I en ny dom från Svea hovrätt har domstolen tagit ställning till om entreprenörens rätt till ersättning enligt överenskommen mängdförteckning kunde fastställas i enlighet med referensverket MER Anläggning 10, trots att parterna inte uttryckligen avtalat om detta. I målet prövade domstolen även vilken part som har bevisbördan för att entreprenörens omsorgsplikt är uppfylld enligt ABT 06 kap. 6 § 10 p. 1. Domstolens slutsats i denna fråga skiljer sig från tidigare praxis på området.
ABT 06 kap. 3 § 14 och branschpraxis
I den entreprenad som Svea hovrätts dom (T 14555-22) avser skulle entreprenören bland annat utföra schaktningsarbeten. I kontraktet angavs att det var fråga om ett fast pris som var reglerbart mot mängdförteckning. Enligt entreprenörens uppfattning skulle den reglerbara schaktmängden utgå ifrån teoretiska beräkningar, dvs. beräknat utifrån en principskiss, istället för uppmätningar av de faktiska mängderna. Som stöd för sitt påstående angav entreprenören att MER Anläggning 10, som anger att mätning ska ske utifrån teoretiska mängder, skulle tillämpas eftersom den utgjorde sådan branschpraxis som hänvisas till i ABT 06 kap. 3 § 14.
Den aktuella bestämmelsen i ABT 06 anger att parterna i erforderlig utsträckning ska fastställa omfattningen av utförda arbeten, och om inte annat föreskrivits i kontraktshandlingarna ska uppmätning ske enligt ”praxis i vederbörande delbransch”.
Enligt domstolen kunde ABT 06 kap. 3 § 14 inte ges den innebörd som entreprenören påstod. MER Anläggning 10 skulle därmed inte anses utgöra avtalsinnehåll mellan parterna i fråga om hur regleringen av mängdförteckningen skulle ske. Bestämmandet av kontraktsarbetenas omfattning och den slutliga kontraktssumman skulle alltså inte ske utifrån teoretiska mängder på det sätt som anges i MER Anläggning 10. Entreprenören hade därmed enligt domstolen inte lyckats visa att den hade rätt till begärd ersättning.
Standardavtals ställning som handelsbruk
Huvudregeln är att ett standardavtal endast kan tillämpas om parterna har avtalat om detta. Om standardavtalet anses utgöra handelsbruk kan det dock tillämpas även om parterna inte har avtalat om det. Standardavtalet funkar i så fall utfyllande, det vill säga anger vad som gäller i frågor som parterna inte avtalat om.
Högsta domstolen har i ”Speditörspanten” (NJA 2022 s. 574) redogjort för vilka omständigheter som är relevanta vid bedömningen av om ett standardavtal kan anses utgöra handelsbruk eller inte. I målet hade ena parten åberopat en bestämmelse i Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser (NSAB) trots att standardavtalet inte utgjorde uttryckligt avtalsinnehåll mellan parterna. Enligt Högsta domstolen skulle bestämmelsen tillämpas mellan parterna trots att den inte utgjorde uttryckligt avtalsinnehåll.
I det aktuella fallet tycks entreprenören inte ha gjort gällande att MER Anläggning 10 skulle utgöra handelsbruk. Domstolen har därför inte tagit ställning till om MER Anläggning 10 kan anses utgöra handelsbruk och därmed fylla ut parternas avtal om hur regleringen av mängder skulle ske.
Fakta: Handelsbruk och branschpraxis
Det kan vid prövningen av rättsfrågor ibland vara relevant vad som är ett allmänt förekommande handlingssätt i samhället. Med handelsbruk avses sådana sedvanor som utgör väl etablerade handlingsmönster inom affärslivet. Handlingsmönster som inte är tillräckligt väl etablerade för att utgöra handelsbruk, men som ändå är allmänt förekommande i en viss bransch, kan anses utgöra branschpraxis.
Omsorgsplikt
En annan fråga domstolen tog ställning till i målet var hur stor ersättning entreprenören hade rätt till för ett ÄTA-arbete, där entreprenören yrkade ersättning enligt självkostnadsprincipen.
Av ABT 06 kap 6 § 10 p. 1 följer att en entreprenör vid tillämpning av självkostnadsprincipen ska fullgöra sin uppgift så att beställaren erhåller bästa tekniska och ekonomiska resultat. Domstolen konstaterade först att bestämmelsen innebär en omsorgsplikt för entreprenören samt förpliktigar denne att eftersträva det bästa resultatet, men att den inte ger uttryck för att entreprenören utfäst sig att nå det objektivt bästa resultatet. Entreprenören måste alltså förenklat endast försöka nå det bästa möjliga resultatet, entreprenören garanterar inte att den kommer lyckas med detta.
Därefter fann domstolen att det ligger på entreprenören att bevisa att bolaget har eftersträvat det bästa ekonomiska resultatet för beställaren. Domstolen konstaterade att entreprenören inte hade bevisat att omsorgsplikten var uppfylld.
Kommentar
Vad gäller frågan om MER Anläggnings ställning så nöjde sig domstolen med att konstatera att ABT 06 kap. 3 § 14 inte kunde förstås som att MER Anläggning 10 kunde anses utgöra avtalsinnehåll mellan parterna i fråga om hur regleringen av mängdförteckningen skulle ske. Domstolen undvek att uttryckligen slå fast huruvida MER Anläggning kan ses som branschpraxis.
Det kan också noteras att domstolen inte heller tog ställning till huruvida MER Anläggning 10 kan anses utgöra handelsbruk. Detta beror sannolikt på hur parterna har lagt upp sin talan i målet.
Ett tydligare besked får vi när det gäller entreprenörens omsorgsplikt vid tillämpning av självkostnadsprincipen. Det är enligt domstolen entreprenören som har bevisbördan för att denne har uppfyllt sin omsorgsplikt. Detta går emot den så kallade Nybropalatsdomen (Svea hovrätts dom i mål T 10408-14), där Svea hovrätt ansåg att beställaren hade bevisbördan för att entreprenören brustit i sin omsorgsplikt.
Den hovrättspraxis som finns om omsorgsplikten pekar alltså åt olika håll. Den entreprenör som vill försäkra sig om att få ersättning enligt självkostnadsprincipen bör dock vara noga med att säkra bevisning kring dess överväganden vid utförandet av ÄTA-arbetet.