I avgörandet ”Omsättningsmålet” (T 5613-20) från december förra året prövade Högsta domstolen frågor angående förekomsten och omfattningen av avtalsparters skyldighet att vara lojala mot varandra. Målet tydliggör bland annat under vilka förutsättningar en avtalspart kan anses ha fullgjort avtalet på ett lojalt sätt. Eftersom lojalitetsplikten kan ha betydelse inom ramen för entreprenadavtalsförhållanden är avgörandet även intressant ur ett entreprenadrättsligt perspektiv. 

Inledning

Inom avtalsförhållanden har parterna en skyldighet att vara lojala mot varandra. I ett avgörande från Högsta domstolen som döpts till ”Omsättningsmålet” kom domstolen att pröva frågor om förekomsten och omfattningen av denna lojalitetsplikt. Bakgrunden till det aktuella målet var följande. Genom ett aktieöverlåtelseavtal hade samtliga aktier i ett bolag sålts till två privatpersoner. Som en del av avtalet skulle de två köparna på dagen de tillträdde aktierna överta hälften av ett borgensåtagande från säljaren. Resterande del av borgensåtagandet skulle köparna överta när och om det överlåtna bolagets årsomsättning översteg 10 miljoner kronor eller när bolaget omsatt totalt 10 miljoner kronor räknat från tillträdesdagen. Ungefär ett år efter att avtalet ingåtts kom köparna att överlåta samtliga tillgångar i bolaget genom en så kallad inkråmsöverlåtelse till andra bolag. Bolaget försattes kort därefter i konkurs och nådde aldrig upp till det villkorade omsättningskravet. Säljaren infriade därför på egen hand den resterande delen av borgensåtagandet och krävde därefter köparna på motsvarande belopp.

Frågorna som Högsta domstolen hade att besvara i målet var om köparna haft en skyldighet att verka lojalt för att uppnå det omsättningsmål som skulle utlösa deras åtagande att överta säljarens resterande borgensåtagande och om de i så fall ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att åsidosätta denna skyldighet.

Högsta domstolens bedömning

Inledningsvis konstaterade Högsta domstolen att det inom avtalsrätten finns en allmän lojalitetsplikt som innebär att parterna i en avtalssituation många gånger har en skyldighet att visa lojalitet mot varandra trots att detta inte uttryckligen framgår av lag eller parternas avtal. Enligt Högsta domstolen innebär lojalitetsplikten ett krav för parterna att verka så att avtalet genomförs i enlighet med dess villkor och att en part som utgångspunkt måste avhålla sig från att handla på ett sätt som riskerar leda till att motparten drabbas av skada. Domstolen poängterade dock att det i vissa fall får accepteras att en part vidtar för parten ekonomiskt rationella åtgärder, även om åtgärderna kan drabba motparten negativt. Vidare framgår att lojalitetspliktens omfattning måste ställas i relation till motpartens rimliga förväntningar och att avtalet i sig, omständigheterna kring dess tillkomst samt senare inträffade förhållanden då är av stor betydelse.

I det aktuella fallet förklarade Högsta domstolen att parternas avtal innebar en skyldighet för parterna att lojalt eftersträva det genom avtalet uppsatta omsättningsmålet. Det faktum att säljaren tagit en risk i förhållande till omsättningsmålet samtidigt som säljaren genom avtalet också förlorade kontrollen över verksamheten innebar enligt Högsta domstolen att särskilda krav kunde ställas på köparna att agera så att avtalet genomfördes på ett lojalt sätt. Domstolen ansåg att den inkråmsaffär som köparna låtit utföra fått till följd att en mycket stor del av bolagets omsättning hamnat utanför bolaget och att köparna därmed direkt motverkat det mellan parterna förutsatta omsättningsmålet. Köparna hade inte visat att de åtgärder som vidtagits av dem var företagsekonomiskt nödvändiga och domstolen fastslog därför att köparna åsidosatt sin lojalitetsplikt. Mot denna bakgrund beslutade Högsta domstolen att köparna därmed blivit skadeståndsskyldiga gentemot säljaren med ett belopp motsvarande det av säljaren infriade borgensåtagandet.

Lojalitetsplikten i förhållande till entreprenadavtalsförhållanden

Det finns vissa omständigheter som talar för att författarna till de entreprenadrättsliga standardavtalen AB 04 och ABT 06 velat påminna parter om lojalitetsplikten och att parterna i viss mån har att räkna med att lojalitetsplikten kan komma att bli tillämpbar inom deras avtalsförhållande. Bland annat framgår av förorden till AB 04 och ABT 06 att parterna inom ramen för den allmänna lojalitetsplikten bör visa varandra förtroende och öppenhet. Därutöver talar kommentarstexterna till bestämmelserna om hinder och förlängning i AB 04 kap. 4 § 3 och ABT 06 kap. 4 § 3 om en allmän lojalitetsplikt mellan parterna. Mot denna bakgrund är Högsta domstolen klargöranden angående förekomsten och omfattningen av lojalitetsplikten intressanta även ur ett entreprenadrättsligt perspektiv, trots att avgörandet inte direkt rörde ett entreprenadavtal. Avgörandet kan utgöra ett exempel som påminner avtalsparter i entreprenadavtalsförhållanden om att det kan finnas en plikt för dem att lojalt fullfölja avtalet. Avgörandet visar också att det kan finnas skäl för en sådan avtalspart att vara försiktig när åtgärder vidtas som riskerar att leda till skada för dennes motpart i avtalsförhållandet.

I ett beslut meddelat den 9 december 2021, mål nr Ö 5870-20, hade Högsta domstolen anledning att ta ställning till om en domstols beslut att upphäva en detaljplan rör en fastighetsägare inom planområdet på ett sådant sätt att han har rätt att överklaga beslutet.

Bakgrund

Bakgrunden till den fråga som Högsta domstolen ställdes inför var följande. Kommunfullmäktige i Sundsvalls kommun hade beslutat att anta en detaljplan avseende ett antal fastigheter, varav flera ägdes av Svenska Studenthus i Sundsvall AB (Studenthus). Kommunens beslut att anta detaljplanen överklagades dock av flera sakägare till mark- och miljödomstolen, som upphävde kommunens beslut. Studenthus överklagade därvid upphävandet av detaljplanen till Mark- och miljööverdomstolen, som dock avvisade överklagandet eftersom beslutet att upphäva detaljplanen inte ansågs angå Studenthus på ett sådant sätt att bolaget hade rätt att överklaga det. Således hade Högsta domstolen att ta ställning till om Mark- och miljööverdomstolen hade gjort rätt i att avvisa Studenthus överklagande.

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att lagligheten av ett kommunalt beslut att anta en detaljplan kan överklagas till domstol och att lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) ska tillämpas när ett mål om överklagande handläggs i domstol. Vidare konstaterades att enligt 36 § ärendelagen omfattar klagorätten den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot. Bedömningen av vem som ska anses ha klagorätt, menade domstolen, ska således göras enligt ärendelagen och tillade att det innebär att det synsätt som råder inom allmänna domstolar bör få genomslag, låt vara att särskilda hänsyn kan göra sig gällande i planärenden. Efter att ha konstaterat den saken gick Högsta domstolen vidare till att bedöma frågan vad som ska gälla om rätt att överklaga ett beslut i ett fall som det aktuella.

Domstolen konstaterade därvid att enligt 4 kap. 38 § plan- och bygglagen så gäller en detaljplan till dess att den ändras eller upphävs, och att med hänsyn till 9 kap. 30 § plan- och bygglagen kan en fastighetsägare som getts en byggrätt genom detaljplanen i princip räkna med att få bygglov. Vidare framhöll domstolen att enligt 4 kap. 39 § plan- och bygglagen får en detaljplan som huvudregel inte ändras eller upphävas före genomförandetidens utgång om någon fastighetsägare motsätter sig det, samt att om en ändring eller upphävande ändå måste ske så blir kommunen, i enlighet med 14 kap. 9 § plan- och bygglagen, ersättningsskyldig gentemot fastighetsägaren. Högsta domstolen konstaterade också att det följer av praxis att en kommun inte själv kan upphäva eller ändra ett detaljplanebeslut även om beslutet ännu inte har vunnit laga kraft, och att det grundar sig i att berörda markägare ska kunna inrätta sig efter beslutet i förlitan på att det är lagligt.

Med beaktande av detta menade Högsta domstolen att ett detaljplanebeslut kan ge en markägare – vars möjlighet att använda sin mark beror av att planen består – ett skyddsvärt intresse av att kunna överklaga en domstols avgörande som innebär att planen ändras eller upphävs.

Avseende det aktuella fallet konstaterade Högsta domstolen därvid att den aktuella detaljplanen omfattade ett antal fastigheter som Studenthus var ägare till, att syftet med detaljplanen bland annat var att göra det möjligt att bygga studentbostäder samt att detaljplanen medgav en utökad byggrätt på fastigheten. Mot den bakgrunden bedömdes den antagna detaljplanen ha påverkat Studenthus intresse på ett sådant sätt att bolaget hade rätt att överklaga beslutet. Högsta domstolen undanröjde därför Mark- och miljööverdomstolens avvisning av Studenthus överklagande, och målet återförvisades till samma domstol för fortsatt beredning.

Avslutande kommentar

Av Högsta domstolens resonemang och beslut kan alltså följande slutsatser dras. Om en ägare av en fastighet inom ett detaljplanelagt område – för att kunna använda sin mark – är beroende av att detaljplanen består, så kan han ha rätt att överklaga en domstols avgörande som innebär att planen ändras eller upphävs. Vid bedömningen av om sådan rätt att överklaga faktiskt föreligger är det av betydelse hur användandet av fastigheten är knutet till detaljplanen.

Det senaste året har frågan om kriminalitet i bygg- och anläggningsbranschen varit mycket omdiskuterad. I juni 2021 rapporterade vi i detta nyhetsbrev om att ett flertal svenska banker genomför en satsning mot ekonomisk brottslighet i entreprenader genom att ställa villkor på dem som lånar pengar för att finansiera bygg- och anläggningsprojekt (det så kallade bankinitiativet).

Under vintern 2021 publicerade även KTH en rapport¹ om hur sekretesslagstiftningen hindrar ett effektivt bekämpande av kriminaliteten på svenska byggplatser. Det konstaterades att den svenska sekretesslagstiftningen gör att olika myndigheter ofta hindras från att dela information med varandra. Skatteverket varnade för att byggkriminaliteten riskerade att urarta om inte åtgärder vidtogs.

Mycket tyder på att frågan om kriminalitet kommer att vara högaktuell även under år 2022. Svensk byggtidning²  rapporterade i början av februari att bankinitativets krav på låntagare väntas införas under första halvan av år 2022. Den 25 januari 2022 lämnade även Byggmarknadskommissionen³ sin slutrapport med titeln Från svart till vitt – Vänd den osunda utvecklingen i byggbranschen!⁴.

Byggmarknadskommissionen tillsattes av stora aktörer inom den svenska samhällsbyggnadssektorn och leddes av tidigare bostadsministern Stefan Attefall. I rapporten konstateras att svartabeten inom byggsektorn mer än fördubblats det senaste decenniet och att aktörer som följer gällande lagstiftning får allt svårare att konkurrera med de oseriösa aktörernas låga priser. Kommissionen redogör även för ett antal konkreta förslag på reformer för att försöka komma tillrätta med problemen. Bland annat föreslås minskad sekretess mellan olika myndigheter (såsom till exempel Arbetsmiljöverket, Skatteverket, Ekobrottsmyndigheten och Migrationsverket) samt ny lagstiftning mot exploatering av arbetskraft genom exempelvis oskäliga villkor, tvång och krav på återbetalning av lön.

Även om man idag inte vet vilka konkreta reformer allt detta kommer att utmynna i talar den pågående trenden för att man under år 2022 kommer att se fler och fler åtgärder för kontroll av entreprenörer i hela kontraktskedjan. Vi bevakar denna fråga med särskilt intresse.

____________________

Referenser
¹ Sekretesslagen ett hinder i bekämpandet av byggkriminalitet
² Krafttag krävs mot oseriösa byggaktörer
³ Om kommissionen
⁴ Från svart till vitt – Vänd den osunda utvecklingen i byggbranschen!

Svea hovrätt har nyligen avgjort en tvist mellan en beställare och ett bolag som lämnat en garanti för entreprenörens förpliktelser enligt entreprenadavtalet med beställaren. Målet belyser vilka olika former av säkerheter en beställare kan ha till sitt förfogande om entreprenören inte kan utföra sina åtaganden enligt entreprenadavtalet på grund av exempelvis en konkurs.

Bakgrunden i målet

En bostadsrättsförening ingick ett entreprenadavtal med en entreprenör, avseende uppförandet av ett antal radhus. Parterna avtalade om att ABT 06 skulle tillämpas på entreprenaden. Entreprenaden blev några månader försenad, och föreningen menade att parterna på grund av detta ingick en särskild överenskommelse om förseningsersättning. I januari 2017 godkändes entreprenaden. Senare samma år försattes entreprenören i konkurs.

Inför entreprenaden hade en garantigivare lämnat en garantiutfästelse som omfattade entreprenörens förpliktelser mot föreningen med anledning av entreprenadavtalet. Efter att entreprenören hade försatts i konkurs vände sig bostadsrättsföreningen till garantigivaren och krävde att den skulle ersätta föreningen för förseningskostnader, avhjälpandekostnader samt vissa skador som enligt föreningen uppstått. Garantigivaren bestred betalningsansvar, vilket ledde till att föreningen väckte talan. Målet har nu prövats av Svea hovrätt, dom den 21 december 2021 i mål nr T 1061-20.

Den aktuella garantin

Av garantiutfästelsen framgick bland annat att garantigivaren hade gått i borgen mot föreningen för entreprenörens förpliktelser enligt entreprenadavtalet intill dess eventuella fel, som noterats vid slutbesiktning eller vid annan besiktning inom två år efter entreprenadtidens utgång, avhjälpts.

Föreningen och försäkringsgivaren hade skilda uppfattningar om innebörden och omfattningen av garantin.

Förseningskostnader

Bostadsrättsföreningen menade att färdigställandet av entreprenaden hade försenats med tre månader, och att föreningen och entreprenören därför hade kommit överens om att entreprenören skulle betala ersättning för förseningen till de personer som skulle flytta in i de berörda radhusen. Föreningen krävde i målet att garantigivaren skulle betala den överenskomna ersättningen.

Enligt garantins ordalydelse gällde den entreprenörens ”förpliktelser enligt avtalet om totalentreprenad”. Hovrätten började med att notera att föreningens krav avseende ersättning för förseningskostnader inte hade sin grund i entreprenörens förpliktelser enligt det ursprungliga entreprenadavtalet, utan att kravet istället baserades på en senare överenskommelse mellan parterna.

Föreningen gjorde gällande att den senare överenskommelse innebar att entreprenören befriades från skyldigheten att betala det vite som annars hade löpt enligt ABT 06 och parternas ursprungliga entreprenadavtal. Överenskommelsen skulle alltså ha trätt istället för avtalets bestämmelser om vite, och var dessutom mer förmånlig för entreprenören och garantigivaren än vad en tillämpning av entreprenadavtalets vitesbestämmelse skulle ha varit (då den överenskomna ersättningen var lägre än vad vitet hade uppgått till).

Enligt hovrätten kunde det ifrågasättas om garantin överhuvudtaget skulle omfatta förpliktelser som följer av en sådan sidoöverenskommelse som den aktuella. Hovrätten fortsatte dock med att konstatera att en grundläggande förutsättning för att föreningen skulle kunna få ersättning från garantigivaren för dessa kostnader var att föreningen hade visat att det förelåg en överenskommelse där vitet ersattes av kostnadsersättningen. Enligt hovrättens bedömning hade föreningen inte lyckats styrka att entreprenören och föreningen hade träffat en sådan överenskommelse. Redan på grund av dessa brister kunde föreningens talan mot garantigivaren om förseningsersättning inte få framgång.

Konstruktionsfel samt övriga krav

Bostadsrättsföreningen gjorde även gällande att den under vintern efter entreprenadens godkännande hade upptäckt ett konstruktionsfel i samtliga radhus, och att konstruktionsfelet i vissa radhus hade orsakat vattenskador.

Garantigivaren medgav att konstruktionsfelet förekom i ett av radhusen, för övriga hus bestred garantigivaren att felet förelåg. Garantigivaren bestred även att de påstådda konstruktionsfelen orsakat vattenskador. Detta innebar att föreningen bland annat behövde visa att det rörde sig om fel samt att felen hade reklamerats på rätt sätt. Enligt hovrätten var den utredning som föreningen la fram inte tillräcklig för att visa att det förelåg konstruktionsfel i övriga hus. Föreningens yrkande om ersättning för avhjälpandekostnader för övriga hus bifölls därför inte av domstolen.

Av bostadsrättsföreningens krav återstod då cirka 2 000 000 kr. Efter entreprenadens godkännande innehöll föreningen runt 2 500 000 kr för krav mot entreprenören. Parterna var ense om att garantigivaren hade rätt att dra av det innehållna beloppet från de kostnader om garantigivaren skulle betala ut (med andra ord, avhjälpandekostnader och dylikt skulle i första hand regleras mot det innehållna beloppet, i andra hand skulle kostnaderna ersättas av garantigivaren).

Hovrätten konstaterade att den återstående delen av bostadsrättsföreningens krav var mindre än det innehållna beloppet, och att rätten därför saknade skäl att ta ställning till övriga kostnader som föreningen begärt att garantigivaren skulle ersätta. Föreningen fick istället nöja sig med att räkna av de kraven från det innestående beloppet.

Domen har inte överklagats.

Kommentar till domen samt något om säkerheter

Försäkringar och garantier syftar till att minska parternas risker i samband med entreprenaden. Enligt kap. 5 § 22 AB 04 och kap. 5 § 23 ABT 06 ska entreprenören ha en allriskförsäkring (som täcker skador på entreprenaden) och en ansvarsförsäkring (som täcker skadeståndsanspråk som riktas mot entreprenören). Om beställaren är byggherre ska denne vara medförsäkrad i allriskförsäkringen.

Ofta täcker dessa försäkringar inte kostnader för att åtgärda fel – om en entreprenör till exempel åtagit sig att installera lampor men underlåtit att göra det brukar kostnaderna för att åtgärda det i regel inte ersättas via de nämnda försäkringarna. Det finns dock andra sätt för en beställare att skydda sig mot den typen av risker.

För det första har beställaren rätt att hålla inne delar av ersättningen till entreprenören som säkerhet för bland annat avhjälpandekostnader (se kap. 6 §§ 12, 15 och 16 AB 04/ABT 06). Om entreprenören inte avhjälper fel och beställaren tvingas åtgärda felen på egen hand kan denne alltså välja att kvitta avhjälpandekostnaderna mot det innehållna beloppet.

För det andra är det vanligt att parterna ställer olika former av säkerheter för sina förpliktelser. Dessa säkerheter är tänkta att skydda den ena parten om motparten inte kan eller vill fullgöra sina åtaganden enligt entreprenadavtalet.

För entreprenörens förpliktelser enligt entreprenadavtalet är det till exempel vanligt med garantier och andra former av försäkringar än de som nämns ovan (såsom en så kallad fullgörandeförsäkring), som innebär att beställaren kan kräva ersättning av en tredje part om entreprenören inte fullgör sina åtaganden. Motsvarande säkerheter finns för beställarens förpliktelser, där entreprenören kan kräva ersättning av en tredje part om beställaren inte betalar för entreprenaden.

Vare sig AB 04 eller ABT 06 föreskriver att en part måste lämna en sådan säkerhet för sitt åtagande, men kap. 6 § 21 AB 04/ABT 06 innehåller vissa kompletterande regler för det fall att kontraktshandlingarna föreskriver att en part är skyldig att ställa säkerhet för sina förpliktelser.

I det ovan redovisade rättsfallet hade beställaren två typer av säkerheter till sitt förfogande: dels det innehållna beloppet, dels en garanti. I fallet var parterna överens om att det innehållna beloppet skulle nyttjas i första hand. Eftersom domstolen kom fram till att föreningens krav inte översteg det innehållna beloppet behövde garantigivaren därför inte utge någon ersättning för de aktuella kostnaderna till föreningen.

Från och med den 1 februari 2022 gäller nya förenklade regler för upphandlingar på det så kallade icke-direktivstyrda området. Det omfattar upphandlingar som ligger under EU:s tröskelvärden och som inte styrs av EU:s upphandlingsdirektiv.

I samband med lagändringarna har nya direktupphandlingsgränser införts. Om upphandlingens värde understiger dessa gränser är det tillåtet att använda direktupphandling.

Det finns två olika direktupphandlingsgränser i LOU och LUF. Den ena gäller för varor, tjänster och byggentreprenader med undantag för sociala tjänster och andra särskilda tjänster. Den andra gäller särskilt för sociala tjänster och andra särskilda tjänster.

Direktupphandlingsgränserna är olika i LOU och LUF och anges, från och med den 1 februari 2022, med nominella belopp i lagtexten. De nya direktupphandlingsgränserna gäller för upphandlingar som påbörjas den 1 februari 2022 och därefter. För upphandlingar som påbörjats dessförinnan gäller de äldre reglerna.

Från och med den 1 januari 2022 gäller även nya tröskelvärden. Detta innebär att nya direktupphandlingsgränser gällde under perioden 1 januari 2022 fram till dess att de nya lagändringana trädde i kraft den 1 februari 2022. För upphandlingar som påbörjats under denna period är det dessa direktupphandlinsgränser som tillämpas.

Nedan följer en sammanställning över direktupphandlingsgränserna.

Direktupphandlingsgränsen 2022-01-01 – 2022-02-31

Varor, tjänster och byggentreprenader:                                                    Sociala tjänster och andra särskilda tjänster:

LOU: 626 284 kronor                                                                                    LOU: 626 284 kronor

LUF: 1 165 804 kr                                                                                          LUF: 1 165 804 kr

LUFS: 1 165 804 kronor

Direktupphandlingsgränsen från 2022-02-01

Varor, tjänster och byggentreprenader:                                                    Sociala tjänster och andra särskilda tjänster:

LOU: 700 000 kronor                                                                                    LOU: 7 802 550 kronor

LUF: 1,2 miljoner kronor                                                                               LUF: 10 403 400 kronor

LUFS: 1,2 miljoner kronor

_____________________

I samband med att de nya upphandlingsreglerna trädde i kraft har Kilpatrick Townsend i samarbete med JP Infonet sänt två webbinarier om det förenklade upphandlingsregelverket som går att se via länkarna nedan:

Del 1 ”Det här behöver du veta om de nya direktupphandlingsreglerna”.

Del 2  ”Det här behöver du veta om annonspliktiga icke-direktivstyrda upphandlingar”.

En kommun och en entreprenör ingick ett avtal om utförandeentreprenad enligt AB 04. Efter entreprenaden uppkom en tvist om vilken mängd arbete parterna hade avtalat om. Målet har nu prövats av Svea hovrätt (dom 2021-11-29, mål nr T 4193-20), som vid avtalstolkningen bland annat tog fasta på parternas agerande efter avtalets ingående.

Bakgrunden i målet

Enligt parternas avtal skulle entreprenören bland annat schakta för och placera ut ledningar. Avtalet var ett mängdkontrakt, vilket innebar att ersättningen för arbetet skulle beräknas efter utförda mängder utifrån ett fastställt à-pris.

I samband med slutregleringen framkom det att parterna var oense om vilken mängd ledningsbäddar som de hade avtalat om – entreprenören hade utfört ledningsbäddar under samtliga VA-ledningar och menade att den hade rätt till ersättning för allt arbete, medan kommunen menade att den endast hade beställt ledningsbäddsarbeten under den understa VA-ledningen (och att entreprenören därför endast hade rätt till ersättning för dessa arbeten).

Entreprenören väckte därefter talan mot kommunen och yrkade ersättning för samtliga lednings­bäddsarbeten. Huvudfrågan i målet var om parterna hade avtalat om att ledningsbäddar skulle utföras under samtliga VA-ledningar eller enbart under den understa VA-ledningen.

Relevanta kontraktshandlingar

Tre kontraktshandlingar var enligt Svea hovrätt av särskild betydelse för den aktuella frågan: mängdförteckningen, en ritning benämnd ”Normalsektion” samt en fråga/svar som ställts till kommunen under anbudstiden.

Av mängdförteckningen, som anslöt till AMA Anläggning 13, framgick hur en ledningsbädd skulle utföras. Hovrätten konstaterade att det varken av mängdförteckningens ordalydelse eller av ordalydelsen i den relevanta föreskriften i AMA framgick att ledningsbäddar skulle läggas under samtliga VA-ledningar.

Ritningen över normalsektioner hade endast en ledningsbädd utritad under den understa VA-ledningen, men parterna var oense om vad detta innebar. Enligt hovrätten framstod det dock som att entreprenörens och kommunens vittnen var överens om att den aktuella typen av arbete behövde utföras under samtliga VA-ledningar för att ledningsförläggningen skulle kunna ske på ett korrekt sätt (kommunens vittnen sa att underlaget måste packas så att ledningarna får rätt fall, medan entreprenörens vittnen kallade samma typ av arbete för ledningsbäddsarbete).

Kommunen hade i målet inte angett vilken kod eller vilket krav i AMA som skulle gälla för de ”andra” arbetena istället för CEC.2111 (som reglerar ledningsbäddar under VA-ledningar). Mot bakgrund av bland annat detta konstaterade hovrätten att det – trots att ritningen över normalsektioner bara hade en ledningsbädd utritad underst i schaktet – var oklart vad som faktiskt hade avtalats genom ritningen.

Under anbudstiden ställde entreprenören dessutom följande fråga till kommunen: ”Kraven i AMA under CEC.2111 gäller det för alla ledningar?”, varpå kommunen svarade ”Nej, kraven i AMA under CEC.2111 gäller VA-ledningar”. Hovrätten ansåg att ordalydelsen i fråga/svar gav utrymme för såväl uppfattningen att CEC.2111 gällde för samtliga VA-ledningar som uppfattningen att koden bara gällde för den understa VA-ledningen.

Övriga tolkningsdata

Efter att ha konstaterat att ingen av kontraktshandlingarna klart angav vad som hade avtalats mellan parterna gick hovrätten vidare och noterade att entreprenören vid upprepade tillfällen efter avtalets ingående hade försökt få klarhet i frågan om ledningsbäddar enligt CEC.2111 skulle utföras under alla VA-ledningar. Vid ett av tillfällena infogades en skrivning i det aktuella byggmötesprotokollet som enligt hovrätten måste tolkas som att ledningsbäddar skulle utföras under samtliga VA-ledningar.

Arbetet avseende ledningsbäddar för samtliga VA-ledningar hade dessutom löpande redovisats av entreprenören och godkänts av kommunen. Fakturering hade även skett och a conto-betalning hade erlagts av kommunen.

Utifrån detta konstaterade hovrätten att entreprenören hade haft fog för att tolka avtalet på det sätt som bolaget angav, och kommunen måste också ha förstått att entreprenören uppfattade avtalet på det angivna sättet.

Hovrättens slutsats

Sammantaget ansåg hovrätten att övervägande skäl talade för att avtalet skulle tolkas på det sätt som entreprenören gjorde gällande. Kommunen skulle därmed ersätta entreprenören för ledningsbäddarna under samtliga VA-ledningar. Domen har vunnit laga kraft.

Kommentar

Vid avtalstolkning (det vill säga fastställandet av ett avtals innehåll) ska man göra en samlad helhets­bedömning, där hänsyn bland annat ska tas till avtalets ordalydelse och parternas beteende efter avtalets ingående. Vad gäller ordalydelsen i kontraktshandlingarna i det aktuella fallet konstaterade hovrätten att det var oklart hur avtalet skulle förstås. Domstolen fäste därför stor vikt vid vad som ägde rum efter avtalet hade ingåtts. I detta fall hade entreprenören vid upprepade tillfällen försökt reda ut den aktuella frågan och även agerat utifrån sin uppfattning om avtalets innebörd. Kommunen hade dessutom godkänt arbetena och betalat för dem. Utifrån bland annat detta konstaterade hovrätten att avtalet skulle förstås på det sätt som entreprenören gjorde gällande. Som rättsfallet belyser kan det vara bättre att reda ut frågetecken direkt när de uppkommer än att vänta till entreprenadens slut.

I vissa entreprenader kan beställaren välja att utöka samverkan med entreprenören (även känt som partnering). Det sker till exempel i mer tekniskt komplicerade projekt där omfattningen av entreprenaden inte är känd när den ska upphandlas. Genom utökad samverkan kan beställaren ta vara på entreprenörens särskilda kompetens och bättre säkerställa kvaliteten. En av nackdelarna är dock att det kan bli svårare att bestämma kontraktssumman när avtalet ingås eftersom projektets omfattning inte är känd. Just frågan om bestämmande av kontraktssumman aktualiseras i en ny hovrättsdom (Hovrätten över Skåne & Blekinge, dom 2021-12-06, mål nr T 487-21).

Bakgrund

Parterna i målet hade avtalat om en samverkansentreprenad. Den var uppdelad i två faser: en för projektering och en för utförande. Kontraktssumman var fast men det fanns en begränsad möjlighet att räkna upp summan. Vid slutet av den första fasen skulle parterna hur som helst bekräfta och fastställa kontraktssumman för utförandet genom ett tilläggsavtal. Om parterna inte kunde enas hade beställaren rätt att avbryta entreprenaden. Entreprenören skulle i sådant fall få ersättning på löpande räkning för vissa nedlagda kostnader.

När projekteringsfasen avslutades övergick parterna till utförandefasen. De träffade dock inte något tilläggsavtal för kontraktssumman, trots att detta var avsikten från början. Frågan var då vad som gällde för kontraktssumman: skulle den kvarstå oförändrad eller räknas upp i någon utsträckning?

Hovrättens överväganden

Hovrätten konstaterade att parterna inte hade avtalat om vad som skulle gälla om fas två inleddes utan att ett tilläggsavtal träffats. Enligt hovrätten gick det inte att tillämpa bestämmelsen om ersättning på löpande räkning som hade gällt vid ett avbrytande, såsom entreprenören förespråkade. Den bestämmelsen tog nämligen sikte på projekteringen, inte utförandet.

I målet hade entreprenören fört bevisning kring att parterna senare kommit överens och agerat som om löpande räkning skulle gälla för avvikelser i kontraktsarbetena. Bevisningen gav dock enligt hovrätten inte stöd för att parterna avtalat om löpande räkning.

Hovrätten fann mot den angivna bakgrunden att kontraktssumman skulle gälla oförändrad. Det uteslöt naturligtvis inte att entreprenören i förekommande fall fick ersättning för ÄTA-arbeten; så skedde också.

Slutsatser och lärdomar

Såväl beställaren som entreprenören har överklagat domen till Högsta domstolen. Det återstår att se om Högsta domstolen ger prövningstillstånd och om hovrättens slutsatser ska stå sig. Hovrättens avgörande påminner hur som helst om svårigheten att i samverkansentreprenaden reglera kontraktssumman när entreprenadens omfattning ändras. Avgörandet ger samtidigt vissa uppslag för hur problem kan förebyggas.

I ett första led kan båda parter vara betjänta av att tydligare reglera vad som händer när en samverkansentreprenad övergår från projekteringsfasen till utförande. En tät avtalsskrivning kan aldrig helt utesluta en tvist, men ökar inte desto mindre förutsebarheten och minimerar i vart fall risken för tvist.

I ett andra led bör man överväga att införa kontrollmekanismer inom den egna organisationen, såsom en intern påminnelse vid första fasens slut om vad som gäller enligt avtalet och de åtgärder som kan behöva vidtas.

I en dom meddelad av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 23 november 2021, mål nr T 3896‑20, hade hovrätten anledning att ta ställning till ett antal intressanta frågor. Dessa innefattande bland annat huruvida en beställare av en totalentreprenad hade föreskrivit en viss teknisk lösning trots att konstruktionsritningar inte upprättats för lösningen och att begreppet ”typ” hade använts i anslutning till angivandet av en viss produkttyp. Därutöver hade domstolen att bedöma innebörden och följden av ett avtalsvillkor vari det angavs att entreprenören skulle överta ansvaret för riktigheten av den tekniska lösning som beställaren föreskrivit. Hovrätten hade dessutom även anledning att säga något om entreprenörens garantiansvar enligt kap. 5 ABT 06.

Tvistens bakgrund

Bakgrunden till tvisten var följande. I en totalentreprenad som avsåg om- och nybyggnad av en handelsgalleria i Kristianstad ingick som en del av entreprenaden att entreprenören skulle lägga ett så kallat kubbgolv i stora delar av gallerian. Entreprenaden, inklusive den del som innefattade kubbgolvet, godkändes vid slutbesiktning men under garantitiden uppstod skador i golvet i form av dels sprickor i golvet, dels att golvet släppte från det underlag som det var lagt på. Beställaren yrkade ersättning från entreprenören med ett belopp motsvarande kostnaden för att byta ut hela golvet.

Förekomsten av föreskriven teknisk lösning

Hovrätten inledde med att ta ställning till frågan om vilken av parterna som ansvarade för golvets funktion och beskaffenhet. Det gjordes genom en prövning av huruvida beställaren hade föreskrivit en teknisk lösning avseende just funktion och beskaffenhet, varvid det konstaterades att ordalydelsen i förfrågningsunderlaget angav att golvet med dess egenskaper skulle vara av visst slag, nämligen ”Trägolv, kubb, typ ’KubbgolvBase’ furu, ABS-slipad”. Enligt domstolen var det att betrakta som en preciserad beskrivning genom hänvisning till fabrikat, slipning och ytbehandling. Beträffande att det inte funnits några särskilt upprättade konstruktionsritningar eller motsvarande handlingar hänvisades till att det rörde sig om ett golv som inte förutsatte sådana handlingar. Därför kunde upprättandet av sådana handlingar inte ses som ett formellt krav för att anse att en viss konstruktion är att beteckna som en föreskriven teknisk lösning. Det avgörande är istället att lösningen beskrivs på ett tydligt sätt, något som uppgifterna i förfrågningsunderlaget gjorde. Inte heller, menade hovrätten, kunde förekomsten av ordet ”typ” tolkas som ett förbehåll som innebar att det endast var fråga om en exemplifiering, med följden att det därmed ankom på entreprenören att slutligt närmare bestämma vilket golv som skulle läggas. Med beaktande av att det i underlaget angetts att även likvärdiga material fick användas men att sådan likvärdighet avgjordes av beställaren ansåg hovrätten att den enda rimliga betydelsen av ordet ”typ” var att det hade använts för att beskriva vilken sorts golv som beställaren önskat få lagt i gallerian. Mot den nu angivna bakgrunden konkluderades att beställaren hade föreskrivit en teknisk lösning i fråga om kubbgolvet.

Ansvarsövertagandet av den tekniska lösningen

Beställaren hade emellertid gjort gällande att om det skulle anses vara fråga om en föreskriven teknisk lösning så hade entreprenören övertagit ansvaret för riktigheten av densamma. Detta med hänvisning till ett visst avtalsvillkor i de administrativa föreskrifterna, vari det också angavs att beställaren åtog sig att till entreprenören överlåta samtliga ingångna konsultavtal för projektering i syfte att säkerställa entreprenörens regressrätt vid eventuell skada. I hovrätten gjorde entreprenören förvisso gällande att det inte hade skett någon sådan överlåtelse av regressansvar, men även med beaktande av det så delade hovrätten tingsrättens bedömning innebärandes att entreprenören – i enlighet med det aktuella avtalsvillkoret – ansågs ha övertagit ansvaret för riktigheten av den tekniska lösning som beställaren föreskrivit. Därigenom, menade hovrätten, hade entreprenören inte endast ett utförandeansvar avseende kubbgolvet enligt kap. 1 § 8 ABT 06 utan också ett ansvar för att golvet motsvarat vad som fordrats med hänsyn till den redovisade planerade användningen av gallerian.

Entreprenörens garantiansvar

Utgångspunkt avseende garantiansvaret

Därefter tog sig hovrätten an frågan om ansvaret för bristerna i kubbgolvet, varvid det fastslogs dels att kap. 5 § 5 ABT 06 stadgar att entreprenören ansvarar för fel som framträder under garantitiden, dels att med fel avses avvikelse som innebär att en del av en entreprenad inte utförts alls eller inte utförts på ett kontraktsenligt sätt. Vidare noterades att det av kommentaren till kap. 5 § 5 ABT 06 bland annat följer att entreprenören, i situationer då hans ansvar inte är begränsat till utförande enligt en av beställaren anvisad teknisk lösning eller konstruktion, normalt har ett garantiansvar för att entreprenaden uppfyller de funktionskrav som avtalats eller som följer av för entreprenören redovisad planerad användning. Eftersom att parterna inte hade avtalat om någon uttrycklig funktion hade hovrätten att ta ställning till frågan om kubbgolvet hade uppfyllt det funktionskrav som följde av den redovisade planerade användningen.

Därvid fastslog domstolen att beträffande garantiansvar får det som utgångspunkt anses ankomma på beställaren att i ett inledande skede visa att det föreligger en avvikelse från kontraktsenligt skick. Om en sådan avvikelse är för handen så medför garantiansvaret att entreprenören ansvarar för bristen för det fall han inte kan visa att entreprenaden har utförts kontraktsenligt eller gör sannolikt att felet beror på vanvård eller onormalt brukande. Därutöver, anmärkte hovrätten, kan entreprenören också gå fri från ansvar om felet beror på av beställaren utförd felaktig projektering eller annat som kan hänföras till beställaren.

Beträffande skadorna på kubbgolvet fastslog hovrätten därefter att orsakerna till skadorna saknade betydelse för det ansvar som entreprenören, enligt den just nämnda utgångspunkten, har för golvfunktionen. Detta då redan förekomsten av skador, förutsatt att de har sådan omfattning att golvet kan anses ha förlorat sin grundläggande funktion och användbarhet, i sig medför en avvikelse från kontraktsenligt skick. Därvid menade hovrätten att beställaren hade visat att skadorna på golvet hade haft sådan omfattning och utbredning i gallerian att det krav på användbarhet som följde av den planerade användningen av gallerian inte hade uppnåtts. Således hade skadorna, vilka framträtt under garantitiden, i sig utgjort en avvikelse från kontraktsenligt skick. Mot den bakgrunden övergick domstolen därefter till att pröva om entreprenören kunde visa att entreprenaden utförts kontraktsenligt alternativt göra sannolikt att felet berodde på vanvård eller onormalt brukande.

Kontraktsenligt utförande?

Beträffande kontraktsenligheten var parterna överens om att valet av det aktuella kubbgolvet var kontraktsenligt i sig, varför frågan snarast var om golvets läggningsanvisningar hade följts eller inte vid golvläggningen. Hovrätten anmärkte emellertid även att med tanke på att entreprenören, enligt vad som ovan sagts, ansvarade för riktigheten av den tekniska lösningen så skulle ett utförande enligt läggningsanvisningarna som visar sig inte ha varit fackmässigt vara entreprenörens ansvar. Beträffande de moment i golvläggningen där ett visst utförande inte hade angetts av golvtillverkaren menade domstolen vidare att det får anses ankomma på entreprenören att visa att utförandet har varit fackmässigt.

Vid en genomgång av golvtillverkarens läggningsanvisningar kunde det konstateras att det fanns ett antal krav däri, bland annat avseende fuktkvoter, användandet av vissa sorters speciallim, underlagets beskaffenhet, avjämningsmassans beskaffenhet samt temperatur och relativ fuktighet i rummet. Entreprenören försökte, genom såväl muntlig som skriftlig bevisning, visa att de aktuella kraven hade uppfyllts men domstolen fäste vikt vid avsaknaden av bevarade egenkontroller och konstaterade att det gjorde det svårt att visa att golvläggningen skett på ett sätt som når upp till vad som krävs för ett kontraktsenligt utförande. Mot den bakgrunden menade hovrätten att vid en sammantagen bedömning var slutsatsen att entreprenören inte hade visat att entreprenaden hade utförts kontraktsenligt.

Berodde felet på vanvård eller onormalt brukande?

För att söka undslippa garantiansvaret återstod således för entreprenören att göra sannolikt att felet med kubbgolvet berodde på vanvård eller onormalt brukande. Entreprenören anförde därvid att skadorna hade uppstått till följd av beställarens bristande underhåll i kombination med felaktig skötsel.

Därvid anmärkte domstolen inledningsvis att vid bedömningen av orsaken till skadorna är det av intresse vid vilken tidpunkt som de uppkommit. Detta eftersom att om skadorna uppstått först en tid efter överlämnandet skulle det kunna tala för att skadeorsakerna var hänförliga till beställarens bristande underhåll eller felaktiga skötsel av golvet. Genom den framlagda bevisningen framstod det enligt hovrätten som om de inledande problemen med kubbgolvet hade varit av relativt begränsad omfattning. Enligt domstolens resonemang skulle det i viss utsträckning kunna tala för att skadorna uppstått av anledningar hänförliga till beställaren, men att denna omständighet i sig var otillräcklig för att det skulle kunna konstateras att felen föranletts av bristande underhåll eller felaktig skötsel.

Efter att ha konstaterat att inte heller sakkunnigbevisningen i målet gjorde det möjligt att dra några säkra slutsatser om orsaken till hur skadorna uppkommit noterade hovrätten att något som skulle kunna tala för att skadorna uppstått på grund av bristande skötsel eller vanvård är om beställaren har avvikit från föreskrivna skötsel- och underhållskrav. Hovrätten menade därvid att anvisningarna i golvtillverkarens produktinformation var av särskilt intresse, varvid det konstaterades att de aktuella anvisningarna var otydliga. Med hänvisning till att entreprenören hade övertagit ansvaret för riktigheten av den tekniska lösningen menade hovrätten att sådana otydligheter i de underhålls- och skötselanvisningar som överlämnats till beställaren fick falla tillbaka på entreprenören. Mot bakgrund av det, samt ett i övrigt tvetydigt bevisläge, var hovrätten av uppfattningen att entreprenören inte kunde anses ha gjort sannolikt att felen orsakats av beställarens bristande underhåll och/eller skötsel.

Tvistens utfall

I konklusion ansåg hovrätten därmed att entreprenören ansvarade för funktionsfelet i kubbgolvet och att beställaren därmed hade rätt till ersättning motsvarande kostnaden för avhjälpande av felet i enlighet med kap. 5 § 17 ABT 06. Beträffande avhjälpandekostnadens storlek menade domstolen att beställaren styrkt att avhjälpandekostnaden motsvarade det i målet yrkade beloppet, varför beställaren tillerkändes detsamma.

Avslutande kommentar

Genom hovrättens dom och domskäl belyses ett antal intressanta avtalstolkningsfrågor. Bland annat slår domstolen fast att förekomsten av begreppet ”typ” i anslutning till en viss angiven produkttyp inte behöver medföra att någon föreskriven teknisk lösning inte är för handen. Inte heller innebär avsaknaden av särskilt upprättade konstruktionsritningar eller motsvarande handlingar med nödvändighet att det inte är fråga om en föreskriven teknisk lösning, i alla fall inte om lösningen på annat vis har beskrivits med tillräcklig tydlighet. Gällande en entreprenörs ansvarsövertagande av beställarens föreskrivna tekniska lösning kan det också noteras att ett sådant avtalsvillkor kan få långtgående konsekvenser. Den entreprenör som ingår ett avtal med ett sådant villkor bör således förvissa sig om att han har god kännedom om de tekniska lösningar som beställaren har tagit fram. Avslutningsvis kan det också konstateras att hovrätten erbjuder en pedagogisk modell för hur garantiansvaret i kap. 5 § 5 ABT 06 ska tillämpas i praktiken. Från den delen av domen kan också särskilt antecknas vikten av att som entreprenör utföra och dokumentera egenkontroller.

Nyligen avgjorde Hovrätten för Övre Norrland och Lunds tingsrätt varsitt mål rörande konsults skadeståndsskyldighet enligt ABK 09, varför det återigen kan vara intressant att belysa denna fråga. För en djupare förståelse av artikeln redogörs inledningsvis för den rättsliga regleringen i ABK 09 avseende konsults skadeståndsskyldighet.

Rättsliga utgångspunkter

Av kap. 2 § 1 ABK 09 följer att konsulten ska genomföra sitt uppdrag fackmässigt och med omsorg, samt även i övrigt iaktta god yrkessed. Enligt kap. 1 § 2 ABK 09 bestäms omfattningen av konsultens uppdrag av kontraktshandlingarna. Kontraktshandlingar definieras i ABK 09 som ”kontrakt jämte handlingar som är fogade till detta eller som i någon av dessa är angivna som gällande för uppdraget”.

I kap. 5 § 1 ABK 09 regleras konsultens ansvar för skada vid genomförande av konsultuppdraget. Konsulten ansvarar enligt denna bestämmelse, med vissa angivna begränsningar, för skada som konsulten orsakar beställaren genom bristande fackmässighet, åsidosättande av sedvanlig omsorg eller annan vårdslöshet vid genomförande av uppdraget. Om beställaren visar att skada uppstått och gör sannolikt att skadan beror på en felaktighet i konsultens handlingar eller en underlåtenhet av konsulten, ska konsulten visa att denne inte är ansvarig för skadan för att befria sig från ansvar.

Hovrättsmålet

I Hovrätten för Övre Norrlands mål (T 1200-20, dom 2021-09-24) hade en beställare och en konsult ingått ett uppdragsavtal. Konsulten skulle ta fram arkitekt- och konstruktionsritningar för en handelsplats med tillhörande butiksbyggnad som beställaren, i egenskap av totalentreprenör, skulle uppföra. För konsultuppdraget gällde ABK 09. I samband med en storm uppmärksammades brister i takkonstruktionen. Beställaren åtgärdade bristerna men menade att det ingått i konsultens uppdrag att projektera och utforma taket på visst sätt. Beställaren ansökte därför om stämning mot konsulten.

Beställaren hade två konkreta påståenden, vilka tingsrätten benämner som ”felpåstående A” och ”felpåstående B”. Inom ramen för felpåstående A ansåg beställaren att det ingått i konsultens uppdrag att välja rätt terrängtyp för vindlastberäkning samt att kontrollera att rätt vindlastberäkning valts. Beställaren menade att konsulten utfört uppdraget felaktigt i första hand genom att ha valt fel terrängtyp för vindlastberäkning, i andra hand genom att inte ha valt terrängtyp för vindlastberäkning och för det tredje genom att inte ha kontrollerat att rätt terrängtyp valts. Beträffande felpåstående B ansåg beställaren att det ingått i konsultens uppdrag att utforma skärmtakskant och väggkrön, vilket innefattade projektering av förstärkningsbeslag och anvisning för infästning. Beställaren menade att konsulten utfört uppdraget felaktigt då det saknats vissa förstärkningsbeslag och anvisningar för infästning.

Konsulten motsatte sig beställarens felpåståenden och gjorde gällande att inget av det beställaren påstod hade ingått i konsultens uppdrag. Vidare bestred konsulten att vårdslöshet förekommit. Frågan i hovrätten var därför om konsulten hade utfört sitt uppdrag felaktigt och följaktligen vad som ingått i konsultens uppdrag som konstruktionsprojektör (”K-projektör”).

Inom ramen för felpåstående A fann hovrätten att beställaren inte hade styrkt att konsulten valt fel terrängtyp. Vad gällde beställarens andrahands- och tredjehandspåstående anförde hovrätten följande. Den enda kontraktshandling som beskrev omfattningen av konsultens uppdrag som K-projektör var en checklista vilken tingsrätten benämner ”K-checklistan”. Av K-checklistan framgick att uppdraget innefattade bland annat ”Totalstabilitet, samordning”, ”Lastnedräkning” och ”Prefab stålstomme” med anmärkningen ”Kontroll/samordning av tillverkningsritningar”. Beställaren menade att det i konsultens uppdrag måste ha ingått att välja rätt terrängtyp för vindlastberäkningen eller åtminstone kontrollera riktigheten av sådan. Enligt hovrätten var dock dessa kortfattade och generella uttryck inte tillräckliga för att visa att konsulten haft att välja rätt terrängtyp eller ens kontrollera riktigheten av terrängtypen.

Vad gäller felpåstående B anförde hovrätten att det framgick av K-checklistan att byggdetaljer, takdetaljer och takfotsdetaljer inte ingick i uppdraget. Enligt hovrättens mening indikerade detta att förstärkningsbeslag och infästningar inte ingått i konsultens uppdrag. I brist på närmare uppgifter i kontraktshandlingarna fann hovrätten sammanfattningsvis att beställaren inte heller i denna del visat att konsulten utfört sitt uppdrag felaktigt.

Hovrätten tillade dessutom att det får anses naturligt att det är beställaren, i egenskap av beställare och projektets totalentreprenör, som får stå risken för att kontraktshandlingarna blivit så knapphändigt och oklart formulerade.

Hovrätten ogillade mot denna bakgrund beställarens skadeståndstalan. Domen har vunnit laga kraft.

Tingsrättsmålet

Bakgrunden till tvisten i Lunds tingsrätt (T 2703-20, dom 2021-10-29) var att en kommun hade ingått ett ramavtal med ett större konsultbolag avseende utredning och projektering av gator och markanläggningar. Med stöd av ramavtalet avropade kommunen ett uppdragsavtal avseende VA-projektering och upprättande av ett komplett förfrågningsunderlag för en utförandeentreprenad. ABK 09 gällde för konsultuppdraget. Kommunen krävde sedermera konsultbolaget på skadestånd på grund av att kommunen orsakats skada genom att konsultbolaget dels upprättat en mängdförteckning som avvek från MER 13, dels i mängdförteckningen lämnat en felaktig uppgift om antalet jordblock av visst slag. Konsultbolaget hade angett 30 jordblock medan kommunen menade att det i själva verket rörde sig om 7 479 stycken.

Tingsrätten fann att konsultbolaget angett ett felaktigt antal jordblock i den mängdförteckning som upprättats i förhållande till verklig mängd. Frågan blev därför om konsultbolaget utfört uppdraget på ett sätt som inte var fackmässigt. Enligt tingsrätten måste fackmässighet avgöras mot bakgrund av bland annat de krav som kan ställas på den berörda parten och i slutändan av omständigheterna i det enskilda fallet. Emellertid ansåg tingsrätten att det inte fanns skäl att ställa högre krav på det aktuella konsultbolaget än på andra konsultbolag, enbart på grund av det aktuella konsultbolagets storlek. Tingsrätten framhöll att endast mer påtagliga felbedömningar som en konsult gör i en mängdförteckning kan anses vara vårdslösa eller brista i fackmässighet i den mening som avses i kap. 5 § 1 ABK 09. I detta fall fann dock tingsrätten att den felaktiga uppgiften som konsultbolaget hade angett var påtaglig. Uppgiften om antalet jordblock framstod dessutom som så illa underbyggd och felbedömningen var så stor att en normalt kunnig och erfaren konsult inte hade gjort samma felbedömning. Konsultbolaget ansågs därför ha brustit i fackmässighet avseende antalet jordblock.

Vad gällde frågan om avsteg från mängdförteckningen i MER 13 anförde tingsrätten att varje avsteg från MER 13 inte behöver innebära att konsulten brister i sin fackmässighet; det beror helt enkelt på omständigheterna i varje enskilt fall och ytterst på vilka krav som kan ställas på konsulten. Tingsrätten fann dock att avsteget från MER 13 var anmärkningsvärt. Vidare angav tingsrätten att konsultbolaget inte presenterat något sakligt skäl som kunde motivera varför konsultbolaget använt en särskild reglering i mängdförteckningen. Tingsrätten fann därför att konsultbolagets avsteg från MER 13 inte nådde upp till vad kommunen haft rätt att kräva av en normalt skicklig och erfaren konsult.

Tingsrätten kom alltså fram till att konsultbolaget brustit i fackmässighet. Eftersom det var visat att beställaren lidit skada till följd av denna brist fick konsultbolaget betala skadestånd till beställaren. Domen har överklagats till hovrätten.

Sammanfattning

Tingsrättsdomen och hovrättsdomen ovan utgör två exempel på domar som rör konsults skadeståndsskyldighet enligt ABK 09. Hovrättsdomen visar vikten av konsultens uppdrag preciseras i kontraktshandlingarna, eftersom kontraktshandlingarna bestämmer omfattningen av konsultens uppdrag. Hur konsultens uppdrag är definierat i kontraktshandlingarna ligger sedan till grund för bland annat bedömningen av om konsulten uppfyllt sitt kontraktsåtagande eller inte och följaktligen huruvida beställaren kan kräva konsulten på skadestånd.

Tingsrättsdomen visar å sin sida hur bedömningen av en konsults fackmässighet kan göras. I sin bedömning av konsultens fackmässighet utgick tingsrätten bland annat från vad beställaren hade rätt att kräva av en normalt skicklig och erfaren konsult.

Den 17 november 2021 beslutade riksdagen om att nya och förenklade regler ska införas för offentliga upphandlingar på det så kallade icke-direktivstyrda området, det vill säga upphandlingar vars uppskattade värde understiger tröskelvärdena för när en upphandling ska omfattas av EU:s upphandlingsdirektiv och som vi i Sverige därför kan reglera. De nya reglerna innebär bland annat att direktupphandslingsgränserna enligt lagen om offentlig upphandling (LOU), lagen om upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) och lagen om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet (LUFS) kommer att förändras.

En direktupphandlingsgräns är det gränsvärde som avgör om direktupphandling får användas av den upphandlande myndigheten eller inte. För det fall en upphandlings värde understiger direktupphandslingsgränsen får direktupphandling ske. Enligt de nuvarande reglerna är direktupphandlingsgränserna bestämda till olika procentsatser av de ovan nämnda tröskelvärdena. Genom de nya bestämmelserna kommer direktupphandslingsgränserna istället att utgöras av fasta nominella belopp. För upphandlingar enligt LOU kommer direktupphandling att få användas vid upphandling av varor, tjänster och byggentreprenader när upphandlingens värde understiger 700 000 kr. Detsamma gäller enligt LUF och LUFS när upphandlingens värde understiger 1 200 000 kr.

De nya upphandlingsreglerna träder i kraft den 1 februari 2022.

Under hösten har Högsta domstolen meddelat tre domar som rör expropriation – det vill säga när det allmänna tvångsvis köper mark från privata ägare. I denna artikel tittar vi närmare på institutet och vad de nya rättsfallen betyder.

Vad är expropriation?

Expropriation innebär att det allmänna tvångsvis övertar äganderätten till en fastighet från dess ägare. Det allmänna får även överta servitut eller nyttjanderätt. Genom exproprieringen upphävs den tidigare ägarens eller rättshavarens rätt till egendomen. Vid expropriation upphör även eventuell tomträtt. I vissa fall kan även privata aktörer expropriera andra privata aktörer.

I expropriationslagens 2 kap. anges de ändamål som kan berättiga expropriering. Listan på expropriationsändamål är förhållandevis lång och avser i huvudsak samhällsbyggnadsprojekt av olika slag. Vid sidan av expropriationslagen finns även ett tjugotal andra lagar som tillåter liknande markåtkomst för det allmänna. Några exempel är fastighetsbildningslagen, plan- och bygglagen (”PBL”) samt diverse lagar om vägar, ledningar, järnvägar och anläggningar.

När expropriation eller liknande markåtkomst sker har fastighetsägaren rätt till ekonomisk kompensation. Om hela fastigheten exproprieras har ägaren rätt till en löseskilling som svarar mot fastighetens marknadsvärde. Exproprieras endast del av fastigheten ska intrångsersättning betalas med ett belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen. På såväl löseskillingen som intrångsersättningen ska det i regel göras ett påslag om 25 procent och utöver det har fastighetsägaren rätt till skadestånd för eventuell ytterligare skada som ägaren lider.

Kort om rättsfallen

Högsta domstolens första avgörande denna höst (dom 2021-09-09 i mål nr T 6866-20) gällde frågan om en tomträttshavare har rätt till ersättning vid fastighetsreglering. Att en tomträttshavare har rätt till ersättning vid expropriation eller vid inlösen enligt PBL var känt sedan tidigare. I fastighetsbildningslagen anges dock enbart fastighetsägare som ersättningsberättigade. Här kom Högsta domstolen fram till att tomträttshavare bör likställas med fastighetsägare även vid fastighetsreglering, så att systemet blir enhetligt.

Även höstens andra avgörande (dom 2021-10-08 i mål nr T 3781-20) gällde fastighetsreglering. En kommun och en fastighetsägare hade ingått ett exploateringsavtal. I avtalet stod att kommunen skulle ersätta fastighetsägaren för marken med visst belopp. När det flera år senare blev aktuellt med en fastighetsreglering hänvisade kommunen till nyss nämnt avtalsvillkor och menade att parterna slutligt reglerat storleken av löseskillingen. Det höll Högsta domstolen inte med om. Fastighetsbildningslagen innehåller visserligen bestämmelser om att fastighetsägaren kan samtycka till en lägre ersättning. Dessa bestämmelser tar dock sikte på förrättningsförfarandet vid fastighetsreglering. Högsta domstolen ansåg därför att exploateringsavtalet inte var tillräckligt nära knutet till det förfarandet för att tillmätas betydelse.

Det tredje och sista avgörandet (dom 2021-10-29 i mål nr T 5444-20) rörde rätten till skadestånd vid förtida inlösen enligt lagen om byggande av järnväg. Ett förtida inlösen innebär att fastighetsägaren har rätt att få sin fastighet inlöst redan innan en järnvägsplan fastställts och kan endast bli aktuell när fastighetsägaren har synnerliga skäl. I målet hade fastighetsägarna beviljats ett förtida inlösen på grund av svår sjukdom. Frågan var om de kunde få sina kostnader för flytt och lagfart ersatta. Högsta domstolens svar var nekande. Enligt domstolen måste det liksom för alla andra skadeståndskrav finnas ett orsakssamband mellan inlösen och skadan. Eftersom fastighetsägarna var tvungna att flytta på grund av sjukdom var inte flytt- och lagfartskostnaderna en följd av att Trafikverket löste in fastigheten. Kostnaderna var därmed inte orsakade av inlösen, vilket innebar att fastighetsägarna inte fick kostnaderna ersatta.

Avslutande kommentar

Att tre mål om expropriation prövats av Högsta domstolen i höst är antagligen ingen slump. Det har istället troligtvis sin förklaring i att domstolen ansett att rättsläget varit oklart i olika hänseenden när det kommer till expropriation.

Expropriation är en mycket ingripande åtgärd och förekommer därför tämligen sällan, ofta inte fler än tio gånger om året. När det väl sker finns nu tydligare riktlinjer från Högsta domstolen om vad som gäller för ersättningen. Det gäller särskilt vid fastighetsreglering, där det nu står klart att tomträttshavare ska likställas med fastighetsägare och att bestämmelser i exploateringsavtal som huvudregel inte inskränker rätten till ersättning.

Avgörandena är inte bara bra att känna till för fastighetsägare och andra rättshavare som kan utsättas för expropriation, utan även för det allmänna när det övervägs olika alternativ till viktiga samhällsbyggnadsprojekt. Genom dessa klargöranden är förhoppningen också att Högsta domstolen underlättar för det allmänna och de privata aktörerna att träffa frivilliga överenskommelser. Det bör i sin tur leda till mer effektiva processer för sådana typer av byggnadsprojekt.

Den 18 november 2021 meddelade regeringen ett beslut som innebar att Cementa får tillstånd att fortsätta bryta kalk i Slite. Tillståndet gäller till och med den 31 december 2022 och förhoppningen är att Cementa under tiden ska kunna få tillstånd enligt de vanliga reglerna i miljöbalken. Cementa har redan lämnat in en ansökan till Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt om ett kortare tillstånd på 3–4 år. Detta kortare tillstånd ska sedan kunna gälla medan en ansökan om ett nytt långsiktigt tillstånd behandlas av mark- och miljödomstolarna.

Regeringens beslut började gälla omedelbart, men det finns ännu en risk att detta beslut upphävs vid en rättslig prövning. Flera miljöorganisationer har sedan tidigare aviserat sin avsikt att begära att Högsta förvaltningsdomstolen (”HFD”) ogiltigförklarar Regeringens beslut. Den 7 december 2021 skickade Urbergsgruppen som första organisation in en sådan ansökan till HFD. Om regeringens beslut upphävs betyder detta att Cementa återigen står utan tillstånd. Berörda enskilda och vissa miljöorganisationer har rätt att begära denna prövning inom tre månader från regeringens beslut.

HFD prövar saken som enda instans och någon möjlighet att överklaga domstolens beslut finns inte. Prövningen är begränsad till frågan om huruvida regeringens beslut strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden har angett eller som klart framgår av omständigheterna. Detta betyder i princip att HFD inte ska göra en allsidig prövning av beslutet som sådant utan enbart ta ställning till om de anledningar som sökandena åberopar medför att regeringens beslut är olagligt. Någon möjlighet för HFD att ändra i regeringens beslut finns inte, antingen upphävs hela beslutet eller så står det fast.

HFD:s prövning kommer sannolikt att ta månader i anspråk. Dock kan domstolen välja att förordna om att regeringens beslut inte ska gälla fram till dess att domstolen slutligen prövat dess laglighet, vilket Urbergsgruppen har bett HFD att göra. I dagsläget står det inte klart om HFD kommer att göra detta eller om man kommer att låta regerings beslut gälla i väntan på rättslig prövning.

I en tvist mellan en fastighetsägare, tillika beställare, och en VVS-installatör, tillika entreprenör, meddelade Nacka tingsrätt dom den 19 oktober 2021 (mål nr T 2458-20). I målet, där entreprenören var kärande och gensvarande medan beställaren var svarande och genkärande, fann tingsrätten att båda parter skulle åläggas en betalningsförpliktelse.

Målet rörde dels i vilken utsträckning entreprenören hade utfört ändrings- och tilläggsarbeten (ÄTA-arbeten) som denne hade rätt till ytterligare ersättning för, dels om något av entreprenörens arbeten var behäftade med fel alternativt om entreprenören underlåtit att utföra visst avtalat arbete. Därtill var parterna oeniga avseende entreprenadformen, där entreprenören var av uppfattningen att entreprenaden var att betrakta som en utförandeentreprenad i enlighet med AB 04 medan beställaren menade att det rörde sig om en totalentreprenad i enlighet med ABT 06.

Tingsrätten inledde med att pröva frågan om entreprenadform och konstaterade därvid att entreprenören inte hade presenterat någon bevisning till stöd för sin uppfattning annat än att det av slutbesiktningsprotokollet framgick att det var en utförandeentreprenad enligt AB 04 och att upphandlingsformen var delad entreprenad. Ställt mot att det av förfrågningsunderlaget, offerten och entreprenadkontraktet framgick att ABT 06 skulle tillämpas i avtalsförhållandet ansåg tingsrätten att det var utrett att parterna hade träffat avtal om en totalentreprenad med ABT 06 som villkor. Tingsrätten konstaterade vidare att det följer av kap. 1 § 1 ABT 06 att beställarens krav ska redovisas i form av föreskrift om viss funktion eller teknisk lösning samt att omfattningen av kontraktsarbetena bestäms av kontraktshandlingarna. Därtill belyste tingsrätten att kap. 2 ABT 06 föreskriver att ÄTA-arbeten ska beställas och hanteras på visst sätt, med risk för att entreprenören annars normalt sett förlorar sin rätt till ersättning för det aktuella arbetet.

Som parterna kom att föra sin talan var de huvudsakliga frågorna i tingsrätten om visst utfört arbete med golvvärme var att se som kontraktsarbete eller ÄTA-arbete, om delar av det utförda arbetet var bristfälligt utfört samt om entreprenören var ersättningsskyldig med anledning av att vissa konstaterade fel i det utförda arbetet inte avhjälpts.

Beträffande såväl frågan om kontraktsarbete visavi ÄTA-arbete som frågan om brist i det utförda arbetet fäste tingsrätten uttryckligen vikt vid att entreprenören enligt ABT 06 hade ett funktionsansvar att efterkomma. Detta genom att domstolen, avseende karaktären av det utförda arbetet, menade att det av funktionsansvaret följde att arbetet ifråga var att se som kontraktsarbete eftersom det behövde utföras för att efterkomma funktionsansvaret. Angående den påstådda bristfälligheten i entreprenörens arbete menade domstolen också att sådan bristfällighet var för handen då arbetet inte resulterat i att funktionsansvaret fullgjorts. Beträffande uteblivet avhjälpande av konstaterade fel i entreprenörens  arbete, vilka hade antecknats i besiktningsprotokollet, förmådde beställaren styrka sina kostnader i anledning av åtgärdandet av felen, varför entreprenören ålades att ersätta kostnaderna.

Sammanfattningsvis hade beställaren större framgång än entreprenören vid tingsrättens prövning av målet. En stor del av förklaringen till det står att finna i att parterna ansågs ha avtalat om ett funktionsansvar för entreprenören, något som kan tjäna som påminnelse om att det är en stor skillnad mellan funktionsansvar och utförandeansvar. Det kan också noteras att entreprenörens invändning om att det var fråga om en utförandeentreprenad enligt AB 04, i direkt strid med ordalydelsen i kontraktshandlingarna, inte lyckades övertyga domstolen om att så var fallet.

I mars 2020 rasade taket i idrottshallen Tarfalahallen i Kiruna. Ungefär hälften av byggnaden kollapsade. Två klättrare vistades i byggnaden då raset skedde men som tur var kom ingen människa till skada.

I juli 2021 lämnade Statens haverikommission (”SHK”) sin slutrapport om olyckan. Där rekommenderar SHK att regeringen tar initiativ till att vissa ändringar sker i plan- och bygglagstiftningen. Enligt Statens Haverikommission behöver det införas en dimensioneringskontroll av en oberoende aktör i byggprocessen och återkommande kontroller av bärförmåga i byggnader.

Av rapporten från SHK framkommer att olyckan berott på stabilitetsbrister i takkonstruktionen. Att detta inte upptäckts berodde på att kontrollplanen var översiktligt utformad, vilket lett till en otillräcklig kontroll av monteringsförfarandet och byggnadens utförande.

Under pågående utredning skickade SHK en anmälan om riskerna med denna typ av konstruktion till byggnadsnämnderna i Sveriges kommuner. Det visade sig då att brister i dimensioner och utförande av takkonstruktioner var vanligt förekommande och alltså inte begränsade till hallen i Kiruna.

Av SHK:s rapport framgår kritik mot det nuvarande kontrollsystemet. SHK konstaterar att man anser att det finns systembrister i den svenska plan- och byggprocessen som medför att framtida byggnadsras sannolikt kommer att inträffa. SHK konstaterar även att ”Det är den som bygger – byggherren – som ansvarar för att en byggnad är korrekt konstruerad och dimensionerad. Byggnadsnämndernas verksamhet syftar bl.a. till att säkerställa att detaljplaner följs och att lokala förutsättningar beaktas. Kontroller av en byggnads konstruktion är uttryckligen undantaget från byggnadsnämndernas bygglovsverksamhet. I praktiken är samhällets kontroll av byggnaders bärförmåga, stadga och beständighet obefintlig.”

SHK riktar i rapporten säkerhetsrekommendationer till regeringen och Boverket med innebörden att det bör införas krav på oberoende kontroller av större byggnaders konstruktion. Enligt SHK bör säkerheten i byggnader med byggnadsverksdelar motsvarande säkerhetsklass 3 enligt BFS 2019:1 (EKS 11) förbättras. För att byggnadsverksdel ska hänföras till säkerhetsklass 3 gäller att vissa kriterier ska vara uppfyllda, bland annat handlar det om att byggnadsverket är så utformat att många personer ofta vistas i det och att en kollaps medför stor risk för allvarliga personskador. Säkerhetsrekommendationerna innebär bland annat att följande åtgärder införs:

• Krav på dimensioneringskontroll av en oberoende aktör vars kompetens är verifierad till exempel genom ackreditering eller certifiering.
• Krav på kontroll av en oberoende aktör av byggnaden innan slutbesked lämnats. Kontrollen ska verifiera att byggnaden är uppförd enligt konstruktionsunderlaget.
• Krav på återkommande kontroller och underhållsåtgärder för att bärförmågan ska bibehållas genom hela byggnadens livslängd. Kraven bör även omfatta befintliga byggnader. Kontrollresultat och underhållsåtgärder ska kunna redovisas för tillsynsmyndigheten.

Regeringen har nu gett Boverket i uppdrag att undersöka bland annat de samhällsekonomiska konsekvenserna av de åtgärder som SHK föreslagit. Boverket ska slutredovisa dess uppdrag senast den 21 januari 2022 och vi följer med intresse utvecklingen av denna fråga och huruvida det på sikt kommer leda till ändringar i plan- och bygglagstiftningen.

Den 1 januari 2022 träder lag (2021:787) om klimatdeklaration för byggnader (”Klimatdeklarationslagen”) i kraft. Lagen innebär i korthet att byggherrar måste beräkna och redovisa den klimatpåverkan som uppstår vid uppförandet av en ny byggnad. Klimatpåverkan ska redovisas i en så kallad klimatdeklaration som lämnas in till Boverket, och först efter att det har skett kan byggherren få slutbesked av kommunen.

Klimatdeklarationslagens tillämpningsområde

Enligt 2 § Klimatdeklarationslagen ska lagen som utgångspunkt tillämpas när nya byggnader uppförs. Lagen omfattar alltså endast byggnader, vid uppförandet av andra typer av anläggningar (exempelvis parkeringsplatser) tillämpas inte lagen. Klimatdeklarationslagen är dessutom begränsad till att gälla uppförandet av en ny byggnad, lagen är således inte tillämplig om en befintlig byggnad byggs till, byggs om, ändras eller flyttas.

5 och 6 §§ Klimatdeklarationslagen innehåller undantag från kravet på klimatdeklaration. Undantagen gäller bland annat för byggnader med tidsbegränsade bygglov som är avsedda att användas i högst två år, byggnader som inte kräver bygglov enligt 9 kap. 6, 7 eller 9 §§ plan- och bygglagen samt byggnader för industri- eller verkstadsändamål. Dessutom undantas byggnader som uppförs av en privatperson.

Klimatdeklarationslagen gäller slutligen bara byggnader där bygglov sökts den 1 januari 2022 eller senare.

Om byggherren anser att åtgärden inte kräver en klimatdeklaration är det upp till denne att göra sannolikt att något av undantagen är tillämpliga. Enligt förarbetena till Klimatdeklarationslagen bör byggherrens uppgifter om att något undantag är tillämpligt i de flesta fall kunna godtas, kravet ska alltså inte ställas alltför högt.

Klimatdeklarationens omfattning

Klimatdeklarationen ska enligt 8 § Klimatdeklarationslagen omfatta uppgifter om klimatpåverkan under byggskedet (deklarationen måste alltså inte omfatta klimatpåverkan under byggnadens användnings- eller slutskede). Byggskedet kan delas upp i två undergrupper: produktskedet och byggproduktionsskedet. För produktskedet måste klimatpåverkan till följd av råvaruförsörjning, transporter och tillverkning tas med i deklarationen. För byggproduktionsskedet måste klimatpåverkan till följd av transporter samt bygg- och installationsprocessen tas med i deklarationen.

Klimatdeklarationen ska göras per byggnad. Om flera byggnader uppförs inom ramen för samma projekt krävs det därmed flera klimatdeklarationer.

Byggherren har det formella ansvaret

Det är enligt 4 § Klimatdeklarationslagen byggherren som ansvarar för att en klimatdeklaration upprättas och ges in till Boverket. Trots att byggherren alltid har det formella ansvaret enligt lagen kan denne välja att delegera olika delar av arbetet med klimatdeklarationen till konsulter eller entreprenören.

Det är till exempel i slutändan oftast entreprenören (eller dess underentreprenörer) som har bäst kunskap om vilka byggprodukter som har använts och i vilka mängder de har använts. Ett tips är därför att redan i avtalet ange hur arbetet med klimatdeklarationen ska gå till, till exempel vilka uppgifter som ska lämnas av entreprenören och när uppgifterna måste lämnas.

I ett nytt avgörande (NJA 2021 s. 321) har Högsta domstolen stärkt naturskyddet och gjort viktiga förtydliganden kring hur avvägningen mellan allmänna intressen (som naturskydd) och enskilda intressen ska göras.

Förra året rapporterade vi om ett avgörande där Mark- och miljööverdomstolen tillät att en telemast byggdes på mark som enligt detaljplan inte fick bebyggas1. Det avgörandet överklagades inte, men ett liknande fall har nu prövats av Högsta domstolen.

Bakgrund

Ett radioföretag ansökte om bygglov för att uppföra en 212 meter hög radiomast och två teknikbodar i Erstavik i Nacka. Markområdet som skulle bebyggas låg drygt 400 meter från två befintliga radiomaster, de så kallade Nackamasterna, och i nära anslutning till Nackareservatet. För området finns en översiktsplan men ingen detaljplan eller områdesbestämmelser.

Rättsliga utgångspunkter

När en detaljplan saknas ska en ansökan om bygglov prövas utifrån 9 kap. 31 § plan- och bygglagen. Av bestämmelsen följer att bygglov ska ges för en åtgärd om den (i) varken strider mot områdesbestämmelser eller förutsätter planläggning, (ii) är godtagbar vid avvägning mellan allmänna och enskilda intressen och (iii) uppfyller krav på byggnadsverks utformning.

Högsta domstolens bedömning

I detta fall fick Högsta domstolen göra en svår avvägning mellan allmänna och enskilda intressen.

Högsta domstolen ansåg å ena sidan att utsändning av kommersiell radio utgör ett enskilt intresse som skyddas i grundlag och dessutom kan antas främja konkurrensen. Vidare menade Högsta domstolen att påverkan på landskapsbilden blir mindre om radiomasten placeras bredvid de befintliga Nackamasterna än om de placeras på någon annan plats.

Å andra sidan utgör Nackareservatet ett område av riksintresse med naturvärden som bedömts vara höga eller mycket höga. Att uppföra radiomasten skulle ta ett inte obetydligt markområde i anspråk. Dessutom skulle landskapsbilden påverkas negativt, även om radiomasten placeras bredvid Nackamasterna. Högsta domstolen anmärkte också på att behovet av att långsiktigt värna skyddsvärda naturområden är något som fått en alltmer framträdande roll för den här typen av avvägningar. Att det tidigare accepterats att uppföra Nackamasterna saknade alltså nämnvärd relevans. Vidare framhävde Högsta domstolen att frågan om bygglov måste ses i ett större perspektiv: om radiomasten tilläts skulle det bana väg för ytterligare åtgärder som – även om de var för sig kan tänkas ha begränsad betydelse – tillsammans skulle kunna bidra till en påtaglig skada på ett särskilt skyddsvärt naturområde. Sammantaget innebar detta att de allmänna intressena vägde över de ovan nämnda enskilda intressena.

Slutsatser

Två viktiga skillnader mellan detta rättsfall och fjolårets är att det i förra årets fall dels fanns en detaljplan och dels inte fanns samma skyddsvärda naturintressen. Detta rättsfall visar ändå hur naturskyddet blivit allt starkare. Särskilt talande är att Högsta domstolen såg frågan ur ett större perspektiv och försökte närmast sätta stopp för en potentiell ”snöbollseffekt”. Nackareservatet är visserligen tämligen unikt då det är ett så stort grönområde, så nära Stockholms innerstad. Det går därför inte riktigt att överblicka vad detta rättsfall kommer få för inverkan på andra bygglovsfall. Rättsfallet kommer dock sannolikt höja ribban, i vart fall något, för de bygglovsansökningar som aktualiserar naturskyddet.

I en dom meddelad av Högsta domstolen den 21 juni 2021 (mål nr T 3372-20) ansågs en bostadsrättsförening (”Föreningen”) i Stockholm vara ersättningsansvarig för vatteninträngningar som en trasig dagvattenanläggning på Föreningens fastighet hade orsakat på den intilliggande fastighet som ägdes av Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund (”Förbundet”). Detta trots att Föreningen inte hade gjort sig skyldig till något aktivt handlande som vållat skadan på grannfastigheten. Föreningen ansågs emellertid ansvarig för skadorna på grund av oaktsam underlåtenhet.

De bakomliggande omständigheterna var följande. Föreningen äger två fastigheter i Stockholms innerstad som gränsar till en fastighet som ägs av Förbundet. Förbundet drabbades av vatteninträngningar i källaren mellan 2011 och 2016 och ådrog sig därför kostnader för att åtgärda de skador som vatteninträngningarna orsakat. Genom undersökningar upptäcktes att en dagvattenledning på Föreningens fastighet var trasig och Förbundet yrkade därför skadestånd av Föreningen motsvarande de kostnader man haft för att åtgärda skadorna.

Rättsläget och frågan i Högsta domstolen

Såväl tingsrätten som hovrätten bedömde att det förekommit vatteninträngningar i Förbundets källare under hela den aktuella perioden och att det var klart mera sannolikt att vatteninträngningen skett till följd av Föreningens trasiga dagvattensystem än av någon annan orsak. Därtill fastslog hovrätten att skadeståndsskyldighet krävde antingen att Föreningen kunde anses ha vållat skadan enligt vad som följer av 2 kap. 1 § skadeståndslagen eller att Föreningen skulle anses ansvara för skadan oavsett vållande, genom ett så kallat strikt ansvar.

Sådant strikt ansvar innebär i korthet att en part åläggs ansvar för inträffad skada även om vårdslöshet inte föreligger. Regler om strikt ansvar aktualiseras framförallt vid bedrivandet av vad som kan betecknas som farlig verksamhet, och regler om strikt ansvar återfinns följaktligen i bl.a. elsäkerhetslagen, järnvägstrafiklagen och atomansvarighetslagen. Därtill har strikt ansvar också ålagts en skadeorsakande part i vissa specifika fall utan att det funnits uttryckligt stöd i lag för sådant ansvar.

Hovrätten konstaterade därvid att det inte fanns förutsättningar att ålägga Föreningen ett strikt ansvar för skador hänförliga till sin dagvattenledning. Hovrätten ansåg inte heller att Föreningen genom att inte inspektera och underhålla dagvattenledningen på ett bättre sätt hade gjort sig skyldig till sådan oaktsam underlåtenhet som kunde ligga till grund för skadeståndsskyldighet gentemot Förbundet.

Mot den bakgrunden meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i frågan om Föreningen var ersättningsansvarig för Förbundets skada, och fastslog därvid att prejudikatfrågan var under vilka förutsättningar en fastighetsägare ansvarar för en grannes skador som beror på vatteninträngning från en trasig dagvattenanläggning på fastigheten.

Högsta domstolens bedömning

Inledningsvis lyfte Högsta domstolen fram den grannelagsrättsliga hänsynsregel som återfinns i 3 kap. 1 § jordabalken vari det uttrycks att var och en vid nyttjandet av egen eller andras fastighet ska ta skälig hänsyn till omgivningen. Det poängterades också att regeln kan åsidosättas inte bara genom handlingar utan också genom en underlåtenhet att handla. Därefter gick domstolen vidare och konstaterade att det finns ett antal prejudikat angående ansvar för vattenskador där ansvar ålagts en ledningshavare utan att någon vårdslöshet varit för handen. Det gemensamma för de fallen, menade domstolen, var att den skadeorsakande parten hade bedrivit en verksamhet som inneburit risker för skador på närliggande fastigheter samt att skadeorsakerna framstått som påräkneliga för verksamhetsutövaren.

Med hänvisning till att det av befintlig praxis framgick att skälighets- och ändamålsöverväganden hade aktualiserats i de målen ansåg sig Högsta domstolen inte kunna dra slutsatsen att en fastighetsägare generellt har ett ansvar oberoende av vårdslöshet för skador som beror på ledningsbrott och ledningsstopp på fastigheten. Inte heller fann domstolen stöd för någon allmän grundsats om ansvar oberoende av vårdslöshet. Fråga blev därför i vilken mån de överväganden som återfanns i tidigare praxis bör inverka på ansvaret för den som har en anläggning för markavvattning, när en funktionsbrist i anläggningen orsakar skada på annans egendom i omgivningen.

Därvid konstaterade domstolen att fastighetsägare enligt 8 kap. 14 § första stycket plan- och bygglagen har ett ansvar för funktionaliteten hos en anläggning som hör till fastigheten, samt att ägaren också är den som har den faktiska möjligheten att se till att anläggningen hålls i skick. Mot den bakgrunden – och med beaktande av hänsynsregeln i 3 kap. 1 § jordabalken – menade domstolen att det är följdriktigt att ägaren till en bristfällig anläggning för markavvattning kan bli ansvarig för de skador som anläggningen orsakar på omgivande fastigheter. Något ansvar oberoende av ägarens insikter om skaderisker eller av de aktsamhetsåtgärder som ägaren har vidtagit eller borde ha vidtagit ansågs dock inte kunna formuleras. Således var det inte fråga om att utmejsla något strikt ansvar.

Domstolen ansåg emellertid att ansvar kan åläggas fastighetens ägare också vid underlåtna åtgärder i fråga om anläggningens skick, och menade att ägaransvaret då bör bestämmas med hänsyn till det handlande som rimligen kan begäras av ägaren. Vid den bedömningen får det betydelse vilken kännedom om brister i anläggningens funktionalitet, eller risker för sådana brister, som ägaren har eller borde ha haft. I det sammanhanget ska beaktas bl.a. anläggningens ålder och konstruktion men också övriga särskilda förhållanden avseende risk för stopp, flödeshinder eller rörbrott.

Därvid fastslog Högsta domstolen att när det finns en inte obetydlig risk för att anläggningen inte längre fungerar på ett tillfredställande sätt bör det kunna krävas av ägaren att han vidtar skäliga åtgärder för kontroll av anläggningens skick och funktion samt för att avhjälpa brister som riskerar att skada omgivningen. För det fall sådana åtgärder inte vidtas ansvarar fastighetsägaren på grund av oaktsam underlåtenhet för skador som uppkommer i omgivningen till följd av anläggningens brister.

Mot bakgrund av vad som nu sagts övergick domstolen till att bedöma omständigheterna i det aktuella målet mellan Förbundet och Föreningen. Domstolen konstaterade då kort att dagvattenanläggningen på Föreningens fastighet var drygt 70 år gammal när Föreningen tillträdde som ägare till fastigheten, och att det mot den bakgrunden fanns anledning att räkna med att anläggningen var i dåligt skick. Föreningen borde också ha insett att brister i anläggningen kunde leda till omfattande skador på omgivningen och att det därför var motiverat att vidta riskmotverkande åtgärder. Således borde Föreningen på eget initiativ ha kontrollerat dagvattenanläggningen för att bedöma dess skick och underhållsbehov. Även om en inspektion inte nödvändigtvis skulle ha inneburit att bristerna i anläggningen hade upptäckts så hade en sådan inspektion i vart fall haft en påtaglig riskreducerande effekt. Att avvakta med kontroller och åtgärder till dess att ett läckage uppstod var därför inte förenligt med skyldigheten att visa hänsyn i rättsförhållandet mellan grannar. Med anledning därav ansåg Högsta domstolen att Föreningen var ersättningsansvarig för Förbundets skada.

Konklusion

Av Högsta domstolens avgörande kan man således dra slutsatsen att fastighetsägare har ett ansvar att förebygga risker för skada som eventuellt kan komma att orsakas grannfastigheter av dagvattenanläggningar på den egna fastigheten. Det kan alltså vara klokt att som fastighetsägare låta utföra och dokumentera regelbundna kontroller av den egna dagvattenanläggningen, särskilt i sådana fall där anläggningen är ålderstigen eller det finns andra skäl som pekar på en förhöjd risk för stopp, flödeshinder eller rörbrott.

Ett nytt avgörande från Högsta domstolen påminner om att en part i en entreprenadtvist kan behöva framställa samtliga sina krav mot sin beställare eller sin entreprenör i en domstolsprocess för att inte förlora rätten till dessa.

Inledning

När en entreprenör kräver betalning och vänder sig till domstol kan beställaren tänkas motsätta sig kravet på olika grunder. Det kan bland annat röra sig om invändningar kring beloppet, om arbetet utförts korrekt eller om arbetet rätteligen är ett kontraktsarbete i stället för ett ÄTA-arbete. Invändningar kan dessutom avse eventuella motkrav från beställaren, till exempel att beställaren visserligen godtar att entreprenören har rätt till kontraktssumman som sådan men invänder att kostnaden för avhjälpta fel ska dras av. I vissa situationer kan beställaren dessutom ha fog för att göra gällande flera av dessa invändningar samtidigt.

Förutom att motsätta sig betalning kan beställaren också ha anledning att själv begära ersättning för sina egna motkrav. Det sker genom en så kallad genstämning och används när beställaren inte vill göra ett avdrag från den stämmande entreprenörens krav utan vill att entreprenören ska förpliktas att själv betala ut ersättning till beställaren.

Hur ska då en beställare resonera när den mottar en stämning från entreprenören: ska alla invändningar tas med och ska man dessutom genstämma? Ett nytt avgörande från Högsta domstolen (beslut 2021-06-08, mål Ö 2576-20) ger vägledning i den frågan. Avgörandet avser en beställares motkrav mot en entreprenör, men problematiken kan på motsvarande sätt tillämpas på en entreprenörs krav på sin beställare.

Rättsfallet i korthet

I en första domstolsprocess krävde entreprenören att beställaren skulle betala den utestående kontraktssumman. Beställaren motsatte sig kravet på de grunderna att priset var oskäligt och att kostnader för avhjälpande av fel skulle dras av, dock utan att genstämma. Entreprenören förlorade målet redan på grund av att priset inte var skäligt. Domstolarna prövade alltså aldrig frågan om avhjälpande eftersom entreprenören, som var den som hade inlett processen, inte utan en genstämning från beställaren kunde förpliktas att betala ersättning till beställaren.

I en senare process väckte beställaren talan och krävde entreprenören på kostnaderna för att avhjälpa fel. Tingsrätten, och till slut även Högsta domstolen, tillät inte den nya processen eftersom den omfattades av den tidigare processens så kallade rättskraft. Med rättskraft avses den betydelse som ett domstolsavgörande har för efterföljande processer. Reglerna om rättskraft gör att en dom slutligt reglerar tvisten och att en och samma tvist inte kan prövas två gånger (annat än i extraordinära fall).

Innebörden av reglerna om rättskraft

Det speciella i fallet var att domstolarna i den första processen aldrig prövade invändningen om felavhjälpande. För att undvika denna måhända olyckliga situation borde beställaren, enligt Högsta domstolen, ha genstämt avseende felavhjälpandet redan i den första processen. Detta hade tvingat domstolarna att pröva om entreprenören var skyldig att betala ut ersättning till beställaren även när entreprenören förlorat frågan om sin egen rätt till ersättning från beställaren.

Ytterligare en aspekt är att reglerna om rättskraft inte enbart gäller de rättsföljder som uttryckligen tas upp i en process, utan även de rättsföljder som är alternativa och ekonomiskt likvärdiga (exempel på rättsföljder är hävning, felavhjälpande, skadestånd). Förenklat uttryckt innebär det att om en beställare kunnat begära en alternativ rättsföljd för samma omständighet i en process kan han eller hon vara förhindrad från att göra det i en annan process, oaktat om det gjordes i den första processen eller inte.

Ett viktigt undantag från dessa stränga regler är dock att beställaren naturligtvis inte förväntas framställa motkrav som han inte känner till. Om till exempel ett så kallat garantifel framträder efter att den första processen avgjorts bör beställaren i princip kunna väcka talan om avhjälpande eller skadestånd till följd av felet.

Lärdomar att dra

Högsta domstolens ställningstagande påminner om de överväganden som en beställare måste göra när entreprenören vänder sig till domstol med sina anspråk på betalning. Utan att noggrant inventera och analysera möjliga invändningar och motkrav kan beställaren nämligen riskera att inte kunna återkomma med dessa, även om beställaren vinner den första processen. Motsvarande gäller för en entreprenörs anspråk, som kan bestå av många olika krav baserade på ett stort antal regler i AB 04/ABT 06. Bland annat kan entreprenören med grund i samma kontrakt vilja ha ersättning för kontraktssumma, ÄTA-arbeten, likställda ÄTA-arbeten, hinder och mängdreglering.

I de fall då invändningarna har fog för sig kan det ofta vara klokt att genstämma på sina kända motkrav. Såväl en beställare och en entreprenör bör i en tvist som utgångspunkt verka för att framställa alla krav som man anser vara berättigade så att de kan prövas i ett sammanhang. Om ytterligare motkrav blir kända under processens gång kan det finnas starka skäl för att ta med även dessa i processen.

En kommunägd fastighet var i stort behov av renovering. För att finansiera underhållet sålde kommunen fastigheten till ett privat bolag, samtidigt som bolaget åtog sig att renovera byggnaden på fastigheten och kommunen åtog sig att hyra tillbaka fastigheten under 35 år.

Konkurrensverket har därefter kommit fram till att överenskommelsen mellan kommunen och det privata bolaget kan utgöra en otillåten direktupphandling av en byggentreprenad och verket har därför ansökt om att en upphandlingsskadeavgift ska dömas ut.

Upphandlingsskadeavgifter vid otillåtna direktupphandlingar

En otillåten direktupphandling äger rum när en upphandlande myndighet – till exempel en kommun – ingår ett avtal med en leverantör utan att följa kraven på annonsering i upphandlingslagstiftningen (i detta fall lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, LOU).

Om Konkurrensverket anser att en upphandlande myndighet har gjort en otillåten direkt­upphandling kan verket på eget initiativ ansöka om att en domstol ska besluta att en upphandlingsskadeavgift ska dömas ut. Upphandlingsskadeavgiften är ett slags böter som betalas till staten av den upphandlande myndigheten om myndigheten har gjort sig skyldig till vissa överträdelser av upphandlingslagstiftningen.

Konkurrensverkets bedömning i det aktuella fallet

Överenskommelsen mellan kommunen och bolaget kan sägas innehålla tre delar; överlåtelse av fastigheten, hyra av fastigheten samt renovering av byggnaden på fastigheten.

LOU omfattar åtgärder som vidtas av upphandlande myndigheter som syftar till att anskaffa varor, tjänster eller byggentreprenader genom tilldelning av kontrakt (1 kap. 2 § LOU). Med ”anskaffa” menas enligt Konkurrensverket att få tillgång till fördelarna av exempelvis den berörda byggentreprenaden – det krävs alltså enligt verket inte nödvändigtvis att äganderätten överlåts till den upphandlande myndigheten för att en anskaffning ska vara för handen utan det är möjligt med anskaffning av byggentreprenader genom exempelvis leasing. Utifrån detta har Konkurrensverket konstaterat att delarna avseende ”underhållsarbeten och hyresgästanpassningar” i parternas överenskommelse utgjorde anskaffning av en byggentreprenad.

Överlåtelser samt förhyrning av fastigheter omfattas däremot inte av LOU^[1]. I det här fallet innehöll alltså den aktuella överenskommelsen delar som enligt Konkurrensverket omfattas av LOU (anskaffning av en byggentreprenad) samt delar som inte omfattas av LOU (överlåtelse och förhyrning av fastighet). I sådana fall tillämpas bestämmelserna i 2 kap. LOU om blandade kontrakt för att avgöra om lagen är tillämplig på den aktuella situationen.

LOU skiljer på ”delbara” och ”odelbara” blandade kontrakt. Ett delbart blandat kontrakt är ett kontrakt där det ingår delar som kan särskiljas objektivt medan ett odelbart blandat kontrakt är ett kontrakt där det ingår delar som inte kan särskiljas objektivt. Vid ett odelbart blandat kontrakt är delarna alltså sammanbundna på så sätt att de inte kan separeras, delarna bildar tillsammans en odelbar enhet.

Konkurrensverket anser att den aktuella överenskommelsen utgör ett odelbart blandat kontrakt. Det innebär i korthet att man för att avgöra om LOU är tillämplig ska pröva om kontraktets huvudföremål omfattas av LOU eller inte. Konkurrensverket bedömer i det aktuella fallet att byggentreprenadkontraktet var det huvudsakliga syftet med parternas överenskommelse, eftersom fastighetsöverlåtelsen och förhyrningen inte hade haft något syfte om kommunen inte hade haft ett behov av att anskaffa de aktuella byggentreprenaderna. Med andra ord: eftersom kommunen ägde fastigheten hade försäljningen och förhyrningen av fastigheten i sig inget syfte för kommunen (den hade i och med ägandet redan rätt att nyttja fastigheten), utan kommunens motiv till överenskommelsen var att finansiera renoveringen av fastigheten.

Eftersom byggentreprenaden enligt Konkurrensverket var det huvudsakliga syftet med överenskommelsen innebär det enligt verket att överenskommelsen i dess helhet (det vill säga överlåtelsen av fastigheten, kommunens förhyrning av fastigheten och de sammanhängande underhållsarbetena) skulle upphandlas enligt LOU.

Detta medför att överenskommelsen som utgångspunkt skulle ha föregåtts av annonsering, vilket innebär att olika leverantörer skulle ha informeras om upphandlingen och fått möjlighet att lämna anbud. Det skedde inte i det här fallet. Enligt Konkurrensverket var inget undantag från skyldigheten att annonsera tillämpligt, vilket betyder att kommunen således har gjort sig skyldig till en otillåten direktupphandling. Konkurrensverket har därför lämnat in en ansökan till förvaltnings­rätten i Luleå, där verket yrkar att kommunen ska betala 7 000 000 kr i upphandlingsskadeavgift.

Kommentar

Det är ännu inte avgjort om det aktuella fallet utgör en otillåten direktupphandling eller inte, och det är nu upp till förvaltningsrätten i Luleå att pröva om Konkurrensverkets bedömning stämmer. Fallet visar dock att det som upphandlande myndighet är viktigt att ha god kunskap om upphandlingslagstiftningen, särskilt när vissa delar av det kontrakt som ska ingås omfattas av LOU och andra inte gör det. Det är också en bra illustration av att juridiken handlar om att bedöma de verkliga förhållandena i en transaktion och att domstolar och andra bedömande myndigheter inte alltid är bundna av den rättsliga rubrik som parterna själva kan sätta på transaktionen. Här behöver både de upphandlande myndigheterna och de entreprenörer som avtalen ingås med vara uppmärksamma på regelverken så att inte parternas avtalsrelation störs av Konkurrensverket eller av andra entreprenörer som vill föra skadeståndsprocesser mot den upphandlande myndigheten.

___________________

[1] Vi har i en tidigare artikel behandlat frågan om ett kontrakt om hyra av en byggnad som ännu inte uppförts ska klassificeras som ett hyreskontrakt eller en byggentreprenad. Denna artikeln finns att läsa här. 

Hur Mark- och miljööverdomstolens beslut mot Cementa ska hanteras har under hösten varit en av de mest omdiskuterade frågorna inom den svenska bygg- och anläggningssektorn. Under den senaste månaden har mycket hänt och ingen vet idag exakt hur detta drama kommer att sluta. I denna artikel sammanfattar vi läget såsom det ser ut just nu.

Cementakrisen – vad har hänt hittills?

I januari 2020 meddelade Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt att Cementa, som är Sveriges största leverantörer av cement, beviljades tillstånd att fortsätta sin kalkbrytning och cementtillverkning i Slite på Gotland i ytterligare 20 år.

Domen överklagades av såväl Cementa som av Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Gotlands län samt ett antal miljöorganisationer och privatpersoner varpå tvisten gick vidare till Mark- och miljööverdomstolen (”MÖD”). I juli i år beslutade MÖD att med undanröjande av mark- och miljödomstolens dom avvisa Cementas tillståndsansökan, bland annat på grund av att ansökan var så pass bristfällig att den inte kunde läggas till grund för ett ställningstagande till verksamhetens inverkan på miljön. Att ansökan avvisades innebär att Cementa har möjlighet att söka ett tillstånd på nytt, men den nya domstolsprocessen som följer kommer sannolikt att ta år i anspråk. Cementa överklagade MÖD:s beslut till Högsta domstolen (”HD”), varvid HD den 25 augusti beslutade att inte ta upp målet till prövning. Att HD valde att inte meddela prövningstillstånd i målet innebär att MÖD:s beslut står fast. Det betyder att Cementa, såsom läget är nu, inte längre har tillstånd att bryta kalk på Gotland efter den 31 oktober 2021.

Regeringen meddelade ganska snart att den arbetade med att genomföra en tillfällig lagändring för att lösa situationen. Enligt den tillfälliga lagen skulle regeringen själv (dvs. utan mark- och miljödomstolarnas inverkan) kunna ge Cementa nödvändigt tillstånd att bryta kalk för tiden mellan det att nuvarande tillstånd löper ut och det att ett nytt tillstånd förhoppningsvis meddelas efter en ny ansökningsprocess hos mark- och miljödomstolarna.

Efter en väldigt kort remissperiod skickade regeringen sitt förslag till ny lag till Lagrådet. Lagrådet består av domare och före detta domare i HD och Högsta förvaltningsdomstolen (”HFD”) och har i uppdrag att granska lagförslag innan Riksdagen beslutar om dem. Den 16 september 2021 meddelade Lagrådet att den föreslagna tillfälliga lagen var för dåligt utredd och att den dessutom strider mot grundlagens krav på att lagar ska vara generella och inte enbart avse enskilda fall. Trots detta beslutade regeringen att ta förslaget vidare till Riksdagen, som den 29 september 2021 röstade igenom förslaget. Den tillfälliga lagen började gälla den 15 oktober 2021 och upphör att gälla vid årsskiftet.

Cementa har dock redan den 21 september 2021 skickat en ansökan om tillfälligt tillstånd att bryta kalk till regeringen trots att lagen som ansökan stöder sig på inte gällde när ansökan lämnades in. Denna ansökan har kungjorts och allmänhetens eventuella synpunkter skulle inkomma senast den 18 oktober 2021.

Vad kan hända nu?

Mycket talar för att regeringen kommer att fatta ett beslut i enlighet med Cementas ansökan inom kort. Detta beslut kan bara prövas genom en ansökan om laglighetsprövning direkt till HFD, vilken som ensam instans ska ta ställning till om regeringens beslut är lagligt. I denna process kommer HFD sannolikt att behöva ta ställning till om den tillfälliga lagen verkligen strider mot grundlagen på ett sådant sätt att regeringens beslut ska förklaras ogiltigt och därmed upphävas.

Processen hos HFD kan inledas av såväl vissa miljöorganisationer som enskilda individer som berörs direkt av beslutet. Flera organisationer har i media uttalat sina intentioner att överklaga regeringens beslut varför det får anses sannolikt att denna fråga inom kort kommer att hamna på HFD:s bord. Hur HFD kommer att bedöma situationen går inte att säga. Lagrådets slutsats att lagen är grundlagsstridig är inte formellt bindande för HFD. Däremot är Lagrådets kritik väldigt allvarlig och resonemanget kommer sannolikt att tas på stort allvar av HFD. En del experter tror att HFD kommer att gå på samma linje som Lagrådet medan andra inte är lika säkra då tidigare domstolspraxis har varit ganska tillåtande i dessa frågor.

Eftersom det rör sig om komplexa juridiska frågor kan domstolens slutliga ställningstagande dröja åtskilliga månader. Dessutom är miljölagstiftningen i stora delar påverkad av EU-rätten och HFD kan därför behöva begära ett yttrande från EU-domstolen, vilket skulle försena processen ytterligare. HFD har även möjlighet att meddela inhibition, det vill säga besluta om att regeringens beslut om tillfälligt tillstånd inte ska gälla i väntan på rättslig prövning. Ett sådant beslut skulle kunna fattas betydligt snabbare än de månader som HFD behöver för att bedöma lagligheten i regeringens beslut. Ett beslut om inhibition skulle försätta Cementa i samma läge som innan den tillfälliga lagen meddelades, eftersom det tillfälliga tillståndet då skulle kunna träda i kraft först när processen i HFD avslutats.

Sammantaget innebär allt detta att Cementa sannolikt kommer att få ett tillfälligt tillstånd även efter den 31 oktober 2021, men ingen vet hur länge detta tillfälliga tillstånd kommer att gälla när alla rättsprocesser sätter igång. Under tiden förekommer rapporter om att Cementa arbetat med andra lösningar för att säkra tillgången till kalksten på kort sikt, bland annat genom att köpa in kalksten från Nordkalk och frakta in den med lastbilar. Idag vet man inte i vilken utsträckning som detta i kombination med andra åtgärder skulle kunna täcka upp för bortfallet av kalkstensbrytningen i Slite, särskilt om Cementa ställs inför ett skarpt läge där regeringens arbete med att lösa situationen genom en tillfällig lag görs om intet i olika rättsprocesser.

De rättsliga och praktiska följderna av beslutet att avvisa Cementas ansökan är därmed inte kända i dagsläget. Risken för allvarlig påverkan på tillgången till och kostnaderna för cement är dock så pass betydande att såväl beställare som entreprenörer behöver göra svåra riskavvägningar för pågående och planerade projekt.

Vad kan man göra just nu?

Beställare som förbereder upphandlingar av entreprenader och entreprenörer som förbereder anbud gör klokt i att noggrant överväga vilken påverkan på tid och kostnader som projekten ”tål”. Cementafrågan riskerar att främst skapa diskussioner kring hinder enligt 4 kap. 3 § AB 04/ABT 06 och/eller onormala prisförändringar enligt 6 kap. 3 § AB 04/ABT 06. En särskild fråga kan bli vad anbudsgivare borde eller inte borde ha räknat med beroende på när entreprenaden handlades upp.

För att undvika denna typ av diskussioner är det lämpligt att kontraktsparterna ser till att det i anbudsförfrågan och avtal preciseras vad det är entreprenören ska räkna med och vilka omständigheter som entreprenören kan tillåtas reservera sig mot utifrån vad som är känt i dagsläget. Om man vill undvika framtida konflikter är det bästa att diskutera frågeställningarna med sin kontraktspart och försöka komma överens om hur olika scenarier ska hanteras.

Förvaltningsrätten i Falun har i en dom den 16 april 2021 avslagit en ansökan om överprövning avseende ett ramavtal för måleriarbeten med hänsyn till så kallad preklusion. Med en direktivkonform tolkning av rättsmedelsdirektivet och med stöd i EU-domstolens rättspraxis kom förvaltningsrätten fram till att sökanden frånfallit sin rätt till invändning mot upphandlingsdokumentens utformning eftersom sökanden hade lämnat anbud och anpassat sig efter upphandlingsdokumenten i fråga, och då inte lidit någon skada. Kammarrätten i Sundsvall har nu upphävt förvaltningsrättens dom och återförvisat målet till förvaltningsrätten för ny prövning. (Kammarrätten i Sundsvall, mål nr 1157-21).

Med preklusion avses en tidsfrist för ansökan om överprövning för de inledande momenten i en upphandling. I upphandlingssammanhang får förstås att när tidsfristen försuttits, så finns inte längre möjlighet för parterna att åberopa eventuella brister som grund för en senare överprövning.

I praktiken betyder alltså preklusion för en leverantör att denne går miste om möjligheten att föra in nya omständigheter i ett överprövningsmål efter en viss tid.

I det aktuella målet hade leverantören, som rangordnats som trea i ramavtalet, i förvaltningsrätten gjort gällande att upphandlingsdokumentens utformning begränsat leverantörens möjligheter att lämna ett konkurrenskraftigt anbud eftersom minuspriser inte varit tillåtna i upphandlingen. Leverantören ansåg därför att förvaltningsrätten skulle ingripa mot upphandlingen.

Förvaltningsrätten ansåg dock att bolaget fick anses ha frånfallit sin rätt till invändning mot upphandlingsdokumenten eftersom leverantören lämnat ett anbud som varit anpassat till upphandlingsdokumenten. Förvaltningsrätten kom alltså fram till att möjligheten till invändningar mot upphandlingsdokumenten hade prekluderats med anledning av leverantörens agerande. För sin bedömning hämtade förvaltningsrätten i domskälen stöd i EU:s rättsmedelsdirektiv, EU-domstolens rättspraxis samt en utredning (SOU 2015:12), som i sitt betänkande som föreslog att en leverantör skulle åläggas att inom viss tid påtala ett upphandlingsfel. Förvaltningsrätten fäste särskilt vikt vid betydelsen av effektivitet, skyndsamhet och leverantörens ansvar i en upphandling – och att det påstådda upphandlingsfelet var känt för leverantören redan vid anbudets lämnande.

Leverantören överklagade domen till Kammarrätten i Sundsvall, som fann skäl att ta upp överklagandet till omedelbart avgörande. Kammarrätten konstaterade att någon preklusionsfrist inte hade införts i de svenska upphandlingsreglerna och att det framgår av förarbetena (prop. 2009/10:180 s. 155 ff).

I avsaknad av en explicit regel om preklusion ansåg kammarrätten att förvaltningsrätten inte haft möjlighet att avslå bolagets ansökan om överprövning med hänvisning endast till att bolaget angripit upphandlingsdokumenten i ett för sent skede och därmed inte lidit eller riskerar att lida skada. Med hänsyn till att förvaltningsrätten på grund härav inte prövat invändningarna i det konkurrensuppsökande skedet, fann kammarrätten att målet skulle återförvisas till förvaltningsrätten.

Det kan således konstateras att kammarrätten ansåg att förvaltningsrätten gjorde en för långtgående tolkning av det bakomliggande rättsmedelsdirektivet och EU-domstolens rättspraxis när den utan stöd i en uttrycklig rättsregel kom fram till att bolagets invändningar mot upphandlingsdokumenten var prekluderade.

Rättsläget ger idag stöd för att en leverantör kan angripa upphandlingsfel i det konkurrensuppsökande skedet (t.ex. fel i upphandlingsdokumenten) oavsett om den lämnat anbud eller inte. Det finns inga begränsningar häremot i LOU t.ex. i form av tidsfrister.

I praktiken innebar förvaltningsrättens dom en inskränkning av leverantörens rätt att få sin talan om upphandlingsfel i upphandlingsdokumenten prövad i sak. En begränsning av rättigheter kräver stöd i lag, vilket saknas med avseende härpå. Enligt vår mening vilade den nu upphävda domen, som kammarrätten också kom fram till, på för långtgående tolkningar och ett allt för bräckligt stöd i EU-domstolens rättspraxis. Nämnda minimidirektiv och förhandsavgöranden ger i stället enligt vår mening stöd för möjligheten för medlemsstaterna att införa särskilda preklusionsregler. Detta har Sverige –hittills – inte gjort.

Värt att notera är att Finansdepartementet den 29 december 2020 remitterade ett utkast till lagrådsremiss för ändring i upphandlingsreglerna. Den 3 juni 2021 lämnade regeringen över remissen till Lagrådet. Bland regeringens förslag till ny lagstiftning fanns bl.a. införande av preklusionsfrister. Regeringen har sedermera den 16 september 2021 beslutat om propositionen ”Ett förenklat upphandlingsregelverk” där det föreslås vissa ändringar i upphandlingsreglerna för att förenkla upphandlingar under tröskelvärdet. Om allt går som planerat kan det bli ny lagstiftning redan den 1 februari 2022. Regeringen väntas också efter årsskiftet besluta om en ytterligare proposition gällande överprövningsreglerna, där de i lagrådsremissen föreslagna reglerna om preklusion vid överprövning sannolikt kommer att behandlas närmare.

De nya preklusionsregler som föreslogs i lagsrådsremissen avsåg dock att ange en viss tidsfrist för möjligheten för leverantören att föra in omständigheter i målet (bl.a. två veckor i förvaltningsrätten). Även om dessa uttryckliga regler skulle bli verklighet skulle förvaltningsrätten således inte av de skäl som anfördes i domen ha möjlighet att vägra en prövning i sak av upphandlingsfel i det konkurrensuppsökande skedet, såvida omständigheterna i målet anförts inom tidsfristen ifråga.

Högsta domstolen har den 30 juli 2021 meddelat dom i mål T-4071-20, ett mål som rörde frågan om ensamrätt i ramavtal där frågan om ensamrätt i sig inte var uttryckligen reglerad.

En upphandlande myndighet hade genomfört en upphandling av ett ramavtal enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling (”ÄLOU”) avseende konsulttjänster inom bl.a. kommunikation och information. Myndigheten beslutade att ingå ett fyraårigt ramavtal med en (1) leverantör avseende de aktuella tjänsterna. Av ramavtalet framgick bl.a. att leverantören i fråga skulle kunna åta sig att leverera på myndighetens avrop enligt ramavtalet.

Den upphandlande myndigheten kom under avtalsperioden att köpa in tjänster som omfattades av ramavtalet av andra leverantörer. Mot den bakgrunden väckte leverantören en skadeståndstalan mot den upphandlande myndigheten på grund av kontraktsbrott. Leverantören begärde ersättning för den skada som köpen vid sidan av ramavtalet åsamkat leverantören och argumenterade att ramavtalet gav leverantören ensamrätt. Myndigheten anförde mot detta i huvudsak att det aktuella ramavtalet inte hade medfört någon ensamrätt för leverantören att leverera tjänsterna och att myndigheten därför haft rätt att vända sig till andra leverantörer för de aktuella inköpen. Tingsrätten gick i mellandom på leverantörens linje medan hovrätten kom till motsatt slut och ändrade mellandomen. Leverantören överklagade följaktligen hovrättens mellandom till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd.

Frågan i Högsta domstolen kom att bli om ramavtalet innebär en ensamrätt för leverantören i den meningen att det utgör ett avtalsbrott om myndigheten köper tjänster som avtalet omfattar av annan än leverantören.

Högsta domstolen konstaterade att det inte fanns någon uttrycklig skrivning om ensamrätt i det aktuella ramavtalet. Tolkning och utfyllnad av ramavtalet ska därför enligt Högsta domstolen i första hand utgå från en helhetsbedömning av avtalet, dess syfte och den upphandlingsrättsliga kontexten. Den ska också utgå från att avtalet förväntas fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen.

Högsta domstolen kom fram till att leverantören enligt ramavtalet åtagit sig ett flertal långtgående förpliktelser, bl.a. att säkerställa erforderlig leveranskapacitet över avtalstiden både avseende bemannings- och kompetenskrav. Leverantören var enligt ramavtalet skyldig att svara på alla avrop från myndigheten. Därtill skulle myndigheten bl.a. utgöra en av leverantörens högst prioriterade kunder.

Skulle ett ramavtal med så långtgående förpliktelser ge myndigheten rätt att utan inskränkningar göra inköp utanför ramavtalet, skulle ramavtalet enligt Högsta domstolen de facto inte tillförsäkra leverantören några självständiga rättigheter. Den omständigheten att ramavtalet dessutom föreskrev en uppsägningstid om tolv (12) månader skulle enligt Högsta domstolen inte heller fylla någon reell funktion för myndigheten om myndigheten inte också var förpliktigad att avropa enligt ramavtalet.

Högsta domstolen (majoriteten) kom därför fram till att det aktuella avtalet innebar att ensamrätt förelåg för leverantören att utföra sådana tjänster som ramavtalet omfattar när behov av sådana tjänster uppkommer, även om det saknades uttryckliga bestämmelser härom.

Avgörandet ger välbehövlig vägledning vad som gäller frågan om ensamrätt och ramavtal, särskilt ramavtal med en leverantör med en bristfällig reglering. Praxis i frågan om ensamrätt har i en inte obetydlig utsträckning spretat åt olika håll. Detta har varit problematiskt då det är vanligt förekommande med inköp av varor, tjänster och byggentreprenader vid sidan av gällande ramavtal. Även om det från myndighetens synvinkel kan tyckas finnas goda skäl för sådana inköp är det inte sällan problematiskt för leverantörer som står beredd med erforderlig leveranskapacitet och kostnaderna som detta medför för att kunna möta de åtaganden som ramavtalet omfattar.

Avgörandet får också anses bekräfta att en skrivning som innebär att myndigheten inte förbinder sig vid att beställa en viss minsta volym (som fanns även i det aktuella ramavtalet) inte i sig medför att ett avtal inte omfattas av ensamrätt. En sådan skrivning medför alltså inte som utgångspunkt ett tillräckligt ”skydd” för myndigheten mot uppkomsten av ensamrätt för leverantören. Tvärtom får Högsta domstolens dom förstås så att en sådan skrivning i stället kan ligga myndigheten i fatet vid den helhetsbedömning som görs vid tolkningen och utfyllnaden. I den aktuella domen tog Högsta domstolen särskilt hänsyn till att avtalet då inte skulle säkerställa några självständiga rättigheter för leverantören eller fyller någon egentlig funktion.

Högsta domstolens dom ger enligt vår bedömning besked om att i vart fall ramavtal med en leverantör omfattas av ensamrätt även om ensamrätten inte är uttryckligt reglerad i avtalet. Avgörandet signalerar att det får förväntas att myndigheter framöver koncentrerar sina inköp inom ett visst ramavtal såvida myndigheten inte på ett tydligt sätt har förbehållit sig att ensamrätt inte ska föreligga. Mot bakgrund av avgörandet finns det därför all anledning för både myndigheter och leverantörer att se över att de inköp som görs faktiskt följer befintliga ramavtal.

Det är vidare av godo att HD som utgångspunkt har utgått ifrån att avtal ska vara balanserade. Det framstår som särskilt nödvändigt när fråga är om offentligt upphandlade avtal, varför det blir än mer viktigt att tolkning och utfyllnad av avtalet sker i syfte att medverka till en balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter i avtalet.

”Regeln” om s.k. tredjemansinträde, dvs. när en tilldelad leverantör har att träda in i en pågående överprövningsprocess, har kommit att tillämpas på delvis olika sätt i kammarrätterna. Nedan redogör vi närmare för hanteringen i rättspraxis och vilka slutsatser som är möjliga att dra utifrån rättsläget.   

Bakgrund

Högsta förvaltningsdomstolen slog i HFD 2011 ref. 29 (Arqdesign) fast att en förvaltningsrätt, som övervägde att förordna att en viss leverantörs anbud inte fick beaktas vid en ny utvärdering, borde ha berett denne leverantör att yttra sig över uppgifterna i ansökan. Förvaltningsrättens dom innebar att leverantören uteslöts från att delta i den aktuella upphandlingen. Eftersom förvaltningsrättens dom således gick leverantören emot kom HFD fram till att leverantören hade rätt att överklaga domen.

HFD fann i ett senare avgörande samma år, HFD 2011 ref. 85, att en leverantör som inte hade begärt överprövning inte hade rätt att föra talan mot en domstols förordnande om rättelse när förordnandet var utformat så att rättelse skulle ske i enlighet med domskälen. Det saknade betydelse vad utfallet skulle eller kunde bli av en ny rättad utvärdering.

Kammarrättspraxis

Av den kammarrättspraxis som vi har granskat som sträcker sig från 2011 fram till i år kan vi konstatera att en linje som domstolarna tycks vara överens om, är att förvaltningsrätten är skyldig att bereda en leverantör tillfälle att yttra sig över en ansökan om överprövning när den överväger att i domslutet förordna att anbudet inte får beaktas vid en ny utvärdering.

Exempel på detta kan vi se i Kammarrätten i Göteborgs dom mål nr 3349-11 och Kammarrätten i Jönköpings dom i mål nr 2326–2328-11. Förvaltningsrätterna hade i dessa avgöranden uttryckligen angivit att utvärderingen skulle göras om utan beaktande av den vinnande leverantörens anbud.
Eftersom förvaltningsrätterna inte hade kommunicerat ansökan med de vinnande leverantörerna undanröjde kammarrätterna underinstansernas domar och återförvisade målen dit för ny handläggning.

Ibland väljer förvaltningsrätterna dock att inte uttryckligen ange i domslutet att en viss leverantörs anbud inte ska beaktas, utan enbart att rättelse ska ske genom att utvärderingen ska göras om. I dessa fall framgår det istället av domskälen att förvaltningsrätten funnit att tilldelningen av kontraktet till vinnande leverantör, av någon anledning, inte varit förenlig med upphandlingslagstiftningen.

Kammarrätterna har i vissa avgöranden funnit att förvaltningsrätterna även i dessa situationer varit skyldiga att kommunicera ansökan om överprövning med vinnande leverantör. Således har exempelvis Kammarrätten i Göteborg (mål nr 1396–97-17) och Kammarrätten i Stockholm (mål nr 5164-18) undanröjt och återförvisat mål till underinstanserna när sådan kommunicering inte skett, trots att vinnande leverantör ej uttryckligen uteslutits genom underinstansernas domslut.

Förvaltningsrätternas formuleringar av domslutet har även tillmätts olika betydelse för vinnande leverantörs talerätt i kammarrätterna. Kammarrätten i Jönköping (mål nr 2063-13) och  Kammarrätten i Stockholm (mål nr 6902-13) har bedömt att vinnande leverantör har talerätt även när underinstanserna enbart förordnat att en ny prövning av anbuden ska ske. Kammarrätterna har i dessa fall tagit fasta på att underrätterna i sina domskäl uttalat sig på ett sådant sätt att vinnande leverantörs anbud inte ska beaktas vid den nya prövningen. Kammarrätterna har därför funnit att avgörandena har haft en sådan precis och påtaglig betydelse för leverantörerna som medför talerätt.

Kammarrätterna har dock kommit till motsatt slutsats i ett flertal andra avgöranden. Däribland har Kammarrätten i Stockholm (mål nr 6906-13, 7136-13, 7262-13 och 6475-15 och 6457-21), Kammarrätten i Göteborg (mål nr 1204-21) och Kammarrätten i Sundsvall (mål nr 2618-11, 2893-13, 2130-16 och 1027-19) bedömt att vinnande leverantör inte har haft talerätt när underinstanserna har förordnat att upphandlingen ska rättas genom en ny prövning av anbuden. Detta eftersom förordnandena, oavsett vad som står i skälen, inte innebär att någon annan utpekas som vinnare eller att leverantörens anbud inte får beaktas vid den nya prövningen.

Slutsatser

Av kammarrättspraxisen framgår att domarna fäster olika stor vikt vid vad som framgår av domskälen respektive domslutet i underinstansernas avgöranden. En del domare gör en mer generös tolkning av när ett avgörande kan anses ha haft en precis och påtaglig betydelse för den vinnande leverantören. Dessa anser att det inte går att bortse från vad som står i domskälen och att förvaltningsrätternas uttalanden med tillräcklig tydlighet talar för vad en ny prövning av anbuden kommer att leda till, dvs. att vinnande leverantör inte kommer att få vara med. Detta anses vara tillräckligt för att grunda talerätt, även när ingen leverantör uteslutits genom domslutet. Andra domare fäster mer vikt vid vad HFD slagit fast i HFD 2011 ref. 85, dvs. att det saknar betydelse vad utfallet blir eller kan bli av en rättad utvärdering. Dessa menar att leverantörens behov av rättsskydd tillgodoses genom möjligheten att ansöka om överprövning av ett nytt tilldelningsbeslut.

Enligt vår mening ligger den sistnämnda tillämpningen mest i linje med den HFD-praxis som finns och huvudregeln att domskälen som sådana inte kan överklagas annat än i sällsynta undantagsfall när skälen har självständiga rättsverkningar (jfr RÅ 2006 ref. 21). HFD har i ett beslut i mål nr 502-18 avvisat vinnande leverantörs överklagande med hänvisning till att kammarrättens förordnande om rättelse inte innebar att någon leverantör uteslöts från det vidare förfarandet. Inte heller hade någon ny leverantör pekats ut som vinnare. Domen kunde därför inte anses ha sådan precis och påtaglig betydelse för leverantören att denne ansågs ha talerätt. Genom beslutet bekräftas, enligt vår uppfattning, att frågan om när tredje man ska inträda i processen avgörs av innehållet i rättens avgörande, inte av innehållet i domskälen.

Det står inte helt klart varför kammarrättspraxisen ser ut som den gör. En omständighet som kan ha betydelse för de olika utfallen är avvägningen mellan vad som är processekonomiskt och vad som är tillräckligt för att tillgodose leverantörernas behov av rättsskydd. Processekonomiska skäl talar för att samtliga frågor prövas i samma process. Det föreligger emellertid fortfarande ett antal frågetecken kring vad en leverantör som bjuds in i processen har möjlighet att yttra sig över. Får denne enbart yttra sig över påstådda brister i leverantörens egna anbud eller får den också göra gällande brister i sökande leverantörs anbud? HFD:s avgörande i HFD 2013 ref. 24 (Europark) talar i viss mån för det förstnämnda. Detta innebär att en leverantör som bjuds in i processen ändå kan bli tvungen att ansöka om överprövning av ett senare meddelat tilldelningsbeslut för att få sina övriga invändningar prövade. Det kan således även finnas processekonomiska skäl för att inte bjuda in vinnande leverantör.

Sedan flera år tillbaka har Högsta domstolen varit tydlig med att man som byggherre i skadeståndsprocesser inte får ”hoppa i kontraktskedjan”. Detta innebär att om en underentreprenör orsakar en skada på byggherrens egendom (till exempel vattenskada på grund av felaktigt kopplade rör eller brandskada på grund av feldragen el) måste man som byggherre framställa skadeståndskraven mot sin kontraktspart, det vill säga entreprenören. Tanken är att entreprenören ska ersätta byggherren och sedan kräva samma belopp från sin underentreprenör (ett så kallat ”regresskrav”).

Är det så att entreprenören inte kan betala (till exempel för att denne gått i konkurs och/eller saknar rätt försäkring) har byggherren inte någon rätt att framställa sitt eget krav direkt mot den underentreprenör som orsakat skadan eftersom byggherren saknar avtal med underentreprenören. En uppmärksammad fråga är hur man kan gå till väga för att komma runt detta problem, och ett möjligt sätt att göra detta är genom att låta byggherren ta över entreprenörens regresskrav mot underentreprenören.

Enligt svensk rätt kan ett krav på betalning (en så kallad ”fordran”) överlåtas, som t.ex. när en bilhandlare säljer en bil på kredit och sedan säljer kravet på betalning till en bank som i sin tur får inkassera beloppen från konsumenten. Eftersom en vanlig fordran kan överlåtas kan man tänka sig att ett regresskrav på samma sätt skulle kunna överlåtas och då skulle en byggherre kunna stämma den ansvarige underentreprenören direkt genom att använda sig av entreprenörens regresskrav.

I en dom från den 20 juli 2021 har Högsta domstolen i mål nr T 4012-20 prövat om detta är möjligt. Målet rörde en bostadsrättsförening som drabbades av en vattenskada under entreprenörens garantitid och skadan berodde på underentreprenörens rörarbeten. Föreningens försäkringsbolag betalade ut ersättning för skadan och tog därför över kravet mot entreprenören. I detta läge valde entreprenören att överlåta sitt regresskrav mot underentreprenören till föreningens försäkringsbolag. När denna överlåtelse skedde hade entreprenören inte betalat ut någon ersättning till försäkringsbolaget. Frågan som Högsta domstolen skulle besvara var om underentreprenören var skyldig att betala till försäkringsbolaget med stöd av denna överlåtelse.

Svea hovrätt hade dömt att så inte var fallet vid detta upplägg eftersom det i målet saknades utredning om att överlåtelsen byggde på till exempel entreprenörens svårigheter att betala skadeståndet till byggherrens försäkringsbolag. Hovrätten menade alltså att överlåtelsen endast skulle tillåtas om det fanns särskilda skäl, som i detta fall bristande betalningsförmåga. Denna dom ändrades dock av Högsta domstolen som istället dömde att det i kontraktskedjor av entreprenadavtal inte fanns några hinder mot denna typ av överlåtelser. Det öppnar nu alltså för en möjlighet för en entreprenör att överlåta regresskrav mot en underentreprenör till beställaren eller beställarens försäkringsbolag.

Domen innebär ett välkommet klargörande och lär öppna för vissa lösningar när entreprenören till exempel gått i konkurs eller när det finns ett behov av att undvika att först behöva avsluta en process mellan byggherren och entreprenören för att kunna genomföra en process mellan entreprenören och underentreprenören. Vi följer med intresse vilket genomslag detta kan få i skadeståndsprocesser av detta slag.

Svea hovrätt har i en dom 2021-06-28 (mål nr T 4117-19) bedömt ett par intressanta frågor. Frågeställningarna gällde bland annat när en entreprenad ska anses färdigställd i de fall en slutbesiktning inte skett och när preskriptionstider räknas från. Målet behandlar också huruvida en entreprenör har rätt till ersättning för tilläggsarbeten beställda av någon som inte utsetts till ombud i entreprenaden.

En entreprenör hade anlitats för installation och höjning av en hiss. ABT 06 var avtalat. Hissen godkändes för persontransporter och entreprenören avetablerade från byggarbetsplatsen fem dagar senare. Därefter togs hissen i bruk och hyresgäster flyttade in i fastigheten. Beställaren hade då enligt hovrätten haft att se till att en slutbesiktning i enlighet med bestämmelserna i ABT 06 skedde vid avetablerandet, då entreprenaden vid denna tidpunkt måste ansetts ha varit färdigställd i sådan grad att en slutbesiktning kunde genomföras. Underlåtenhet att göra detta medförde att entreprenaden fick anses ha godkänts och avlämnats den dag slutbesiktningen skulle ha skett, det vill säga dagen för avetableringen.

Beställaren begärde förseningsvite. Parterna var oense om hur preskriptionsbestämmelsen i ABT 06 kap 5 § 3 tredje stycket skulle tolkas. Bestämmelsen lyder: ”Anspråk på vite skall framställas skriftligen till motparten senast tre månader efter entreprenadens godkännande. Anspråk på vite är förfallet, om det inte framställs skriftligen i rätt tid.” Beställaren argumenterade för att preskriptionsregeln inte kan tillämpas om slutbesiktning inte skett. Hovrätten bedömde dock att  det var vid tidpunkten för när slutbesiktningen skulle ha skett som tidsfristen för vite startar. Detta gjorde att beställarens anspråk på vite var förfallet. En liknande bedömning gjordes i fråga om beställaren inom skälig tid reklamerat vissa fel i entreprenaden. Även i denna del bedömde hovrätten att ”inom skälig tid” började löpa från den dagen entreprenören avetablerade från byggarbetsplatsen och en slutbesiktning skulle ha skett. Hovrätten fann det dock inte styrkt att någon reklamation skett. Det kan noteras att hovrättens domskäl inte innehåller något resonemang kring ordalydelsen i ABT 06 kap. 5 § 11 där det framgår att beställaren ”utan dröjsmål” skriftligen ska underrätta entreprenören då han, efter det att entreprenaden eller en del av den avlämnats eller tagits i bruk, upptäcker fel eller skada på grund av fel.

Gällande beställningen av tilläggsarbetena hade parterna olika inställning kring om den person som beställt arbetena hade rätt att göra det. Beställarens ombud vistades huvudsakligen utomlands under den period som hissarbetena pågick. Under denna period sköttes beställarens kontakter med entreprenören av en annan person. Den personen gjorde tilläggsbeställningen. Hovrätten bedömde att entreprenören haft god anledning att räkna med att denna person var behörig att göra beställningar och att entreprenören såldes hade rätt till ersättning för tilläggsarbetena.

Domen har överklagats till Högsta domstolen. I skrivande stund har Högsta domstolen ännu inte tagit ställning om att ta upp målet eller inte.

Under sommaren har Hovrätten för Nedre Norrland dömt i ett mål som aktualiserat frågan om hur pass stränga eller specifika krav en beställare får ställa på entreprenörens avhjälpande av ett fel i entreprenaden (dom 2021-06-10, mål nr T 614-20).

Tvisten gällde ett totalentreprenadavtal där en bostadsrättsförening gett en entreprenör i uppdrag att utföra vissa renoverings- och monteringsarbeten i två tvättstugor. ABT 06 var avtalat. Föreningen krävde ersättning för att ha åtgärdat vissa påstådda fel i stugornas golv och väggar. Det rörde sig bland annat om ett glapp mellan grovbetongen och kakelplattorna samt i golvbeläggningen. Entreprenören motsatte sig kraven.

Efter att hovrätten konstaterat att fel förelåg i entreprenaden vilka entreprenören ansvarade för och att beställaren skriftligen reklamerat vissa av dessa fel, gick hovrätten över till frågan om föreningen hade rätt att avhjälpa på entreprenörens bekostnad.

Föreningen krävde att entreprenören skulle avhjälpa felen med väggarna och ställde då som villkor att så skulle ske med ett nytt utförande, där väggarna reglades upp. Denna metod medförde vissa merkostnader, som föreningen sade sig kunna stå för. Vidare ville föreningen att den del av avhjälpandet som avsåg själva uppreglingen skulle utföras av en annan firma. Parterna kom därför överens om att entreprenörens avhjälpandeskyldighet inte omfattade uppreglingen av väggarna.

Entreprenören invände att man hade fråntagits möjligheten att avhjälpa felen i och med föreningens villkor på alternativt avhjälpande.

Hovrätten gick på föreningens linje. En viktig aspekt var att det rörde sig om en totalentreprenad, som enligt hovrätten medförde att ansvaret för felavhjälpande även innefattade projektering av ny teknisk lösning. Huruvida föreningens krav gick utöver entreprenörens ansvar var i någon mening ovidkommande, eftersom föreningen åtog sig att stå för merkostnaderna som det alternativa utförandet innebar. Inte heller föreningens önskemål om att en annan firma skulle utföra det arbete som låg utanför entreprenörens överenskomna avhjälpandeskyldighet ansågs ha berövat entreprenören möjligheten att avhjälpa de fel som entreprenören faktiskt åtog sig att åtgärda. Entreprenören var följaktligen såväl berättigad som skyldig att åtgärda felet enligt föreningens önskemål. Att så inte skedde inom två månader innebar att föreningen fick rätt att själv ombesörja åtgärden på entreprenörens bekostnad.

Avgörandet är särskilt intressant såvitt gäller frågan om hur pass specifika krav på avhjälpande en beställare får ställa på sin totalentreprenör. Omständigheterna i fallet var speciella, bland annat då beställaren dessutom hade gått med på att betala för merkostnaden för det alternativa utförandet. Det går därför inte att säga var gränsen går. Avgörandet har inte överklagats.

Kilpatrick Townsend har biträtt AMF Fastigheter AB vid genomförandet av en omfattande om- och tillbyggnation av femte Hötorgsskrapan vid Sergels torg i Stockholm. Lokalerna kommer att inrymma det nya digitala kulturcentret Space; världens största gamingcenter och hem för Avicii Experience.

Den 27 november i år öppnar Space dörrarna för allmänheten. Space blir en ny och världsunik mötesplats som kombinerar gaming, musik och ”content creation” på sju våningsplan om 7 500 m². Lokalerna kommer bl.a. att inrymma världens största gamingcenter samt hem för Avicii Experience: en interaktiv utställning som hyllar en av vår tids största ikoner inom modern populärkultur.

”Vi på AMF Fastigheter har som en del av vårt stadsutvecklingsarbete fokuserat på kulturella och kreativa näringar. De stärker stadens puls, identitet och attraktivitet. Space blir ett fantastiskt tillskott som fyller det 5:e Hötorgshuset med nytt spännande innehåll. Space fokus på skapande, gemenskap och scenkonst inom allt från musik till gaming hoppas vi ska gjuta nytt liv i Sergels torg under fler av dygnets timmar och samtidigt bidra till att stärka Stockholm som kultur- och musikstad”, säger Mats Hederos, vd på AMF Fastigheter.

AMF Fastigheter AB är ett av Sveriges största fastighetsbolag med kommersiella fastigheter till ett marknadsvärde om drygt 73 miljarder kronor. AMF Fastigheter AB är ett helägt dotterbolag till AMF Pensionsförsäkring AB.

Kilpatrick Townsend agerade rådgivare för AMF Fastigheter AB under hela projektet och biträdde bl.a. bolaget vid upprättandet av entreprenadkontrakt för en utförandeentreprenad i samverkan.

Kilpatrick Townsends team bestod av advokaterna Mattias Wittgren, Marcus Munk och Johan Wedsberg.

Pophouse Entertainments och AMF Fastigheters kultursatsning Space öppnar den 27 november – AMF Fastigheter

Kilpatrick Townsend har biträtt Komatsu Forest AB vid uppförandet av ett nytt huvudkontor och en ny fabrik – Komatsu Forest One – på industriområdet Klockarbäcken i Umeå.

Fabriksanläggningen har nyligen invigts och den tillhörande kontorsbyggnaden om sex plan är under uppförande. Fabriken kommer att vara CO² neutral i sin produktion, vilket uppnås genom effektiv energiförsörjning med solpaneler, modern byggteknik och geoenergi.

Komatsu Forest AB:s fabrikschef, Anna Fredriksson, lovordar den enorma satsningen och gläds över att kunderna framöver kommer att uppleva både högre flexibilitet och kortare ledtider.

Komatsu Forest AB är en av världens ledande tillverkare av skogs-, entreprenad-, gruv- och anläggningsmaskiner. Komatsu Forest är sedan 2004 en del i Komatsu-koncernen med fler än 60 000 anställda runt om i världen.

Komatsu Forest AB biträddes av Advokat Partner Marcus Munk, Kilpatrick Townsend.

Komatsu Forest nya fabrik – KF One

Historisk händelse när produktionen startar på Komatsu Forest One

Stockholms tingsrätt meddelade den 4 maj 2021 dom i ett mål rörande skadestånd enligt ABK 09 5 kap. 1 § med anledning av fel och brister i bygghandling (mål nummer T 9513-19 samt T 12520-19). Frågan som tingsrätten främst hade att ta ställning till var huruvida en konsult ansågs ha varit vårdslös vid upprättandet av en bygghandling som visade sig vara behäftad med brister gällande säkerheten i entreprenaden.

De processuella omständigheterna i målet var ganska speciella. Kort sammanfattat var beställaren i entreprenaden missnöjd med en bygghandling som en konsult upprättat. Konsulten var anlitad av beställaren genom en konsultförmedlare. Beställaren stämde således konsultförmedlaren att utge skadestånd enligt ABK 09 5 kap. 1 §, varpå konsultförmedlaren i sin tur stämde konsulten. Konsulten genstämde därefter konsultförmedlaren för vissa obetalda fakturor. Dessa frågor kom att handläggas tillsammans av tingsrätten.

Den huvudsakliga frågan för målet var huruvida konsulten handlat vårdslöst vid upprättandet av bygghandlingen, eftersom det under entreprenaden visade sig att bygghandlingen var behäftad med så omfattande brister att det hade funnits överhängande risk för både sak-och personskador om entreprenaden hade byggts utifrån den ursprungliga bygghandlingen. Vid tingsrättens prövning av huruvida konsulten varit vårdslös var utgångspunkten vad beställaren samt konsultförmedlaren kunnat kräva av en normalt fackkunnig, normalt erfaren, normalt ansvarskännande och normalt förutseende konsult.

Bygghandlingens fel och brister

I den mån konsulten inte i bygghandlingen hade informerat om nödvändiga åtgärder för att upprätthålla säkerheten i entreprenaden och beställaren samt konsultförmedlaren hade kunnat förvänta sig att bygghandlingen skulle innehålla sådan information utifrån konsultens uppdrag fann tingsrätten att bygghandlingen var förenad med brister i den omfattning att konsulten brustit i fackmässighet samt sedvanlig omsorg och i övrigt även handlat vårdslöst.

Entreprenaden var relativt komplicerad vilket innebar att utförandet av entreprenaden innefattade vissa risker för både person- och sakskada. Tingsrätten bedömde att det därför kunde ställas höga krav på detaljeringsgraden i bygghandlingen avseende bland annat arbetsordning och förstärkningsåtgärder för att undvika exempelvis ras och säkerställa byggnadens stabilitet.

Konsulten hade därav enligt tingsrätten varit vårdslös vid upprättandet av bygghandlingen eftersom bygghandlingen var belastad med fel och brister i förhållande till vad beställaren och konsultförmedlaren kunnat förvänta sig då bygghandlingen saknade information som en entreprenör hade behövt känna till vid utförandet av entreprenaden.

Tingsrätten dom ger sammanfattningsvis uttryck för att om en bygghandling saknar information som en entreprenör behöver känna till vid utförandet av entreprenaden och beställaren har kunnat förvänta sig att bygghandlingen omfattade informationen utifrån konsultens uppdrag föreligger det sådana fel i handlingen som innebär att konsulten varit vårdslös vid genomförandet av uppdraget i enlighet med ABK 09 5 kap. 1 §.

Målet är för närvarande överklagat av konsultförmedlaren och av konsulten.

Under april månad rapporterades det att Danske Bank, Handelsbanken, Nordea, SBAB, SEB, Sparbankerna och Swedbank annonserat ett samarbete för att bekämpa ekonomisk brottslighet och illegal arbetskraft inom bygg- och anläggningssektorn. Tanken är att bankerna i sin kreditgivning ska ställa särskilda krav på företag inom bygg- och anläggningssektorn och dess kunder inom fastighetssektorn och därigenom ska kunna bidra till en lösning på de problem som förekommer inom dessa sektorer.

I dagsläget står det inte klart exakt vilka problem som samarbetet ska rikta in sig på. Problem med ekonomisk brottslighet i entreprenader är någonting som uppmärksammats sedan länge och som drabbar både byggherrar och seriösa laglydiga entreprenörer. Det förekommer att vare sig enskilda yrkesarbetare eller de företag som anlitar dessa betalar lagstadgade skatter och sociala avgifter i Sverige eller i utlandet. I vissa fall saknar yrkesarbetarna helt rätt att vistas och arbeta i Sverige och det förekommer fall av hänsynslösa utnyttjanden av sådana personer eller att arbete utförs under odiösa förhållanden. Detta medför stora problem eftersom det blir svårt för laglydiga företag att konkurrera med aktörer som kan sänka sina kostnader på detta sätt. Frågan är hur finansieringen kan användas för att motverka detta.

Entreprenader är komplexa och dyra projekt som varar i flera månader eller till och med år. Såväl byggherrar som entreprenörer är beroende av banker och andra finansiella aktörer för att finansiera olika skeden i byggandet. Utan finansieringen skulle det bli praktiskt omöjligt att genomföra flera projekt. Utifrån detta perspektiv är bankernas gemensamma satsning intressant. Om bankerna ställer krav som innebär att både byggherrar och entreprenörer måste kontrollera att deras kontraktsparter betalar sina skatter och avgifter kommer dessa frågor att bli en integrerad del av dessa byggherrars och entreprenörers löpande arbete med regelefterlevnad. En entreprenör vars finansiering potentiellt är hotad om svartarbete upptäcks kommer att få ett annat ekonomiskt incitament att kontrollera sina underentreprenörer i olika led på samma sätt som byggherren tvingas kontrollera och följa upp frågan med sin generalentreprenör.

Vad de praktiska konsekvenserna av detta initiativ kommer att bli får vi se först när det står klart vilka konkreta kontraktskrav, rutiner och kontroller som ska införas i bankernas kreditprocess. Redan nu kan det dock vara bra att inom den egna organisationen se över vilka rutiner man har för att motverka olika former av ekonomisk brottslighet i projekten.

Referens

Bankgemensamt initiativ för en mer hållbar byggbransch

Nyligen meddelade Svea hovrätt två domar om preskription och ABK 96, en äldre version av ABK 09. Trots att de flesta kontrakt idag ingås på ABK 09 förekommer det fortfarande kontrakt ingångna på ABK 96, framförallt om kontraktet är ingånget sedan en tid tillbaka. Det finns därför anledning att även redogöra för praxis avseende ABK 96.

Bakgrunden till det första hovrättsmålet var att en beställare och en konsult hade ingått ett konsultavtal där ABK 96 utgjorde avtalsinnehåll. Beställaren väckte talan mot konsulten med anledning av påstådda brister i utförandet av konsultuppdraget. I första hand yrkade beställaren skadestånd och i andra hand att konsulten skulle betala tillbaka den ersättning som beställaren betalat för uppdraget. Konsulten invände att kraven hade preskriberats.

I ABK 96 § 6.8 föreskrivs att den skadelidande måste framställa sitt skadeståndskrav snarast efter att denne upptäckt skadan, för att kravet inte ska preskriberas. Kravet får dessutom inte framställas senare än tre månader efter utgången av tioårsfristen i ABK 96 § 6.2.

Skadeståndskraven

Frågorna som hovrätten hade att pröva var om beställaren på grund av preskription förlorat rätten att mot konsulten framställa krav på skadestånd eller återbetalning av redan erlagd ersättning för konsultarbetena. Med andra ord, om beställaren framställt sina krav snarast efter den tidpunkt då skadan upptäcktes, på sätt som anges i ABK 96 § 6.8.

Hovrätten konstaterade att beställaren upptäckte skadan den 13 juni 2013. Enligt hovrätten var det först vid denna tidpunkt som det kan ha framstått som sannolikt för beställaren att skada uppkommit samt att det var konsulten som var ansvarig för skadan. I målet var det vidare ostridigt att beställaren skriftligen framställde sitt krav den 11 september 2013. I fråga om detta innebar att beställaren framställt sitt krav i rätt tid anförde hovrätten att uttrycket ”snarast” rent språklig ger uttryck för en kort tidsfrist. Hovrätten framhöll dock att hänsyn även måste tas till omständigheterna i det enskilda fallet. Bland annat mot bakgrund av att hovrätten ansåg att den påstådda skadan inte var särskilt svårutredd, fann hovrätten att beställaren inte framställt sina krav ”snarast” i den mening som avses i ABK 96 § 6.8.

Vad gällde beställarens andrahandsyrkande, avseende krav på återbetalning av redan erlagd ersättning, konstaterade hovrätten att kravet uppgick till samma belopp som skadeståndskravet samt att grunden för de båda kraven var densamma. Trots att andrahandsyrkandet benämndes som ett återkrav fann hovrätten att det under de för målet aktuella förhållandena var fråga om ett sådant krav som omfattas av bestämmelsen i ABK 96 § 6.8. Båda kraven var således preskriberade.

I det andra hovrättsavgörandet hade en entreprenör ingått avtal med ett bolag (”Bolag A”) som åtagit sig att kontrollera svetsarna i en stålkonstruktion som entreprenören tillverkat. Även ett annat bolag (”Bolag B”) utförde kontroller av svetsarna i entreprenörens stålkonstruktion. I den rapport som Bolag B tillställde entreprenören uppvisade majoriteten av svetsfogarna indikationer på svetsdefekter, defekter vilka Bolag A inte upptäckt vid sin kontroll. Entreprenören framställde därför krav på skadestånd gentemot Bolag A för att ha utfört kontrolluppdraget på ett felaktigt sätt. Bolag A invände att entreprenören inte reklamerat i rätt tid och att kravet preskriberats. För uppdraget gällde Bolag A:s allmänna leveransvillkor före ABK 96.

Reklamationsbestämmelserna

I Bolag A:s allmänna leveransvillkor fanns en bestämmelse intagen som angav att reklamation av uppdraget skulle ske skriftligen snarast och senast inom 30 dagar efter att provnings- eller besiktningsintyg eller annan uppdragsdokumentation mottagits eller fel annars upptäckts eller bort upptäckas.

Frågan i hovrätten var om entreprenören förlorat rätten att göra gällande kraven mot Bolag A antingen på grund av att entreprenören inte reklamerat i rätt tid enligt leveransvillkoren eller inte framställt krav på skadestånd i rätt tid enligt ABK 96 § 6.8. Eftersom reklamationsfristen reglerades i Bolag A:s allmänna leveransvillkor, vilka gällde före ABK 96, utgick hovrättens prövning från reklamationsfristen i de allmänna leveransvillkoren. Hovrätten fann inte att entreprenören reklamerat inom den tid som föreskrevs i Bolag A:s allmänna leveransvillkor. Entreprenören hade redan av det skälet förlorat rätten att göra sina krav gällande gentemot Bolag A och det saknades därmed anledning för hovrätten att pröva frågan om entreprenören framställt sitt krav i rätt tid enligt ABK 96 § 6.8.

Ovan har reklamationsbestämmelsen i ABK 96 § 6.8 berörts. En liknande reklamations-bestämmelse finns i kap. 5 § 6 ABK 09 där det anges att beställaren måste framställa skriftligt krav på ersättning inom tre månader efter det att beställaren fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan, dock senast nio månader efter det att beställaren fått kännedom om skadan. Kravet måste även framställas inom tio år enligt kap. 5 § 2 ABK 09. Det kan därvid noteras att  reklamationsbestämmelsen i ABK 96 § 6.8 och den i kap. 5 § 6 ABK 09 skiljer sig åt. Bland annat har rekvisitet ”snarast” i ABK 96 § 6.8 ersatts med ”skälig anledning att anta” i kap. 5 § 2 ABK 09. Eftersom det förekommer kontrakt ingångna på både ABK 96 och ABK 09 är det bra att vara medveten om skillnaden i lydelse mellan reklamationsbestämmelsen i ABK 96 och ABK 09.

EU-domstolen meddelade den 22 april 2021 dom i mål C-537/19. Målet rör det så kallade lokalhyresundantaget i artikel 10 a i direktiv 2014/24/EU (artikel 16 a i direktiv 2004/18/EG som var tillämpligt i målet). EU-domstolen har i domen prövat frågan om ett kontrakt om hyra av en byggnad som ännu inte uppförts skulle klassificeras som ett hyreskontrakt eller en byggentreprenad.

Fakta i målet

EU-kommissionen väckte talan om fördragsbrott mot Republiken Österrike med motiveringen att en österrikisk upphandlande myndighet (Stadt Wien-Wiener Wohnen) hade tilldelat ett hyreskontrakt utan att genomföra ett konkurrensutsatt förfarande och utan att tillkännage ett meddelande om ett sådant förfarande.

Enligt kommissionen innebar den omständigheten att myndigheten ingick ett långfristigt hyreskontrakt avseende en byggnad (Gate 2) innan byggnaden hade uppförts, att myndigheten hade gjort en direkttilldelning av ett byggnadsentreprenadkontrakt i syfte att hyra ut en kontorsbyggnad. Detta eftersom myndigheten hade ett inflytande över planeringen av byggnaden som, enligt kommissionen, gick mycket längre än de som vanligtvis ställd av den som hyr en byggnad. Kommissionen menade bl.a. att myndigheten hade påverkat byggnadens projektering avseende uppförandet av en bro mellan två flyglar samt uppförandet av sjätte till åttonde våningsplanen i ena flygeln.

Enligt kommissionen kunde kontraktet inte betraktas som ett hyreskontrakt som omfattas av undantaget i artikel 16 a utan skulle istället kvalificeras som ett upphandlingspliktigt byggentreprenadkontrakt.

EU-domstolens avgörande

Domstolen konstaterade inledningsvis att undantaget från direktivets tillämpningsområde i artikel 16 a kan utsträckas till hyra av icke-befintliga byggnader. Undantaget kan dock inte göras gällande när byggnadsverket utgör ett ”offentligt entreprenadkontrakt” om uppförandet tillgodoser de behov som den upphandlande myndigheten har specificerat. Detta är fallet när den upphandlande myndigheten har vidtagit åtgärder för att definiera byggentreprenadens särdrag eller åtminstone för att utöva ett avgörande inflytande över dess projektering.

Avseende den aktuella byggnaden noterade domstolen att planeringen av denna var avslutad redan vid tidpunkten för förhandlingarna om ingående av hyreskontraktet. Gällande uppförandet av sjätte till åttonde våningsplanet framgick inte av hyreskontraktet att det fanns någon valmöjlighet för uppförandet utan endast för att hyra ytterligare utrymmen. Projekteringen av våningsplanen var därför inte avsedd att tillgodose ett behov som myndigheten specificerat. Samma omständigheter kunde anföras avseende bron som förbinder flyglarna. Enbart den omständigheten att myndigheten utnyttjat de erbjudna valmöjligheterna var inte tillräckligt för att visa att denne har utövat ett avgörande inflytande över projekteringen.

Beträffande de specifikationer som angetts av myndigheten framgick det att byggnaden hade utformas som en klassisk kontorsbyggnad. De krav som myndigheten framställt gick inte längre än vad som vanligtvis kan krävas av den som hyr en sådan byggnad eftersom de avsåg tillämpningen av standarder. Kommissionen hade inte visat att de krav som myndigheten framställt medfört att det kan ifrågasättas om framtida hyresgäster kan använda sig av byggnaden som en kontorsbyggnad. Domstolen drog därmed slutsatsen att de anpassningar som följer av kraven inte går längre än vad som en hyresgäst vanligtvis kan kräva. Domstolen ogillade därför kommissionens talan.

Slutsatser

I domen bekräftar EU-domstolen att frågan om hur ett hyreskontrakt ska klassificeras när det gäller icke-befintliga byggnader måste bedömas med hänsyn till kontraktets syfte och det inflytande myndigheten har haft på byggnadens utformning. En bedömning måste göras av omständigheterna i det enskilda fallet.

Enligt domstolen kan att ett avgörande inflytande över en byggnads projektering fastställas om det kan visas att detta inflytande har utövats över byggnadens arkitektoniska utformning, såsom dess storlek, dess yttre väggar och dess bärande väggar. De krav som avser inredning kan endast anses visa ett avgörande inflytande om de skiljer sig åt på grund av sin specifika karaktär eller omfattning.

Av domen kan vidare utläsas att även om en myndighet har haft möjlighet att påverka planeringen av projektet, krävs det för att kontraktet ska klassas som ett byggentreprenadkontrakt, att någon sådan möjlighet faktiskt har förverkligats.

Det faktum att en myndighet ställt många och väldigt detaljerade krav innebär inte per automatik att myndigheten haft ett avgörande inflytande över byggnadens projektering. Inte heller har hyreskontraktets löptid någon betydelse för klassificeringen av kontraktet. Avgörande är istället om de krav som myndigheten ställt går längre än vad en hyresgäst vanligtvis ställer på en byggnad av det aktuella slaget.

Det är sedan tidigare väl känt att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) etablerat en praxis som innebär ett, med hänsyn till likabehandlingsprincipen, i det närmaste villkorslöst upprätthållande av obligatoriska krav i en upphandling. Detta är också en praxis som har upprätthållits av kammarrätterna (bl.a. nyligen i Kammarrätten i Göteborg, mål nr 6252-20 och Kammarrätten i Stockholm mål nr 7196-20).

Kammarrätten i Göteborg har däremot i en nyligen meddelad dom, mål nr 3025-20, intagit ett mer nyanserat förhållningssätt till obligatoriska krav, varvid avgörande betydelse har tillmäts kravets betydelse för ändamålet med upphandlingen. I kammarrättsmålet illustreras ett exempel på hur proportionalitetsprincipen kan medföra att ett i och för sig klart och entydigt obligatoriskt krav inte tillämpas.

Bakgrund till målet

I kammarrättsmålet upphandlades reparation av en bro. Enligt ett obligatoriskt krav i förfrågningsunderlaget ålades anbudsgivarna att till anbuden bifoga en mängdförteckning i såväl pdf- som excel-format. Till den tilldelade leverantörens anbud bifogades dock endast mängdförteckningen i pdf-format, varför myndigheten förkastade anbudet då det ansågs att anbudet inte uppfyllde det obligatoriska kravet. Den tilldelade leverantören ansökte därför om överprövning med hänvisning till att mängdförteckningen, trots att den bifogats endast i pdf- och inte i excel-format, innehöll all efterfrågad information och att det under sådana omständigheter vore oförenligt med proportionalitetsprincipen att förkasta X:s anbud.

Kammarrättens bedömning

Kammarrätten framhöll inledningsvis att potentiella leverantörer har anledning att förutsätta att krav som angetts i upphandlingsdokumenten har varit viktiga för den upphandlande myndigheten och att dessa således kommer att upprätthållas genom hela förfarandet. För att ett krav ska vara obligatoriskt, fortsatte kammarrätten, måste det emellertid ha en adekvat koppling till ändamålet med upphandlingen. I förevarande fall, där ändamålet med upphandlingen var att reparera en bro, kunde kravet på att lämna samma information i två olika format enligt kammarrättens mening inte anses vara tillräckligt adekvat för att en brist i detta avseende skulle kunna medföra att anbudet förkastades. Enligt kammarrätten skulle under dessa omständigheter ett godtagande av leverantörens anbud inte träda likabehandlingsprincipen för när, medan ett förkastande av anbudet skulle stå i strid mot proportionalitetsprincipen.

Rättsfallet illustrerar alltså tillämpningen av likabehandlings- och proportionalitetsprincipen där vi kan konstatera att kammarrätten kommer till en utgång som skiljer sig från HFD 2016 ref. 37 I och II. Från kammarrättsmålet kan vi utläsa att ett krav de facto kan bli villkorat av dess adekvans till vad som upphandlas.

Omständigheterna i målet var speciella och vi har förståelse för utgången i målet då samma information hade krävts i två olika filformat. Det kan då i sak tyckas väl hårt att rättfärdiga ett förkastande av en leverantör.

Kammarrättens dom riskerar dock att leda till otydligheter för leverantörer att avgöra vilka krav som faktiskt är obligatoriska i enlighet med HFD:s praxis. Det kan bli olyckligt om det i varje upphandling blir upp till leverantören att sätta sig i domstolens kläder för att göra en bedömning av om ett krav är tillräckligt adekvat för att behöva uppfylla, eller om det finns utrymme för att negligera det då det inte kan anses proportionerligt.

Med anledning av att avgörandet i viss mån får anses avvika från överrättspraxis får bekräftas att det blir allt viktigare för en leverantör att i anbudsfasen och genom Q&A se till att få klargöranden från den upphandlande myndigheten om ett krav framstår som otydligt eller irrelevant. Detta inte minst för undvikande av en lång och onödig överprövningsprocess.

Av upphandlingsrätten följer att en upphandlande myndighet/enhet är skyldig att ifrågasätta ett anbud med ett misstänkt lågt anbudspris (16 kap. 7–8 §§ LOU, 19 kap. 27 § LOU, 15 kap. 7–8 §§ LUF och 19 kap. 27 § LUF). Kan leverantören inte förklara sitt pris på ett tillfredsställande sätt ska anbudet förkastas. Men vad händer då om en upphandlande myndighet/enhet har kommit fram till att förklaringen är tillfredsställande? Har en annan leverantör rätt att ta del av förklaringen?

Om en förklaring av ett misstänkt onormalt lågt anbudspris skulle lämnas ut eller inte var föremål för prövning i Kammarrätten i Stockholm den 9 mars 2021 i mål nr 8028-20.

Onormalt låga anbud

Det finns ingen definition av vad ett onormalt lågt anbud är för något i upphandlingslagarna eller de bakomliggande direktiven. Det ger som utgångspunkt den upphandlande myndigheten eller enheten en förhållandevis stor frihet att avgöra vad som utgör ett onormalt lågt anbud.

En upphandlande myndighet/enhet ska enligt upphandlingsreglerna ifrågasätta misstänkt onormalt låga anbud. Leverantören ska om så sker ges tillfälle att förklara det lämnade priset och om anbudet i fråga är allvarligt menat. Detta kallas för det kontradiktoriska förfarandet, och syftar till att skydda anbudsgivaren från godtycke från den upphandlande myndighetens sida och säkerställa sund konkurrens mellan företagen (EU-domstolens mål 76/81 Transporoute, punkt 17 och C-599/10 SAG ELV Slovensko, punkt 29).

Skyldigheten att förkasta ett anbud inträder när myndigheten/enheten har gjort bedömningen att anbudet är onormalt lågt och myndigheten anser att leverantören inte har lämnat en tillfredsställande förklaring. Som undantag gäller även att en myndighet/enhet kan förkasta en leverantörs anbud om den finner att det onormalt låga priset beror på att anbudet inte stämmer överens med tillämpliga miljö-, social- eller arbetsrättsliga skyldigheter utan att någon förklaring överhuvud begärs in.

Högsta förvaltningsdomstolen har bl.a. i avgörandet HFD 2016 ref. 3 lämnat vägledning kring hur det kontradiktoriska förfarandet ska tillämpas och hur upphandlande myndigheter/enheter ska bedöma förklaringar från leverantörer.

Exempel på förklaring avseende en viss prissättning som har godtagits i tidigare praxis har varit t.ex. då anbudsgivaren hänvisat till stordriftsfördelar, kunskap/erfarenhet om den upphandlande myndigheten/enhetens inköpsmönster, eller att leverantören önskar komma in på en ny marknad. Vilka förklaringar som kan godtas måste dock avgöras utifrån en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Eftersom prissättningen är nära knutet till strategiska och affärsmässiga överväganden från en leverantör är det nästan ofrånkomligt att förklaringen i någon mån kan komma att innehålla information om en anbudsgivares affärsförhållanden. Fråga uppkommer då hur en förklaring hanteras vid myndighetens sekretessprövning enligt 31 kap. 16 § första stycket i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (”OSL”). Är förklaringen en allmän handling eller omfattas den av sekretess?

Kammarrätten anser att en förklaring ska kunna sekretessbeläggas

Kammarrätten i Stockholm har nyligen i målet 8028-20 kommit fram till att förklaringar avseende misstänkt onormalt lågt anbudspris inte behövde lämnas ut.

I målet begärde en leverantör att få ta del av förklaringar till onormalt låga anbud som lämnats av tre konkurrenter i en upphandling avseende målningsarbeten hos den upphandlande myndigheten. Den upphandlande myndigheten hade dock nekat tillgång till handlingarna. Leverantören gjorde gällande att uppgifterna i dess helhet inte kunde anses utgöra företagshemligheter. Det anfördes bl.a. att det inte är sannolikt att samtliga uppgifter i de begärda enskilda förklaringarna kunde omfattas av sekretess. Samtidigt anmärktes att den upphandlande myndigheten inte motiverat sitt beslut om att sekretessbelägga förklaringarna mer än att generellt ange att förklaringarna utgör affärshemligheter och att utgivandet ur konkurrenshänseende kan riskera att orsaka anbudsgivarna stor skada om uppgifterna och anbudsgivarnas strategi kom konkurrenter tillhanda. Det anfördes även att den upphandlande myndigheten varken konkretiserar vare sig vilka uppgifter det är fråga om eller på vilket sätt uppgifterna utgör affärshemligheterna. Inte heller ansågs det preciserat på vilket sätt de enskilda förklaringarna skulle riskera att orsaka skada för anbudsgivarna vid ett utlämnande.

Kammarrätten ansåg att förklaringarna i dess helhet gav uttryck för anbudsgivarnas affärsmässiga strategier på ett sådant sätt att det finns särskild anledning att anta att anbudsgivarna lider skada om uppgifterna kommer deras konkurrent tillhanda.

Kammarrätten motiverade detta utifrån att anbudsgivarnas förklaringar bl.a. består av information om deras prissättning och arbetsmetoder i en upphandling där bolaget är konkurrent. Uppgift om prissättning är enligt kammarrätten typiskt sett att betrakta som ett viktigt konkurrensmedel vid upphandling. Kammarrätten bedömde likaledes att förklaringarna var detaljerade och specifika för respektive anbudsgivare samt att de ger uttryck för anbudsgivarnas affärsmässiga strategier på ett sådant sätt att det finns särskild anledning att anta att anbudsgivarna lider skada om uppgifterna kommer deras konkurrent tillhanda.

Kammarrättsmålet ligger i linje med en allt snävare praxis under 31 kap. 16 § OSL och befäster att en anbudsgivares detaljerade prissättning och förklaringar därtill typiskt sett avser sådana affärsförhållanden som omfattas av sekretess enligt OSL.

En leverantör som inom ramen för det kontradiktoriska förfarandet ska svara på en myndighets begäran om förklaring avseende sitt anbudspris bör således alltid ta för vana att också begära om sekretess för förklaringen ifråga – särskilt om denna förklaring innehåller detaljerade uppgifter om den bakomliggande strategin bakom priset.

En följd av rättsläget blir även att det blir allt svårare för en leverantör som önskar ifrågasätta en konkurrents prissättning att vid en ansökan om överprövning komma in med bevisning om varför en viss prissättning inte kan anses godtagbar.

Även om utgångspunkten är att det finns en presumtion för offentlighet under 31 kap. 16 § OSL så får vi gång efter annan och nu även med detta besked från kammarrätten bekräftat att detaljerade prissättningar och förklaringar som regel ska anses omfattas av sekretesskyddet.

Det är inte alltid så att alla handlingarna är färdigprojekterade när entreprenadkontrakt skrivs på. I takt med att entreprenaden fortskrider och dess omfattning klargörs kan då frågan uppstå om entreprenörens arbete ska klassas som kontrakts- eller ÄTA-arbeten. Den frågan fick Stockholms tingsrätt ta ställning till i ett nyligen avgjort mål (dom 2021-04-14 i mål nr T 16673-19). Målet aktualiserade dessutom frågan om hur arbetena skulle ersättas enligt den så kallade självkostnadsprincipen.

Utfyllande arbeten

Tvisten rörde en utförandeentreprenad i nära samverkan mellan beställare, entreprenör, projektör och byggherre (ett samverkansprojekt). Vid tidpunkten för när kontraktet undertecknades var projekteringen inte färdig och det ingick enbart systemhandlingar bland kontraktshandlingarna, något som uttryckligen angavs i de administrativa föreskrifterna. Allteftersom bygghandlingar togs fram utfördes de av entreprenören, som också krävde ersättning för sitt arbete. Entreprenören betraktade arbetena som kontraktsarbeten och följde därmed inte formkraven för ÄTA-arbeten. Beställaren ansåg däremot att arbetena rätteligen var ÄTA-arbeten.

Enligt tingsrätten innebar parternas avtal att entreprenören tagit på sig att på löpande räkning utföra entreprenadarbeten i en omfattning som inte var bestämd. Tingsrätten ansåg att parterna därmed avtalat om att arbetena skulle ersättas som kontraktsarbeten.

Självkostnadsprincipen

Entreprenören begärde ersättning för sina faktiska kostnader. Beställaren bestred detta och gjorde gällande att entreprenören endast hade rätt till ersättning enligt à-prislistan.

De administrativa föreskrifterna angav att ersättning för kontraktsarbeten skulle utgå enligt självkostnadsprincipen i kap. 6 § 9 i AB 04. Enligt entreprenören motsvarade självkostnaden de faktiska kostnaderna för material, arbetsledning, arbetare, hjälpmedel och övriga kostnader som inte täcktes av entreprenörsarvodet. À-prislistan utgjorde endast en fiktiv riktkostnad av betydelse för ÄTA-arbeten och för parternas incitamentsmodell (efter godkänt slutbesiktning och åtgärdande av fel skulle parterna dela på skillnaden mellan riktkostnad och självkostnad enligt viss beräkningsmodell).

Tingsrätten konstaterade att skrivningen i de administrativa föreskrifterna gav visst stöd åt entreprenörens tolkning. Däremot noterade tingsrätten att fakturering skulle ske, och inledningsvis även skedde, med användning av à-prislistan och entreprenören inte hade gett någon rimlig förklaring till varför entreprenören skulle ha rätt till betalning med ett högre belopp än som fakturerats. Sammantaget ansåg därför tingsrätten att ersättning skulle ske utifrån angivelserna i à-prislistan. Vidare lade tingsrätten till att – alldeles oavsett bedömningen i frågan om avtalsinnehåll – entreprenören ändå inte kunde anses ha styrkt sina faktiska kostnader i processen enbart genom att ge in sammanställningar av verifikationer.

Slutsatser

Domen är från första instans och har dessutom överklagats. Den lyfter hur som helst intressanta frågeställningar om vad som gäller för entreprenader där kontraktshandlingarna fylls på i efterhand. Vidare påminner domen om vikten av tydliga avtalsskrivningar när det bland annat gäller hur ersättningen ska beräknas.

Som vi tidigare har rapporterat om har miljöorganisationers möjligheter att överklaga vissa detaljplane- och bygglovsbeslut utökats under de senaste åren. I korthet kan sägas att utvidgningen har kommit till stånd genom att Högsta domstolen har tolkat artikel 9.3 i Århuskonventionen på ett sätt som gör att vissa miljöorganisationer har givits klagorätt avseende bland annat beslut om antagande av detaljplan och beslut om beviljande av bygglov. Genom ett beslut från Mark- och miljööverdomstolen, som har vunnit laga kraft efter att Högsta domstolen nyligen valt att inte meddela prövningstillstånd, begränsas nu den klagorätt som tidigare har utvidgats steg för steg. Bakgrund och omständigheter var följande.

Bakgrund

Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms stad beslutade att ge bygglov för överglasning av Hötorgsgången vid Sergels torg i Stockholm. Beslutet överklagades av Samfundet S:t Erik, som är en miljöorganisation som har till huvudsakligt ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen, men Länsstyrelsen i Stockholms län avvisade överklagandet eftersom samfundet inte ansågs ha klagorätt. Länsstyrelsens beslut överklagades till mark- och miljödomstolen som avslog överklagandet. Avslagsbeslutet överklagades därefter till Mark- och miljööverdomstolen.

Mark- och miljööverdomstolens prövning

När frågan om klagorätt hamnade på Mark- och miljööverdomstolens bord inledde domstolen med att på ett principiellt plan ta ställning till den eventuella förekomsten av klagorätt för miljöorganisationer med Samfundet S:t Eriks ändamål. Därvid konstaterades att de mål från Högsta domstolen som tidigare har utvidgat klagorätten, och som kort omnämndes i den här artikelns inledning, inte ger något uttryckligt stöd för att organisationer som har till ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen kan ges rätt att klaga på bygglovsbeslut. Därefter resonerade domstolen kring att i sådana fall där det beviljade bygglovet är förenligt med den detaljplan som gäller för området är det inte självklart att medge klagorätt också avseende efterföljande beslut om bygglov. Mot bakgrund av att natur- och kulturhistoriska värden enligt plan- och bygglagen ska beaktas också vid bygglovsprövningar fastslog domstolen emellertid att miljöorganisationer som har till huvudsakligt ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen bör ha rätt att överklaga beslut om bygglov under samma förutsättningar som gäller för beslut om detaljplaner.

Även utan principiella hinder mot att låta organisationer som har till ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen klaga på beslut om bygglov inom detaljplanelagda områden så poängterade domstolen att det inte innebär att sådana organisationer har en oinskränkt rätt att överklaga bygglovs- eller andra beslut enligt plan- och bygglagen. Tvärtom, framhöll domstolen, är det så att andra eventuella begränsningar av klagorätten måste beaktas. En sådan begräsning återfinns i 13 kap. 2 § 8 plan- och bygglagen, som anger att kommunala beslut enligt lagen inte får överklagas i den del de avser en fråga som redan är avgjord genom detaljplan, områdesbestämmelser eller förhandsbesked.

Därefter övergick Mark- och miljööverdomstolen till att bedöma de mer fallspecifika omständigheterna avseende Samfundet S:t Eriks eventuella klagorätt. Därvid konstaterade domstolen att det aktuella beslutet om bygglov aktualiserade hänsynstaganden som var tydligt relaterade till kulturmiljön. Överklagandet riktade dock tydligt in sig på omständigheter kring överglasningen av Hötorgsgången som innebar att en ny detaljplan borde utarbetas. Domstolen konstaterade att möjligheten att glasa in Hötorgsgången följde direkt av den  gällande detaljplanen och därför inte kunde bli föremål för överprövning inom ramen för ett ärende om bygglov. Vidare hade det konkreta utförandet av överglasningsåtgärden direkt stöd i gällande detaljplan och mot den bakgrunden – samt då någon fråga som var tydligt relaterad till kulturmiljön inte aktualiseras på annat sätt än som redan avgjorts genom detaljplanen – förelåg ingen klagorätt avseende bygglovsbeslutet. Således avslog Mark- och miljööverdomstolen Samfundet S:t Eriks överklagande av mark- och miljödomstolen avslagsbeslut.

Slutsats

Beslutet innebär, som också nämndes inledningsvis, att den klagorätt för vissa miljöorganisationer som steg för steg har utvidgats nu har fått en uttrycklig begräsning. Detta genom att det har slagits fast att åtgärder med direkt stöd i gällande detaljplan inte kan överklagas inom ramen för ett bygglovsbeslut. Det ställningstagandet är av relevans för aktörer verksamma i entreprenadbranschen då överklagade beslut allt som oftast innebär en längre tidsutdräkt innan projekt kan komma igång. Vi fortsätter att bevaka den rättsliga utvecklingen på området för det fall någon ytterligare begränsning aktualiseras.

I maj 2020 meddelade Norges Høyesterett en dom rörande en entreprenörs ansvar för skada orsakad av dennes underentreprenör på egendom utanför entreprenadkontraktet. Rättsfallet har väckt uppmärksamhet och också diskuterats här i Sverige.

I målet hade beställaren, den norska kustförvaltningen, och entreprenören ingått ett avtal för reparation av två vågbrytare utanför Andenes hamn. Entreprenören anlitade i sin tur en underentreprenör för transport av bergmassor. Vid en av dessa transporter skadades ett sjömärke ägt av den norska staten. Det skadade sjömärket utgjorde inte en del av entreprenadkontraktet.

Av domen framgår att Norges Høyesterett prövade ansvarsfrågan i målet mot bakgrund av den i norsk rätt förekommande principen om kontraktsmedhjälparansvar (konktraktshjelperansvaret), vilken innebär att den som använder sig av en medhjälpare för att fullgöra en avtalsförpliktelse i allmänhet ansvarar för medhjälparens handlingar på samma sätt som om handlingarna utförts av denne själv.

Beställaren argumenterade för att ansvarsfrågan skulle avgöras med stöd av principen om kontraktsmedhjälparansvar. Entreprenören å sin sida argumenterade för att principen om kontraktsmedhjälparansvaret inte var tillämplig i målet. Vidare menade entreprenören att parternas avtal, det norska standardavtalet NS 8406 Förenklat bygg- och anläggningskontrakt, uttömmande reglerade ansvarsfrågorna och att avtalet inte innebar något ansvar för skadan på sjömärket.

Norges Høyesterett ställde sig frågan om entreprenören i detta fall skulle svara för skadan som om handlingen utförts av entreprenören själv, det vill säga om entreprenören med stöd av kontraktsmedhjälparansvaret var ansvarig för skadan. Domstolen uttalade att en bedömning ska göras i varje enskilt fall. I detta fall konstaterade domstolen att sjömärket skadats vid utförandet av entreprenaden men att sjömärket i sig inte omfattades av entreprenadarbetena. Sjömärket hade inte heller varit i entreprenörens förvar, befunnit sig inom byggområdet eller i omedelbar närhet till vågbrytarna som skulle repareras. Domstolen ansåg istället att sjömärket var en del av den offentliga infrastrukturen i området. Att den norska staten var såväl beställare som ägare till sjömärket sågs endast som en tillfällighet och den norska staten kunde inte i en sådan situation ha en starkare ställning än om skadan orsakats av någon som endast färdades i området. Mot bakgrund av ovanstående ansågs entreprenören därför inte vara ansvarig för kostnaderna för att reparera sjömärket. Entreprenören var således inte ansvarig för skadan som om handlingen hade utförts av entreprenören själv.

Det är såklart svårt att säga hur den här frågan hade bedömts i Sverige men vid en jämförelse med den svenska entreprenadrätten kan konstateras att av kap. 5 § 12 i AB 04 framgår att ”Part är ansvarig gentemot motparten för åtgärder i fråga om entreprenaden som vidtas eller underlåts av hans anställda samt av honom anlitade entreprenörer, leverantörer och övriga personer.” Det framgår alltså i AB 04 ett ansvar för medhjälpare som i någon mån avgränsats till ”motparten” och ”åtgärder i fråga om entreprenaden”. Om frågan hade prövats i Sverige  och i en entreprenad där AB 04 var tillämpligt är det inte otroligt att domstolen hade ställt sig liknande frågor som den norska domstolen för att ta ställning till om skadan lidits av motparten och hur nära entreprenadkontraktet skadan förelegat.

__________________________________

Referenser

Målet har beteckningen Høyesteretts dom HR-2020-1120-A och kan läsas här. 

Södertörns tingsrätt har nyligen haft anledning att pröva bland annat skillnaden mellan fel antecknade vid efterbesiktning jämfört med slutbesiktning samt beställarens rätt att hålla inne pengar (dom 2021-03-12 i mål nr T 6806-20).

Tvisten rörde en totalentreprenad där en bostadsrättsförening hade gett ett byggbolag i uppdrag att bygga om vinden i bostadshuset. Slutbesiktning kunde hållas först åtta månader senare än planerat och vid slutbesiktningen antecknades vissa fel. Vid efterbesiktning antecknades att vissa fel hade avhjälpts men att andra kvarstod. Bostadsrättsföreningen höll därför inne en del av kontraktssumman, som säkerhet för bland annat kostnaderna för avhjälpande och efterbesiktning. Byggbolaget stämde föreningen på det innehållna beloppet.

En av byggbolagets invändningar var att felen hade reklamerats för sent (eftersom ingen särskild reklamation skett annat än att felen stod antecknade i efterbesiktningsutlåtandet). Tingsrätten avfärdade denna invändning och kom fram till att en beställare har rätt att enligt kap. 5 § 17 och kap. 7 § 11 i ABT 06 göra gällande fel som (a) antecknats i slutbesiktningsutlåtande, (b) antecknats i efterbesiktningsutlåtande, (c) är ”dolda” och (d) skriftligen reklamerats av beställaren inom sex månader från entreprenadtidens utgång (eller 18 månader om felet är väsentligt). Eftersom felen antecknats vid efterbesiktning hade därför bostadsrättsföreningen rätt att göra felen gällande mot byggbolaget.

Byggbolaget invände också att bostadsrättsföreningen saknade rätt att avhjälpa felen på byggbolagets bekostnad. Tingsrätten höll inte heller med om detta utan slog fast att en entreprenör har en rätt och en långtgående skyldighet att avhjälpa antecknade fel, och att om det inte görs i tid har beställaren rätt att avhjälpa på entreprenörens bekostnad (om entreprenören ansvarar för felet, kap. 5 § 17 i ABT 06). Enligt tingsrätten hade därför bostadsrättsföreningen rätt att hålla inne ett betryggande belopp, det vill säga ett belopp som väl täcker de kostnader som kan förväntas uppkomma för att avhjälpa fel. Här godtog inte tingsrätten en invändning från byggbolaget om att innehållandet gjorde det omöjligt för byggbolaget att avhjälpa felen med hänsyn till bolagets dåliga likviditet. Tingsrätten menade istället att skyldigheten att avhjälpa enligt ABT 06 inte gav utrymme för sådana ekonomiska överväganden.

Bostadsrättsföreningen fick dock till slut inte behålla hela det innehållna beloppet. Tingsrätten fann nämligen att föreningen inte hade lyckats visa att hela beloppet motsvarade en skälig kostnad för avhjälpande. Byggbolaget fick därför betalt för delar av sitt krav.

Detta avgörande påminner om den rätt som beställaren har att hålla inne pengar som påtryckning för att entreprenören ska avhjälpa fel, även om entreprenören inte håller med om att fel föreligger. Samtidigt visar avgörandet hur beställaren, trots sin rätt att hålla inne ett betryggande belopp och avhjälpa på entreprenörens bekostnad, inte går fri från sin skyldighet att betala om det i slutändan visar sig att entreprenören inte ansvarar för felen eller om beställaren hållit inne på ett för stort belopp. Avgörandet är hur som helst ”bara” i första instans och har nu också överklagats till hovrätten av båda parter, så fortsättning följer.

Hovrätten för Västra Sverige meddelade nyligen dom i mål nr T 2386-20 i en tvist mellan ett byggnadsställningsbolag och ett byggbolag.

Bakgrunden till tvisten var att ett annat byggbolag hade beställt en ställningsentreprenad av byggnadsställningsbolaget som innefattade montering, demontering och hyra av byggnadsställningar. Efter att det andra byggbolaget gått i konkurs övertog byggbolaget entreprenaden och nyttjade ställningarna. Byggnadsställningsbolaget ansökte senare om stämning mot byggbolaget som tagit över entreprenaden på grund av utebliven betalning av fakturor avseende hyra och demontering av byggnadsställningarna.

Målet i hovrätten avsåg bland annat frågan vilket pris som skulle gälla för byggbolagets nyttjande av byggnadsställningsbolagets byggnadsställningar. En av frågorna som hovrätten hade att besvara var om byggnadsställningsbolaget och byggbolaget träffat avtal om priset för nyttjandet av ställningarna. Enligt hovrätten lyckades inte byggnadsställningsbolaget visa att parterna ingått avtal om priset och frågan blev då vilket pris som skulle anses gälla för nyttjandet av byggnadsställningarna.

Hovrätten avgjorde frågan om vilket pris som skulle gälla för nyttjandet av byggnadsställningarna mot bakgrund av den köprättsliga lagstiftningen. Generellt kan sägas att om en tvist uppstår mellan två avtalsparter i en entreprenad, ska svaret på den tvistiga frågan i första hand sökas i parternas gemensamma avtal. Först om den tvistiga frågan är oreglerad i avtalet eller om avtal helt saknas, kan ledning sökas i den utfyllande rätten – varav köplagen utgör ett exempel på en utfyllande lag. Eftersom parterna i målet inte ansågs ha avtalat om något pris för nyttjandet av byggnadsställningarna avgjorde hovrätten frågan mot bakgrund av 45 § köplagen. Byggbolaget ålades därmed att betala ett skäligt pris med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

I målet hade parterna inte avtalat om något standardavtal. Det kan därför vara värt att uppmärksamma att det finns ett standardavtal som parterna skulle kunna ha avtalat om, nämligen STÄLLNING 19. Standardavtalet utgör branschspecifika tillägg till och ändringar av AB-U 07 som är specifikt framtagna för ställningsentreprenader. Tilläggen och ändringarna är antagna av Byggföretagen (f.d. Sveriges Byggindustrier) och Ställningsentreprenörerna.

Om parterna i tvisten hade avtalat om STÄLLNING 19 hade även AB-U 07 gällt för ställningsentreprenaden och till följd av detta även AB 04 i tillämpliga delar, med de ändringar och tillägg som följer av STÄLLNING 19 (se punkten 1 i STÄLLNING 19). Det finns i och för sig ingen uttrycklig bestämmelse som i sig reglerar frågan om vad som är skäligt pris, men i AB 04 kap. 6 § 9 finns en bestämmelse som reglerar vad som ersätts om självkostnadsprincipen tillämpats. Det ska lämnas osagt huruvida frågan i målet hade avgjorts annorlunda ifall parterna avtalat om exempelvis STÄLLNING 19 men hur som helst är det bra att som både beställare och entreprenör vara medveten om att det finns branschspecifika tillägg att avtala om, även för andra entreprenader än ställningsentreprenader.

Svea hovrätt avgjorde genom dom den 27 januari 2021 i mål nr T 872-19 en tvist mellan ett byggbolag och en underentreprenör. Hovrätten dömde byggbolaget att betala skadestånd och rättegångskostnader till underentreprenören då byggbolaget bedömdes obefogat ha hävt entreprenadkontraktet med underentreprenören.

Byggbolaget hade fått i uppdrag att bygga två flerfamiljshus i Hässelby på totalentreprenad. Underentreprenören anlitades av byggbolaget för utförande av markarbetena. Både bygglov och startbesked dröjde från kommunens sida och byggnationen kunde därav inte påbörjas som planerat. Underentreprenören presenterade en ny tidplan och begärde ännu längre tidsförlängning på grund av bland annat ÄTA-arbeten och ändrade förutsättningar. Byggbolaget hävde därefter entreprenadkontraktet genom en skriftlig hävningsförklaring.

Av ABT 06 kap 4 § 3 följer att entreprenören under vissa förhållanden har rätt till erforderlig förlängning av kontraktstiden om han hindras från att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden. I förevarande fall fann domstolen att förutsättningarna för förlängd kontraktstid ansågs uppfyllda då förseningen berodde på att byggbolaget beställt ÄTA-arbeten försent samt att extra tid ansågs erforderligt då pålningsarbeten föranledde behov av tid för att anlägga byggvägar. Hovrätten kom fram till att underentreprenören enligt avtalet hade rätt till tidsförlängning.

En beställare har enligt ABT 06 kap 8 § 1 rätt att häva avtalet avseende återstående arbeten om entreprenaden har försenats så att det är uppenbart att resterande arbeten inte kommer att kunna färdigställas inom kontraktstiden. Hovrätten anförde att detta dock förutsätter att förseningen medför väsentlig olägenhet för beställaren samt att förseningen inte beror på omständigheter som berättigar entreprenören till tidsförlängning. Kan utförandet inte förväntas ske på kortare tid efter en hävningsförklaring kan inte förseningen anses ha medfört väsentlig olägenhet för beställaren. Hovrätten fann att byggbolaget inte visat att förutsättningarna för hävning varit uppfyllda och beställarens hävning ansågs därför ha varit obefogad.

Att en obefogad hävning utgör ett skadeståndsgrundande kontraktsbrott är däremot inte självklart. I förevarande fall bedömde dock domstolen att den obefogade hävningen var ett tillräckligt klart kontraktsbrott för att kunna läggas till grund för ett skadeståndsanspråk. Vidare fann domstolen att byggbolagets hävning skett oaktsamt och att underentreprenören hade rätt till skadestånd. Att hävningen var att anse som oaktsam baserade hovrätten på flera grunder. Däribland att byggbolaget hävt avtalet innan frågan om tidsförlängning var klarlagd mellan parterna samt att byggbolaget inte tagit initiativ till förhandling om frågan. Vidare ansåg hovrätten att byggbolaget inte styrkt att det fanns berättigad anledning att anta att entreprenaden skulle kunna färdigställas tidigare om avtalet hävdes.

Ett färskt hovrättsavgörande påminner om fastighetsägares ansvar för byggarbeten (Svea hovrätts dom 2021-02-12 i mål nr T 650-20).

Några bostadshyresgäster i Stockholms innerstad stämde sin hyresvärd med anledning av rivningsarbeten och uppförandet av en ny byggnad på innergården i anslutning till deras lägenhet. Hyresgästerna begärde att få hyran nedsatt under de tre år som arbetena pågick.

En invändning från hyresvärden var att byggarbetena uppfördes på en fastighet som ägdes av en tredje part och att det skulle vara orimligt att belasta enskilda fastighetsägare för olägenheter som följer av att Stockholm expanderar. Denna argumentationslinje godtogs varken av tingsrätten eller hovrätten, som istället påpekade att rätten till hyresnedsättning inte förutsätter att hyresvärden orsakat störningarna. Domstolarna dömde därför till hyresgästernas fördel.

Det är i och för sig inget nytt att en hyresgäst kan ha rätt till nedsatt hyra för störningar som hyresvärden inte orsakat. Regeln är densamma för bostäder och lokaler. Om hyresvärden inte själv orsakat störningarna kan hyresvärden i vissa fall föra kravet vidare till byggherren på grannfastigheten. I miljöbalkens 32 kap. finns regler om att en fastighetsägare kan bli skadeståndsskyldig för den skada som verksamhet på fastigheten orsakar dess omgivning till följd av vissa typer av störningar, bland annat buller, skakning och luftförorening (1, 3 och 6 §§).

För att skadeståndsskyldighet ska uppstå förutsätts att störningen är sådan att den inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. En byggherre är således inte obegränsat ansvarig för alla tänkbara skador i entreprenadens omgivning. Tvärtom följer att en entreprenad måste vara mer störande än vanligt för att ett skadeståndsansvar ska kunna bli aktuellt.

I förevarande fall fann såväl tingsrätten som hovrätten att hyresgästerna hade utsatts för störningar i form av buller och vibrationer samt byggdamm och dieselångor/avgaser i lägenheten. Störningar pågick under flera års tid och kunde förekomma även tidiga morgnar, kvällar och helger. Enligt domstolarna var störningarna av sådan omfattning och intensitet att hyresgästerna inte skäligen behövde tåla eller räkna med störningarna.

Prövningen av en hyresgästs rätt till nedsatt hyra sker utifrån reglerna i jordabalkens 12 kap. och alltså efter andra normer än de som gäller vid prövningen av en byggherres skadeståndsansvar för en entreprenad. Det går därför inte att dra slutsatsen att de aktuella störningarnas omfattning och intensitet också hade medfört ett skadeståndsansvar för byggherren i förhållande till grannfastighetsägaren, även om så skulle kunna vara fallet. Avgörandet påminner dock hur som helst om det skadeståndsansvar som en byggherre kan dra på sig i förhållande till sina grannar vid särskilt störande entreprenader.

Schaktmassor som uppkommer i samband med entreprenadarbeten kan i vissa fall återanvändas, till exempel för att förstärka en väg eller anlägga en bullervall. Att återanvända schaktmassorna kan ha många fördelar, bland annat behövs inga eller färre nya massor transporteras till arbetsplatsen vilket kan minska såväl kostnaderna som utsläppen.

Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att se över hanteringen av schaktmassor och annat naturligt förekommande material som kan användas för anläggningsändamål, och bland annat föreslå hur nuvarande regelverk kan justeras för att åstadkomma en mer ändamålsenlig hantering av schaktmassor som bidrar till en cirkulär ekonomi.

Nuvarande reglering

För att schaktmassor ska få användas för anläggningsändamål ska de så kallade allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken uppfyllas. Dessa regler innebär att den som ska använda schaktmassorna bland annat ska vidta de skyddsåtgärder, begränsningar eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skador eller olägenheter för miljö eller hälsa uppstår. Om de aktuella massorna till exempel innehåller höga halter av förorenade ämnen kan det innebära att massorna inte får användas på avsett sätt.

De schaktmassor som innehavaren gör sig av med, avser att göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med, klassas som avfall. För sådana massor gäller särskilda avfallsregler i bland annat 15 kap. miljöbalken och avfallsförordningen. Dessa regler kan exempelvis medföra krav på tillstånd eller anmälan för avfallsbehandling.

Material som är avfall kan dock upphöra att klassas som avfall. Regeringen konstaterar att det i nuläget råder stor osäkerhet hos berörda aktörer om när avfallsklassade schaktmassor upphör att vara avfall och att bedömningarna kan skilja sig åt från tillsynsmyndighet till tillsynsmyndighet. Detta hindrar materialet från att återanvändas i en cirkulär ekonomi, varför en del av Naturvårdsverkets uppdrag är att undersöka hur det kan tydliggöras när avfall slutar vara avfall.

Uppdraget bygger vidare på tidigare arbete

Regeringsuppdraget är en fortsättning på ett tidigare uppdrag, där Naturvårdsverket skulle utreda möjliga undantag från tillstånds- och anmälningsplikten för verksamheter som behandlar avfall. Inom ramen för det äldre uppdraget föreslog myndigheten bland annat att generella föreskrifter skulle införas för att avfall av hög kvalitet skulle kunna återvinnas för anläggningsändamål.

När förslaget remitterades fick det dock kritik för att vara för komplicerat och långtgående i sina krav. Regeringen menar att Naturvårdsverket förslag därför inte bör genomföras för tillfället, istället ska verket i det nya uppdraget göra en bred översyn av regelverket för hantering av massor för att åstadkomma en mer ändamålsenlig reglering.

Naturvårdsverket ska redovisa uppdraget senast den 1 juni 2022.

Vid mål om överprövning av en upphandling uppkommer inte sällan frågor kring ansvarsfördelningen mellan parterna och domstolen – inte minst vad gäller processmaterialet.

Det är leverantören som har ansvaret för att visa förekomsten av upphandlingsfel och skada, eller risk för skada. Vad gäller en talan om rättelse blir leverantören då i de flesta fall utlämnad till att finna bevis i uppgifter i handlingar som myndigheten, tillika motparten, förfogar över. Redan där kan leverantörer som nekas tillgång till handlingar men som med någorlunda säkerhet menar att det förekommer upphandlingsfel stöta på problem att effektivt få prövat om upphandlingen har genomförts på ett korrekt sätt. Det är därför viktigt att känna till den praxis som etablerats avseende domstolars utredningsskyldighet som kan bli avgörande för att vinna framgång med talan.

Det är nu drygt tio år sedan Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) uttalade att officialprincipen ska tillämpas försiktigt i upphandlingsmål (RÅ 2009 ref. 69). Det togs till intäkt för att det något förenklat i stor utsträckning är parterna som ska svara för utredningen i målet medan domstolen ska spela en mindre roll. Därefter har HFD emellertid släppt upp mål som belyser den närmare utsträckningen av domstolarnas utredningsansvar vid målens handläggning.

I HFD 2015 ref. 55, ibland kallat för ”Avonova-målet” gjordes flera viktiga uttalanden om domstolens utredningsskyldighet. Sökanden yrkade i samband med sin ansökan om överprövning om editionsföreläggande avseende vinnande leverantörs anbud i delar som myndigheten inte lämnat ut. HFD prövade dock i stället om det inte redan följde av utredningsansvaret att domstolen skulle vara skyldig att infordra handlingarna. Med utgångspunkt i EU-domstolens avgörande Varec, C-450/06, fann HFD att utredningsansvaret ”aktiveras” när sökanden klart anger på vilka omständigheter talan grundas och vilken bevisning som åberopas. När sökanden inte fått ta del av uppgifterna som denne önskat åberopa som stöd för talan, ska domstolen pröva om uppgifterna krävs för att utföra en effektiv granskning av upphandlingen. HFD kom fram till att det omfattades av underinstansens utredningsansvar att infordra uppgifterna för prövningen. Med den utgången framstår därmed förtydligandet om officialprincipen som ett reellt alternativ till yrkanden om edition för den som ansöker om överprövning – och att officialprincipen kanske inte ska tillämpas så försiktigt som man först trott.

Målet följdes upp av HFD 2018 ref. 28, som kom att röra den närmare hanteringen av uppgifter som inhämtas från myndigheten vid handläggningen hos domstolen. Domstolen underströk att handlingarna ska granskas utifrån de skäl som medförde infordrandet. Därmed kan domstolen inte beakta andra handlingar som kan visa andra upphandlingsfel än de som utgjorde skäl för infordrandet. I praktiken förtydligades att den sökande leverantören med ett visst mått av precision ska ange var i handlingarna de påstådda upphandlingsfelen finns.

I takt med en allt snävare praxis som utvecklats under 31 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:500) om skydd för företagshemligheter i anbud ser vi allt oftare att sökande leverantörer som nekats tillgång till uppgifter och handlingar hemställer om domstolens utredning. Ett annat skäl kan vara de processekonomiska fördelar som kommer med detta; inte minst för att inte behöva begränsa sig till att överklaga ett negativt sekretessbeslut och såväl den kostnad som den tidsutdräkt en sådan extra process medför. Däremot förefaller domstolarna inte sällan finna andra vägar för att avgöra mål än att aktivt förhålla sig till Högsta förvaltningsdomstolens praxis om utredningsskyldigheten och det infordrande av handlingar som kan aktualiseras.

Relativt färska exempel på motsatsen finns dock i målen nr 3534-20, nr 3535-20 och nr 3537-20, samtliga från Kammarrätten i Göteborg. I Kammarrätten i Göteborgs dom den 7 oktober 2020 i mål nr 3536-20 hade till exempel sökanden ansökt om överprövning av en upphandling av kommunal vuxenutbildning och gjort gällande att den vinnande leverantörens anbud såvitt avsåg ett ramavtalsområde inte skulle ha beaktats. Sökanden hade god kännedom om vinnande leverantörs uppdrag under de tre senaste åren och kunde visa att det inte var möjligt att anbudet uppfyllde kravet på referensuppdrag avseende distansutbildning. Sökanden kunde med utgångspunkt i allmänna handlingar visa på att den vinnande leverantörens kontrakt inte avsåg sådan utbildning.

Myndigheten vidhöll emellertid att kraven var uppfyllda och lämnade inte ut referensuppdragen till sökanden, och kunde mot den bakgrunden vinna framgång med sitt försvar av tilldelningsbeslutet i förvaltningsrätten.

Sökanden överklagade till kammarrätten och yrkade där på att myndigheten skulle föreläggas att ge in en kopia av de aktuella anbudssvaret. Kammarrätten, som upphävde förvaltningsrättens dom och återförvisade målet, konstaterade att förvaltningsrätten inte haft tillgång till anbudsgivarnas beskrivningar av referensuppdrag och att förvaltningsrätten då inte kunnat göra en effektiv överprövning av upphandlingen. I domen framhöll kammarrätten att sökanden gjort utredningar avseende referensuppdragen och gjort gällande att de inte var uppfyllda. Sökanden ansågs ha gjort vad som rimligen kan ankomma på den för att få ta del av uppgifter till stöd för talan – vilket i det här fallet bl.a. tog sig uttryck i att myndighetens sekretessbeslut hade överklagats till kammarrätten (även om detta i sig inte är ett rekvisit för utredningsskyldighetens tillämpning).

I domen upprätthåller kammarrätten den praxis som har utvecklats av HFD om utredningsskyldigheten och visar på dess tillämpning. När sökanden har vägrats tillgång till handlingar men har identifierat och kan utbringa viss utredning om ett upphandlingsfel, och med någorlunda precision kan utpeka felet i anbudet, ger domen vid handen att det finns tillräckligt med utredning i målet för att domstolen ska ställa sig frågan om uppgifterna behövs för en effektiv prövning och för att utredningsskyldigheten ska aktiveras. Saknas tillgång till handlingarna så ska de infordras.

Var gränserna mer exakt går för omfattningen av den utredning som krävs från sökandens sida  för att rimligen ha gjort vad som ankommer på den för att ”aktivera” utredningsskyldigheten är inte klart. Dock var omständigheterna i målet, dvs förebringandet av tidigare kontrakt som ger stöd för vad sökanden gör gällande, tillräckligt för att målet inte skulle kunna avgöras utan vidare utredning från domstolens sida. Det vore enligt vår mening opåkallat att kräva mer än så från en sökande som känner till sin marknad och inte trots försök får ut information från motparten.

Hur långt utredningsansvaret sträcker sig får alltjämt avgöras i det enskilda fallet utifrån att domstolens granskning ska vara effektiv och säkerställa rätten till en rättvis rättegång. När handlingarna väl har begärts in ger det inte automatiskt sökanden en rätt att ta del av dessa. Domstolens beslut i det avseende måste ske med beaktande av parts rätt till insyn, 10 kap. 3 § första stycket OSL och särskilt HFD 2018 ref. 28. Vi välkomnar dock att kammarrätten i målen från fjärde kvartalet 2020 markerar att den praxis som finns från högsta instans medför att det inte ska vara orimligt svårt för sökanden att få till stånd utredning för att få insyn i om den upphandling de investerat tid och resurser att delta i har genomförts i enlighet med de krav som ställts.

Avgörandet från EU-domstolen avseende Coopservice som meddelades i december 2018, har kommit att tillämpas i ett flertal kammarrättsavgöranden i Sverige med delvis olika utfall. Det gäller framför allt i fråga om när kvantiteten anses tillräckligt tydligt angiven och när leverantörer kan anses ha lidit skada. Nedan redogörs för några av de kammarrättsavgöranden som meddelats under 2020.

Angivande av kvantitet – hur precist behöver det anges

Vi redogör först för avgöranden där den upphandlande myndighetens uppgifter om kvantitet har underkänts. Bland exemplen finns en upphandling där det endast funnits hänvisningar till tidigare avropade volymer för liknande tjänster som inte längre var aktuella, se Kammarrätten i Jönköpings avgörande i mål nr 3390-19. Samma domstol har funnit att en upphandlande myndighet hade saklig grund att avbryta en upphandling på grund av att det saknades uppgift om takvolymer (mål nr 3137-20). Myndigheten hade angett ett totalt värde för upphandlingen och kvantitativa uppgifter rörande minimibehov samt uppskattat årligt behov. Någon klar uppgift om maximalt värde eller takvolym kunde dock inte utläsas.

Kammarrätten i Sundsvall har bedömt att tillgänglig statistik inte kan anses utgöra angivelse av takvolym i upphandlingen (mål nr 2763-20 och 2764-20). Inte heller en ungefärlig volym för kommande avrop har ansetts tillräckligt tydligt för att precisera den totala kvantiteten som kan avropas (Kammarrätten i Stockholm, mål nr 6433-20).

Bland avgöranden där upphandlande myndigheter ansetts uppfylla kraven, finns Kammarrätten i Stockholms avgörande i mål nr 935-20, där kvantiteten befanns tillräckligt tydligt angiven genom att det uppskattade totala värdet per avtalsår angavs. Samma domstol har funnit att  kvantiteten varit tillräckligt tydligt angiven när myndigheten angett att avtalsvärdet på kommande ramavtal uppskattas till ett visst angivet värde, att uppskattningen grundar sig på statistik från nuvarande ramavtal samt att avropade volymer både kan öka och minska (mål nr 2055-20).

I en upphandling av bl.a. dosdispensering av läkemedel har omfattningen av upphandlingen ansetts vara tillräckligt väl avgränsad och definierad då föregående års försäljningsvärde samt antal patienter per kommun och månad framgick. Domstolen uttalade att det finns en viss osäkerhet i frågan om EU-domstolens uttalanden i Coopservice ska tillämpas även vid upphandlingar som faller utanför det direktivstyrda området. Även om så skulle vara fallet angav domstolen att det inte skulle förändra bedömningen (Kammarrätten i Göteborg, mål nr 3689–3690-20).

Skada – när har leverantören lidit skada p.g.a. avsaknad uppgift om kvantitet

Gällande en upphandling av elevresor konstaterade Kammarrätten i Sundsvall att det inte fanns någon total kvantitet angiven vare sig i form av någon maximal volym eller något maximalt värde. Leverantören gjorde gällande att avsaknaden av maximal avropsvolym medför obegränsade möjligheter att använda ramavtalet utan att en ny upphandling måste göras, en upphandling som leverantören i så fall hade kunnat lämna anbud i. Kammarrätten ansåg att leverantören härigenom visat att den i vart fall har riskerat att lida skada (mål nr 2770-19).

I ett annat avgörande bedömdes en leverantör inte lida skada, trots att upphandlingsdokumenten saknade maximal kvantitet, eftersom denne i rimlig omfattning kunnat uppskatta omfattningen av det kommande avtalet med ledning av uppgifterna i upphandlingsdokumenten (Kammarrätten i Stockholm, mål nr 3582-20).

Kammarrätten i Sundsvall har i mål nr 1142-1150-20 funnit att det i upphandlingen inte angetts någon maximal volym som kan komma att avropas från ramavtalet. Det fanns en historisk årsvolym för 2018, uttryckt i total kvantitet och total årskostnad. Genom att det angavs att det uppskattade behovet kan komma att överskridas hade det dock inte fastställts något tak för vare sig högsta kvantitet eller högsta kontraktsvärde.

Gällande skadebedömningen konstaterade kammarrätten att det fanns uppgifter om förväntade kvantiteter och värden som leverantören hade kunnat lägga till grund för sin prissättning. Leverantören hade inte lämnat någon konkret beskrivning på vilket sätt avsaknaden av uppgift om takvolym hade påverkat prissättningen och hade därför inte visat att denne lidit skada. Leverantören gjorde vidare gällande denne kunnat erhålla avtal vid en framtida förnyad upphandling för det fall det i upphandlingen hade angetts en maximal volym som inte fick överskridas. Kammarrätten konstaterade att den skada som leverantören gjorde gällande inte hänför sig till det aktuella avtalet utan till möjligheten att erhålla ett senare hypotetiskt avtal. Kammarrätten fann, vid en jämförelse med rättsfallet HFD 2017 ref. 62 och frågan om talerätt, att skadebegreppet i 20 kap. 6 § bör tolkas på ett sätt som överensstämmer med skadebegreppet i 20 kap. 4 § LOU. För talerätt enligt 20 kap. 4 § LOU krävs att den skada som leverantör åberopar hänför sig till möjligheten att erhålla det aktuella avtalet. Leverantören kunde, med en sådan tolkning, inte anses lida skada på den anförda grunden.

Slutsatser

Av den kammarrättspraxis som kommit under 2020 framgår att kammarrätterna gör olika bedömningar såväl avseende vad som krävs för att kvantiteten ska anses vara tillräckligt tydligt angiven, som vad som krävs för att en leverantör ska anses ha lidit skada när kvantiteten inte är angiven.

Kammarrätterna har i vissa fall ansett det tillräckligt med uppskattade värden/volymer och hänvisningar till historiska uppgifter men har i andra fall ansett att detta inte är tillräckligt när det inte också tydligt anges att det rör sig om maximala värden/volymer som kan avropas från ramavtalet. I avgörandena verkar ofta ingå en bedömning av rimligheten av uppskattade värden/volymer. Det tycks även vara så att kammarrätterna, vid sin bedömning av om kvantiteten varit tillräckligt tydligt angiven, i olika utsträckning tar hänsyn till om anbudsgivarna med ledning av lämnade uppgifter i upphandlingsdokumenten har kunnat förutse ramavtalets omfattning och kunnat bedöma hur anbudet ska utformas.

Huruvida det funnits tillräckliga uppgifter för att bedöma hur anbudet ska utformas har även fått betydelse i kammarrätternas skadebedömningar. Kammarrätterna har i vissa fall godkänt invändningar om att anbudsgivarna hade kunnat planera sina anbud och eventuellt lämna lägre priser om ramavtalets omfattning och den totala kvantiteten hade angetts. Det finns dock också exempel på när kammarrätterna ansett att anbudsgivaren inte på ett tillräckligt tydligt sätt konkretiserat hur avsaknaden av total kvantitet påverkat utformningen av anbudet. Likaså har kammarrätterna gjort olika bedömningar när det gäller skada i form av att anbudsgivare riskerar att gå miste om ett kontrakt vid en framtida upphandling. Det finns som ovan redogjorts för exempel från Kammarrätten i Sundsvall där denna invändning godtagits och exempel där den underkänts med hänvisning till bl.a. att skadan är för hypotetisk.

Så som praxisen har utvecklats under 2020 är det fortfarande svårt att dra några säkra slutsatser om hur tydligt en upphandlande myndighet måste ange den totala kvantiteten för att säkerställa förenlighet med Coopservice-domen. För att vara på den säkra sidan bör beställare genom angivande av värde eller volym precisera ett tak för hur mycket som maximalt kan komma att avropas.

För en leverantör som anser sig ha lidit skada av avsaknaden av uppgift om kvantitet är det av vikt att denne tydligt och konkret redogör för hur detta har påverkat anbudets utformning och prissättning. Annars riskerar denne att få avslag med hänvisning till brist på visad skada.

En slutsats som är säker att dra är att det behövs vägledning från Högsta förvaltningsdomstolen i fråga om hur Coopservice ska tolkas. Glädjande nog har HFD den 2 februari 2021 meddelat prövningstillstånd gällande ovan nämnda avgöranden från Kammarrätten i Sundsvall i mål nr 1142-1150-20 (HFD:s mål nr 6151-6159-20).

För närvarande finns det även ett pågående mål hos EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande där frågor ställts bl.a. om vilka krav som finns på fastställande av maximal kvantitet och/eller maximalt värde och vad som sker med ramavtal när denna gräns har uppnåtts (mål nr C-23/20). Vi ser fram tydliggöranden från såväl HFD som EU-domstolen.

Plan- och bygglagen erbjuder ingen möjlighet till ändring av ett tidigare meddelat bygglovsbeslut utan den som under byggtiden vill göra ändringar i det objekt som ska uppföras måste ansöka om ett nytt bygglov. Vissa mindre ändringar av objektet, eller bättre uttryckt ritningarna som beskriver detsamma, kan dock medges. Hur stora de ändringarna får vara var föremål för Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätts prövning i ett mål där domstolen meddelade dom den 7 oktober 2020, mål nr P 6278-20.

Bakgrunden till prövningen var att Byggnadsnämnden i Österåkers kommun hade godkänt en fastighetsförvaltares ändringar av bygglovsbeviljade ritningar för ett enbostadshus. Beslutet att göra så överklagades till först Länsstyrelsen Stockholm och därefter till Mark och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, som båda menade att ändringarna var för omfattande för att kunna medges inom ramen för det beviljade bygglovet och därför upphävde byggnadsnämndens beslut. Därefter hamnade frågan slutligt hos Mark- och miljööverdomstolen.

Domstolen konstaterade därvid att de reviderade ritningarna inte avsåg någon ändring när det gällde byggnadens längd, bredd eller höjd men att det var fråga om dels vissa ändringar i fasaden och dels ändringar i den invändiga planlösningen. Ändringarna i fasaden innebar bl.a. att bostadshuset skulle komma att förses med ytterligare en ytterdörr, så att byggnaden fick två ytterdörrar i stället för en ytterdörr och en altandörr, samt viss ändring vad gäller placering och utformning av fönster. Ändringarna i planlösningen innebar att det på entréplanet, där det enligt bygglovsbeslutet fanns ett utrymme för wc/dusch samt ett utrymme för tvättmaskin, torktumlare och värmepanna, skulle tillkomma ytterligare utrymmen för dessa ändamål. På ovanvåningen, där det enligt bygglovsbeslutet fanns utrymme för ett badrum, skulle det också tillkomma ett utrymme för samma ändamål. Därutöver lämnades det i de reviderade ritningarna utrymme för ytterligare en öppning mellan våningsplanen samt nya innerväggar.

Mark- och miljööverdomstolen ansåg mot den bakgrunden att de ändringar som det rörde sig om var för omfattande för att kunna rymmas inom det tidigare beviljade bygglovet – och att ett uppförande av ett bostadshus i enlighet med de reviderade ritningarna hade krävt en ny ansökan om bygglov. Mark- och miljööverdomstolen anslöt sig således till den bedömning som Länsstyrelsen och Mark och miljödomstolen gjort, att byggnadsnämndens beslut att godkänna de reviderade ritningarna skulle upphävas.

Sammanfattningsvis ska alltså vid bedömningen av huruvida ett nytt bygglov behöver sökas med anledning av gjorda ritningsrevideringar inte endast en byggnads yttre dimensioner beaktas utan också ändringar som primärt avser invändiga förhållanden är därvid av vikt. Någon närmare vägledning kring gränsdragningen som avgör vilken typ av ändringar som likväl kan godkännas och vilken typ av ändringar som kräver ett nytt bygglov ges dock inte i domen och möjligen är det något som Mark och miljööverdomstolen, och därmed också vi, får anledning att återkomma till.

Vi har tidigare publicerat en artikel om att förenklade bygg- och konstruktionsregler varit på gång, bland annat eftersom Boverket fått i uppdrag av regeringen att se över uppbyggnaden och strukturen i Boverkets byggregler (2011:6), BBR, samt  föreskrifter och allmänna råd (2011:10) om tillämpning av europeiska konstruktionsstandarder (eurokoder), EKS. Boverket har under december 2020 presenterat det första steget i översikten av reglerna.

En ny regelmodell har tagits fram

Boverket har som ett led i arbetet tagit fram en ny regelmodell som anger hur nya föreskrifter ska utformas. Regelmodellen innebär att bygg- och konstruktionsreglerna på sikt ska bestå av färre regler och utformas som funktionskrav. Reglerna ska innehålla betydligt färre detaljerade krav och varken innehålla allmänna råd, hänvisningar till standarder eller hänvisningar till andra myndigheters och organisationers föreskrifter och riktlinjer.

Avsikten med regelmodellen är att Boverket i dess föreskrifter ska precisera de krav som ställs på lag- och förordningsnivå (till exempel i plan- och bygglagen) medan samhällsbyggnadssektorn ska ta fram lösningar som uppfyller kraven i Boverkets föreskrifter. Förhoppningen är att detta kommer främja innovation och teknisk utveckling samt bidra till ett effektiviserat byggande.

Reglerna om skydd mot buller utgör en prototyp

Boverket har parallellt med arbetet med regelmodellen omarbetat reglerna om bullerskydd (avsnitt 7 BBR). Tanken har varit att dessa regler skulle utgöra en prototyp för den nya regelmodellen. Erfarenheterna från arbetet med bullerskyddsreglerna skulle därmed kunna bakas in i regelmodellen. Reglerna ska därutöver kunna utgöra ett konkret exempel på hur nya byggregler kommer att se ut i framtiden.

Förslaget till nya föreskrifter om skydd mot buller i byggnader har skickats ut på remiss och remissvaren ska ha kommit in till Boverket senast den 9 april 2021. Om allt går som planerat beräknas de nya föreskrifterna träda i kraft den 1 januari 2022.

Översynen av andra delar har påbörjats

Under 2020 har översynen av ytterligare tre delar av BBR inletts: hygien, hälsa och miljö (avsnitt 6 BBR), säkerhet vid användning (avsnitt 8 BBR) och brandskydd (avsnitt 5 BBR).

Arbetet med återstående delar av nuvarande BBR och EKS kommer att påbörjas efter hand, och Boverket beräknar att revideringsarbetet kommer att pågå under flera år. Tanken är att nya föreskrifter ska träda i kraft successivt.

__________________________

Mer information om revideringsarbetet finns på Boverkets hemsida under rubriken ”Möjligheternas byggregler”.

I en dom som meddelades av Svea hovrätt den 22 oktober 2020 (mål nr T 7981-19) fick domstolen anledning att ta ställning till en intressant tolkningsfråga avseende mängdkontrakt innehållandes mängdförteckningar. Bakgrunden var ett entreprenadavtal mellan Trafikverket och en järnvägsentreprenör där parterna hade kommit överens om att den senare skulle utföra en utförandeentreprenad avseende visst arbete i enlighet med ett mängdkontrakt.

Mängdkontraktet utgjordes av ett antal mängdförteckningar vilka fungerar på det viset att beställaren (Trafikverket) anger en viss mängd av till exempel arbetsprestationer, hjälpmedel, material och varor i en eller flera förteckningar som ingår i förfrågningsunderlaget. Anbudsgivarna (däribland järnvägsentreprenören) sätter därefter à-priser på de olika mängderna. Summan av à-priserna utgör den totala anbudssumman och vid avtalsslut – som här – också kontraktssumman.

I målet fanns det flera parallella mängdförteckningar, snarare än en sammanhållen förteckning, som tillsammans utgjorde ett batteri av mängdförteckningar. En av mängdförteckningarna hade en beskrivande text – ”Geodetisk mätning” – vilket är en benämning på förfarandet när man genom noggrann överföring av mätdata från karta, ritning eller dylikt sätter ut punkter eller detaljer angående var något ska anläggas eller mäter in var något redan är anlagt. Sådant arbete fanns alltså upptaget i en av mängdförteckningarna. Tvisten i målet rörde huruvida ersättning för de geodetiska mätningsarbetena var inkluderat i kontraktssumman eller om järnvägsentreprenören hade rätt till ytterligare ersättning för dessa arbeten – och i så fall hur stor den ersättningen skulle vara.

Hovrätten konstaterade att det aktuella entreprenadkontraktet innehöll separata mängdförteckningar för olika teknikslag varav en för geodetiska mätningsarbeten. I förteckningen var arbetena ifråga ”femstreckade”, vilket är en fackterm som innebär en specifik markering i en mängdförteckning som förkunnar att ersättningen för vissa arbeten ingår i ersättningen för en annan kod eller i ersättningen för övriga mängdförtecknade arbeten. I mängdförteckningen anges då streck i fem kolumner, därav termen att arbeten kan vara ”femstreckade”.

Vidare konstaterade domstolen att det så kallade kompletthetskravet i MER Anläggning 10, som utgjorde kontraktshandling, var centralt. Kompletthetskravet hade följande lydelse.

Mängdförteckning förutsätts vara komplett och baserad på koder och rubriker i RA och AMA-nytt. BSAB-systemets regler för koder och rubriker tillämpas. Detta krav innebär att mängder ska vara förtecknade i enlighet med regelsystemet och därmed ange arbetets totala omfattning. I de fall mängd är utelämnad, för arbete där mängd enligt regelsystemet ska vara angiven, och detta inte uttryckligen är angivet i mängdförteckningen, regleras ersättningen för den uppkomna mängden från noll.

Parterna var överens om att kompletthetskravet inte hindrar att ett entreprenadkontrakt kan innehålla flera mängdförteckningar. Järnvägsentreprenören var dock av uppfattningen att kompletthetskravet innebär att varje enskild mängdförteckning måste vara utformad enligt de regler som uppställs i bland annat MER Anläggning 10 för att vara komplett, medan Trafikverket var av uppfattningen att flera mängdförteckningar kan läsas ihop och därigenom tillsammans uppfylla kompletthetskravet.

Efter att hovrätten konstaterat att det inte kunde anses visat att det funnits någon gemensam partsavsikt avseende huruvida de geodetiska mätningsarbetena skulle ingå i kontraktssumman så övergick man till att istället tolka kompletthetskravet utifrån objektiva grunder. Enligt hovrätten gav ordalydelsen inget klart besked i frågan om varje enskild mängdförteckning måste vara komplett eller om flera mängdförteckningar kan läsas ihop och därigenom tillsammans uppfylla kompletthetskravet.

Hovrätten instämde dock i den bedömning som också tingsrätten gjort och som tog sikte på att såväl avtalets systematik som rimlighetsskäl talade för Trafikverkets uppfattning. Därtill noterades att samtliga kontraktsarbeten, inklusive de geodetiska mätningsarbetena, fanns upptagna i någon av mängdförteckningarna. Det var således inte fråga om att de geodetiska mätningsarbetena redovisats i någon annan typ av handling i förfrågningsunderlaget än i just mängdförteckningarna.

Därefter noterade domstolen vidare att samtliga mängdförteckningar hade ingått i förfrågningsunderlaget för entreprenaden och att järnvägsentreprenören hade tagit del av dem under anbudskedet. Således, menade hovrätten, borde det ha framgått för entreprenören att de ”femstreckade” geodetiska mätningsarbetena skulle prissättas inom ramen för de övriga mängdförtecknade arbetena. Mot den bakgrunden framstod det för domstolen som att den avtalstolkning som Trafikverket argumenterat för var den mest rimliga och den mest förenliga med avtalets systematik.

Därtill hänvisade hovrätten till den så kallade kompletteringsregeln i AB 04 kap. l § 2, i vilken anges att kontraktshandlingar kompletterar varandra om inte omständigheterna föranleder annat, och att även den gav stöd för att mängdförteckningarna i detta fall borde läsas tillsammans. Detta då det i kommentaren till paragrafen anmärks att ”om inte omständigheterna föranleder annat” syftar till sådana fall där man inte rimligen kan begära av entreprenören att han i anbudsskedet borde ha insett viss förpliktelse. Det menade dock domstolen, enligt de tidigare förda resonemangen, att järnvägsentreprenören här borde ha gjort och det fanns också viss bevisning som tydde på att sådan insikt också fanns.

Sammantaget fann hovrätten att övervägande skäl talade för Trafikverkets uppfattning att ersättning för de geodetiska mätningsarbetena ingick i kontraktssumman och järnvägsentreprenören hade därmed inte har rätt till någon ytterligare ersättning.

Det är vår uppfattning att Svea hovrätt genom sitt avgörande på ett tydligt vis har klargjort hur kompletthetskravet, som ofta utgör del av mängdkontrakt med mängdförteckningar, ska tolkas och att det antagligen betyder att entreprenörer bör beakta samtliga mängdförteckningar och läsa dem tillsammans.

Under året har vi rapporterat om två hovrättsavgöranden som rört frågan om bestämmandet av skäligt pris i fall där parterna avtalat om löpande räkning och ett bestämt timpris. Dessa mål är Svea hovrätts dom avseende Täby kommunhus (2020-03-20 i mål nr T 6691-17) och Hovrätten för Nedre Norrlands dom avseende juridisk rådgivning (2020-10-01 i mål nr FT 455-19). I dessa två avgöranden verkar domstolarna ha tillämpat rätten på ett annat sätt än vad Svea hovrätt gjorde i den kända Nybroplatsdomen (2016-03-10 i mål nr T 10408-14). Nu har Svea hovrätt dömt i ytterligare ett mål där frågan om skäligt pris stått i förgrunden (dom 2020-11-05 i mål nr T 7178-18). Avgörandet bekräftar den rättsosäkerhet som finns i frågan.

Det aktuella målet rörde ett entreprenadavtal om uppförande av en vinterförvaringshall för båtar. Varken AB 04 eller ABT 06 utgjorde avtalsinnehåll. Parterna avtalade om att arbetena skulle utföras på löpande räkning till ett visst timpris. Beställaren betalade samtliga de fakturor som entreprenören ställde ut, men krävde senare återbetalning för visst belopp med hänvisning till att det krävda priset var oskäligt. Entreprenören motsatte sig återkravet och gjorde gällande dels att det krävda priset var skäligt, dels att reklamation skett två efter att den sista fakturan ställdes ut och således för sent.

Hovrätten konstaterade att reklamationsbestämmelsen i 47 § köplagen var analogt tillämplig i målet trots att det var fråga om ett entreprenadavtal och inte ett köpeavtal (notera att reklamationsfrister finns särskilt reglerade i AB 04 och ABT 06 men att dessa kräver att parterna avtalat om att något av dessa standardavtal ska gälla). Utredningen i målet talade enligt hovrätten för att reklamation inte skett förrän två och ett halvt år efter sista fakturan, vilket ansågs vara för sent. Följden av den uteblivna reklamationen är att beställaren är bunden av det fakturerade priset, såvida inte priset är oskäligt.

Avseende frågan om priset var skäligt slog hovrätten fast att det ankom på beställaren att visa att priset var oskäligt, det vill säga att utgångspunkten är att priset är skäligt såvida inte annat visats. För att bevisa oskäligheten åberopade beställaren förhör med vittnen och sakkunniga. Enligt hovrätten var dock bevisningen bristfällig i flera avseenden och beställaren lyckades därmed inte bevisa att priset var oskäligt. Hovrätten kom därför fram till att beställarens återbetalningskrav inte kunde få framgång. Hade reklamation skett i tid hade det alltså varit upp till entreprenören att visa att priset var skäligt.

Målet är ett bra exempel på hur en entreprenadtvist kan gå till när parterna inte valt att avtala vare sig AB 04 eller ABT 06. Till skillnad från avgörandet avseende Täby kommunhus prövade inte hovrätten uttryckligen om ett avtalat timpris vid löpande räkning också utgjorde ett avtalat pris. Att hovrätten gjorde en skälighetsprövning av priset visar dock att hovrätten utgick från att priset inte var avtalat. Detta avgörande bidrar med andra ord till den spretiga hovrättspraxis som finns på området, även om domstolarna inte verkar ha uppmärksammat detta i sina domar. I avvaktan på att frågan når Högsta domstolen får det därför betraktas som oklart om priset för arbeten på löpande räkning till ett bestämt timarvode ska anses utgöra ett avtalat pris eller inte, och i så fall om en skälighetsprövning av priset ska ske.

Det är vedertagen praxis att det gäller att hålla tungan rätt i mun vid framtagande och tillämpning av utvärderingsmodeller. På motsvarande sätt är det viktigt att leverantörer med rimlig förutsebarhet kan förstå vad som tillmäts betydelse av den upphandlande myndigheten/enheten för att kunna ta fram ett konkurrenskraftigt anbud.

En upphandlande myndighet/enhet ska vid utvärderingen av ett anbud på grunden bästa förhållande mellan pris och kvalitet bedöma anbudet utifrån kriterier som har anknytning till det som anskaffas.

Tilldelningskriterierna får inte ge den upphandlande enheten obegränsad valfrihet och de grundläggande principerna måste beaktas.

I ett relativt färskt avgörande från det gångna året, från förvaltningsrätten i Jönköping i mål nr 5462-19, har frågan om en utvärderingsmodells förenlighet med de grundläggande principerna förtydligat vilka krav som kan ställas på en utvärderingsmodell vad gäller tydlighet.

Bakgrund

En beställare av kollektivtrafik genomförde en upphandling för anskaffning av biljettkontroller. Tilldelningsgrunden i upphandlingen var det ekonomisk mest fördelaktiga med hänsyn till bästa förhållande mellan pris och kvalitet, som skulle avgöras genom tillämpning av en s.k. mervärdesmodell. Modellens kvalitetskriterier bestod av frågor om anbudsgivarnas arbetssätt i form av frågor som anbudsgivarna skulle besvara, bl.a. följande.

• Hur kommer ni att hantera risker och bedriva förbättringsarbete?
• Hur kommer ni att säkerställa en attraktiv arbetsplats med god arbetsmiljö?
• Hur kommer ni genom analys och prioritering att ta fram underlag för utveckling av uppdraget?

Vid bedömning av anbudsgivarnas svar erhölls poäng (0–4), och beroende på poängen ett eventuellt prispåslag, vilket resulterade i en jämförelsesumma.

En leverantör ansökte om överprövning och yrkade i första hand att upphandlingen skulle göras om på grund av utformningen av utvärderingsmodellen. Frågan i målet var bl.a. om utvärderingsmodellen innehöll sådana brister i öppenhet att den stred mot de grundläggande principerna för upphandling.

Förvaltningsrättens bedömning

Förvaltningsrätten pekade inledningsvis på vikten av att det klargörs vad som ska bedömas och inom vilka ramar för att säkerställa att endast sådant som har betydelse för upphandlingsföremålet bedöms. Leverantörer måste även ges viss vägledning för att det ska vara möjligt att i efterhand kontrollera att utvärderingen har gjorts på objektiva grunder och i enlighet med de grundläggande principerna.

Dessa utgångspunkter kom att ligga till grund för förvaltningsrättens bedömning att de aktuella frågorna inte tog omedelbart sikte på vad leverantörerna tillhandahåller för det offererade priset, och att den vägledning som gavs bestod av allmänt hållna beskrivningar av vad svaren bör innehålla. I upphandlingsdokumenten saknades konkreta riktlinjer som var ägnade att säkerställa att leverantörerna utformade svar som kan läggas till grund för en relevant jämförelse. Det framgick vidare inte vad den upphandlande enheten haft för avsikt att bedöma och inom vilka ramar. Det var härtill oklart vilka prioriteringar den upphandlande enheten hade gjort och vad som bedömdes vara en lägstanivå respektive vad som tilldelas högst poäng. Enligt domstolen uppfyllde därför inte utvärderingsmodellen de tydlighetskrav som följer av de grundläggande principerna.

Analys

Det är accepterat att det inte finns något hinder för upphandlande myndigheter och enheter att använda s.k. mervärdesmodeller för fastställande av det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet med hänsyn till pris och kvalitet, där resultatet av en bedömning av kvalitet omvandlas till ett siffervärde som ligger till grund för endera ett prispåslag eller prisavdrag.

Om en utvärderingsmodell i sig är förenlig med de grundläggande principerna måste avgöras i det enskilda fallet och mot bakgrund av vad som upphandlas.

Avgörandet visar dock på att en sådan modell måste vara kvalificerad i den meningen att den ska vara tydlig vad gäller föremålet för bedömningen och dess ramar för att anses förenlig med öppenhetsprincipen.

Men är då avgörandet alls av intresse, då det endast är ett förvaltningsrättsavgörande? Självklart har det inte status som något prejudikat, men då vare sig kammarrätten eller Högsta förvaltningsdomstolen meddelade prövningstillstånd innebär det, åtminstone tills vidare, att förvaltningsrättens avgörande står fast.

Domen pekar på att en utvärderingsmodell som efterfrågar beskrivningar avseende framtida förhållanden, där det är osäkert om leverantörerna kan lämna likartade svar, och inte klargör vad som tillmäts betydelse, kan stå i strid med transparensprincipen.

Avgörandet förtydligar därmed de krav som ställs på en upphandlande myndighet/enhet vid framtagande av en utvärderingsmodell.

För leverantörer finns det anledning att dra öronen åt sig vid deltagande i en upphandling där en utvärderingsmodell av liknande slag tillämpas, särskilt om det framstår som oklart vad som kommer att premieras av den upphandlande myndigheten. Leverantören bör då se till att analysera detta innan allt för betydande resurser och kostnader har lagts ner på att delta i en sådan upphandling.

En ny dom från Högsta domstolen i mål nr T 1781-19 aktualiserar ansvaret för skadestånd baserat på skada orsakad av el. Frågor om skador orsakade av el uppkommer relativt ofta i byggentreprenader och det är därför bra att ha kännedom om de regler som finns på området.

Ansvar för skador orsakade av el regleras numera i elsäkerhetslagen som trädde i kraft 2017. Den i målet nr T 1781-19 aktuella händelsen inträffade under 2014 och regleras därför av den tidigare gällande ellagen. Högsta domstolen konstaterar i domen att principerna för skadeståndsansvar är desamma i ellagen som i elsäkerhetslagen och vi kommer därför i den här artikeln hänvisa till den nu gällande elsäkerhetslagen.

Syftet med elsäkerhetslagen är att främja hög elsäkerhet och minska risker för att el orsakar person- eller sakskada. Sedan länge gäller att den som bedriver farlig verksamhet har strikt ansvar för skador som orsakas av verksamheten. Att ha strikt ansvar innebär att man ansvarar för en skada oavsett vad orsaken till den skadevållande händelsen är, det vill säga det  krävs inte att den händelse som grundar skadeståndsansvaret har orsakats av vårdslöshet eller uppsåt. Handhavande och produktion av el anses vara sådan verksamhet som utgör farlig verksamhet.

Elsäkerhetslagen innehåller en reglering om strikt inverkansansvar, 28 § elsäkerhetslagen. Det innebär att om någon har tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmsanläggning så ska skadan, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kom. Bestämmelsens andra stycke innehåller vissa undantag från det strikta ansvaret, bland annat nämns där att ansvaret inte omfattar den som innehar en starkströmanläggning som avser användning av el som tillförs spänning med högst 250 volt. Gällande det strikta inverkansansvaret åvilar alltså ansvaret innehavaren av den starkströmsanläggning som elen senast kommit från.

I elsäkerhetslagen regleras också ansvaret för strikt produktansvar, 29 § elsäkerhetslagen. Det innebär ansvar för skada som orsakats av säkerhetsbrist i el. Bestämmelsen föreskriver att om en skada orsakats av säkerhetsbrist i el som satts i omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator så ska anläggningens innehavare betala skadestånd för person- eller sakskada.  Sådant ansvar för sakskada förutsätter att skadan skett på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål.

Den nu aktuella domen från Högsta domstolen prövade bland annat hur de nu nämnda paragraferna i elsäkerhetslagen ska tolkas och tillämpas när skador uppstår efter att el som orsakat skada har lämnat en starkströmsanläggning och tagits emot av en annan sådan anläggning.

Tvisten rörde ett regressanspråk för utbetalad försäkringsersättning. En fastighet och en åkeriverksamhet var försäkrade hos två olika försäkringbolag. Till fastigheten hörde ett antal verkstadsbyggnader. På fastigheten fanns en starkströmsanläggning för användning av el tillhörande fastighetsägaren. Elen till anläggningen kom från en starkströmsanläggning för överföring av el som innehades av ett elbolag. En brand uppstod i fastighetsägarens starkströmsanläggning eller i elektrisk utrustning som var kopplad till anläggningen. Branden förorsakade stora egendomsskador på verkstadsbyggnaderna och merkostnader i åkeriverksamheten som följd. Branden orsakades av ett brott på en PEN-ledare i en transformator i elbolagets starkströmsanläggning som resulterade i att el med för hög spänning överfördes till fastighetsägarens starkströmsanläggning. Försäkringsbolagen betalade ut försäkringsersättning och begärde ersättning av elbolaget med hänvisning till elbolagets strikta ansvar för branden. Elbolaget motsatte sig emellertid strikt ansvar.

Två frågor aktualiserades i målet. Den första frågan var huruvida omständigheten att en skada är av det slag som numera regleras i 29 § elsäkerhetslagen utesluter att skadeståndsskyldighet också kan föreligga enligt 28 § elsäkerhetslagen. Den andra frågan var om elbolaget, som innehavare av den starkströmsanläggning där överspänningen uppstod, kan åläggas skadeståndsansvar trots att elen passerat anslutningspunkten till fastighetsägarens starkströmsanläggning.

Angående den första frågan, det vill säga förhållandet mellan det strikta inverkansansvaret (28 § elsäkerhetslagen) och det strikta produktansvaret (29 § elsäkerhetslagen) uttalade Högsta domstolen att det strikta produktansvaret för säkerhetsbrist i el inte utesluter ett strikt inverkansansvar för samma skada.

Vad gäller den andra frågan anförde elbolaget att skadeståndsskyldighet inte förelåg för elbolaget eftersom fastighetsägarens egen anläggning var den anläggning ”som elen senast kommit ifrån”. I domens domskäl utvecklades att en skadeståndsregel ska läsas mot bakgrund av dess syfte, det vill säga att ge skydd åt en skadelidande och placera ansvaret hos den som kan påverka risken för en skadegörande händelse. Eftersom elen som orsakade branden senast kom från elbolagets starkströmsanläggning åvilade ansvaret för de skador som då uppstod elbolaget. Att branden uppstod i fastighetsägarens starkströmsanläggning eller i en till anläggningen ansluten elektrisk apparat saknade enligt Högsta domstolen betydelse. Elbolaget var således skyldigt att ersätta försäkringsbolagen för vad de utgett i försäkringsersättning för skadorna.

Du kan läsa mer om reglerna kring elsäkerhet på Elsäkerhetsverkets hemsida.

Mål nr T 1781-19

Sedan början av 2016 har Stockholms kommun vidtagit omfattande rivnings- och byggnationsarbeten i och omkring Slussen, för att realisera den omdaning av området som beslutades genom en detaljplan 2013. Arbetena beräknas pågå till 2025.

En restaurang belägen i omedelbar närhet till arbetsområdet har begärt ersättning av kommunen för sin minskade omsättning sedan arbetena påbörjades. Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt har i slutet av oktober 2020 beslutat att kommunen ska betala 18 570 000 kr till restaurangen (dom 2020-10-23 i mål nr M 3152-18).

Skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken

Restaurangen baserade sin talan på skadeståndsreglerna i 32 kap. miljöbalken. Dessa regler stadgar bland annat att om en verksamhet på en fastighet orsakar skada i sin omgivning genom en störning som inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden, så ska skadan ersättas av den som är skadeståndsansvarig (32 kap. 1 och 6 §§ miljöbalken). I 32 kap. 3 § miljöbalken listas ett antal störningar som kan medföra skadestånd, bland annat buller och skakningar. Sist i listan, som punkt 8, anges att även ”annan liknande störning” kan medföra skadestånd.

Restaurangen gjorde gällande att arbetena vid Slussen har stört restaurangverksamheten genom förfulning av landskapsbilden, buller, skakningar samt olika former av tillgänglighetsstörningar.

Kommunen bestred att projektet har gett upphov till de påstådda störningarna, samt menade att om det förelåg några störningar så medför de inte rätt till skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken. Domstolen prövade först om någon ersättningsgrundande störning förelåg.

Förfulning av landskapsbilden

Domstolen började sin bedömning med att konstatera att en estetisk förändring av närmiljön kan utgöra en sådan störning som kan ge rätt till skadestånd enligt 32 kap. 3 § första stycket 8 miljöbalken (förfulningen kan alltså ses som en ”annan liknande störning”). Enligt domstolen hade utblickarna mot Stockholms stadssiluett inte påverkats i negativ riktning för sittande gäster i restaurangen, utöver genom ett antal byggkranar under den inledande fasen av arbetena.

Restaurangen påstod även att förfulningen låg i att stadsmiljön närmast restaurangen förvandlats till en byggarbetsplats. Domstolen noterade dock att den estetiska förändringen i form av att det var en arbetsplats under och runt restaurangen inte var permanent. Sammantaget hade restaurangen därför inte visat att utsikten från dess lokaler under åren 2016–2018 förändrats på ett sätt som utgör en störning enligt miljöbalken.

Buller och skakningar

Domstolen gick därefter över till att pröva om det hade förekommit skadeståndsgrundande buller och/eller skakningar. Frågan bedömdes mot bakgrund av parternas bevisning om främst störningarnas art, intensitet och omfattning. Enligt anställda på restaurangen upplevde gästerna sprängningarna som obehagliga, och pålningsarbetena på arbetsplatsen gav upphov till buller och vibrationer. Vid något tillfälle var vibrationerna så kraftiga att glas ramlade ner från hyllorna. När störningar från pålningen var som värst gick det inte heller att prata i normal samtalston.

Restaurangens bild av bullret och skakningarna motsades inte av den bevisning som kommunen hade lagt fram. Sammantaget ansåg rätten därför att restaurangen hade visat att dess verksamhet under perioden år 2016–2018 utsatts för buller och skakningar, och att det utgjorde störningar enligt miljöbalken.

Tillgänglighetsstörningar

Den sista form av störning som mark- och miljödomstolen prövade var om de tillgänglighetsstörningar som restaurangen upplevt sig drabbas av utgjorde en ”annan liknande störning” enligt 32 kap. 3 § första stycket 8.

På grund av att bilvägar och dylikt hade stängt på grund av arbetena hade det sedan sommaren 2016 inte längre varit möjligt för fordonstrafik att stanna vid huvudentrén till restaurangen. Dessutom har möjligheten för gångtrafikanter och kollektivtrafikresenärer att nå huvudentrén försämrats genom längre gångvägar. Dessa förändringar utgjorde enligt domstolen andra liknande störningar enligt miljöbalken.

Restaurangens skada till följd av störningarna

Efter att ha konstaterat att restaurangen drabbats av störningar i form av buller, skakningar och tillgänglighetsstörningar gick domstolen vidare till att pröva om restaurangen lidit någon skada till följd av störningarna. Domstolen fann att det förelåg en skillnad på cirka 18 500 000 kr mellan restaurangens prognosticerade och verkliga resultat för åren 2016–2018. Denna summa utgjorde enligt domstolen en skada som restaurangen lidit.

Korrelationen mellan störningarna och skadan var enligt domstolen ”perfekt”; när arbetena med projekt Slussen startade på allvar i början av år 2016 så blev också de negativa konsekvenserna för restaurangens resultat märkbara. Inga av kommunens alternativa förklaringar till restaurangens negativa utveckling (till exempel att kvaliteten på maten och servicen sjunkit) godtogs av domstolen. Mark- och miljödomstolen ansåg därför att restaurangen hade bevisat att det förelåg ett orsakssamband mellan skadan och störningarna.

Invändningar att störningarna måste tålas

Kommunen påstod under processen att eventuella störningar som orsakats av Slussenprojektet måste tålas, dels eftersom det är vanligt med den här typen av infrastrukturprojekt i en växande storstadsmiljö, dels eftersom det aktuella projektet är av stort allmänintresse.

Den första invändningen byggde kortfattat på att det enligt kommunen genomförs flera liknande infrastrukturprojekt i Storstockholm, till exempel utbyggnaden av tunnelbanan, och att störningarna därmed skulle vara orts- eller allmänvanliga.

Mark- och miljödomstolen började med att konstatera att begreppet ortsvanlighet inte ska bedömas utifrån förhållandena i Storstockholm, utan prövningen ska inskränkas till ett mer begränsat område (i detta fall Stockholms innerstad). Det går enligt domstolen inte heller att jämföra Slussenprojektet med de tunnelprojekt som genomförs i Stockholm, då störningarna vid anläggandet av tunnlar skiljer sig åt från störningarna vid projekt ovan jord.

De störningar som projektet gett upphov till kan därmed enligt domstolen inte betraktas som vanliga på platsen (ortsvanliga). Störningarna kan inte heller betraktas som vanligt förekommande på annan plats under jämförliga förhållanden (allmänvanliga).

Vad gäller den andra invändningen, att störningarna skäligen bör tålas, ansåg domstolen att störningarna inte skäligen bör tålas av restaurangen, främst med hänsyn till att de pågått under en mycket lång tid och att de har gett upphov till en betydande skada. Att projektet är en samhällsnyttig verksamhet förändrade inte den bedömningen. Inte heller faktumet att kommunen har gjort betydande ansträngningar för att minimera negativa effekter av störningarna medförde att restaurangen behövde tåla störningarna.

Kommunen var alltså skyldig att ersätta restaurangen för den skada som uppkommit.

Kommentar

Domen har överklagats till Mark- och miljööverdomstolen, vilken kan komma att ändra utgången i målen. Trots detta kan domen tjäna som exempel på att den som bedriver eller låter bedriva störande verksamhet på en fastighet – såsom omfattande byggarbeten – löper en risk att behöva betala skadestånd till omgivande verksamheter.

Det är viktigt att notera att ansvarsfördelningen för skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken regleras i kap. 5 § 13 AB 04/ABT 06. Enligt bestämmelsen är beställaren i förhållande till entreprenören ansvarig för den skadeståndsskyldighet som entreprenören enligt 32 kap. miljöbalken har mot tredje man, om entreprenören kan visa att denne inte rimligen kunnat förebygga eller begränsa skadan. Om den skadelidande riktar anspråket mot entreprenören kan alltså denne i sin tur kräva ersättning av beställaren, förutsatt att entreprenören kan visa att den inte rimligen kunnat förebygga eller begränsa skadan.

Exploateringsavtal

Sedan några år tillbaka finns det i plan- och bygglagen uttryckliga bestämmelser kring vad en kommun får kräva av en byggherre eller fastighetsägare vid genomförandet av en detaljplan vid sådana situationer där byggherren eller fastighetsägaren också äger den mark som ska bebyggas och således fungerar som exploatör.

Bestämmelserna stadgar att en kommun genom ett så kallat exploateringsavtal får ålägga exploatören att utföra eller finansiera åtgärder för anläggande av viss infrastruktur såsom exempelvis gator, vägar och rondeller samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Det innebär att ett exploateringsavtal kan ålägga exploatören att antingen utföra vissa åtgärder själv eller att ersätta kommunen för de kostnader som den har för utförandet av åtgärderna ifråga.

Oavsett vilket alternativ som används så ska åtgärderna vara nödvändiga för att detaljplanen ska kunna genomföras, och därtill ska exploatörens åtagande stå i rimligt förhållande till dennes nytta av detaljplanen. De två kraven – nödvändighet och ett rimligt förhållande till nytta – innebär således en begräsning av vad kommunen kan ålägga exploatören inom ramen för ett exploateringsavtal. Det ska också nämnas att sådana nödvändiga åtgärder som avses inte är begränsade till planområdet som sådant utan de kan också avse närliggande gator, rondeller eller dylikt som ligger utanför planområdet.

Vidare får ett exploateringsavtal omfatta så kallad medfinansieringsersättning, det vill säga ersättning som exploatören genom avtalet åtar sig att betala för att delvis täcka den kostnad som en kommun har för bidrag till en viss järnväg eller väg som staten eller regionen ansvarar för. Det är alltså ett sätt för kommunen att inte behöva betala den fulla bidragssumman till staten eller regionen för sådan infrastruktur, utan att istället få medfinansiering av exploatören.

Till skillnad från övriga åtgärder som exploatören åtar sig att svara för i exploateringsavtalet behöver inte den infrastruktur som medfinansieringsersättningen avser vara nödvändig för att detaljplanen ska kunna genomföras. Det är tillräckligt att den väg eller järnväg som delfinansieras innebär att den eller de fastigheter som omfattas av detaljplanen kan antas öka i värde. Däremot måste exploatörens samtliga åtaganden, alltså medfinansieringsersättningen tillsammans med övriga åtaganden i exploateringsavtalet, stå i rimligt förhållande till exploatörens nytta av planen.

Som synes har en kommun alltså vissa möjligheter att ålägga en exploatör att vara med och finansiera även annat än sin egen byggnation, medan en exploatör för sin del också har goda möjligheter att tillse att ett sådant åtagande håller sig inom rimlighetens gränser – framförallt med hänvisning till kraven på nödvändighet och ett rimligt förhållande till nyttan.

Domen i Malmö tingsrätt

En kommun i södra Sverige dömdes nyligen för att ha överträtt sina befogenheter avseende vad som är tillåtet att kräva av en markägare. Överträdelsen ifråga gjordes dock inte inom ramen för ett exploateringsavtal utan genom uppställandet av otillåtna krav för beviljande av bygglov – närmare bestämt att fastighetsägaren skulle skänka mark till kommunen samt också betala förrättningskostnaderna för överlåtelsen. För detta dömdes kommunen i augusti 2020 av Malmö tingsrätt för att ha gjort sig skyldig till rättsstridigt tvång.

Omständigheterna i målet var i korthet följande. Två makar och tillika fastighetsägare som hade börjat planera för bygglovsansökan och nybyggnation på sin fastighet informerades av kommunen om att en del av deras fastighet utgjordes av en detaljplanemässig markklassificering, så kallad allmän plats-mark, som rätteligen inte hörde hemma inom bostadsfastigheten utan istället skulle ligga inom den angränsande gatufastigheten. För att komma till rätta med den saken ålade kommunen fastighetsägarna att överlåta den aktuella delen av sin fastighet till kommunen utan ersättning – samt att därutöver också betala Lantmäteriets förrättningskostnader för överlåtelsen. Först därefter skulle kommunen, påstod de, kunna bevilja det sökta bygglovet. Eftersom fastighetsägarna inte fann något skäl att inte lita på vad kommunen uppgav så gick de med på villkoren och skänkte således delar av sin fastighet till kommunen samt betalade de därtill knutna förrättningskostnaderna.

När frågan om huruvida det nu beskriva förfarandet var ett lagligt sådant hamnade på tingsrättens bord så konstaterade domstolen krasst att det varken i plan- och bygglagen eller i annan byggnadslagstiftning finns några bestämmelser som medger att en kommun uppställer villkor av det slaget för att bevilja bygglov. Således konkluderades att kommunen agerat rättsstridigt och gjort sig skyldig till tvång enligt 29 § avtalslagen.

Eftersom att det inte var praktiskt möjligt att återföra den aktuella marken till de tidigare fastighetsägarna ålades kommunen istället att betala skadestånd till fastighetsägarna för den skada de lidit. Skadan ansågs därvid utgöras dels av det belopp som kommunen hade behövt betala till fastighetsägarna om överlåtelsen istället hade gått rätt till, dels de förrättningskostnader till Lantmäteriet som fastighetsägarna felaktigt hade tvingats betala.

Det gäller således för en kommun att, oavsett om det handlar om exploateringsavtal eller beviljande av bygglov, förhålla sig till de regler och lagar som gäller. Det är något som kan låta nog så enkelt men som domen mot kommunen visar är det inte alltid fallet i praktiken.

En utgångspunkt i svensk rätt är att den avtalspart som tar betalt för en vara eller tjänst ska visa att det begärda priset är skäligt. Det gäller dock enbart om parterna inte på förhand har avtalat om priset. Frågan om när ett pris ska anses avtalat har däremot bedömts på olika sätt i rättspraxis. Vi har tidigare under året skrivit om ett mål där Svea hovrätt kom fram till att ett avtal på löpande räkning till ett bestämt timpris inte ansågs utgöra ett avtalat pris (dom 2020-03-20 i mål T 6691-17).

Hovrätten för Nedre Norrland har nyligen meddelat en dom på liknande tema (dom 2020-10-01 i mål nr FT 455-19). Tvisten rörde ett juridiskt uppdragsavtal mellan ett entreprenörsbolag och en juristbyrå. Bolaget hade mottagit tre fakturor från juristbyrån och betalat två av dessa fullt ut, men endast delvis betalat den tredje med invändning om att priset för tjänsten var oskäligt högt. I målet var det ostridigt att parterna hade avtalat om arbete på löpande räkning och att ett visst timarvode skulle gälla. Mot denna bakgrund och med beaktande av att bolaget tidigare hade betalat utställda fakturor fann hovrätten att priset fick anses avtalat. Hovrätten kom därför fram till att domstolen därför inte skulle pröva prisets skälighet.

Detta avgörande står dock något i strid med den dom från Svea hovrätt som vi rapporterade om i våras. Målet gällde då ett konsultavtal enligt ABK 09. Även i det målet hade parterna avtalat om löpande räkning och ett bestämt timarvode, men Svea hovrätt kom då som sagt fram till att det slutliga priset för tjänsten inte var avtalat och att en skälighetsbedömning av priset därför skulle göras. Svea hovrätts avgörande var dock i sin tur inte helt förenligt med ett känt avgörande meddelat av samma hovrätt för fyra år sedan (dom 2016-03-10 i mål T 10408-14 ”Nybropalatset”), där bestämmelsen om ersättning enligt självkostnadsprincipen i ABT 06 med fastslaget entreprenörarvode ansågs utgöra ett avtalat pris vars skälighet inte skulle prövas.

Hur dessa avgöranden förhåller sig till varandra är oklart, inte minst eftersom hovrätterna inte hänvisat till de tidigare avgörandena. Att de tre avgörandena rört olika avtalstyper (ABT 06, ABK 09 respektive avtal om juridisk rådgivning) skulle kunna vara en förklaring, men det är inte något som framkommit i domskälen. Frågan om när en skälighetsbedömning behövs vid avtalade timpriser återstår därför obesvarad. Detta senaste hovrättsavgörande har i skrivande stund inte överklagats, men det blir intressant att se om så sker och om frågan hittar fram till Högsta domstolens bänk.

_________________________

Länk till tidigare artikel här. 

I vårt senaste nyhetsbrev före sommaren skrev vi om ett par som krävde staten på skadestånd för långsam handläggning i ett ärende om dispens från strandskyddsreglerna. Kommunen hade beviljat strandskyddsdispens, men länsstyrelsen hade därefter självmant beslutat att dispensbeslutet skulle överprövas. Ärendet blev efter detta liggande i närmare tre års tid hos länsstyrelsen utan någon åtgärd från myndighetens sida.

Paret menade att deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) hade kränkts genom den långsamma handläggningen, och att de därför hade rätt till skadestånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 2 skadeståndslagen.

När vårt senaste nyhetsbrev publicerades hade staten ännu inte angett sin inställning till stämningsansökan. Det skedde dock kort därefter, när Justitiekanslern (som företrädde staten) medgav att den långa handläggningen innebar en överträdelse av artikel 6.1 EKMR och att paret därför hade rätt till skadestånd. Tingsrätten dömde på grund av detta till parets fördel.

Statens medgivande och den efterföljande domen väcker främst två frågor: vilken vikt kan domen och statens medgivande tillmätas, och i vilka liknande fall kan en enskild tänkas ha rätt till skadestånd?

Dessa två frågor är inte bara av intresse ur ett rent juridiskt perspektiv, utan kan även potentiellt vara av kommersiellt intresse för till exempel den som uppför eller låter uppföra byggnader. 3 kap. 4 § skadeståndslagen berättigar nämligen till ersättning för så kallade rena förmögenhetsskador som uppkommit på grund av en rättighetskränkning. Detta innebär att den som exempelvis vill uppföra en byggnad för att bedriva näringsverksamhet, men hindras på grund av en myndighets långsamma handläggning av ett tillstånds- eller dispensärende, under vissa förutsättningar kan ha rätt till ersättning från staten eller kommunen för de merkostnader eller den uteblivna vinst som dröjsmålet inneburit.

Vilken vikt kan tillmätas avgörandet?

Om svaranden (den som blivit stämd) medger kärandens (den som ansökt om stämning) skadeståndskrav ska domstolen som huvudregel döma ut skadestånd enligt kärandens krav utan att pröva om kravet och medgivandet är juridiskt förnuftiga eller inte. Det skedde i detta fall, Stockholms tingsrätt dömde till parets fördel utan att undersöka om parets rätt till en rättvis rättegång hade kränkts. En sådan dom kan därför i sig inte tillmätas någon betydelse som prejudikat, avgörande säger egentligen ingenting om den underliggande juridiken (i det här fallet om hur artikel 6.1 EKMR ska förstås) eftersom domstolen inte prövat detta.

I det aktuella fallet är dock omständigheterna lite speciella, eftersom det var Justitiekanslern som medgav att paret hade rätt till ersättning och utvecklade skälen för medgivandet utförligt i skrift. Justitiekanslern är nämligen den myndighet som har i uppgift att reglera denna typ av skadeståndsanspråk som riktas mot staten. Eftersom lika fall ska behandlas lika talar medgivandet för att Justitiekanslern även i liknande fall kommer bevilja skadestånd.

När kan man tänkas ha rätt till skadestånd för långsam handläggning?

Ett krav för att artikel 6.1 EKMR ska vara tillämplig är att det föreligger en tvist. För att en tvist ska föreligga förutsätts enligt EKMR att det finns ett tvåpartsförhållande. I den juridiska litteraturen har det ansetts att handläggning hos en förvaltningsmyndighet i allmänhet inte utgör någon tvist mellan den enskilde och myndigheten innan myndigheten har meddelat ett beslut i ärendet.

Justitiekanslerns yttrande ligger i linje med uppfattningen i litteraturen, staten medgav att en sådan tvist som omfattas av artikel 6.1 EKMR uppkom i samband med att länsstyrelsen beslutade att kommunens beslut skulle omprövas.

Det aktuella fallet innebär alltså inte nödvändigtvis att man har rätt till skadestånd om exempelvis en kommuns handläggning av ett strandskydds- eller bygglovsärende drar ut på tiden, utan i dessa fall kanske det ännu inte kan anses ha uppkommit en tvist. Justitiekanslern tycks dock genom rättsfallet medge att en tvist föreligger om en myndighet överprövar en annan myndighets beslut. Detta innebär att begreppet ”tvist” i EKMR ska tolkas vidare än vad vissa tidigare trott (det krävs exempelvis inte att det är fråga om en domstolsprocess).

Justitiekanslerns medgivande öppnar således upp för att man i liknande fall där en myndighet omprövar en annan myndighets beslut kan få skadestånd om handläggningen drar ut på tiden. Att en tvist föreligger är dock enbart ett av flera krav för att artikel 6.1 EKMR ska bli tillämplig, därutöver krävs bland annat att tvisten gäller en civil rättighet. Justitiekanslerns medgivande i det aktuella fallet ska alltså inte förstås som att man alltid har rätt till ersättning om en myndighets överprövning drar ut på tiden. Vid vilka överprövningsärenden som skyddet i artikel 6.1 EKMR aktualiseras lär klarna med tiden, efter fler skadeståndsprocesser och fler beslut från Justitiekanslern.

Skadestånd vid överträdelser av rättigheterna i regeringsformen

Paret baserade sin skadeståndstalan på 3 kap. 4 § skadeståndslagen, vilken ger enskilda rätt till ersättning vid statens eller en kommuns överträdelser av EKMR. I detta sammanhang kan det nämnas ett intressant kommittébetänkande som har publicerats under sommaren (SOU 2020:44). Kommittén har på uppdrag av regeringen utrett förutsättningarna för att införa en liknande bestämmelse i skadeståndslagen, som ger enskilda rätt till skadestånd av staten vid överträdelser av fri- och rättigheterna i regeringsformen.

Om betänkandet resulterar i att en sådan bestämmelse införs i skadeståndslagen kan det leda till att möjligheterna att få skadestånd för rättighetskränkningar utökas ytterligare, då tillämpningsområdet för rättigheterna i regeringsformen ibland skiljer sig från tillämpningsområdet för motsvarande rättighet i EKMR.

_______________________________________________________

Tidigare artikel

Staten krävs på skadestånd för långsam handläggning

När en entreprenör har anmält en entreprenad som färdigställd ska slutbesiktning äga rum. Vid den ska besiktningsmannen, som utses av beställaren men som ska vara objektiv i sin bedömning, bedöma om entreprenaden överensstämmer med vad parterna har kommit överens om. Med andra ord, att beställaren har fått vad han har rätt till av entreprenören.

Vid sitt arbete med slutbesiktningen har besiktningsmannen huvudsakligen tre olika alternativ; att godkänna entreprenaden, att inte godkänna entreprenaden eller att avbryta slutbesiktningen. Alternativen och skillnaden däremellan utvecklas kort nedan.

Om det inte föreligger några fel i entreprenaden ska besiktningsmannen godkänna densamma. Det gäller även om det föreligger vissa fel av mindre betydelse, eftersom AB/ABT kap. 7 § 12 st. 1 stadgar att fel av mindre betydelse som förekommer i begränsad omfattning inte får hindra att entreprenaden godkänns. För det fall besiktningsmannen anser att det i entreprenaden förekommer väsentliga fel eller om det i stor omfattning förekommer fel av mindre betydelse ska han dock inte godkänna entreprenaden utan istället föreskriva fortsatt slutbesiktning, enligt AB/ABT kap. 7 § 12 st. 4. Om besiktningsmannen däremot gör bedömningen att entreprenaden uppenbarligen inte är så färdigställd att den kan godkännas får han avbryta slutbesiktningen och föreskriva ny slutbesiktning, enligt AB/ABT kap. 7 § 12 st. 5.

Vad gäller de två sistnämnda alternativen, där besiktningsmannen alltså antingen ska föreskriva om fortsatt slutbesiktning eller föreskriva om ny slutbesiktning, kan det uppstå problem om besiktningsmannen av något skäl inte föreskriver det rätta nästkommande besiktningssteget.

En sådan situation föranledde ett hovrättsavgörande från Göta hovrätt (mål nr T 504-19, dom meddelad den 21 februari 2020) där besiktningsmannen vid flera olika besiktningstillfällen hade blandat ihop uttrycken fortsatt slutbesiktning och ny slutbesiktning – och därför kallat parterna till ”fortsatt ny slutbesiktning”, ett begrepp som alltså inte finns i AB/ABT…

Den problematik som därmed uppstod för parterna var av stor vikt inte minst därför att om en beställare underlåter att genomföra en slutbesiktning innebär det att entreprenaden anses godkänd och avlämnad från tidpunkten då slutbesiktningen rätteligen skulle ha verkställts. Entreprenören i målet hävdade, följaktligen, att någon slutbesiktning aldrig hade ägt rum och att entreprenaden därför skulle ses som avlämnad vid det först avtalade slutbesiktningstillfället sommaren 2016. Fastighetsägaren hävdade däremot att en slutbesiktning hade verkställts först under försommaren 2017, från vilken tidpunkt det fanns ett godkännande slutbesiktningsprotokoll.

Hovrätten gick helt på fastighetsägarens linje och fäste därvid stor vikt vid att även om de aktuella besiktningsutlåtandena med sin hybridform ”fortsatt ny slutbesiktning” var otydligt så hade parterna själva varit införstådda med vad besiktningsmannen menade och vad det fick för konsekvenser i frågan om slutbesiktning.

Med hänvisning till att det i målet hade hörts en sakkunnig därom noterade domstolen att det inte är helt ovanligt att begreppen ”ny” och ”fortsatt” slutbesiktning sammanblandas i besiktningsutlåtanden, ibland utan att ens parterna uppmärksammar det. Den aktuella begreppsförvirringen påverkade inte heller innebörden av besiktningsmannens beslut att avbryta slutbesiktningarna. Domstolen anmärkte avslutningsvis också att ABT 06 inte uppställer något krav på att ett godkännande, eller ett icke-godkännande, uttryckligen skrivs in i besiktningsutlåtandet, varför ny slutbesiktning hade verkställts först sommaren 2017.

Sammanfattningsvis kan sägas att det underlättar betänkligt för parterna om besiktningsmannen inte slinter med pennan och skapar nya begrepp som inte finns i AB/ABT. Men om så ändå sker kan det, dock först via juridiska biträden och domstolarna, bli rätt till slut.

I ett tidigare nyhetsbrev rapporterade vi om ett fall där Mark- och miljööverdomstolen gav ett samfund, vars huvudsakliga ändamål är att ta till vara kulturmiljöintressen, rätt att överklaga ett detaljplanebeslut (se Mark- och miljööverdomstolens beslut 2019-11-25, mål nr P 12291-18). Kommunen överklagade och Högsta domstolen har nu under sommaren beslutat att fastställa Mark- och miljööverdomstolens avgörande (se Högsta domstolens beslut 2020-07-09, mål nr Ö 6554-19).

För att kunna slå fast att samfundet hade rätt att överklaga beslutet om antagande av detaljplan behövde Högsta domstolen ta ställning till om beslutet angick samfundet och gick samfundet emot i den mening som avses i 42 § förvaltningslagen. Högsta domstolen tolkade lagrummet mot bakgrund av en FN-konvention som rör vissa miljöfrågor (Århuskonventionen) och kom då fram till att miljöorganisationer med uppgift att tillvarata kulturmiljöintressen ska anses berörda om detaljplanebeslutet aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön. Den detaljplan som antogs föreskrev att man skulle riva en befintlig byggnad inom ett område som pekats ut som ett riksintresse (Stockholms innerstad med Djurgården). Fastigheten är centralt belägen med front mot vattenrummet och dess rivning skulle enligt domstolen påverka stadssilhuetten. Med detta ansåg Högsta domstolen att detaljplanen aktualiserade hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön och beslutade därför att samfundet hade rätt att överklaga beslutet att anta detaljplanen.

Högsta domstolens avgörande kommer inte långt efter ett liknande avgörande från domstolen som vi rapporterat om under våren (se Högsta domstolens beslut 2020-03-11, mål nr Ö 6017-18). Det målet rörde en miljöorganisations rätt att överklaga ett bygglovsbeslut. I det fallet gav Högsta domstolen miljöorganisationen rätt mot bakgrund av att bygglovet avsåg ett område av riksintresse för kulturmiljövård som låg invid två naturreservat. Även det avgörandet stöddes på Århuskonventionen.

Dessa två avgöranden har uppenbarligen behövts för att tydliggöra kretsen av organisationer som har rätt att överklaga olika typer av plan- och byggrättsliga beslut. Men även om de båda avgörandena utvidgat kretsen av klagoberättigade ska de inte förstås som att alla miljöorganisationer har rätt att överklaga alla typer av plan- och byggrättsliga beslut. Det tycks Högsta domstolen också betona. Här ska man notera att de beslut som överklagades trots allt aktualiserade specifika natur- respektive kulturmiljöfrågor som berörde miljöorganisationerna särskilt. Avgörandena ger hur som helst en bättre förutsebarhet i plan- och byggprocessen, något som alltid är uppskattat av byggbranschens aktörer.

____________________________________________________________________

Tidigare artiklar 

Högsta domstolen ger miljöorganisationer klagorätt i vissa typer av bygglovsärenden

Organisationers möjligheter att överklaga detaljplanebeslut

Tidsaspekten är central för alla entreprenadprojekt, stora som små. Huvudregeln är att entreprenören ansvarar för att entreprenaden blir färdigställd inom den avtalade tiden. Om entreprenören kan bevisa att det föreligger ett hinder som hindrar entreprenören från att färdigställa arbetena inom kontraktstiden får dock entreprenören rätt till tidsförlängning.

Den rättsliga regleringen

I AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 (hindersbestämmelsen) föreskrivs att entreprenören har rätt till nödvändig förlängning av kontraktstiden om entreprenören hindras från att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden. Det är dock inte vilka hinder som helst som kan ge entreprenören rätt till tidsförlängning. Hindersbestämmelsen räknar i fem punkter upp ett antal omständigheter som utgör hinder. En grundförutsättning för att entreprenören ska få rätt till tidsförlängning är således att hindret är hänförligt till någon av de fem punkterna i AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3.

En ytterligare förutsättning för att entreprenören ska ges rätt till tidsförlängning är att hindret är av sådan omfattning att det hindrar entreprenören från att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden. Med kontraktstid avses enligt begreppsbestämningarna en ”i kontraktshandlingarna angiven tid för utförande av kontraktsarbetena eller huvuddel därav”. Färdigställande inom kontraktstiden omfattar således även avtalade deltider.

Sammanfattningsvis måste entreprenören dels bevisa (1) att ett hinder förelegat och (2) att han eller hon hindrats från att färdigställa arbetena inom kontraktstiden. Tidsförlängningen ska motsvara den extra tid som faktiskt kan hänföras till hindret.

I det följande går vi igenom några exempel på hinder som kan ge rätt till tidsförlängning och hur entreprenören kan gå till väga för att framhålla den rätten. En viktig sak att komma ihåg i sammanhanget är att entreprenören har en skyldighet enligt AB 04/ABT 06 kap. 4 § 4 att utan dröjsmål underrätta beställaren om hindret. Görs inte det är risken att entreprenören inte får göra felet gällande som grund för tidsförlängning. Ett av syftena med denna regel är trots allt att parterna ska kunna arbeta runt problemet för att minimera tidsutdräkten och, om hindret beror på beställaren, att beställaren får en möjlighet att rätta sig.

Hinder som beror på beställaren

I AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 punkten 1 talas om hinder på grund av omständighet som beror på beställaren eller något förhållande på hans eller hennes sida. En sådan situation kan exempelvis vara att en av de sidoentreprenörer som beställaren anlitat inte färdigställer sitt arbete i tid och genom det hindrar den entreprenören från att utföra sitt arbete. Det kan vara så att byggarbetsplatsen är oåtkomlig för entreprenören på grund av att sidoentreprenören är kvar där eller att entreprenören ska bygga vidare på något som sidoentreprenören inte är klar med.

Ett annat exempel på en situation som ger entreprenören rätt till tidsförlängning enligt punkten 1 är om en konsult som beställaren har anlitat inte levererar nödvändiga ritningar i tid och detta i sin tur hindrar entreprenören från att färdigställa sitt arbete inom kontraktstiden.

För att få rätt till tidsförlängning bör entreprenören omgående peka på hindret och hur det påverkar tidplanen. I vissa fall kan hindret vara uppenbart: det går inte att bygga på en plats där någon annan redan bygger eller att bygga utifrån ritningar som inte finns. Men verkligheten är inte alltid lika enkel. Det gäller därför för entreprenören att kunna påvisa hur hindret kommer till uttryck rent praktiskt. I detta ligger också att entreprenören ska visa att det inte går att övervinna hindret genom att utföra arbetena i annan ordning eller annars omdisponera tidplanen.

Hinder relaterade till Covid-19

En annan omständighet som kan ge entreprenören rätt till tidsförlängning är epidemier. Utbrottet av Covid-19 är ett exempel på en situation som kan utgöra hinder enligt AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 punkten 3, där bland annat epidemier räknas upp. Det är dock viktigt att ha i åtanke att punkten 3 i hindersbestämmelsen inte innebär att alla entreprenörer i alla entreprenadprojekt automatiskt får rätt till tidsförlängning enbart på grund av att det har utbrutit en epidemi. Varje enskild entreprenör måste fortfarande bevisa att han eller hon verkligen har hindrats från att färdigställa kontraktsarbetena inom avtalad tid på grund av epidemin. Ett exempel på en sådan situation är att entreprenörens anställda insjuknar i en omfattande utsträckning eller att entreprenören hindras att få tag på nödvändigt material till entreprenaden på grund av att fabriker tvingas stänga ner. Liksom för de situationer som redogjorts för i det föregående gäller det för entreprenören att visa att det inte går att arbeta runt problemet för att tjäna in all eller viss förlorad tid.

Hinder på grund av osedvanligt väder

Entreprenören kan även hindras från att färdigställa sitt arbete inom avtalad tid till följd av väderleks- eller vattenståndsförhållanden som är osedvanliga för byggnadsorten. Enligt AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 punkten 4 ska väderleks- och vattenståndsförhållandena dessutom inverka särskilt ogynnsamt på entreprenörens arbete. En entreprenör som arbetar med ett projekt under vinterhalvåret kan inte få tidsförlängning bara för att det snöar och det är minusgrader ute. Vädret kan mycket väl vara kallt och besvärligt under vintermånaderna, men det är knappast osedvanligt. Rätten till tidsförlängningen uppstår först när förhållandena blir besvärligare än vad entreprenören haft skyldighet att förutsätta. Att väderleks- eller vattenståndsförhållandena är osedvanliga för byggnadsorten kan fastställas genom att inhämta statistik från SMHI eller motsvarande. I extrema fall behövs det ingen statistik för att bevisa att vädret är osedvanligt. Ett exempel på en sådan situation är om det plötsligt drar in en kraftig orkan över Sverige som förstör entreprenörens arbete.

De exempel som vi gått igenom är bara några av de många tänkbara situationer som skulle kunna utgöra hinder. Oavsett situation och vilken av punkterna i AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 som aktualiseras är dock tillvägagångssättet detsamma. För att entreprenören ska få rätt till tidsförlängning gäller det alltså att entreprenören snabbt underrättar beställaren om hindret och konkretiserar exakt på vilket sätt det påverkar tidplanen och hur det inte går att arbeta runt hindret. Om parterna inte kan enas och tvisten tas till domstol krävs det i regel att entreprenören kan bevisa sin rätt till tidsförlängning. Av det skälet kan entreprenören göra sig en tjänst genom att dokumentera och redan i ett tidigt skede utförligt redogöra för hindret och dess konsekvenser för tidplanen. Men även beställaren kan ha ett intresse av detta – med rätt underlag kan nämligen beställaren bilda sig en bättre uppfattning och kanske undvika en onödig rättslig process, något som gagnar både projektet och parternas framtida samarbete.

Coronaviruset har inneburit omställningar inom många sektorer i samhället och bygg- och entreprenadbranschen är inget undantag. Under sommaren går byggandet vanligtvis ner i tempo då många går på semester. Detta väcker frågor kring ansvaret för entreprenören att hålla tidplaner även i de fall hinder uppstått tidigare under året. Finns det ett rättsligt ansvar att jobba in den förlorade tiden och vem har egentligen rätt till luften i tidplanen?

Rätt till förlängning

I AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 regleras situationen där för entreprenören oförutsedda omständigheter resulterar i att entreprenören blir oförmögen att färdigställa entreprenaden inom avtalad tid. Det är entreprenörens ansvar att planera arbetena och redovisa en tidplan som håller sig inom kontraktstiden. Det huvudsakliga planeringsansvaret vilar alltså på entreprenören.

Det är dock inte huvudsakligen tidplanen som styr entreprenaden, om detta inte reglerats särskilt mellan parterna. Entreprenörens huvudansvar är istället att färdigställa arbetena inom kontraktstiden. I AB 04 och ABT 06 finns flera situationer där entreprenören ges möjlighet att förlänga kontraktstiden utan att bli skyldig att betala vite eller skadestånd. Gemensamt för sådana situationer, som i entreprenadrätten benämns som ”hinder”, är att de stått utom entreprenörens makt att förhindra.

Om det föreligger ett hinder så har entreprenören vanligtvis rätt till ”erforderlig förlängning av kontraktstiden”. Det innebär att förlängningen ska ske inom rimlighetens gräns samt att entreprenörens lojalitet till beställaren bör tas i beaktande och att förlängningen bör ske i samråd mellan parterna.

Rätt till forcering

Om det föreligger ett hinder som resulterar i förlängning av kontraktstiden kan beställaren begära forcering med stöd av AB 04 eller ABT 06. Forcering vidtas som en åtgärd för att begränsa den försening som uppstått till följd av ett hinder. Forceringsåtgärder kan innebära att entreprenören hyr in extra personal eller maskiner och beställaren står då för de merkostnader som uppstår. Detta kan vara ett bra alternativ för båda parter om en tidsförlängning skulle orsaka stora problem för beställaren. Forcering kan ske i de fall då det inte orsakar entreprenören en väsentlig olägenhet.

Tidplanen

Något som kan komma att påverka möjligheterna till tidsförlängning av kontraktstiden eller forcering av entreprenörens arbete är hur tidplanen är utformad. Det kan vara så att det existerar utrymme i tidplanen som skulle kunna användas till att färdigställa arbetet utan att någon tidsförlängning behövs. Det kan röra sig om en marginal på entreprenörens sida i samband med till exempel semester. Frågan är då vilken möjlighet som beställaren har att kräva att entreprenören tar i anspråk de glapp eller luftutrymmen som kan finnas i tidplanen.

Huvudregeln är som sagt att entreprenören förfogar över den tidplan som upprättats. Entreprenören är också ansvarig för arbetet i sin helhet. En tolkning är att det är entreprenören som förfogar över tidplanen och därmed äger luften i tidplanen och väljer själv hur den ska komma att utnyttjas samt att detta skulle gälla oberoende av ett eventuellt hinder och tidsförlängning som en följd av detta.

Det skulle även kunna tolkas som att entreprenören endast har rätt till nödvändig tidsförlängning av kontraktstiden som en följd av hinder. Detta krav på nödvändighet kan innebära att eventuell luft i tidplanen bör tas i anspråk innan tidsförlängning kommer på tal. Här får man också beakta entreprenörens generella lojalitetsplikt gentemot beställaren.

Ytterligare en aspekt är att ianspråktagande av luft i tidsplanen skulle kunna bedömas som en form av forcering som kan ske av beställaren i enlighet med reglerna i AB 04 och ABT 06. I sådant fall kan det få till effekt att beställaren ska stå för eventuella kostnader som uppstår på grund av detta.

Kontraktsmässig lösning

Frågan om ianspråktagande av extra tid i tidplanen regleras inte uttryckligen i AB 04 eller ABT 06 och kan därmed orsaka problem om parterna är oense om hur frågan ska besvaras. Den lämpligaste lösningen är att parterna uttryckligen avtalar med varandra om vem som har rätt att disponera över luft i tidplanen och när en sådan rätt finns.

I den juridiska litteraturen har det förespråkats att luft i tidplanen bör ses som parternas gemensamma resurs. På så vis kan eventuellt kostsamma konflikter kring tidsförlängning och forceringsfrågor undvikas. Det ligger trots allt närmast i parternas intresse att entreprenaden färdigställs i rimlig tid och utan att extra åtgärder måste vidtagas.