Etikett: front-page

Svea hovrätt har i ett nytt avgörande prövat frågor om en underentreprenörs ansvar för fel i entreprenaden när det saknas skriftligt uppdragsavtal eller tillämpligt standardavtal. Hovrätten slog bland annat fast att fackmässighetskravet och avhjälpandeskyldigheten gäller på allmän obligationsrättslig grund samt att en offert kan utgöra tillräckligt underlag för att styrka en beräknad avhjälpandekostnad.

Bakgrund

Parterna i målet var en huvudentreprenör (nedan ”beställaren”) som hade anlitat en underentreprenör (nedan ”entreprenören”) för att utföra arbeten i ett antal projekt. Entreprenören yrkade vid Stockholms tingsrätt att beställaren skulle betala obetalda fakturor i flera av projekten. Beställaren bestred betalningsskyldighet.

Stockholms tingsrätt biföll entreprenörens talan och förpliktigade beställaren att betala 723 562 kronor jämte ränta och rättegångskostnader. Beställaren överklagade tingsrättens dom och yrkade vid Svea hovrätt (mål nr T 1611-25) att hovrätten skulle ogilla entreprenörens talan. Beställaren medgav vid hovrätten att entreprenören hade rätt till de yrkade och i tingsrätten utdömda beloppen, men bestred betalningsskyldighet på grund av en påstådd kvittningsgill motfordran som översteg dessa belopp. Beställarens motfordran bestod av beräknade avhjälpandekostnader för fel i ett av entreprenören utfört projekt.

Till saken hör även att parterna inte hade ingått något skriftligt uppdragsavtal och inte heller hade tillämpat några standardavtal (såsom AB 04 eller ABT 06).

Kärnfrågorna i målet

Hovrätten behandlade framför allt följande tre frågor i målet: (i) huruvida entreprenören hade agerat som en självständig uppdragstagare; (ii) huruvida entreprenören ansvarade för fel enligt allmänna obligationsrättsliga principer på grund av bristande fackmässighet; och (iii) huruvida en offert utgjorde tillräckligt bevis för en beräknad avhjälpandekostnad.

Entreprenörens ställning som självständig uppdragstagare

Den första frågan som hovrätten prövade var om entreprenören agerat som en självständig uppdragstagare i förhållande till beställaren. Entreprenören hade nämligen invänt, som grund för sitt bestridande av ansvar för fel, att den inte hade arbetat självständigt utan endast biträtt beställarens anställda.

Hovrätten fann emellertid, till skillnad från tingsrätten, att entreprenören i egenskap av underentreprenör till beställaren hade haft i uppdrag att självständigt och med egen arbetsledning utföra det fasadarbete som var fråga om. Som stöd för denna slutsats fäste hovrätten vikt vid att entreprenören hade anlitats för att utföra fasadarbeten samt fått betalt för detta utifrån nedlagda och redovisade timmar. Det var också ostridigt att entreprenören hade använt egna verktyg och egen personal. Hovrätten fann även att arbetsledningen hade åvilat och utförts av entreprenören. Det förhållandet att beställaren hade tillhandahållit material och låtit egna anställda utföra visst arbete tillsammans med entreprenören förändrade inte hovrättens bedömning.

Med detta som utgångspunkt övergick hovrätten till att pröva om entreprenören ansvarade för uppkomna fel i entreprenaden.

Fackmässighet och avhjälpandeskyldighet utan standardavtal

Hovrätten konstaterade att en uppdragstagare på allmän obligationsrättslig grund har en skyldighet att utföra arbetet fackmässigt. Trots att parternas mellanhavanden inte reglerades av något skriftligt uppdragsavtal eller några standardavtal (såsom AB 04 och ABT 06) ålåg det därmed entreprenören att utföra arbetet fackmässigt.

I domen redogjorde hovrätten för Högsta domstolens rättspraxis beträffande vad som utgör ett fackmässigt utfört arbete. Bland annat konstaterade hovrätten, med hänvisning till denna praxis, att en fackmässigt utförd tjänst ska utföras med den grad av skicklighet, effektivitet och kunskap som kan krävas av en ”normal säljare” i den aktuella situationen. Om tjänsten avviker från kravet på fackmässighet noterade hovrätten att uppdragsgivaren normalt har rätt att göra gällande felpåföljder.

Härutöver slog hovrätten fast att det följer av såväl allmänna avtalsrättsliga principer som av de entreprenadrättsliga standardavtalen att en uppdragstagare har en skyldighet att avhjälpa uppkomna fel på egen bekostnad. Om uppdragstagaren inte uppfyller sin avhjälpandeskyldighet har uppdragsgivaren rätt att avhjälpa felet på uppdragstagarens bekostnad. Hovrätten noterade också, med hänvisning till NJA 2014 s. 960 (”Det andra bolaget”), att ersättningen kan bestämmas till en beräknad avhjälpandekostnad. Kostnaden måste dock vara försvarlig.

Hovrätten ansåg att det var bevisat att entreprenören var ansvarig för fel och därmed hade en skyldighet att avhjälpa dessa. Eftersom entreprenören, trots beställarens begäran om detta, inte hade avhjälpt felen ansåg hovrätten att beställaren hade rätt att avhjälpa dem på entreprenörens bekostnad.

Offert som underlag för beräknad avhjälpandekostnad

För att bevisa den beräknade avhjälpandekostnaden åberopade beställaren en offert. Entreprenören gjorde gällande att offerten inte var ett tillräckligt underlag för att beställaren skulle anses ha styrkt sin motfordran. Entreprenören pekade särskilt på att offertutställaren inte hade hörts i målet.

Hovrätten konstaterade att offerten var utställd av ett aktiebolag som angavs vara certifierad fasadentreprenör. Offerten avsåg de anmärkningar som antecknats i besiktningsprotokollet som fel, vilket fick anses utgöra underlag för de arbetsuppgifter som offerten omfattade. Även om offerten saknade uppgift om timpris och beräknad arbetstid avsåg den ett fast pris, varför den slutliga kostnaden var känd. Hovrätten fann ingen anledning att betvivla att offerten var seriös. I sammanhanget noterade hovrätten även att offerten var daterad flera månader innan stämningsansökan gavs in i målet och att offerten alltså inte hade tagits fram som bevis under domstolsprocessen. Entreprenören hade inte heller angett något alternativt belopp som skälig avhjälpandekostnad.

Hovrätten ansåg därmed att offerten utgjorde tillräckligt underlag för att den beräknade avhjälpandekostnaden var försvarlig och kunde ligga till grund för en avräkning mot utdömt belopp.

Hovrätten fann sammantaget att beställaren hade styrkt att den hade en kvittningsgill motfordran som kunde avräknas mot entreprenörens fordran. Hovrätten ändrade därmed tingsrättens dom och ogillade entreprenörens talan.

Kommentar

Hovrättens avgörande bekräftar att fackmässighetskravet och avhjälpandeskyldigheten gäller på allmän obligationsrättslig grund, även i avsaknad av standardavtal som till exempel AB 04 eller ABT 06. En entreprenör kan således inte undgå ansvar för ett bristfälligt utförande enbart på den grunden att parterna inte har avtalat om att tillämpa sådana standardvillkor. Om parterna skulle ha avtalat om AB 04 eller ABT 06 följer fackmässighetskravet av kap. 2 § 1 och avhjälpandeskyldigheten av kap. 5 § 17 i respektive standardavtal.

Avgörandet bekräftar vidare, i linje med NJA 2014 s. 960 (”Det andra bolaget”) och NJA 2025 s. 436 (”Bostadsrätten i Saltsjö-Boo”), att beställaren kan begära ersättning motsvarande en beräknad avhjälpandekostnad utan att avhjälpandet faktiskt har utförts. Vi har behandlat dessa HD-avgöranden närmare i vår tidigare artikel ”Bostadsrättshavare har rätt till ersättning i förskott för att avhjälpa fel”.

Av särskilt praktiskt intresse är att hovrätten godtog en offert från en utomstående entreprenör som tillräckligt underlag för att styrka avhjälpandekostnaden. Avgörandet ger därmed vägledning för beställare, som bör säkerställa att inhämtade offerter är väl underbyggda och avser de fel som dokumenterats i besiktningsprotokoll eller som entreprenören annars har underrättats om. Det kan i sammanhanget noteras att entreprenören i det aktuella fallet inte hade angett något alternativt belopp eller på annat sätt vitsordat en lägre avhjälpandekostnad som skälig, vilket kan ha påverkat hovrättens bedömning av offertens tillräcklighet som bevisning. Om entreprenören anger ett alternativt belopp avseende avhjälpandekostnaden minskar sannolikheten för att domstolen godtar beställarens bevisning utan närmare prövning av skäligheten. Det är möjligt att kraven på underlagen ökar om entreprenören och beställaren åberopar olika kalkyler avseende avhjälpandekostnaderna, eftersom det i så fall finns motbevisning och inte enbart ett närmast blankt bestridande av kostnaderna.

I ett nytt hovrättsavgörande aktualiserades intressanta frågor efter att arsenik upptäcktes i jordmassorna på de fastigheter som en kommun överlåtit och som skulle bebyggas med bostäder. Hovrätten fick anledning att ta ställning till hur de upparbetade kostnaderna skulle fördelas och om det förelåg något skadeståndsansvar.

Bakgrund

En kommun och ett bolag inom bostadsutveckling tecknade ett avtal om överlåtelse av två fastigheter som skulle bebyggas med bostäder. Avtalet omfattade även exploatering av allmän platsmark (exempelvis utbyggnad av gator, belysning och grönområden) i anslutning till fastigheterna. Enligt exploateringsavtalet skulle kommunen anlita en entreprenör för att utföra arbetena på den allmänna platsmarken, varpå bolaget skulle bekosta vissa av arbetena.

Efter att entreprenören påbörjat arbetet visade det sig dock att det fanns arsenik i jordmassorna, vilket ledde till att kommunen först avbröt arbetena med entreprenören och därefter avbeställde de återstående arbetena.

Kommunen väckte talan mot bolaget och krävde ersättning för framför allt projektering och utfört arbete. Bolaget bestred kravet. Bolaget menade bland annat att det hade rätt till skadestånd motsvarande det belopp som bolaget kunde anses skyldigt att utge till kommunen för utfört arbete – i första hand då det enligt bolaget förelåg fel i fastigheterna och i andra hand då kommunen enligt bolaget hade brustit i sin myndighetsutövning vid antagandet av detaljplanen och vid hanteringen av bygglovsärendet.

Tvistefrågor i hovrätten

Tingsrätten ogillade kommunens käromål, varpå domen överklagades till Göta hovrätt som nyligen meddelade sitt avgörande i mål T 4755-24. Tvisten i hovrätten rörde följande två frågor:

1. Kommunens krav på ersättning om cirka 3,2 miljoner kronor med hänvisning till exploateringsavtalet, och
2. Bolagets invändning om rätt till skadestånd, i första hand enligt jordabalken och i andra hand enligt skadeståndslagen.

 

I hovrätten var det ostridigt att det förelegat abstrakt dolt fel i fastigheterna.

 

Abstrakta och konkreta fel i fastighet

Om fastigheten avviker från parternas avtal, i vid bemärkelse, föreligger ett konkret fel. Ett konkret fel föreligger till exempel om fastigheten i något hänseende avviker från vad som står i avtalet eller från uppgifter som säljaren lämnat, exempelvis i annonsen eller muntligen.

Om fastigheten däremot inte avviker från parternas avtal, men från vad köparen med fog kunnat förutsätta, föreligger ett abstrakt fel. Ett abstrakt fel föreligger därmed förenklat om fastigheten avviker från vad vilken köpare som helst normalt kunde förvänta sig av den aktuella fastigheten.

 

Hovrättens prövning av kommunens krav på ersättning

Hovrätten började med att ta ställning till grunden för kommunens krav. Enligt exploateringsavtalet skulle bolaget betala alla kostnader för utbyggnaden av ”Gata”. Någon närmare reglering av vad det avsåg för kostnader saknades. Det var dock ostridigt att bolaget hade godtagit att betala eventuella tillkommande ÄTA-arbeten som förekom i förhållande till entreprenören.

Hovrätten fann att bolaget hade en skyldighet att utge ersättning för följande:

• Kostnader för projektering intill ett belopp om 250 000 kronor.
• Kostnader för utförda kontraktsarbeten intill det vitsordade beloppet om 150 000 kronor.
• Kostnader för stillestånd intill det vitsordade beloppet om 50 000 kronor.

 

Däremot hade kommunen inte rätt till ersättning för ÄTA-arbeten. Det var enligt domstolen varken visat (a) att ÄTA-arbeten hade beställts av entreprenören på det sätt som krävs enligt AB 04 för att rätt till ersättning ska uppkomma, eller (b) att de fakturerade ÄTA-arbetena avsåg sådana arbeten som bolaget var skyldigt att ersätta enligt avtalet.

Slutligen krävde kommunen ersättning för slutavräkning och utebliven vinst enligt kap. 6 § 11 AB 04. Enligt denna bestämmelse har entreprenören rätt till kompensation för avgående arbeten, om värdet av avgående arbeten överskrider värdet av tillkommande arbeten. Kommunens beräkning av ersättningen i denna del baserades på en betalplan mellan kommunen och entreprenören, som enligt hovrätten inte var prestationsbunden och därmed inte heller redovisade de faktiska kostnader som uppkommit. Det förelåg därmed enligt domstolen brister i utredningen avseende vilka belopp som skulle ligga till grund för ersättningsberäkningen. Bolaget hade inte vitsordat något belopp i denna del. Kommunen fick därför inte heller rätt till ersättning för slutavräkning eller utebliven vinst.

 

Hovrättens prövning av bolagets invändning om skadestånd

Som nämnts ovan hade bolaget även framställt en kvittningsinvändning, det vill säga gjort gällande att bolaget hade rätt till skadestånd som skulle avräknas mot kommunens begärda ersättning för utfört arbete.

I första hand menade bolaget att det hade rätt till skadestånd eftersom det förelåg fel i fastigheterna. Enligt 4 kap. 19 § jordabalken har köparen av en fastighet rätt till skadestånd om ”felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om fastigheten vid köpet avvek från vad säljaren får anses ha utfäst”. Hovrätten noterade att utrymmet för skadestånd i det aktuella fallet var mycket begränsat. Skadestånd kan bara bli aktuellt om det rör sig om en så allvarlig och fundamental avvikelse från en rimlig standard att fastigheten kan anses sakna en ”kärnegenskap”.

Såväl tingsrätten som hovrätten menade att föroreningen i marken varit omfattande, att marken i det skick den var vid överlåtelsen utgjorde fara för liv och hälsa vid bebyggelse samt att marken inte var lämplig att bebygga med småhus.

Hovrätten ansåg dock, till skillnad från tingsrätten, att omständigheterna inte var så särpräglade att markföroreningarna utgjorde en så fundamental och allvarlig avvikelse från rimlig standard att fastigheterna saknat en kärnegenskap. Hovrätten synes i sin bedömning ha lagt vikt vid att det var möjligt att sanera marken. Rätten noterade även att parterna hade kunnat avtala om riskfördelningen vid eventuell förekomst av föroreningar. Hovrätten fann därmed att bolaget inte hade rätt till skadestånd enligt jordabalkens skadeståndsregler.

Hovrätten prövade därefter bolagets andrahandsgrund om rätt till skadestånd till följd av att kommunen hade brustit i sin myndighetsutövning genom att inte undersöka markens lämplighet för bostadsbyggande, både under detaljplansskedet och vid hanteringen av bygglovsärendet.

Hovrätten konstaterade att det finns praxis där antagande av en detaljplan utan att undersöka markens lämplighet i vissa fall har resulterat i skadeståndsskyldighet. Rätten fann dock att skadeståndskrav måste framställas inom tio år från tidpunkten för den skadegörande handlingen, vilket i detta fall ansågs vara år 2004 då kommunen antog detaljplanen. Eftersom bolaget inte hade visat att preskriptionsavbrott skett i tid var skadeståndskravet preskriberat.

Bolaget ansågs inte heller ha visat att kommunen agerat försumligt vid antagande av senare bygglov. Bolagets invändning om rätt till skadestånd ogillades därmed.

 

Kommentar

Entreprenadrättsligt tjänar rättsfallet som ytterligare en påminnelse om vikten av att tydligt dokumentera det arbete som utförts. Den aktuella entreprenören hade inte tydligt redovisat hur kostnaderna fördelades mellan olika arbetsmoment, vilket i sin tur innebar att kommunen inte kunde redovisa vilka kostnader bolaget skulle stå för.

Oklarheter i underlaget riskerar inte bara att drabba parterna i ett entreprenadavtal, utan kan även försvåra dialogen med övriga intressenter. Säg till exempel att en byggherre anlitat en entreprenör för att gjuta en grundplatta och en annan entreprenör för att resa väggar. Om byggherren därefter anlitar en ny entreprenör för att samtidigt åtgärda fel i både väggarna och grundplattan bör byggherren säkerställa att den nya entreprenören tydligt redovisar hur stor del av avhjälpandekostnaderna som är hänförliga till respektive moment. Detta för att byggherrens två ursprungliga entreprenörer (markentreprenören och byggentreprenören) ska kunna veta hur stor del av felavhjälpandekostnaderna de ska stå för.

Fastighetsrättsligt illustrerar avgörandet de utmaningar som föreligger när en möjlig skada till följd av myndighetsutövning blir känd långt senare, samt när det är fråga om skadestånd på grund av abstrakta fel. Parterna har möjlighet att avtala om riskfördelning vid fastighetsöverlåtelser som involverar exploatering och potentiella markföroreningar. Hovrättens bedömning visar att rätten till skadestånd utan en sådan särskild reglering, det vill säga enbart baserat på jordabalken, är mycket begränsad. Detta eftersom skadeståndsansvar enligt jordabalken förutsätter att fastigheten saknar en så kallad kärnegenskap, vilket i princip innebär att fastigheten inte kan användas för det avsedda ändamålet. I det aktuella målet saknade det betydelse att det skulle krävas omfattande sanering till betydande belopp för att avlägsna markföroreningarna. Parterna gör därmed klokt i att hantera den här typen av risker i sitt avtal.

I en uppmärksammad deldom från Hovrätten för Västra Sverige fick en beställare rätt till insyn i en underentreprenörs ekonomisystem för att utreda om underentreprenören genom dolda rabatter, bonusar och liknande hade debiterat överpriser för materialinköp. Kort därefter, innan resterande del av målet hunnit avgöras, försattes underentreprenören i konkurs. Detta väcker frågan vad som händer med en tvist när ett tvistande bolag går i konkurs, och vad gjorde konkursboet i det aktuella fallet?

Tvisten i fråga

Beställaren hade anlitat en generalentreprenör för att uppföra en tillbyggnad av ett sjukhus. Det var fråga om en utförandeentreprenad i samverkan enligt AB 04 och generalentreprenören hade i sin tur anlitat en samverkande underentreprenör för elinstallationer. I båda led hade parterna avtalat om ersättning i enlighet med självkostnadsprincipen i AB 04, vilket något förenklat innebär att entreprenören får ersättning för sina verkliga kostnader efter att rabatter har beaktats (se AB 04 kap. 6 §§ 9 och 10).

Beställaren misstänkte i det aktuella målet att underentreprenören erhållit dolda rabatter, och att underentreprenören därför faktiskt inte haft de kostnader som fakturerades gentemot generalentreprenören. Beställaren innehöll därför betalning i förhållande till generalentreprenören, vilket ledde till att även generalentreprenören innehöll betalning i förhållande till underentreprenören.

Underentreprenören ansökte därför om stämning mot generalentreprenören och general­entreprenören ansökte i sin tur om stämning mot beställaren. Beställaren stämde därefter underentreprenören och yrkade att underentreprenören skulle bereda beställaren tillgång till underentreprenörens ekonomisystem. Underentreprenören bestred att den var skyldig att öppna upp sitt ekonomisystem för beställaren.

Det var den sistnämnda frågan som under slutet av 2025 prövades av Hovrätten för Västra Sverige. Som vi tidigare redovisat konstaterade hovrätten att beställaren enligt ett särskilt avtalsvillkor hade rätt till insyn i underentreprenörens ekonomisystem.

Kort efter att deldomen meddelats försattes underentreprenören i konkurs. Eftersom domen endast avsåg en delfråga i målet var tvisten i sin helhet inte slutligt avgjord. Domstolen hade endast tagit ställning till om beställaren hade rätt till insyn, den hade inte tagit ställning till om underentreprenören hade rätt till yrkad ersättning i förhållande till generalentreprenören och om generalentreprenören hade rätt till yrkad ersättning i förhållande till beställaren. Tvisten pågick med andra ord fortfarande när underentreprenören försattes i konkurs.

Kort om konkurser

När ett aktiebolag försätts i konkurs tas alla bolagets tillgångar i anspråk av ett konkursbo. Konkursboet är en självständig juridisk person som företräds av en konkursförvaltare. Konkursbolaget (det vill säga den juridiska person som försatts i konkurs) upphör inte att existera, utan under konkursen existerar konkursbolaget vid sidan av konkursboet.

Konkursförvaltarens uppdrag är att förvalta och fördela konkursboets tillgångar mellan borgenärerna. Konkursförvaltaren ska med andra ord försöka få in så mycket medel som möjligt, så att borgenärerna kan få så stor andel av sina fordringar mot konkursbolaget som möjligt ersatta.

I en konkurs förekommer olika typer av fordringar.

En massafordran är en skuld som har uppstått efter konkursbeslutet och som riktar sig direkt mot konkursboet. Det kan till exempel vara fråga om arvode till konkursförvaltaren. Denna typ av skulder betalas först.

En prioriterad fordran är en skuld som har förmånsrätt, och som därmed betalas i andra hand. Det kan till exempel vara fråga om obetalda löner till bolagets anställda.

Slutligen är en oprioriterad fordran en skuld som vare sig är en massafordran eller prioriterad fordran. Krav som baseras på entreprenadavtal (till exempel för obetalda arbeten eller skadestånd för uppkomna skador) är i regel oprioriterade fordringar. De betalas först efter att massafordringarna och de prioriterade fordringarna betalats, och då proportionellt baserat på hur stor respektive oprioriterad fordran är. Det är därför sällsynt att de oprioriterade skulderna betalas helt, ofta får de oprioriterade borgenärerna endast några enstaka procent av sina fordringar ersatta.

Vad händer med pågående tvister vid en konkurs?

När en av parterna försätts i konkurs under pågående domstolstvist så avslutas inte processen automatiskt. Konkursboet har enligt 3 kap. 9 § konkurslagen möjlighet att träda in i domstolsprocessen.

Om konkursbolaget är kärande – det vill säga den part som förenklat kräver ersättning i tvisten – kan konkursboet välja att träda in som kärande i stället för konkursbolaget. Vinner konkursboet tvisten tillfaller huvudfordran i så fall konkursboet. Om konkursboet i stället förlorar tvisten blir konkursboet ensamt ansvarigt för samtliga rättegångskostnader som uppkommer efter inträdet, och solidariskt ansvarigt för de rättegångskostnader som uppkommit dessförinnan. Rättegångskostnaderna blir i så fall massafordringar i konkursen.

 

Solidariskt ansvar
Ett solidariskt ansvar innebär att flera personer är gemensamt och fullt ansvariga för en skuld. Det innebär att den som har kravet kan kräva full betalning av vem som helst av de ansvariga. I det här fallet kan den vinnande parten i tvisten alltså kräva ersättning för rättegångskostnaderna av antingen konkursboet eller konkursbolaget.

 

Konkursförvaltaren måste därför göra en avvägning mellan möjligheten att driva in ytterligare medel till konkursboet och risken att konkursboet behöver stå rättegångskostnader, vilket i slutändan skulle drabba borgenärskollektivet. Konkursförvaltaren har nämligen en skyldighet enligt 7 kap. 8 § konkurslagen att ta tillvara borgenärernas gemensamma rätt och bästa.

Om konkursbolaget däremot är svarande – det vill säga den part som ett anspråk riktas mot i tvisten – kan konkursboet träda in vid sidan av konkursbolaget. Om konkursboet träder in i en tvist som medpart blir konkursboet vid en förlust solidariskt ansvarigt för rättegångskostnader, oavsett om kostnaderna uppstod före eller efter boets inträde. Även i detta fall blir rättegångskostnaderna massafordringar i konkursen. Själva huvudfordran som parterna tvistar om blir dock inte en massafordran även om konkursboet träder in som svarande vid sidan av konkursbolaget, utan förblir en oprioriterad fordran i konkursen. Det föreligger därför sällan några skäl för konkursboet att inträda som svarande.

Väljer konkursboet att inte överta en talan från konkursbolaget så har konkursboet avsagt sig rätten till den egendom varom det tvistas, men åläggs å andra sidan inte något ansvar för rättegångskostnaderna. Konkursbolaget kan i så fall fortsätta att driva processen på egen hand, vilket utgör en risk för motparten eftersom denne sannolikt inte kommer att få sina rättegångskostnader ersatta av konkursbolaget, även vid en framgångsrik talan.

Vad gjorde konkursboet sedan underentreprenören gick i konkurs efter deldomen?

Sedan underentreprenören försattes i konkurs var det oklart om konkursboet skulle träda in i de mål där underentreprenören var part, och vad som skulle hända i den parallellt pågående processen mellan generalentreprenören och beställaren. I tvisten mellan underentreprenören och generalentreprenören träffade konkursboet och generalentreprenören till slut en förlikning vars närmare innehåll är okänt, förutom att den innebar att konkursboet skulle träda in i tvisten för att återkalla talan. Förlikningen var dock villkorad av att generalentreprenören i nästa led skulle träffa en förlikning med beställaren. Även detta har skett. Konkursboet har därför inträtt och återkallat talan enligt förlikningsavtalet, och tvisten är därmed avslutad i båda led. I samband med detta avslutades även målet mellan beställaren och underentreprenören avseende insynsrätten.

I höstas rapporterade vi om att byggherren Liseberg stämt försäkringsbolaget Trygg-Hansa på nära en miljard kronor med anledning av den allvarliga brand som ödelade Oceana Vattenvärld – och om de komplexa entreprenad- och försäkringsrättsliga frågor som tvisten ger upphov till. Nu har också projektets entreprenör NCC valt att stämma Trygg-Hansa vid Stockholms tingsrätt. Precis som Liseberg har NCC nekats försäkringsersättning med hänvisning till att bolaget framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet eller medvetet risktagande. Det juridiska efterspelet till Oceanabranden har därmed fått ytterligare en dimension och vi redogör här för hur NCC har valt att navigera och argumentera i en ovanlig men intressant processuell situation.

Bakgrund

Den 12 februari 2024 bröt en brand ut på Oceana Vattenvärld, en vattenpark som uppfördes av två entreprenörer för byggherren Liseberg. NCC ansvarade för projektering och uppförande av huvuddelen av Oceana på totalentreprenad, medan WhiteWater som sidoentreprenör ansvarade för projektering och uppförande av åkattraktioner såsom vattenrutschkanor.

En av Lisebergs byggledare omkom till följd av branden, och branden orsakade därtill stora egendomsskador på de färdigställda delarna av entreprenaden. Enligt brandorsaksutredningar från bland annat Statens haverikommission uppstod branden när underentreprenörer till WhiteWater sammanfogade två så kallade omledningsrör på undersidan av en vattenrutschkana genom elmuffsvetsning.

Inför projektet hade Liseberg tecknat en projektförsäkring hos Trygg-Hansa, omfattande allrisk-, avbrotts- och ansvarsförsäkring. NCC var medförsäkrat under samma försäkring. Under sommaren 2025 meddelade Trygg-Hansa slutliga beslut avseende Lisebergs respektive NCC:s försäkringsfallsanmälningar och nekade såväl NCC som Liseberg försäkringsskydd – för NCC:s del med hänvisning till att NCC framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet eller medvetet risktagande. Mot bakgrund av det beslutet har Liseberg krävt Trygg-Hansa på ungefär en miljard kronor och nu följer alltså NCC i Lisebergs fotspår med en egen talan.

Fastställelsetalan – en ovanlig men rimlig väg att gå

Till skillnad från Liseberg så kräver NCC bokstavligt talat inte Trygg-Hansa på så mycket som ett enda öre. I stället har byggbolaget valt att föra en så kallad fastställelsetalan, där bolaget endast yrkar att domstolen ska fastställa att försäkringsskydd föreligger för NCC.

Det finns två typer av talan i tvistemål: fullgörelsetalan och fastställelsetalan. Fullgörelsetalan är den vanligaste, då yrkar käranden att domstolen förpliktar svaranden att fullgöra något (i regel att betala ett visst belopp). Vid en fastställelsetalan yrkar käranden i stället att domstolen slår fast att ett visst rättsförhållande föreligger eller inte (exempelvis att ett försäkringsfall föreligger eller att en viss part är ägare till ett föremål).

För att en fastställelsetalan ska vara tillåten måste tre krav uppfyllas: talan ska avse ett konkret rättsförhållande, ovisshet ska råda om detta – typiskt till följd av motpartens agerande – och ovissheten ska vara till förfång (det vill säga nackdel) för käranden i dennes praktiska handlande.

Som exempel på en framgångsrik fastställelsetalan kan rättsfallet NJA 1998 s. 438 nämnas. I rättsfallet tillät Högsta domstolen en fastställelsetalan angående en revisors skadeståndsskyldighet trots att det när talan väcktes var oklart om någon skada ens hade uppkommit – detta eftersom preskription annars riskerade att inträda. Rättsfallet illustrerar att fastställelsetalan är ett godtagbart processuellt instrument när en framtida skada ännu inte går att kvantifiera, men rätten att föra talan riskerar att gå förlorad om domstolsprövning inte påkallas i tid.

Att NCC har valt denna väg är betingat av de faktiska omständigheterna. Liseberg fattade nämligen kort efter branden beslut om att återbygga Oceana och har gett NCC i uppdrag att projektera och återuppföra anläggningen. Liseberg finansierar hela återuppbyggnaden, men har förbehållit sig rätten att återkräva betald ersättning om det senare visar sig att det var NCC som bar risken för branden. Det innebär att NCC ännu inte har lidit någon ekonomisk skada, men att en framtida skada inte kan uteslutas. Det betyder att ett krav på betalning, i form av en mer vanlig fullgörelsetalan, i nuläget inte är möjligt att framställa.

Vidare förelade Trygg-Hansa i sitt avslagsbeslut, i enlighet med försäkringsvillkoren, NCC att väcka talan inom ett år från det att NCC tog del av beslutet. NCC har därmed befunnit sig i något av ett processuellt dilemma: antingen väcker bolaget talan inom fristen – trots att ingen skada ännu uppkommit – eller så riskerar NCC att förlora sin rätt till försäkringsersättning om Liseberg längre fram väljer att rikta krav mot NCC. Mot bakgrund av dessa omständigheter har NCC alltså valt att gå vidare med en fastställelsetalan, vilket framstår som ett rimligt processuellt vägval.

NCC:s talan i sak

En annan aspekt som gör NCC:s talan intressant är att bolaget i sin stämningsansökan inte bara som brukligt är presenterar sin egen version av händelseförloppet – utan också aktivt bemöter de argument som Trygg-Hansa redan fört fram i den pågående tvisten mot Liseberg. Eftersom de två tvisterna rör samma brand, samma försäkring och i stora delar samma invändningar från försäkringsbolagets sida har NCC bedömt att bolaget inte behöver vänta på att Trygg-Hansa ska framföra sin ståndpunkt formellt i det nya målet: försäkringsbolagets argumentation är redan känd.

Mot den bakgrunden går NCC igenom de ansvarsroller som Trygg-Hansa har lyft fram i målet mot Liseberg – samordningsansvar, BAS-P, BAS-U, brandskyddsansvarig och tillståndsansvarig – och gör gällande att dessa roller sätter ramen för den aktsamhetsstandard mot vilken NCC:s agerande ska bedömas. I flera delar menar NCC därvid att Trygg-Hansas påståenden är så vagt formulerade att det inte går att utläsa vad som konkret läggs bolaget till last, och att NCC i dessa delar avvaktar svaromålet.

Utöver de ansvarsrättsliga frågorna gör NCC ytterligare två invändningar av principiell karaktär. Den ena rör identifikation: för att försäkringsundantaget för grov vårdslöshet ska kunna tillämpas mot NCC krävs enligt villkoren att den påstådda vårdslösheten kan tillskrivas någon i företags- eller platsledningen. Trygg-Hansa har pekat ut tre personer men, enligt NCC, utan att konkret förklara vad någon av dem borde ha gjort. Den andra principiella invändningen rör orsakssambandet: inget av det Trygg-Hansa lägger NCC till last kan enligt NCC självständigt orsaka en brand. I stället var den direkt utlösande orsaken det elmuffsvetsarbete som WhiteWater utförde, utan NCC:s kännedom och utanför NCC:s kontroll.

Analys

Oceanabranden har nu gett upphov till inte en utan två parallella försäkringsrättsliga tvister mot Trygg-Hansa. Där Liseberg yrkar drygt en miljard kronor i ersättning har NCC valt en annan väg i form av en fastställelsetalan, som inte syftar till att utfå betalning utan till att domstolen slår fast att försäkringsskydd överhuvudtaget föreligger. Det är ett processuellt instrument anpassat för situationer där skadan ännu inte har uppkommit men rätten att kräva ersättning riskerar att gå förlorad om talan inte väcks i tid.

NCC har därtill begärt kumulation med Lisebergsmålet, det vill säga att de båda målen förenas och handläggs tillsammans. Centralt i sak är om Trygg-Hansa kan styrka grov vårdslöshet, identifikation och orsakssamband – tre krav som samtliga måste vara uppfyllda för att försäkringsundantaget ska kunna tillämpas. Vi följer utvecklingen.

Om åtgärder som kräver anmälan till byggnadsnämnden påbörjas innan startbesked lämnats kan skyldighet att betala byggnadssanktionsavgift uppstå. I ett nytt avgörande har Högsta domstolen bedömt om en bostadsrättsförening är skyldig att betala byggnadssanktionsavgift för en åtgärd som utförts av en av dess medlemmar utan att startbesked lämnats.

Bakgrund

En bostadsrättshavare hade beslutat att utföra en avväxling av en bärande vägg i sin lägenhet. Innan åtgärden utfördes inhämtade bostadsrättshavaren ett godkännande från sin bostadsrättsförening.

En tid efter åtgärden uppstod sprickor i väggen. I samband med detta kom avväxlingen till byggnadsnämndens kännedom. Eftersom avväxlingen hade utförts utan att åtgärden först anmälts till byggnadsnämnden, och därmed även utan att startbesked hade getts, beslutade nämnden att bostadsrättsföreningen skulle betala en byggnadssanktionsavgift.

Bostadsrättsföreningen ansåg att byggnadsnämndens beslut var felaktigt. Enligt föreningen var den inte skyldig att betala avgiften eftersom det var bostadsrättshavaren som hade utfört åtgärden och gynnats av överträdelsen. Frågan om föreningens skyldighet att betala byggnadssanktionsavgift för åtgärden har nu prövats av Högsta domstolen i mål P 6066-24 (”Ballongfararen”).

Om skyldigheten att betala byggnadssanktionsavgift

För vissa åtgärder som kan utföras på en fastighet krävs inte bygglov, utan det är tillräckligt att dessa anmäls till byggnadsnämnden. Exempelvis följer av 6 kap. 1 § plan- och byggförordningen anmälningsplikt för åtgärder som innebär att konstruktionen av byggnadens bärande delar påverkas väsentligt. Enligt 10 kap. 3 § plan- och bygglagen får sådana åtgärder inte påbörjas förrän byggnadsnämnden gett startbesked.

Om en åtgärd, i strid med 10 kap. 3 § plan- och bygglagen, påbörjas innan byggnadsnämnden gett startbesked följer av 11 kap. 51 § plan- och bygglagen att en byggnadssanktionsavgift ska tas ut. Vidare anges i 11 kap. 53 § första stycket i samma lag att avgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

I 11 kap. 57 § plan- och bygglagen specificeras vilka som byggnadssanktionsavgiften ska tas ut av. I denna grupp ingår 1) den som när överträdelsen begicks var ägare till den fastighet eller det byggnadsverk som överträdelsen avser, 2) den som begick överträdelsen, eller 3) den som har fått en fördel av överträdelsen. Om flera personer ansvarar för samma överträdelse, är de solidariskt ansvariga för betalningen enligt 11 kap. 60 § plan- och bygglagen.

I vissa undantagsfall kan det bli aktuellt att efterge byggnadssanktionsavgiften, dvs. att besluta att inte ta ut avgiften. Enligt 11 kap. 53 § andra stycket plan- och bygglagen kan detta bland annat bli aktuellt om det vore oskäligt att ta ut avgiften med hänsyn till att överträdelsen berott på något som den avgiftsskyldige inte kunnat förutse eller påverka. Enligt Högsta domstolen kan det exempelvis bli aktuellt att efterge en bostadsrättsförenings avgift om en bostadsrättshavare vidtagit en avgiftsgrundande åtgärd utan att först be om bostadsrättsföreningens styrelses tillstånd att utföra åtgärden.

Bostadsrättsföreningen var skyldig att erlägga byggnadssanktionsavgift

I det aktuella fallet hade som sagt en avväxling av en vägg utförts. Högsta domstolen konstaterade att åtgärden förutsatte anmälan till byggnadsnämnden och att den utförts utan föregående anmälan och startbesked. Enligt Högsta domstolen kunde därför byggnadssanktionsavgift tas ut av fastighetsägaren, dvs. bostadsrättsföreningen.

Eftersom åtgärden hade godkänts av bostadsrättsföreningen innan den utfördes, och föreningen inte efter godkännandet gjort något för att undvika överträdelsen, fann Högsta domstolen att det inte fanns skäl att efterge avgiften. Bostadsrättsföreningen blev alltså skyldig att betala byggnadssanktionsavgiften för åtgärden som utförts av en av dess bostadsrättshavare.

Kommentar

Som framgår av Högsta domstolens avgörande har bostadsrättsföreningar ett långtgående ansvar för överträdelser av plan- och bygglagen som medför skyldighet att betala byggnadssanktionsavgift. För att som bostadsrättsförening minska risken för att behöva betala avgift för sina medlemmars överträdelser är det därför viktigt att ha tydliga rutiner som förklarar för föreningen och dess medlemmar när en renovering ska anmälas till bostadsrättsföreningens styrelse samt huruvida anmälan till byggnadsnämnden ska göras av föreningens styrelse eller medlemmen som avser att utföra renoveringen.

I vår pågående artikelserie om försäkringar och säkerheter i entreprenader har vi tidigare introducerat AB 04/ABT 06:s reglering av försäkringar och säkerheter och fördjupat oss om försäkringar. I denna tredje och avslutande del av artikelserien fokuserar vi på säkerheter i entreprenader samt den direktkravsrätt som bland annat kan aktualiseras om en part försätts i konkurs.

Vad är en säkerhet?

Med säkerhet avses att en extern part (exempelvis en bank eller ett moderbolag) garanterar att borgenären får betalt för en fordran mot gäldenären. Säkerheten kan till exempel utgöras av en bankgaranti eller moderbolagsborgen.

Om entreprenören exempelvis ställer en säkerhet i form av en moderbolagsborgen så innebär det att beställaren kan rikta ett krav mot moderbolaget om entreprenören inte fullgör sina förpliktelser enligt avtalet. Säkerheter aktualiseras vanligen när entreprenören försatts i konkurs och därför inte kan fullgöra sina åligganden enligt entreprenadkontraktet.

Om beställaren ställer en säkerhet så innebär det på motsvarande sätt att entreprenören kan rikta ett krav mot en tredje part om beställaren inte betalar för arbeten i enlighet med entreprenadkontraktet.

I AB 04/ABT 06 kap. 6 § 21 regleras parternas skyldighet att ställa säkerhet för sina respektive förpliktelser i entreprenaden. Av bestämmelsen följer att om en part enligt kontraktshandlingarna är skyldig att ställa säkerhet för sina förpliktelser, ska säkerheten lämnas till motparten inom två veckor efter det att avtal har träffats.

Standardavtalens krav på säkerheten

Av AB 04/ABT 06 kap. 6 § 21 andra stycket följer att entreprenörens säkerhet ska, om inte annat föreskrivits i kontraktshandlingarna, gälla för ett belopp om 10 % av kontraktssumman under entreprenadtiden. Därefter ska säkerheten gälla för ett belopp om 5 % av kontraktssumman till och med två år efter entreprenadens godkännande eller – om fel konstateras vid besiktning inom denna tid – till dess att felet har avhjälpts eller entreprenörens åliggande har fullgjorts på annat sätt.

Vidare framgår av AB 04/ABT 06 kap. 6 § 21 tredje stycket att den säkerhet som en beställare ställer ska, om inte annat föreskrivits i kontraktshandlingarna, gälla för ett belopp om 10 % av kontraktssumman.

De två standardavtalen ställer således krav på säkerhetens omfattning, såväl storleksmässigt som tidsmässigt. Säkerhetens faktiska omfattning, och villkoren för densamma, måste däremot utläsas från själva säkerheten – det vill säga från exempelvis den bankgaranti som ställts ut.

Säkerhetens storlek

Säkerheterna ska gälla för ett belopp som motsvarar en viss procent av kontraktssumman. Om det är fråga om en entreprenad på fast pris kan parterna ställa säkerheter som är beloppsmässigt bestämda (exempelvis en säkerhet på exakt 1 000 000 kronor). Om det är fråga om en entreprenad på löpande räkning så är kontraktssumman inte avgjord i förväg. Ett alternativ är i så fall att avtala om att säkerheterna ska uppgå till ett visst belopp. Ett annat alternativ är att de utställda säkerheterna formuleras på samma sätt som i AB 04/ABT 06 kap. 6 § 21 – dvs. att säkerheterna gäller för en viss procent av kontraktssumman.

Säkerhetens tidsmässiga begränsning

Den uppmärksamme beställaren kan notera att den säkerhet entreprenören ställer som utgångspunkt gäller för en tid om två år efter entreprenadens godkännande, och därmed inte överensstämmer med standardavtalens femåriga garantitid för arbetsprestation (se AB 04/ABT 06 kap. 4 § 7). I kommentaren till AB 04/ABT 06 kap. 6 § 21 anges att anledningen till detta är att kostnaden för ställande av säkerhet kan vara hög.

En följd av detta är att beställaren står utan säkerhet i slutet av garantitiden, vilket kan vara problematiskt om entreprenören försätts i konkurs och kostsamma garantifel framträder därefter. För att undvika denna situation kan beställaren föreskriva i kontraktshandlingarna att entreprenören ska ställa säkerhet som gäller under hela garantitiden. Det kommer dock sannolikt att leda till att kostnaden för entreprenaden ökar, eftersom entreprenören vid sin prissättning troligen kommer vilja kompenseras för kostnaden för den längre säkerheten.

En följd av att standardavtalen föreskriver att entreprenörens säkerhet ska gälla för ett visst belopp under entreprenadtiden och ett annat belopp under inledningen av garantitiden är att det inte nödvändigtvis står klart under exakt vilken tid en viss säkerhet ska gälla. Parterna har kanske avtalat om att entreprenaden ska färdigställas den 1 juni, men en entreprenad kan som bekant försenas. Det leder i så fall till att entreprenadtiden löper längre än vad som ursprungligen avsetts samt till att garantitiden börjar löpa senare än vad som ursprungligen avsetts.

Det är inte ovanligt att säkerheter, trots detta, endast gäller fram till ett visst datum. Detta är problematiskt eftersom det innebär att om en entreprenad blir försenad så står beställaren utan tillräcklig säkerhet efter den beräknade färdigställandetiden. En sådan säkerhet riskerar alltså att inte uppfylla de krav som ställs i AB 04/ABT 06 kap. 6 § 21. Det är därför viktigt att säkerställa att säkerheten är händelsestyrd samt gäller under hela entreprenadtiden och avtalad del av garantitiden.

Övriga villkor att vara uppmärksam på

Det finns även andra villkor för säkerheter som man bör vara uppmärksam på. Det förekommer till exempel att säkerheter endast gäller för kontraktsarbeten. En sådan säkerhet uppfyller sannolikt inte kraven i AB 04/ABT 06; säkerheterna ska ju gälla parternas ”förpliktelser”, entreprenören är förpliktad att även utföra ÄTA-arbeten och beställaren är förpliktad att även betala för dessa arbeten.

Därutöver kan det finnas andra villkor som begränsar omfattningen av säkerheten eller ställer krav på när säkerheten kan tas i anspråk. Det förekommer exempelvis att den som ställt ut säkerheten kräver att beställaren påkallar en särskild besiktning på egen bekostnad för att fastställa om fel föreligger, innan säkerheten kan nyttjas för att avhjälpa felet.

I praktiken är de flesta säkerheter juridiskt sett borgensåtaganden. Det kan därför vara bra att känna till att det tekniskt sett finns två typer av borgensåtaganden: enkel borgen och proprieborgen. Vid en enkel borgen är borgensmannen (det vill säga den som ställer säkerheten) skyldig att betala först om gäldenären inte kan fullgöra sin prestation. Vid en proprieborgen kan borgenären välja att vända sig antingen till gäldenären eller borgensmannen, utan att först behöva rikta krav mot gäldenären. En proprieborgen kan kännas igen genom att borgensmannen anger att denne går i borgen ”såsom för egen skuld”. Vid tvivel ska ett borgensåtagande tolkas som en enkel borgen.

Avtalsparterna gör därför klokt i att vara uppmärksam på villkoren i motpartens ställda säkerhet.

Konsekvenser av att part inte lämnar säkerhet på föreskrivet sätt

Om parterna har avtalat om att någon av dem ska ställa säkerhet för sina förpliktelser, och sådan säkerhet inte ställs inom två veckor efter det att avtal har träffats – alternativt om säkerheten inte uppfyller de avtalade kraven – så utgör detta en grund för den andra parten att häva entreprenadkontraktet (AB 04/ABT 06 kap. 8 § 1 punkten 5 respektive kap. 8 § 2 punkten 3).

Detta understryker vikten av att en säkerhet inte bara ska överlämnas, utan även att den uppfyller de krav som föreskrivs i AB 04/ABT 06 kap. 6 § 21 samt eventuella övriga krav i kontraktshandlingarna.

Direktkrav mot försäkringsbolag

Som nämnts ovan är säkerheter ett bra skydd om motparten går i konkurs. Vi har tidigare i denna artikelserie skrivit om att entreprenören enligt AB 04 kap. 5 § 22 och ABT 06 kap. 5 § 23 är skyldig att ha en ansvarsförsäkring som gäller för entreprenaden och omfattar entreprenörens skadeståndsansvar.

Det bör avslutningsvis nämnas att även denna ansvarsförsäkring kan fungera som ett visst skydd vid entreprenörens konkurs. Om entreprenören orsakar en skada och därefter försätts i konkurs kan beställaren nämligen rikta ett så kallat direktkrav mot entreprenörens försäkringsbolag. Av 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen framgår att vid ansvarsförsäkring får den skadelidande (beställaren) rikta krav direkt mot försäkringsbolaget på ersättning enligt försäkringsavtalet bland annat om den försäkrade (entreprenören) försatts i konkurs.

En beställare som saknar säkerhet – eller inte vill nyttja säkerheten – kan alltså i ett sådant fall kräva ersättning direkt från det försäkringsbolag som ställt ut ansvarsförsäkringen.

Värt att notera är att direktkravsrätten enbart gäller vid ansvarsförsäkringar, det vill säga försäkringar som avser entreprenörens skadeståndsansvar. Beställaren kan inte med stöd av detta kräva att försäkringsbolaget exempelvis bekostar färdigställandet av entreprenaden. Direktkravsrätten kopplad till ansvarsförsäkringen medför därmed inte samma skydd som en säkerhet.

Den som är intresserad av ett praktiskt exempel avseende direktkravsrätten kan läsa en tidigare artikel om ett hovrättsmål som vi har publicerat.

I entreprenader är det vanligt att olika hjälpmedel eller arbeten, till exempel prefabricerade betongkonstruktioner, köps in från utlandet. Om ett hjälpmedel eller arbete som köpts in visar sig vara felaktigt uppstår frågan om den utländska säljaren kan stå till svars för felet i en svensk domstol. Denna fråga har nyligen besvarats av Högsta domstolen i avgörandet ”Den polska byggnadsställningen”.  

Bakgrund

Ett svenskt bolag hade köpt en byggnadsställning av en polsk leverantör. Byggnadsställningen transporterades från Polen till Örebro av en fristående transportfirma. Efter leverans visade sig byggnadsställningen vara felaktig och den svenska köparen väckte därför talan mot den polska leverantören vid Örebro tingsrätt.

Efter att talan väckts invände den polska leverantören att den svenska köparens talan skulle avvisas av tingsrätten. Leverantören påstod nämligen att Örebro tingsrätt inte var behörig att pröva tvisten och menade att tvisten i stället skulle prövas i Polen, där leverantören hade sitt säte.

Svensk domstols behörighet att pröva tvister

I rättegångsbalken finns bestämmelser om vid vilken domstol en talan får väckas. Huvudregeln i 10 kap. 1 § rättegångsbalken är att talan ska väckas vid den domstol där svaranden har sin hemvist.

10 kap. rättegångsbalken reglerar som utgångspunkt inhemsk domsrätt, det vill säga vilken domstol i Sverige som är behörig att pröva tvisten. Vid tvister med internationell koppling blir den första frågan snarare om svenska domstolar över huvud taget har behörighet att pröva tvisten. Om svaranden, som i aktuellt fall, har sin hemvist i ett annat EU-land regleras vilket lands domstol som har behörighet genom den EU-rättsliga Bryssel I-förordningen.

Enligt huvudregeln i artikel 4 i Bryssel I-förordningen är det domstolen där svaranden har sin hemvist som har domsrätt. För juridiska personer är hemvisten, enligt artikel 63.1, den plats där bolaget har sitt säte, huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet. Huvudregeln är därmed att en talan mot ett bolag med hemvist i Polen ska väckas i Polen.

I artikel 7.1(a) finns dock ett undantag från artikel 4 som anger att talan som avser ett avtal även får väckas vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. Vid avtal om försäljning av varor uppfylls förpliktelsen genom att varan levereras. Uppfyllelseorten är därför densamma som leveransorten, det vill säga den ort dit varorna enligt avtalet levererats eller skulle ha levererats.

Leveransorten bestäms i första hand av vad parterna avtalat om. Om leveransorten inte framgår av avtalet ska den i stället anses var den ort där det fysiska överlämnandet av varan ägt rum eller skulle ha ägt rum.

Det fysiska överlämnandet av byggnadsställningen skedde i Örebro

I målet (mål nr. Ö 326-25) hade köparen och leverantören olika uppfattning om vilken ort som utgjorde leveransorten för byggnadsställningen. Enligt leverantören skulle leveransorten bestämmas utifrån platsen där byggnadsställningen överlämnades till den fristående transportfirman, vilket var i Polen. Enligt köparen var leveransorten Örebro eftersom det var först när byggnadsställningen levererats dit som köparen fick faktiskt rådighet över den.

Högsta domstolen konstaterade att det fysiska överlämnandet av byggnadsställningen skedde i Örebro och att det därför var Örebro som utgjorde leveransorten och således även uppfyllelseorten enligt artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen. Enligt domstolen var därför svensk domstol (närmare bestämt Örebro tingsrätt) behörig att pröva tvisten mellan parterna.

Att tänka på vid köp av varor från ett annat EU-land

Aktuellt fall gällde köp av en byggnadsställning från utlandet. I entreprenadprojekt är det inte enbart hjälpmedel och material som kan komma att köpas in från utlandet. Det händer även att hela arbeten av olika slag, exempelvis prefabricerade betongkonstruktioner, köps och produceras utomlands för att senare levereras till Sverige och monteras i entreprenaden. Avgörandet från Högsta domstolen tydliggör att en svensk köpare som tar emot en sådan vara i Sverige kan ha rätt att driva en talan om varan i svensk domstol, även om säljaren befinner sig i ett annat EU-land.

Det bör noteras att i det aktuella fallet var både svensk och polsk domstol behörig att pröva tvisten. Av artikel 29 i Bryssel I-förordningen följer att om talan väckts vid flera domstolar som är parallellt behöriga så är det den domstol där talan först väcktes som är behörig. Hade säljaren alltså först väckt talan i polsk domstol hade den svenska domstolen inte längre varit behörig att pröva tvisten.

Det är också viktigt att notera att Högsta domstolens avgörande avser en situation där parterna inte avtalat om leveransorten för varorna. Om leveransorten framgår av avtalet är det i första hand detta som ska anses utgöra leveransorten enligt artikel 7.1 i Bryssel I-förordningen.

Enligt artikel 25 i Bryssel I-förordningen kan parterna dessutom avtala om att endast domstolen i ett visst land är behörig att pröva tvister avseende ett visst avtal. För den som köper varor från ett annat EU-land är det därför klokt att redan i avtalet klargöra i vilket land eventuella tvister ska avgöras.

Avslutningsvis vill vi uppmärksamma att en närliggande fråga vid internationella tvister är vilket lands lagar som ska tillämpas vid prövningen. Den tillämpliga lagen är inte nödvändigtvis lagen i det land där tvisten prövas. Det kan exempelvis hända att en tvist ska prövas i Sverige, men att polsk rätt ska tillämpas för att avgöra de materiella tvistefrågorna. Det ligger i sakens natur att sådana tvister kan bli mycket komplexa och kostsamma, eftersom de kan kräva både juridiska ombud med kunskap om svensk processrätt och polsk materiell rätt. Vid internationella avtal är det därför klokt att även avtala om vilket lands lagar som ska tillämpas på avtalsförhållandet. I regel är det lämpligt att välja samma lands rätt som i domsrättsfrågan (det vill säga att svenska domstolar ska avgöra tvister utifrån svensk rätt, och så vidare).

Hovrätten för Västra Sverige har nyligen meddelat dom i en tvist mellan en bostadsrättsförening och en entreprenör avseende eventuellt bristande ljudisolering i ett bostadshus där en musselbar bedrevs i bottenvåningen. Domen aktualiserar flera intressanta frågor, däribland presumtionsansvar under garantitiden, funktionsansvar för ljudkrav samt jämkning av vite med stöd av 36 § avtalslagen. I denna artikel går vi igenom såväl tingsrättens som hovrättens prövning.

Bakgrund

En entreprenör åtog sig att uppföra ett bostadshus på Smögen som totalentreprenad med ABT 06 som avtalsinnehåll. Kontraktet överläts sedermera från den ursprungliga beställaren, en ekonomisk förening, till en bostadsrättsförening. Enligt kontraktet var entreprenören skyldig att avhjälpa fel som påtalades av bostadsrättsföreningen. Avhjälpande skulle ske inom en månad från det att besiktningsutlåtande eller underrättelse tillställts entreprenören. Om avhjälpande inte skedde inom den angivna fristen utgick vite om 5 000 kr per kalenderdag som fristen överskreds.

I byggnadens bottenvåning bedrevs en musselbar. Under garantitiden, efter att byggnaden tagits i bruk, trängde ljud från baren igenom till ovanliggande lägenheter. Bostadsrättsföreningen gjorde därför gällande att det förelåg fel avseende byggnadens ljudkrav och framställde, sedan entreprenören inte avhjälpt felet inom den avtalade fristen om en månad, anspråk på vite i enlighet med den avtalade vitesklausulen om 5 000 kr per kalenderdag.

Parternas inställningar i tvisten

Bostadsrättsföreningen väckte talan vid Göteborgs tingsrätt (mål nr T 8536-23) och yrkade betalning av avtalat vite om 5 990 000 kr. Föreningen anförde att det förelåg fel i entreprenaden eftersom byggnadens ljudisolering inte klarade av att säkerställa att ljudnivån i lägenheterna höll sig under den avtalade nivån om 65 dB, inte uppfyllde kraven i Boverkets byggregler för luftljudsisolering och inte heller klarade Folkhälsomyndighetens riktvärden för ljudnivå i bostadsrum.

Entreprenören bestred kravet och invände att det inte förelåg något fel. Ljudproblemen berodde enligt entreprenören dels på att musselbaren inte höll sig inom projekteringens begränsningar, dels på installationer som hyresgästen själv utfört i lokalen. Entreprenören anförde vidare att de av bostadsrättsföreningen åberopade mätningarna skulle underkännas eftersom de genomförts med musik som projekteringen inte dimensionerats för. Därutöver genstämde entreprenören föreningen och yrkade ersättning för nedlagda kostnader för felsökning och avhjälpandeåtgärder. För det fall domstolen ändå skulle finna att vite skulle utgå yrkade entreprenören att vitesbeloppet skulle jämkas, dvs. sättas ned, med stöd av 36 § avtalslagen.

 

Jämkning enligt 36 § avtalslagen

36 § avtalslagen är en regel som ger domstolar möjlighet att ändra eller helt bortse från ett avtalsvillkor om villkoret bedöms vara oskäligt. Bedömingen görs med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna när avtalet ingicks, vad som hänt efteråt och förhållandena i övrigt. Bestämmelsen är förenklat tänkt att utgöra en ”säkerhetsventil” för det fall att utfallet vid en tillämpning av ett avtalsvillkor skulle leda till ett uppenbart orimligt resultat. Säg exempelvis att två avtalsparter har enats om att deras respektive skadeståndsansvar enligt avtalet ska begränsas till 10 000 kronor. Om den ena avtalsparten medvetet orsakar motparten skador för 1 000 000 kronor så skulle domstolen sannolikt finna att det vore oskäligt att upprätthålla den avtalade ansvarsbegränsningen.

 

Tingsrättens prövning

Tingsrätten hade att pröva tre frågor: (i) om det förelåg fel i entreprenaden, (ii) om entreprenören var ansvarig för felet, och (iii) om det avtalade vitet skulle jämkas.

Beträffande den första frågan fann tingsrätten att de genomförda mätningarna kunde läggas till grund för bedömningen. Mätningarna visade att luftljudsisoleringsförmågan i bjälklaget mellan musselbaren och en av lägenheterna understeg det avtalade kravet samt att ljudnivån i lägenheterna överskred Folkhälsomyndighetens riktvärde, vilket enligt avtalet inte fick överskridas. Tingsrätten fann därmed att det förelåg fel i entreprenaden.

Vad gällde ansvarsfrågan noterade tingsrätten att entreprenören enligt presumtionsregeln i ABT 06 kap. 5 § 5 ansvarar för fel som framträder under garantitiden, om denne inte visar att entreprenaden utförts kontraktsenligt eller gör sannolikt att felet beror på vanvård, onormalt brukande eller omständigheter hänförliga till beställaren. Tingsrätten konstaterade att den felsökning som genomförts och det avhjälpande som vidtagits inte hade klarlagt felorsaken. Det kunde inte heller anses visat att felet berodde på de installationer som hyresgästen utfört i lokalen. Tingsrätten fann att entreprenören inte hade gjort sannolikt att felet kunde hänföras till beställaren och att entreprenören därför var ansvarig för felet.

I fråga om jämkning av vitet prövade tingsrätten de omständigheter som entreprenören åberopat, bland annat att vitesklausulen saknade tak, att felet haft begränsad påverkan på brukandet, att avhjälpandet försenats på grund av bristande tillgång till lokalen samt att kostnaden för avhjälpandet väsentligt understeg vitesbeloppet. Tingsrätten beaktade att avtalet ingåtts mellan jämbördiga kommersiella parter och att entreprenören inte intagit en underordnad ställning. Vidare noterades att vitesbeloppet i förhållande till kontraktssumman uppgick till drygt tolv procent, vilket inte ansågs anmärkningsvärt högt. Sammantaget fann tingsrätten att omständigheterna varken var för sig eller tillsammans utgjorde tillräckliga skäl för jämkning.

Huvudkäromålet bifölls därmed i sin helhet och entreprenören förpliktades att betala det yrkade vitesbeloppet.

Entreprenören överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige (mål nr T 7068‑24) och yrkade att bostadsrättsföreningens talan skulle ogillas samt att genkäromålet skulle bifallas.

Hovrättens prövning

Beträffande felfrågan fann hovrätten, på i huvudsak samma grunder som tingsrätten, att det förelåg fel i entreprenaden.

Hovrätten instämde i att parterna avtalat om en viss ljudklass avseende luftljudsisolering och att ljudnivån med marginal inte fick överstiga 65 dB. De genomförda mätningarna visade att luftljudsisoleringen inte uppfyllde kravet samt att ljudnivån överskred Folkhälsomyndighetens riktvärde.

Hovrätten fann även, liksom tingsrätten, att det inte framkommit skäl att ifrågasätta mätningarnas riktighet. Entreprenören hade bland annat invänt att mätningarna borde underkännas på grund av att fel typ av musik spelats vid mättillfällena. Beträffande detta konstaterade hovrätten att avtalsvillkoret om vilken musik som fick förekomma var otydligt, det gick inte att klart utläsa vad som avsågs med ”verksamhet utan hög musik”. Mätningarna kunde därför enligt domstolen inte underkännas med hänvisning till musiktypen vid mätningen – såvida det inte hade varit fråga om vad domstolen benämnde som ”dunka-dunka‑musik”, vilket inte var fallet.

Beträffande ansvarsfrågan instämde hovrätten i tingsrättens bedömning. De åtgärder entreprenören hänvisat till – främst felsökning och avhjälpande – hade inte klarlagt felorsaken. Att felorsaken alltjämt var oklar innebar att entreprenören inte visat att entreprenaden genomförts kontraktsenligt. De installationer som musselbaren utfört i lokalen medförde inte heller att entreprenören gjort sannolikt att felet kunde hänföras till beställaren. Utredningen var således inte tillräcklig för att bryta presumtionsansvaret enligt ABT 06 kap. 5 § 5.

Slutligen prövade hovrätten frågan om jämkning av vitet. Hovrätten framhöll att 36 § avtalslagen ska tillämpas nyanserat och med viss återhållsamhet. Bestämmelsen förutsätter en helhetsbedömning och är huvudsakligen avsedd för konsumentförhållanden. I kommersiella förhållanden mellan jämnstarka parter bör det krävas väsentligt mer för att ett villkor ska anses oskäligt. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning av de åberopade omständigheterna och framhöll särskilt att entreprenören inte kunde anses ha intagit en underordnad position i förhållande till bostadsrättsföreningen vid avtalets upprättande. Felet framstod som förhållandevis betydande och utgjorde ett hinder för föreningen att nyttja lokalen för avsett ändamål, även om felets betydelse inte med enkelhet kunde omvandlas till en ekonomisk skada i relation till vitesbeloppet. Vid en helhetsbedömning fann hovrätten att vitesvillkoret varken var oskäligt i sig eller slog oskäligt i den uppkomna situationen. Vitet skulle därför inte jämkas.

Hovrätten fastställde därför tingsrättens dom.

Lärdomar från domen

Beträffande bedömningen av om fel förelegat kan det konstateras att parterna i avtalet inte hade definierat vad som avsågs med ”verksamhet utan hög musik”. Formuleringen behövde därmed tolkas, varvid hovrätten drog gränsen vid ”dunka-dunka-musik”. Domen understryker vikten av tydliga avtalsformuleringar, så att samtliga berörda är på det klara med vad som krävs. Nästa gång frågan bedöms kan det inte uteslutas att ett annat hovrättsråd drar gränsen vid exempelvis frijazz.

Beträffande den andra frågan i målet – om entreprenören ansvarade för felet – kan det konstateras att presumtionen enligt ABT 06 kap. 5 § 5 är stark och att det krävs betydande bevisning för att bryta den.

Slutligen, vad gäller jämkningen enligt 36 § avtalslagen, kan det konstateras att domstolen alltjämt är återhållsam i tillämpningen av bestämmelsen, särskilt i kommersiella avtalsrelationer. Av intresse är att domstolen vid prövningen av om vitesklausulen var oskälig beaktade att felets konsekvenser inte med enkelhet kunde omvandlas till en ekonomisk skada i relation till vitesbeloppet. Vitesbeloppet motsvarade dessutom drygt tolv procent av kontraktssumman, vilket enligt domstolen inte heller per automatik innebar att vitet skulle jämkas. Domen indikerar således att entreprenörer – om parterna inte avtalat om ett vitestak – kan behöva acceptera ett vite som i sig sannolikt innebär att hela entreprenaden blir en förlustaffär för entreprenaden.

Svea hovrätt fastställde nyligen en av Stockholms tingsrätt tidigare meddelad mellandom i en tvist mellan en bostadsrättsförening och en entreprenör avseende stam- och elbyte, badrumsrenovering och ventilationsarbeten i tre tiovåningshus i Nacka, utförda som totalentreprenad. I och med att hovrätten inte gjorde några andra bedömningar än tingsrätten är det i sak tingsrättens mellandom som sätter ramarna för målets fortsatta prövning. Mellandomen behandlar ett antal olika klassiska entreprenadrättsliga frågor och tingsrättens svar på frågorna kan – översiktligt – sammanfattas med sentensen ”Om ni vill åstadkomma något – var då tydliga med det”.

Bakgrund

Entreprenören anlitades år 2011 av bostadsrättsföreningen dels för att förvalta föreningens fastigheter, dels för att – för föreningens räkning – ombesörja en renoveringsentreprenad med ett kontraktsvärde om ca 66 miljoner kronor. Entreprenören var alltså i förhållande till bostadsrättsföreningen entreprenör i en totalentreprenad reglerad av ABT 06 – men anlitade i sin tur en underentreprenör för det faktiska utförandet av arbetena. Totalentreprenören upprättade samtliga kontraktshandlingar, administrerade besiktningar och hanterade felanmälningar åt bostadsrättsföreningen.

Entreprenaden slutbesiktigades och godkändes den 23 augusti 2013. År 2020–2021 upptäckte föreningen, efter en vattenskada, ett stort antal fel rörande bland annat VS-installationer, brandtätning och köksinstallationer. Föreningen väckte år 2023 talan mot entreprenören och yrkade ersättning med drygt 60 miljoner kronor. Entreprenören bestred talan i sin helhet och åberopade bland annat att felen reklamerats för sent och att anspråken var prekluderade respektive preskriberade.

Något om mellandomsinstitutet

Tingsrätten beslutade att pröva fyra olika så kallade mellandomsfrågor (mellandomen fastställdes sedan av Svea hovrätt i mål nr T 14322-24). En mellandom innebär att domstolen, innan målet avgörs i sin helhet, avgör en eller flera specifika rättsfrågor som bedöms vara avgörande för målets utgång. Institutet används när ett ställningstagande i en principiell fråga kan förenkla den fortsatta processen – exempelvis genom att vissa anspråk faller bort eller att tvistens ram snävas in.

Säg exempelvis att en av frågor är om ett omtvistat ÄTA-krav är preskriberat (det vill säga att rätten till betalning upphört eftersom kravet framställts för sent). Om domstolen i en mellandom kommer fram till att kravet är preskriberat så behöver domstolen i regel inte heller pröva kravet i sig. Mellandomen kan därmed innebära att domstolen endast behöver pröva preskriptionsfrågan, och inte huruvida det aktuella arbetet utgör ett ÄTA-arbete och om ersättningen i så fall uppgår till yrkat belopp.

En mellandom som vinner laga kraft är bindande för parterna, men målet i övrigt fortsätter sedan vid tingsrätten. I komplexa entreprenadtvister är mellandomsinstitutet ofta ett effektivt processuellt verktyg för att strukturera prövningen och undvika onödigt utredningsarbete.

Skulle garantitiden förlängas vid utebliven garantibesiktning?

I bland annat de administrativa föreskrifterna hade parterna avtalat att garantitiden, med ändring av ABT 06 kap. 4 § 7, skulle vara fem år för entreprenaden i sin helhet. Parterna hade också avtalat om att om entreprenören inte kallade till garantibesiktning före garantitidens utgång så skulle garantitiden förlängas i motsvarande mån. Vid slutbesiktningen träffades även en separat överenskommelse om att jämka garantitidens slut till den 1 januari 2018 för två av husen och till den 1 juli 2018 för det tredje huset – det vill säga kortare än de ursprungliga fem åren.

Entreprenören anmälde aldrig entreprenaden till garantibesiktning. Frågan var om det saknade betydelse eftersom garantitiden vid slutbesiktningen jämkats till vissa angivna kortare tider.

Entreprenören menade nämligen att den senare överenskommelsen inneburit att förlängningsvillkoret i kontraktshandlingarna hade avtalats bort. Bostadsrättsföreningen gjorde för sin del gällande att parterna genom överenskommelsen vid slutbesiktningen inte hade avtalat bort entreprenörens skyldighet att anmäla till garantibesiktning, och heller inte villkoret att garantitiden skulle förlängas om entreprenören inte kallade till garantibesiktning. Eftersom någon garantibesiktning inte hade ägt rum fortsatte därför garantitiden enligt bostadsrättsföreningen att löpa till ansvarstidens utgång.

Tingsrätten bedömde att förlängningsvillkoret i kontraktshandlingarna inte hade avtalats bort. Att parterna jämkade den femåriga garantitiden innebar inte, menade domstolen, att de därmed hade avtalat bort skyldigheten att anmäla till garantibesiktning eller konsekvenserna av en underlåtenhet att göra det. Därvid framhöll tingsrätten särskilt dels att ordalydelsen från överenskommelsen vid slutbesiktningen inte gav stöd för uppfattningen att förlängningsvillkoret avtalats bort, dels att villkoret ifråga återfanns i flera olika kontraktshandlingar och därmed fick anses vara ett viktigt villkor i parternas avtal.

Tingsrätten noterade också att slutbesiktningsprotokollet uttryckligen angav att det alltjämt ålåg entreprenören att anmäla entreprenaden till garantibesiktning – något som enligt domstolen talade för att förlängningsvillkoret fortsatt skulle tillämpas avseende förlängning av garantitid vid utebliven garantibesiktning. Mot den bakgrunden ansåg tingsrätten att garantitiden löpte under hela ansvarstiden, det vill säga i tio år.

Neutraliserade avtalad byggadministration 6/18-månaders-regeln i ABT 06?

Tingsrätten prövade också en fråga kring preklusionsregeln i ABT 06 kap. 7 § 11. Enligt bestämmelsen får beställaren endast göra gällande icke dolda fel som inte antecknats i besiktningsutlåtandet om de reklamerats inom 6 månader efter entreprenadtidens utgång, alternativt 18 månader om det är fråga om ett väsentligt fel. Frågan i målet var om bestämmelsen – ibland kallad ”6/18 månaders-regeln” – skulle tillämpas även när entreprenören enligt parternas avtal hade åtagit sig ett ansvar för byggadministration och kontroll av entreprenadens kontraktsenlighet.

Genom kontraktshandlingarna hade nämligen entreprenören åtagit sig att bland annat kontrollera entreprenadens kontraktsenlighet. Bostadsrättsföreningen menade att det inbegrep en skyldighet att upptäcka fel som förelegat och borde ha upptäckts vid slutbesiktningen. En tillämpning av preklusionsregeln i ABT 06 kap. 7 § 11 skulle, menade föreningen, strida mot den därigenom avtalade skyldigheten.

Så som tingsrätten tog sig an frågan var den centrala frågan om det förelåg en motstridighet mellan å ena sidan ABT 06 kap. 7 § 11, och å andra sidan de kontraktshandlingar vari entreprenören åtagit sig att bland annat kontrollera entreprenadens kontraktsenlighet.

Tingsrätten noterade att det i kontraktshandlingarna inte fanns några skrivningar som uttryckligen föreskrev en skyldighet för entreprenören att upptäcka icke dolda fel vid slutbesiktning eller som medförde att ABT 06 kap. 7 § 11 inte skulle tillämpas. De åtaganden som framgick av kontraktshandlingarna låg enligt tingsrätten närmast till hands att tolka som preciseringar av det funktionsansvar som åligger en totalentreprenör enligt ABT 06 i allmänhet. Tingsrätten framhöll därtill att ABT 06 kap. 7 § 11 är en fast bestämmelse, vilket uppställer särskilt starka tydlighetskrav för ändringar. De kraven var inte uppfyllda.

Någon motstridighet ansågs därmed inte föreligga, vilket innebar att fel som borde ha upptäckts vid slutbesiktningen bedömdes vara prekluderade i enlighet med bestämmelsen i ABT 06 kap. 7 § 11.

Vad krävs för att ett skadeståndsanspråk ska anses framställt?

Med hänsyn till svaret på de tidigare mellandomsfrågorna så fanns det, noterade tingsrätten, egentligen inget skäl att pröva frågan som rörde huruvida beställarens anspråk på skadestånd i enlighet med ABT 06 kap. 5 § 21 hade framställts i rätt tid. Tingsrätten valde likväl att besvara frågan för fullständighetens skull.

Tingsrätten slog fast att ett sådant skadeståndsanspråk förutsätter att det klart framgår att ersättning krävs (och inte bara avhjälpande på motpartens bekostnad), samt att grunden för kravet framgår. Något krav på att ordet ”skadestånd” används uppställs däremot inte.

Skadeståndskravet avsåg ersättning för påstådd skada som orsakats av att entreprenören inte upptäckt fel vid slutbesiktningen. Det var alltså vare sig fråga om exempelvis ersättning för beräknade avhjälpandekostnader eller för sakskador som uppstått till följd av felen.

Mot denna bakgrund gick tingsrätten kronologiskt igenom bostadsrättsföreningens korrespondens med entreprenören. I den senare korrespondensen hade beställaren visserligen anfört att entreprenören ansvarade för slutbesiktningen (vilket tingsrätten ansåg var grunden för kravet), men det förenades inte med ett krav på ersättning. I breven fokuserade beställaren snarare på att felen skulle avhjälpas på entreprenörens bekostnad, vilket enligt tingsrätten är en annan felpåföljd än skadestånd. Anspråket på aktuell ersättning ansågs ha framställts först när entreprenören mottog ett utkast till den stämningsansökan som sedermera lämnades in till tingsrätten.

Kommentar

Domen illustrerar med tydlighet hur avgörande det är att avtal formuleras med precision och att kommunikation under och efter en entreprenad är tillräckligt konkret för att få rättslig verkan. Samtliga tre mellandomsfrågor kretsar ytterst kring samma tema: att den som vill åstadkomma en rättslig effekt måste se till att det framgår klart av handlingarna.

När det gäller garantitidens förlängning vid utebliven garantibesiktning är lärdomen att en överenskommelse om att jämka garantitidens längd inte automatiskt innebär att andra avtalsvillkor om garantitiden – såsom ett förlängningsvillkor – samtidigt avtalas bort. Den part som påstår att ett sådant villkor satts ur spel måste kunna visa att parterna haft en gemensam och tydlig avsikt i den riktningen. Saknas det stöd i handlingarna bär den parten en tung bevisbörda.

Vad gäller frågan om preklusion och möjligheten att sätta ABT 06 kap. 7 § 11 ur spel genom kompletterande avtalsdokument är budskapet lika tydligt. Inte minst fasta bestämmelser i ABT 06 kräver tydliga formuleringar och tillvägagångssätt för att kunna ändras eller avtalas bort. Allmänt hållna skrivningar om kontroll och kvalitetssäkring i kontraktshandlingarna är inte tillräckligt – den som vill uppnå en avvikelse från standardavtalets regler måste uttrycka detta explicit.

Slutligen, i fråga om preskription av skadeståndsanspråk, visar domstolens genomgång av parternas korrespondens att tydlighet är lika viktig i den löpande kommunikationen som i avtalet. Domstolen fäste vikt vid att ett avhjälpande på entreprenörens bekostnad är en annan påföljd än skadestånd. Det innebär enligt domstolen att en notering om att beställaren håller entreprenören ”ansvarig” för fel eller avser att avhjälpa fel på entreprenörens bekostnad inte är detsamma som att framställa ett skadeståndsanspråk. Den som vill säkerställa att en preskriptionsfrist avbryts gör klokt i att formulera sig så tydligt som möjligt, och ange att ett krav framställs och på vilken grund (exempelvis att ersättning krävs eftersom entreprenören inte uppfyllt sina skyldigheter gällande slutbesiktningen).

Under hösten 2025 dömdes två personer för bedrägeribrott på grund av att de medverkat till en entreprenörs överfakturering i en entreprenad. Målet är ett ganska ovanligt exempel på hur det kan se ut när civilrätten möter straffrätten. I denna artikel redogör vi för målet och nystar i frågan om när ett avtalsbrott övergår till att även vara ett straffrättsligt brott.

Bakgrund

En entreprenör hade ingått två ramavtal med en region som gav regionen möjlighet att avropa entreprenader med uppskattade värden under respektive över ett visst gränsvärde. Enligt ramavtalen skulle ett visst timpris gälla för det arbete som yrkesarbetare och montörer utförde i entreprenader som avropats under ramavtalet. Som utgångspunkt ingick dessutom kostnaden för tjänstemän i de avtalade timpriserna för yrkesarbetare och montörer.

Hos entreprenören fanns serviceledare som bland annat hade ansvar för fakturering i entreprenaderna. Efter att en ny serviceledare hade börjat hos entreprenören genomfördes ett internt möte mellan entreprenörens servicechef, avdelningschef och den nya serviceledaren. Vid mötet framkom att serviceledaren hade svårt att hinna med faktureringen till bolagets kunder och att fakturorna till regionen inte täckte verksamhetens kostnader. Detta berodde i huvudsak på att det avtalade timpriset för yrkesarbetare och montörer var för lågt. När serviceledaren frågade hur situationen skulle lösas svarade avdelningschefen att serviceledaren behövde ”plussa på en timme eller två”.

Serviceledaren hade spelat in mötet. Kort efter mötet slutade serviceledaren hos entreprenören och skickade in inspelningen till regionen. Regionen genomförde då en utredning som landade i slutsatsen att entreprenören fakturerat regionen för fler timmar än vad entreprenören arbetat. Upptäckten gjorde att regionen lämnade in en polisanmälan och att en åklagare senare väckte åtal mot avdelningschefen och servicechefen samt mot en tidigare serviceledare hos entreprenören (dvs. inte samma serviceledare som deltog vid och spelade in mötet).

Målet avgjordes av Malmö tingsrätt under hösten 2025 (mål B 6646-24). I domen dömdes avdelningschefen och den tidigare serviceledaren för anstiftan till grovt bedrägeri respektive grovt bedrägeri. Straffen bestämdes till ett år och fyra månaders fängelse respektive villkorlig dom och dagsböter. Servicechefen frikändes från stämpling till grovt bedrägeri.

Bedrägeri, anstiftan och stämpling

I korthet innebär bedrägeri att en bedragare för sin egen eller för någon annans vinning lurar den bedragna att göra något som den bedragna förlorar pengar på. Med stämpling menas att man tillsammans med någon annan beslutar att begå ett brott och med anstiftan menas att man förmår någon annan att begå ett brott. Att ett brott är grovt betyder att brottet bedöms vara av allvarligare karaktär.

 

Enligt tingsrätten hade regionen vilseletts att betala för arbete som inte utförts

Tingsrätten hade att pröva om grovt bedrägeri begåtts av den tidigare serviceledaren samt om avdelningschefen och servicechefen anstiftat respektive stämplat till grovt bedrägeri.

Tingsrätten inledde sin prövning med att bedöma om entreprenören faktiskt fakturerat regionen för arbete som inte utförts. Enligt tingsrätten framgick av utredningen i målet att entreprenören fakturerat regionen för 4 235 timmar som inte utförts, vilket bland annat stöddes av en utredning som entreprenören själv hade tagit fram.

Därefter prövade tingsrätten om avdelningschefen anstiftat serviceledarna till att begå bedrägeri. Enligt tingsrätten framgick av både inspelningen från mötet och vittnesförhör med andra anställda hos entreprenören att avdelningschefen uppmanat serviceledarna att lägga på timmar som inte utförts på fakturor. Tingsrätten kunde därför konstatera att avdelningschefen gjort sig skyldig till anstiftan till grovt bedrägeri.

Vad gäller den tidigare serviceledaren ansåg tingsrätten att det var utrett att han lagt på timmar som inte utförts på fakturorna till regionen. Serviceledaren hade invänt att han pressats av avdelningschefen att lägga på timmarna. Enligt domstolen hade serviceledaren dock ingen skyldighet att lyda instruktioner som utgjorde brott och ansågs därför ändå ansvara för handlingen. Tingsrätten kom således fram till att den tidigare serviceledaren skulle dömas för grovt bedrägeri.

Avslutningsvis prövade tingsrätten om servicechefen gjort sig skyldig till brott. Tingsrätten kom i och för sig fram till att servicechefen försökte anstifta den nya serviceledaren att begå bedrägeri genom att lägga till ytterligare timmar på fakturorna. Enligt tingsrätten bedömning fanns dock ingen risk att den nya serviceledaren faktiskt skulle göra detta. Eftersom det inte fanns någon risk för att brottet skulle fullbordas kom tingsrätten fram till att servicechefen inte kunde dömas för anstiftan. Servicechefen frikändes därför.

Kommentar

I entreprenader är det vanligt att det förr eller senare väcks frågor om entreprenörens fakturering och rätt till ersättning. Då vänder sig parterna allt som oftast till avtalet och civilrätten för att ta reda på om entreprenören har rätt till ersättningen och i övrigt fakturerat i enlighet med avtalet. Genom avgörandet från Malmö tingsrätt väcks frågan om i vilka situationer faktureringen kan bedömas vara så pass grundlös att det även kan bli aktuellt att överväga straffrättsliga åtgärder.

Bara för att en entreprenör fakturerat ersättning som entreprenören inte har rätt till betyder inte att ett brott har begåtts. Det kan exempelvis vara så att entreprenören fakturerat för arbete som faktiskt utförts men att entreprenören inte har tillräckliga underlag för att bevisa detta. Det kan också vara så att entreprenören varit av uppfattningen att man haft rätt till viss ersättning men att det senare, genom exempelvis närmare utredningar eller en rättsprocess, visat sig att så inte var fallet. I sådana fall har entreprenören haft skäl för sin fakturering, även om det senare visar sig att den är felaktig.

Det som sticker ut i domen från Malmö tingsrätt är att personerna som dömdes för brott bedömdes ha vetat om att de fakturerade regionen för timmar som aldrig utförts. Överfaktureringen grundade sig således inte på en avtalstolkning, bedömning av fakturaunderlag eller något annat förhållande som tydde på att entreprenören haft något som helst fog för sin fakturering. Istället var det fråga om fakturering av arbete som man visste om inte var utfört och som därmed uppenbarligen inte skulle ersättas. Det ligger då närmare till hands att faktureringen ska ses som otillåten även ur ett straffrättsligt perspektiv.

Malmö tingsrätts dom har överklagats av de två personer som dömdes för bedrägeribrott. Målet kommer alltså att prövas av hovrätten och även vi kommer då få anledning att återkomma till målet.

Svea hovrätt har i en färsk dom funnit att en beställare bar risken för att ett nödvändigt startbesked saknades. Beställaren ansågs däremot inte ersättningsskyldig för de stilleståndskostnader som det uteblivna startbeskedet orsakat entreprenören.

Bakgrund

Beställaren hade anlitat en entreprenör på totalentreprenad för att utföra hissinstallationer i beställarens fastigheter. ABT 06 gällde för entreprenaden.

För projektet krävdes anmälan till, och startbesked från, den berörda kommunen. När vissa inledande arbeten hade utförts beslutade kommunen att det saknades förutsättningar för att ge startbesked. Detta på grund av entreprenadens påverkan på trapphusens utformning, funktion och brandskydd. Entreprenören hade vid tillfället utfört visst projekteringsarbete.

Startbesked

En åtgärd som kräver exempelvis bygglov eller anmälan får enligt 10 kap. 3 § Plan- och bygglagen (PBL) inte påbörjas innan byggnadsnämnden på den berörda kommunen har gett ett startbesked. Ett startbesked ska ges om åtgärden kan antas komma att uppfylla kraven i PBL och tillhörande föreskrifter. Ett startbesked kan enligt 10 kap. 3 a § PBL även ges för en viss del av en åtgärd. I så fall får en annan del av åtgärden inte påbörjas innan byggnadsnämnden har gett ett startbesked som omfattar den delen.

 

Beställaren överklagade beslutet att inte ge startbesked, samtidigt som entreprenören anmälde hinder och begärde hinderersättning eftersom bolaget inte kunde utföra installationsarbetena utan startbesked. När det stod klart att överklagandet ogillats hävde entreprenören även avtalet.
Beställaren valde att därefter stämma entreprenören. Beställaren påstod att entreprenören inte uppfyllt sina åtaganden enligt entreprenadavtalet, eftersom entreprenören inte installerat de hissar som denne åtagit sig att leverera och installera. Beställaren menade även att entreprenören till följd av kontraktsbrottet ådragit sig en skadeståndsskyldighet som motsvarade den ersättning som beställaren hade erlagt innan hävningen. Beställaren hävdade slutligen att avtalet tidigare hade upphört att gälla på grund av att entreprenören inte levererat enligt avtalet och att hävningen därför varit ogiltig.

Entreprenören bestred beställarens talan samt genstämde och menade att bolaget skulle gottskrivas värdet av de arbeten som utförts innan hävningen, i enlighet med värderingsregeln i ABT 06 8 kap. 5 §. Entreprenören menade även i andra hand – om domstolen fann att lagerhållningskostnaderna beträffande de införskaffade hissarna inte kunde ersättas enligt nyss nämnda värderingsregel – att lagerhållningskostnaderna fram till hävningstidpunkten skulle ersättas enligt reglerna om hinderersättning i ABT 06 kap. 5 § 4.

Efter att entreprenören vunnit i tingsrätten överklagade beställaren domen till hovrätten, som meddelade dom under december 2025 (mål nr T 14213-24).

Hovrätten om huvudkäromålet

Hovrätten inledde sin prövning med att pröva huvudkäromålet, det vill säga beställarens krav på ersättning. Hovrätten ansåg, precis som tingsrätten, att det inte kan anses vara fråga om ett avtalsbrott från entreprenörens sida så snart ett entreprenadavtal inte kan fullföljas. I det aktuella fallet var frågan om det var entreprenören eller beställaren som stod risken för det uteblivna startbeskedet (hovrätten tycks mena att om det var entreprenören som stod risken så skulle faktumet att entreprenaden inte kunde färdigställas kunna utgöra ett kontraktsbrott från entreprenörens sida).

Hovrätten noterade att en bygganmälan som utgångspunkt är byggherrens – i detta fall beställarens – ansvar enligt 10 kap. 5 § PBL, samt att det även var beställaren som var part i processen om startbesked. Dessa omständigheter talade enligt hovrätten starkt för att det var beställaren som skulle bära risken för ett uteblivet startbesked, men att en annan riskfördelning skulle kunna följa av parternas avtal.

Domstolen gick därför över till att pröva vad som följde av avtalet. Av entreprenörens anbud, som utgjorde en av kontraktshandlingarna, följde att entreprenören krävde att relevanta tillstånd var erhållna innan installationen skulle påbörjas. Motsvarande angavs även i de administrativa föreskrifterna, och av dessa följde även att ansvaret för bygganmälan låg hos beställaren. Hovrätten ansåg att dessa kontraktshandlingar, som enligt parternas avtal hade företräde framför ABT 06, inte kunde ”tolkas på annat sätt än att risken för ett uteblivet startbesked enligt parternas avtal låg på [beställaren]”. Slutligen noterade domstolen att ”relevanta bestämmelser i ABT 06 ger inte skäl att göra en annan bedömning”.

Sammantaget låg risken för det uteblivna startbeskedet på beställaren. Entreprenören hade därför inte gjort sig skyldig till ett kontraktsbrott och hade således inte heller ådragit sig en skadeståndsskyldighet gentemot beställaren.

Hovrätten om genkäromålet

Vad gäller genkäromålet – det vill säga entreprenörens krav på ersättning – konstaterade hovrätten att avtalet fortfarande var i kraft vid hävningen, att entreprenören hade haft rätt att häva avtalet och att ersättningen vid hävningen skulle bestämmas enligt ABT 06 kap. 8 § 5. Hovrätten gav entreprenören rätt i frågan om ersättning för eget arbete och underentreprenörer.

Vad gäller lagerhållningskostnaderna ansåg hovrätten att entreprenören inte hade rätt till ersättning för lagerhållningskostnader av hissarna som en del av anskaffningskostnaden för materialet. Hovrätten noterade även att entreprenören vid vissa hävningsgrunder kan ha rätt till skadestånd enligt ABT 06 kap. 8 § 7, men inte vid den hävningsgrund som var aktuell i detta fall (ABT 06 kap. 8 § 2 p. 9). Frågan var då om bolaget hade rätt till ersättning för dessa kostnader såsom hinderersättning.

I denna fråga menade majoriteten av hovrätten att det ”i och för sig [kan] diskuteras om rätt till [hinderersättning] är avhängigt av om arbetet fortskrider och sedan färdigställs eller om sådan ersättning även skulle kunna utgå om avtalet dessförinnan hävs”, men att hinderersättning oavsett detta förutsätter att hindret beror på beställaren eller något förhållande på dennes sida.

För att kunna få hinderersättning måste entreprenören alltså kunna visa att beställaren, eller något förhållande inom dennes kontrollsfär, i något avseende brustit i vad som kan krävas av denne. Hovrätten ansåg att även om beställaren i och för sig stått risken för det uteblivna startbeskedet så låg kommunens beslut utanför beställarens kontrollsfär. Detta inte minst i ljuset av att det i stor utsträckning var entreprenören som var involverad i att ta fram handlingar till bygganmälan. Entreprenören saknade därför rätt till hinderersättning fram till hävningen.

Skiljaktig mening om hinderersättningen

En av hovrättens domare var skiljaktig beträffande kravet på hinderersättning. Den skiljaktige domaren menade att det var fråga om ett hinder inom beställarens kontrollsfär, och att entreprenören därmed hade rätt till hinderersättning. Domaren baserade detta på att det var fråga om ett myndighetsbeslut i en enskild process i vilken beställaren har varit part, rörande förutsättningarna för beviljat startbesked åt beställaren, och att det var beställaren som enligt
parternas avtal bar risken för det uteblivna startbeskedet.

Skiljaktig mening

I tvistemål består domstolen typiskt sett av tre domare. Dessa behöver inte vara eniga. Om någon av domarna inte håller med om det som har bestämts i domen kan denne skriva en skiljaktig mening, där domaren redogör för hur den tycker att målet bör avgöras.

 

Kommentar

ABT 06 kap. 4 § 3 ger entreprenören rätt till tidsförlängning vid flera typer av hinder. ABT 06 kap. 5 § 4 ger dock endast entreprenören rätt till hinderersättning vid ett typ av hinder; hinder som beror på beställaren eller något förhållande på dennes sida. Som domen illustrerar behöver ett myndighetsbeslut som endast träffar beställaren inte nödvändigtvis anses utgöra ett hinder som beror på beställaren.

En fråga som varit på tapeten det senaste året är parternas rätt till ersättning efter en hävning. En hävning innebär inte att alla avtalsbestämmelser upphör att gälla, men det är oklart exakt vilka bestämmelser som fortsätter ha rättsverkan efter en hävning. I målet krävde entreprenören i tingsrätten hinderersättning för lagerhållningskostnader både före och efter hävningen, men inskränkte i hovrätten sitt yrkande till att endast avse lagerhållningskostnader fram till hävningstidpunkten.

Tingsrätten beviljade inte hinderersättning eftersom ersättningsbestämmelsen i ABT 06 kap. 5 § 4 enligt domstolen avser den situation där förseningar inträder men entreprenaden så småningom färdigställs. Enligt detta resonemang borde entreprenörer inte kunna beviljas hinderersättning efter en hävning.

Hovrätten tycks inte dela denna uppfattning, eftersom domstolen betonade att det kan diskuteras om rätt till hinderersättning verkligen kräver att entreprenaden färdigställs. Majoriteten av hovrätten ansåg dock att hinderbestämmelsen av andra skäl inte var tillämplig, medan den skiljaktige domaren inte fick skäl att ta ställning till rätten till hinderersättning efter hävningen eftersom entreprenören inte längre krävde ersättning för detta.

Nytt år innebär att flera nya regler med koppling till entreprenad- och byggbranschen börjar gälla. Vissa av dessa regler trädde i kraft redan under slutet av 2025, andra vid årsskiftet, och ytterligare regler kommer därtill att träda i kraft under året.  I denna artikel sammanfattar vi de för branschen viktigaste nya bestämmelserna.

Boverkets nya byggregler träder i kraft fullt ut

Vi har sedan 2020 vid flera tillfällen rapporterat om Boverkets översyn av Boverkets byggregler. Boverket har utfört översynen inom projektet ”Möjligheternas byggregler”, som syftar till att precisera kraven i plan- och bygglagen samt plan- och byggförordningen. Arbetet har lett till att nya författningar nu ersätter Boverkets byggregler (BBR) och Boverkets konstruktionsregler (EKS).

För den som vill ta del av vår tidigare rapportering kan bland annat hänvisas till genomgången från februari 2025 respektive artikeln från juni 2025 avseende vad som gällde under den så kallade övergångsperioden. Den 1 juli 2026 upphör dock övergångsperioden – det vill säga den period då både gamla och nya regelverk gäller – och från det datumet gäller således endast det nya regelverket.

De nya reglerna är ett helt nytt regelverk som bland annat syftar till att främja nya tekniska lösningar och öppna upp för användandet av nya material och metoder. Boverket vill genom funktionskrav i föreskrifterna konkretisera de övergripande och abstrakta krav som lagar och förordningar ställer, och därigenom ge branschen möjlighet att utveckla egna lösningar som uppfyller funktionskraven. För att främja innovation har Boverket dessutom avskaffat de allmänna råd som tidigare hörde till reglerna, eftersom råden enligt Boverket styrde branschen i högre grad än vad som ursprungligen var avsett.

Det är alltså förhållandevis omfattande förändringar, där de nya föreskrifterna följer indelningen i plan- och bygglagen och plan- och byggförordningen. De nya föreskrifterna finns på Boverkets hemsida. Där finns också vägledningar till de olika författningarna och en jämförelsetabell som visar hur de tidigare bestämmelserna i BBR eller EKS motsvarar de nya författningarna (och vice versa).

Nya regler för bygglov

Sedan den 1 december 2025 gäller nya regler för bygglov. De nya reglerna innebär att fler åtgärder kan utföras utan bygglov. Syftet är att skapa fler bostäder och ge fastighetsägare större utrymme att bestämma hur den egna fastigheten ska utvecklas.

De nya reglerna innebär bland annat följande:

• Det införs en ”pott” för komplementbyggnader. Inom detaljplanelagt område är den 45 kvm, och utanför sådant område 65 kvm. Dessa kvadratmeter kan fördelas fritt på flera komplementbyggnader, så länge ingen enskild byggnad överskrider 30 kvm respektive 50 kvm.
• Tillbyggnader upp till 30 kvm får uppföras utan lov för alla typer av byggnader, även flerbostadshus. Ytan kan fördelas på flera tillbyggnader så länge de totalt inte överstiger 30 kvm.
• Komplementbyggnader får uppföras utan bygglov även i anslutning till andra byggnader än en- och tvåbostadshus.
• Kravet på anmälan för så kallade ”attefallsåtgärder” tas bort. Det betyder att sådana åtgärder som tidigare var bygglovsbefriade, men krävde anmälan till byggnadsnämnden, framöver inte heller kommer att kräva anmälan.
• Kravet på bygglov för fasadändringar på en- och tvåbostadshus tas bort. Det blir därmed enklare för fastighetsägare att till exempel måla om, byta fasadmaterial och installera solceller eller takfönster.
• Bygglov för att inreda vind till bostad i ett bostadshus får ges även om det strider mot förbud i detaljplan. Ändringen är tänkt att underlätta för bland annat bostadsrättsföreningar att inreda vindar till bostäder, och därigenom skapa fler bostäder.

Det är alltså förhållandevis omfattande lättnader för fastighetsägare och byggherrar. Det finns därför all anledning att sätta sig in i de nya reglerna, inte minst för att undvika att lägga tid och energi på arbete som under det nya regelverket kanske inte längre är påkallat.

Avslutningsvis kan nämnas att Boverket fortfarande arbetar med en vägledning till lagändringen, men redan nu har myndigheten publicerat en genomgång av några av de mer centrala förändringarna.

Gränsvärdena för asbest sänks

Arbetsmiljöverket har beslutat om nya regler för hantering av asbest. Reglerna trädde i kraft den 19 december 2025 och innebär bland annat att gränsvärdet för asbestexponering sänks, att utbildningskraven utökas till fler yrkesgrupper som kan exponeras för asbest (exempelvis fastighetsskötare) samt att undantaget för medicinska kontroller tas bort. Fler arbetstagare måste därmed regelbundet genomgå medicinska kontroller. Förändringarna införs som en följd av ett EU-direktiv som skärper tidigare krav och syftar till att minska risken för arbetsrelaterade sjukdomar.

Arbetsgivare bör därför se över sina rutiner och sin skyddsutrustning samt säkerställa att fler arbetstagare får relevant utbildning och medicinska kontroller.

Skärpta identifieringskrav för ID06-kort

Den 28 januari 2026 införs skärpta krav för identifiering vid beställning och godkännande av ID06-kort. Syftet är att stärka säkerheten och tilliten kring ID06-systemet, samt i förlängningen skapa en tryggare och mer transparent arbetsmarknad.

Den viktigaste nyheten är att alla personer, oavsett medborgarskap, vid ID06-kortbeställning måste identifiera sig med ett giltigt pass eller nationellt ID-kort som är godkänt som resehandling inom EU/EES. Vid godkännandet ska dokumentet skannas via en mobilapp eller hos ID06:s skanningspartners för att kontrollera både dokumentets äkthet samt personens medborgarskap och identitet. För personer som inte kommer från ett EU/EES-land krävs dessutom att EU-uppehållstillståndskortet skannas, vilket är samma rutin som tidigare. Förbättrad identifiering innebär bland annat att myndigheter och branschaktörer kan rikta sina kontroller mer effektivt och upptäcka eventuella oegentligheter tidigare.

För entreprenörer innebär förändringen att de behöver inventera medarbetarnas identitetshandlingar i god tid och säkerställa att alla – både nyanställda och befintlig personal – har giltigt pass eller nationellt ID-kort. Befintliga ID06-kort fortsätter vara giltiga till utgångsdatumet, men de nya kraven måste uppfyllas vid förnyelse.

När Serneke för drygt ett år sedan försattes i konkurs fick det betydande konsekvenser för de entreprenader som bolaget var inblandat i. Förutom de hävningar som konkursen ledde till har det nyligen uppmärksammats att Sernekes konkursbo riktat återvinningskrav mot över 200 bolag. Mot bakgrund av detta  finns det anledning att titta närmare på vad en återvinning innebär.

Vad innebär återvinning?

En konkurs kan inträffa när ett bolag är på obestånd, det vill säga när bolaget inte längre kan betala sina skulder. Efter en konkurs ska borgenärernas (det vill säga de som hade en fordran gentemot konkursbolaget) intressen tillvaratas. Syftet med konkursen är att avveckla konkursbolaget och i samband med det säkerställa att borgenärerna så långt som möjligt får sina fordringar mot konkursbolaget ersatta.

Konkurslagen innehåller därför regler som skyddar borgenärerna från illojala ageranden från gäldenärens (det vill säga konkursbolagets) sida. Dessa regler syftar till att förhindra att en gäldenär, som är eller riskerar att komma på obestånd, gör sina tillgångar oåtkomliga för borgenärer.

Om gäldenären exempelvis ger bort egendom eller betalar en borgenär, medan andra borgenärer inte får betalt, och därigenom hamnar på obestånd kan en sådan rättshandling återvinnas under vissa förutsättningar. Återvinning innebär att en rättshandling (t.ex. en betalning eller gåva) går åter. Om en borgenär fått betalt och betalningen återvinns får borgenären i stället bevaka sin fordran i konkursen.

Exempel på återvinning

Säg att ett bolag har tillgångar på 100 000 kr och två borgenärer med fordringar mot bolaget på 100 000 kr vardera. Borgenär A tillhör samma koncern som bolaget, medan borgenär B är ett fristående bolag. Om bolaget väljer att använda sina 100 000 kr till att betala borgenär A, för att behålla pengarna inom koncernen, innebär det att bolaget helt saknar medel att betala borgenär B:s fordran. Borgenär A har därmed gynnats på borgenär B:s bekostnad. Om bolaget därefter försätts i konkurs kan betalningen under vissa omständigheter återvinnas. Återvinningen innebär att borgenär A, som fått betalt, kan tvingas betala tillbaka beloppet till det konkursbo som uppstått efter konkursbeslutet. Borgenär A och B får därefter bevaka sina fordringar i konkursen och dela på de medel som flutit in till konkursboet.

 

När kan återvinning ske?

Det fjärde kapitlet i konkurslagen innehåller bestämmelser om olika typer av återvinning. Den bestämmelse som har bredast tillämpningsområde är 4 kap. 5 § konkurslagen. Något förenklat behöver följande förutsättningar uppfyllas för att en rättshandling ska kunna återvinnas:

1. Det ska röra sig om en rättshandling som på ett otillbörligt sätt har gynnat en viss borgenär framför andra, undandragit gäldenärens egendom från borgenärerna eller ökat gäldenärens skulder.
2. Gäldenären var eller blev insolvent till följd av rättshandlingen.
3. Borgenären kände till, eller borde ha känt till, gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Otillbörlighetsrekvisitet är centralt och kan exempelvis anses vara uppfyllt vid stora engångsbetalningar till en borgenär samtidigt som andra skulder till borgenärer förblir obetalda.

Alla rättshandlingar som ägt rum inom fem år före konkursen kan återvinnas förutsatt att återvinningstalan väcks i tid. Huvudregeln är att en återvinningstalan måste väckas vid allmän domstol inom ett år från konkursbeslutet. Eftersom Serneke försattes i konkurs i januari 2025 har konkursboet därmed haft tidspress på sig att väcka talan gällande dess återvinningskrav, vilket är en förklaring till varför flera återvinningsmål nyligen inletts.

Kommentar

Återvinning är ett betydelsefullt verktyg för konkursförvaltare och fyller ett viktigt syfte. Även om en återvinningstalan väcks behöver det inte innebära att kraven för återvinning är uppfyllda. För att kunna bedöma om förutsättningarna för återvinning av rättshandlingar är uppfyllda krävs komplicerade bedömningar gällande bland annat vad som ska anses vara otillbörligt, när gäldenären blev insolvent och vad borgenären borde ha känt till. Denna typ av krav inverkar också typiskt sett på hur lång tid konkursen kommer ta, eftersom det är först när återvinningskraven är avgjorda som det går att veta hur mycket medel som flutit in till konkursboet.

I föregående delar av artikelserien har vi översiktligt beskrivit de vanligaste svenska och internationella standardavtalen, och närmare behandlat FIDIC-avtalen och deras svenska motsvarigheter. I denna del går vi igenom olika standardavtal som avser leverans och montage av industriella anläggningar samt jämför dem med de svenska standardavtalen för byggentreprenader.

Allmänt om nordiska standardavtal för leverans och montage av industriella anläggningar

Tidigare i denna artikelserie har främst olika standardavtal för byggentreprenader beskrivits. Dessa avtal är utformade för att kunna användas oavsett byggnadstyp. Industribyggnader, såsom kraftverk och fabriker, innefattar dock ofta komplicerade mekaniska och tekniska anläggningar. För leverans och montage av sådana industriella anläggningar finns särskilt framtagna standardavtal.

Teknikföretagen är en svensk bransch- och arbetsgivarorganisation inom teknikindustrin. Tillsammans med sina motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge har Teknikföretagen tagit fram en serie avtal (NL-avtalen) för leverans och montage av olika former av industriella anläggningar. NL-avtalen är avsedda att användas vid projekt avseende industriella anläggningar i Sverige, Danmark, Finland och Norge.

NL-avtalen är indelade tre olika kategorier: avtal som avser leverans av maskiner och annan teknisk utrustning (NL), avtal som avser leverans och montage av maskiner och annan teknisk utrustning (NLM) samt avtal som avser leverans av mängdvaror av standardkaraktär (NLS). Likt AB- och ABT-avtalen finns det olika iterationer av NL-avtalen. De senaste iterationerna av NL-avtalen är NL 17, NLM 19 respektive NLS 19.

Eftersom NLM-avtalet inkluderar en skyldighet för leverantören att montera den maskin eller tekniska anläggning som avtalet avser är det också det avtal som närmast påminner om standardavtalen för byggentreprenader. I nästa avsnitt beskrivs därför skillnaderna mellan NLM 19 och AB 04 samt ABT 06. Därefter jämförs NLM 19 med andra standardavtal som kan användas för att reglera leveranser eller uppföranden av industriella anläggningar.

Avtal för uppförande av industriella anläggningar

NLM 19 jämfört med AB 04 och ABT 06

Vid en jämförelse mellan NLM 19 och AB 04 samt ABT 06 kan det inledningsvis noteras att NLM 19 delvis använder sig av en annan terminologi än byggentreprenadavtalen. I NLM 19 kallas inte den som levererar varan eller utför tjänsten för entreprenör, utan leverantör. Vidare kallas inte det som ska levereras för entreprenaden, utan för anläggningen. I en NLM 19-kontext är alltså ”anläggningen” ett begrepp som används för att beskriva den maskin eller annan typ av teknisk produkt som leverantören ska leverera, begreppet ska därför inte förväxlas med det som i en entreprenadkontext kallas för anläggningsarbeten.

Eftersom NLM 19 är framtaget av en leverantörsorganisation är flera av avtalets bestämmelser mer leverantörsvänliga än deras respektive motsvarighet i AB 04 och ABT 06. Exempelvis tillåts leverantören ha en förhållandevis framtung betalplan. I AB 04 och ABT 06 gäller som utgångspunkt att arbetet ska faktureras i takt med att det utförs, om inte parterna avtalat om annat (AB 04 kap. 6 § 12 tredje stycket). Detta gäller oavsett om parterna avtalat om fast pris eller ersättning på löpande räkning. I NLM 19 är huvudregeln i stället, om fast pris avtalats, att 40 procent av kontraktssumman faktureras redan vid avtalets ingående, 50 procent när godset (de komponenter som genom montaget ska resultera i anläggningen) ankommit till montageplatsen och resterande 10 procent vid beställarens övertagande av anläggningen. Det finns även möjlighet att avtala om att montagedelen av leverantörens uppdrag ska ersättas på löpande räkning. I så fall faktureras 40 procent av den avtalade kostnaden för godset vid avtalets ingående och resterande 60 procent när godset ankommit till montageplatsen. Ersättningen för själva montaget faktureras därefter månadsvis (NLM 19 punkt 23).

När det kommer till vad som i AB 04 och ABT 06 kallas ÄTA-arbeten (ändrings-, tilläggs- och avgående arbeten) skiljer sig NLM 19 och byggentreprenadavtalen åt avsevärt. I entreprenadavtalen har entreprenören både en rättighet och en skyldighet att utföra ÄTA-arbeten (AB 04 kap. 2 § 3). Enligt NLM 19 har leverantören dock ingen skyldighet att acceptera ändringar i arbetet, om inte ändringarna är nödvändiga på grund av ändrad lagstiftning eller praxis (NLM 19 punkt 10 och 38).

Ansvarsfrågor behandlas också olika. I AB 04 och ABT 06 lämnas frågan om förseningsvitets storlek och eventuella begränsning till parterna att avtala om (AB 04 kap. 5 § 3). NLM 19 har dock enligt huvudregeln begränsat vitet till 1 % av kontraktssumman per påbörjad förseningsvecka med ett tak på 10 % av kontraktssumman (NLM 19 punkt 49).

Vidare är ansvarstiden är i AB 04 och ABT 06 tio år varav de första fem åren är en garantitid där entreprenören presumeras ansvara för fel (dock enbart två år för material och varor i AB 04 och för varor som beställaren föreskrivit i ABT 06), AB 04 kap. 5 § 7. Under resterande fem år av ansvarstiden är entreprenören även ansvarig för väsentliga fel som orsakats av entreprenörens vårdslöshet. I NLM 19 är ansvarstiden begränsad till endast ett år, vilket kan förkortas ytterligare om anläggningen används mer intensivt än vad som avtalats. Ansvarstiden ska då förkortas i proportion till hur pass intensivare anläggningen använts. Vid utbyte eller reparation inom ansvarstiden som beror på leverantören förlängs tiden dock med ett år. Ansvarstiden kan således maximalt vara i två år (NLM 19 punkt 56-57). Under ansvarstiden är leverantören skyldig att avhjälpa fel som beror på bristfälligheter i konstruktion, material, tillverkning eller montage. Skyldigheten gäller dock inte om felet beror på material, specificerad konstruktion eller förberedande arbeten som beställaren tillhandahållit. Om beställaren reklamerar ett fel som visar sig inte bero på leverantören, så har leverantören rätt till ersättning för arbete och kostnader som reklamationen åsamkat denne, exempelvis felavhjälpandekostnader (NLM 19 punkt 54 och 64).

NLM 19 anger även att leverantören har ett strikt ansvar för intrång i immateriella rättigheter såsom patent (NLM 19 punkt 68-72). Motsvarande bestämmelser saknas i AB 04 och ABT 06. Vad gäller ansvaret för intrång i NLM 19 ska dock noteras att det som utgångspunkt endast gäller immateriella rättigheter som är skyddade i Danmark, Finland, Norge eller Sverige.

Alternativ till NLM 19

Utöver NLM 19 finns andra standardavtal som kan användas när en industriell anläggning ska uppföras, exempelvis ABA 99, Orgalim SI 2024 och FIDIC Yellow Book.

ABA 99 ges ut av Teknikföretagen och är avsett användas vid uppförandet av industriella anläggningar med omfattande mekanisk och elektronisk utrustning. I flera avseenden liknar ABA 99 NLM 19. Leverantören har dock en större skyldighet att utföra ändringar som beställaren föreskriver, dock inte sådana ändringar som leverantören inte skäligen kunde ha räknat med när parterna ingick avtalet (ABA 99 punkt 8.2). Förseningsvitet är lägre i ABA 99 än i NLM 19, om inte annat avtalats. Enligt standardregleringen utgår vite med 0,5 % av kontraktssumman per påbörjad förseningsvecka, med en begränsning motsvarande 7,5 % av kontraktssumman (ABA 99 punkt 16.2). Vidare är ansvarstiden för leverantören något längre i ABA 99 än i NLM 19, som utgångspunkt två år från beställarens övertagande (ABA 99 punkt 17.2). Tiden kan förlängas vid reparation som utförs på grund av fel i leverantörens arbete, men högst till totalt tre år, om inte annat avtalats (ABA 99 punkt 17.3). Under ansvarstiden är leverantören skyldig att avhjälpa fel som denne ansvarar för. Om beställaren reklamerar ett fel, men det inte föreligger ett fel som leverantören ansvarar för, har denne rätt till ersättning för de kostnader som uppkommit till följd av reklamationen (ABA 99 punkt 17.1 och 17.15). Avseende betalning lämnar ABA 99 i stort över till parterna att bestämma i vilken takt som leverantörens ersättning ska faktureras. Huvudregeln är endast att betalning ska erläggas 30 dagar från att faktura avsänts (ABA 99 punkt 20.1).

Orgalim SI 2024 är framtaget av Teknikföretagen tillsammans med dess motsvarigheter i ett antal andra europeiska länder. Även detta avtal är i stora delar likt NLM 19, men med vissa skillnader. Precis som i NLM 19 är leverantören inte skyldig att utföra ändringar som beställaren föreskriver (Orgalim SI 2024 punkt 29). Förseningsvite regleras dock mer likt ABA 99, och utgår med 0,5% av kontraktssumman per påbörjad förseningsvecka, med en begränsning på 7,5 % av kontraktssumman (Orgalim SI 2024 punkt 42). Leverantörens ansvarstid är begränsad till ett år, och kan förlängas till högst två år (Orgalim SI 2024 punkt 59). Parternas skyldigheter under ansvarstiden regleras mycket likt NLM 19, och innebär att leverantören ska avhjälpa fel som denne ansvarar för. Om felavhjälpande sker för fel som det visar sig att beställaren ansvarar för, har leverantören rätt till ersättning för detta (Orgalim SI 2024 punkt 54-66). Vidare lämnas betalningsplanen inte helt åt parterna som i ABA 99, utan liknar strukturen i NLM 19. Om montage sker på fastpris, så sker betalning genom att en tredjedel av kontraktssumman erläggs när parterna signerar kontraktet, en tredjedel när leverantören meddelar att anläggningen är redo att flyttas från tillverkningsplatsen, och den sista tredjedelen när anläggningen kommer till installationsplatsen. Om montage sker på löpande räkning erläggs betalning för godset i enlighet med en motsvarande betalningsplan och kostnaden för att utföra montaget ska faktureras månadsvis (Orgalim SI 2024 punkt 46).

Även FIDIC Yellow Book kan användas för samma typ av projekt. Detta avtal berörs närmare i föregående del av denna artikelserie.

Avtal för leverans utan montage

Om godset eller varan inte ska monteras, utan endast levereras till platsen där det ska monteras, kan standardavtalen NL 17, NLS 19 eller ABM 07 användas istället. Val av leveransavtal beror på vilken typ av vara det är som ska levereras. De två förstnämnda är framtagna av Teknikföretagen, medan ABM 07 är framtaget av föreningen Byggandets Kontraktskommitté (BKK), tillsammans med Byggmaterialindustrierna. I samtliga avtal benämns parterna köpare respektive säljare.

NL 17 avser leveranser av maskiner och kan närmast beskrivas som NLM 19 utan själva montagedelen. Detta avtal kan således bli användbart om beställaren internt, eller genom en redan upphandlad entreprenör, har kompetens att montera anläggningen. Bestämmelserna om fakturering, vite och ansvar överensstämmer i stor utsträckning med motsvariga bestämmelser i NLM 19.

Om köpet inte avser en hel maskin, utan snarare en komponent eller andra mängdvaror kan det vara aktuellt att använda sig av NLS 19 eller ABM 07. En väsentlig skillnad mellan avtalen är ansvarstiden. Enligt NLS 19 är den ett år, medan den för ABM 07 är tio år (likt AB 04 och ABT 06). Även här behöver man som beställare välja avtal utifrån projektets behov. ABM 07 är avsett för varor i just byggverksamhet och är tänkt att användas tillsammans med AB 04 och ABT 06, medan NLS 19 kan vara lämpligt om man i övriga delar av projektet använt sig av exempelvis NLM 19.