Artikel Högsta domstolen tar ställning om byggnadsställning

I entreprenader är det vanligt att olika hjälpmedel eller arbeten, till exempel prefabricerade betongkonstruktioner, köps in från utlandet. Om ett hjälpmedel eller arbete som köpts in visar sig vara felaktigt uppstår frågan om den utländska säljaren kan stå till svars för felet i en svensk domstol. Denna fråga har nyligen besvarats av Högsta domstolen i avgörandet ”Den polska byggnadsställningen”.  

Bakgrund

Ett svenskt bolag hade köpt en byggnadsställning av en polsk leverantör. Byggnadsställningen transporterades från Polen till Örebro av en fristående transportfirma. Efter leverans visade sig byggnadsställningen vara felaktig och den svenska köparen väckte därför talan mot den polska leverantören vid Örebro tingsrätt.

Efter att talan väckts invände den polska leverantören att den svenska köparens talan skulle avvisas av tingsrätten. Leverantören påstod nämligen att Örebro tingsrätt inte var behörig att pröva tvisten och menade att tvisten i stället skulle prövas i Polen, där leverantören hade sitt säte.

Svensk domstols behörighet att pröva tvister

I rättegångsbalken finns bestämmelser om vid vilken domstol en talan får väckas. Huvudregeln i 10 kap. 1 § rättegångsbalken är att talan ska väckas vid den domstol där svaranden har sin hemvist.

10 kap. rättegångsbalken reglerar som utgångspunkt inhemsk domsrätt, det vill säga vilken domstol i Sverige som är behörig att pröva tvisten. Vid tvister med internationell koppling blir den första frågan snarare om svenska domstolar över huvud taget har behörighet att pröva tvisten. Om svaranden, som i aktuellt fall, har sin hemvist i ett annat EU-land regleras vilket lands domstol som har behörighet genom den EU-rättsliga Bryssel I-förordningen.

Enligt huvudregeln i artikel 4 i Bryssel I-förordningen är det domstolen där svaranden har sin hemvist som har domsrätt. För juridiska personer är hemvisten, enligt artikel 63.1, den plats där bolaget har sitt säte, huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet. Huvudregeln är därmed att en talan mot ett bolag med hemvist i Polen ska väckas i Polen.

I artikel 7.1(a) finns dock ett undantag från artikel 4 som anger att talan som avser ett avtal även får väckas vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. Vid avtal om försäljning av varor uppfylls förpliktelsen genom att varan levereras. Uppfyllelseorten är därför densamma som leveransorten, det vill säga den ort dit varorna enligt avtalet levererats eller skulle ha levererats.

Leveransorten bestäms i första hand av vad parterna avtalat om. Om leveransorten inte framgår av avtalet ska den i stället anses var den ort där det fysiska överlämnandet av varan ägt rum eller skulle ha ägt rum.

Det fysiska överlämnandet av byggnadsställningen skedde i Örebro

I målet (mål nr. Ö 326-25) hade köparen och leverantören olika uppfattning om vilken ort som utgjorde leveransorten för byggnadsställningen. Enligt leverantören skulle leveransorten bestämmas utifrån platsen där byggnadsställningen överlämnades till den fristående transportfirman, vilket var i Polen. Enligt köparen var leveransorten Örebro eftersom det var först när byggnadsställningen levererats dit som köparen fick faktiskt rådighet över den.

Högsta domstolen konstaterade att det fysiska överlämnandet av byggnadsställningen skedde i Örebro och att det därför var Örebro som utgjorde leveransorten och således även uppfyllelseorten enligt artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen. Enligt domstolen var därför svensk domstol (närmare bestämt Örebro tingsrätt) behörig att pröva tvisten mellan parterna.

Att tänka på vid köp av varor från ett annat EU-land

Aktuellt fall gällde köp av en byggnadsställning från utlandet. I entreprenadprojekt är det inte enbart hjälpmedel och material som kan komma att köpas in från utlandet. Det händer även att hela arbeten av olika slag, exempelvis prefabricerade betongkonstruktioner, köps och produceras utomlands för att senare levereras till Sverige och monteras i entreprenaden. Avgörandet från Högsta domstolen tydliggör att en svensk köpare som tar emot en sådan vara i Sverige kan ha rätt att driva en talan om varan i svensk domstol, även om säljaren befinner sig i ett annat EU-land.

Det bör noteras att i det aktuella fallet var både svensk och polsk domstol behörig att pröva tvisten. Av artikel 29 i Bryssel I-förordningen följer att om talan väckts vid flera domstolar som är parallellt behöriga så är det den domstol där talan först väcktes som är behörig. Hade säljaren alltså först väckt talan i polsk domstol hade den svenska domstolen inte längre varit behörig att pröva tvisten.

Det är också viktigt att notera att Högsta domstolens avgörande avser en situation där parterna inte avtalat om leveransorten för varorna. Om leveransorten framgår av avtalet är det i första hand detta som ska anses utgöra leveransorten enligt artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen.

Enligt artikel 25 i Bryssel I-förordningen kan parterna dessutom avtala om att endast domstolen i ett visst land är behörig att pröva tvister avseende ett visst avtal. För den som köper varor från ett annat EU-land är det därför klokt att redan i avtalet klargöra i vilket land eventuella tvister ska avgöras.

Avslutningsvis vill vi uppmärksamma att en närliggande fråga vid internationella tvister är vilket lands lagar som ska tillämpas vid prövningen. Den tillämpliga lagen är inte nödvändigtvis lagen i det land där tvisten prövas. Det kan exempelvis hända att en tvist ska prövas i Sverige, men att polsk rätt ska tillämpas för att avgöra de materiella tvistefrågorna. Det ligger i sakens natur att sådana tvister kan bli mycket komplexa och kostsamma, eftersom de kan kräva både juridiska ombud med kunskap om svensk processrätt och polsk materiell rätt. Vid internationella avtal är det därför klokt att även avtala om vilket lands lagar som ska tillämpas på avtalsförhållandet. I regel är det lämpligt att välja samma lands rätt som i domsrättsfrågan (det vill säga att svenska domstolar ska avgöra tvister utifrån svensk rätt, och så vidare).