Felix Thurn
Associate
Huvudregeln i svensk rätt är att standardavtal endast blir bindande mellan parterna om de uttryckligen avtalat om det. Detta behöver dock inte vara fallet om standardavtalet anses utgöra handelsbruk. I ett nytt avgörande från Stockholms tingsrätt har domstolen prövat om standardavtalen AB 04 och ABT 06 ska anses utgöra avtalsinnehåll på grund av handelsbruk.
Tingsrättens bedömning
I en entreprenad hade beställaren och entreprenören ingått avtal baserat på ett anbud som upprättats av entreprenören. I anbudet fanns en hänvisning till AB 04/ABT 06 kap. 6 § 9 andra, tredje och åttonde punkten, dvs. bestämmelserna om vad för kostnader som ska ersättas enligt självkostnadsprincipen. Mellan parterna uppstod senare en tvist avseende entreprenaden som bland annat rörde frågan om parterna avtalat om att hela AB 04 eller ABT 06 skulle gälla eller endast de bestämmelser som hänvisades till i anbudet. Tvisten har nu prövats av Stockholms tingsrätt i mål T 9448-25.
Det var beställaren som menade att AB 04, alternativt ABT 06, skulle gälla i sin helhet mellan parterna. Enligt beställaren berodde detta på att dessa avtal utgör handelsbruk.
Enligt tingsrätten hade beställaren inte på något sätt underbyggt påståendet att användande av standardavtalen utgör handelsbruk. Tingsrätten anmärkte på att det inte förtydligats inom vilken bransch man menade att avtalen utgör handelsbruk eller bevisning om vad som utgör standard i aktuell bransch. Domstolens slutsats blev därför att standardavtalen inte skulle gälla i sin helhet mellan parterna. Endast de specifika bestämmelser som det hänvisades till i anbudet utgjorde avtalsinnehåll.
Kommentar
Utgångspunkten enligt svensk rätt är att ett standardavtal bara blir bindande mellan parterna om de har kommit överens om att det ska gälla. Ett standardavtal, eller enskilda villkor i ett sådant avtal, kan emellertid bli tillämpligt även utan uttrycklig överenskommelse, förutsatt att det bedöms utgöra handelsbruk.
I avgörandet ”Speditörpanten” (NJA 2022 s. 574) klargjorde Högsta domstolen vilka faktorer som har betydelse vid prövningen av om ett standardavtal, eller villkor i detta, ska anses utgöra handelsbruk. Av central betydelse i bedömningen är i vilken utsträckning standardavtalet är känt och använt inom den aktuella branschen. Omständigheter som därutöver kan tala för att handelsbruk föreligger är att det saknas konkurrerande standardavtal, att samma bestämmelse förekommer i flera standardavtal inom branschen, att standardavtalet är balanserat och beaktar båda parters intressen samt att det fyller ett behov som inte tillgodoses på annat sätt. Även hur standardavtalet har tagits fram och hur länge det har använts är omständigheter av relevans.
Det är den part som gör gällande att användandet av ett visst standardavtal utgör handelsbruk som måste åberopa omständigheter och bevisning som visar att så är fallet. Som det aktuella avgörandet från Stockholms tingsrätt belyser är det därmed inte tillräckligt med att endast påstå att standardavtal som AB 04 eller ABT 06 utgör handelsbruk för att vinna framgång med en sådan talan.
Det bör dock betonas att tingsrätten framhöll att beställaren varken hade förtydligat vilken bransch som avsågs eller åberopat någon bevisning om vad som utgör standard i den aktuella branschen. Domstolen tycks därmed ha undvikit att ta ställning i den rättsliga kärnfrågan – huruvida AB 04 och ABT 06 kan anses utgöra handelsbruk – och istället avgjort målet på processuell grund, nämligen att den part som gjorde gällande att standardavtalet utgjorde handelsbruk inte hade lyckats bevisa detta.
Det hade varit intressant att se hur rätten hade resonerat om den part som gjorde gällande att standardavtalet utgör handelsbruk hade preciserat vilken bransch som avsågs och lagt fram bevisning om exempelvis hur vanligt förekommande standardavtalen är inom den branschen. Så länge en sådan prövning inte har skett bör frågan om huruvida standardavtalen kan utgöra handelsbruk anses vara öppen.
Tingsrättsdomen är överklagad.