Artikel Hur tydligt behöver ett skadeståndskrav vara för att undvika preskription?

Enligt ABK 09 kap. 5 § 6 gäller en kort preskriptionsfrist för beställarens krav på skadestånd på den anlitade konsulten. I ett nytt avgörande från Göta hovrätt har domstolen tagit ställning till hur pass konkretiserat ett krav på skadestånd måste vara för att det ska ha en preskriptionsbrytande effekt och förhindra att beställarens krav på konsulten preskriberas.

Bakgrund

En beställare av en konsulttjänst skulle utföra arbeten med spår- och kontaktsledningsbyten på en järnvägsbana. Beställaren anlitade därför en konsult för att utföra mättjänster i samband med arbetena. Enligt parternas konsultavtal utgjorde standardavtalet ABK 09 avtalsinnehåll.

Beställarens arbeten utfördes delvis felaktigt och beställarens uppdragsgivare framställde därför krav på beställaren. Enligt beställaren berodde felen på att konsulten utfört konsultuppdraget felaktigt och krävde i sin tur skadestånd av konsulten.

I anledning av skadeståndskravet uppstod en tvist mellan beställaren och konsulten. Inledningsvis hade beställaren skickat skadeståndskrav till konsulten via två e-postmeddelanden.  I tvisten påstod konsulten att beställarens två e-postmeddelanden avseende skadeståndskravet inte var tillräckligt preciserade för att de skulle ha en preskriptionsavbrytande verkan, och att beställarens skadeståndskrav därmed hade preskriberats i enlighet med preskriptionsbestämmelsen i ABK 09 kap. 5 § 6. Denna fråga om preskription har nu avgjorts av Göta hovrätt (mellandom i mål T 5649-24).

Preskription enligt ABK 09 kap. 5 § 6

Enligt ABK 09 kap. 5 § 6 ska krav på skadestånd mot konsulten framställas skriftligen inom tre månader efter det att beställaren fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan, dock senast nio månader efter det att beställaren fått kännedom om skadan. Om skadeståndskrav inte framställs inom denna frist förlorar beställaren rätten att göra kravet gällande mot konsulten.

Det kan jämföras med den allmänna regeln om preskription i 2 § preskriptionslagen som anger att krav preskriberas tio år efter dess tillkomst. Preskriptionsbestämmelsen i ABK 09 kap. 5 § 6 innehåller alltså en preskriptionsfrist som är betydligt kortare jämfört med vad som gäller enligt preskriptionslagen. Detta brukar kallas för korttidspreskription – en avtalad och kraftigt förkortad preskriptionsfrist jämfört med vad som annars gäller enligt preskriptionslagen.

För att förhindra att ett skadeståndskrav preskriberas måste ett preskriptionsavbrytande meddelande framställas till motparten inom den preskriptionsfrist som gäller för det aktuella avtalsförhållandet.

Högre krav på preskriptionsavbrott jämfört med vad som gäller i allmänhet

Hovrätten inledde med att konstatera att de meddelanden som skickats av beställaren till konsulten i och för sig utgjorde ett krav på ekonomisk ersättning. Frågan som hovrätten därefter ställde sig var om grunden för kravet var tillräckligt tydligt beskrivet i meddelandena för att anses kunna utgöra ett krav på skadestånd i den mening som avses i ABK 09 kap. 5 § 6 och därmed haft en preskriptionsavbrytande verkan. För att bedöma detta började hovrätten med att ta ställning till vilket krav på konkretion som ska ställas på beställarens meddelande om skadestånd enligt ABK 09 kap. 5 § 6.

Enligt hovrätten ger ABK 09 kap. 5 § 6 i sig inte någon vägledning kring vilka krav på konkretion som ska ställas på skadeståndskravet. Domstolen noterade att bestämmelsen inte specificerar hur detaljerat vårdslösheten och den orsakade skadan som konsulten hålls ansvarig för behöver beskrivas. Hovrätten gick därför vidare med att genom avtalstolkning bedöma hur detaljerat meddelandet behöver vara för att få preskriptionsavbrytande verkan.

Hovrätten konstaterade att det främsta syftet med ett korttidspreskriptionsvillkor, så som ABK 09 kap. 5 § 6, är att styra mot en snabb avveckling av fordringsförhållandet. Med hänvisning till Högsta domstolens avgörande i NJA 2015 s. 862 (”Den uteblivna slutbesiktningen”) noterade hovrätten vidare att en preskriptionsbestämmelse ska tolkas restriktivt.

Hovrätten hänvisade även till avgörandet i NJA 2005 s. 843 (”Behandlingsskadan”) där Högsta domstolen kom fram till att för avbrott av preskription av ett skadeståndsanspråk enligt 5 § preskriptionslagen bör det i allmänhet vara tillräckligt att den skadelidande anger ett huvudsakligt händelseförlopp och klargör att denne har ett anspråk till följd av detta. Enligt hovrätten behövde dock detta avgörande bedömas med viss försiktighet i sammanhanget eftersom det gällde ett utomobligatoriskt krav på skadestånd enligt skadeståndslagen, medan det aktuella skadeståndskravet istället grundade sig på ett avtal mellan beställaren och konsulten.

Hovrätten kom därefter fram till att det ska ställas något högre krav på ett preskriptionsavbrytande meddelande enligt ABK 09 kap. 5 § 6 än enligt 5 § preskriptionslagen. Det motiverade hovrätten med att parterna vid konsultavtal av aktuellt slag får förutsättas ha god kännedom om varandras förutsättningar och förhållanden inom ramen för vad som avtalats samt att det främsta syftet med ett korttidspreskriptionsvillkor av aktuellt slag är att styra mot en snabb avveckling av fordringsförhållandet.

Trots att hovrätten ställde högre krav på de preskriptionsbrytande meddelandena kom domstolen ändå fram till att de meddelanden som skickats av beställaren tillsammans var tillräckligt tydliga för att åstadkomma ett preskriptionsavbrott i tid. Av meddelandena framgick vilket felaktigt underlag som konsulten distribuerat till beställaren och att det lett till att beställarens spårarbeten utförts felaktigt. Enligt hovrätten kunde det med hänsyn till den korta preskriptionsfristen inte krävas att beställaren dessutom skulle behöva lämna en närmare beskrivning av vidden av de felaktigt utförda spårarbetena.

Även med beaktande av det högre krav som hovrätten ansåg ska ställas på meddelande om krav på skadestånd enligt ABK 09 kap. 5 § 6 kom hovrätten alltså fram till att beställarens meddelanden hade haft en preskriptionsbrytande verkan, och att beställarens skadeståndskrav på konsulten därför inte hade preskriberats.

Kommentar

Som hovrätten noterade ska preskriptionsbestämmelser tolkas restriktivt. Detta har klargjorts av Högsta domstolen i avgörandena NJA 2015 s. 862 (”Den uteblivna slutbesiktningen”) och NJA 2025 s. 374 (”Brf. Ida”). Att preskriptionsbestämmelser ska tolkas restriktivt innebär att en utfyllande tolkning endast ska godtas om det finns klara hållpunkter för det.

Hovrätten kunde även konstatera att parternas avtal inte innehöll någon vägledning kring hur detaljerat vårdslösheten och den orsakade skadan som konsulten hålls ansvarig för behöver beskrivas. Trots denna brist på vägledning i avtalet och den restriktivitet som ska gälla vid tolkning av preskriptionsbestämmelser valde alltså hovrätten att tolka bestämmelsen på så sätt att det ska ställas högre krav på ett preskriptionsavbrytande meddelande enligt ABK 09 kap. 5 § 6 än vad som gäller i allmänhet enligt preskriptionslagen. Varför hovrätten landar i denna slutsats är inte helt tydligt. Noterbart är dock att domstolen i sitt resonemang om detta anger att parterna till ett konsultavtal av aktuellt slag får förutsättas ha god kännedom om varandras förutsättningar och förhållanden. Det är inte säkert att detta kan anses gälla för alla konsultavtal där ABK 09 utgör avtalsinnehåll. Det är vanligt att en konsult anlitas på grund av att beställaren behöver en särskild expertis för att hantera frågor som beställaren saknar egen kompetens i. Det kan i en sådan situation ifrågasättas om beställaren verkligen har en god kännedom om konsultens förutsättningar och förhållanden.

Exakt vad för krav som ska ställas på ett preskriptionsavbrytande meddelande konkretiseras inte av hovrätten. Det får dock antas att det krav som Högsta domstolen angett ska gälla i allmänhet vid tillämpning av preskriptionslagen – att den skadelidande ska ange ett huvudsakligt händelseförlopp och klargöra att denne har ett anspråk till följd av detta – enligt hovrätten inte är tillräckligt.

Avslutningsvis är en viktig lärdom från domen att den snäva tidsfristen i ABK 09 kap. 5 § 6 innebär att man som beställare av ett konsultuppdrag där ABK 09 utgör avtalsinnehåll så snart som möjligt bör utreda möjligheten att framställa skadeståndskrav mot konsulten när man fått misstanke om att konsultuppdraget kan ha utförts felaktigt. Detta för att undvika att hamna i en situation där man saknar tillräckligt med information för att kunna framställa ett preskriptionsavbrytande skadeståndskrav innan preskriptionstidens utgång.