Artikel ISPAUS OCH ARMATURKAOS

Svea hovrätt meddelade i februari 2026 dom om ersättning för merkostnader till följd av ÄTA-arbete. Domen tar upp intressanta frågor om beviskrav för merkostnader på grund av hinder och tolkning av handlingar, som vi belyser i denna artikel.

Bakgrund

En kommun anlitade en totalentreprenör för att uppföra en skridsko- och bandyhall. Entreprenören anlitade i sin tur en underentreprenör. I kontraktet med underentreprenören angavs bl.a. hur kontraktshandlingarn var rangordnade, att ABT 06 var tillämpligt och att entreprenaden skulle vara färdigställd senast den 30 december 2019.

Under kontraktstiden meddelade kommunen att materialet under isen skulle bytas, varpå entreprenören uppmanade underentreprenören att pausa arbetena med ispisten. Underentreprenören utförde därför inga arbeten under andra halvåret 2019. Efter att kommunen bestämde sig för att återgå till den ursprungliga lösningen återupptogs arbetena. Till följd av detta kunde arbetena inte färdigställas inom avtalad tid, varvid entreprenören och underentreprenören kom överens om en tidsförlängning.

Entreprenören och underentreprenören kunde dock inte komma överens om vissa andra frågor; tvisten avsåg två frågor:

1. Om underentreprenören hade rätt till ersättning för merkostnader till följd av den förlängda kontraktstiden.
2. Om underentreprenören hade rätt till ersättning för ÄTA-arbeten med anledning av att entreprenören krävt montering av andra armaturer (lampor) än vad underentreprenören hade projekterat för.

Tvisten har nu avgjorts av Svea hovrätt i mål T 16449-23 och hovrättens bedömning beskrivs nedan.

Ersättning för merkostnader vid förlängd kontraktstid

Underentreprenören åberopade två grunder till stöd för sitt krav på ersättning för merkostnader till följd av den förlängda kontraktstiden: i första hand att förändringen utgjorde ett likställt ÄTA-arbete enligt ABT 06 kap. 2 § 4, i andra hand hinderersättning enligt ABT 06 kap. 5 § 4.

Såväl tingsrätten som hovrätten avfärdade dock förstahandsgrunden. Underentreprenören ansågs inte ha visat att den ändrade förutsättningen utgjorde ett likställt ÄTA-arbete.

Beträffande andrahandsgrunden fann båda instanserna att hindret berott på förhållanden på huvudentreprenörens sida (beställaren i avtalsförhållandet till underentreprenören), det vill säga ett hinder enligt ABT 06 kap. 4 § 3 p. 1, och att underentreprenören inte kunnat räkna med att materialet under isen temporärt skulle ändras. Underentreprenören ansågs därmed berättigad till hinderersättning enligt ABT 06 kap. 5 § 4.

Den avgörande frågan blev om underentreprenören hade styrkt sina merkostnader. Kravet bestod av två delar: (1) kostnader för hyra av container och liftar samt (2) kostnader för merarbete.

Båda instanser fann att kostnader för hyra av container och liftar var styrkta och utdömde dessa.

Vad gäller kostnaderna för merarbete var det ostridigt att hindret medfört att arbete inte kunde utföras i ispisten under en period. Arbetena fick i stället utföras på andra platser och i annan ordning. När arbetet vid ispisten återupptogs behövde flera arbetslag även arbeta samtidigt. Till stöd för beräkningen av kostnader för ökad arbetstid åberopade underentreprenören emellertid enbart skillnaden mellan projekterad arbetstid och faktiskt utförd arbetstid.

Tingsrätten, vars bedömning hovrätten instämde i, konstaterade att projekterad arbetstid till sin natur innehåller ett visst mått av osäkerhet. Att enbart jämföra uppskattad och faktisk tidsåtgång ansågs inte utgöra tillräcklig bevisning. Domstolarna framhöll att underentreprenören borde ha kunnat föra ytterligare bevisning. Kravet på ersättning för merarbete avslogs därför – trots att domstolarna fann att mycket talade för att hindret faktiskt medfört effektivitetsförluster.

Ersättning för ÄTA-arbete

Den andra frågan var om underentreprenören hade rätt till ersättning för ÄTA-arbeten med anledning av att huvudentreprenören krävt montering av andra armaturer än de som underentreprenören hade projekterat för.

För att förstå tvisten är det nödvändigt att känna till den avtalade rangordningen mellan kontraktshandlingarna. Följande två kontraktshandlingar var relevanta för det tvistiga kravet:

1. Rumsfunktionsprogram (innehållande funktionskrav för armaturer)
2. Rambeskrivning (inklusive bilaga med förteckning över föreslagna armaturer)

Rumsfunktionsprogrammet var högre rangordnat än rambeskrivningen. Det innebär att uppgifter i rumsfunktionsprogrammet gäller före uppgifter i lägre rangordnade handlingar vid eventuella motstridigheter.

Rumsfunktionsprogrammet innehöll funktionskrav för armaturer. Till den lägre rangordnade rambeskrivningen hade huvudentreprenören bilagt en förteckning över specifika armaturer.

Under entreprenaden tog underentreprenören fram ett eget armaturförslag som uppfyllde funktionskraven i rumsfunktionsprogrammet, med andra armaturer än de i armaturförteckningen. Huvudentreprenören begärde emellertid att armaturerna i bilagan till rambeskrivningen skulle användas. Huvudentreprenören ansåg nämligen att armaturförteckningen utgjorde en föreskriven teknisk lösning som underentreprenören var skyldig att följa, samt att underentreprenörens förslag inte utgjorde kontraktsinnehåll.

När underentreprenören begärde tillkommande ersättning för armaturerna i bilagan till rambeskrivningen bestred huvudentreprenören kravet och invände att parterna inte avtalat om att underentreprenören skulle ta fram ett eget armaturförslag.

Såväl tingsrätten som hovrätten fann dock att parterna hade kommit överens om att underentreprenören skulle ta fram ett eget armaturförslag som uppfyllde funktionskraven, och att armaturförteckningen i bilagan till rambeskrivningen inte utgjorde en föreskriven teknisk lösning.

Hovrätten hade därefter att bedöma om underentreprenörens armaturförslag uppfyllde de avtalade funktionskraven. Det avgörande var vilka funktionskrav som egentligen gällde.

Funktionskrav avseende armaturer framgick av såväl rumsfunktionsprogrammet som rambeskrivningen. I rambeskrivningen angavs dock att armaturförteckningen utgjorde ett förslag på val av armaturer. Mot bakgrund av att parterna ansågs ha avtalat om att underentreprenören skulle ta fram en alternativ armaturlösning fann hovrätten att armaturförteckningen inte utgjorde en del av de föreskrivna funktionskraven. Underentreprenören hade således att uppfylla funktionskraven i rumsfunktionsprogrammet och rambeskrivningen i övrigt.

Hovrätten fann, i likhet med tingsrätten, att underentreprenörens armaturer uppfyllde funktionskraven i rumsfunktionsprogrammet och därmed utgjorde kontraktsarbeten. Huvudentreprenörens krav på byte till de armaturer som angavs i bilagan till rambeskrivningen utgjorde därför ÄTA-arbete. Underentreprenören ansågs ha styrkt sina kostnader och tillerkändes yrkat belopp.

Kommentar

Hovrättens dom visar att det inte räcker att en entreprenör jämför nedlagd och uppskattad arbetstid för att styrka en merkostnad vid hinder enligt ABT 06 kap. 5 § 4, eftersom uppskattad tidsåtgång är förknippad med osäkerhet och därmed inte utgör ett tillräckligt starkt bevis för en faktisk merkostnad.

Avgörandet understryker även vikten av att krav på kontraktsarbeten framgår tydligt. En beställare gör därför klokt i att noggrant överväga i vilken kontraktshandling krav och specifikationer placeras och hur de formuleras, eftersom samordningen och rangordningen av handlingarna kan bli avgörande för om en åtgärd utgör ett kontraktsarbete eller ett ersättningsgillt ÄTA-arbete.