Artikel Ingen ersättning trots att forceringen gick som tåget

I en ny dom från Hovrätten för Västra Sverige fick entreprenören inte ersättning för forcering av järnvägsarbeten, trots att forceringen hade beställts av beställaren. Domen behandlar även frågor om viten, fel och underrättelser om hinder.

Bakgrund

Tvisten har sin bakgrund i en entreprenad avseende ett nytt strömförsörjningssystem för en järnvägssträcka mellan Kil och Öxnered. För entreprenaden gällde AB 04. Under entreprenaden hävdade entreprenören att det förelåg fel i beställarens projektering och att entreprenören därför var berättigad till tidsförlängning. Till följd av detta beställdes forcering, och systemet blev till slut installerat utan försening.

Entreprenören krävde sedan ersättning för forceringen samt för hinder och ÄTA-arbeten. Beställaren framställde å sin sida krav på ersättning för vite, fel och återbetalning av en à conto-betalning avseende forceringsersättningen. Entreprenören väckte därefter talan mot beställaren, varpå beställaren genstämde.

I tingsrätten vann entreprenören framgång med endast en mycket liten del av huvudkäromålet, medan beställaren fick rätt till ersättning motsvarande ungefär hälften av det yrkade beloppet i genkäromålet. Domen överklagades därefter i vissa delar till Hovrätten för Västra Sverige (mål nr T 2381-25). Domen har vunnit laga kraft.

Entreprenörens rätt till ersättning för forceringskostnader

Det centrala kravet i entreprenörens huvudkäromål var ersättning för forcering. Forcering innebär att entreprenören vidtar åtgärder för att undvika eller minska en förlängning av kontraktstiden.

Enligt AB 04 kap. 4 § 6 första stycket kan beställaren skriftligen beställa att entreprenören forcerar entreprenaden på beställarens bekostnad. Entreprenören är då skyldig att vidta åtgärden om den kan vidtas utan väsentlig olägenhet för honom.

Entreprenören kan även enligt AB 04 kap. 4 § 6 andra stycket på eget bevåg vidta forcering om beställaren inte medger tidsförlängning.  Entreprenören har i detta fall rätt till ersättning för åtgärden om det visar sig att entreprenören varit berättigad till tidsförlängning.

Parterna var överens om att en forcering hade beställts av beställaren, men beställaren bestred ersättningsskyldighet med hänvisning till att entreprenören orsakat förseningarna i entreprenaden samt att beställningen baserades på felaktiga uppgifter från entreprenören.

Hovrätten ansåg att beställaren borde ha bestridit entreprenörens rätt till tidsförlängning innan forceringen beställdes eller – om entreprenörens underlag var undermåligt – skaffat mer underlag innan forceringen beställdes. Genom att beställa forceringen hade beställaren enligt hovrätten tagit på sig ansvaret att ersätta de kostnader som forceringen skulle orsaka entreprenören. Det fanns alltså enligt hovrätten inget stöd i parternas avtal för att entreprenören efter forceringsbeställningen skulle ha ett ansvar att styrka förseningen och sin rätt till tidsförlängning.

Frågan var då vilken ersättning entreprenören hade rätt till för forceringen. Beställaren gjorde gällande att parterna avtalat om att entreprenören enbart hade rätt till ersättning för fem specifika kostnadsslag som entreprenören angav i sin underrättelse inför forceringen. Entreprenören bestred detta.

Hovrätten fann att det inte funnits någon gemensam partsavsikt avseende vilka kostnader som beställaren skulle ersätta, och att detta inte heller kunde utläsas av forceringsbeställningens ordalydelse. Beställningen fick därför tolkas mot bakgrund av AB 04 kap. 4 § 6 och omständigheterna i övrigt, bland annat hur arbetet vid tågspåren var tvunget att utföras.

Avseende systematiken i AB 04 påpekade hovrätten att AB 04 kap. 4 § 6 medger rätt till ersättning för samtliga forceringskostnader och att bestämmelsen är utformad för att undvika konflikter om vem som ska betala för forceringen. Enligt hovrätten krävs därför ett tydligt stöd i forceringsbeställningen för att göra avsteg från den grundläggande ordningen att kostnadsansvaret vilar på beställaren. Således hade entreprenören rätt till ersättning för samtliga kostnader, förutsatt att denne kunde visa de kostnader som forceringen påstods ha medfört. Hovrätten fann inte skäl att ge entreprenören någon bevislättnad i detta hänseende.

Parterna var överens om att ersättning skulle utgå enligt självkostnadsprincipen, vilken regleras i AB 04 kap. 6 §§ 9 och 10. Enligt självkostnadsprincipen har beställaren rätt att granska samtliga originalverifikat avseende entreprenörens kostnader. Beställaren hade löpande påpekat att forceringskostnaderna inte var särskiljbara från kostnaderna för grundbemanningen. Hovrätten fann att entreprenören hade visat att bolaget haft kostnader för inhyrd personal och maskiner utöver sin grundbemanning. Entreprenören hade dock inte redovisat tillräckligt tydligt vilka extra resurser som arbetat med forceringen eller vilket slags arbete som utfördes under forceringen, och det gick därför inte med tillräcklig säkerhet att utläsa vad som utgjort forceringskostnader. Av denna anledning gjorde hovrätten samma bedömning som tingsrätten, nämligen att entreprenören inte hade rätt till någon ersättning för forceringen.

Övriga krav i huvudkäromålet

Entreprenören krävde även ersättning för hinder. Parterna hade avtalat om att underrättelse om hinder enligt AB 04 kap. 4 § 4 skulle ske skriftligen och att notering i dagbok inte utgör en anmälan om behov av tidsförlängning eller liknande förhållande. Entreprenören hade gjort vissa minnesanteckningar och anteckningar i dagböcker om hinder och störningar, men dessa uppfyllde enligt hovrätten inte de formkrav som parterna avtalat om, varför entreprenören inte var berättigad till hindersersättning.

Entreprenören fick dock rätt till ersättning för ett mindre ÄTA-arbete som bolaget inte vunnit framgång med i tingsrätten.

Beställarens krav på vite

Parterna hade avtalat om att entreprenören löpande skulle redovisa dagbok. Dagboken för varje vecka skulle överlämnas till beställaren senast måndagen veckan därpå. Om dagboken var försenad skulle vite om 20 000 kronor utgå efter att beställaren lämnat anmodan. Beställaren krävde vite för ett stort antal veckor, vilket entreprenören bestred.

Entreprenören menade att dagboken inte kunde anses försenad om enbart delar av den saknades, medan beställaren anförde att dagboken skulle anses försenad om den inte lämnats över i sin helhet. Rätten gick på beställarens linje och fann att begreppet ”dagbok” i allmänt språkbruk får anses avse en entitet, och att begreppet därför måste åsyfta dagboken i sin helhet.

Entreprenören menade även att beställaren inte hade anmodat entreprenören på korrekt sätt om att dagböcker saknades. Vad gäller anmodans utformning ansåg hovrätten – till skillnad från tingsrätten – att det av anmodan inte kunde krävas mer än att beställaren efterfrågade dagböcker. Detta eftersom varken entreprenadkontraktet, AB 04 eller de administrativa föreskrifterna innehöll något krav på hur anmodan skulle utformas. Beställaren fick därför rätt till vite för 63 påbörjade förseningsveckor.

Beställarens krav på ersättning för fel

Beställaren hade även framställt krav avseende fel som inte upptäckts vid besiktningen.

Enligt AB  04 kap. 7 § 11 har beställaren, utöver de fel som antecknats i besiktningsutlåtandet, endast rätt att göra gällande två typer av fel: För det första dolda fel, det vill säga fel som förelegat vid besiktningen men då inte märkts och inte heller borde ha märkts. För det andra fel som beställaren skriftligen anmält till entreprenören inom sex månader efter entreprenadtidens utgång, eller inom arton månader om felet är väsentligt.

Frågan i målet var om de aktuella felen var dolda eller inte. En betydande del av arbetena hade utförts på hög höjd. Hovrätten ansåg därför att besiktningen rimligtvis inte kunde begränsas till sådant som kan undersökas från marknivå. Besiktningsmannen borde således ha utfört besiktningen på sådant vis att de aktuella felen skulle ha upptäckts. Felen kunde alltså inte anses vara dolda och kunde därför inte göras gällande mot entreprenören.

Sammanfattning

Domen belyser vikten av att i förväg tydligt avtala om förutsättningarna för ett visst arbete. Om beställaren exempelvis beställer forcering kan det vara klokt att i förväg diskutera vilka arbeten som ska forceras och hur detta ska ersättas. Som domen visar är det därefter viktigt att entreprenören tydligt särredovisar forceringskostnaderna, annars riskerar entreprenören att gå miste om ersättning för arbete som utförts och som i grund och botten är ersättningsgillt.

Därutöver illustrerar domen hur viktigt det är för parterna att säkerställa att deras respektive projektorganisation är medveten om de avtalskrav som gäller. I det aktuella fallet behövde exempelvis entreprenören säkerställa att dess anställda löpande redovisade dagböcker, och beställaren behövde säkerställa att besiktningen genomfördes på ett utförligt sätt. Att parterna i det aktuella fallet inte efterlevde de gällande kraven innebar att entreprenören behövde utge ett betydande vite medan beställaren förlorade rätten att göra gällande fel som hade kunnat upptäckas vid en noggrannare besiktning.