Artikel Vad innebär en klandertalan mot en skiljedom?

En skiljedom är i regel slutgiltig och bindande, men i vissa fall kan den klandras och upphävas av domstol. En ny dom från Högsta domstolen ger oss anledning att kolla närmare på vad en klandertalan innebär, under vilka förutsättningar en skiljedom kan upphävas samt vilka konsekvenser ett upphävande får för parterna.

Kort om skiljedomar

Enligt tvistlösningsbestämmelsen i AB 04 och ABT 06 kap. 9 § 1 ska en tvist avgöras av allmän domstol, om det omtvistade värdet inte uppenbart överstiger 150 prisbasbelopp, exklusive mervärdesskatt. I annat fall ska tvist avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Det är även vanligt att parterna avtalar särskilt om att samtliga tvister ska avgöras genom skiljeförfarande, särskilt när det är fråga om större entreprenader.

Ett skiljeförfarande är ett frivilligt alternativ till en vanlig rättegång och förutsätter att parterna avtalat om en skiljeklausul. Vi har tidigare skrivit en artikelserie om olika tvistlösningsklausuler som beskriver skillnader mellan allmän domstol och skiljeförfarande. En stor skillnad är att det slutliga avgörandet i ett skiljeförfarande (det vill säga skiljedomen) inte kan överklagas. Skiljedomen är med andra ord slutlig och bindande, parterna i ett skiljeförfarande får endast tvisten prövad i en instans. Detta skiljer sig från vad som gäller vid en vanlig tvistemålsprocess vid allmän domstol där tvisten kan prövas av tingsrätt, hovrätt och i undantagsfall Högsta domstolen.

Om det däremot förekommit processuella fel, så som att skiljenämnden överskridit sitt uppdrag eller dömt över något som inte gjorts gällande i målet, kan en skiljedom komma att upphävas helt eller delvis.

När kan man upphäva skiljedomar?

Frågan om det föreligger förutsättningar att helt eller delvis upphäva en skiljedom regleras av lagen om skiljeförfarande. Den part som anser att det finns grund för att upphäva en skiljedom ska ansöka om detta vid hovrätten i en så kallad klandertalan.

Hovrätten kan upphäva en skiljedom vid grova fel i själva förfarandet (till exempel om skiljenämnden dömt utöver vad parterna yrkat). Hovrätten ska däremot inte bedöma om skiljenämnden gjort en korrekt bedömning av tvistiga frågor i sak, exempelvis om bevisningen verkligen styrker det käranden påstår eller om lagen ska förstås på det sätt som skiljenämnden ansett.

Konsekvensen av en framgångsrik klandertalan är att skiljedomen upphävs helt eller delvis, vilket innebär att parterna hamnar tillbaka på ruta ett som om skiljeförfarandet inte ägt rum i den upphävda delen. Det innebär att det står parterna fritt att inleda ett nytt skiljeförfarande gällande den upphävda delen eller låta saken bero. Det är dock relativt ovanligt att domstolar upphäver skiljedomar.

Vad spelar det för roll om skiljedomen upphävs helt eller delvis?

Utgångspunkten är att en skiljedom inte bör upphävas i större utsträckning än vad som är nödvändigt. Om en skiljedom upphävs delvis har den kvarstående delen av skiljedomen ändå rättskraft, vilket innebär att det föreligger hinder att få en ny prövning av den kvarstående delen.

Om en viss del av skiljedomen inte berörs av klandergrunden behöver domstolen bedöma om den delen kan särskiljas från skiljedomen i övrigt. Säg till exempel att en entreprenadtvist dels rört krav på ersättning för ÄTA-arbeten, dels krav på ersättning för felavhjälpandekostnader och att skiljenämnden vid prövningen av ÄTA-kraven begått sådana misstag att den delen kan upphävas. I så fall måste domstolen bedöma om enbart ÄTA-delen av tvisten ska upphävas eller om både fel- och ÄTA-delarna av tvisten behöver upphävas.

I ett nytt avgörande från Högsta domstolen (mål nr T 5715-24) har det klargjorts att rättskraften av den del som inte berörs av klandergrunden ändå kan medföra att de olika delarna av skiljedomen är så sammanlänkade att de av rättsliga eller praktiska skäl inte kan anses särskiljbara. I så fall bör domen i dess helhet upphävas (en skiljedom får dock inte upphävas i vidare omfattning än vad en part krävt).

Det aktuella målet vid Högsta domstolen handlade i grunden om en tvist mellan en beställare och en entreprenör. Entreprenören hade trätt in i två entreprenadavtal och färdigställt entreprenaderna efter att den ursprungliga entreprenören gått i konkurs. Skiljeförfarandet prövade all kvarstående betalningsskyldighet för två av entreprenaderna. Entreprenören ansåg att bolaget hade rätt till den del av respektive kontraktssumma som var obetald vid övertagandetagen medan beställaren ansåg att entreprenören endast hade rätt till betalning för de arbeten som bolaget faktiskt utfört.

I skiljedomen slogs det fast att entreprenören inte övertagit den ursprungliga entreprenörens fordringar från före konkursen. Entreprenören klandrade skiljedomen och yrkade att denna del skulle upphävas, bland annat eftersom skiljedomaren överskridit sitt uppdrag när den fastslog att entreprenören inte övertagit dessa fordringar.

Högsta domstolen kom, något förenklat, fram till att de olika delarna av skiljedomen inte kunde särskiljas från varandra eftersom skiljeförfarandet omfattat all kvarstående betalningsskyldighet för de två entreprenaderna. Genom skiljedomen var alltså frågan om betalningsskyldigheten slutligt avgjord mellan parterna och den skulle inte kunna prövas på nytt. De olika delarna av skiljedomen i målet kunde alltså inte särskiljas från varandra. Eftersom entreprenören inte krävt att hela skiljedomen skulle upphävas saknades därför förutsättningar att bifalla klandertalan.

Lärdomar från domen

Målet visar på att det finns många svåra rättsliga bedömningar i klandermål och att det är viktigt att ta höjd för olika utgångar i delfrågor i processen. För det fall olika delar av en skiljedom är så sammanlänkade att de av rättsliga eller praktiska skäl inte kan anses särskiljbara behöver domstolarna ges de formella förutsättningarna att bifalla ens talan. Det är därför klokt att ta hjälp av en skicklig jurist i processen.