket medför att de inte har någon skyldighet att vittna).

Tingsrätten konstaterade därför att det fanns brister i åklagarens utredning som innebar att det inte var möjligt att säkert slå fast det händelseförlopp som lett fram till olyckan. I linje med vad de tilltalades försvarsadvokater hade framfört kvarstod möjligheten att hisshöjningen inte var slutförd den 1 november 2023 och att montörerna av det skälet vare sig utförde eller var skyldiga att utföra någon egenkontroll. Beviskravet för en fällande dom var således inte uppnått, och montörerna frikändes.

Tingsrättens bedömning avseende VD:n och underentreprenören

Tingsrätten gick därefter vidare till att pröva om VD:n borde ha organiserat bolaget annorlunda och därmed hade ett straffrättsligt ansvar för olyckan.

Tingsrätten konstaterade att montörerna hade relevant utbildning och erfarenhet, att bolaget hade rutindokument och checklistor samt att inget tydde på tidspress eller andra faktorer som påverkat arbetet. Bolaget hade dessutom vid ett tidigare tillfälle inspekterats av Arbetsmiljöverket, som förvisso konstaterade vissa brister, men som åtgärdades efter föreläggande. Vid en oanmäld inspektion år 2022 identifierades inga brister hos bolaget. Tingsrätten konstaterade också att det inte heller hade framkommit något som gett VD:n anledning att vara särskilt uppmärksam på risken för att skruvförband inte skulle monteras korrekt eller att egenkontroller inte skulle utföras på föreskrivet sätt.

Tingsrätten ansåg att några mindre noterade brister i rutindokumentationen, såsom hänvisning till fel AFS, inte kunde innebära att VD:n brustit i sitt arbetsmiljöansvar. Vid en sammantagen bedömning fann tingsrätten således att det inte var bevisat att VD:n brustit i sitt ansvar att organisera bolagets arbete för att säkerställa att egenkontroller utfördes, dokumenterades och följdes upp. Även VD:n frikändes därför.

Beträffande åklagarens begäran om företagsbot mot underentreprenören konstaterade tingsrätten att en sådan ska åläggas ett bolag om ett brott har begåtts. Eftersom det inte var bevisat att något brott hade begåtts på det sätt som åklagaren påstått avslogs även talan om företagsbot.

Kommentar

Vad gäller montörerna var det höga straffrättsliga beviskravet – att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade begått gärningen – av central betydelse. För att kunna dömas ska det nämligen vara praktiskt taget uteslutet att händelseförloppet har gått till på ett annat sätt än vad åklagaren har gjort gällande. I det här fallet var det av avgörande betydelse att centrala vittnen inte kunde höras, vilket skapade luckor i åklagarens bevisning som tingsrätten inte kunde bortse ifrån. Domstolen kunde därför inte utesluta ett alternativt händelseförlopp som innebar att montörerna inte ansvarade för brott. Om åklagaren hade presenterat en mer robust utredning är det möjligt att utgången hade kunnat bli en annan.

Beträffande VD:n framhöll tingsrätten att en arbetsgivare i viss mån måste kunna förlita sig på att arbetstagare handlar i enlighet med de förväntningar som kan ställas utifrån deras kvalifikationer och erfarenhet, utan att riskera straffrättsligt ansvar. Normalt bör en arbetsgivare, utan att riskera straffansvar, kunna utgå från att arbetstagare följer givna arbetsorder och föreskrifter, om dessa förmedlats tillräckligt tydligt. Att bolaget hade erfaren personal med rätt utbildning, rutindokument och checklistor vägde tungt till VD:ns fördel. Tingsrättens resonemang visar att det är viktigt att arbetsgivare organiserar sin verksamhet på ett sätt som förebygger olyckor, men att det inte kan förväntas att den arbetsmiljöansvarige har koll på alla detaljer. Det är en iakttagelse som är relevant även för byggherrar vid tillämpning av andra föreskrifter från Arbetsmiljöverket.

Avslutningsvis kan noteras att detta är en tingsrättsdom. Tingsrättsdomar saknar prejudikatvärde (dvs. andra domstolar är inte bundna att döma på samma sätt som tingsrätten i liknande fall), men det är alltid intressant att se hur en domstol kan resonera. Domen har överklagats av åklagaren och det är sannolikt att en hovrättsdom meddelas före årsskiftet. Vi följer utvecklingen.