Artikel Partiell vinst tillräcklig för att få rättegångskostnader ersatta

Enligt huvudregeln i rättegångsbalken ska den förlorande parten i en tvist ersätta motpartens rättegångskostnader. I ett mål som rör flera delfrågor kan frågan uppstå om hur många delfrågor som måste vinnas av en part för att denna ska anses vara den vinnande parten, och därmed få sina rättegångskostnader ersatta. Denna fråga har nyligen prövats av Högsta domstolen.

Bakgrund

En upphandlande myndighet hade genomfört en otillåten direktupphandling. En leverantör väckte till följd av detta talan mot myndigheten och krävde skadestånd om knappt sju miljoner kronor. Både tingsrätten och hovrätten kom fram till att den upphandlande myndigheten genomfört en otillåten direktupphandling och att leverantören hade rätt till skadestånd. Efter en skälighetsbedömning beslutades dock att skadeståndet skulle uppgå till ett väsentligt lägre belopp än det som krävts av leverantören. Detta ledde till frågan om vilken av parterna som skulle anses vara vinnande eller förlorande part i målet och hur rättegångskostnaderna i målet skulle fördelas. Denna fråga har nu besvarats av Högsta domstolen i ”Sigmas rättegångskostnader”, mål T 1102-25.

Regler om fördelning av rättegångskostnader

Enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken är huvudregeln att den part som förlorar målet ska ersätta motpartens rättegångskostnad. I 18 kap. 4 § rättegångsbalken finns en särreglering för mål med flera yrkanden. Enligt bestämmelsen ska parternas ansvar för rättegångskostnaderna fördelas utifrån deras respektive framgång i målet.

I Högsta domstolens avgörande tydliggör domstolen att den sistnämnda bestämmelsen innebär att en part inte bara bär risken för sitt beslut att väcka eller bestrida en talan, utan också för sina ställningstaganden i målets olika delfrågor. Högsta domstolen förklarar vidare att man vid prövningen av fördelningen av rättegångskostnader bland annat kan ta hänsyn till var tyngdpunkten i processen legat och respektive parts totala framgång med sin talan i målet.

När det kommer till att bedöma processens tyngdpunkt specificerar Högsta domstolen att detta bland annat handlar om att urskilja vilka frågor i målet som föranlett mest arbete och således varit mest kostnadsdrivande. Enligt domstolen går detta att göra genom att ta hänsyn till om en viss fråga varit i särskilt fokus för parternas argumentation, åberopande och bevisföring.

Högsta domstolens bedömning

I det aktuella fallet hade leverantören vunnit frågorna om upphandlingsfel och skadeståndsskyldighet, men endast tillerkänts en begränsad andel av det yrkade beloppet. Enligt Högsta domstolen hade frågorna om upphandlingsfel och skadeståndsskyldighet fått stort utrymme i rättegången, varför leverantörens framgång i delarna skulle återspeglas vid kostnadsfördelningen. Högsta domstolen konstaterade därför att leverantören skulle anses vara i huvudsak vinnande part. Leverantören befriades därför från skyldigheten att ersätta myndighetens rättegångskostnader samtidigt som motparten förpliktigades att ersätta merparten av leverantörens kostnader.

Kommentar

Som framgår av Högsta domstolens avgörande innebär inte en beloppsmässigt begränsad framgång i en tvist automatiskt att käranden ska bära motpartens rättegångskostnader eller gå miste om ersättning för sina egna kostnader. Har tyngdpunkten i processen legat på själva ersättningsskyldigheten (och inte exakt hur mycket som ska betalas) kan det vara tillräckligt att gå vinnande ur den frågan för att anses vara vinnande part ur ett rättegångskostnadsperspektiv.

Ur ett entreprenadjuridiskt perspektiv kan detta bli relevant i tvister om exempelvis ÄTA-arbeten och skadestånd på grund av hävning, eftersom sådana tvister kan inrymma komplexa frågor om bland annat betalningsskyldighet och ansvar som behöver besvaras innan det går att pröva vilket belopp som ska utgå. Säg till exempel att en tvist rör en beställares krav på skadestånd på grund av hävning av ett entreprenadavtal. I en sådan tvist ligger tyngdpunkten ofta på frågan om hävningen var befogad eller inte (exempelvis i vilken utsträckning entreprenören var försenad med entreprenaden, och om förseningen innebar en väsentlig olägenhet för beställaren), snarare än på hur stor beställarens skada till följd av hävningen faktiskt är. Vid fördelningen av rättegångskostnaderna är det därmed möjligt att beställaren anses vinnande i tvisten om denne lyckas visa att hävningen var befogad, även om denne endast tillerkänns en mindre del av det begärda beloppet.