Artikel Klausul & Konsekvens – En artikelserie om svenska och internationella standardavtal. Del 3: Avtal för leverans och montage av industriella anläggningar

I föregående delar av artikelserien har vi översiktligt beskrivit de vanligaste svenska och internationella standardavtalen, och närmare behandlat FIDIC-avtalen och deras svenska motsvarigheter. I denna del går vi igenom olika standardavtal som avser leverans och montage av industriella anläggningar samt jämför dem med de svenska standardavtalen för byggentreprenader.

Allmänt om nordiska standardavtal för leverans och montage av industriella anläggningar

Tidigare i denna artikelserie har främst olika standardavtal för byggentreprenader beskrivits. Dessa avtal är utformade för att kunna användas oavsett byggnadstyp. Industribyggnader, såsom kraftverk och fabriker, innefattar dock ofta komplicerade mekaniska och tekniska anläggningar. För leverans och montage av sådana industriella anläggningar finns särskilt framtagna standardavtal.

Teknikföretagen är en svensk bransch- och arbetsgivarorganisation inom teknikindustrin. Tillsammans med sina motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge har Teknikföretagen tagit fram en serie avtal (NL-avtalen) för leverans och montage av olika former av industriella anläggningar. NL-avtalen är avsedda att användas vid projekt avseende industriella anläggningar i Sverige, Danmark, Finland och Norge.

NL-avtalen är indelade tre olika kategorier: avtal som avser leverans av maskiner och annan teknisk utrustning (NL), avtal som avser leverans och montage av maskiner och annan teknisk utrustning (NLM) samt avtal som avser leverans av mängdvaror av standardkaraktär (NLS). Likt AB- och ABT-avtalen finns det olika iterationer av NL-avtalen. De senaste iterationerna av NL-avtalen är NL 17, NLM 19 respektive NLS 19.

Eftersom NLM-avtalet inkluderar en skyldighet för leverantören att montera den maskin eller tekniska anläggning som avtalet avser är det också det avtal som närmast påminner om standardavtalen för byggentreprenader. I nästa avsnitt beskrivs därför skillnaderna mellan NLM 19 och AB 04 samt ABT 06. Därefter jämförs NLM 19 med andra standardavtal som kan användas för att reglera leveranser eller uppföranden av industriella anläggningar.

Avtal för uppförande av industriella anläggningar

NLM 19 jämfört med AB 04 och ABT 06

Vid en jämförelse mellan NLM 19 och AB 04 samt ABT 06 kan det inledningsvis noteras att NLM 19 delvis använder sig av en annan terminologi än byggentreprenadavtalen. I NLM 19 kallas inte den som levererar varan eller utför tjänsten för entreprenör, utan leverantör. Vidare kallas inte det som ska levereras för entreprenaden, utan för anläggningen. I en NLM 19-kontext är alltså ”anläggningen” ett begrepp som används för att beskriva den maskin eller annan typ av teknisk produkt som leverantören ska leverera, begreppet ska därför inte förväxlas med det som i en entreprenadkontext kallas för anläggningsarbeten.

Eftersom NLM 19 är framtaget av en leverantörsorganisation är flera av avtalets bestämmelser mer leverantörsvänliga än deras respektive motsvarighet i AB 04 och ABT 06. Exempelvis tillåts leverantören ha en förhållandevis framtung betalplan. I AB 04 och ABT 06 gäller som utgångspunkt att arbetet ska faktureras i takt med att det utförs, om inte parterna avtalat om annat (AB 04 kap. 6 § 12 tredje stycket). Detta gäller oavsett om parterna avtalat om fast pris eller ersättning på löpande räkning. I NLM 19 är huvudregeln i stället, om fast pris avtalats, att 40 procent av kontraktssumman faktureras redan vid avtalets ingående, 50 procent när godset (de komponenter som genom montaget ska resultera i anläggningen) ankommit till montageplatsen och resterande 10 procent vid beställarens övertagande av anläggningen. Det finns även möjlighet att avtala om att montagedelen av leverantörens uppdrag ska ersättas på löpande räkning. I så fall faktureras 40 procent av den avtalade kostnaden för godset vid avtalets ingående och resterande 60 procent när godset ankommit till montageplatsen. Ersättningen för själva montaget faktureras därefter månadsvis (NLM 19 punkt 23).

När det kommer till vad som i AB 04 och ABT 06 kallas ÄTA-arbeten (ändrings-, tilläggs- och avgående arbeten) skiljer sig NLM 19 och byggentreprenadavtalen åt avsevärt. I entreprenadavtalen har entreprenören både en rättighet och en skyldighet att utföra ÄTA-arbeten (AB 04 kap. 2 § 3). Enligt NLM 19 har leverantören dock ingen skyldighet att acceptera ändringar i arbetet, om inte ändringarna är nödvändiga på grund av ändrad lagstiftning eller praxis (NLM 19 punkt 10 och 38).

Ansvarsfrågor behandlas också olika. I AB 04 och ABT 06 lämnas frågan om förseningsvitets storlek och eventuella begränsning till parterna att avtala om (AB 04 kap. 5 § 3). NLM 19 har dock enligt huvudregeln begränsat vitet till 1 % av kontraktssumman per påbörjad förseningsvecka med ett tak på 10 % av kontraktssumman (NLM 19 punkt 49).

Vidare är ansvarstiden är i AB 04 och ABT 06 tio år varav de första fem åren är en garantitid där entreprenören presumeras ansvara för fel (dock enbart två år för material och varor i AB 04 och för varor som beställaren föreskrivit i ABT 06), AB 04 kap. 5 § 7. Under resterande fem år av ansvarstiden är entreprenören även ansvarig för väsentliga fel som orsakats av entreprenörens vårdslöshet. I NLM 19 är ansvarstiden begränsad till endast ett år, vilket kan förkortas ytterligare om anläggningen används mer intensivt än vad som avtalats. Ansvarstiden ska då förkortas i proportion till hur pass intensivare anläggningen använts. Vid utbyte eller reparation inom ansvarstiden som beror på leverantören förlängs tiden dock med ett år. Ansvarstiden kan således maximalt vara i två år (NLM 19 punkt 56-57). Under ansvarstiden är leverantören skyldig att avhjälpa fel som beror på bristfälligheter i konstruktion, material, tillverkning eller montage. Skyldigheten gäller dock inte om felet beror på material, specificerad konstruktion eller förberedande arbeten som beställaren tillhandahållit. Om beställaren reklamerar ett fel som visar sig inte bero på leverantören, så har leverantören rätt till ersättning för arbete och kostnader som reklamationen åsamkat denne, exempelvis felavhjälpandekostnader (NLM 19 punkt 54 och 64).

NLM 19 anger även att leverantören har ett strikt ansvar för intrång i immateriella rättigheter såsom patent (NLM 19 punkt 68-72). Motsvarande bestämmelser saknas i AB 04 och ABT 06. Vad gäller ansvaret för intrång i NLM 19 ska dock noteras att det som utgångspunkt endast gäller immateriella rättigheter som är skyddade i Danmark, Finland, Norge eller Sverige.

Alternativ till NLM 19

Utöver NLM 19 finns andra standardavtal som kan användas när en industriell anläggning ska uppföras, exempelvis ABA 99, Orgalim SI 2024 och FIDIC Yellow Book.

ABA 99 ges ut av Teknikföretagen och är avsett användas vid uppförandet av industriella anläggningar med omfattande mekanisk och elektronisk utrustning. I flera avseenden liknar ABA 99 NLM 19. Leverantören har dock en större skyldighet att utföra ändringar som beställaren föreskriver, dock inte sådana ändringar som leverantören inte skäligen kunde ha räknat med när parterna ingick avtalet (ABA 99 punkt 8.2). Förseningsvitet är lägre i ABA 99 än i NLM 19, om inte annat avtalats. Enligt standardregleringen utgår vite med 0,5 % av kontraktssumman per påbörjad förseningsvecka, med en begränsning motsvarande 7,5 % av kontraktssumman (ABA 99 punkt 16.2). Vidare är ansvarstiden för leverantören något längre i ABA 99 än i NLM 19, som utgångspunkt två år från beställarens övertagande (ABA 99 punkt 17.2). Tiden kan förlängas vid reparation som utförs på grund av fel i leverantörens arbete, men högst till totalt tre år, om inte annat avtalats (ABA 99 punkt 17.3). Under ansvarstiden är leverantören skyldig att avhjälpa fel som denne ansvarar för. Om beställaren reklamerar ett fel, men det inte föreligger ett fel som leverantören ansvarar för, har denne rätt till ersättning för de kostnader som uppkommit till följd av reklamationen (ABA 99 punkt 17.1 och 17.15). Avseende betalning lämnar ABA 99 i stort över till parterna att bestämma i vilken takt som leverantörens ersättning ska faktureras. Huvudregeln är endast att betalning ska erläggas 30 dagar från att faktura avsänts (ABA 99 punkt 20.1).

Orgalim SI 2024 är framtaget av Teknikföretagen tillsammans med dess motsvarigheter i ett antal andra europeiska länder. Även detta avtal är i stora delar likt NLM 19, men med vissa skillnader. Precis som i NLM 19 är leverantören inte skyldig att utföra ändringar som beställaren föreskriver (Orgalim SI 2024 punkt 29). Förseningsvite regleras dock mer likt ABA 99, och utgår med 0,5% av kontraktssumman per påbörjad förseningsvecka, med en begränsning på 7,5 % av kontraktssumman (Orgalim SI 2024 punkt 42). Leverantörens ansvarstid är begränsad till ett år, och kan förlängas till högst två år (Orgalim SI 2024 punkt 59). Parternas skyldigheter under ansvarstiden regleras mycket likt NLM 19, och innebär att leverantören ska avhjälpa fel som denne ansvarar för. Om felavhjälpande sker för fel som det visar sig att beställaren ansvarar för, har leverantören rätt till ersättning för detta (Orgalim SI 2024 punkt 54-66). Vidare lämnas betalningsplanen inte helt åt parterna som i ABA 99, utan liknar strukturen i NLM 19. Om montage sker på fastpris, så sker betalning genom att en tredjedel av kontraktssumman erläggs när parterna signerar kontraktet, en tredjedel när leverantören meddelar att anläggningen är redo att flyttas från tillverkningsplatsen, och den sista tredjedelen när anläggningen kommer till installationsplatsen. Om montage sker på löpande räkning erläggs betalning för godset i enlighet med en motsvarande betalningsplan och kostnaden för att utföra montaget ska faktureras månadsvis (Orgalim SI 2024 punkt 46).

Även FIDIC Yellow Book kan användas för samma typ av projekt. Detta avtal berörs närmare i föregående del av denna artikelserie.

Avtal för leverans utan montage

Om godset eller varan inte ska monteras, utan endast levereras till platsen där det ska monteras, kan standardavtalen NL 17, NLS 19 eller ABM 07 användas istället. Val av leveransavtal beror på vilken typ av vara det är som ska levereras. De två förstnämnda är framtagna av Teknikföretagen, medan ABM 07 är framtaget av föreningen Byggandets Kontraktskommitté (BKK), tillsammans med Byggmaterialindustrierna. I samtliga avtal benämns parterna köpare respektive säljare.

NL 17 avser leveranser av maskiner och kan närmast beskrivas som NLM 19 utan själva montagedelen. Detta avtal kan således bli användbart om beställaren internt, eller genom en redan upphandlad entreprenör, har kompetens att montera anläggningen. Bestämmelserna om fakturering, vite och ansvar överensstämmer i stor utsträckning med motsvariga bestämmelser i NLM 19.

Om köpet inte avser en hel maskin, utan snarare en komponent eller andra mängdvaror kan det vara aktuellt att använda sig av NLS 19 eller ABM 07. En väsentlig skillnad mellan avtalen är ansvarstiden. Enligt NLS 19 är den ett år, medan den för ABM 07 är tio år (likt AB 04 och ABT 06). Även här behöver man som beställare välja avtal utifrån projektets behov. ABM 07 är avsett för varor i just byggverksamhet och är tänkt att användas tillsammans med AB 04 och ABT 06, medan NLS 19 kan vara lämpligt om man i övriga delar av projektet använt sig av exempelvis NLM 19.