Artikel Två nya domar om ersättning för onormala materialprisökningar

Under slutet av 2025 meddelades två domar där domstolarna har prövat entreprenörers krav på ersättning för onormala materialprisökningar enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3. I artikeln redogör vi för domarna och klarlägger vad de säger oss om hur bestämmelsen ska förstås.

Den aktuella bestämmelsen

AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 stadgar att avtalade priser kan ändras i vissa undantagsfall. Den del av bestämmelsen som prövats i de nu aktuella målen föreskriver att avtalade priser kan ändras vid en kostnadsändring som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden, om kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkar hela kostnaden för entreprenaden.

Domen från Göta hovrätt

Den första domen (Göta hovrätts dom i mål nr T 3368-24) rör ett entreprenadavtal som ingicks under början av 2021, där entreprenören åtog sig att uppföra en industribyggnad. Entreprenören framställde därefter ett antal krav som bestreds av beställaren, bland annat ett krav på ersättning enligt ABT 06 kap. 6 § 3.

Som stöd för sitt krav åberopade entreprenören en beräkningsmodell som även granskats av en auktoriserad revisor. Entreprenören hade dock inte åberopat verifikat som visade att bolaget faktiskt hade betalat ytterligare ersättning till sina underentreprenörer till följd av materialprisökningar.

Entreprenören menade också att det framkom av entreprenadindex att det under den aktuella tiden hade skett betydande prisförändringar som kraftigt avvek från tidigare års prisutveckling på material. Hovrätten höll med om detta, samt noterade att det inte var ett ”orimligt antagande att [entreprenörens] materialkostnader haft en liknande prisutveckling”.

Hovrätten betonade dock att den aktuella bestämmelsen inte utgör en indexreglering, och det är därmed inte tillräckligt att visa hur ett prisindex har utvecklats utan entreprenören måste presentera utredning om hur dennes faktiska materialkostnader har påverkats. Enligt domstolen var entreprenörens åberopade utredning ambitiös, men uppfyllde inte de krav som bör ställas på bevisningen. Entreprenören hade därmed inte bevisat att denne hade drabbats av en faktisk kostnadsökning, vilket innebar att entreprenören inte kunde tillerkännas ersättning enligt ABT 06 kap. 6 § 3.

Domen från Örebro tingsrätt

Den andra domen (Örebro tingsrätts dom i mål nr T 715-23) rör en entreprenad där entreprenören under början av 2020 åtog sig att uppföra en vattenreservoar för kommunalt dricksvatten i Örebro kommun. Entreprenören påstod sig under entreprenadtiden ha drabbats av onormala och oförutsedda materialprisökningar, och krävde därför ersättning av beställaren med stöd av AB 04 kap. 6 § 3. Beställaren bestred att entreprenören hade rätt till sådan ersättning.

Precis som Göta hovrätt inledde tingsrätten sin prövning med att konstatera att en första förutsättning för att entreprenören ska ha rätt till ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3 är att denne visat att den drabbats av en faktisk kostnadsökning, samt i så fall även storleken på denna. Tingsrätten hänvisade i denna del till den ovan refererade domen från Göta hovrätt.

Entreprenören krävde ersättning för prisökningar gällande två kostnadsposter. Den första posten gällande en underentreprenad, där underentreprenören hade framställt ett motsvarande krav på ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3. Tingsrätten menade att underentreprenörens framställda krav på ersättning inte var tillräckligt för att verifiera att entreprenören hade drabbats av en faktisk kostnadsökning.

Den andra posten avsåg en underentreprenad avseende stålarbeten. Entreprenören menade att denne – när underentreprenadavtalet ingicks cirka 15 månader efter generalentreprenadavtalet – behövde avtala om indexreglering till följd av de senaste månadernas höga prisutveckling på stål. Enligt den avtalade indexklausulen i underentreprenadavtalet skulle en prisökning på stål över 5 % bäras av generalentreprenören. Tingsrätten ansåg att indexklausulen, i kombination med underentreprenörens fakturaunderlag och uträkningar av kostnadsökningen på cortenstål och stål, var tillräckligt för att visa en faktisk kostnadsökning.

Tingsrätten gick därför vidare till att pröva nästa förutsättning för ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3; om kostnadsökningen berodde på onormala prisförändringar på material. Tingsrätten konstaterade med hänvisning till två Entreprenadindexserier som enbart avser material – 1041 Armeringsstål och 1042 Stålbalk – att priserna under den aktuella perioden hade ökat med 52,33 respektive 62,43 % medan medelökningen historiskt sett för motsvarande tidsperiod hade varit 6–7 %. Tingsrätten ansåg därmed att prisökningen var onormal.

Den tredje förutsättningen för att AB 04 kap. 6 § 3 ska vara tillämplig är att det är fråga om en oförutsebar kostnadsändring. Enligt tingsrätten innebär kravet att det inte ska vara fråga om en kalkylerbar risk. Kalkylerbara och förutsebara risker ska dras av från entreprenörens redovisade kostnadsökningar. Om entreprenören har noterat en förutsebar risk, men chansar och inte lägger på ett tillräckligt riskpåslag för detta (för att pressa ned priset) så svarar inte beställaren för denna chansning utan det avdrag som ska göras ska motsvara den kalkylerbara risken i dess helhet.

I det aktuella fallet hade entreprenören exempelvis räknat på en konsekvensrisk uppgående till 540 000 kr och en sannolikhet för att denna risk skulle inträffa om 50 %, och därför gjort ett riskpåslag motsvarande halva summan. Denna risktagning ansvarade inte beställaren för, utan ett avdrag på 540 000 kr skulle göras från de faktiska onormala kostnadsökningarna.

Den fjärde förutsättningen för att AB 04 kap. 6 § 3 ska vara tillämplig är att kostnadsändringen väsentligen hade påverkat hela kostnaden för entreprenaden. Enligt tingsrätten ska en jämförelse göras med entreprenadsumman (dvs. kontraktssumman jämte ersättning för ÄTA-arbeten och i förekommande fall indexersättning). Domstolen slog inte fast exakt vid vilken procentsats som kostnadsökningen är väsentlig, utan nöjde sig med att konstatera att kostnadsökningen i detta fall hade uppgått till 3,6 % av entreprenadsumman och att detta enligt tingsrätten utgjorde en väsentlig påverkan.

Tingsrätten fann således att Entreprenören hade styrkt sin rätt till ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3 vad gäller merkostnaderna för stålentreprenaden. Vad gäller ersättningsberäkningen menade tingsrätten att entreprenören hade rätt till ersättning för hela den oförutsebara onormala materialprisökningen, även den del som underskred ”väsentlighetströskeln”.

Vad säger domarna om hur AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 ska förstås?

I Sverige är domstolspraxis strikt taget inte bindande för senare domstolar. Domar från högsta instans, till exempel Högsta domstolen, anses dock vara prejudicerande (det vill säga vägledande) och lägre domstolar brukar i praktiken nästan alltid följa dessa domar. Ett svenskt tings- eller hovrättsavgörande anses typiskt sett inte ha ett prejudikatvärde, utan om en annan domstol senare ställs inför ett liknande problem kan den utvärdera den tidigare domen och välja att antingen följa eller avvika från resonemanget.

Att en tingsrätt eller hovrätt dömt på ett visst sätt indikerar alltså att detta synsätt ska gälla, men en annan domstol är inte bunden av avgörandet. Den andra domstolen kan vid sin prövning välja att tolka den aktuella bestämmelsen på ett annat sätt. Indikationen stärks däremot om det finns flera avgöranden från tings- och hovrätterna som är konsekventa – ju fler samstämmiga domar som finns i en viss fråga, desto fler av landets domstolar har prövat frågan och kommit fram till samma slutsats.

Såväl Göta hovrätt som Örebro tingsrätt ansåg att entreprenören måste kunna visa att denne drabbats av en faktisk kostnadsökning. Parentetiskt ansåg även Jönköpings tingsrätt detsamma när tingsrätten prövade det mål som sedan överklagades till Göta hovrätt. Att samtliga tre domstolar varit av samma uppfattning talar med styrka för att en förutsättning för ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3 är att entreprenören kan visa att denne drabbats av en faktisk kostnadsökning.

I domen från Göta hovrätt hade entreprenören inte lyckats visa att denne drabbats av en faktisk kostnadsökning, vilket innebar att domstolens prövning stannade där. Örebro tingsrätt ansåg däremot att entreprenören i det andra målet hade visat att denne drabbats av en faktisk kostnadsökning, vilket innebar att domstolen behövde gå vidare och pröva övriga förutsättningar för ersättning enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3.

Dessa övriga förutsättningar har fortfarande bara prövats av en domstol, Örebro tingsrätt. Domen har dessutom överklagats av bägge parter.

Vissa av domstolens slutsatser är dessutom kontroversiella, exempelvis tingsrättens uppfattning om riskfördelningen av ”oväsentliga” kostnadsökningar. Tingsrätten ansåg som sagt att om entreprenören har visat att det förekommit en faktisk oförutsebar onormal materialprisökning som väsentligt påverkat kostnaden för entreprenaden har entreprenören även rätt till ersättning för den del av kostnadsökningen som inte påverkat kostnaden för entreprenaden väsentligt. Av AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 följer att om de relevanta kostnadsökningarna inte når upp till väsentlighetströskeln bär entreprenören risken för de ”oväsentliga” onormala och oförutsebara kostnadsökningarna.

Tingsrätten tycks däremot anse att om det förekommit väsentliga kostnadsökningar så ska risken även för de oväsentliga ökningarna övergå till beställaren. Detta resonemang kan leda till drastiska konsekvenser för parterna; om entreprenörens totala relevanta kostnadsökningar ligger en krona under väsentlighetströskeln saknar denne helt rätt till ersättning, och om kostnadsökningarna ligger en krona över väsentlighetströskeln kan entreprenören ha rätt till miljoner i ersättning.

Eftersom det endast är fråga om en tingsrättsdom, som dessutom överklagats, bör domen läsas med viss försiktighet. I nuläget bör den snarare ses som en uppfattning bland alla andra om hur AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 ska förstås, än facit på hur bestämmelsen ska tillämpas.