Etikett: frontpage

Efter en hävning av en entreprenad är parterna ofta oense om värdet av det utförda arbetet. I ett nytt avgörande har Hovrätten för Västra Sverige bland annat bedömt om en värdering som utförts av en gemensamt utsedd värderingsman är bindande. Hovrätten har även tagit ställning till hur bestämmelsen om värdering av hävda entreprenader i ABT 06 ska tillämpas.

Bakgrund

Efter att en beställare och en entreprenör inte kunde komma överens om olika frågor i en entreprenad hävde båda parterna entreprenadkontraktet av olika skäl. Standardavtalet ABT 06 utgjorde avtalsinnehåll i entreprenadkontraktet.  Parterna kom därefter överens om att gemensamt anlita en värderingsman för att bedöma värdet av utförd del av entreprenaden. Efter att värderingen utförts motsatte sig dock beställaren värderingsmannens bedömning och vägrade att betala enligt den. Entreprenören väckte därefter talan mot beställaren och gjorde gällande att värderingen var bindande samt att beställaren därför var skyldig att betala ytterligare ersättning till entreprenören.

Tingsrättens bedömning

I en tidigare artikel har vi skrivit om tingsrättens avgörande i målet. Tingsrätten kom sammanfattningsvis fram till att värderingsutlåtandet från den gemensamt utsedda värderingsmannen inte var bindande. Tingsrätten fann även att entreprenören inte hade visat att denne hade rätt till högre ersättning för utförda arbeten än det belopp som beställaren redan betalat.

Avgörandet överklagades och nu har även Hovrätten för Västra Sverige tagit ställning till frågorna i mål T 2382-25.

Hovrättens bedömning

Hovrätten konstaterade inledningsvis att parterna var överens om att entreprenören skulle gottskrivas värdet av utförd del av entreprenaden enligt ABT 06 kap. 8 § 5. En värdering enligt bestämmelsen ska ske med hänsyn till beskaffenheten av det utförda arbetet och på grundval av kontraktssumman som värde på kontraktsarbetena i deras helhet. Tvisten avsåg vilket värde de utförda arbetena skulle anses ha.

Vad gäller frågan om värderingsmannens värdering var bindande för parterna, kunde hovrätten inte se att det fanns en gemensam partsvilja i frågan. Inte heller ABT 06:s ordalydelse eller motiven gav någon ledning i frågan om parternas bundenhet av värderingen.

Hovrätten hänvisade därefter till uttalanden i den juridiska litteraturen om att en part som inte är nöjd med ett besiktningsutlåtande kan påkalla prövning i den ordning som gäller för tvister. Även AB 06:s bestämmelser om förenklad tvistelösning ger möjlighet att få en skiljepersons beslut omprövat av domstol eller skiljenämnd. Enligt domstolen måste en missnöjd part därmed rimligtvis också kunna få ett värderingsutlåtande omprövat.

Mot den bakgrunden fann hovrätten att det var förenligt med standardavtalets systematik och övriga villkor att inte heller ett värderingsutlåtande enligt ABT 06 kap. 8 § 5 ska anses bindande för parterna. Med hänvisning till Högsta domstolens praxis ansåg hovrätten även att det fanns anledning till försiktighet i fråga om att tolka in rättighetsavskärande rättsföljder i standardavtal. Hovrättens slutsats var därmed att parterna inte var bundna av värderingen.

Eftersom värderingen inte ansågs bindande var det upp till entreprenören att styrka att denne hade rätt till ytterligare ersättning. Värderingen från den gemensamt utsedde värderingsmannen ansågs ha ett högt bevisvärde, dock inte så högt att den kunde presumeras vara korrekt.

I praxis finns starkt stöd för att den så kallade proportionella metoden ska användas vid en värdering enligt ABT 06 kap. 8 § 5, vilket även var ostridigt i målet. Metoden innebär att det först ska fastställas vilka andelar av kontraktsarbetena som är utförda och att entreprenören därefter ska gottskrivas motsvarande andelar av kontraktssumman. I dess renaste form innebär metoden att om entreprenören ska anlägga hundra meter väg till ett fast pris om 1 000 000 kr, och åttio meter av vägen var anlagd vid hävningstidpunkten, så ska entreprenören få 800 000 kr i ersättning för arbetet.

För en tillförlitlig värdering enligt denna metod krävs enligt hovrätten inte bara en värdering av de utförda arbetena, utan också en värdering av kontraktsarbetena i deras helhet till fastställande av vilken andel som har utförts. Beräkningen bör redovisas öppet för att möjliggöra kontroll.

Hovrätten fann liksom tingsrätten att det fanns flera brister i värderingsmannens värdering. Den allvarligaste bristen var att värderingsmannen inte hade redogjort för hur de återstående arbetena värderats. En värdering behöver enligt domstolen även innehålla en sådan redovisning för att värderingen ska kunna förstås och för att dess korrekthet ska kunna bedömas. På grund av detta ansågs värderingen ha sådana brister att det kunde ifrågasättas om den var korrekt och den hade därför ett begränsat bevisvärde.

Vid en samlad bedömning av bevisningen i målet kom hovrätten fram till att entreprenören inte hade styrkt att värdet av det utförda arbetet översteg vad beställaren redan betalat och medgett.

Kommentar

Avgörandet visar att en värdering som utgångspunkt inte är bindande för parterna. Faktumet att domstolen inledde med att pröva om det förelåg en gemensam partsvilja gällande bundenheten av värderingsutlåtandet talar dock för att domstolen ansåg att parterna kan avtala om att värderingen ska vara bindande. Det kräver emellertid att parterna tydligt gjort klart att de är ense om detta, bundenheten framgår inte av ABT 06 (eller AB 04 för den delen).

Hovrättens avgörande utgör dessutom ytterligare belägg för att en värdering enligt AB 04/ABT 06 ska ske utifrån den proportionella metoden. Den praktiska tillämpningen av metoden är dock inte alltid lätt – en entreprenad består i regel av en stor mängd olika arbetsmoment och samtliga måste beaktas inom ramen för värderingen. Att värderingsmannen öppet redovisar sina beräkningar och övriga överväganden möjliggör för domstolen att kontrollera värderingen. Som rättsfallet visar riskerar bevisvärdet av ett mindre transparent värderingsutlåtande att bli begränsat.

Målet har överklagats till Högsta domstolen.

Entreprenören är enligt AB 04 och ABT 06 skyldig att teckna vissa försäkringar för entreprenaden. Dessutom reglerar standardavtalen den med försäkringar nära sammankopplade frågan om en parts skyldighet att ställa säkerhet för fullgörandet av dennes skyldigheter enligt entreprenadkontraktet. I den här artikelserien kommer vi att fördjupa oss i försäkringar och säkerheter som berör entreprenadförhållanden.
Vi inleder den första delen av artikelserien med en introduktion till försäkringar och säkerheter för entreprenader.

Standardavtalens reglering av försäkringar

Det följer av AB 04 kap. 5 § 22 och ABT 06 kap. 5 § 23 att en entreprenör både ska ha en allriskförsäkring och en ansvarsförsäkring som gäller för entreprenaden.

En allriskförsäkring ger ett skydd för skada på entreprenaden. Det innebär att försäkringen ska täcka skador på egendom såsom material, hjälpmedel och utfört arbete. Försäkringen ska, enligt AB 04 kap. 5 § 22 och ABT 06 kap. 5 § 23, ersätta återanskaffningsvärdet av entreprenaden samt det arbete som beställaren tillhandahåller. Det betyder att försäkringen ska ersätta kostnaden för att återställa entreprenaden till det skick som den befann sig i när skadan inträffade.

Allriskförsäkringen tecknas av entreprenören men beställaren ska, om denne är byggherre, vara medförsäkrad. Det innebär att beställaren omfattas av samma försäkringsvillkor som entreprenören, och således på egen hand kan nyttja försäkringen även om entreprenören exempelvis inte anmäler att en skada har inträffat.

Enligt AB 04 kap. 5 § 22 och ABT 06 kap. 5 § 23 ska allriskförsäkringen gälla under entreprenadtiden och, i fråga om skador för vilka entreprenören ansvarar, under minst två år efter entreprenadens godkännande. Det kan exempelvis vara fråga om skador på entreprenaden på grund av fel som entreprenören ansvarar för (jfr. AB 04/ABT 06 kap. 5 § 8).

En ansvarsförsäkring ger ett skydd för ansvarsrisker. Det innebär att ansvarsförsäkringen ska omfatta entreprenörens skadeståndsansvar. Ansvarsförsäkringen ska enligt bestämmelsen gälla för ”entreprenadverksamhet”. Ansvarsförsäkringen ska därför täcka entreprenörens skadeståndsansvar enligt AB 04/ABT 06 kap. 5, men också sådant skadestånd som följer av exempelvis lag (såsom skadestånd enligt Miljöbalken för skada som orsakats av buller eller föroreningar).

Enligt AB 04 kap. 5 § 22 och ABT 06 kap. 5 § 23 ska försäkringsbeloppet för ansvarsförsäkringen vara minst 200 prisbasbelopp. Det är prisbasbeloppet som gäller när entreprenadavtalet ingås som räknas. År 2026 motsvarar det 11 840 000 kr.

Ansvarsförsäkringen kompletterar allriskförsäkringen genom att den täcker skada på annat än entreprenaden. Detta innebär exempelvis att om en entreprenad gäller en renovering av ett badrum i ett lägenhetshus, så täcker allriskförsäkringen som utgångspunkt inte skador på övriga delar av lägenhetshuset. Det gör däremot ansvarsförsäkringen.

För både allriskförsäkring och ansvarsförsäkring gäller att självrisken inte får vara högre än tre prisbasbelopp. Det är även i detta fall prisbasbeloppet som gäller när entreprenadavtalet ingås som räknas. År 2026 får självrisken därmed inte vara högre än 177 600 kr.

Bestämmelserna om allrisk- och ansvarsförsäkring i AB 04 och ABT 06 är generella, och det saknas i de två standardavtalen detaljerade regler om vilka krav som gäller angående det obligatoriska försäkringsskyddets omfattning. Byggandets Kontraktskommitté (BKK) har i en bilaga till AMA AF redogjort för minimiomfattningen för allrisk- och ansvarsförsäkring för entreprenadverksamhet. Dessa krav på minsta omfattning är som utgångspunkt tillämpliga om parterna har upprättat administrativa föreskrifter i enlighet med AMA AF och då åberopat AFC.54/AFD.54. Det går naturligtvis att i det enskilda fallet avtala om ett mer begränsat eller mer utökat försäkringsskydd.

Andra vanliga försäkringar

Utöver allrisk- och ansvarsförsäkringar förekommer även andra försäkringar som kan aktualiseras vid entreprenadverksamhet. Det kan till exempel handla om fastighetsförsäkringar och avbrottsförsäkringar.

En fastighetsförsäkring tecknas av en fastighetsägare och gäller för skada på den försäkrade fastigheten såsom skada på byggnad, maskiner, fastighetsinventarier och annan egendom som används för förvaltningen och den löpande skötseln av fastigheten.

En ekonomisk följdskada som beror på en egendomsskada kan försäkras genom en avbrottsförsäkring. På detta sätt kan en beställare försäkra ett avbrott i verksamheten som beror på en egendomsskada på byggherrens befintliga egendom. Det kan till exempel handla om hyresförluster som en fastighetsägare drabbas av på grund av en vattenskada. Även entreprenören kan teckna en avbrottsförsäkring, antingen till förmån för beställarens verksamhet eller sin egen entreprenadverksamhet.

Dubbelförsäkring

Eftersom både beställaren och entreprenören kan teckna försäkringar riskerar dubbelförsäkring att uppstå. Dubbelförsäkring sker när två eller flera försäkringar täcker samma intresse. Som exempel kan nämnas att en fastighetsförsäkring omfattar skada på en befintlig fastighet som kan ha orsakats av renoveringsarbeten. Samtidigt kan samma skada omfattas av entreprenörens ansvarsförsäkring.

På motsvarande sätt är underentreprenörer ofta skyldiga att teckna försäkring för sina verksamheter, vilket innebär att inte bara byggherren och entreprenören kan ha försäkringsskydd för inträffade skador (utan även underentreprenörer och så vidare).

Vilken av försäkringarna med detta överlappande skydd som ska betala för den inträffade skadan följer av försäkringsvillkoren. Beställares fastighetsförsäkring gör normalt undantag för sådan skada som en entreprenör är skyldig att ersätta enligt åtagande i avtal.

Standardavtalens reglering av säkerheter

Av AB 04/ABT 06 kap. 6 § 21 följer att om en part enligt kontraktshandlingarna är skyldig att ställa säkerhet för sina förpliktelser, ska säkerhet lämnas till motparten inom två veckor efter det att avtal har träffats.

Med säkerhet avses att en extern part (exempelvis en bank eller ett annat koncernbolag) garanterar att borgenären får betalt för en fordran mot gäldenären. Säkerheten kan bland annat vara i form av en borgen.

Om beställaren exempelvis ställer en säkerhet så betyder det att entreprenören kan kräva betalt av en tredje part om beställaren inte betalar vad entreprenören har rätt till för utförda arbeten. Om beställarens moderbolag till exempel har ställt ut en moderbolagsgaranti så kan entreprenören vända sig till moderbolaget och kräva ersättning av det bolaget.

Om entreprenören ställer en säkerhet så kompenseras beställaren på motsvarande sätt om entreprenören inte fullgör sina förpliktelser enligt avtalet. Säkerheten kan bland annat aktualiseras när entreprenören går i konkurs under entreprenaden och därför inte kan fullgöra sina åligganden enligt entreprenadkontraktet.

Som nämnts ovan skyddar allriskförsäkringen mot skada på entreprenaden, försäkringen är inte tänkt att skydda mot den situation där entreprenören inte kan fullgöra sina åtaganden enligt avtalet. Ansvarsförsäkringen täcker som utgångspunkt inte heller entreprenörens ansvar för att fullgöra avtalet med beställaren. Säkerheten utgör därmed ett komplement till försäkringsskyddet.

Om entreprenören ska ställa säkerhet ska den – om inte annat har föreskrivits i kontraktshandlingarna – gälla för ett belopp om 10 % av kontraktssumman under entreprenadtiden och 5 % för tiden därefter till och med två år efter entreprenadens godkännande eller, om fel konstateras vid besiktning inom denna tid, till dess att felet har avhjälpts eller entreprenörens åliggande har fullgjorts på annat sätt.

Framöver i artikelserien

I den här artikeln har vi på ett övergripande plan beskrivit ett urval av försäkringar och säkerheter som aktualiseras vid utförandet av ett entreprenadprojekt. Vi kommer att fortsätta artikelserien med att fördjupa oss i olika former av försäkringar och säkerheter, samt de frågor som ofta dyker upp rörande försäkringar och säkerheter vid utförandet av en entreprenad.

Tvister om ersättning vid entreprenader är vanliga och kan ofta bli både omfattande och komplicerade. I vissa fall upptäcker beställaren först efter ett tag att denne betalat fakturor som den anser att entreprenören egentligen inte har rätt till. I ett nyligen avgjort mål prövade Svea hovrätt när beställaren rätteligen kan kräva åter redan erlagda betalningar.

Bakgrund till tvisten

En bostadsrättsförening genomförde ett byggprojekt. Inom ramen för projektet tecknade föreningen tre olika avtal:  fasadentreprenadavtalet, markentreprenadavtalet och lokalentreprenadavtalet. För arbetena i entreprenaden betalade föreningen flera olika bolag som delvis hade samma företrädare.

Efter entreprenaden menade föreningen att den hade betalat betydande belopp för tjänster och arbeten utan rättslig grund (det vill säga utan att det fanns fordringar som motsvarade de fakturerade beloppen). Betalningarna avsåg bland annat upphandlingsarbete, projektering, projektledning, material och ÄTA-arbeten. Föreningen påstod att vissa av betalningarna saknade stöd i avtalen, avsåg arbeten som aldrig beställts eller arbeten som redan omfattades av annan ersättning. Detta bestreds av betalningsmottagarna.

En central fråga i tvisten blev därför när en betalning kan krävas åter. Tvisten har nått Svea hovrätt som nyligen meddelat dom i målet (mål nr T 4913-23).

Rättsliga utgångspunkter

Hovrätten konstaterade inledningsvis att huvudregeln i svensk rätt är att betalning utan rättsgrund ska återbetalas. I vissa fall kan dock mottagaren få behålla medlen med stöd av principerna om condictio in debiti. Enligt de principerna kan en betalningsmottagare ha rätt att behålla beloppet om det finns särskilda omständigheter (bland annat att mottagaren i god tro har inrättat sig efter betalningen).

Vidare konstaterade hovrätten att om mottagaren hävdar att det fanns en rättsgrund för betalningen (det vill säga det fanns en fordran mot betalaren) så ska domstolen pröva den invändningen på samma sätt som om mottagaren hade krävt betalning för den påstådda fordran. Mottagaren har därmed bevisbördan för att betalningen avsåg en legitim fordran, även om betalning redan har skett. Samtidigt framhöll hovrätten att betalningen kan vara ett bevisfaktum av betydelse vid bevis­värderingen och många gånger väga tungt.

Övergripande utgångspunkter i det aktuella målet

Domstolen konstaterade därefter att föreningen i det aktuella målet hade gjort gällande att den hade betalat belopp utan att det funnits någon rättsgrund för betalningarna. Betalningsmottagarna invände att betalningarna avsåg legitima fordringar mot föreningen på grund av beställda tjänster och andra överenskommelser. Bevisbördan för de påståendena låg på betalningsmottagarna. Hovrätten uttalade dock att det vid bevisprövningen måste beaktas att föreningen i samtliga fall hade betalat de påstådda kraven utan invändningar och att det hade gått lång tid sedan betalningarna gjordes. Det innebar enligt domstolen uppenbarligen bevissvårigheter för betalningsmottagarna.

Vidare konstaterade hovrätten att de påstådda fordringarna generellt fick stöd av fakturor med uppgifter om vad betalningarna avsåg. Betalningarna till åtminstone ett av motpartsbolagen hade dessutom skett inom ramen för ett löpande avtalsförhållande. Enligt hovrätten talar dessa omständigheter typiskt sett för att det har funnits en grund för betalningarna och kan räcka för att bevisskyldigheten ska vara uppfylld. Vid den sammantagna bevisvärderingen fick det därför betydelse vilken utredning föreningen i olika delar hade lagt fram i fråga om anledningen till och omständigheterna vid betalningarna.

Mot den bakgrunden övergick domstolen till att pröva de olika återbetalningskrav som föreningen gjorde gällande. Domstolen delade upp prövningen utifrån vad för påstått arbete eller material et cetera som kraven avsåg.

Betalning avseende upphandlingsarbete

Avseende upphandlingsarbete konstaterade domstolen för två av avtalen att det fanns grund för fordringarna. Detta mot bakgrund av att det i fakturorna fanns information om antal arbetade timmar och vilket arbete som hade utförts. Därtill var det visat att avtalshandlingar och ritningar faktiskt hade tagits fram. Bolagets företrädare vittnade också om att upphandlingen hade skötts och att anbud hade tagits in.

Avseende det tredje avtalet menade hovrätten dock att det inte var visat att det fanns grund för betalningen, trots att även dessa fakturor innehöll information om antal arbetade timmar och vilket arbete som utförts. Det fanns emellertid också muntlig bevisning som sa att någon upphandling inte hade skett, utan att det enda som gjorts var att en arbetsgrupp hade satts samman.

Betalning av kontraktssumma

Avseende ett av avtalen var frågan om bolaget hade rätt att behålla ett större belopp än den avtalade fasta kontraktssumman. Hovrätten konstaterade att de sammanlagda betalda fakturorna översteg kontraktssumman. Enligt hovrätten gav fakturorna intryck av att bolaget ”avsiktligen på ett mycket försåtligt sätt” hade underlåtit att dra av föreningens betalningar från kontraktssumman. Det fanns därtill inget som talade för att kontraktssumman hade ändrats. Omständigheterna talade därmed mot att föreningen var betalningsskyldig för ett högre belopp än det som angetts i kontraktet. Bolaget hade alltså inte rätt till betalning utöver kontraktssumman.

Betalning avseende projektering, projektledning & material

Frågan om betalningsmottagarna hade rätt att behålla mottagna betalningar för projektering, projektledning och material var aktuell för alla de tre avtalen. Hovrätten fäste stor vikt vid att den överenskomna entreprenadformen för alla avtal var totalentreprenad i enlighet med ABT 06. Domstolen konstaterade att enligt standardavtalet ingår kostnader för projektering, projektledning och material som utgångspunkt i kontraktssumman.

Flera av fakturorna för projektering och projektledning angav vilken typ av arbete som utförts, hur många timmar som lagts ner och vem som utfört det. Kostnader för underentreprenörer hade också bifogats i vissa fall. Det fanns dock inga uppgifter om varför betalningsmottagarna skulle ha rätt att ta betalt för projektering, projektledning och material när det ingick i åtagandet som totalentreprenör. Inte heller fanns det något stöd för att föreningen, mot den bakgrunden, skulle ha ingått separata avtal om projektering och projektledning.

Avseende material uttalade domstolen särskilt att det på de aktuella fakturorna i flera fall fanns underlag avseende vad som köpts in. Eftersom det inte fanns några uppgifter i målet som förklarade varför det skulle finnas en rätt att ta betalt för material utöver kontraktssumman i totalentreprenaden så ansåg domstolen att det dock inte var visat att det förelåg någon grund för betalning.

Betalning avseende ÄTA-arbeten

Domstolen behandlade frågan om ÄTA-arbeten på liknande sätt som projektering, projektledning och material. Domstolen konstaterade inledningsvis att det enligt ABT 06 finns möjlighet att ta särskilt betalt för ÄTA-arbeten.

Avseende två av avtalen konstaterade domstolen att de flesta fakturorna för ÄTA-arbeten närmare angav vilka arbeten som utförts. Det var också visat att byggmöten hade hållits där ÄTA-arbeten hade avhandlats och att endast fakturor för ÄTA-arbeten som godkänts på byggmöten hade attesterats. Föreningen ansågs därmed ha godkänt de ÄTA-arbeten som bolaget hade tagit betalt för. Domstolen kunde därför inte dra slutsatsen att arbetena omfattades av kontraktssumman eller att de aldrig hade beställts. Således förelåg det grund för betalningarna.

För det tredje avtalet hade bolaget dock begärt och fått ersättning enligt en faktura med en slutsammanställning. Till fakturan var ett stort antal bilagor fogade. Domstolen noterade att bilagorna till stora delar avsåg arbeten som ett annat bolag och dess underentreprenörer hade utfört. Eftersom det inte fanns någon förklaring till varför bolaget tagit betalt för arbeten som ett annat bolag utfört, konstaterade domstolen att det inte var visat att det funnits grund för betalningarna.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis fäste domstolen vikt vid att varje betalning måste ha tydligt stöd i avtal, fakturor eller konkret utfört arbete för att betalningsmottagaren skulle få behålla det mottagna beloppet. När det exempelvis fanns dokumentation om arbetade timmar och specificerade arbetsuppgifter ansåg domstolen att entreprenören hade visat sin rätt till ersättning (givet att det inte tycktes vara kontraktsarbeten som ingick i den fasta kontraktssumman). Vagare krav, eller krav som syntes strida mot parternas avtal, godtog domstolen däremot inte.

Domstolen fäste också stor vikt vid att poster som projektering, projektledning och material normalt ingår i totalentreprenörens åtagande enligt ABT 06, och alltså som utgångspunkt ingår i kontraktssumman. Särskilda omständigheter eller avtal krävdes i så fall för att entreprenören ska vara berättigad till extra ersättning. Avseende ÄTA-arbeten accepterades fakturorna om arbetena hade specificerats och godkänts vid byggmöten, men avvisades om arbetena redan ingick i grundavtalet eller hade utförts av annan part.

Sammantaget visar målet att rätten att behålla mottagen betalning kräver en tydlig koppling till avtalade och faktiskt utförda prestationer. Ospecificerade, dubblerade eller obestyrkta krav riskerar att leda till återbetalningsskyldighet.

Domen har överklagats till Högsta domstolen. Om Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd kommer vi säkerligen få anledning att återvända till tvisten framöver.

 

Under slutet av 2025 meddelades två domar där domstolarna har prövat entreprenörers krav på ersättning för onormala materialprisökningar enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3. I artikeln redogör vi för domarna och klarlägger vad de säger oss om hur bestämmelsen ska förstås.

Den aktuella bestämmelsen

AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 stadgar att avtalade priser kan ändras i vissa undantagsfall. Den del av bestämmelsen som prövats i de nu aktuella målen föreskriver att avtalade priser kan ändras vid en kostnadsändring som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden, om kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkar hela kostnaden för entreprenaden.

Domen från Göta hovrätt

Den första domen (Göta hovrätts dom i mål nr T 3368-24) rör ett entreprenadavtal som ingicks under början av 2021, där entreprenören åtog sig att uppföra en industribyggnad. Entreprenören framställde därefter ett antal krav som bestreds av beställaren, bland annat ett krav på ersättning enligt ABT 06 kap. 6 § 3.

Som stöd för sitt krav åberopade entreprenören en beräkningsmodell som även granskats av en auktoriserad revisor. Entreprenören hade dock inte åberopat verifikat som visade att bolaget faktiskt hade betalat ytterligare ersättning till sina underentreprenörer till följd av materialprisökningar.

Entreprenören menade också att det framkom av entreprenadindex att det under den aktuella tiden hade skett betydande prisförändringar som kraftigt avvek från tidigare års prisutveckling på material. Hovrätten höll med om detta, samt noterade att det inte var ett ”orimligt antagande att [entreprenörens] materialkostnader haft en liknande prisutveckling”.

Hovrätten betonade dock att den aktuella bestämmelsen inte utgör en indexreglering, och det är därmed inte tillräckligt att visa hur ett prisindex har utvecklats utan entreprenören måste presentera utredning om hur dennes faktiska materialkostnader har påverkats. Enligt domstolen var entreprenörens åberopade utredning ambitiös, men uppfyllde inte de krav som bör ställas på bevisningen. Entreprenören hade därmed inte bevisat att denne hade drabbats av en faktisk kostnadsökning, vilket innebar att entreprenören inte kunde tillerkännas ersättning enligt ABT 06 kap. 6 § 3.

Domen från Örebro tingsrätt

Den andra domen (Örebro tingsrätts dom i mål nr T 715-23) rör en entreprenad där entreprenören under början av 2020 åtog sig att uppföra en vattenreservoar för kommunalt dricksvatten i Örebro kommun. Entreprenören påstod sig under entreprenadtiden ha drabbats av onormala och oförutsedda materialprisökningar, och krävde därför ersättning av beställaren med stöd av AB 04 kap. 6 § 3. Beställaren bestred att entreprenören hade rätt till sådan ersättning.

Precis som Göta hovrätt inledde tingsrätten sin prövning med att konstatera att en första förutsättning för att entreprenören ska ha rätt till ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3 är att denne visat att den drabbats av en faktisk kostnadsökning, samt i så fall även storleken på denna. Tingsrätten hänvisade i denna del till den ovan refererade domen från Göta hovrätt.

Entreprenören krävde ersättning för prisökningar gällande två kostnadsposter. Den första posten gällande en underentreprenad, där underentreprenören hade framställt ett motsvarande krav på ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3. Tingsrätten menade att underentreprenörens framställda krav på ersättning inte var tillräckligt för att verifiera att entreprenören hade drabbats av en faktisk kostnadsökning.

Den andra posten avsåg en underentreprenad avseende stålarbeten. Entreprenören menade att denne – när underentreprenadavtalet ingicks cirka 15 månader efter generalentreprenadavtalet – behövde avtala om indexreglering till följd av de senaste månadernas höga prisutveckling på stål. Enligt den avtalade indexklausulen i underentreprenadavtalet skulle en prisökning på stål över 5 % bäras av generalentreprenören. Tingsrätten ansåg att indexklausulen, i kombination med underentreprenörens fakturaunderlag och uträkningar av kostnadsökningen på cortenstål och stål, var tillräckligt för att visa en faktisk kostnadsökning.

Tingsrätten gick därför vidare till att pröva nästa förutsättning för ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3; om kostnadsökningen berodde på onormala prisförändringar på material. Tingsrätten konstaterade med hänvisning till två Entreprenadindexserier som enbart avser material – 1041 Armeringsstål och 1042 Stålbalk – att priserna under den aktuella perioden hade ökat med 52,33 respektive 62,43 % medan medelökningen historiskt sett för motsvarande tidsperiod hade varit 6–7 %. Tingsrätten ansåg därmed att prisökningen var onormal.

Den tredje förutsättningen för att AB 04 kap. 6 § 3 ska vara tillämplig är att det är fråga om en oförutsebar kostnadsändring. Enligt tingsrätten innebär kravet att det inte ska vara fråga om en kalkylerbar risk. Kalkylerbara och förutsebara risker ska dras av från entreprenörens redovisade kostnadsökningar. Om entreprenören har noterat en förutsebar risk, men chansar och inte lägger på ett tillräckligt riskpåslag för detta (för att pressa ned priset) så svarar inte beställaren för denna chansning utan det avdrag som ska göras ska motsvara den kalkylerbara risken i dess helhet.

I det aktuella fallet hade entreprenören exempelvis räknat på en konsekvensrisk uppgående till 540 000 kr och en sannolikhet för att denna risk skulle inträffa om 50 %, och därför gjort ett riskpåslag motsvarande halva summan. Denna risktagning ansvarade inte beställaren för, utan ett avdrag på 540 000 kr skulle göras från de faktiska onormala kostnadsökningarna.

Den fjärde förutsättningen för att AB 04 kap. 6 § 3 ska vara tillämplig är att kostnadsändringen väsentligen hade påverkat hela kostnaden för entreprenaden. Enligt tingsrätten ska en jämförelse göras med entreprenadsumman (dvs. kontraktssumman jämte ersättning för ÄTA-arbeten och i förekommande fall indexersättning). Domstolen slog inte fast exakt vid vilken procentsats som kostnadsökningen är väsentlig, utan nöjde sig med att konstatera att kostnadsökningen i detta fall hade uppgått till 3,6 % av entreprenadsumman och att detta enligt tingsrätten utgjorde en väsentlig påverkan.

Tingsrätten fann således att Entreprenören hade styrkt sin rätt till ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3 vad gäller merkostnaderna för stålentreprenaden. Vad gäller ersättningsberäkningen menade tingsrätten att entreprenören hade rätt till ersättning för hela den oförutsebara onormala materialprisökningen, även den del som underskred ”väsentlighetströskeln”.

Vad säger domarna om hur AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 ska förstås?

I Sverige är domstolspraxis strikt taget inte bindande för senare domstolar. Domar från högsta instans, till exempel Högsta domstolen, anses dock vara prejudicerande (det vill säga vägledande) och lägre domstolar brukar i praktiken nästan alltid följa dessa domar. Ett svenskt tings- eller hovrättsavgörande anses typiskt sett inte ha ett prejudikatvärde, utan om en annan domstol senare ställs inför ett liknande problem kan den utvärdera den tidigare domen och välja att antingen följa eller avvika från resonemanget.

Att en tingsrätt eller hovrätt dömt på ett visst sätt indikerar alltså att detta synsätt ska gälla, men en annan domstol är inte bunden av avgörandet. Den andra domstolen kan vid sin prövning välja att tolka den aktuella bestämmelsen på ett annat sätt. Indikationen stärks däremot om det finns flera avgöranden från tings- och hovrätterna som är konsekventa – ju fler samstämmiga domar som finns i en viss fråga, desto fler av landets domstolar har prövat frågan och kommit fram till samma slutsats.

Såväl Göta hovrätt som Örebro tingsrätt ansåg att entreprenören måste kunna visa att denne drabbats av en faktisk kostnadsökning. Parentetiskt ansåg även Jönköpings tingsrätt detsamma när tingsrätten prövade det mål som sedan överklagades till Göta hovrätt. Att samtliga tre domstolar varit av samma uppfattning talar med styrka för att en förutsättning för ersättning enligt AB 04 kap. 6 § 3 är att entreprenören kan visa att denne drabbats av en faktisk kostnadsökning.

I domen från Göta hovrätt hade entreprenören inte lyckats visa att denne drabbats av en faktisk kostnadsökning, vilket innebar att domstolens prövning stannade där. Örebro tingsrätt ansåg däremot att entreprenören i det andra målet hade visat att denne drabbats av en faktisk kostnadsökning, vilket innebar att domstolen behövde gå vidare och pröva övriga förutsättningar för ersättning enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3.

Dessa övriga förutsättningar har fortfarande bara prövats av en domstol, Örebro tingsrätt. Domen har dessutom överklagats av bägge parter.

Vissa av domstolens slutsatser är dessutom kontroversiella, exempelvis tingsrättens uppfattning om riskfördelningen av ”oväsentliga” kostnadsökningar. Tingsrätten ansåg som sagt att om entreprenören har visat att det förekommit en faktisk oförutsebar onormal materialprisökning som väsentligt påverkat kostnaden för entreprenaden har entreprenören även rätt till ersättning för den del av kostnadsökningen som inte påverkat kostnaden för entreprenaden väsentligt. Av AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 följer att om de relevanta kostnadsökningarna inte når upp till väsentlighetströskeln bär entreprenören risken för de ”oväsentliga” onormala och oförutsebara kostnadsökningarna.

Tingsrätten tycks däremot anse att om det förekommit väsentliga kostnadsökningar så ska risken även för de oväsentliga ökningarna övergå till beställaren. Detta resonemang kan leda till drastiska konsekvenser för parterna; om entreprenörens totala relevanta kostnadsökningar ligger en krona under väsentlighetströskeln saknar denne helt rätt till ersättning, och om kostnadsökningarna ligger en krona över väsentlighetströskeln kan entreprenören ha rätt till miljoner i ersättning.

Eftersom det endast är fråga om en tingsrättsdom, som dessutom överklagats, bör domen läsas med viss försiktighet. I nuläget bör den snarare ses som en uppfattning bland alla andra om hur AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 ska förstås, än facit på hur bestämmelsen ska tillämpas.

Högsta domstolen har i ett nytt avgörande uttalat sig om hur en värdering av en hävd konsument­entreprenad ska gå till. Värdering av en hävd konsumententreprenad skiljer sig till viss del från den värdering som ska göras i ett kommersiellt avtalsförhållande där parter avtalat om att tillämpa AB 04 eller ABT 06. I denna artikel redogör vi för Högsta domstolens dom samt jämför värderingen av en kommersiell entreprenad med värderingen av en konsumententreprenad.

Bakgrund

Bakgrunden till målet var att en entreprenör skulle uppföra en komplementbyggnad på beställarens fastighet. Enligt avtalet skulle beställaren lämna en säkerhet för betalningen i form av en bankgaranti. När entreprenören påbörjat arbetet och beställaren erlade den första betalningen hade beställaren ännu inte lämnat någon bankgaranti, trots påminnelser från entreprenören. På grund av att bankgarantin saknades hävde entreprenören sedermera avtalet. Efter detta noterades ett antal brister i entreprenörens arbete under en besiktning.

Beställaren hävdade att entreprenören felaktigt hade hävt avtalet. Enligt beställaren underskred värdet på entreprenörens utförda arbete vid hävningstillfället den förskottsbetalning som beställaren hade erlagt. Beställaren ansåg dessutom att det fanns fel i det utförda arbetet, vilket berättigade till prisavdrag. Av dessa skäl krävde beställaren återbetalning för delar av förskottsbetalningen. Entreprenören motsatte sig beställarens krav och yrkade för egen del på ytterligare ersättning för det arbete som hade utförts, utöver den förskottsbetalning som beställaren redan erlagt. Entreprenören menade alltså att värdet på de utförda arbetena vid hävningstillfället överskred förskottsbetalningen. Dessutom bestred entreprenören att det förelåg fel i arbetena. Tvisten nådde till slut Högsta domstolen.

Högsta domstolens prövning

De frågor som Högsta domstolen hade att ta ställning till i mål nr T 2302-24 var om entreprenören hade rätt att häva avtalet för att beställaren inte hade lämnat bankgarantin och hur ersättningen till entreprenören för redan utfört arbete skulle bestämmas.

Högsta domstolen fann inledningsvis att entreprenören hade haft rätt att häva avtalet.

Vid bedömningen av entreprenörens rätt till ersättning för utfört arbete utgick domstolen från reglerna i konsumenttjänstlagen (1985:716) (KtjL). Av 48 § KtjL följer att om näringsidkaren (det vill säga entreprenören i det här fallet) hävt avtalet är konsumenten skyldig att betala som om denne hade avbeställt tjänsten den dag då hävningen skedde. Entreprenören har då rätt till ersättning för det arbete som redan är utfört och för arbete som måste utföras trots avbeställningen. Domstolen konstaterade även att en entreprenör kan ha rätt till ersättning för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten, samt för eventuella förluster i övrigt på grund av att denne underlåtit att ta på sig annat arbete eller på grund av att entreprenören på annat sätt inrättat sig efter uppdraget.

Vid ersättningsbestämningen ska man enligt domstolen utgå från vad priset hade varit om avtalet bara omfattat det arbete som faktiskt utförts (se 42 § KtjL). Regler om fel, prisavdrag eller avhjälpande är enligt domstolen inte tillämpliga. Domstolen ansåg att en skälighetsbedömning enligt 36 § KtjL ytterst ska göras vid fastställandet av värdet på den utförda delen. Domstolen avslutade med att slå fast att ”därvid får, såvitt avser tillämpningen av 42 §, bland annat beaktas i vilken grad arbetet har färdigställts och dess beskaffenhet vid hävningstidpunkten så att ett skäligt resultat uppnås”.

I det aktuella fallet ansåg Högsta domstolen att 100 000 kr var ett skäligt pris för en färdigställd, kontraktsenlig bottenplatta. Med beaktande av bottenplattans färdigställandegrad och beskaffenhet vid hävningstidpunkten bestämde domstolen ersättningen för den utförda delen av tjänsten till 60 000 kr.

Jämförelse med värdering av hävd entreprenad enligt AB 04/ABT 06

Även om det finns vissa likheter mellan värderingen av en konsumententreprenad och en kommersiell entreprenad, där parterna avtalat om att tillämpa AB 04 eller ABT 06, så är värderingsmetoderna i mångt och mycket annorlunda.

Som angetts ovan stadgas det i 48 § KtjL att om en entreprenör i en konsumententreprenad häver avtalet så ska konsumenten betala som om resterande arbeten avbeställts. Den huvudsakliga frågan är i så fall enligt 42 § KtjL vilket pris som hade gällt om avtalet endast hade avsett utfört arbete, vilket i slutändan kan komma att avgöras genom en skälighetsbedömning.

Om det däremot är beställaren som häver avtalet efter att tjänsten har påbörjats stadgar 23 § andra stycket KtjL att entreprenören har rätt till betalning med ett belopp som motsvarar priset för tjänsten i dess helhet med avdrag för vad det kostar konsumenten att få den återstående delen utförd.

Enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 5 första stycket ska entreprenören vid en hävning gottskrivas värdet av den utförda delen av entreprenaden. Detta gäller oavsett vilken part som hävt entreprenaden och anledningen till hävningen. Värderingen ska enligt bestämmelsen ske med hänsyn till beskaffenheten av det utförda arbetet och på grundval av kontraktssumman som värde på kontraktsarbetena i dess helhet. Värderingsbestämmelsen i AB 04/ ABT 06 föreskriver inte att det ska ske en skälighetsbedömning av ersättningen, likt reglerna i konsumenttjänstlagen.

Lite förenklat kan alltså sägas att värderingen enligt konsumenttjänstlagen antingen (beroende på vem som häver) går ut på att ta ställning till vad ersättningen hade varit om avtalet enbart avsåg de utförda arbetena eller avräkna kostnaden för att färdigställa den med en annan entreprenör, medan värderingen enligt AB 04/ABT 06 istället utgår från kontraktssumman och vilken andel av denna som motsvarar de utförda arbetena.

En hävning ska alltså enligt AB 04/ABT 06 inte ur ersättningshänseende jämställas med en avbeställning av resterande arbeten (det finns dock domar som indikerar att beställarens ogrundade hävning i praktiken kan likställas med en avbeställning av återstående arbeten).

Om entreprenören däremot – likt i detta fall – häver på grund av att beställaren underlåter att ställa avtalad säkerhet så har entreprenören enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 7 även rätt till ersättning för den skada som hävningen åsamkar entreprenören. Detta kan, precis som i en konsumententreprenad, innebära att entreprenören har rätt till ersättning för material som köpts in och inte kan returneras eller nyttjas i andra entreprenader samt för eventuella förluster på grund av att denne underlåtit att ta på sig annat arbete.

Om beställaren häver på grund av brister på entreprenörens sida har beställaren dessutom enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 6 rätt till ersättning för de skador denne åsamkas till följd av hävningen, till exempel ersättning för de merkostnader som uppstår för färdigställandet.

Hovrätten för Västra Sverige har i en deldom bland annat gett en beställare tillträde till en underentreprenörs ekonomisystem för att utreda om underentreprenören genom dolda rabatter, bonusar och liknande har debiterat överpriser för materialinköp. Domen berör även formkrav för tredjepartsavtal och tolkning av avtalsvillkor om insyn i ekonomin.

Bakgrund

I målet hade beställaren anlitat en generalentreprenör för att uppföra en tillbyggnad av ett sjukhus. Det var fråga om en utförandeentreprenad i samverkan och ersättningsformen var löpande räkning enligt självkostnadsprincipen i AB 04 kap. 6 §§ 9 och 10. Generalentreprenören hade i sin tur anlitat en samverkande underentreprenör avseende elinstallationer. Även för detta avtal gällde ersättning enligt löpande räkning i enlighet med självkostnadsprincipen.

Självkostnadsprincipen
Självkostnadsprincipen går förenklat ut på att entreprenören får ersättning för sina verkliga kostnader efter beaktande av rabatter (AB 04 kap. 6 §§ 9 och 10). Om entreprenören exempelvis köper in en viss vara för 100 kr men får 10 % rabatt så är den ersättningsgilla kostnaden bara 90 kr. Ett visst undantag gäller för årsomsättningsrabatter (se AB 04 kap. 6 § 10 p. 2).

Beställaren menade att underentreprenören debiterade överpriser för materialinköp. Av den anledningen innehöll beställaren betalning i förhållande till generalentreprenören och general­entreprenören innehöll i sin tur betalning i förhållande till underentreprenören. Underentreprenören ansökte därför om stämning mot generalentreprenören och general­entreprenören ansökte i sin tur om stämning mot beställaren.

De målen är ännu inte avgjorda. Beställaren har dock vid sidan av dessa tvister stämt underentreprenören och yrkat att underentreprenören bland annat ska bereda beställaren tillgång till underentreprenörens ekonomisystem.

Beställaren menade i korthet att de materialkostnader som underentreprenören redovisat inte motsvarade de verkliga kostnaderna, utan att det förekom dolda rabatter som underentreprenören inte redovisat. Underentreprenören hade med andra ord överfakturerat generalentreprenören, som i sin tur överfakturerat beställaren. För att kunna avgöra vad den verkliga kostnaden uppgick till ansåg beställaren att denne behövde insyn i hela underentreprenörens ekonomisystem samt tillgång till handlingar mellan underentreprenören och dennes grossister.

I målet gjorde beställaren gällande att denne har rätt till insyn eftersom underentreprenören genom underentreprenadavtalet med generalentreprenören har gett beställaren rätt att ta del av dokumentation hänförlig till kostnaderna i entreprenaden. Beställaren gjorde också gällande att beställaren enligt underentreprenadavtalet har rätt att med hjälp av underentreprenören få fullt tillträde till dennes ekonomisystem. Allt detta bestreds av underentreprenören. Frågan har numera prövats av Hovrätten för Västra Sverige i mål nr T 8058-24.

Dolda rabatter i byggbranschen
Frågan om dolda rabatter har diskuterats flitigt i byggbranschen de senaste åren. Konkurrensverket släppte under 2022 en rapport om konkurrensen i byggmaterialindustrin där myndigheten bland annat kritiserar retroaktiva och dolda rabatter som entreprenören erhåller utan beställarens vetskap. Konkurrensverket har även fått i uppdrag att utreda hur pristransparensen inom byggmaterialsektorn påverkar prisbildningen och förutsättningarna för effektiv konkurrens inom byggsektorn. Regeringen motiverar bland annat uppdraget med att retroaktiva och dolda rabatt- och bonussystem försvårar effektiv prisbildning och konkurrens genom att begränsa marknadsaktörernas tillgång till prisinformation eller dölja faktiska nettopriser.

Avtalsvillkoren

Den avtalsskrivning som huvudsakligen behandlas i domen – och som beställaren primärt menar ger rätt till insyn i underentreprenörens ekonomisystem – är följande: ”Entreprenaden genomförs i öppen samverkan varför också kostnaderna ska hanteras med full öppenhet och insyn för generalentreprenören och beställaren. Ett exempel på full insyn är att generalentreprenören och beställaren genom handledning eller hjälp av underentreprenören skall ges fullt tillträde till underentreprenörens ekonomisystem”. Därutöver anger underentreprenadavtalet på flera ställen att en öppen och transparent samverkan ska råda mellan parterna.

Den citerade skrivningen återfinns som sagt i ett avtal mellan generalentreprenören och underentreprenören. Beställaren är inte part i det aktuella avtalet. Klausulen utgör således ett tredjemansavtal, vilket är ett avtal som ger en tredje person (som inte är avtalspart) en självständig rättighet mot någon av avtalsparterna.

Hovrättens dom innefattade bland annat en prövning av om beställaren har en självständig rätt till insyn som kan göras gällande direkt mot underentreprenören samt en prövning av hur långt den rättigheten i så fall sträcker sig.

Hovrätten om tredjepartsavtal

Hovrätten konstaterade inledningsvis att underentreprenadavtalet är ett ”back-to-back”-avtal i förhållande till avtalet för generalentreprenaden. Det innebär att underentreprenadavtalet speglar avtalet i främre led och i mångt och mycket innehåller samma bestämmelser (bland annat det nu aktuella avtalsvillkoret om insyn).

I både främre och bakre led gällde AB 04 mellan parterna. Hovrätten ansåg att det aktuella avtalsvillkoret inte kunde ses som ”helt fristående från AB 04 och övriga kontraktshandlingar” samt att villkoret därför behövde tolkas ”utifrån en helhetsbedömning av de avtalshandlingar som gällt för entreprenaden”.

Underentreprenören påstod i tvisten att avtalsvillkoret, om det skulle ges den innebörd som beställaren påstod, i så fall utgjorde en ändring av den fasta bestämmelsen AB 04 kap. 6 § 10 som inte på korrekt sätt antecknats i AFC.111. Villkoret skulle därmed, enligt underentreprenören, inte gälla.

Ändring av fasta bestämmelser och täckbestämmelser
AB 04 och ABT 06 innehåller två typer av bestämmelser: fasta bestämmelser och täckbestämmelser. Täckbestämmelser är markerade med formuleringen ”om annat inte föreskrivits” eller liknande, och är därmed lättare att justera än fasta bestämmelser. Om man genom de administrativa föreskrifterna vill ändra fasta bestämmelser måste dessa ändringar listas i en särskild sammanställning (som i regel återfinns i AFC/AFD.111).

Som angetts ovan ansåg domstolen att villkoret skulle tolkas utifrån avtalshandlingarna för entreprenaden. Detta innebar dock inte enligt hovrätten att AB 04 var en del av ett avtal mellan beställaren och underentreprenören. En eventuell ogiltighet på grund av att formkraven i AB 04 inte hade följts hade därmed inte någon direkt betydelse för om beställaren gentemot underentreprenören kunde göra gällande den rätt som följde av avtalsbestämmelsen.

En sådan ogiltighet i förhållandet mellan generalentreprenören och underentreprenören kunde emellertid enligt hovrätten ”kunna ha betydelse för tolkningen av [beställarens] rätt enligt bestämmelsen”. Hovrätten fann dock att avtalsvillkoret inte var en ändring av AB 04 kap. 6 § 10 (utan endast ett tillägg till eller en komplettering av bestämmelsen) och att formkraven i AB 04 för ändring av fasta bestämmelser dessutom var uppfyllda.

Hovrätten om insynsfrågan

Efter att ha slagit fast att beställaren enligt avtalsvillkoret har rätt till insyn i förhållande till underentreprenören var nästa fråga hur långt den rättigheten sträcker sig.

Hovrätten utgick i domen från de principer för avtalstolkning som Högsta domstolen har slagit fast i rättspraxis. Sammanfattningsvis kan det sägas att domstolen först ska pröva om det finns en gemensam partsvilja vid avtalets ingående, dvs. om parterna gemensamt varit ense om att villkoret ska förstås på ett visst sätt. Om någon sådan partsvilja inte kan konstateras får domstolen i stället göra en tolkning av avtalet utifrån objektiva grunder. Denna tolkning utgår bland annat från avtalets ordalydelse (vad bestämmelsen rent språkligt har för innebörd), avtalets systematik (hur avtalet i sin helhet är uppbyggt) och dispositiv rätt (vad som hade gällt om parterna inte avtalat om annat).

Hovrätten konstaterade inledningsvis att det inte gick att fastställa någon gemensam partsvilja.

Domstolen gick därefter vidare och konstaterade att det inte av bestämmelsens ordalydelse gick att avgöra om rätten avser tillträde till hela ekonomisystemet eller endast till de delar av ekonomisystemet som hänför sig till den aktuella entreprenaden, men att formuleringen i bestämmelsen gav stöd för att beställaren hade tillerkänts en ”långtgående rätt till insyn och granskning”.

Hovrätten menade även att avtalets systematik inte gav någon närmare vägledning avseende hur avtalsvillkoret ska tolkas, och att det inte heller finns någon dispositiv rätt som kan ge vägledning för tolkningen.

Hovrätten övergick därefter till att tolka bestämmelsen utifrån en övergripande rimlighetsbedömning. Domstolen började bedömningen med att konstatera att avtalsvillkoret inte kunde ”tolkas på annat sätt än att [beställaren] ges en långt mer omfattande rätt till insyn än den rätt att granska originalverifikationer som en beställare har enligt AB 04 kap. 6 § 10 p. 4”. Hovrätten noterade även att avtalsvillkoret måste ses mot bakgrunden att det var fråga om en entreprenad under öppen samverkan på löpande räkning enligt självkostnad, vilket bör förutsätta ett stort mått av öppenhet och transparens mellan parterna.

Enligt domstolen skulle det innebära en orimlig balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter att ge beställaren rätt till fullt tillträde till hela underentreprenörens ekonomisystem, men att beställaren måste ges fullt tillträde till ekonomisystemet, såvitt avser all fakturering och alla underentreprenörens materialkostnader i entreprenaden.

Hovrätten fäste därefter vikt vid att det under processen framkommit ”att det kan finnas frågetecken kring hur krediteringar och kostnader har bokförts hos [underentreprenören] samt att det förefaller finnas ett allmänt problem med bland annat dolda rabattupplägg i branschen”. Mot denna bakgrund fann domstolen att även om avtalet endast reglerar själva entreprenaden och det är kostnader hänförliga till underentreprenören som ska kontrolleras, så måste beställaren ges en rätt till ekonomisystemet som till viss del går utanför den aktuella entreprenaden. Detta för att kunna granska alla kostnader som faktiskt hänför sig till entreprenaden, även om de bokförts på något annat sätt. Beställaren gavs därför bland annat tillträde till alla krediteringar och betalningar från grossister, oavsett vilket projekt de påstås tillhöra.

Hovrätten konstaterade även att syftet med bestämmelsen måste vara att beställaren vid behov ska kunna granska samtliga handlingar som har betydelse för fastställandet av nettokostnaderna i entreprenaden, och att ”mot bakgrund av vad som framkommit om hur det i branschen fungerar med listpriser och rabattsystem är det enligt hovrätten tydligt att det inte alltid räcker att granska fakturor, utan att man kan behöva titta på betydligt fler handlingar för att få en fullständig bild”. På grund av detta fick beställaren även rätt att ta del av bland annat prislistor, rabattbrev, bonusar och dylikt som underentreprenören – eller något annat bolag i koncernen – erhållit och som rör inköp av material till entreprenaden.

En skillnad mot tingsrättsdomen är att hovrätten ansåg att beställaren även hade rätt att ta del av dokumentation som utvisar samtliga årsomsättningsrabatter som underentreprenören, eller underentreprenörens koncern, erhållit. Detta är en typ av rabatter som enligt AB 04 tillfaller entreprenören. Hovrätten konstaterade emellertid att ”mot bakgrund av vad som framkommit om oklarheterna kring storleken på [underentreprenörens] årsomsättningsrabatter samt hur dessa hanterats av bolagen inom koncernen kan även information om dessa rabatter ha betydelse för fastställande av nettokostnaderna i Entreprenaden.”

Lärdomar från deldomen

Klausuler som kan ses som tredjepartsavtal är förhållandevis vanliga, både som en del av en ekonomisk uppföljning (likt i detta fall) och som ett led i arbetet mot osund konkurrens. I det sistnämnda fallet kan det till exempel vara fråga om en rätt att kontrollera underentreprenörer eller avvisa dem. Det är vanligt att klausulerna är en del av ett back-to-back-avtal, det vill säga att beställaren ställer krav på entreprenören att ta vissa krav vidare nedåt i kontraktskedjan.

Hovrättens dom är därför ett välkommet klargörande om hur sådana avtalsvillkor ska tolkas. Domstolens slutsats är även rimlig; den tredje parten har inte varit involverad i avtalsskrivandet i nedre led och eventuella formella brister bör därför som utgångspunkt inte drabba denna.

Vad gäller själva kärnfrågan – om beställarens rätt till insyn i underentreprenörens ekonomisystem – så bör det betonas att det domstolen prövar är om en viss bestämmelse i parternas avtal ger beställaren en sådan rätt. Målet handlar alltså inte om beställares rätt till insyn generellt.

Med det sagt så är det intressant att hovrätten, precis som tingsrätten, vid sin avtalstolkning fäster vikt vid att dolda rabatter är ett känt problem i byggbranschen. Det öppnar upp för att samma omständighet skulle kunna vara relevant som tolkningsdata även vid tolkningen av andra avtal och bestämmelser, såsom till exempel AB 04 eller ABT 06.

Vid entreprenader på löpande räkning så har beställaren exempelvis enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 10 rätt att granska ”samtliga originalverifikationer i den mån de avser kostnader enligt § 9”. Vad som är att klassa som en originalverifikation framkommer inte av AB 04 eller ABT 06. Mot bakgrund av att hovrätten slagit fast att det är ”tydligt att det inte alltid räcker att granska fakturor” för att fastställa nettokostnaderna så är det möjligt som beställare att argumentera för att begreppet originalverifikationer ska ges en vidare innebörd än enbart fakturor från underentreprenörer.

En annan fråga som AB 04 och ABT 06 inte besvarar är exakt vad som anses utgöra en årsomsättningsrabatt. Om entreprenören har fått flera eller stora rabatter på materialinköpen blir frågan viktig vid ersättningsberäkningen – enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 10 ska nämligen årsomsättningsrabatter gottskrivas entreprenören medan övriga rabatter ska gottskrivas beställaren.

Denna fråga tycks inte besvaras i domen. Det är dock enbart fråga om en deldom (det vill säga en dom som prövar en särskild fråga i ett mål) som handlade just om beställarens rätt till insyn. Själva målet i stort – som handlar om underentreprenörens och entreprenörens rätt till ersättning för entreprenaden – pågår fortfarande.

Trafikverket och NCC – W&F West Link Contractors HB står nu mitt i en av Västlänkenprojektets mest omfattande rättstvister. Trafikverkets krav på över 1,36 miljarder kronor mot konsortiet väcker frågor om bolagsmännens ansvar och hur en dom mot ett handelsbolag ska verkställas.

Bakgrund

Västlänken är ett pågående infrastrukturprojekt i Göteborg, som går ut på att bygga en järnväg i tunnel under centrala Göteborg. Trafikverket, som är beställare i projektet, har anlitat ett flertal entreprenörer för att bygga järnvägen och de tillhörande stationerna. En av dessa entreprenörer är NCC – W&F West Link Contractors HB (WLC). Bolaget ägs av dels den svenska entreprenören NCC, dels den tyska entreprenören Wayss & Freytag.

Trafikverket hävde under september i år avtalet med WLC. Under november eskalerade tvisten mellan parterna ytterligare när Trafikverket ansökte om stämning mot WLC. I stämningsansökan kräver Trafikverket totalt 1,36 miljarder kronor av WLC, där den största delen (lite över en miljard) avser ersättning för kostnadsöverskridanden enligt kontraktets incitamentsmodell. Utöver detta kräver verket återbetalning av drygt 92 miljoner kronor av redan erlagd ersättning samt cirka 258 miljoner kronor i förseningsvite.

WLC har ännu inte inkommit med sitt svaromål. Trots att tvisten fortfarande är långt ifrån att avgöras väcker den flera intressanta juridiska frågor.

Bolagsmännens ansvar i handelsbolag

WLC är ett handelsbolag. Det är en bolagsform där bolagsmännen (det vill säga delägarna i bolaget) är personligt och solidariskt ansvariga för bolagets avtal och skulder. Det innebär att borgenären kan kräva ersättning av handelsbolaget eller den/de av bolagsmännen som borgenären väljer. Borgenären behöver inte heller först kräva betalning av handelsbolaget, krav kan riktas direkt mot bolagsmännen. Om någon av bolagsmännen därefter betalar har denne som utgångspunkt under bolagets bestånd endast rätt att få detta ersatt av bolaget, inte övriga bolagsmän.

Detta kan jämföras med aktiebolaget – i denna bolagsform är bolagsmännen i regel fria från personligt ansvar för bolagets skulder, endast i särskilda undantagsfall kan borgenärer rikta krav direkt mot bolagsmännen personligen.

Om Trafikverket helt eller delvis skulle vinna tvisten skulle myndigheten alltså kunna välja att därefter kräva betalt av WLC, NCC och/eller Wayss & Freytag. Det väcker frågor om hur en sådan dom skulle kunna verkställas om de nämnda parterna vägrar betala.

Möjlighet till exekution från handelsbolag

Exekution är verkställande av en dom, det vill säga indrivande av de medel som domstolen slagit fast att vinnande part har rätt till. Om gäldenären inte betalar efter borgenärens vinnande dom kan borgenären vända sig till Kronofogdemyndigheten för att få fordran tvångsvis indriven. Detta kräver dock en exekutionstitel, till exempel en dom. En sådan titel kan dock i princip bara verkställas mot den part som anges som betalningsansvarig i domen.

Det innebär att även om bolagsmän i ett handelsbolag är personligt och solidariskt ansvariga enligt lag, kan deras egendom inte utmätas med stöd av en dom som endast riktar sig mot handelsbolaget. En eventuell vinnande dom mot WLC ger därför Trafikverket möjlighet att begära utmätning av handelsbolagets tillgångar, men inte NCC:s eller Wayss & Freytags.

För att även bolagsmännens tillgångar ska kunna omfattas av verkställighet krävs en separat exekutionstitel riktad mot dem personligen. Det förutsätter en ny process där Trafikverket stämmer bolagsmännen för samma skuld, baserat på deras solidariska ansvar för WLC:s skulder. I en sådan process har den tidigare domen mot handelsbolaget stark bevisverkan avseende skuldens existens. Bolagsmännen kan dock framföra invändningar som rör deras eget förhållande till Trafikverket, exempelvis om de anser sig ha en motfordran att kvitta med.

Svea hovrätt har nyligen meddelat en spännande dom där domstolen bland annat tog ställning till en beställares rätt till skadestånd för förseningsskada avseende uteblivna hyresintäkter efter hävning.

Bakgrund

Beställaren ingick ett entreprenadkontrakt med en entreprenör i april 2018. ABT 06 utgjorde avtalsinnehåll mellan parterna. Den 11 december 2018 försattes entreprenören i konkurs och entreprenaden hävdes kort därefter, den 18 december. Beställaren väckte därefter talan mot två styrelseledamöter i entreprenörsbolaget och gjorde gällande att de personligen var skyldiga att ersätta beställaren med ett totalbelopp om cirka 3,2 miljoner kronor.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten fann att företrädarna för entreprenören haft medansvar för förpliktelser som uppkommit till följd av det entreprenadavtal som tecknades mellan beställaren och entreprenören. Enligt aktiebolagslagen (2005:551) kan nämligen styrelseledamöter i ett bolag bli personligt betalningsansvariga om vissa förutsättningar är uppfyllda. När det finns skäl att anta att ett aktiebolags egna kapital, beräknat på visst sätt, understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet – så kallad kritisk kapitalbrist – ska bolagets styrelse genast upprätta en kontrollbalansräkning. Denna ska därefter granskas av bolagets revisor. Om styrelsen underlåter att göra detta kan styrelseledamöterna bli personligt betalningsansvariga för de förpliktelser som uppkommer under den tid som underlåtenheten består.

Beställarens krav i målet bestod bland annat av vite fram till hävningstidpunkten och skadestånd för uteblivna hyresintäkter (om cirka 500 000 kr) efter hävningstidpunkten till dess att entreprenaden blev färdigställd. Svarandena menade dock att vitesklausulen i avtalet innebar att beställaren inte hade rätt till skadestånd för förseningar utöver det avtalade vitet.

Vad gäller kravet på skadestånd för uteblivna hyresintäkter noterade tingsrätten att det följer av ABT 06 kap. 5 § 3 att om vite avtalats mellan parterna är beställaren inte därutöver berättigad till skadestånd för förseningar. Tingsrätten bedömde att de eventuellt uteblivna hyresintäkterna var en direkt konsekvens av att entreprenaden blivit försenad och fann att dessa inte var ersättningsgilla då parterna avtalat om förseningsvite. Målet överklagades till hovrätten.

Hovrättens bedömning

Prövningen i hovrätten (mål T 1832-23) var mer begränsad än prövningen i tingsrätten, till exempel prövade hovrätten inte frågan om företrädarna för entreprenören var personligt ansvariga för bolagets skulder.

Hovrätten inledde sin prövning med att notera att vitesbestämmelsen i avtalet hade sin utgångspunkt i standardavtalet ABT 06. Eftersom parterna inte var överens om vilken betydelse som överenskommelsen om förseningsvite skulle ha för frågan om skadestånd vid hävning gjorde hovrätten en objektiv tolkning av avtalet utifrån ordalydelsen och systematiken i ABT 06 (domstolen noterade i sammanhanget att kontraktshandlingarna var tänkta att utgöra ett sammanhängande system).

Det avtalade vitet i entreprenadkontraktet hade sin grund i ABT 06 kap. 5 § 3, en bestämmelse som återfinns under kapitel 5 i ABT 06, vilket har rubriken ”ansvar och avhjälpande”. Den rättsliga grunden för beställarens anspråk på skadestånd var dock ABT 06 kap. 8 § 6, enligt vilken en entreprenör kan bli skyldig att ersätta beställaren för bland annat ”den skada hävningen i övrigt åsamkar beställaren”. Bestämmelsen gäller enligt kapitelrubriken vid hävning.

Hovrätten konstaterade att Högsta domstolen i NJA 2010 s. 629 angett att ett avtal om vite inte måste vara en uttömmande reglering av rätten till ersättning om ett avtal hävs. Domstolen noterade att det även finns stöd i den juridiska litteraturen för att beställaren vid hävning har rätt till full ersättning för den skada som hävningen orsakat.

Vidare följer det av allmänna kontraktsrättsliga principer att rätten till skadestånd förutsätter att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan kontraktsbrottet – i detta fall hävningen på grund av entreprenörens konkurs – och skadan.

Hovrätten fann att vitet utgjorde en i förväg bestämd sanktion för försening under entreprenadförhållandet. I och med hävningen av kontraktet kom dock detta förhållande att upphöra för framtiden. Med hänsyn till detta och beaktat ordalydelsen i bestämmelserna i ABT 06, och systematiken i ABT 06, ansåg hovrätten att beställaren bör vara berättigad till ersättning för förseningsskadan som bestod av uteblivna hyresintäkter, om och i den mån skadan var en adekvat följd av hävningen.

Efter vissa överväganden konstaterade hovrätten att en begränsad del av den skada som beställaren gjorde gällande skulle anses stå i adekvat orsakssamband med hävningen. Skälet till detta var att en del av förseningen hade sin grund i tillkommande arbeten som inte var en följd av hävningen. Hovrätten bedömde efter en skälighetsuppskattning att de uteblivna intäkterna under en fyramånadersperiod (istället för under ett år) var ersättningsgilla.

Kommentar

Avgörandet är intressant och visar på att en vitesbestämmelse i ett entreprenadkontrakt inte alltid utgör en exklusiv reglering av rätten till ersättning vid försening. Entreprenadkontraktet behöver istället tolkas mot bakgrund av bland annat syftet med bestämmelserna och systematiken i avtalet.

Vi har tidigare skrivit en artikel om ett avgörande där beställaren fick rätt till vite även efter en hävning. I detta mål krävde beställaren dock endast skadestånd efter hävningen varför domstolen i förevarande fall inte hade anledning att pröva rätten till vite även efter hävningen.

Hovrätten för Västra Sverige har i en ny dom prövat om en underentreprenör var ansvarig för skador på en förhyrd pråm enligt reglerna om vårdplikt och om AB 04 utgjorde avtalsinnehåll. I domen behandlas intressanta frågor om vem som bär ansvaret för uppkomna skador på förhyrd egendom.

Bakgrund

En underentreprenör skulle utföra vissa rivningsarbeten och behövde för detta använda en pråm. Pråmen användes för transporter på vatten och för att utföra arbete från. Underentreprenören beslutade därför att hyra en pråm av ett hyresbolag. Pråmen genomgick en besiktning såväl inför uthyrningen som vid återlämningen. I samband med besiktningen vid återlämningen konstaterades flera skador på pråmen. Hyresbolaget menade att skadorna hade uppkommit under hyrestiden och krävde därför skadestånd för dessa. Detta prövades av Hovrätten för Västra Sverige i mål nr. T 3576-24.

Hovrättens bedömning

Underentreprenören var inte strikt ansvarig för skadorna

Underentreprenören hade under rivningsentreprenadens gång hyrt flera olika arbetsredskap av hyresbolaget. Inför den första uthyrningen av arbetsredskap träffade parterna ett avtal som innefattade en offert, bilagda allmänna villkor samt en hänvisning till AB 04. Hyresbolaget gjorde i första hand gällande att underentreprenören, genom en tillämpning av hyresbolagets allmänna villkor, hade ett strikt ansvar för skadorna på pråmen. Detta trots att hyran av pråmen reglerades i ett separat hyresavtal som inte hänvisade till de allmänna villkoren eller AB 04.

En fråga i målet var därmed om hyresbolagets allmänna villkor (och AB 04) var avtalsinnehåll i parternas hyresavtal avseende pråmen. Hovrättens fann, på samma grunder som tingsrätten, att vare sig de allmänna villkoren eller AB 04 var avtalsinnehåll i parternas hyresavtal om pråmen. Tingsrättens bedömning, som hovrätten alltså delade, var att det hade ingåtts ett skriftligt avtal om pråmen som inte hänvisade till vare sig offerten, de allmänna villkoren eller AB 04. Parterna hade inte heller diskuterat de allmänna villkoren eller AB 04 vid ingåendet av pråmhyresavtalet. Det var därför inte visat att någon av dessa handlingar utgjort avtalsinnehåll avseende hyran av pråmen.

Eftersom hyresbolagets allmänna villkor inte var tillämpliga, och då hyresavtalet för pråmen inte reglerade frågor om skadeståndsansvar, konstaterade hovrätten att underentreprenören inte hade ett strikt ansvar för skadorna. Hovrätten gick därför vidare till att pröva hyresbolagets andrahandsinställning – att underentreprenören hade ett skadeståndsansvar enligt dispositiv rätt (det vill säga de utfyllande regler som gäller om parterna inte har avtalat om något annat).

Underentreprenören ansvarade för skadorna enligt reglerna om vårdplikt

Hovrätten konstaterade att en hyrestagare enligt dispositiv rätt har en vårdplikt för hyrd egendom. Detta innebär att hyrestagaren anses ha ett presumtionsansvar för skador som uppkommer på den förhyrda egendomen under hyrestiden.

Presumtionsansvaret innebär att det först ligger på uthyraren att bevisa att skador har uppkommit på egendomen under hyrestiden. Om uthyraren kan visa detta är det sedan upp till hyrestagaren att framföra alternativa skadeorsaker som innebär att skada uppkommit utan dennes vårdslöshet och göra det ”klart mera sannolikt” att skadan beror på en sådan orsak (än att det beror på hyrestagarens vårdslöshet). Om hyrestagaren inte klarar av detta ansvarar denne för skadorna.

I enlighet med denna prövningsordning började hovrätten med att pröva om hyresbolaget hade bevisat att de skador bolaget gjorde gällande uppstod under den tid som underentreprenören hyrde pråmen. Hovrätten kom fram till att hyresbolaget hade bevisat att de skador som bolaget gjort gällande, med undantag för ett par färgskador, hade uppkommit under hyrestiden.

Nästa steg av hovrättens prövning var om de alternativa skadeorsaker som underentreprenören hade framfört innebar att denne undgick ansvar för skadorna. Hovrätten fann dock att underentreprenören inte hade lyckats göra det klart mera sannolikt att skadorna uppkommit av annan anledning än underentreprenörens vårdslöshet. Underentreprenören ansvarade därför för skadorna på pråmen, med undantag för ovan nämnda färgskador.

Hovrätten gick därefter över till att bedöma hur mycket underentreprenören skulle få betala. Det är nämligen upp till den som kräver ersättning (i detta fall hyresbolaget) att bevisa att skadan uppgår till det belopp som yrkas i tvisten. I det här fallet handlade det om reparationskostnader och hyreskostnader under reparationsperioden (hyresbolaget hade nämligen i sin tur hyrt pråmen av en annan uthyrare och återlämnade den först efter reparationerna). Hovrätten fann att hyresbolaget hade bevisat att hyresbolaget haft hyreskostnader under reparationsperioden och nästintill samtliga reparationskostnader.

Kommentar

Den allmänna hållningen i svensk rätt är att ett standardavtal, som AB 04, inte automatiskt utgör avtalsinnehåll, utan måste hänvisas till i det enskilda avtalet. För att ett standardavtal ska bli del av ett avtal krävs som huvudregel att motparten blivit uppmärksammad på att standardavtalet ska gälla innan avtalet tecknats. Hovrätten avvek inte från denna princip i det aktuella målet, utan slog fast att hyresbolagets allmänna villkor och AB 04 inte var tillämpliga eftersom parterna inte hade avtalat om det i hyresavtalet om pråmen.

Ett undantag från huvudregeln är om standardavtalet anses utgöra handelsbruk. Högsta domstolen har i ett avgörande från 2022 klargjort att om standardavtal – eller enskilda bestämmelser däri – har fått tillräcklig stadga och spridning i en viss bransch så kan de vara tillämpliga trots att parterna inte uttryckligen avtalat om dem, eftersom avtalet/bestämmelserna i så fall utgör handelsbruk. Domen rörde standardavtalet NSAB för speditions- och logistikbranschen. Det har efter domen diskuterats om även AB 04 och ABT 06 skulle kunna utgöra handelsbruk.

I den aktuella hovrättsdomen gjorde hyresbolaget gällande att hyrestagaren svarade för skadorna ”enligt följande alternativa och/eller samverkande skäl: 1) enligt parternas avtal, 2) med presumtionsansvar enligt allmänna kontraktsrättsliga principer för aktuell situation, 3) enligt handelsbruk/sedvänja inom sjönäringen och entreprenadbranschen…”. Detta är enda gången som handelsbruk nämns i domen.

Hovrätten tycks alltså inte ha tagit ställning till om AB 04 är handelsbruk i entreprenadbranschen. Det går enbart att spekulera i vad som är anledningen till detta, men ett alternativ är att domstolen redan konstaterat att hyrestagaren ansvarade för skadorna enligt punkt två i listan ovan (dvs. enligt reglerna om presumtionsansvar).

Domen tydliggör vidare en hyrestagares ansvar att vårda förhyrd egendom. Med tanke på bevisbördans placering och det aktuella beviskravet är det viktigt för båda parter att dokumentera eventuella skador. För uthyraren är det bra att besiktiga egendomen före och efter hyrestiden, för att kunna bevisa att skadan inträffat under denna. Hyrestagaren bör också dokumentera när och hur eventuella skador på egendomen har uppkommit, för att på så sätt kunna undvika ansvar för skador som man inte anser att man har orsakat.

Svea hovrätt har nyligen meddelat dom i ett mål rörande en entreprenörs rätt till skadestånd efter beställarens hävning av ett entreprenadramavtal. Avgörandet rör viktiga frågor om hur skadestånd för utebliven vinst på grund av en hävning ska beräknas och vilka krav som ställs på entreprenörens bevisning.

Bakgrund

En beställare och en entreprenör hade ingått ett ramavtal avseende underhåll av yttertak på beställarens fastigheter. Enligt ramavtalet skulle entreprenören dels utföra löpande tillsyn av yttertaken, dels utföra arbeten på yttertaken som avropats av beställaren. Standardavtalet ABT 06 var en del av ramavtalet.

Beställaren var inte nöjd med entreprenörens arbete och hävde ramavtalet. Enligt entreprenören var hävningen obefogad och entreprenören krävde därför skadestånd av beställaren för den skada, i form av utebliven vinst, som hävningen orsakat entreprenören. Beställaren bestred skadeståndsansvar och en tvist uppstod därför mellan parterna. Tvisten har nu avgjorts av Svea hovrätt i mål T 727-24.

Beräkning av skada på grund av en obefogad hävning

De frågor som var aktuella i hovrätten var om beställarens hävning var obefogad och om entreprenören i så fall hade rätt till skadestånd. Hovrätten valde att pröva frågorna i omvänd ordning och inledde därför med att bedöma om entreprenören (som är den som har bevisbördan för sin påstådda skada) lyckats bevisa att den hade lidit skada till följd av hävningen. Om entreprenören misslyckas visa detta ska ersättning nämligen inte utgå, oavsett om hävningen var obefogad eller inte.

Hovrätten började med att konstatera att en utgångspunkt är att skadeståndet ska motsvara vad man brukar kalla för det positiva kontraktsintresset. Det innebär att den ersättning som utgår ska försätta den skadelidande i samma ekonomiska läge som om inget avtalsbrott skett. Den skadelidande ska med andra ord få ersättning för både de direkta förluster den haft på grund av avtalsbrottet och den vinst som parten hade gjort om avtalet fullgjorts.

Den uteblivna vinsten beräknas genom att man jämför vilka intäkter och kostnader som den skadelidande parten sannolikt skulle ha haft om avtalsbrottet inte inträffat (det hypotetiska händelseförloppet) med de verkliga intäkter och kostnader som den skadelidande parten faktiskt haft efter avtalsbrottet (det verkliga händelseförloppet). Mellanskillnaden mellan resultatet av det hypotetiska och det verkliga händelseförloppet utgör den skadelidande partens uteblivna vinst till följd av avtalsbrottet.

Entreprenörens rätt till skadestånd

Entreprenörens uppdrag enligt ramavtalet bestod som sagt av två delar: löpande tillsynsarbeten samt avropade entreprenadarbeten. Parterna hade avtalat om olika ersättningsmodeller för de två delarna. Entreprenörens uteblivna vinst för respektive del behövde därför beräknas på olika sätt.

Vad gäller tillsynsdelen kunde hovrätten konstatera att parterna avtalat om ett fast pris. En del av detta fasta pris hade redan betalts av beställaren. Hovrätten kom därför fram till att entreprenörens uteblivna intäkt för tillsynsuppdraget på grund av beställarens hävning motsvarade det avtalade fasta priset efter avdrag för vad som redan betalats av beställaren.

För den andra delen av uppdraget hade entreprenören rätt till ersättning på löpande räkning för varje uppdrag som avropades av beställaren. Enligt hovrätten var beräkningen av entreprenörens uteblivna intäkt för dessa arbeten i huvudsak beroende av i vilken omfattning beställaren skulle komma att avropa sådana arbeten om ramavtalet inte hade hävts.

Enligt hovrättens bedömning hade entreprenören inte lyckats visa att några ytterligare arbeten skulle avropas av beställaren. Hovrätten konstaterade bland annat att entreprenören inte åberopat någon bevisning om behovet av framtida entreprenadarbeten på beställarens fastigheter. Entreprenören hade inte heller lagt fram kalkyler från upphandlingen av ramavtalet eller liknande underlag som skulle kunna visa vilka volymer som entreprenören räknat med i samband med att ramavtalet ingicks. Enligt hovrätten hade entreprenören därför inte lyckats visa att entreprenören haft någon utebliven intäkt avseende denna del av ramavtalet.

Hovrätten gick därefter vidare för att pröva vilka kostnader som entreprenören sannolikt skulle ha haft om hävningen inte inträffat. I målet hade entreprenören påstått att vinstmarginalen på ramavtalet var 41 procent. Enligt hovrätten fanns det dock flera skäl att ifrågasätta den påstådda vinstmarginalen. Bland annat framgick av utredningen i målet att entreprenören inte tagit hänsyn till alla kostnader som var förknippade med uppdraget. Den påstådda vinstmarginalen var också baserad på att löpande räkning var den avtalade ersättningsmodellen, trots att tillsynsuppdraget skulle ersättas till ett fast pris. Entreprenören hade inte lagt fram någon utredning som tog sikte på entreprenörens kostnad för tillsynsuppdraget. Hovrätten kom därför fram till att entreprenören inte visat vad kostnaden för tillsynsuppdraget hade varit om ramavtalet inte hävts.

För att kunna bedöma vad entreprenörens uteblivna vinst uppgår till behövs uppgift om både vilka intäkter och kostnader som entreprenören hade haft om avtalet inte hävts. I det aktuella fallet kom hovrätten fram till att entreprenören inte lyckats visa vad kostnaderna skulle ha uppgått till i ett sådant scenario. En av beståndsdelarna som krävs för att beräkna entreprenörens uteblivna vinst saknades därför. Hovrätten konstaterade således att entreprenören inte visat att entreprenören lidit någon skada till följd av hävningen.

Eftersom hovrätten kom fram till att entreprenören inte visat att den lidit någon skada till följd av hävningen behövde hovrätten inte pröva om beställarens hävning var befogad eller inte – oavsett vilket kunde entreprenören inte få begärt skadestånd.

Slutsats

I målet lyckades entreprenören delvis visa vilka intäkter som entreprenören förlorat till följd av beställarens hävning. Entreprenörens utredning visade dock inte vilka kostnader entreprenören hade haft om avtalet inte hade hävts. Det saknades därför en nödvändig beståndsdel för att kunna beräkna entreprenörens uteblivna vinst. Eftersom den uteblivna vinsten inte kunde beräknas hade entreprenören inte styrkt sin rätt till begärd ersättning.

Målet visar alltså vikten av att ha robust bevisning för alla delar av sitt krav. Om det saknas bevisning för en del av kravet, hur liten den delen än må vara, kan man falla på målsnöret även om det i övrigt finns tillräcklig bevisning.

Stockholms kommun hade upplåtit en fastighet med tomträtt till Garageföreningen Regnet ekonomisk förening. Fastigheten användes enligt avtalet för garage. Kommunen sa upp tomträttsavtalet med hänvisning till att fastigheten skulle användas till ett annat ändamål än vad avtalet avsåg. Föreningen klandrade uppsägningen bl.a. med hänvisning till att kommunens planer på ändrad markanvändning inte hade tillräcklig aktualitet. I Högsta domstolens dom i mål T 3537-23 fastställs att uppsägningen var giltig.

Bakgrund

Fastigheten SR 2 omfattas av en stadsplan från 1956 och ägs av kommunen. Enligt stadsplanen är ändamålet för marken garage. Fastigheten var upplåten med tomträtt till Garageföreningen Regnet ekonomisk förening som hade anlagt en garagelänga på fastigheten. Kommunen sa upp tomträttsavtalet på den grund att fastigheten skulle användas för bostäder av kommunen och således inte för garage. Mark- och miljööverdomstolen beslutade att kommunen hade rätt att säga upp avtalet. Föreningen yrkade att Högsta domstolen skulle ändra Mark- och miljööverdomstolens dom och förklara uppsägningen ogiltig då det enligt dess uppfattning inte förelåg skäl för uppsägning i enlighet med 13 kap. 14 § jordabalken (1970:994).

Högsta domstolens bedömning

Inledningsvis konstaterar Högsta domstolen att en uppsägning endast kan ske till utgången av vissa tidsperioder. Vidare krävs för en giltig uppsägning att det är av vikt för fastighetsägaren att fastigheten används för bebyggelse av annan art eller på annat sätt än tidigare, detta gäller oberoende upplåtelseändamål. Att det ska vara av vikt för fastighetsägaren att använda fastigheten på annat sätt än tidigare tar i första hand sikte på situationer där det är av betydelse från allmän synpunkt att fastighetsägaren återtar fastigheten. Ett typfall på en situation där uppsägning kan ske är enligt förarbetena (se prop. 1953:177 s. 56) att en fastighet behöver användas för bostadsbebyggelse.

Vid bedömningen om uppsägningen är giltig ska en avvägning ske mellan fastighetsägarens intresse av att återta fastigheten för den tilltänka användningen och tomträttsinnehavarens intresse av att behålla tomträtten. Uppsägningen kan vara ogiltig om tomträttshavarens intresse av att få behålla tomträtten är starkt och om fastighetsägarens intresse kan tillgodoses på annat håll, utan att det skulle innebära en för stor olägenhet. Däremot krävs det inte att uppsägningen är det enda sättet för fastighetsägaren att tillvarata sitt intresse eller att fastighetsägarens behov av återtagandet av fastigheten står inför sitt omedelbara förverkligande. Fastighetsägaren måste som utgångspunkt presentera underlag som på ett tillfredsställande sätt visar att det föreligger ett behov av att under den kommande perioden ta fastigheten i anspråk för det ändamål som det är fråga om men det ställs inte upp något krav på att det föreligger en detaljerad planering rörande fastighetens framtida användning.

Högsta domstolen konstaterar att det föreligger ett behov av att bygga fler bostäder i kommunen. Kommunen bedömde att fastigheten var lämplig för byggandet av nya bostäder och redan 2013 hade kommunen påbörjat ett arbete med att ta fram ett planprogram för området. Högsta domstolen kommer fram till att kommunens behov av återtagandet av fastigheten är tillräckligt nära förestående samt att kommunens intresse väger betydligt tyngre än föreningens. Uppsägningen ansågs därmed vara giltig och föreningens överklagande avslogs.

Kommentar

Högsta domstolen har genom rättsfallet klargjort att ett tomträttsavtal kan sägas upp av fastighetsägaren under vissa begränsade förutsättningar. Det krävs att det är av vikt för fastighetsägaren att få återta fastigheten för ett annat ändamål samt att fastighetsägaren kan redovisa underlag för sitt behov. Eftersom det vid tomträtt är fråga om långa avtalsperioder kan det inte vid tiden för uppsägningen krävas att fastighetsägarens behov av att förfoga över fastigheten står inför sitt omedelbara förverkligande. I målet har behovet av att bygga ytterligare bostäder tillmätts avgörande betydelse.

 

Influerarparet Jocke och Jonna Lundell var för några år sedan aktuella i  tv-serien ”Lundellhuset – Sveriges lyxigaste bygge”. I tv-serien får tittarna följa Jocke och Jonnas renoveringar av en villa i Norrköping till Sveriges lyxigaste hus. Bakom kulisserna pågick en tvist mellan Jocke och Jonna samt ett av de byggbolag som paret anlitat för renoveringen. Tvisten har nu avgjorts av Göta hovrätt.

Bakgrund

Bolaget Jocke och Jonna AB ingick under 2020 tillsammans med en entreprenör ett entreprenadavtal, med ABT 06 som tillämpligt standardavtal, om att utföra byggnation av en terrass till parets villa.

Efter en tid hävde Jocke och Jonna entreprenadavtalet. Därefter uppstod tvist om byggbolagets rätt till ersättning för utförda kontrakts- och ÄTA-arbeten och parternas respektive rätt till ersättning till följd av hävningen av entreprenadavtalet. Tvisten har nu avgjorts av Göta hovrätt i mål T 4323-23.

Byggbolagets rätt till ersättning för utförda ÄTA-arbeten

Även om entreprenaden var en totalentreprenad hade parterna avtalat om att den skulle utföras i enlighet med ritningar och andra handlingar som tillhandahållits av Jocke och Jonna. Enligt entreprenören hade Jocke och Jonna beställt ett antal ÄTA-arbeten genom att föreskriva ändringar i förhållande till dessa handlingar. För majoriteten av dessa ÄTA-arbeten menade Jocke och Jonna att de i första hand inte beställts och i andra hand att entreprenören inte, i enlighet med ABT 06 kap. 2 § 7, aviserat om att ÄTA-arbetet skulle medföra en kostnadsökning.

Vad gäller frågan om ÄTA-arbetena beställts kunde hovrätten konstatera att utredningen i målet visade att arbetena beställts av Jocke och Jonna. Exempelvis var det bevisat att Jocke och Jonna beställt ÄTA-arbete med att bredda en takkupa. Jocke och Jonna hade bestridit att så var fallet, men motbevisades av en åberopad sekvens från tv-serien där Jocke förklarade att takkupan gjorts bredare.

Efter att hovrätten konstaterat att ÄTA-arbetena beställts gick domstolen vidare till att pröva om entreprenören aviserat att ÄTA-arbetet skulle medföra en kostnadsökning i enlighet med ABT 06 kap. 2 § 7. Enligt denna bestämmelse ska entreprenören skriftligen underrätta beställaren om beställaren efter avtalets ingående kräver en viss funktion eller teknisk lösning som enligt entreprenören berättigar till ersättning utöver kontraktssumman. Underrättelsen ska ske senast innan projekteringen av ÄTA-arbetet påbörjas. Om entreprenören inte underrättar beställaren, följer av ABT 06 kap. 2 § 8 att entreprenören inte har rätt till ersättning utöver kontraktssumman, om inte sådan påföljd skulle vara oskälig.

För de flesta av de ÄTA-arbeten som var aktuella i tvisten hade entreprenören underlåtit att skriftligen underrätta om kostnadsökningen. Enligt hovrätten vore det dock oskäligt att inte ge entreprenören rätt till ersättning för dessa ÄTA-arbeten. Som skäl för detta angav hovrätten bland annat att Jocke och Jonna måste ha förstått att de föreskrivna ändringarna innebar tillräckligt stora avvikelser från de ursprungliga ritningarna och att de därför inte heller kan ha omfattats av kontraktsarbetena. Även i denna del kunde entreprenören utnyttja sekvenser från tv-serien som bevisning. I serien hade nämligen Jocke uttalat sig om ett av de aktuella ÄTA-arbeten och berättat att han inte vet exakt vad det landar på kostnadsmässigt ”men kanske en hundring”.

Jocke och Jonnas hävning av entreprenadavtalet var obefogad

Jocke och Jonna beslutade att häva entreprenadavtalet och menade att hävningen var befogad eftersom entreprenörens fakturering varit felaktig och att entreprenaden varit behäftad med fel. I denna del kunde hovrätten konstatera att den fakturering som hänvisats till främst skett efter hävningen av entreprenadavtalet. Entreprenörens fakturering kunde därför inte användas som grund för att häva. Enligt hovrätten var inte heller de fel som förelåg vidhävningstillfället tillräckligt omfattade för att motivera en hävning. Domstolen ansåg därför att Jocke och Jonnas hävning var obefogad.

Eftersom hävningen var obefogad kunde hovrätten även konstatera att Jocke och Jonna inte hade rätt till ersättning för merkostnader som uppstått till följd av hävningen.

Entreprenörens rätt till ersättning efter hävningen

I entreprenörens åtagande ingick att uppföra en mur till ett fast pris. Vid hävningstidpunkten var arbetet med muren inte slutfört. Hovrätten behövde därför ta ställning till vad värdet av de utförda arbetena med muren var för att kunna avgöra vad entreprenörens rätt till ersättning för arbetet uppgick till.

Hovrätten noterade att det i juridisk litteratur förespråkats att den så kallade proportionella metoden ska användas för att bedöma värdet av utförda arbeten efter en hävning. Hovrätten noterade vidare att metoden även använts i hovrättspraxis. Domstolen kom därför fram till att samma metod ska användas för att bedöma värdet av de utförda delarna av arbetet med att utföra muren.

I korthet innebär den proportionella metoden att det först ska avgöras hur stor andel av de totala arbetena som utförts, därefter ska man låta denna andel svara mot kontraktssumman. I aktuellt fall hade parterna avtalat om att en 175 meter lång mur skulle utföras till ett fast pris. Enligt hovrätten visade utredningen i målet att entreprenören byggt 12 meter av muren, motsvarande 7 procent av den totala längden. Entreprenörens rätt till ersättning för murens utförande bedömdes därför uppgå till 7 procent av det fasta priset.

Jocke och Jonnas rätt till ersättning för felavhjälpande efter hävningen

I målet krävde Jocke och Jonna ersättning för ett antal påstådda fel i entreprenaden, men utan att ha gett entreprenören möjlighet att avhjälpa felen. En fråga blev därför om entreprenören hade någon skyldighet att ersätta felavhjälpandekostnaderna trots att denne aldrig getts möjlighet att avhjälpa felen på egen hand. Enligt hovrätten hade entreprenörens rätt att avhjälpa fel i entreprenaden gått förlorad till följd av att entreprenadavtalet hävts. Entreprenören bedömdes därför vara ersättningsskyldig för de fel som entreprenören ansvarade för trots entreprenören inte getts möjlighet att avhjälpa felen på egen hand.

Avseende ett av felen som entreprenören ansvarade för hade inte Jocke och Jonna utfört några avhjälpandeåtgärder, utan krävde istället ersättning för sin beräknade avhjälpandekostnad. Enligt hovrätten hade Jocke och Jonna också rätt till ersättning för sin beräknade felavhjälpandekostnad med hänvisning till Högsta domstolens avgörande NJA 2014 s. 960 (”Det Andra Bolaget”).

I NJA 2014 s. 960 anges att en beställare kan ha rätt till ersättning för sin beräknade felavhjälpandekostnad när entreprenören underlåter att iaktta sin skyldighet att avhjälpa fel i entreprenaden. I det nu aktuella fallet är omständigheterna något annorlunda eftersom entreprenören aldrig bereddes möjlighet att avhjälpa felet och därför inte heller kan ha underlåtit att iaktta sin skyldighet att avhjälpa fel. Detta är dock inte något som kommenteras av hovrätten i domen.

Kommentar

Hovrättens avgörande är sannolikt ett spännande påskägg för de som följt Jocke och Jonnas tv-serie om Sveriges påstått lyxigaste hus. Även för de som inte följt tv-serien innehåller domen några intressanta resonemang, bland annat om entreprenörers rätt till ersättning för ÄTA-arbete när inte samtliga formaliakrav följts. Domen befäster även att den proportionella metoden ska användas för att bedöma värdet av utförda arbeten i en hävd entreprenad.

Vi har tidigare under denna artikelserie om likställda ÄTA-arbeten i utförandeentreprenader behandlat beställarens ansvar för tillhandahållna uppgifter enligt AB 04 kap. 1 § 6. Vi har också gått igenom entreprenörens undersökningsplikt och avvikande förhållanden på arbetsplatsen enligt AB 04 kap. 1 § 7. I denna tredje artikel redogör vi för innebörden av entreprenörens fackmässiga bedömning enligt AB 04 kap. 1 § 8 och hur bestämmelsen ska användas för att bedöma om ett likställt ÄTA-arbete enligt AB 04 kap. 2 § 4 föreligger.

Entreprenörens fackmässiga bedömning

Enligt AB 04 kap. 2 § 4 tredje ledet föreligger ett likställt ÄTA-arbete om förhållande som avses i AB 04 kap. 1 § 8 inte är sådant som det ska förutsättas vara. Av AB 04 kap. 1 § 8 framgår att om det vid tiden för avgivande av anbud saknas uppgifter som avser arbetsområdet eller det område som berörs av entreprenaden, ska förhållandena antas vara sådana som kunnat förutsättas vid en fackmässig bedömning.

Högsta domstolen har dessutom i Gotlandsdomen, vilken vi återkommer till nedan, slagit fast att bestämmelsen även är tillämplig om det finns uppgifter men dessa är oklara eller ofullständiga.

När det vid tidpunkten för anbudet saknas fullständiga uppgifter avseende det berörda området uppstår alltså, enligt nyss nämnda bestämmelse, en plikt för entreprenören att göra en fackmässig bedömning av detsamma.

Om entreprenören åsidosätter bedömningsplikten i AB 04 kap. 1 § 8 och gör antaganden om förhållandena som avviker från vad som borde ha förutsatts vid en fackmässig bedömning blir följden att entreprenören inte har rätt till ersättning för konsekvenserna av detta.

Säg till exempel att det saknas uppgifter om markförhållandena, men finns väldigt starka indikationer på att det förekommer berg på arbetsområdet. Om entreprenören ignorerar dessa indikationer och istället chansar på att det kommer räcka med att schakta jord så utgör inte bergspräckning ett ÄTA-arbete. Bergspräckningen kommer istället anses ingå i kontraktsarbetena och omfattas av kontraktssumman.

Om entreprenören däremot har uppfyllt sin bedömningsplikt och de verkliga förhållandena visar sig avvika från vad entreprenören kunnat förutsätta när denne gjorde sin fackmässiga bedömning, föreligger ett likställt ÄTA-arbete enligt AB 04 kap. 2 § 4. Förutsatt att entreprenören uppfyller entreprenadkontraktets formaliakrav (avseende exempelvis avisering om ÄTA-arbete) har entreprenören i så fall rätt till ersättning utöver kontraktssumman för de arbeten som tillkommit till följd av de avvikande förhållandena. Det är därför viktigt för entreprenören att veta vad som ligger i kravet på ”fackmässighet”.

Entreprenörens bedömning ska baseras på ”troliga” förhållanden

Innebörden av kravet på fackmässighet berörs i AB 72 kap. 1 § 12 (föregångaren till AB 04 kap. 1 § 8). I de s.k. ”motiven” till AB 72 (vilka kan jämföras med förarbeten/lagkommentarer) framgår att en bedömning som sker fackmässigt ska vara objektiv och baserad på den kunskap som en fackman förväntas ha. Vidare ska innehållet i förfrågningsunderlaget beaktas, liksom de eventuella övriga erfarenheter som vunnits genom platsbesök. Entreprenören ska även beakta upplysningar som har kommunicerats till alla anbudsgivare under hand.

I rättsfallet NJA 2015 s. 3, den så kallade ”Gotlandsdomen”, bedömde och utvecklade Högsta domstolen vad begreppet fackmässighet i AB 04 kap. 1 § 8 innebär. I målet hade en beställare ingått ett entreprenadavtal med en entreprenör avseende ett muddringsarbete i en hamn på Gotland. Entreprenören hade i sitt anbud upplyst om att arbetena skulle komma att utföras med ett visst angivet mudderverk. En tid efter att arbetena hade påbörjats påträffade dock entreprenören hårt kalkberg som det angivna mudderverket inte klarade av. För att slutföra arbetet var entreprenören tvungen att spränga bort berget. Entreprenören väckte talan mot beställaren och yrkade ersättning för bland annat sprängningsarbetena med hänvisning till att det i första hand rörde sig om ett likställt ÄTA-arbete enligt AB 04 kap. 2 § 4.

Högsta domstolen konstaterade att en fackmässig bedömning innefattar en genomgång av tillgängligt underlag där de risker som kan påverka utförandet av kontraktsarbetena ska identifieras. Ett led i den genomgången är enligt Högsta domstolen att väga sannolikheten för att ett visst förhållande föreligger som kan påverka valet av arbetsmetod och kostnaderna för kontraktsarbetena. Enligt Högsta domstolen krävs det inte att den anbudsgivande entreprenören beaktar alla risker som är tänkbara i den aktuella situationen. Entreprenören kan inte inom ramen för kravet på fackmässighet tvingas förutsätta att ett visst förhållande föreligger, som kan medföra högre kostnader för utförandet av kontraktsarbetena, enbart på grund av att bedömningsunderlaget indikerar att förhållandet föreligger. Däremot, menar Högsta domstolen, att läget blir annorlunda om det är troligt att ett förhållande föreligger. Entreprenören ska således göra en sannolikhetsbedömning.

Av detta följer att entreprenören utifrån tillgänglig information ska göra en fackmässig bedömning av vilka förhållanden som troligen föreligger och kan påverka arbetenas utförande. Om resultatet av en sådan bedömning är att fler än ett utfall är troliga, har entreprenören enligt Högsta domstolen rätt att räkna med det utfall som föranleder lägst kostnad för entreprenören.

Högsta domstolen påtalar även i domen att ett ”fylligt” förfrågningsunderlag ger en god grund för anbudsgivare att bedöma förhållandena på arbetsområdet. Om förfrågningsunderlaget är ”magert” ökar däremot utrymmet för olika bedömningar, som var och en kan vara fackmässig.

Sammantaget slår alltså Högsta domstolen fast att det ligger på entreprenören att ställa sig frågor om förhållandena på platsen och utgå från vilka förhållanden som är troliga. Exakt hur detta ska ske, och när ett förhållande kan anses troligt, utvecklas dock inte av Högsta domstolen.

Nästa del i artikelserien

Vi har i och med denna artikel behandlat AB 04 kap. 1 §§ 6, 7 och 8 i artikelserien. Den avslutande delen av artikelserien kommer handla om förhållandet mellan dessa tre bestämmelser.

I december 2024 meddelade Högsta domstolen (HD) dom i ett skadeståndsrättsligt mål mellan Skanova Aktiebolag och Ellevio AB. Tvisten rörde skadeståndsansvar efter en brand i en försörjningstunnel i centrala Stockholm 2013, där det uppstod omfattande skador på kopparkablar och fiberkablar tillhörande Skanova. HD:s avgörande ger vägledning om gränserna för strikt ansvar i svensk rätt och de begränsade möjligheterna att genom rättstillämpningen fastställa ett längre gående strikt ansvar än det som följer av lagstiftningen.

Bakgrund

Den 24 september 2013 inträffade en brand i en försörjningstunnel mellan Vanadislunden och Tegnérberget i Stockholm. Branden startade i en starkströmskabel som tillhörde Ellevio och trots att strömmen automatiskt bröts efter endast 70 millisekunder kunde branden inte stoppas, vilket ledde till omfattande skador på både koppar- och fiberkablar tillhörande Skanova. I målet yrkade Skanova att Ellevio skulle ersätta de skador som bolaget drabbats av, som uppskattades till drygt 9,8 miljoner kronor.

Strikt ansvar och lagstiftningens betydelse

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att den skadeståndsrättsliga utgångspunkten är att ersättningsskyldighet för sakskada förutsätter vållande genom uppsåt eller vårdslöshet. Därutöver är strikt ansvar, där skadeståndsansvar uppstår även utan vårdslöshet, undantagsvis tillämpligt men det kräver då tydligt stöd i lag eller rättspraxis.

HD framhöll vidare att strikt ansvar för skador orsakade av el vid tiden för branden reglerades av ellagen (1997:857), som innehöll särskilda föreskrifter om ansvar för innehavare av starkströmsanläggningar. Enligt 10 kap. 1 § första stycket ellagen är innehavaren ansvarig för sakskada som orsakats genom inverkan av el från anläggningen, även om skadan inte beror på vårdslöshet. Dock finns i andra stycket i samma paragraf undantag för skador som inträffar på andra elektriska anläggningar, vilket var fallet med Skanovas kopparkablar. Dessutom föreskriver ellagen en särskild preskriptionsregel, enligt vilken det i 1 § första stycket föreskrivna ansvaret preskriberas om talan om ersättning inte väcks inom två år från det att skadan inträffade. Nämnas ska att motsvarande bestämmelser numera återfinns i elsäkerhetslagen (2016:732), som har ersatt den vid skadetillfället gällande ellagen.

I målet var det ostridigt att Ellevios ansvar enligt 10 kap. 1 § ellagen var preskriberat och att det ansvaret inte heller gällde i fråga om de skadade kopparkablarna, eftersom de faller in under undantaget som säger att strikt ansvar inte gäller för skador på andra elektriska anläggningar. Skanova hade istället hävdat att Ellevio hade ett strikt ansvar för alla de orsakade skadorna enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser, och att det ansvaret följer den generella preskriptionstiden på tio år. Den centrala frågan i målet var alltså om det vid sidan av ellagstiftningens strikta ansvar också kunde anses föreligga ett strikt ansvar på allmän skadeståndsrättslig grund för den omtvistade händelsen. Skanova argumenterade därvid för att hantering av elektrisk kraft är en farlig verksamhet som motiverar ett allmänt strikt ansvar.

HD avvisade det argumentet och betonade att det är just den inneboende farligheten i hanteringen av elektrisk kraft som ligger till grund för det ansvar som redan regleras i ellagstiftningen. Genom att införa särskilda regler om strikt ansvar och en kort preskriptionstid har lagstiftaren gjort en noggrann avvägning mellan intressen och risker inom detta område. Därför konstaterade HD att ellagstiftningen är ett uttömmande regelverk för ansvar vid skador orsakade av el, vilket innebär att det inte finns utrymme för domstolen att genom rättstillämpning fastställa ett mer långtgående strikt ansvar än vad som uttryckligen föreskrivs i lagen. Högsta domstolen avslog således Skanovas krav på skadestånd.

Slutsats och betydelse

Domen har principiell betydelse då den slår fast att om lagstiftaren har infört ett strikt ansvar så finns det som utgångspunkt inget utrymme att genom rättstillämpningen fastställa ett mer långtgående strikt ansvar än vad som uttryckligen föreskrivs i lagen. Det är en princip som inte endast har bäring på elbranschen utan också på andra sektorer och branscher där farlig verksamhet förekommer och kan leda till skador och skadeståndskrav.

I ett nytt tingsrättsavgörande berörs frågor om huruvida en värdering som utförts av en gemensamt utsedd värderingsman är bindande, vem som har bevisbördan för värdet av utfört arbete och tillämpningen av den föreskrivna värderingsmetoden i ABT 06.

Bakgrund

En entreprenör anlitades för att utföra en komplett betong- och stommontageentreprenad. I parternas entreprenadkontrakt var ABT 06 införlivat. Både beställaren och entreprenören hävde entreprenadkontraktet av olika skäl. I och med att parterna inte kunde enas om värdet av utförd del av entreprenaden utfördes en värdering av en gemensamt utsedd värderingsman. Entreprenören väckte därefter talan mot beställaren med anledning av att parterna hade olika uppfattningar avseende vilket belopp som entreprenören skulle gottskrivas för de utförda arbetena. Parterna var dock överens om att frågan om huruvida hävningen varit befogad inte skulle vara en del av tvisten. Målet kom att handläggas vid Göteborgs tingsrätt (mål nr T 10747-23).

Parternas inställning gällande värdet

Entreprenören krävde cirka 2,2 miljoner kronor i tingsrätten för den utförda delen. Som grund för kravet angav entreprenören att värderingsmannen kommit fram till att det utförda arbetet motsvarade ett värde om 57 procent, det vill säga 6,5 miljoner kronor, av entreprenaden i felfritt skick. Efter beaktande av fel ansåg värderingsmannen att värdet uppgick till cirka 4,7 miljoner kronor. Med hänsyn till beställarens tidigare betalningar återstod det för beställaren att utge cirka 2,2 miljoner kronor enligt entreprenören. Entreprenören gjorde även gällande att den utförda värderingen skulle ses som bindande mellan parterna.

Beställaren bestred att värdet av arbetena uppgick till det angivna beloppet i värderingen och gjorde gällande att värderingsmannen inte använt sig av korrekt metod samt att värderingen inte var tillförlitlig och vederhäftig. Värdet av det utförda arbetet uppgick enligt beställaren istället till cirka 2,5 miljoner kronor efter avdrag för fel och brister. Med hänsyn till beställarens tidigare betalningar återstod cirka 50 000 kr att utge, vilket beställaren medgav i målet. Vidare bestred beställaren att parterna skulle vara bundna av värderingen som den gemensamt utsedda värderingsmannen utfört.

Tingsrättens avgörande

Inledningsvis resonerade rätten om vem som skulle anses ha bevisbördan för vissa frågor i målet. 

Fakta: Bevisbördans placering

Placeringen av bevisbördan anger vem av parterna som är skyldig att lägga fram tillräcklig bevisning för att en viss omständighet (sakförhållande) föreligger. Det innebär att samma part får bära nackdelen av att omständigheten kanske inte bevisas.

 

Entreprenören hade gjort gällande att beställaren hade bevisbördan för att visst arbete inte utförts och att entreprenören avvikit från kontraktet och inte utfört arbeten. Som grund för det angav entreprenören att denne behövt lämna arbetsområdet efter hävningen och att beställaren var den part som hade besittning till resultatet av entreprenaden och enklast kunde säkra bevisning. Tingsrätten konstaterade dock att utgångspunkten är att den som påstår sig ha utfört arbete och därför har rätt till betalning har bevisbördan för vilket arbete som utförts och till vilket belopp. Det förelåg enligt tingsrätten inte skäl att kasta om bevisbördan i detta mål.

Därefter prövade rätten frågan om värderingen skulle anses vara bindande och noterade att detta var i viss mån oklart. Enbart det förhållandet att värderingsmannen utsetts gemensamt i enlighet med ABT 06 kunde enligt rätten inte anses innebära att parterna blivit bundna av värderingen. Detta eftersom någon uttrycklig bundenhet inte föreskrivs i värderingsbestämmelsen i ABT 06 kap. 8 § 5. Eftersom det inte heller var visat att parterna på något annat sätt avtalat om bundenhet ansågs parterna inte bundna av den värdering som den gemensamt utsedda värderingsmannen utfört.

Mot bakgrund av ovan gick tingsrätten vidare med att pröva frågan gällande vilka arbeten som entreprenören utfört och vilken ersättning som entreprenören skulle gottskrivas. Entreprenören ansågs ha bevisbördan i denna del.

När ett avtal hävts ska värdet av utförd del av entreprenaden gottskrivas entreprenören enligt ABT 06 kap. 8 § 5 första stycket. Värderingen ska ske med hänsyn till beskaffenheten av det utförda arbetet och på grundval av kontraktssumman som värde på kontraktsarbetena i deras helhet.

När det rör sig om kontraktsarbeten som är fastprissatta, så som i det aktuella målet, ska den fasta prissättningen vara styrande för värdet på det utförda arbetet (den så kallade proportionella metoden). Det innebär att det behöver fastställas hur stor kvot av kontraktsarbetena som är utförda för att därefter gottskriva entreprenören en motsvarande kvot av kontraktssumman. Tillvägagångssättet och beräkningar bör redovisas öppet för att möjliggöra kontroll.

I målet hade den gemensamt utsedda värderingsmannen i sitt utlåtande inte närmare angett hur han kommit fram till att utfört arbete motsvarade ett värde om 57 procent, det vill säga 6,5 miljoner kronor. Värderingsmannen hade dock i efterhand angett vilka specifika arbetsmoment som han menar var utförda i en punktlista och upprättat en referenskalkyl.  Punktlistan innehöll vissa brister, vilket värderingsmannen även medgav. Därtill hade beställaren påtalat ytterligare brister i värderingen genom sakkunnigbevisning gällande värdet av de utförda arbetena.

Mot bakgrund av sakkunnigbevisningen och värderingsmannens egna uppgifter fann tingsrätten att det fanns påtagliga brister i värderingen. Tingsrätten ansåg att det var oklart om värderingsmannen ens använt sig av proportionella metoden då han inte redovisat hur han kommit fram till sina slutsatser. Därmed ansåg tingsrätten inte att det var styrkt att värdet uppgick till det angivna, cirka 4,7 miljoner kronor efter beaktande av fel. Sammantaget kom tingsrätten fram till att entreprenören inte styrkt en rätt till en högre ersättning för utförda arbeten än det belopp som beställaren redan betalat och som beställaren medgett att betala, det vill säga ca 50 000 kr.

Kommentar

Avgörandet belyser vissa av de utmaningar man kan ställas inför när det kommer till värdering av entreprenader efter hävning. Den praktiska tillämpningen av den proportionella metoden som ska användas om kontraktsarbetena är fastprissatta är långt ifrån självklar. Avgörandet visar på att det förekommer värderingar av olika slag på marknaden och att värderingsmän kan ha olika metoder för att fastställa ett värde på det utförda arbetet. För att en värdering ska kunna stå sig vid en domstolsprövning behöver det dock tydligt framgå hur värdet är beräknat, däribland vilka arbeten som ingår i värderingen.

Eftersom värderingar inte alltid anses binda parterna kan det vara bra att ha detta i åtanke, särskilt för det fall parterna i ett entreprenadkontrakt vill undvika långdragna tvister gällande värdet. I så fall kan det vara bra att uttryckligen avtala om att en värdering som utförs av en värderingsman, i enlighet med parternas avtal, ska anses vara bindande. Om man ingår ett sådant avtal är det desto viktigare litar på att värderingsmannen gör ett fackmässigt arbete.

Avgörandet har ännu inte vunnit laga kraft, vilket innebär att det är möjligt att domen kan komma att överklagas till hovrätten. Vi följer med spänning rättsutvecklingen på området.

I ett nytt avgörande från Umeå tingsrätt prövade tingsrätten om parterna hade frångått det uppgiftsansvar som följer av ABT 06 på så sätt att en underentreprenör skulle svara för skador på ledningar och annan egendom som uppstått när underentreprenören utfört markarbeten enligt ritningar som beställaren tillhandahållit.

Bakgrund

Ett avtal enligt ABT 06 ingicks mellan en beställare och en huvudentreprenör avseende om- och tillbyggnad av en skola. Huvudentreprenören anlitade en underentreprenör för grävarbeten enligt ABT 06 och ABT-U 07. Vid grävarbetena skadades en vattenledning, vilket ledde till att vatten trängde in i skolans källare.

Huvudentreprenörens försäkringsbolag krävde skadestånd från underentreprenören för skador på både vattenledningen och skolans källare.

Försäkringsbolaget hävdade att skadorna orsakats av underentreprenörens bristande/felaktiga kontroll av arbetsområdet och genom underentreprenörens vårdslöshet vid såväl utförandet som efterlevnaden av åtaganden enligt förfrågningsunderlaget. Enligt försäkringsbolaget hade det enligt lydelsen i en rambeskrivning ålegat underentreprenören att vidta åtgärder för att ta reda på var ledningarna varit placerade.

Det framgick av rambeskrivningen att markentreprenören skulle inventera, lokalisera och skydda förekommande ledningar samt att ledningar var ungefärligt redovisade varför entreprenören själv skulle lokalisera dessa utifrån befintliga anordningar, tillgängliga ritningar och uppgifter från ledningsägare (beställaren). Det framgick även att entreprenören skulle söka kontakt med ledningsägare innan arbetena påbörjas för exakt lokalisering av befintliga ledningar samt att ytterligare okända ledningar kunde finnas i området.

Underentreprenören bestred ansvar och menade att skadorna berodde på felaktiga ritningar från beställaren.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten konstaterade inledningsvis att placeringen av den ledning som grävts av inte överensstämde med vad som följde av ritningar i förfrågningsunderlaget som beställaren (som också var ledningsägare) tillhandahållit. På den plats ledningen grävdes av skulle det enligt ritningen inte ha funnits någon ledning. Entreprenören hade alltså förlitat sig på denna ritning.

Domstolen prövade därefter vilken betydelse föreskrifterna i rambeskrivningen fick för ansvarsfrågan när beställarens ritning över ledningarnas placering var felaktig. Detta mot bakgrund av att det följer av ABT 06 kap. 1 § 6 att den part som tillhandahållit uppgifter svarar för riktigheten av dem.

Tingsrätten poängterade att en tolkning av rambeskrivningen på det sätt som försäkringsbolaget gjorde gällande hade inneburit ett klart avsteg från uppgiftsansvaret som följer av ABT 06 kap. 1 § 6 eftersom beställaren vid en sådan tolkning helt skulle fråntas ansvaret för eventuella felaktiga uppgifter. Detta skulle innebära en ändring av riskfördelningen mellan beställare och entreprenör som följer av ABT 06 vilket enligt tingsrätten skulle kräva att underentreprenören tydligt övertagit ansvaret för de felaktiga uppgifterna. I detta fall hade parterna avtalat om att ABT 06 skulle rangordnas över rambeskrivningen och att ABT 06 därmed skulle ha företräde, om inte omständigheterna uppenbarligen föranleder annat.

Därefter gick tingsrätten vidare till att göra en tolkning av formuleringarna i rambeskrivningen. Denna prövning utgick från Högsta domstolens metodik för tolkning av entreprenadavtal.

Gällande formuleringen att entreprenören ska ”inventera, lokalisera och skydda” ledningar ansåg rätten att detta innebar en skyldighet att kontrollera ledningarnas placering, men att det inte var klart vilka åtgärder som avsågs och vad följden av en underlåtenhet att uppfylla åtagandet innebar. Vidare konstaterades att formuleringen om att ledningar var ungefärligt redovisade och att entreprenören själv skulle lokalisera dem utifrån tillgängliga ritningar och uppgifter från ledningsägare inte tydde på en riskomfördelning mellan parterna. Tingsrätten fann att entreprenören inte var skyldig att söka information från andra ritningar än de som beställaren inkluderat i förfrågningsunderlaget. Det ansågs också orimligt att entreprenören skulle behöva inhämta ytterligare uppgifter från en beställare som redan tillhandahållit relevant information, särskilt med hänsyn till att beställaren ägde den aktuella ledningen.

Tingsrätten fann sammantaget att kontraktshandlingarnas ordalydelse inte visade att parterna avvikit från uppgiftsansvaret som följer av ABT 06. Avtalets systematik talade inte heller för en sådan tolkning. De påstådda avvikelserna från uppgiftsansvaret var inte heller placerade på ett ställe i kontraktshandlingarna där sådana väsentliga avtalsvillkor bör förekomma, utan fanns i den löpande texten i rambeskrivningen. Rambeskrivningen innehöll dessutom motstridiga uppgifter, vilket tingsrätten ansåg talade mot att avsteg från uppgiftsansvaret gjorts med den tydlighet som krävs.

Vid bedömningen tog tingsrätten även hänsyn till att det förmodligen hade saknat betydelse om underentreprenören hade genomfört de ytterligare undersökningsåtgärder som försäkringsbolaget hade föreslagit.

Sammantaget ansåg tingsrätten att underentreprenören inte kunde hållas ansvarig för de uppkomna skadorna och ogillade därmed käromålet.

Kilpatricks kommentar

Tingsrätten påtalar i domen att ABT 06 kap. 1 § 6 är en grundläggande regel i entreprenadförhållanden och att ansvaret är strikt (dvs. inte inskränks av motpartens godkännande) varför det krävs att motparten tydligt övertagit ansvaret för en viss uppgift för att en part ska vara befriad från sitt ansvar enligt ABT 06 kap. 1 § 6. Detta följer den praxis i frågan som finns från Högsta domstolen (NJA 2009 s. 388).

Parter som har för avsikt att ändra den riskfördelning som följer av ABT 06 kap. 1 § 6 bör således vara väldigt tydliga när dessa avsteg görs för att uppgiftsansvaret ska bli som tilltänkt.

Domen har inte överklagats och har därmed vunnit laga kraft.

I denna tredje del av vår artikelserie om de nya standardavtalen AB 25 och ABPU 25 fortsätter vi på den tidigare genomgången av de nya avtalens olika kapitel. Detta genom att kommentera några av de större nyheterna i de nya avtalens kapitel 5-11.

För motsvarande genomgång av kapitel 1-4, samt en kort genomgång av mer övergripande förändringar och nyheter i avtalen, hänvisas till artikelseriens andra del.

Vissa större ändringar i de nya avtalen

Ändring (Kapitel fem)

I kapitel 5 i AB 25/ABPU 25 regleras ändringar av entreprenaden och avvikande förhållanden, vilka båda kan leda till justering av kontraktstiden och ändrad ersättning. Kapitlet samlar alltså bestämmelser som i de tidigare standardavtalen främst regleras i kapitel 2, 4 och 6.

Som nämnts tidigare i artikelserien är en central ändring i AB 25/ABPU 25 att begreppet ”ÄTA-arbete” utgår, och alltså inte förekommer alls i de nya avtalen. Istället introduceras i kap. 5 § 1 det nya begreppet ”Ändring av entreprenaden”, som i huvudsak överensstämmer med bestämmelserna om föreskrivna ÄTA-arbeten i AB 04/ABT 06. Precis som i de tidigare avtalen är entreprenören berättigad och skyldig att utföra ändring av entreprenaden (AB 25/ABPU 25 kap. 5 § 2).

Ett annat nytt begrepp i de nya avtalen är ”Avvikande förhållande”, som är en blandning av de nuvarande koncepten likställt ÄTA-arbete och hinder. Entreprenören är enligt kap. 5 § 5 skyldig och berättigad att utföra arbeten hänförliga till avvikande förhållanden, förutsatt att skriftlig underrättelse enligt kap. 5 §§ 6 och 7 lämnats.

Såväl ändring av entreprenaden som avvikande förhållanden medför rätt till justering av kontraktstiden enligt kap. 5 § 8. Både ändring av entreprenaden och avvikande förhållanden medför även rätt till tillkommande ersättning enligt kap. 5 §§ 10–14.

I kap. 5 § 15 återfinns en motsvarighet till den under senare år ofta diskuterade bestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 om ändring av avtalat pris vid oförutsebara kostnadsändringar. Bestämmelsen har delvis förändrats och förenklats. Bland annat har det angetts att oförutsebarhetsbedömningen ska utgå från vad som varit förutsebart eller inte vid anbudstillfället. Det anges också uttryckligen i bestämmelsen att entreprenören ansvarar för kostnadsändringar som inte är väsentliga i förhållande till kontraktssumman medan beställaren svarar för överstigande kostnadsändringar.

Betalning (Kapitel sex)

Kapitel 6 i AB 25/ABPU 25 motsvaras delvis av kapitel 6 i AB 04/ABT 06 men har fått en snävare omfattning, i kapitlet regleras främst när och hur betalning ska ske. Kapitlet innehåller få ändringar jämfört med motsvarande bestämmelser i AB 04/ABT 06. Det kan dock noteras att beställaren enligt kap. 6 § 1 under entreprenadtiden har rätt att innehålla 5 % av fakturerat belopp avseende kontraktssumman, vilket skiljer sig marginellt från AB 04/ABT 06 där beställaren har rätt att innehålla 10 % av fakturerat belopp upp till 5 % av kontraktssumman. Slutresultatet är alltså detsamma (beställaren innehåller 5 % av kontraktssumman), men entreprenörerna får i större utsträckning betalt tidigt i entreprenaden (förenklat betalas 95 % av den första fakturan, istället för 90 % vilket är fallet i de tidigare avtalen).

Dröjsmål och fel (Kapitel sju)

I kapitel 7 regleras som rubriken anger ansvar för dröjsmål och fel. Detta är frågor som i de tidigare avtalen regleras i dels kapitel 4, dels kapitel 5.

En nyhet är att det numera anges att dröjsmålsvitet uppgår till 0,5 % per påbörjad förseningsvecka om inte annat anges i kontraktshandlingarna (se kap. 7 § 3). Regleringen i AB 04/ABT 06 innehåller inte någon angiven procentsats för vite, utan förutsätter att storleken på vitet regleras särskilt mellan parterna i kontraktshandlingarna. Utgångspunkten i de nuvarande avtalen är att om parterna inte avtalat särskilt om ett visst vitesbelopp så har beställaren inte rätt till vite utan istället skadestånd på grund av dröjsmålet. I AB 25/ABPU 25 är utgångspunkten den motsatta – om parterna inte särskilt avtalat om annat har beställaren rätt till vite om 0,5 % av kontraktssumman, men inte skadestånd på grund av dröjsmålet.

Av § 4 framgår en annan definition av begreppet fel än den som följer av AB 04/ABT 06. I AB 25 anges att fel är en avvikelse från vad som avtalats avseende entreprenaden på grund av ett förhållande för vilket entreprenören ansvarar. Det kursiverade ledet saknas i AB 04 och ABT 06, där klassas samtliga avvikelser från vad som avtalats som fel, även om det är beställaren som ansvarar för avvikelsen.

Vad gäller garantitiden så följer det av kap. 7 § 6 att den är fem år, vilket gäller såväl för arbetsprestation som för material och vara. Det kan jämföras mot regleringen i AB 04/ABT 06 kap. 4 § 7 som – med viss variation mellan de två standardavtalen – anger att garantitiden för material och vara som utgångspunkt uppgår till två år medan garantitiden för entreprenörens arbetsprestation är fem år.

I kap. 7 § 10 anges reklamationsfrister avseende fel. Reklamationsfristerna är samma som i AB 04/ABT 06 men har samlats i en och samma bestämmelse.

Påföljder vid fel behandlas i kap. 7 §§ 11–17, där § 11 anger att beställaren har rätt att kräva avhjälpande (§§ 12–13), avhjälpa på entreprenörens bekostnad (§ 14), få prisavdrag (§§ 15–16) samt kräva skadestånd (§ 17). Det kan särskilt noteras att beställaren enligt § 15 istället för att avhjälpa ett fel på entreprenörens bekostnad har rätt att välja prisavdrag motsvarande kostnaden för att avhjälpa felet, vilket förenklat är en kodifiering av praxis från Högsta domstolen.

Skadestånd i övrigt (Kapitel åtta)

Skadestånd i övrigt har tilldelats ett eget kapitel i AB 25. Av § 2 i kapitlet framgår en förtydligad ansvarsbegränsning; ersättningsskyldigheten för skada som orsakas motparten, samt följdskador för fel, är uttryckligen begränsad till 15 % av kontraktssumman per skada och maximalt 30 % av kontraktssumman för samtliga skador. Som brukligt är gäller inte skadeståndsbegränsningarna vid grov vårdslöshet. Bestämmelsen innehåller även en bedömning av grov vårdslöshet.

I § 4 återfinns en bestämmelse avseende övrigt vite som förtydligar att beställaren i kontraktshandlingarna kan ange att vite ska utgå med anledning av annat kontraktsbrott än dröjsmål. Om sådant vite har avtalats är beställaren därutöver inte berättigad till skadestånd för det kontraktsbrott som vitet avser.

Vad gäller utomkontraktuell skadeståndsskyldighet så utgår begreppet ”tredje man”. En ny bestämmelse har också införts i § 5, som innebär att ansvarsfördelningen mellan parterna avseende utomkontraktuellt skadestånd inte ska påverkas av parts eventuella avtal med den skadelidande om hur partens utomkontraktuella ansvar ska regleras vid skada.

Besiktning (Kapitel nio)

Som också nämnts i artikelseriens andra del har det tidigare begreppet besiktningsman ersatts av besiktare i AB 25.

Kapitlet innehåller i huvudsak samma regleringar som i AB 04/ABT 06 kap. 7 men i omvänd ordning. Detta då kap. 9 i AB 25 inleds med regler om besiktningsplan, påkallande, besiktare, ersättning, genomförande och utlåtande – och först därefter följer regleringen av de enskilda besiktningstyperna.

Noteras kan också att besiktningstypen normerande förbesiktning har lyfts från kommentarstexten i AB 04/ABT 06 kap. 7 § 1 till bestämmelsen AB 25/ABPU 25 kap. 9 § 11. Av bestämmelsen följer att sådan besiktning ska utgöra underlag för särskild överenskommelse mellan parterna om hur återstående delar av entreprenaden ska utföras.

Uppsägning och hävning (Kapitel tio)

Det tionde kapitlet är uppdelat i tre delar avseende uppsägning, hävning respektive entreprenörens rätt att avbryta arbetena. Begreppet uppsägning är nytt i i AB 25, och det är också uppdelningen mellan uppsägning och hävning.

Rätt till uppsägning föreligger enligt kap. 10 § 1 vid skada på grund av krig, terror, uppror, naturkatastrof eller liknande, om myndighet vid krig eller krigsfara tar organisation i anspråk eller om entreprenaden måste avbrytas under så lång tid att förutsättningarna för fullgörande väsentligt rubbas. Uppsägning aktualiseras således i ”force majeure”-situationer, som i AB 04/ABT 06 utgör grunder för hävning. Vid uppsägning ska entreprenören enligt kap. 10 § 2 tillgodoräknas ersättning för utförda arbeten, där värderingen ska utföras av en besiktare.

Beställarens och entreprenörens rätt till hävning behandlas i kap. 10 §§ 5 respektive 6. Hävningsgrunderna är i huvudsak samma som i AB 04/ABT 06 med undantag för sådana situationer som nu utgör grund för uppsägning, enligt ovan, men innehåller också några nyheter. Detta då rätt till hävning nu också föreligger vid underlåtenhet att fullgöra åtaganden avseende arbetsmiljö, miljöskydd, skatter och socialförsäkringsavgifter. Därtill föreligger också en rätt till hävning vid andra väsentliga avtalsbrott än de som räknas upp specifikt i §§ 5 respektive 6.

Enligt det som benämns ”befarat avtalsbrott” har båda parter också rätt att, enligt kap. 10 § 7, häva avtalet om det står klart att ett avtalsbrott kommer att inträffa.

Likt som vid uppsägning så ska entreprenören vid hävning tillgodoräknas ersättning för utförda arbeten, där värderingen ska utföras av en besiktare enligt kap. 10 § 8. Det följer vidare av kap. 10 § 11 att entreprenören då inte ansvarar för fel som beaktats vid värderingen av entreprenaden. För övriga fel har entreprenören ingen avhjälpanderätt eller -skyldighet utan sådana fel regleras genom prisavdrag. Hävande part har dessutom rätt till skadestånd enligt kap. 10 §§ 12-13.

Tvistelösning (Kapitel elva)

Kapitlet om tvistelösning inleds med konstaterandet att avtalet ska tolkas enligt svensk lag.

Därefter följer i kap. 11 § 2 vad som kallas för en ”tvistetrappa”, det vill säga en konfliktlösningsordning, som innebär att oenigheter ska i första hand lösas mellan närmast berörda behöriga personer. Om oenigheten därigenom inte lösts kan part påkalla överläggning mellan parternas ombud. Om inte heller ombuden kan lösa frågan kan tvisten hänskjutas till förenklad tvistelösning alternativt allmän domstol eller skiljeförfarande. Sådant hänskjutande kan ske utan överläggning mellan ombud om det gått mer än 10 dagar från påkallande av överläggning eller om det finns särskilda skäl att avstå från överläggning.

Förfarandet för förenklad tvistelösning är också en nyhet, och beskrivs i kap. 10 §§ 3–12. I korthet kan sägas att bestämmelserna om förenklad tvistelösning syftar till att tillgodose parternas behov av skyndsamhet och effektivitet, och att förfarandet ska ske enligt BKK:s Regler för förenklad tvistelösning som finns framtagna men inte skickas ut på remiss.

Tvist i allmän domstol eller skiljeförfarande beskrivs i kap. 11 §§ 13–14. Av § 13 följer att om inte annat anges i kontraktshandlingarna så ska tvister understigande 500 prisbasbelopp (i nuläget 29,4 miljoner kronor) avgöras av allmän domstol, medan tvister som avser belopp därutöver ska avgöras genom skiljedom. I AB 04/ABT 06 är beloppsgränsen 150 prisbasbelopp (i nuläget ca 8,8 miljoner kronor), vilket alltså innebär att fler tvister kommer att vara hänvisade till allmän domstol istället för skiljeförfarande enligt AB 25/ABPU 25.

Avslutningsvis

Vi påminner avslutningsvis åter om att de remitterade avtalen finns att ladda ned på Svensk Byggtjänsts hemsida och att BKK tillämpar ett öppet remissförfarande, vilket innebär att det är fritt fram för alla som önskar att inkomma med synpunkter. Eventuella synpunkterna måste vara BKK tillhanda senast den 28 februari 2025. Ta del av dokumenten och instruktioner för hur man deltar i remissen.

Under 2025 träder en del nya lagar och förordningar i kraft. I denna artikel går vi igenom ett urval av de nya bestämmelserna som kan få betydelse för entreprenad- och byggbranschen.

Nya regler om projektering och byggarbetsmiljösamordning

Arbetsmiljöverket har kommit med nya föreskrifter som trädde i kraft den 1 januari 2025. Föreskrifterna fokuserar främst på att förebygga miljörisker i byggprojekt genom planering, projektering och byggarbetsmiljösamordning. Föreskrifterna gäller för byggherrar, projektörer, byggarbetsmiljösamordnare och tillverkare av monteringsfärdiga byggnader och anläggningar.

I korthet föreskriver bestämmelserna hur risker ska förebyggas i tidiga skeden av bygg‑ och anläggningsprojekt. Detta innefattar bestämmelser om hur förutsättningar för en god arbetsmiljö skapas, hur samordningen och organisationen av bygg- och anläggningsprojekt ska utformas, samt hur uppföljning och kontroll av arbetsmiljöarbetet ska gå till.

De nya bestämmelserna föreskriver även när visst arbetsmiljöarbete ska göras i ett byggprojekt samt vem som ska göra vad i arbetsmiljöarbetet. Vissa av reglerna gäller för alla aktörer men det har även tillkommit nya regler som enbart gäller för specifika aktörer. Det har till exempel tillkommit föreskrifter om hur byggherrar ska organisera, kontrollera och följa upp arbetsmiljöarbetet i byggprojekt. På motsvarande sätt finns särskilda regler även för bland annat projektörer och de som arbetar med projektering av monteringsfärdiga byggnader och anläggningar.

Nya byggregler från Boverket

Under 2025 kommer även flera nya byggregler från Boverket att träda i kraft som kompletterar reglerna i plan- och bygglagen (PBL) och plan- och byggförordningen (PBF).

Till att börja med finns det numera ett krav i 10 kap. 2 a § PBL om att bygg-, rivnings- och markåtgärder ska planeras och utföras med aktsamhet. Detta krav fanns tidigare i PBF. Till följd av det nya kravet i PBL har Boverket tagit fram föreskrifter om hur bygg-, rivnings- eller markarbetsplatser ska vara ordnade och hur arbetena ska utföras för att uppfylla det grundläggande kravet på aktsamhet vid bygg-, rivnings- och markåtgärder i PBL. Dessa föreskrifter från Boverket trädde i kraft redan den 1 januari 2025 och innehåller bestämmelser om hur aktsamhetsåtgärder ska projekteras och utföras vid bygg-, rivnings- och markåtgärder.

En av de aktsamhetsåtgärder som ska utföras enligt föreskrifterna är att om det finns särskild risk för personskador ska arbetsplatsen vara ordnad så att tillträdet för obehöriga försvåras. Vidare ska aktsamhetsåtgärder vidtas till skydd mot uppkomst och spridning av brand, buller och damm eller föroreningar i skadliga koncentrationer, för att begränsa risken för personskador.

I juli 2025 träder ytterligare byggregler från Boverket i kraft genom vilka Boverket ger vägledning i hur kraven i 8 kap. 4 § p. 1-5, 7 och 8 PBL på byggnadsverks tekniska egenskaper ska förstås. Dessa föreskrifter kompletterar den redan befintliga vägledningen som återfinns i 3 kap PBF.

Av 8 kap. 4 § p. 1 PBL följer exempelvis att ett byggnadsverk ska ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om bärförmåga, stadga och beständighet. Av 3 kap. 7 § PBF följer vidare att ett byggnadsverk, för att uppfylla kravet i 8 kap. 4 § p. 1 PBL, ska vara projekterat och utfört på sådant sätt att den påverkan som byggnadsverket sannolikt utsätts för när det byggs eller används inte leder till bland annat att byggnadsverket helt eller delvis rasar eller till oacceptabla större deformationer. Genom Boverkets nya föreskrifter (BFS 2024:6) konkretiseras vidare vilka egenskaper som är väsentliga för en byggnads bärförmåga, stadga och beständighet. Avseende bärförmåga anges det till exempel i 2 kap. 3 § BFS 2024:6 att byggnader ska ha statisk jämvikt så att stabiliserande krafter med tillräcklig tillförlitlighet är större än eller lika med laster som kan orsaka stjälpning, lyftning och glidning.

I en entreprenad avseende löpande underhållsarbete utförde en entreprenör arbete för att åtgärda anmärkningar efter en kontroll som parterna benämnde ”säkerhetsbesiktning”. När entreprenören begärde ersättning hävdade beställaren att dessa arbeten redan omfattades av kontraktssumman. Svea hovrätt har nu prövat om arbetena ska anses utgöra kontraktsarbeten eller om de utgör ÄTA-arbeten som ska ersättas utöver kontraktssumman.

Bakgrunden i målet

I juni meddelade Svea hovrätt dom i mål T 1209-23 som rörde en entreprenörs rätt till ersättning för löpande underhåll av järnvägsanläggningar. Bakgrunden till tvisten var att parterna i kontraktets första paragraf hade angivit att kontraktsarbetenas omfattning bestäms av förfrågningsunderlaget och kompletteras av entreprenörens fackmässiga bedömning av vilka arbeten som krävs för att bland annat säkerställa att bandelarna är trafikerbara dygnet runt årets alla dagar och av beställaren angivna funktionskrav i alla delar uppfylls. Beställaren hävdade att ovan nämnda arbete omfattades av denna skrivning i kontraktet och därmed utgjorde kontraktsarbeten. Entreprenören ansåg däremot att dessa arbeten skulle ersättas som ÄTA-arbeten.

Hovrättens prövning

För att tolka entreprenadavtalet anslöt sig hovrätten till de principer för tolkning av entreprenadavtal som har redovisats av Högsta domstolen under 2010-talet. Av dessa följer att tolkningen – när det som i det här fallet inte går att fastställa någon gemensam partsvilja – bör inriktas på villkorets ordalydelse och avtalets systematik (avtalets utformning). Först om tillräcklig ledning inte kan hämtas från avtalets ordalydelse och systematik blir andra tolkningsfaktorer aktuella. Hovrätten menade vidare att en övergripande rimlighetsbedömning dock alltid ska göras.

Domstolen noterade i sin avtalstolkning bland annat att den aktuella paragrafens ordalydelse innebar ett långtgående krav på entreprenören att säkerställa att bandelarna var trafikerbara dygnet runt, årets alla dagar. Hovrätten framhävde även att kärnan i entreprenörens åtagande enligt avtalet var att säkerställa samtliga bandelars trafiksäkerhet och att åtgärdande av anmärkningar från en säkerhetsbesiktning var just en säkerhetsfråga.

Dessutom noterade hovrätten att parterna hade avtalat om att säkerhetsbesiktningar skulle utföras, vilket enligt domstolen innebar att anmärkningar som uppkommit vid besiktningen också skulle åtgärdas om inget annat uttryckligen anges.

Hovrätten menade också att faktumet att säkerhetsbesiktningarna samt arbetet med att åtgärda anmärkningar hade prissatts i mängdförteckningen skulle vägas in i bedömningen av vad som utgjorde kontraktsarbeten. Detta eftersom mängdförteckningen förutsätts vara komplett och därmed förutsätts ange arbetets totala omfattning. Entreprenörens invändning om att det i mängdförteckningen inte gjordes skillnad på vilken typ av anmärkning som föranlett arbetet saknade betydelse enligt hovrätten.

Hovrätten konstaterade avslutningsvis att det framstod som rimligt på ett övergripande plan att tolka avtalet som att det ingick i entreprenörens kontraktsåtagande att åtgärda de aktuella besiktningsanmärkningarna. Detta eftersom att det i grunden skulle framstå som ologiskt att visst nödvändigt underhållsarbete på de särskilt prioriterade bandelarna skulle ligga utanför kontraktsåtagandet och ersättas särskilt.

Hovrättens slutsats var därför att det ingick i entreprenörens kontraktsåtagande att åtgärda anmärkningarna från säkerhetsbesiktningen och att entreprenören därmed saknade rätt till särskild ersättning för detta arbete.

Kommentar

Det aktuella fallet illustrerar problematiken med otydliga och öppet formulerade avtalsvillkor eftersom det då blir svårt att definiera vilka arbeten som ersätts genom kontraktssumman respektive vilka som utgör ÄTA-arbeten och ska ersättas utöver kontraktssumman.

AB 04 och ABT 06 tar dessutom som utgångspunkt sikte på projekt där entreprenören i ett svep utför kontraktsarbeten jämte ÄTA-arbeten, inte långa löpande underhållsavtal. Vi har tidigare skrivit om att detta kan leda till svårigheter att avgöra när underhållsentreprenaden ska anses godkänd och preskriptionsfrister ska börja löpa. Som detta rättsfall illustrerar är det även viktigt för parterna att ha klart för sig hur olika löpande arbeten – vars omfattning kanske inte är klarlagda när avtalet ingås – ersätts. Detta för att undvika oväntade kostnader respektive utebliven ersättning.

Jönköpings tingsrätt har i en dom från juni i år (mål nr T 3033-23) prövat frågan om en entreprenör haft rätt till ändring av avtalat pris på grund av onormala kostnadsökningar enligt ABT 06 kap. 6 § 3. Frågan om hur regeln ska tillämpas i praktiken har varit högaktuell inom byggbranschen sedan coronapandemin och kriget i Ukraina, varför domar på området är av särskilt intresse.

Bakgrunden i målet

En beställare hade anlitat en entreprenör för att uppföra en industribyggnad. Det var fråga om ett totalentreprenadkontrakt enligt ABT 06. Ersättningen var avtalad till ett fast pris utan indexreglering.

Entreprenören krävde i målet ersättning för bland annat onormala prisökningar avseende material som ingick i entreprenaden. Entreprenören gav i princip inte in några verifikat som visade dess faktiska kalkylerade och havda kostnader (såsom kvitton på materialinköp, avtal med leverantörer och dylikt), utan beräknade istället prisökningen med hjälp av Entreprenadindex. Dessutom lämnade entreprenören in en granskningsrapport av bolagets revisor som enligt entreprenören skulle visa att dess krav i målet underskred dess faktiska merkostnad.

För att beräkna själva kostnadsökningen utgick entreprenören från en metod som jämförde index vid inköpstillfället med index vid anbudsgivandet. Beräkningen gjordes utifrån Entreprenadindex indexserier för respektive materialslag. Entreprenören menade att metoden var välmotiverad och innebar att processen inte behövde tyngas ner med omfattande material och tillkommande processkostnader, vilket hade varit fallet om den behövt visa sina faktiska kostnadsverifikat.

Vad som kunde anses utgöra en normal prisförändring beräknade entreprenören utifrån medelvärdesförändringen för indexserien littera 126 Köpcentrum och logistikbyggnader med stomme av stål i Entreprenadindex under de senaste tio åren. Om prisökningen för indexet exempelvis hade varit tre procent under hälften av åren och en procent under resterande år så hade medelvärdesförändringen (och den enligt entreprenören normala prisökningen) alltså varit två procent per år.

Sammanlagt menade entreprenören att den totala kostnadsförändringen – vilket innefattar såväl den påstådda normala som den onormala prisförändringen – uppgick till ungefär 14 procent av kontraktssumman.

Beställaren bestred att det förekommit en kostnadsökning och att den uppgått till det yrkade beloppet.

Tingsrättens bedömning

Inledningsvis konstaterade tingsrätten att entreprenören inte visat att denne drabbats av några faktiska kostnader av betydelse. Entreprenören hade inte ens påstått att dess underentreprenörer, förutom i ett fall, fakturerat sina ökade kostnader gentemot entreprenören.

Därutöver fann tingsrätten att den beräkningsmodell som entreprenören presenterat som stöd för sitt krav inte räckte för att styrka att entreprenören drabbats av de faktiska kostnader som entreprenören krävde ersättning för. Entreprenören hade alltså inte uppfyllt sin bevisbörda i denna del. Tingsrätten noterade att det inte var möjligt, vare sig för tingsrätten eller motparten, att bedöma den faktiska kostnadsökningen utan byggkostnadskalkyler och verifikat, vilka alltså inte hade getts in i målet. Tingsrätten ogillade därför entreprenörens krav avseende onormala kostnadsökningar.

Analys

Tyvärr stannade tingsrättens bedömning efter konstaterandet att entreprenören inte förmått visa sina ökade kostnader, eller ens att entreprenören drabbats av någon faktisk kostnad. Domen ger därför ingen vidare ledning i hur ABT 06 kap. 6 § 3 ska tillämpas, mer än att domen indikerar att entreprenören måste visa sina faktiska merkostnader och inte kan nöja sig med att schablonisera dessa.

Dessutom visar domen hur bevisbördans placering kan avgöra ett mål och hur viktigt det är att den part som kräver ersättning av motparten presenterar ett fullgott underlag, med exempelvis kalkyler och verifikat, för att visa sin faktiska kostnad.

Tingsrättens dom har överklagats och vi kommer att följa utvecklingen i hovrätten. Vi fortsätter även att bevaka området och hoppas att vi snart kan se exempel på domar gällande tillämpningen av själva kriterierna i ABT 06 kap. 6 § 3.

I denna tredje och avslutande del av vår artikelserie om krig behandlas den civilrättsliga regleringen av krigssituationer i AB 04 och ABT 06. Vilken part står de ekonomiska konsekvenserna av att entreprenaden inte blir klar i tid till följd av ett krig? Vem står risken för skador på entreprenaden under entreprenadtiden orsakade av ett krig? Vad krävs för att avtalat pris ska justeras när ett krig innebär ökade kostnader för entreprenadens utförande? Kan kriget medge rätt att häva en entreprenad? Dessa frågor besvaras i denna artikel.

Kriget som hinder

I en situation där entreprenören hindras från att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden på grund av krig eller krigsliknande tillstånd så har denne som utgångspunkt rätt till förlängning av kontraktstiden enligt AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 p. 3. Sådan rätt kan föreligga inte bara om det är krig i det land där entreprenaden utförs, utan även om det är krig i ett annat land och detta innebär att utförandet av entreprenaden hindras. En sådan situation kan exempelvis föreligga om leveranser av material försenas på grund av ett krig i det land från vilket materialet har beställts. En förutsättning för rätten till tidsförlängning är att kriget verkligen hindrar utförandet av arbeten som entreprenören annars skulle ha kunnat utföra.

För att fastställa hur lång tidsförlängning entreprenören har rätt till ska en bedömning göras av vilken möjlighet entreprenören har att arbeta runt hindret, exempelvis beställa nytt material från ett annat land eller planera om arbetet. Det åligger entreprenören att styrka förekomsten av ett hinder och vilken tidsförlängning som är nödvändig.

De ekonomiska konsekvenserna av hindret kan sägas falla på båda parter. Entreprenören svarar för ökade kostnader med anledningen av förseningen (till exempel för tillkommande personalkostnader och kostnader för hjälpmedel under tidsförlängningen) medan beställaren står de ekonomiska konsekvenserna av att entreprenaden inte blir klar i tid och därmed inte kan driftsättas som planerat.

Ansvar för skador

Utgångspunkten är enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 1 att entreprenören ansvarar för skada på ej avlämnad del av entreprenaden, om skadan inte beror på beställaren. Vid krig finns det dock ett undantag i bestämmelsen som innebär att entreprenören inte ansvarar för skada som beror på just krig. Entreprenören har således rätt till full ersättning för utfört arbete och levererat material trots att det förekommer skador på arbetet/materialet om denne kan visa att skadorna orsakats av ett krig. Undantaget gäller dock inte för skador på hjälpmedel orsakade av krig, utan för sådana skador kvarstår entreprenörens ansvar.

Skälet till regleringen är att förekomsten av ett krig anses vara en händelse av extraordinär karaktär, och därför är det som utgångspunkt inte något som bör beaktas i entreprenörens riskanalyser inför avtalets ingående. Det har dock i den juridiska litteraturen diskuterats om undantaget ska vara tillämpligt i det fall att ett visst krig är känt vid anbudsgivningen och skador sedan uppstår på entreprenaden på grund av det kriget. Det kan hända att entreprenören i så fall ansvarar för dessa skador eftersom kriget – och de risker som kriget medför – var känt för entreprenören i förväg.

Prisjustering till följd av ökade kostnader

Krig kan – utöver att leda till förseningar och skador på en entreprenad – även leda till att kostnaderna för en entreprenad ökar. För att reglera detta finns en prisjusteringsregel i AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3. Enligt bestämmelsen ska avtalat pris ändras med hänsyn till vissa former av kostnadsändringar, bland annat kostnadsändring som är förorsakad av krig och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden. Vad som omfattas av begreppen ”förnödenhet och tjänst” är omdiskuterat, men det kan exempelvis vara högre fråga om högre drivmedelspriser. Den som vill påkalla en sådan prisjustering måste enligt regeln styrka att en förnödenhet eller tjänst är nödvändig, det vill säga att det saknas alternativ, och att det föreligger ett orsakssamband mellan kriget och den ökade kostnaden.

Ytterligare förutsättningar för att priset ska ändras är att kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkat hela kostnaden för entreprenaden. En risk som entreprenören har haft att beakta vid anbudsgivandet medför därmed inte rätt till prisjustering enligt denna bestämmelse. Hur stor kostnaden behöver vara för att kravet på väsentlighet ska anses uppfylld framgår inte direkt av AB 04/ABT 06.

Bestämmelsen har främst betydelse i entreprenader där fast pris är avtalat eftersom en kostnadsändring i dessa fall kan påverka entreprenörens vinst. Entreprenader på löpande räkning påverkas inte på samma sätt av ökade kostnader eftersom ersättningen i dessa fall justeras som en direkt följd av de ökade kostnaderna.

Regeln är ömsesidig, det vill säga bägge parter kan påkalla prisjustering. Om ett krig mot förmodan skulle leda till att priserna på förnödenheter eller tjänster rasar skulle beställaren alltså kunna begära att avtalade priser justeras ned.

Krig som hävningsgrund

Beställaren har enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 1 p. 9 möjlighet att häva ett entreprenadkontrakt om ett krig orsakar väsentlig skada eller på annat sätt väsentligen rubbar förutsättningarna för entreprenadens fullgörande. Därutöver har beställaren enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 1 p. 10 rätt att häva entreprenaden om Byggnads- och reparationsberedskapen träder i verksamhet eller om en myndighet vid krig eller krigsfara tar beställarens eller entreprenörens organisation i anspråk. För entreprenören finns motsvarande hävningsrätter under AB 04/ABT 06 kap. 8 § 2 p. 7 och 8.

Om ett krig medför stor försening kan det dessutom finnas ett intresse för såväl entreprenör som beställare att häva entreprenaden. För beställaren kan ett sådant intresse vara att ta in en ny entreprenör som har bättre möjligheter att göra färdigt arbetena medan entreprenören kan ha intresse av att inte fortsatt stå för kostnader under tidsförlängningen. Respektive part får enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 1 p. 11 och AB 04/ABT 06 kap. 8 § 2 p. 9 häva entreprenaden om den på grund av en omständighet, som har uppkommit utan parternas vållande, måste avbrytas under så lång tid att förutsättningarna för kontraktets fullgörande väsentligt rubbas.

Den part som vill häva kontraktet måste visa att den har rätt att göra detta, det vill säga att någon av hävningsgrunderna ovan är tillämplig. Hävs avtalet ska den utförda delen av entreprenaden värderas enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 5, varpå entreprenören gottskrivs värdet av den utförda delen, och sedan skiljs parterna åt. Ingen av parterna har rätt till skadestånd vid hävning enligt hävningsgrunderna ovan.

En bostadsrättsförening och en entreprenör har avtalat om uppförandet av nya lägenheter. En tvist har sedan uppkommit mellan parterna. Stockholms tingsrätt har under april meddelat dom i tvisten. Domen illustrerar vikten av att föra bevisning om sina krav i tvisten.

Bakgrund

Stockholms tingsrätt har den 26 april 2024 meddelat dom i mål T 15701-22. Fallet handlade om en bostadsrättsförening som ingick ett avtal varigenom en entreprenör på totalentreprenad skulle uppföra ett antal nya lägenheter ovanpå den befintliga byggnaden och sedan sälja dessa lägenheter med bostadsrätt. ABT 06 gällde för hela parternas avtal, som var en blandning mellan ett exploateringsavtal och ett totalentreprenadkontrakt.

Båda parter hade ett flertal krav och motkrav av varierande storlek, men förenklat kan man säga att tvisten bestod av fyra delar:

1. När hade föreningen rätt att få de insatser och upplåtelseavgifter som det var ostridigt att entreprenören skulle betala efter att den sålt de nya lägenheterna till nya bostadsrättsinnehavare?
2. Hade föreningen rätt till förseningsvite?
3. Hade föreningen rätt till ersättning för ett antal påstådda fel i och skador på entreprenaden?
4. Hade entreprenören rätt till dess påstådda kvittningsgilla motkrav?

Bevisning om krav

Domstolens resonemang vad gäller tvistens del 3 och del 4 är här av särskilt intresse. Flera av dessa krav avgjorde domstolen genom att konstatera att föreningen eller entreprenören inte hade lyckats bevisa viktiga delar av sina respektive krav (till exempel exakt vad parterna hade avtalat om, vilka kostnader som respektive part haft samt om dessa kostnader var hänförliga till de omständigheter som kravet grundade sig på).

Exempelvis hade föreningen i ett krav gjort gällande att ventilationen lät för mycket. Tingsrätten bedömde att det inte var bevisat att felet förelåg, men noterade även att det helt saknades uppgifter från föreningen om vilken skada som orsakats av ljudnivåerna och att de uppgifter om skada som lämnats av föreningen avseende ventilation var kopplade till helt andra fel som också påstods finnas i ventilationen. Ett annat exempel var att föreningen hade påstått att det förelåg fel i avloppsledningarna från alla de nya lägenheterna. Tingsrätten konstaterade att vittnena bara hade redogjort för fel i en av de nya lägenheterna och dömde därför i brist på ytterligare bevisning endast ut ersättning för felavhjälpandet för just denna lägenhet.

På entreprenörens sida fanns även motsvarande exempel. Bland annat hade entreprenören gjort gällande att föreningen hade brutit mot parternas avtal genom att underlåta att tillhandahålla garageplatser till de nya medlemmarna, vilket påstods ha orsakat entreprenören ekonomisk skada då det påverkade priset på de nya lägenheterna som entreprenören sålde. Enligt avtalet skulle föreningen ”i möjligaste mån och inom ramen för likabehandlingsprincipen tillse att garageplatser tillhandahålls de blivande bostadsrättshavarna till de nyproducerade lägenheterna.” Tingsrätten menade att detta inkluderade en skyldighet för föreningen att säga upp garageplatser som tidigare hade hyrts av externa hyresgäster, vilket inte hade skett. Enligt tingsrätten saknades dock bevisning om bland annat hur många platser som hade kunnat frigöras genom uppsägning av hyresgästernas platser och om det fanns ett eventuellt kösystem som skulle ha hindrat föreningen från att tilldela dessa platser till nya istället för befintliga medlemmar. Det var därför inte bevisat hur många av de nya bostadsrättsinnehavarna som hade kunnat få garageplatser om föreningen hade gjort det den skulle. Av dessa skäl ansåg domstolen att entreprenören inte bevisat att föreningens underlåtelse att säga upp de externa hyresgästernas garageplatser rent faktiskt hade lett till exakt den skada som påståtts.

Kommentar

Ovanstående exempel gör att detta rättsfall på ett bra sätt illustrerar vikten av att varje part (oavsett om denna är beställare eller entreprenör) framställer en så komplett bevisning som möjligt för sina krav. Utan bevisning avseende alla de delar där en part har bevisbördan för sina påståenden kan en domstol nämligen inte döma ut det belopp som parten har krävt. Det är inte helt ovanligt att en part lyckas bevisa att denne har rätt i sak (till exempel att det förelåg ett hinder eller ett likställt ÄTA-arbete) men att denne sedan stupar på målsnöret genom att inte ha tillräcklig bevisning för sina kostnader eller för att dessa kostnader beror på det man tvistar om.

Med anledning av det skärpta säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde – inte minst Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina – har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) föreslagit ett antal åtgärder för att stärka Sveriges totalförsvar. Till de föreslagna åtgärderna hör införandet av en modern variant av den civila byggindustrins beredskapsorganisation Byggnads- och reparationsberedskapen (BRB). Vi inleder vår nya artikelserie om byggbranschen vid krig med en genomgång av MSB:s förslag och hur den initiala reaktionen från Byggföretagen har sett ut.

Byggnads- och reparationsberedskapen

BRB fanns mellan 1944 och 2007 och hade till uppgift att under krig utföra bygg-, anläggnings- och reparationsarbeten för totalförsvaret. I princip alla stora svenska byggföretag var medlemmar i BRB. MSB föreslår nu att en sådan organisation ska återuppstå i en modern tappning, och med anledning av det har Byggföretagen startat upp ett beredskapsutskott i väntan på en ny förordning.

MSB:s förslag

MSB:s förslag är ett svar på regeringens uppdrag till myndigheten att utifrån olika hypotetiska ekonomiska anslagsnivåer föreslå åtgärder för att stärka det civila försvaret.

MSB konstaterar inledningsvis att en viktig del av den ryska krigföringen i Ukraina har varit att slå ut den ukrainska energiförsörjningen, bland annat genom återkommande robotangrepp mot energirelaterad infrastruktur. Ryska angrepp har skett även på annan samhällsviktig infrastruktur, exempelvis för vatten och värme. Vidare konstaterar MSB att Försvarsberedningen – som består av ledamöter från samtliga riksdagspartier, sakkunniga samt experter – har noterat att den ukrainska viljan och förmågan att reparera och återställa funktioner som helt eller delvis slagits ut har haft en stor betydelse för landets försvarsförmåga.

Beträffande svenska förhållanden bedömer MSB att det finns brister i den svenska förmågan att säkerställa flera av de viktigaste samhällsfunktionerna under krig, såsom tillgången till hälso- och sjukvård samt energi- och livsmedelsförsörjningen. Även transporter, inklusive en fungerande transportinfrastruktur, anses vara ett område där förbättringspotential finns. MSB framhåller att både det civila och militära försvaret är beroende av en fungerande byggnads-, reparations-, evakuerings-, och röjningsberedskap.

Det är mot den bakgrunden som MSB föreslår att Sveriges beredskapsförmåga inom bygg, reparation och röjning bör förstärkas med en modern variant av BRB. Som viktiga sektorer med potentiellt stora reparationsbehov i krig anges transport, energi och elektroniska kommunikationer.

Denna beredskapsförmåga bör enligt MSB baseras på en samordning och gemensam planering av de resurser för bygg, reparation och röjning som redan idag finns inom sektorerna transport, energiförsörjning och elektroniska kommunikationer. De befintliga resurserna återfinns inom dels de myndigheter som ansvarar för funktionaliteten i den aktuella infrastrukturen (såsom Trafikverket, Svenska Kraftnät och Post- och telestyrelsen), dels de företag som tillhandahåller bygg- och reparationstjänster till dessa myndigheter. Enligt MSB behöver en ansvarig huvudman för en modern BRB snarast pekas ut för att samordningen av de befintliga resurserna ska kunna påbörjas.

Nästa steg i beredningen av MSB:s förslag

Vidare uppger MSB att myndigheten förväntar sig att regeringen återkommer med en försvarspolitisk proposition till Riksdagen i höst. MSB har prioriterat införandet av BRB förhållandevis högt och det blir intressant att se om regeringen hörsammar det i sitt kommande arbete med försvarsanslagen.

Byggföretagens respons

Som en respons på MSB:s förslag har Byggföretagen valt att starta upp ett beredskapsutskott i väntan på en ny förordning om byggnads- och reparationsberedskapen. Tanken med utskottet är att byggföretag och berörda myndigheter ska jobba tillsammans med frågor om säkerhet och beredskap. Det nya nätverket har hittills träffats en gång för ett uppstartsmöte och exakt hur arbetet kommer att fortskrida kommer att tydliggöras framöver. Byggföretagen planerar i alla händelser att bidra med utbildningar och riktlinjer samt med samordningen och planeringen mellan myndigheter och andra beredskapsorganisationer.

Enligt det så kallade hyresundantaget omfattas inte förvärv av fastigheter eller hyra av lagen om offentlig upphandling (LOU). Det är inte ovanligt att avtal innehåller flera olika delar och där man behöver avgöra vad som är avtalets huvudsakliga syfte för att veta vilka upphandlingsrättsliga regler som ska tillämpas. I denna artikel redogör vi för ännu en ansökan om upphandlingsskadeavgift angående ett så kallat blandat kontrakt med inslag av både hyresavtal och uppförande av en ny byggnad.

Bakgrund

Konkurrensverket har nyligen gett in en ansökan till Förvaltningsrätten i Stockholm om att Nacka kommun ska betala tre miljoner kronor i upphandlingsskadeavgift enligt 21 kap. 1 § 3 lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU) (i dess lydelse innan den 1 januari 2024).

Fakta: Upphandlingsskadeavgift
Om upphandlande organisationer har brutit mot upphandlingslagstiftningen kan de som sanktion behöva betala en upphandlingsskadeavgift. En upphandlings­skadeavgift kan exempelvis utgå om den upphandlande organisationen har ingått ett avtal utan att annonsera upphandlingen, trots att detta krävdes (en så kallad otillåten direktupphandling).

Anledningen till ansökan är att Konkurrensverket anser att kommunen har genomfört en otillåten direktupphandling i strid med 10 kap. 1 § LOU genom att ha ingått ett hyreskontrakt för lokal utan föregående annonsering.

Bakgrunden till avtalet var att kommunen tidigare hyrt två lokaler för den kommunala gymnasieskolan och behövde utöka skolans lokaler. Hyresavtalen sades upp av kommunen för villkorsändring och därefter även av hyresvärden. Parterna ingick sedan ett nytt hyresavtal avseende samma lokaler som tidigare, men som nu även innefattade bland annat att hyresvärden skulle uppföra en ny byggnad om cirka 2 120 kvadratmeter i direkt anslutning till de befintliga skollokalerna.

Konkurrensverket anser att avtalet är att betrakta som ett byggentreprenadkontrakt som i sin tur ska upphandlas och annonseras i enlighet med LOU.

Kommunen menar å sin sida att avtalet är ett blandat kontrakt avseende ett hyresavtal med inslag av byggentreprenadarbeten och att det huvudsakliga syftet med avtalet inte är att uppföra en byggnad utan att hyra lokaler. Enligt kommunen omfattas avtalet därmed av hyresundantaget i 3 kap. 19 § LOU vilket innebär att kommunen inte varit skyldig att genomföra en annonserad upphandling.

Aktuell reglering

Enligt 3 kap. 19 § LOU gäller inte lagen om offentlig upphandling för kontrakt som avser förvärv av fastighet, arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt, tomträtt, servitutsrätt eller någon annan rätt till fastighet. Om en organisation som i övrigt omfattas av LOU exempelvis tecknar ett hyresavtal så omfattas detta förvärv därmed inte av den upphandlingsrättsliga lagstiftningen, och organisationen måste inte annonsera upphandlingen i förväg.

Det är dock vanligt att avtal innehåller flera olika komponenter, till exempel att hyresvärden dels utfäster sig att hyra ut en lokal, dels utfäster sig att utföra visst byggarbete avseende lokalen. 2 kap. LOU reglerar vad som gäller vid så kallade blandade kontrakt. Med ett blandat kontrakt avses antingen ett kontrakt som avser flera olika slag av upphandling (varor, tjänster eller byggentreprenader eller olika slag av tjänster) som alla regleras i LOU, eller kontrakt som avser dels upphandling som regleras i LOU, dels annan upphandling (2 kap. 1 § LOU). Blandade kontrakt kan vara delbara eller odelbara. I ett delbart blandat kontrakt kan de olika delarna av kontraktet hållas isär. Vid ett odelbart blandat kontrakt kan delarna däremot inte skiljas åt. Ett blandat kontrakt kan exempelvis vara odelbart om det av ekonomiska eller tekniska skäl är nödvändigt att ingå ett enda kontrakt (istället för att upphandla de olika delarna var för sig).

Om ett blandat kontrakt avser flera olika slag av upphandling som alla regleras i LOU ska upphandlingen genomföras i enlighet med bestämmelserna för det slag av upphandling som är huvudföremålet för kontraktet (2 kap. 2 § LOU).

Vid tilldelning av ett odelbart blandat kontrakt ska de bestämmelser som gäller för kontraktets huvudföremål tillämpas (2 kap. 12 § 1 LOU). Om det alltså är fråga om ett odelbart blandat kontrakt avseende dels lokalhyra, dels byggentreprenad, och det huvudsakliga syftet med kontraktet är utförandet av byggentreprenaden, ska avtalet upphandlas enligt LOU. Hyresundantaget i 3 kap. 19 § LOU är i sådana fall inte tillämpligt.

Kommentar

Vi har i en tidigare artikel skrivit om ett liknande och uppmärksammat fall som i slutändan tyvärr inte prövades i själva sakfrågan av kammarrätten på grund av att Konkurrensverket då hade gett in ansökan om upphandlingsskadeavgift för sent (se Kammarrätten i Sundsvalls dom den 18 april 2023 i mål nr 1044-22). I det målet hade en kommun ingått en transaktion bestående av tre rättshandlingar; ett överlåtelseavtal, ett köpebrev och ett hyresavtal. Frågan handlade om huruvida avtalets huvudsakliga syfte avsåg köp av fastighet eller de renoveringsarbeten som enligt överlåtelseavtalet även skulle utföras på fastigheten.

Förvaltningsrätten kom i sin prövning fram till att avtalen i transaktionen sammantaget utgjorde ett odelbart blandat kontrakt vars huvudföremål var ett byggentreprenadkontrakt enligt 1 kap. 9 § 1 LOU och därför skulle ha utannonserats i sin helhet (se Förvaltningsrätten i Luleås dom den 30 mars 2022 i mål nr 1638-21). Målet överklagades men prövades alltså inte i sak.

Det nu aktuella fallet skiljer sig visserligen från det tidigare då det nu endast är fråga om ett avtal (inte flera) där hyresvärdens åtagande att uppföra en ny byggnad framgår av en bilaga till avtalet. Frågan om vad som ska anses utgöra avtalets huvudföremål kommer förvaltningsrätten dock att behöva ta ställning till även i detta fall, då avtalet innehåller olika delar.

Det är inte sällan en svår gränsdragning mellan vad som huvudsakligen är en byggentreprenad och vad som huvudsakligen är hyra. Från ett praktiskt perspektiv är det självklart viktigt att kunna tillämpa reglerna rätt, om inte annat för att minska risken för en upphandlingsskadeavgift. Eftersom det finns ett behov av vägledande avgöranden gällande blandade kontrakt och hyresundantaget kommer vi att bevaka Konkurrensverkets nya ansökan och hoppas att det prövas i sak, inte bara av förvaltningsrätten utan så småningom även av kammarrätten.

Entreprenadkontrakt som upphandlas av myndigheter inkorporerar ofta standardavtalen AB 04/ABT 06 som avtalsinnehåll. Standardavtalen AB 04/ABT 06 innehåller en klausul i kap. 6 § 3 som innebär att avtalade priser kan ändras i vissa undantags­situationer. Det är dock oklart hur denna bestämmelse förhåller sig till begränsningar i den upphandlingsrättsliga lagstiftningen, vilket aktualiserats i en ansökan om upphandlingsskadeavgift som nyligen getts in av Konkurrensverket.   

Bakgrund

Om Konkurrensverket bedömer att en upphandlande myndighet har brutit mot reglerna om offentlig upphandling har verket möjlighet att vända sig till förvaltningsrätten och ansöka om att den upphandlande myndigheten ska betala en upphandlingsskadeavgift.

Konkurrensverket har nyligen ansökt om att Trafiknämnden i Region Stockholm (Trafiknämnden) ska betala en upphandlingsskadeavgift om 10 miljoner kronor. Skälet till det är att Trafiknämnden träffat ett tilläggsavtal med en leverantör varigenom ett upphandlat entreprenadkontrakt ändrats på flera sätt. Tilläggsavtalet har bland annat inneburit följande villkorsändringar:

1. 1. Leverantören fick rätt till prisökningar som uppkommit innan den 1 januari 2023, till ett uppskattat värde om cirka 100 miljoner kronor.
   2. Ersättningsmodellen ändrades. Enligt ursprungsavtalet gällde en ersättningsmodell med fast pris men enligt tilläggsavtalet övergick ersättningsmodellen till löpande räkning avseende arbeten från och med den 1 januari 2023. Trafiknämnden har uppskattat värdet på de prisökningar som ersätts enligt den nya ersättningsmodellen till cirka 200 miljoner kronor.

Enligt Konkurrensverket strider de ovanstående ändringarna var för sig mot upphandlingsrätten.  Konkurrensverket menar således att det saknats förutsättningar att ingå tilläggsavtalet och att det därmed utgör en otillåten direktupphandling.

Trafiknämnden menar dock att det har inträffat oförutsebara yttre omständigheter (bland annat kriget i Ukraina, Covid-19 och skenande materialkostnader) som lett till väsentliga prisökningar för leverantören. Dessa omständigheter har enligt Trafiknämnden inneburit att ABT 06 kap. 6 § 3 samt vissa undantagsbestämmelser i lagen om offentlig upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) varit tillämpliga och att Trafiknämnden därför har fått ingå tilläggsavtalet.

Detta fall aktualiserar flera intressanta frågor men i denna artikel kommer vi fokusera på det Konkurrensverket gjort gällande avseende ABT 06 kap. 6 § 3 och motsvarande reglering i det aktuella avtalet i förhållande till vissa bestämmelser i upphandlingsrätten.

AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3

Enligt ABT 06 kap. 6 § 3 kan avtalade priser ändras på grund av vissa typer av oförutsebara kostnadsändringar som väsentligt påverkar kostanden för hela entreprenaden, bland annat vid vissa onormala prisförändringar. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Avtalat pris skall ändras med hänsyn till dels kostnadsändring på grund av myndighets åtgärd, dels kostnadsändring som är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, dels kostnadsändring som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden. Ändring av det avtalade priset skall dock ske endast om kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkar hela kostnaden för entreprenaden.”

Något förenklat innebär bestämmelsen att entreprenören i ett första led behöver visa att det finns en kostnadsförändring och att den är orsakad av någon av de omständigheter som räknas upp i bestämmelsen, för att därefter i ett andra led också visa att kostnadsförändringen varit oförutsebar samt att den väsentligt påverkat kostnaderna för hela entreprenaden. Om så är fallet ska det avtalade priset (till exempel ett avtalat fast pris för entreprenaden) ändras.

När kan ett upphandlat entreprenadkontrakt ändras?

Kontraktsrätten och upphandlingsrätten

Bestämmelsen i AB 04 och ABT 06 är i grund och botten kontraktsrättslig. Kontraktsrätten är något förenklat det rättsområde som behandlar förhållandet mellan två parter i ett avtal. Offentliga aktörer måste dock även förhålla sig till upphandlingsrätten, vilket förenklat är det rättsområde som styr hur och när sådana aktörer får ingå eller ändra avtal med leverantörer. Upphandlingsrätten syftar till att främja ett effektivt användande av skattemedel, vilket bland annat innebär att offentliga aktörer ska ingå avtal med den leverantör som utifrån kostnads- och kvalitetshänseende är bäst lämpad att utföra tjänsten eller leverera produkten.

Det innebär att en offentlig beställare inte bara måste fråga sig om ett visst agerande är tillåtet enligt kontraktsrätten, utan också om agerandet är tillåtet enligt upphandlingsrätten. Till exempel har två kommersiella privata avtalsparter en stor frihet att ändra ett ingånget avtal. Om den ena parten däremot är en offentlig aktör finns det upphandlingsregler som kan hindra avtalet från att ändras utan föregående upphandling. Det finns dock ett visst upphandlingsrättsligt utrymme att ändra avtal utan krav på ny upphandling, vilket utvecklas nedan.

Ändrings- eller optionsklausuler

Enligt upphandlingsrättlig lagstiftning får ett offentligt upphandlat kontrakt ändras i enlighet med en ändringsklausul om klausulen fanns med i upphandlingsdokumenten i den ursprungliga upphandlingen och klausulen klart, exakt och entydigt beskriver under vilka förutsättningar den kan tillämpas. Dessutom ska omfattningen och arten av de tilltänkta ändringarna framgå av ändringsklausulen. Ändringen får dock aldrig ändra det ursprungliga kontraktets övergripande karaktär (16 kap. § 10 LUF, motsvarande bestämmelse finns i 17 kap. 10 § lagen om offentlig upphandling).

I det aktuella fallet menar Trafiknämnden att ursprungsavtalet innehöll en ändringsklausul baserad på ABT 06 kap. 6 § 3 och att ändringarna varit tillåtliga både enligt ändringsklausulen och upphandlingsrätten. Konkurrensverket anser dock att avtalsregleringen inte uppfyller lagens krav på klarhet, exakthet och tydlighet utan istället är baserad på ”subjektiva och vaga begrepp som saknar klar definition och vedertagen innebörd”. Konkurrensverket gör även gällande att regleringen ger en närmast obegränsad frihet att ändra priser i ett avtal vilket inte uppfyller de krav som ställs på en ändringsklausul i 16 kap. § 10 LUF.

Oförutsebara omständigheter

Ett offentligt upphandlat kontrakt får även ändras utan en ny upphandling om behovet av ändringen beror på omständigheter som den upphandlande enheten varken förutsåg eller borde ha förutsett vid beslutet att tilldela kontraktet och ändringen inte medför att kontraktets övergripande karaktär ändras (16 kap. § 12 LUF). Undantagsbestämmelsen kräver att det finns ett orsakssamband mellan de oförutsebara omständigheterna och behovet av ändringen. Detta kan jämföras med ABT 06 kap. 6 § 3 där det också krävs ett orsakssamband mellan kostnadsförändringen och de omständigheter som räknas upp i bestämmelsen.

I det aktuella fallet har Konkurrensverket inte ifrågasatt att coronapandemin och kriget i Ukraina varit oförutsebara omständigheter. Däremot ifrågasätter Konkurrensverket bland annat att de ökade materialkostnaderna varit oförutsebara. Kravet på orsakssamband innebär dock, enligt Konkurrensverket, att varje del av ersättningen måste kunna härledas till en oförutsebar omständighet. Trots att det fanns vissa oförutsebara omständigheter har Konkurrensverket därför gjort gällande att Trafiknämnden inte visat att det föreligger ett orsakssamband mellan varje omständighet (exempelvis pandemin) och behovet av att ge leverantören ersättning för prisökningar. Därtill har Konkurrensverket gjort gällande att kontraktets övergripande karaktär ändrats.

Detta kan jämföras med förvaltningsrätten i Härnösands avgörande i mål 782-23 där en kommun träffat ett ändringsavtal med en entreprenör gällande prisjusteringar mot bakgrund av kostnadsökningarna på drivmedel. I det fallet konstaterade rätten att ändringsavtalet visserligen tecknats innan Rysslands invasion av Ukraina, och att det i och för sig var en oförutsebar omständighet, men att kommunen inte visat att det förelåg ett orsakssamband mellan invasionen och de ökade drivmedelspriserna. Förvaltningsrätten ansåg därför att den del av avtalet som avsåg prisjusteringar var ogiltig.

Kommentar

Prisjusteringsklausulen i AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 är högaktuell och diskuteras mellan många beställare och entreprenörer runt om i landet. Bestämmelsen är inte helt lätt att tillämpa i praktiken och som Konkurrensverkets ansökan visar medför begränsningarna i den upphandlingsrättsliga lagstiftningen ännu fler utmaningar i offentligt upphandlade kontrakt.

Som redovisats ovan påstår Konkurrensverket att ”regleringen” som är baserad på ABT 06 kap. 6 § 3 inte uppfyller de upphandlingsrättsliga krav som ställs på en ändringsklausul i 16 kap. § 10 LUF. Resonemanget innebär att parter i ett offentligt upphandlat kontrakt med motsvarande avtalsreglering inte kan hänvisa till bestämmelsen i 16 kap. § 10 LUF, utan måste kunna visa att det på någon annan upphandlingsrättslig grund finns stöd för att ändra det ursprungliga avtalet.

Som angetts ovan kan en sådan alternativ upphandlingsrättslig ändringsgrund vara att det med hänsyn till oförutsebara omständigheter finns behov av att ändra avtalet (16 kap. § 12 LUF). Det är i så fall den upphandlande myndigheten som i ett eventuellt upphandlingsrättsligt mål har bevisbördan för att avtalsändringen har stöd i det upphandlingsrättsliga regelverket.

Undantagsbestämmelsen i 16 kap. § 12 LUF kräver att det finns ett orsakssamband mellan de oförutsebara omständigheterna och behovet av ändringen. Konkurrensverket gör i ansökan gällande att det inte är tillräckligt att hävda att det exempelvis är ”allmänt vedertaget att kriget i Ukraina har lett till ökade kostnader på flertal områden”. Detta ligger även i linje med domen från förvaltningsrätten i Härnösand där det inte var visat att det förelåg ett orsakssamband mellan invasionen och de ökade drivmedelspriserna. I det målet hade kommunen dock inte fört fram någon bevisning till stöd för orsakssambandet. Det är således oklart vilka krav på bevisningen som kan ställas.

Det är viktigt att komma ihåg att ansökan om upphandlingsskadeavgift endast speglar Konkurrensverkets uppfattning av hur det upphandlingsrättsliga regelverket ska förstås, det återstår att se hur domstolen bedömer ansökan. Konkurrensverkets ansökan visar dock att det kan vara av stor vikt för offentliga beställare att säkra bevisning gällande konstadsförändringar och vad som orsakat desamma, även om parterna har samsyn och vill träffa en överenskommelse om hur prisökningarna ska hanteras.

Av standardregleringen av tvistlösning i AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1 följer att tvist ska avgöras av allmän domstol om det omtvistade värdet inte uppenbart överstiger 150 prisbasbelopp. I annat fall ska tvist avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. I denna artikel tittar vi närmare på när det kan finnas anledning att ändra tvistlösningsmodellen och vad man i sådana fall bör tänka på.

Fördelar med att göra ett aktivt val

Vid all förhandling av avtal utifrån standardavtalen AB 04 och ABT 06 är det klokt att särskilt fundera på hur man vill att eventuella tvister i anledning av avtalet ska lösas. Det kan nämligen finnas goda skäl för att avtala om en annan ordning än den som följer av standardavtalen. Inte minst på grund av att beloppströskeln i AB 04 och ABT 06:s tvistelösningsbestämmelse kan leda till gränsdragningssvårigheter. Vi kommer i denna artikel att titta närmare på vilka frågor man bör ta ställning till utifrån standardavtalens tvistlösnings­bestämmelser.

Gränsdragningsproblem vid tillämpning av AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1

Enligt tvistlösningsbestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1 följer att tvist på grund av kontraktet ska avgöras av allmän domstol, om det omtvistade beloppet inte uppenbart överstiger 150 prisbasbelopp, exklusive mervärdesskatt. I annat fall ska tvist avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Med prisbasbelopp avses prisbasbeloppet vid tidpunkten för väckande av talan. I skrivande stund är 150 prisbasbelopp 8 595 000 kronor.

Bestämmelsen föreskriver alltså två helt olika förfaranden beroende på om tvisten ligger över eller under beloppsgränsen. Denna typ av tvistlösningsbestämmelser riskerar att skapa problem när det gäller gränsdragningen mellan vilka tvister som ska lösas i allmän domstol respektive skiljenämnd. Det är dessutom sällan ett aktivt önskemål från parterna själva att dela upp en tvistlösningsklausul på detta sätt, utan standardbestämmelsens utformning är snarare en mellanväg anpassad för parter som inte gör ett aktivt val vid avtalets ingående. Att bestämmelsen är så pass bred gör tyvärr att den ibland kan leda till att man tvingas in i en icke önskvärd tvistlösningsmodell, vilket kan få stora konsekvenser.

För att undvika en situation där man är osäker på var tvisten ska lösas kan det därför vara bra att istället avtala om att samtliga tvister (oavsett belopp) ska lösas i antingen allmän domstol eller skiljenämnd. Det är nämligen ofta att föredra att i förväg aktivt ta ställning till hur man vill att tvister ska lösas mellan parterna, istället för att låta valet av tvistlösningsform vara beroende av inte helt tydliga parametrar såsom en beloppströskel.

Tips vid särreglering av AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1

Som vi tidigare skrivit i denna artikelserie är ofta den största frågan att ta ställning till om eventuella framtida tvister ska lösas av allmän domstol eller en skiljenämnd.

Om man landar i att man vill lösa eventuella tvister genom allmän domstol är det bra att i nästa steg fundera på om man vill avtala om att en viss tingsrätt ska vara första instans. Det kan vara klokt om parterna i förväg vill säkerställa att tvisten exempelvis avgörs på samma ort som entreprenaden är belägen eller på den ort som någon av parterna eller bägge parter har sitt säte.

Om man däremot landar i att man vill lösa eventuella framtida tvister genom skiljeförfarande är det bra att i nästa steg fundera på vilka regler som ska gälla för skiljeförfarandet och om man vill att tvisten ska lösas vid ett visst skiljedomsinstitut eller inte.

Enligt AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1 gäller att tvist ska avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF). Detta brukar även kallas för ett ad hoc-förfarande, vilket är ett skiljeförfarande där parterna inte har avtalat om att tvisten ska lösas enligt ett visst skiljedomsinstituts skiljedomsregler.

LSF innehåller vissa grundläggande regler om till exempel skiljeavtalet, förfarandet och hur man klandrar en skiljedom. LSF reglerar dock inte förfarandet i någon närmare detalj. Det blir då upp till den enskilda skiljenämnden att besluta hur förfarandet ska gå till, oftast med utgångspunkt i de regler som gäller för allmän domstol. Detta kan vara önskvärt för vissa parter, medan andra föredrar en högre grad av reglering och förutsebarhet, vilket kan uppnås genom att avtala om att skiljeförfarandet ska hanteras enligt ett skiljedomsinstituts skiljedomsregler. I Sverige är det exempelvis vanligt att avtala om att tvisten ska avgöras enligt skiljedomsreglerna för SCC Skiljedomsinstitut, vilket är Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut.

Skiljedomsinstitut har egna kompletta regelverk som är mer omfattande än LSF, vilket gör att förfarandet blir mer förutsebart. Man får en bättre möjlighet att förutspå hur lång tid förfarandet kommer ta och man kan också förutse kostnaden för förfarandet på ett annat sätt än i ett förfarande enligt LSF. Ett skiljedomsinstitut sköter även administrationen av ärendet mot en avgift och kan bland annat hjälpa till med att utse skiljedomare. Instituten har även ofta olika modeller för skiljeförfaranden som är anpassade för olika typer av tvister, exempelvis förenklade skilje­förfaranden som avgörs snabbare och av en ensam skiljedomare. Om man vill att skiljeförfarandet ska hanteras av ett visst skiljedomsinstitut måste detta tydligt framgå av avtalet. Vanligtvis har skiljedomsinstitut tagit fram egna skiljeklausulmallar som kan användas om man vill avtala om att tvister ska lösas enligt skiljedomsinstitutets skiljedomsregler. Sådana mallar brukar finnas tillgängliga på skiljedomsinstitutets webbplats.

Det är i en skiljeklausul även möjligt att avtala om exempelvis hur många skiljedomare som ska avgöra tvisten samt andra detaljer såsom språket för skiljeförfarande, sekretess och vilket lands lag som ska tillämpas.

Avslutningsvis kan det nämnas att det också kan vara bra att ta ställning till om eventuella tvister i första hand ska försöka lösas genom medling. Medling innebär att en oberoende fristående part försöker hjälpa de tvistande parterna att frivilligt nå en lösning på tvisten. I så fall krävs en kombinationsklausul där parterna exempelvis kommer överens om att tvister i första hand ska försöka lösas tvisten genom medling och i andra hand ska lösas genom skiljeförfarande. Dessutom behöver formerna för medlingen klargöras. Vissa skiljedomsinstitut har särskilda regelverk för medling, till exempel Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut.

Slutsats

Oavsett hur man vill att eventuella framtida tvister ska lösas för ett visst entreprenadavtal kan det vara bra att ta ställning i frågan och fundera över om och hur man önskar att särreglera standard­bestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1. Tydlighet är A och O och en tydligt utformad tvistlösnings­klausul är väl investerad tid som gör att man kan slippa fundera över vissa praktiska och processuella frågor när en tvist redan har uppstått.

Om man väljer att frångå vad som annars gäller enligt standardbestämmelsen behöver man dock vara försiktig med hur man utformar regleringen i sitt avtal. Om särregleringen utformas på ett otydligt sätt riskerar den nämligen att stjälpa mer än hjälpa. Vår rekommendation är därför att alltid rådgöra med en advokat vid utformning av en tvistlösningsklausul.

Vi har tidigare skrivit om Boverkets översyn av verkets byggregler som sker inom ramen för projektet ”Möjligheternas byggregler”. Nu har remissperioden för majoriteten av de reviderade och nya regler som ingår i projektet gått ut. På grund av ett stort engagemang från remissinstanserna har Boverket beslutat att flytta fram ikraftträdandet av de nya reglerna till den 1 januari 2025.

Syftet med översynen av Boverkets byggregler är att skapa ett mer konsekvent och tidsneutralt regelverk. Boverket vill också göra reglerna mer flexibla, funktionsorienterande och innovations­vänliga samt undvika hänvisningar till tekniska lösningar och standarder från andra myndigheter och organisationer.

De nya och reviderade byggreglerna som tagits fram av Boverket inom ramen för översynen har i omgångar remitterats av myndigheten för synpunkter från bland annat myndigheter, företag och intresseorganisationer. Under sensommaren 2023 gick remissperioden för majoriteten av de nya byggreglerna ut. Undantaget är de uppdaterade reglerna om energihushållning där Boverket ännu inte lämnat några regelförslag på remiss eftersom myndigheten inväntar ett beslut från EU angående ett omarbetat direktiv avseende byggnaders energiprestanda.

Responsen från remissinstanserna har varit omfattande och Boverket har fått in cirka 1400 remissvar. Flera remissinstanser har uttryckt kritik mot ändringsförslagen, men det har även framförts positiva kommentarer. Exempelvis är vissa positiva till den föreslagna minskade detaljregleringen, medan andra påstår att de föreslagna reglerna är otydliga och oförutsebara.

För att ha möjlighet att gå igenom och överväga alla remissvar har Boverket beslutat att flytta fram tidplanen för de nya byggreglernas ikraftträdande från den 1 juli 2024 till den 1 januari 2025. Innan ikraftträdandet kommer Boverket att publicera konsekvensanalyser där ett urval av remissinstansernas synpunkter kommer att redovisas tillsammans med Boverkets ställningstaganden avseende de nya reglerna. Detta planeras att ske efter årsskiftet.

Efter det ökade antalet sprängdåd i samhället har det i media uppmärksammats att en stor del av de använda sprängämnena kan spåras till laglig verksamhet. Inom bygg- och gruvindustrin har sprängämnen och andra explosiva varor ett viktigt och lagligt användningsområde. Stölder från byggarbetsplatser och transporter är dock alltför vanliga, vilket är en stor utmaning för både byggsektorn och samhället i stort. För att strypa de kriminellas tillgång till explosiva varor ser regeringen över regelverket.

Hur regleras användningen av sprängämnen?

Lagen om brandfarliga och explosiva varor (”LBE”) reglerar hanteringen av sprängämnen. Lagen har både ett skyddssyfte och ett brottsförebyggande syfte.

Hantering av explosiva varor är som utgångspunkt tillståndspliktig. Enligt 16 § LBE behöver bland annat den som hanterar, överför eller importerar explosiva varor ansöka om tillstånd. Med hantering avses bland annat förvaring, transport och användning.

I samband med att lagen skärptes 2021 infördes i 19 § LBE även en lämplighetsprövning av den som söker tillstånd att hantera sprängmedel. All personal som kommer ta del i verksamheten med explosiva varor ska anmälas till tillståndsmyndigheten, som ska pröva om den som söker är lämplig för uppdraget.

Som huvudregel är det kommunen där varorna ska hanteras som prövar frågan om tillstånd. Den myndighet som prövar tillståndsfrågor ska även inom sitt verksamhetsområde ha tillsyn över att lagen, föreskrifter och beslut följs enligt 21 § LBE.

En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten har även rätt att göra platsbesök, göra undersökningar och ta prover. Enligt 25 § LBE kan myndigheten också meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna ska efterlevas. Sådana förelägganden eller förbud kan förenas med vite.

Vid myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) uppföljning under 2022 har det dock framkommit att ungefär hälften av kommunerna efterlyser vägledning gällande tillståndsprövning och tillsyn. Några kommuner har även svarat att någon tillsyn inte genomförs på grund av resursbrist.

Förvaring av explosiva varor

MSB har i föreskrifter (MSBFS 2019:1) reglerat hur förvaring av explosiva varor närmare ska ske. Explosiva varor ska förvaras i förråd och det ska föras dagbok med uppgifter om mängden explosiva varor som förvaras i varje förråd. Ett förråd måste vara skyddat så att obehöriga inte kan komma åt eller påverka de explosiva varorna. Nivån på tillträdesskyddet beror på varornas begärlighetsgrad, som delats upp i tre olika nivåer. Mycket stöldbegärliga varor ska ha ett skydd som motstår angrepp med handhållna och elektiska verktyg i minst 80 minuter.

Regelverket är omfattande och komplext, det innehåller även bestämmelser om bland annat avstånd till skyddsobjekt, brand- och åskskydd, skyltning och tillfällig förvaring.

Ansvarsregler

Det finns även ansvarsregler i 28–29 a §§ LBE. Den som har ansvar för varorna ska försöka förhindra stöld av varorna eller sabotage. Den som inte gör detta kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Vid brott mot övriga bestämmelser kan böter bli aktuellt.

Även den som utan tillstånd hanterar, överför, importerar eller exporterar explosiva varor kan dömas till böter eller fängelse. Om brottet är grovt är straffskalan två till fem års fängelse. Vid bedömningen av om brottet ska anses grovt ska hänsyn tas till bland annat om hanteringen skett i sådan miljö att varan typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning enligt 29 a § LBE.

Regeringens föreslagna åtgärder mot sprängdåd

Efter att antalet sprängningar ökat har regeringen sett ett behov av att strypa de kriminellas tillgång till explosiva varor.

I oktober 2023 beslutade regeringen därför att ge myndigheterna som ingår i nationellt forum för sprängämnessäkerhet i uppdrag att driva på, intensifiera och utveckla arbetet med att förebygga och förhindra illegala sprängningar. I uppdraget ingår följande:

• Vidta åtgärder för att stärka efterlevnaden av befintliga regelverk.
• Föreslå åtgärder för att förhindra illegal hantering av sprängämnen.
• Identifiera sårbarheter som gör att sprängämnen riskerar att hamna i kriminella händer och vidta skyndsamma åtgärder för att hindra detta.
• Bedöma möjliga metoder för märkning av sprängämnen.
• Stärka samarbetet med kommunerna och relevanta aktörer inom berörda branscher.
• Stärka det internationella samarbetet på området.

En delredovisning ska lämnas senast den 12 januari 2024 och slutredovisningen ska lämnas senast den 1 oktober 2024.

Därutöver har regeringen beslutat att införa ett nationellt tillståndsregister för explosiva varor, vilket ska hanteras i ett snabbspår. Målsättningen är att ha ett ändamålsenligt register på plats redan den 1 juli 2024. Registret antas kunna ge en bättre bild över de sprängämnen som finns och motverka att de hamnar i orätta händer.

Kommentar

Det är allvarligt att kommunerna saknar tillräcklig vägledning för att kunna utföra sitt tillstånds- och tillsynsarbete samt att det i vissa fall saknas resurser för att kunna utöva tillsyn. Samtidigt kan det antas att aktörer som bedriver tillståndspliktig verksamhet ogärna medger om regler inte följts eller att stölder ägt rum då det skulle kunna påverka tillståndet. Detta i kombination med att kommunernas tillsyn i vissa fall är bristfällig medför att det finns ett stort behov av att förstärka efterlevnaden av det befintliga regelverket.

Det är även positivt med en översyn av regelverket och att ett nationellt register införs. Aktörerna som hanterar explosiva varor dagligen känner till de praktiska utmaningarna och behoven, vilket är värdefullt för att kunna förbättra regelverket och dess efterlevnad. Det är därför viktigt att samarbetet med aktörerna inom berörda branscher, däribland byggbranschen, förstärks.

I september inträffade ett stort jordskred utanför Stenungsund i Västra Götaland. Delar av en motorväg och flera industribyggnader flyttades plötsligt långt. Det påverkade området var hela 700 meter långt och 200 meter brett. Även om detta jordskred var ovanligt stort så är jordskred av varierande grad inte ovanliga i delar av Sverige. I denna artikel går vi igenom vem som ansvarar för jordskredsskador som uppkommer på, eller i samband med, en entreprenad.

Jordskred som orsakar skada på entreprenaden

Enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 1 bär entreprenören under entreprenadtiden normalt risken för skada på ej avlämnad del av entreprenaden. Det innebär att om entreprenaden innan avlämnandet helt eller delvis förstörs så måste entreprenören som huvudregel på egen bekostnad göra om arbetet.

Bestämmelsens tredje stycke anger dock att entreprenören inte ansvarar för skada på entreprenaden som beror på bland annat naturkatastrofer eller liknande omständigheter. Om ett jordskred anses vara en naturkatastrof eller liknande omständighet innebär det att entreprenören får ersättning för att reparera skadorna på entreprenaden. Det tredje stycket är däremot inte tillämpligt för skador på hjälpmedel. Entreprenören behöver alltså själv fortfarande ersätta de maskiner och andra hjälpmedel som skadats i skredet.

Skadestånd inom avtalsförhållandet

Parternas skadeståndsansvar i förhållande till varandra regleras huvudsakligen i AB 04/ABT 06 kap. 5 §§ 8–11. Hur reglerna kan tillämpas vid jordskredsskador beror på den specifika entreprenaden och vad som orsakade jordskredet. Nedan beskrivs några tänkbara tillämpnings­sätt.

Säg att beställaren har tillhandahållit uppgifter om markförhållandena på arbetsområdet. Uppgifterna anger felaktigt att det är en extremt låg risk för jordskred i marken i arbetsområdet. Entreprenören har planerat och utfört arbetet utifrån beställarens lämnade uppgift, vilket har lett till att ett jordskred inträffat. Beställaren ansvarar enligt AB 04/ABT 06 kap. 1 § 6 för den lämnade uppgiften. Om beställaren har varit vårdslös vid uppgiftslämnandet kan denne enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 9 eller kap. 5 § 11 vara skyldig att ersätta entreprenören för de skador som uppstått. Beställaren kan alltså bli skyldig att exempelvis ersätta de maskiner och andra hjälpmedel som skadats i skredet.

På motsvarande sätt kan entreprenören bli skadeståndsskyldig om denne i sitt arbete inte tar hänsyn till de markförhållanden som angetts i beställarens handlingar eller som hade kunnat förutsättas vid en fackmässig bedömning av arbetsområdet (kravet på en fackmässig bedömning följer av AB 04 kap. 1 § 8 AB 04 och ABT 06 kap. 1 § 9).

Säg till exempel att entreprenören ska packa grus vid ett släntkrön. Beställaren har angett i förfrågningsunderlaget att det på grund av rådande markförhållanden är hög risk för jordskred. En meter tjock packad grusfyllning väger cirka två ton per kvadratmeter, vilket motsvarar belastningen av ett tvåvåningshus. Entreprenören säkerställer inte att markkrönet klarar av den ökade belastningen och orsakar därigenom ett jordskred. Entreprenören kan i så fall vara skyldig att ersätta beställarens skador (till exempel skador på beställarens befintliga egendom eller ersättning som beställaren måste utge till sidoentreprenörer vars arbeten och hjälpmedel skadats i skredet). Skadeståndsansvaret kan baseras på AB 04/ABT 06 kap. 5 §§ 8, 9 eller 11, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Skadestånd i förhållande till tredje man

Enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 13 ska entreprenören som huvudregel ersätta beställaren för beställarens skadeståndsskyldighet till tredje man, om tredje mans skador uppstått till följd av entreprenaden. Om entreprenaden orsakat ett jordskred, som i sin tur orsakat skador för tredje man (till exempel en granne till arbetsområdet), ska entreprenören alltså som utgångspunkt ersätta beställaren för det skadestånd som denne måste betala till tredje man.

Bestämmelsens andra stycke innehåller dock ett undantag för situationer där entreprenören kan bevisa att denne inte rimligen hade kunnat förebygga eller begränsa skadan. Om entreprenören kan visa att denne inte kunnat undvika eller begränsa jordskredet slipper den alltså ersätta beställaren.

Andra entreprenadrättsliga följder av jordskred

Majoriteten av paragraferna ovan rör endast ansvar för uppkomna skador. Ett jordskred kan också ha andra entreprenadrättsliga konsekvenser.

Som jordskredet i Stenungsund visat kan exempelvis vägar förstöras genom jordskred. Detta kan leda till att en entreprenör har svårt att leverera material till en oskadad entreprenad i området. Entreprenören kan i så fall under vissa förutsättningar ha rätt till tidsförlängning (se AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 punkt 5). Ett jordskred kan dessutom påverka förutsättningarna för entreprenaden på ett sådant sätt att entreprenören har rätt till ersättning för likställda ÄTA-arbeten enligt AB 04/ABT 06 kap. 2 § 4.

Det är också möjligt att en part i en entreprenad inte bara vill ha ersättning för de skador eller det merarbete som uppkommit genom jordskredet, utan vill avbryta hela entreprenaden. Parten kan under vissa förutsättningar häva en entreprenad som drabbats av ett jordskred (se AB 04/ABT 06 kap. 8 § 1 punkt 9 och 11 samt kap. 8 § 2 punkt 7 och 9).

Avslutningsvis

Som framgått ovan är det en komplex fråga vem som ansvarar för skador som uppstått på grund av ett jordskred. I verkligheten kan det dessutom finnas flera samverkande orsaker till jordskredet. Det är till exempel tänkbart att beställaren har tagit fram en markundersökning som underskattar risken för jordskred, att entreprenören har valt en riskabel arbetsmetod som inte vore lämplig ens under de förhållanden som angetts i beställarens markundersökning samt att markförhållandena dessutom försämrats under entreprenadtiden på grund av ovanliga skyfall. Ansvarsfrågan blir i så fall än mer komplicerad.

Det kan även vara oklart vad ett jordskred har för andra entreprenadrättsliga konsekvenser, till exempel om entreprenören har rätt till tidsförlängning eller ytterligare ersättning för det merarbete som uppkommer på grund av jordskredet. Vid osäkerheter om vem som ansvarar för, eller bär risken för, ett jordskred kan det alltid vara klokt att konsultera en jurist.

Högsta domstolen har nyligen prövat ett mål om skadelidandes möjlighet att få ersättning direkt av skadevållarens försäkringsbolag. I målet har Högsta domstolen för det första prövat vad en tidigare dom om försäkringsbolagets ersättningsansvar har för betydelse i det senare målet. Domstolen ställdes även inför frågan om entreprenören agerat så pass vårdslöst att de skador som denne orsakat inte skulle täckas av dess försäkring.   

Bakgrund till målet

Målet har sin bakgrund i en brand i en äldre träbyggnad som uppstod efter att entreprenören använt sig av en varmluftspistol för att avlägsna gammal färg. Branden gav upphov till omfattande skador. Beställarens försäkringsbolag bekostade återställandet och väckte därefter regresstalan mot entreprenörens försäkringsbolag – eftersom entreprenören försatts i konkurs – för att återfå del av beloppet.

Vi har i en tidigare artikel skrivit om Göta hovrätts prövning av tvisten. Hovrätten ansåg att entreprenörens försäkringsbolag inte hade lyckats visa att undantagen i försäkringsvillkoren var tillämpliga, varför entreprenörens försäkringsbolag förpliktades att utge ersättning. Målet har nu prövats av Högsta domstolen som ändrade hovrättens dom och ogillade talan.

Högsta domstolen har i avgörandet bland annat prövat vilken betydelse en tidigare dom har för direktkravsrätten samt om entreprenören kan anses ha agerat grovt vårdslöst.

Nedan redogörs för Högsta domstolens bedömning i mål T 2755-22.

Direktkravsrätten

Innan entreprenörens konkursutbrott hade entreprenören själv väckt talan mot sitt försäkringsbolag för att få rätt till försäkringsersättning, men förlorat målet. Domen vann laga kraft.

Huvudregeln beträffande direktkravsrätten vid den försäkrades konkurs är att den skadelidande inte ska komma i vare sig bättre eller sämre läge än den försäkrade. Den skadelidande, det vill säga beställarens försäkringsbolag i detta fall, får därför den rätt till ersättning som avtalet ger den försäkrade, det vill säga entreprenören, varken mer eller mindre, om något annat inte följer av lagen eller försäkringsvillkoren.

Eftersom en domstol redan ogillat entreprenörens begäran om försäkringsersättning ställdes Högsta domstolen inför frågan vilken betydelse den tidigare domen skulle ha i den efterföljande rättegången där beställarens försäkringsbolag väckte talan mot entreprenörens försäkringsbolag.

Högsta domstolen ansåg dock att det vore för långtgående att låta direktkravställaren (beställarens försäkringsbolag) bli bunden av hur entreprenören lagt upp sin talan i den tidigare processen. Den tidigare domen ansågs därför bara ha betydelse som bevisning i den senare processen. Detta innebär att domen kan ha viss betydelse i en senare rättegång men att rätten ändå ska göra en egen bedömning av vad som hänt och vilken rättslig betydelse det har. Den tidigare domen i målet mellan entreprenören och dess försäkringsbolag var därmed inte rättsligt bindande i den senare rättegången.

Frågan om entreprenören agerat grov vårdslöst

Huvudfrågan i målet var om entreprenören agerat grovt vårdslöst. Om så var fallet skulle försäkringsskyddet bortfalla, vilket innebär att beställarens försäkringsbolag hade saknat rätt till ersättning från entreprenörens försäkringsbolag.

Begreppet grov vårdslöshet är inte preciserat i försäkringsavtalslagen. Avsikten är att det ska ges samma innehåll som annars på försäkringsrättens område. Vanligen krävs att vårdslösheten är av mycket allvarligt slag för att den ska betecknas som grov. Främst handlar det om fall som ligger nära ett uppsåtligt/avsiktligt handlande; det har krävts att det är fråga om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans som medför en avsevärd risk för skada.

Parterna var överens om det huvudsakliga händelseförloppet och att skadan orsakats av den varmluftspistol som använts för färgborttagning. I målet framkom att det var branschpraxis att använda varmluftspistol för borttagning av färg på svåråtkomliga ytor där andra verktyg och enbart manuell skrapning inte var ett realistiskt alternativ. Högsta domstolen fann därför att det inte varit olämpligt i sig att använda varmluftspistol vid det aktuella arbetet. Avgörande för frågan om grov vårdslöshet var istället de närmare omständigheterna runt detta arbete.

Högsta domstolen inledde med att konstatera att det fick anses innebära en mycket stor risk för brand att använda varmluftspistol för färgborttagning på den i målet aktuella äldre träbyggnaden om arbetet inte utförs på ett korrekt sätt. Det var därför av betydelse för prövningen om entreprenörens VD eller platschef vidtagit rimliga säkerhetsåtgärder för att i möjligaste mån minska risken för brand. Högsta domstolen fann att bolaget inte gjort det och vägde in följande i bedömningen:

1.Arbetet hade anförtrotts en anställd snickare som inte hade utbildning för eller erfarenhet av att använda varmluftspistol för färgborttagning på den typ av objekt det var fråga om.

2.Den anställda snickaren hade inte heller någon utbildning avseende säkerhetsföreskrifterna för ”Heta arbeten” och det fanns ingen tillsyn över arbetet.

3.Entreprenören vidtog inte heller några mer konkreta åtgärder för att minska risken för att brand skulle uppstå eller för att möjliggöra en snabb släckning om behov av det ändå skulle uppkomma. Enligt den kontrollista som finns i säkerhetsföreskrifterna för ”Heta arbeten” borde bolaget bland annat ha utsett en person som brandvakt vid arbetet och se till att godkänd, fungerande och tillräcklig släckutrustning fanns tillgänglig för omedelbar släckinsats. Ingen av dessa åtgärder vidtogs.

Högsta domstolen kom därför fram till att arbetet utförts på ett sådant sätt – särskilt med hänsyn till att det rörde sig om yrkesmässig verksamhet – att det måste anses ha varit fråga om grov vårdslöshet. Undantaget i försäkringen avseende grov vårdslöshet var därför tillämpligt och entreprenörens försäkringsbolag slapp därmed stå för några kostnader.

Kommentar

I den första frågan, om vad en tidigare dom skulle ha för betydelse i ett senare direktkrav, fann både Göta hovrätt och Högsta domstolen att det tidigare avgörandet endast skulle ha betydelse som bevisning. Detta är ett avsteg från huvudregeln att den skadelidande inte ska komma i vare sig bättre eller sämre läge än den försäkrade. Bedömningen är dock rimlig med tanke på vilka långtgående konsekvenser det skulle kunna få i annat fall. Om exempelvis en entreprenör skulle vara berättigad till försäkringsersättning enligt villkoren men förlorat ett mål där frågan prövats på grund av att denne drivit processen på ett dåligt sätt vore det otillfredsställande om den skadelidande direktkravställaren skulle vara bunden av den tidigare domen. Detta innebär att om du överväger att rikta ett direktkrav mot exempelvis din avtalsparts försäkringsbolag, men får reda på att din avtalspart tidigare förlorat ett mål mot försäkringsbolaget rörande samma sak, så behöver det inte nödvändigtvis innebära att du saknar rätt till ersättning från försäkringsbolaget.

Vad gäller bedömningen avseende grov vårdslöshet fann Högsta domstolen till skillnad från hovrätten att bristen på vidtagna säkerhetsåtgärder vid utförandet medförde att agerandet fick anses ha varit grovt vårdslöst. Högsta domstolen lade vikt vid att det rörde sig om mycket riskfyllt arbete samt att handlandet ägt rum inom ramen för yrkesmässig verksamhet. Detta skulle kunna tolkas som att kraven på aktsamhet på professionella aktörer är högre samt att det därmed krävs mindre för att en professionell aktörs avsteg ska anses vara grovt än vad som annars skulle vara fallet.