Etikett: frontpage

Influerarparet Jocke och Jonna Lundell var för några år sedan aktuella i  tv-serien ”Lundellhuset – Sveriges lyxigaste bygge”. I tv-serien får tittarna följa Jocke och Jonnas renoveringar av en villa i Norrköping till Sveriges lyxigaste hus. Bakom kulisserna pågick en tvist mellan Jocke och Jonna samt ett av de byggbolag som paret anlitat för renoveringen. Tvisten har nu avgjorts av Göta hovrätt.

Bakgrund

Bolaget Jocke och Jonna AB ingick under 2020 tillsammans med en entreprenör ett entreprenadavtal, med ABT 06 som tillämpligt standardavtal, om att utföra byggnation av en terrass till parets villa.

Efter en tid hävde Jocke och Jonna entreprenadavtalet. Därefter uppstod tvist om byggbolagets rätt till ersättning för utförda kontrakts- och ÄTA-arbeten och parternas respektive rätt till ersättning till följd av hävningen av entreprenadavtalet. Tvisten har nu avgjorts av Göta hovrätt i mål T 4323-23.

Byggbolagets rätt till ersättning för utförda ÄTA-arbeten

Även om entreprenaden var en totalentreprenad hade parterna avtalat om att den skulle utföras i enlighet med ritningar och andra handlingar som tillhandahållits av Jocke och Jonna. Enligt entreprenören hade Jocke och Jonna beställt ett antal ÄTA-arbeten genom att föreskriva ändringar i förhållande till dessa handlingar. För majoriteten av dessa ÄTA-arbeten menade Jocke och Jonna att de i första hand inte beställts och i andra hand att entreprenören inte, i enlighet med ABT 06 kap. 2 § 7, aviserat om att ÄTA-arbetet skulle medföra en kostnadsökning.

Vad gäller frågan om ÄTA-arbetena beställts kunde hovrätten konstatera att utredningen i målet visade att arbetena beställts av Jocke och Jonna. Exempelvis var det bevisat att Jocke och Jonna beställt ÄTA-arbete med att bredda en takkupa. Jocke och Jonna hade bestridit att så var fallet, men motbevisades av en åberopad sekvens från tv-serien där Jocke förklarade att takkupan gjorts bredare.

Efter att hovrätten konstaterat att ÄTA-arbetena beställts gick domstolen vidare till att pröva om entreprenören aviserat att ÄTA-arbetet skulle medföra en kostnadsökning i enlighet med ABT 06 kap. 2 § 7. Enligt denna bestämmelse ska entreprenören skriftligen underrätta beställaren om beställaren efter avtalets ingående kräver en viss funktion eller teknisk lösning som enligt entreprenören berättigar till ersättning utöver kontraktssumman. Underrättelsen ska ske senast innan projekteringen av ÄTA-arbetet påbörjas. Om entreprenören inte underrättar beställaren, följer av ABT 06 kap. 2 § 8 att entreprenören inte har rätt till ersättning utöver kontraktssumman, om inte sådan påföljd skulle vara oskälig.

För de flesta av de ÄTA-arbeten som var aktuella i tvisten hade entreprenören underlåtit att skriftligen underrätta om kostnadsökningen. Enligt hovrätten vore det dock oskäligt att inte ge entreprenören rätt till ersättning för dessa ÄTA-arbeten. Som skäl för detta angav hovrätten bland annat att Jocke och Jonna måste ha förstått att de föreskrivna ändringarna innebar tillräckligt stora avvikelser från de ursprungliga ritningarna och att de därför inte heller kan ha omfattats av kontraktsarbetena. Även i denna del kunde entreprenören utnyttja sekvenser från tv-serien som bevisning. I serien hade nämligen Jocke uttalat sig om ett av de aktuella ÄTA-arbeten och berättat att han inte vet exakt vad det landar på kostnadsmässigt ”men kanske en hundring”.

Jocke och Jonnas hävning av entreprenadavtalet var obefogad

Jocke och Jonna beslutade att häva entreprenadavtalet och menade att hävningen var befogad eftersom entreprenörens fakturering varit felaktig och att entreprenaden varit behäftad med fel. I denna del kunde hovrätten konstatera att den fakturering som hänvisats till främst skett efter hävningen av entreprenadavtalet. Entreprenörens fakturering kunde därför inte användas som grund för att häva. Enligt hovrätten var inte heller de fel som förelåg vidhävningstillfället tillräckligt omfattade för att motivera en hävning. Domstolen ansåg därför att Jocke och Jonnas hävning var obefogad.

Eftersom hävningen var obefogad kunde hovrätten även konstatera att Jocke och Jonna inte hade rätt till ersättning för merkostnader som uppstått till följd av hävningen.

Entreprenörens rätt till ersättning efter hävningen

I entreprenörens åtagande ingick att uppföra en mur till ett fast pris. Vid hävningstidpunkten var arbetet med muren inte slutfört. Hovrätten behövde därför ta ställning till vad värdet av de utförda arbetena med muren var för att kunna avgöra vad entreprenörens rätt till ersättning för arbetet uppgick till.

Hovrätten noterade att det i juridisk litteratur förespråkats att den så kallade proportionella metoden ska användas för att bedöma värdet av utförda arbeten efter en hävning. Hovrätten noterade vidare att metoden även använts i hovrättspraxis. Domstolen kom därför fram till att samma metod ska användas för att bedöma värdet av de utförda delarna av arbetet med att utföra muren.

I korthet innebär den proportionella metoden att det först ska avgöras hur stor andel av de totala arbetena som utförts, därefter ska man låta denna andel svara mot kontraktssumman. I aktuellt fall hade parterna avtalat om att en 175 meter lång mur skulle utföras till ett fast pris. Enligt hovrätten visade utredningen i målet att entreprenören byggt 12 meter av muren, motsvarande 7 procent av den totala längden. Entreprenörens rätt till ersättning för murens utförande bedömdes därför uppgå till 7 procent av det fasta priset.

Jocke och Jonnas rätt till ersättning för felavhjälpande efter hävningen

I målet krävde Jocke och Jonna ersättning för ett antal påstådda fel i entreprenaden, men utan att ha gett entreprenören möjlighet att avhjälpa felen. En fråga blev därför om entreprenören hade någon skyldighet att ersätta felavhjälpandekostnaderna trots att denne aldrig getts möjlighet att avhjälpa felen på egen hand. Enligt hovrätten hade entreprenörens rätt att avhjälpa fel i entreprenaden gått förlorad till följd av att entreprenadavtalet hävts. Entreprenören bedömdes därför vara ersättningsskyldig för de fel som entreprenören ansvarade för trots entreprenören inte getts möjlighet att avhjälpa felen på egen hand.

Avseende ett av felen som entreprenören ansvarade för hade inte Jocke och Jonna utfört några avhjälpandeåtgärder, utan krävde istället ersättning för sin beräknade avhjälpandekostnad. Enligt hovrätten hade Jocke och Jonna också rätt till ersättning för sin beräknade felavhjälpandekostnad med hänvisning till Högsta domstolens avgörande NJA 2014 s. 960 (”Det Andra Bolaget”).

I NJA 2014 s. 960 anges att en beställare kan ha rätt till ersättning för sin beräknade felavhjälpandekostnad när entreprenören underlåter att iaktta sin skyldighet att avhjälpa fel i entreprenaden. I det nu aktuella fallet är omständigheterna något annorlunda eftersom entreprenören aldrig bereddes möjlighet att avhjälpa felet och därför inte heller kan ha underlåtit att iaktta sin skyldighet att avhjälpa fel. Detta är dock inte något som kommenteras av hovrätten i domen.

Kommentar

Hovrättens avgörande är sannolikt ett spännande påskägg för de som följt Jocke och Jonnas tv-serie om Sveriges påstått lyxigaste hus. Även för de som inte följt tv-serien innehåller domen några intressanta resonemang, bland annat om entreprenörers rätt till ersättning för ÄTA-arbete när inte samtliga formaliakrav följts. Domen befäster även att den proportionella metoden ska användas för att bedöma värdet av utförda arbeten i en hävd entreprenad.

Vid vissa överträdelser av plan- och bygglagstiftningen utgår en byggsanktionsavgift. Byggsanktionsavgiften ska betalas av den som vid överträdelsen var ägare av den aktuella fastigheten, den som begått överträdelsen eller den som fått en fördel av överträdelsen. Högsta domstolen har i en ny dom prövat om ställföreträdaren för det byggbolag som utfört de arbeten som stridit mot plan- och bygglagstiftningen kan vara skyldig att betala byggsanktionsavgiften.

Bakgrund och rättsfråga

Ett byggbolag anlitades för uppförandet av en lagerlokal. Åtgärden krävde bygglov. På den blankett som användes vid ansökan om bygglov hade ställföreträdaren för byggbolaget angivits som sökande medan fälten för byggherre och ägare – vilka enligt blanketten skulle fyllas i om någon annan än sökanden var byggherre eller ägare – hade lämnats tomma. I den följande hanteringen av byggärendet kom ställföreträdaren därför att benämnas som byggherre av byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden i kommunen fick därefter kännedom om att byggnaden uppförts utan att startbesked hade lämnats. På grund av detta påfördes ställföreträdaren en byggsanktionsavgift, då han enligt nämnden varit byggherre och i den egenskapen begått överträdelsen. Byggsanktions­avgiften överklagades och nådde till slut Högsta domstolen (mål nr. P 3650-23, ”Kallförrådet i Husie”).

Den fråga som Högsta domstolen skulle ta ställning till var om ställföreträdaren för byggbolaget kunde påföras en byggsanktionsavgift enligt plan- och bygglagen (PBL) för en överträdelse som begåtts i samband med att hans bolag utfört arbete.

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att byggsanktionsavgift ska tas ut även om den aktuella överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, och att det således är fråga om ett strikt ansvar. Vidare menade domstolen att eftersom en byggsanktionsavgift kan tas ut i betydligt fler fall än vad som var fallet under tidigare gällande lagstiftning så måste man vid bedömningen av vem avgiften ska riktas mot beakta vilken typ av överträdelse det är fråga om. Dessutom förutsätter avgiftens straffliknande karaktär en viss försiktighet vid tillämpningen för att kraven på rättssäkerhet ska kunna uppfyllas.

Därefter konstaterade domstolen att det följer av 11 kap. 57 § plan- och bygglagen att en byggsanktionsavgift ska tas ut av den som när överträdelsen begicks var ägare till den fastighet eller det byggnadsverk som överträdelsen avser (p. 1), den som begick överträdelsen (p. 2) eller den som har fått en fördel av överträdelsen (p. 3).

Enligt Högsta domstolen tar bestämmelsens första punkt sikte på ägaren till fastigheten eller byggnadsverket. Samtidigt är det nästan utan undantag ägaren som också ligger bakom åtgärden och är byggherre, det vill säga är den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnadsarbeten. Ägaren får då sägas vara den som begår överträdelsen (andra punkten). I de allra flesta fall är det ägaren som också kan få en fördel av överträdelsen (tredje punkten).

Mot den bakgrunden fann Högsta domstolen att det normalt är just ägaren till fastigheten som kan sägas ha begått överträdelsen. När det i stället gäller någon som för annans räkning utför arbetet, till exempel en entreprenör som har fått ett uppdrag från ägaren, framstår det inte som rimligt att denne undantagslöst ska drabbas av ett strikt ansvar för uppförandet. I sådana fall, menade Högsta domstolen, bör byggsanktionsavgift komma i fråga om den som utfört arbetet har fått en fördel av överträdelsen eller om det i övrigt föreligger speciella omständigheter.

Efter att ha klargjort den saken konstaterade Högsta domstolen att ställföreträdaren för byggbolaget, som hade påförts sanktionsavgiften, inte var att betrakta som ägare och att han heller inte varit byggherre och för egen räkning byggt eller låtit bygga förrådet – utan endast ställföreträdare för den entreprenör som har anlitats för att utföra arbetet. I målet hade det heller inte påståtts att han fått en fördel av överträdelsen, och inte heller förelåg det några andra speciella omständigheter som skulle motivera att en byggsanktionsavgift tas ut av honom. Således fanns det inte förutsättningar att ta ut en sanktionsavgift av ställföreträdaren.

Högsta domstolens resonemang är intressant då det tydligt klargör att en entreprenör som för annans räkning anlitas för att uppföra ett byggnadsverk inte ska anses vara ”den som begick överträdelsen” enligt 11 kap. 57 § andra punkten plan- och bygglagen. Ansvaret och därmed byggsanktionsavgiften ska istället som utgångspunkt träffa den som i egenskap av ägare till fastigheten eller byggnadsverket – eller genom annat förhållande – kan anses ha fått en fördel av överträdelsen.

Vi har tidigare under denna artikelserie om likställda ÄTA-arbeten i utförandeentreprenader behandlat beställarens ansvar för tillhandahållna uppgifter enligt AB 04 kap. 1 § 6. Vi har också gått igenom entreprenörens undersökningsplikt och avvikande förhållanden på arbetsplatsen enligt AB 04 kap. 1 § 7. I denna tredje artikel redogör vi för innebörden av entreprenörens fackmässiga bedömning enligt AB 04 kap. 1 § 8 och hur bestämmelsen ska användas för att bedöma om ett likställt ÄTA-arbete enligt AB 04 kap. 2 § 4 föreligger.

Entreprenörens fackmässiga bedömning

Enligt AB 04 kap. 2 § 4 tredje ledet föreligger ett likställt ÄTA-arbete om förhållande som avses i AB 04 kap. 1 § 8 inte är sådant som det ska förutsättas vara. Av AB 04 kap. 1 § 8 framgår att om det vid tiden för avgivande av anbud saknas uppgifter som avser arbetsområdet eller det område som berörs av entreprenaden, ska förhållandena antas vara sådana som kunnat förutsättas vid en fackmässig bedömning.

Högsta domstolen har dessutom i Gotlandsdomen, vilken vi återkommer till nedan, slagit fast att bestämmelsen även är tillämplig om det finns uppgifter men dessa är oklara eller ofullständiga.

När det vid tidpunkten för anbudet saknas fullständiga uppgifter avseende det berörda området uppstår alltså, enligt nyss nämnda bestämmelse, en plikt för entreprenören att göra en fackmässig bedömning av detsamma.

Om entreprenören åsidosätter bedömningsplikten i AB 04 kap. 1 § 8 och gör antaganden om förhållandena som avviker från vad som borde ha förutsatts vid en fackmässig bedömning blir följden att entreprenören inte har rätt till ersättning för konsekvenserna av detta.

Säg till exempel att det saknas uppgifter om markförhållandena, men finns väldigt starka indikationer på att det förekommer berg på arbetsområdet. Om entreprenören ignorerar dessa indikationer och istället chansar på att det kommer räcka med att schakta jord så utgör inte bergspräckning ett ÄTA-arbete. Bergspräckningen kommer istället anses ingå i kontraktsarbetena och omfattas av kontraktssumman.

Om entreprenören däremot har uppfyllt sin bedömningsplikt och de verkliga förhållandena visar sig avvika från vad entreprenören kunnat förutsätta när denne gjorde sin fackmässiga bedömning, föreligger ett likställt ÄTA-arbete enligt AB 04 kap. 2 § 4. Förutsatt att entreprenören uppfyller entreprenadkontraktets formaliakrav (avseende exempelvis avisering om ÄTA-arbete) har entreprenören i så fall rätt till ersättning utöver kontraktssumman för de arbeten som tillkommit till följd av de avvikande förhållandena. Det är därför viktigt för entreprenören att veta vad som ligger i kravet på ”fackmässighet”.

Entreprenörens bedömning ska baseras på ”troliga” förhållanden

Innebörden av kravet på fackmässighet berörs i AB 72 kap. 1 § 12 (föregångaren till AB 04 kap. 1 § 8). I de s.k. ”motiven” till AB 72 (vilka kan jämföras med förarbeten/lagkommentarer) framgår att en bedömning som sker fackmässigt ska vara objektiv och baserad på den kunskap som en fackman förväntas ha. Vidare ska innehållet i förfrågningsunderlaget beaktas, liksom de eventuella övriga erfarenheter som vunnits genom platsbesök. Entreprenören ska även beakta upplysningar som har kommunicerats till alla anbudsgivare under hand.

I rättsfallet NJA 2015 s. 3, den så kallade ”Gotlandsdomen”, bedömde och utvecklade Högsta domstolen vad begreppet fackmässighet i AB 04 kap. 1 § 8 innebär. I målet hade en beställare ingått ett entreprenadavtal med en entreprenör avseende ett muddringsarbete i en hamn på Gotland. Entreprenören hade i sitt anbud upplyst om att arbetena skulle komma att utföras med ett visst angivet mudderverk. En tid efter att arbetena hade påbörjats påträffade dock entreprenören hårt kalkberg som det angivna mudderverket inte klarade av. För att slutföra arbetet var entreprenören tvungen att spränga bort berget. Entreprenören väckte talan mot beställaren och yrkade ersättning för bland annat sprängningsarbetena med hänvisning till att det i första hand rörde sig om ett likställt ÄTA-arbete enligt AB 04 kap. 2 § 4.

Högsta domstolen konstaterade att en fackmässig bedömning innefattar en genomgång av tillgängligt underlag där de risker som kan påverka utförandet av kontraktsarbetena ska identifieras. Ett led i den genomgången är enligt Högsta domstolen att väga sannolikheten för att ett visst förhållande föreligger som kan påverka valet av arbetsmetod och kostnaderna för kontraktsarbetena. Enligt Högsta domstolen krävs det inte att den anbudsgivande entreprenören beaktar alla risker som är tänkbara i den aktuella situationen. Entreprenören kan inte inom ramen för kravet på fackmässighet tvingas förutsätta att ett visst förhållande föreligger, som kan medföra högre kostnader för utförandet av kontraktsarbetena, enbart på grund av att bedömningsunderlaget indikerar att förhållandet föreligger. Däremot, menar Högsta domstolen, att läget blir annorlunda om det är troligt att ett förhållande föreligger. Entreprenören ska således göra en sannolikhetsbedömning.

Av detta följer att entreprenören utifrån tillgänglig information ska göra en fackmässig bedömning av vilka förhållanden som troligen föreligger och kan påverka arbetenas utförande. Om resultatet av en sådan bedömning är att fler än ett utfall är troliga, har entreprenören enligt Högsta domstolen rätt att räkna med det utfall som föranleder lägst kostnad för entreprenören.

Högsta domstolen påtalar även i domen att ett ”fylligt” förfrågningsunderlag ger en god grund för anbudsgivare att bedöma förhållandena på arbetsområdet. Om förfrågningsunderlaget är ”magert” ökar däremot utrymmet för olika bedömningar, som var och en kan vara fackmässig.

Sammantaget slår alltså Högsta domstolen fast att det ligger på entreprenören att ställa sig frågor om förhållandena på platsen och utgå från vilka förhållanden som är troliga. Exakt hur detta ska ske, och när ett förhållande kan anses troligt, utvecklas dock inte av Högsta domstolen.

Nästa del i artikelserien

Vi har i och med denna artikel behandlat AB 04 kap. 1 §§ 6, 7 och 8 i artikelserien. Den avslutande delen av artikelserien kommer handla om förhållandet mellan dessa tre bestämmelser.

I december 2024 meddelade Högsta domstolen (HD) dom i ett skadeståndsrättsligt mål mellan Skanova Aktiebolag och Ellevio AB. Tvisten rörde skadeståndsansvar efter en brand i en försörjningstunnel i centrala Stockholm 2013, där det uppstod omfattande skador på kopparkablar och fiberkablar tillhörande Skanova. HD:s avgörande ger vägledning om gränserna för strikt ansvar i svensk rätt och de begränsade möjligheterna att genom rättstillämpningen fastställa ett längre gående strikt ansvar än det som följer av lagstiftningen.

Bakgrund

Den 24 september 2013 inträffade en brand i en försörjningstunnel mellan Vanadislunden och Tegnérberget i Stockholm. Branden startade i en starkströmskabel som tillhörde Ellevio och trots att strömmen automatiskt bröts efter endast 70 millisekunder kunde branden inte stoppas, vilket ledde till omfattande skador på både koppar- och fiberkablar tillhörande Skanova. I målet yrkade Skanova att Ellevio skulle ersätta de skador som bolaget drabbats av, som uppskattades till drygt 9,8 miljoner kronor.

Strikt ansvar och lagstiftningens betydelse

Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att den skadeståndsrättsliga utgångspunkten är att ersättningsskyldighet för sakskada förutsätter vållande genom uppsåt eller vårdslöshet. Därutöver är strikt ansvar, där skadeståndsansvar uppstår även utan vårdslöshet, undantagsvis tillämpligt men det kräver då tydligt stöd i lag eller rättspraxis.

HD framhöll vidare att strikt ansvar för skador orsakade av el vid tiden för branden reglerades av ellagen (1997:857), som innehöll särskilda föreskrifter om ansvar för innehavare av starkströmsanläggningar. Enligt 10 kap. 1 § första stycket ellagen är innehavaren ansvarig för sakskada som orsakats genom inverkan av el från anläggningen, även om skadan inte beror på vårdslöshet. Dock finns i andra stycket i samma paragraf undantag för skador som inträffar på andra elektriska anläggningar, vilket var fallet med Skanovas kopparkablar. Dessutom föreskriver ellagen en särskild preskriptionsregel, enligt vilken det i 1 § första stycket föreskrivna ansvaret preskriberas om talan om ersättning inte väcks inom två år från det att skadan inträffade. Nämnas ska att motsvarande bestämmelser numera återfinns i elsäkerhetslagen (2016:732), som har ersatt den vid skadetillfället gällande ellagen.

I målet var det ostridigt att Ellevios ansvar enligt 10 kap. 1 § ellagen var preskriberat och att det ansvaret inte heller gällde i fråga om de skadade kopparkablarna, eftersom de faller in under undantaget som säger att strikt ansvar inte gäller för skador på andra elektriska anläggningar. Skanova hade istället hävdat att Ellevio hade ett strikt ansvar för alla de orsakade skadorna enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser, och att det ansvaret följer den generella preskriptionstiden på tio år. Den centrala frågan i målet var alltså om det vid sidan av ellagstiftningens strikta ansvar också kunde anses föreligga ett strikt ansvar på allmän skadeståndsrättslig grund för den omtvistade händelsen. Skanova argumenterade därvid för att hantering av elektrisk kraft är en farlig verksamhet som motiverar ett allmänt strikt ansvar.

HD avvisade det argumentet och betonade att det är just den inneboende farligheten i hanteringen av elektrisk kraft som ligger till grund för det ansvar som redan regleras i ellagstiftningen. Genom att införa särskilda regler om strikt ansvar och en kort preskriptionstid har lagstiftaren gjort en noggrann avvägning mellan intressen och risker inom detta område. Därför konstaterade HD att ellagstiftningen är ett uttömmande regelverk för ansvar vid skador orsakade av el, vilket innebär att det inte finns utrymme för domstolen att genom rättstillämpning fastställa ett mer långtgående strikt ansvar än vad som uttryckligen föreskrivs i lagen. Högsta domstolen avslog således Skanovas krav på skadestånd.

Slutsats och betydelse

Domen har principiell betydelse då den slår fast att om lagstiftaren har infört ett strikt ansvar så finns det som utgångspunkt inget utrymme att genom rättstillämpningen fastställa ett mer långtgående strikt ansvar än vad som uttryckligen föreskrivs i lagen. Det är en princip som inte endast har bäring på elbranschen utan också på andra sektorer och branscher där farlig verksamhet förekommer och kan leda till skador och skadeståndskrav.

I ett nytt tingsrättsavgörande berörs frågor om huruvida en värdering som utförts av en gemensamt utsedd värderingsman är bindande, vem som har bevisbördan för värdet av utfört arbete och tillämpningen av den föreskrivna värderingsmetoden i ABT 06.

Bakgrund

En entreprenör anlitades för att utföra en komplett betong- och stommontageentreprenad. I parternas entreprenadkontrakt var ABT 06 införlivat. Både beställaren och entreprenören hävde entreprenadkontraktet av olika skäl. I och med att parterna inte kunde enas om värdet av utförd del av entreprenaden utfördes en värdering av en gemensamt utsedd värderingsman. Entreprenören väckte därefter talan mot beställaren med anledning av att parterna hade olika uppfattningar avseende vilket belopp som entreprenören skulle gottskrivas för de utförda arbetena. Parterna var dock överens om att frågan om huruvida hävningen varit befogad inte skulle vara en del av tvisten. Målet kom att handläggas vid Göteborgs tingsrätt (mål nr T 10747-23).

Parternas inställning gällande värdet

Entreprenören krävde cirka 2,2 miljoner kronor i tingsrätten för den utförda delen. Som grund för kravet angav entreprenören att värderingsmannen kommit fram till att det utförda arbetet motsvarade ett värde om 57 procent, det vill säga 6,5 miljoner kronor, av entreprenaden i felfritt skick. Efter beaktande av fel ansåg värderingsmannen att värdet uppgick till cirka 4,7 miljoner kronor. Med hänsyn till beställarens tidigare betalningar återstod det för beställaren att utge cirka 2,2 miljoner kronor enligt entreprenören. Entreprenören gjorde även gällande att den utförda värderingen skulle ses som bindande mellan parterna.

Beställaren bestred att värdet av arbetena uppgick till det angivna beloppet i värderingen och gjorde gällande att värderingsmannen inte använt sig av korrekt metod samt att värderingen inte var tillförlitlig och vederhäftig. Värdet av det utförda arbetet uppgick enligt beställaren istället till cirka 2,5 miljoner kronor efter avdrag för fel och brister. Med hänsyn till beställarens tidigare betalningar återstod cirka 50 000 kr att utge, vilket beställaren medgav i målet. Vidare bestred beställaren att parterna skulle vara bundna av värderingen som den gemensamt utsedda värderingsmannen utfört.

Tingsrättens avgörande

Inledningsvis resonerade rätten om vem som skulle anses ha bevisbördan för vissa frågor i målet. 

Fakta: Bevisbördans placering

Placeringen av bevisbördan anger vem av parterna som är skyldig att lägga fram tillräcklig bevisning för att en viss omständighet (sakförhållande) föreligger. Det innebär att samma part får bära nackdelen av att omständigheten kanske inte bevisas.

 

Entreprenören hade gjort gällande att beställaren hade bevisbördan för att visst arbete inte utförts och att entreprenören avvikit från kontraktet och inte utfört arbeten. Som grund för det angav entreprenören att denne behövt lämna arbetsområdet efter hävningen och att beställaren var den part som hade besittning till resultatet av entreprenaden och enklast kunde säkra bevisning. Tingsrätten konstaterade dock att utgångspunkten är att den som påstår sig ha utfört arbete och därför har rätt till betalning har bevisbördan för vilket arbete som utförts och till vilket belopp. Det förelåg enligt tingsrätten inte skäl att kasta om bevisbördan i detta mål.

Därefter prövade rätten frågan om värderingen skulle anses vara bindande och noterade att detta var i viss mån oklart. Enbart det förhållandet att värderingsmannen utsetts gemensamt i enlighet med ABT 06 kunde enligt rätten inte anses innebära att parterna blivit bundna av värderingen. Detta eftersom någon uttrycklig bundenhet inte föreskrivs i värderingsbestämmelsen i ABT 06 kap. 8 § 5. Eftersom det inte heller var visat att parterna på något annat sätt avtalat om bundenhet ansågs parterna inte bundna av den värdering som den gemensamt utsedda värderingsmannen utfört.

Mot bakgrund av ovan gick tingsrätten vidare med att pröva frågan gällande vilka arbeten som entreprenören utfört och vilken ersättning som entreprenören skulle gottskrivas. Entreprenören ansågs ha bevisbördan i denna del.

När ett avtal hävts ska värdet av utförd del av entreprenaden gottskrivas entreprenören enligt ABT 06 kap. 8 § 5 första stycket. Värderingen ska ske med hänsyn till beskaffenheten av det utförda arbetet och på grundval av kontraktssumman som värde på kontraktsarbetena i deras helhet.

När det rör sig om kontraktsarbeten som är fastprissatta, så som i det aktuella målet, ska den fasta prissättningen vara styrande för värdet på det utförda arbetet (den så kallade proportionella metoden). Det innebär att det behöver fastställas hur stor kvot av kontraktsarbetena som är utförda för att därefter gottskriva entreprenören en motsvarande kvot av kontraktssumman. Tillvägagångssättet och beräkningar bör redovisas öppet för att möjliggöra kontroll.

I målet hade den gemensamt utsedda värderingsmannen i sitt utlåtande inte närmare angett hur han kommit fram till att utfört arbete motsvarade ett värde om 57 procent, det vill säga 6,5 miljoner kronor. Värderingsmannen hade dock i efterhand angett vilka specifika arbetsmoment som han menar var utförda i en punktlista och upprättat en referenskalkyl.  Punktlistan innehöll vissa brister, vilket värderingsmannen även medgav. Därtill hade beställaren påtalat ytterligare brister i värderingen genom sakkunnigbevisning gällande värdet av de utförda arbetena.

Mot bakgrund av sakkunnigbevisningen och värderingsmannens egna uppgifter fann tingsrätten att det fanns påtagliga brister i värderingen. Tingsrätten ansåg att det var oklart om värderingsmannen ens använt sig av proportionella metoden då han inte redovisat hur han kommit fram till sina slutsatser. Därmed ansåg tingsrätten inte att det var styrkt att värdet uppgick till det angivna, cirka 4,7 miljoner kronor efter beaktande av fel. Sammantaget kom tingsrätten fram till att entreprenören inte styrkt en rätt till en högre ersättning för utförda arbeten än det belopp som beställaren redan betalat och som beställaren medgett att betala, det vill säga ca 50 000 kr.

Kommentar

Avgörandet belyser vissa av de utmaningar man kan ställas inför när det kommer till värdering av entreprenader efter hävning. Den praktiska tillämpningen av den proportionella metoden som ska användas om kontraktsarbetena är fastprissatta är långt ifrån självklar. Avgörandet visar på att det förekommer värderingar av olika slag på marknaden och att värderingsmän kan ha olika metoder för att fastställa ett värde på det utförda arbetet. För att en värdering ska kunna stå sig vid en domstolsprövning behöver det dock tydligt framgå hur värdet är beräknat, däribland vilka arbeten som ingår i värderingen.

Eftersom värderingar inte alltid anses binda parterna kan det vara bra att ha detta i åtanke, särskilt för det fall parterna i ett entreprenadkontrakt vill undvika långdragna tvister gällande värdet. I så fall kan det vara bra att uttryckligen avtala om att en värdering som utförs av en värderingsman, i enlighet med parternas avtal, ska anses vara bindande. Om man ingår ett sådant avtal är det desto viktigare litar på att värderingsmannen gör ett fackmässigt arbete.

Avgörandet har ännu inte vunnit laga kraft, vilket innebär att det är möjligt att domen kan komma att överklagas till hovrätten. Vi följer med spänning rättsutvecklingen på området.

I ett nytt avgörande från Umeå tingsrätt prövade tingsrätten om parterna hade frångått det uppgiftsansvar som följer av ABT 06 på så sätt att en underentreprenör skulle svara för skador på ledningar och annan egendom som uppstått när underentreprenören utfört markarbeten enligt ritningar som beställaren tillhandahållit.

Bakgrund

Ett avtal enligt ABT 06 ingicks mellan en beställare och en huvudentreprenör avseende om- och tillbyggnad av en skola. Huvudentreprenören anlitade en underentreprenör för grävarbeten enligt ABT 06 och ABT-U 07. Vid grävarbetena skadades en vattenledning, vilket ledde till att vatten trängde in i skolans källare.

Huvudentreprenörens försäkringsbolag krävde skadestånd från underentreprenören för skador på både vattenledningen och skolans källare.

Försäkringsbolaget hävdade att skadorna orsakats av underentreprenörens bristande/felaktiga kontroll av arbetsområdet och genom underentreprenörens vårdslöshet vid såväl utförandet som efterlevnaden av åtaganden enligt förfrågningsunderlaget. Enligt försäkringsbolaget hade det enligt lydelsen i en rambeskrivning ålegat underentreprenören att vidta åtgärder för att ta reda på var ledningarna varit placerade.

Det framgick av rambeskrivningen att markentreprenören skulle inventera, lokalisera och skydda förekommande ledningar samt att ledningar var ungefärligt redovisade varför entreprenören själv skulle lokalisera dessa utifrån befintliga anordningar, tillgängliga ritningar och uppgifter från ledningsägare (beställaren). Det framgick även att entreprenören skulle söka kontakt med ledningsägare innan arbetena påbörjas för exakt lokalisering av befintliga ledningar samt att ytterligare okända ledningar kunde finnas i området.

Underentreprenören bestred ansvar och menade att skadorna berodde på felaktiga ritningar från beställaren.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten konstaterade inledningsvis att placeringen av den ledning som grävts av inte överensstämde med vad som följde av ritningar i förfrågningsunderlaget som beställaren (som också var ledningsägare) tillhandahållit. På den plats ledningen grävdes av skulle det enligt ritningen inte ha funnits någon ledning. Entreprenören hade alltså förlitat sig på denna ritning.

Domstolen prövade därefter vilken betydelse föreskrifterna i rambeskrivningen fick för ansvarsfrågan när beställarens ritning över ledningarnas placering var felaktig. Detta mot bakgrund av att det följer av ABT 06 kap. 1 § 6 att den part som tillhandahållit uppgifter svarar för riktigheten av dem.

Tingsrätten poängterade att en tolkning av rambeskrivningen på det sätt som försäkringsbolaget gjorde gällande hade inneburit ett klart avsteg från uppgiftsansvaret som följer av ABT 06 kap. 1 § 6 eftersom beställaren vid en sådan tolkning helt skulle fråntas ansvaret för eventuella felaktiga uppgifter. Detta skulle innebära en ändring av riskfördelningen mellan beställare och entreprenör som följer av ABT 06 vilket enligt tingsrätten skulle kräva att underentreprenören tydligt övertagit ansvaret för de felaktiga uppgifterna. I detta fall hade parterna avtalat om att ABT 06 skulle rangordnas över rambeskrivningen och att ABT 06 därmed skulle ha företräde, om inte omständigheterna uppenbarligen föranleder annat.

Därefter gick tingsrätten vidare till att göra en tolkning av formuleringarna i rambeskrivningen. Denna prövning utgick från Högsta domstolens metodik för tolkning av entreprenadavtal.

Gällande formuleringen att entreprenören ska ”inventera, lokalisera och skydda” ledningar ansåg rätten att detta innebar en skyldighet att kontrollera ledningarnas placering, men att det inte var klart vilka åtgärder som avsågs och vad följden av en underlåtenhet att uppfylla åtagandet innebar. Vidare konstaterades att formuleringen om att ledningar var ungefärligt redovisade och att entreprenören själv skulle lokalisera dem utifrån tillgängliga ritningar och uppgifter från ledningsägare inte tydde på en riskomfördelning mellan parterna. Tingsrätten fann att entreprenören inte var skyldig att söka information från andra ritningar än de som beställaren inkluderat i förfrågningsunderlaget. Det ansågs också orimligt att entreprenören skulle behöva inhämta ytterligare uppgifter från en beställare som redan tillhandahållit relevant information, särskilt med hänsyn till att beställaren ägde den aktuella ledningen.

Tingsrätten fann sammantaget att kontraktshandlingarnas ordalydelse inte visade att parterna avvikit från uppgiftsansvaret som följer av ABT 06. Avtalets systematik talade inte heller för en sådan tolkning. De påstådda avvikelserna från uppgiftsansvaret var inte heller placerade på ett ställe i kontraktshandlingarna där sådana väsentliga avtalsvillkor bör förekomma, utan fanns i den löpande texten i rambeskrivningen. Rambeskrivningen innehöll dessutom motstridiga uppgifter, vilket tingsrätten ansåg talade mot att avsteg från uppgiftsansvaret gjorts med den tydlighet som krävs.

Vid bedömningen tog tingsrätten även hänsyn till att det förmodligen hade saknat betydelse om underentreprenören hade genomfört de ytterligare undersökningsåtgärder som försäkringsbolaget hade föreslagit.

Sammantaget ansåg tingsrätten att underentreprenören inte kunde hållas ansvarig för de uppkomna skadorna och ogillade därmed käromålet.

Kilpatricks kommentar

Tingsrätten påtalar i domen att ABT 06 kap. 1 § 6 är en grundläggande regel i entreprenadförhållanden och att ansvaret är strikt (dvs. inte inskränks av motpartens godkännande) varför det krävs att motparten tydligt övertagit ansvaret för en viss uppgift för att en part ska vara befriad från sitt ansvar enligt ABT 06 kap. 1 § 6. Detta följer den praxis i frågan som finns från Högsta domstolen (NJA 2009 s. 388).

Parter som har för avsikt att ändra den riskfördelning som följer av ABT 06 kap. 1 § 6 bör således vara väldigt tydliga när dessa avsteg görs för att uppgiftsansvaret ska bli som tilltänkt.

Domen har inte överklagats och har därmed vunnit laga kraft.

I denna tredje del av vår artikelserie om de nya standardavtalen AB 25 och ABPU 25 fortsätter vi på den tidigare genomgången av de nya avtalens olika kapitel. Detta genom att kommentera några av de större nyheterna i de nya avtalens kapitel 5-11.

För motsvarande genomgång av kapitel 1-4, samt en kort genomgång av mer övergripande förändringar och nyheter i avtalen, hänvisas till artikelseriens andra del.

Vissa större ändringar i de nya avtalen

Ändring (Kapitel fem)

I kapitel 5 i AB 25/ABPU 25 regleras ändringar av entreprenaden och avvikande förhållanden, vilka båda kan leda till justering av kontraktstiden och ändrad ersättning. Kapitlet samlar alltså bestämmelser som i de tidigare standardavtalen främst regleras i kapitel 2, 4 och 6.

Som nämnts tidigare i artikelserien är en central ändring i AB 25/ABPU 25 att begreppet ”ÄTA-arbete” utgår, och alltså inte förekommer alls i de nya avtalen. Istället introduceras i kap. 5 § 1 det nya begreppet ”Ändring av entreprenaden”, som i huvudsak överensstämmer med bestämmelserna om föreskrivna ÄTA-arbeten i AB 04/ABT 06. Precis som i de tidigare avtalen är entreprenören berättigad och skyldig att utföra ändring av entreprenaden (AB 25/ABPU 25 kap. 5 § 2).

Ett annat nytt begrepp i de nya avtalen är ”Avvikande förhållande”, som är en blandning av de nuvarande koncepten likställt ÄTA-arbete och hinder. Entreprenören är enligt kap. 5 § 5 skyldig och berättigad att utföra arbeten hänförliga till avvikande förhållanden, förutsatt att skriftlig underrättelse enligt kap. 5 §§ 6 och 7 lämnats.

Såväl ändring av entreprenaden som avvikande förhållanden medför rätt till justering av kontraktstiden enligt kap. 5 § 8. Både ändring av entreprenaden och avvikande förhållanden medför även rätt till tillkommande ersättning enligt kap. 5 §§ 10–14.

I kap. 5 § 15 återfinns en motsvarighet till den under senare år ofta diskuterade bestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 om ändring av avtalat pris vid oförutsebara kostnadsändringar. Bestämmelsen har delvis förändrats och förenklats. Bland annat har det angetts att oförutsebarhetsbedömningen ska utgå från vad som varit förutsebart eller inte vid anbudstillfället. Det anges också uttryckligen i bestämmelsen att entreprenören ansvarar för kostnadsändringar som inte är väsentliga i förhållande till kontraktssumman medan beställaren svarar för överstigande kostnadsändringar.

Betalning (Kapitel sex)

Kapitel 6 i AB 25/ABPU 25 motsvaras delvis av kapitel 6 i AB 04/ABT 06 men har fått en snävare omfattning, i kapitlet regleras främst när och hur betalning ska ske. Kapitlet innehåller få ändringar jämfört med motsvarande bestämmelser i AB 04/ABT 06. Det kan dock noteras att beställaren enligt kap. 6 § 1 under entreprenadtiden har rätt att innehålla 5 % av fakturerat belopp avseende kontraktssumman, vilket skiljer sig marginellt från AB 04/ABT 06 där beställaren har rätt att innehålla 10 % av fakturerat belopp upp till 5 % av kontraktssumman. Slutresultatet är alltså detsamma (beställaren innehåller 5 % av kontraktssumman), men entreprenörerna får i större utsträckning betalt tidigt i entreprenaden (förenklat betalas 95 % av den första fakturan, istället för 90 % vilket är fallet i de tidigare avtalen).

Dröjsmål och fel (Kapitel sju)

I kapitel 7 regleras som rubriken anger ansvar för dröjsmål och fel. Detta är frågor som i de tidigare avtalen regleras i dels kapitel 4, dels kapitel 5.

En nyhet är att det numera anges att dröjsmålsvitet uppgår till 0,5 % per påbörjad förseningsvecka om inte annat anges i kontraktshandlingarna (se kap. 7 § 3). Regleringen i AB 04/ABT 06 innehåller inte någon angiven procentsats för vite, utan förutsätter att storleken på vitet regleras särskilt mellan parterna i kontraktshandlingarna. Utgångspunkten i de nuvarande avtalen är att om parterna inte avtalat särskilt om ett visst vitesbelopp så har beställaren inte rätt till vite utan istället skadestånd på grund av dröjsmålet. I AB 25/ABPU 25 är utgångspunkten den motsatta – om parterna inte särskilt avtalat om annat har beställaren rätt till vite om 0,5 % av kontraktssumman, men inte skadestånd på grund av dröjsmålet.

Av § 4 framgår en annan definition av begreppet fel än den som följer av AB 04/ABT 06. I AB 25 anges att fel är en avvikelse från vad som avtalats avseende entreprenaden på grund av ett förhållande för vilket entreprenören ansvarar. Det kursiverade ledet saknas i AB 04 och ABT 06, där klassas samtliga avvikelser från vad som avtalats som fel, även om det är beställaren som ansvarar för avvikelsen.

Vad gäller garantitiden så följer det av kap. 7 § 6 att den är fem år, vilket gäller såväl för arbetsprestation som för material och vara. Det kan jämföras mot regleringen i AB 04/ABT 06 kap. 4 § 7 som – med viss variation mellan de två standardavtalen – anger att garantitiden för material och vara som utgångspunkt uppgår till två år medan garantitiden för entreprenörens arbetsprestation är fem år.

I kap. 7 § 10 anges reklamationsfrister avseende fel. Reklamationsfristerna är samma som i AB 04/ABT 06 men har samlats i en och samma bestämmelse.

Påföljder vid fel behandlas i kap. 7 §§ 11–17, där § 11 anger att beställaren har rätt att kräva avhjälpande (§§ 12–13), avhjälpa på entreprenörens bekostnad (§ 14), få prisavdrag (§§ 15–16) samt kräva skadestånd (§ 17). Det kan särskilt noteras att beställaren enligt § 15 istället för att avhjälpa ett fel på entreprenörens bekostnad har rätt att välja prisavdrag motsvarande kostnaden för att avhjälpa felet, vilket förenklat är en kodifiering av praxis från Högsta domstolen.

Skadestånd i övrigt (Kapitel åtta)

Skadestånd i övrigt har tilldelats ett eget kapitel i AB 25. Av § 2 i kapitlet framgår en förtydligad ansvarsbegränsning; ersättningsskyldigheten för skada som orsakas motparten, samt följdskador för fel, är uttryckligen begränsad till 15 % av kontraktssumman per skada och maximalt 30 % av kontraktssumman för samtliga skador. Som brukligt är gäller inte skadeståndsbegränsningarna vid grov vårdslöshet. Bestämmelsen innehåller även en bedömning av grov vårdslöshet.

I § 4 återfinns en bestämmelse avseende övrigt vite som förtydligar att beställaren i kontraktshandlingarna kan ange att vite ska utgå med anledning av annat kontraktsbrott än dröjsmål. Om sådant vite har avtalats är beställaren därutöver inte berättigad till skadestånd för det kontraktsbrott som vitet avser.

Vad gäller utomkontraktuell skadeståndsskyldighet så utgår begreppet ”tredje man”. En ny bestämmelse har också införts i § 5, som innebär att ansvarsfördelningen mellan parterna avseende utomkontraktuellt skadestånd inte ska påverkas av parts eventuella avtal med den skadelidande om hur partens utomkontraktuella ansvar ska regleras vid skada.

Besiktning (Kapitel nio)

Som också nämnts i artikelseriens andra del har det tidigare begreppet besiktningsman ersatts av besiktare i AB 25.

Kapitlet innehåller i huvudsak samma regleringar som i AB 04/ABT 06 kap. 7 men i omvänd ordning. Detta då kap. 9 i AB 25 inleds med regler om besiktningsplan, påkallande, besiktare, ersättning, genomförande och utlåtande – och först därefter följer regleringen av de enskilda besiktningstyperna.

Noteras kan också att besiktningstypen normerande förbesiktning har lyfts från kommentarstexten i AB 04/ABT 06 kap. 7 § 1 till bestämmelsen AB 25/ABPU 25 kap. 9 § 11. Av bestämmelsen följer att sådan besiktning ska utgöra underlag för särskild överenskommelse mellan parterna om hur återstående delar av entreprenaden ska utföras.

Uppsägning och hävning (Kapitel tio)

Det tionde kapitlet är uppdelat i tre delar avseende uppsägning, hävning respektive entreprenörens rätt att avbryta arbetena. Begreppet uppsägning är nytt i i AB 25, och det är också uppdelningen mellan uppsägning och hävning.

Rätt till uppsägning föreligger enligt kap. 10 § 1 vid skada på grund av krig, terror, uppror, naturkatastrof eller liknande, om myndighet vid krig eller krigsfara tar organisation i anspråk eller om entreprenaden måste avbrytas under så lång tid att förutsättningarna för fullgörande väsentligt rubbas. Uppsägning aktualiseras således i ”force majeure”-situationer, som i AB 04/ABT 06 utgör grunder för hävning. Vid uppsägning ska entreprenören enligt kap. 10 § 2 tillgodoräknas ersättning för utförda arbeten, där värderingen ska utföras av en besiktare.

Beställarens och entreprenörens rätt till hävning behandlas i kap. 10 §§ 5 respektive 6. Hävningsgrunderna är i huvudsak samma som i AB 04/ABT 06 med undantag för sådana situationer som nu utgör grund för uppsägning, enligt ovan, men innehåller också några nyheter. Detta då rätt till hävning nu också föreligger vid underlåtenhet att fullgöra åtaganden avseende arbetsmiljö, miljöskydd, skatter och socialförsäkringsavgifter. Därtill föreligger också en rätt till hävning vid andra väsentliga avtalsbrott än de som räknas upp specifikt i §§ 5 respektive 6.

Enligt det som benämns ”befarat avtalsbrott” har båda parter också rätt att, enligt kap. 10 § 7, häva avtalet om det står klart att ett avtalsbrott kommer att inträffa.

Likt som vid uppsägning så ska entreprenören vid hävning tillgodoräknas ersättning för utförda arbeten, där värderingen ska utföras av en besiktare enligt kap. 10 § 8. Det följer vidare av kap. 10 § 11 att entreprenören då inte ansvarar för fel som beaktats vid värderingen av entreprenaden. För övriga fel har entreprenören ingen avhjälpanderätt eller -skyldighet utan sådana fel regleras genom prisavdrag. Hävande part har dessutom rätt till skadestånd enligt kap. 10 §§ 12-13.

Tvistelösning (Kapitel elva)

Kapitlet om tvistelösning inleds med konstaterandet att avtalet ska tolkas enligt svensk lag.

Därefter följer i kap. 11 § 2 vad som kallas för en ”tvistetrappa”, det vill säga en konfliktlösningsordning, som innebär att oenigheter ska i första hand lösas mellan närmast berörda behöriga personer. Om oenigheten därigenom inte lösts kan part påkalla överläggning mellan parternas ombud. Om inte heller ombuden kan lösa frågan kan tvisten hänskjutas till förenklad tvistelösning alternativt allmän domstol eller skiljeförfarande. Sådant hänskjutande kan ske utan överläggning mellan ombud om det gått mer än 10 dagar från påkallande av överläggning eller om det finns särskilda skäl att avstå från överläggning.

Förfarandet för förenklad tvistelösning är också en nyhet, och beskrivs i kap. 10 §§ 3–12. I korthet kan sägas att bestämmelserna om förenklad tvistelösning syftar till att tillgodose parternas behov av skyndsamhet och effektivitet, och att förfarandet ska ske enligt BKK:s Regler för förenklad tvistelösning som finns framtagna men inte skickas ut på remiss.

Tvist i allmän domstol eller skiljeförfarande beskrivs i kap. 11 §§ 13–14. Av § 13 följer att om inte annat anges i kontraktshandlingarna så ska tvister understigande 500 prisbasbelopp (i nuläget 29,4 miljoner kronor) avgöras av allmän domstol, medan tvister som avser belopp därutöver ska avgöras genom skiljedom. I AB 04/ABT 06 är beloppsgränsen 150 prisbasbelopp (i nuläget ca 8,8 miljoner kronor), vilket alltså innebär att fler tvister kommer att vara hänvisade till allmän domstol istället för skiljeförfarande enligt AB 25/ABPU 25.

Avslutningsvis

Vi påminner avslutningsvis åter om att de remitterade avtalen finns att ladda ned på Svensk Byggtjänsts hemsida och att BKK tillämpar ett öppet remissförfarande, vilket innebär att det är fritt fram för alla som önskar att inkomma med synpunkter. Eventuella synpunkterna måste vara BKK tillhanda senast den 28 februari 2025. Ta del av dokumenten och instruktioner för hur man deltar i remissen.

Under 2025 träder en del nya lagar och förordningar i kraft. I denna artikel går vi igenom ett urval av de nya bestämmelserna som kan få betydelse för entreprenad- och byggbranschen.

Nya regler om projektering och byggarbetsmiljösamordning

Arbetsmiljöverket har kommit med nya föreskrifter som trädde i kraft den 1 januari 2025. Föreskrifterna fokuserar främst på att förebygga miljörisker i byggprojekt genom planering, projektering och byggarbetsmiljösamordning. Föreskrifterna gäller för byggherrar, projektörer, byggarbetsmiljösamordnare och tillverkare av monteringsfärdiga byggnader och anläggningar.

I korthet föreskriver bestämmelserna hur risker ska förebyggas i tidiga skeden av bygg‑ och anläggningsprojekt. Detta innefattar bestämmelser om hur förutsättningar för en god arbetsmiljö skapas, hur samordningen och organisationen av bygg- och anläggningsprojekt ska utformas, samt hur uppföljning och kontroll av arbetsmiljöarbetet ska gå till.

De nya bestämmelserna föreskriver även när visst arbetsmiljöarbete ska göras i ett byggprojekt samt vem som ska göra vad i arbetsmiljöarbetet. Vissa av reglerna gäller för alla aktörer men det har även tillkommit nya regler som enbart gäller för specifika aktörer. Det har till exempel tillkommit föreskrifter om hur byggherrar ska organisera, kontrollera och följa upp arbetsmiljöarbetet i byggprojekt. På motsvarande sätt finns särskilda regler även för bland annat projektörer och de som arbetar med projektering av monteringsfärdiga byggnader och anläggningar.

Nya byggregler från Boverket

Under 2025 kommer även flera nya byggregler från Boverket att träda i kraft som kompletterar reglerna i plan- och bygglagen (PBL) och plan- och byggförordningen (PBF).

Till att börja med finns det numera ett krav i 10 kap. 2 a § PBL om att bygg-, rivnings- och markåtgärder ska planeras och utföras med aktsamhet. Detta krav fanns tidigare i PBF. Till följd av det nya kravet i PBL har Boverket tagit fram föreskrifter om hur bygg-, rivnings- eller markarbetsplatser ska vara ordnade och hur arbetena ska utföras för att uppfylla det grundläggande kravet på aktsamhet vid bygg-, rivnings- och markåtgärder i PBL. Dessa föreskrifter från Boverket trädde i kraft redan den 1 januari 2025 och innehåller bestämmelser om hur aktsamhetsåtgärder ska projekteras och utföras vid bygg-, rivnings- och markåtgärder.

En av de aktsamhetsåtgärder som ska utföras enligt föreskrifterna är att om det finns särskild risk för personskador ska arbetsplatsen vara ordnad så att tillträdet för obehöriga försvåras. Vidare ska aktsamhetsåtgärder vidtas till skydd mot uppkomst och spridning av brand, buller och damm eller föroreningar i skadliga koncentrationer, för att begränsa risken för personskador.

I juli 2025 träder ytterligare byggregler från Boverket i kraft genom vilka Boverket ger vägledning i hur kraven i 8 kap. 4 § p. 1-5, 7 och 8 PBL på byggnadsverks tekniska egenskaper ska förstås. Dessa föreskrifter kompletterar den redan befintliga vägledningen som återfinns i 3 kap PBF.

Av 8 kap. 4 § p. 1 PBL följer exempelvis att ett byggnadsverk ska ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om bärförmåga, stadga och beständighet. Av 3 kap. 7 § PBF följer vidare att ett byggnadsverk, för att uppfylla kravet i 8 kap. 4 § p. 1 PBL, ska vara projekterat och utfört på sådant sätt att den påverkan som byggnadsverket sannolikt utsätts för när det byggs eller används inte leder till bland annat att byggnadsverket helt eller delvis rasar eller till oacceptabla större deformationer. Genom Boverkets nya föreskrifter (BFS 2024:6) konkretiseras vidare vilka egenskaper som är väsentliga för en byggnads bärförmåga, stadga och beständighet. Avseende bärförmåga anges det till exempel i 2 kap. 3 § BFS 2024:6 att byggnader ska ha statisk jämvikt så att stabiliserande krafter med tillräcklig tillförlitlighet är större än eller lika med laster som kan orsaka stjälpning, lyftning och glidning.

I en entreprenad avseende löpande underhållsarbete utförde en entreprenör arbete för att åtgärda anmärkningar efter en kontroll som parterna benämnde ”säkerhetsbesiktning”. När entreprenören begärde ersättning hävdade beställaren att dessa arbeten redan omfattades av kontraktssumman. Svea hovrätt har nu prövat om arbetena ska anses utgöra kontraktsarbeten eller om de utgör ÄTA-arbeten som ska ersättas utöver kontraktssumman.

Bakgrunden i målet

I juni meddelade Svea hovrätt dom i mål T 1209-23 som rörde en entreprenörs rätt till ersättning för löpande underhåll av järnvägsanläggningar. Bakgrunden till tvisten var att parterna i kontraktets första paragraf hade angivit att kontraktsarbetenas omfattning bestäms av förfrågningsunderlaget och kompletteras av entreprenörens fackmässiga bedömning av vilka arbeten som krävs för att bland annat säkerställa att bandelarna är trafikerbara dygnet runt årets alla dagar och av beställaren angivna funktionskrav i alla delar uppfylls. Beställaren hävdade att ovan nämnda arbete omfattades av denna skrivning i kontraktet och därmed utgjorde kontraktsarbeten. Entreprenören ansåg däremot att dessa arbeten skulle ersättas som ÄTA-arbeten.

Hovrättens prövning

För att tolka entreprenadavtalet anslöt sig hovrätten till de principer för tolkning av entreprenadavtal som har redovisats av Högsta domstolen under 2010-talet. Av dessa följer att tolkningen – när det som i det här fallet inte går att fastställa någon gemensam partsvilja – bör inriktas på villkorets ordalydelse och avtalets systematik (avtalets utformning). Först om tillräcklig ledning inte kan hämtas från avtalets ordalydelse och systematik blir andra tolkningsfaktorer aktuella. Hovrätten menade vidare att en övergripande rimlighetsbedömning dock alltid ska göras.

Domstolen noterade i sin avtalstolkning bland annat att den aktuella paragrafens ordalydelse innebar ett långtgående krav på entreprenören att säkerställa att bandelarna var trafikerbara dygnet runt, årets alla dagar. Hovrätten framhävde även att kärnan i entreprenörens åtagande enligt avtalet var att säkerställa samtliga bandelars trafiksäkerhet och att åtgärdande av anmärkningar från en säkerhetsbesiktning var just en säkerhetsfråga.

Dessutom noterade hovrätten att parterna hade avtalat om att säkerhetsbesiktningar skulle utföras, vilket enligt domstolen innebar att anmärkningar som uppkommit vid besiktningen också skulle åtgärdas om inget annat uttryckligen anges.

Hovrätten menade också att faktumet att säkerhetsbesiktningarna samt arbetet med att åtgärda anmärkningar hade prissatts i mängdförteckningen skulle vägas in i bedömningen av vad som utgjorde kontraktsarbeten. Detta eftersom mängdförteckningen förutsätts vara komplett och därmed förutsätts ange arbetets totala omfattning. Entreprenörens invändning om att det i mängdförteckningen inte gjordes skillnad på vilken typ av anmärkning som föranlett arbetet saknade betydelse enligt hovrätten.

Hovrätten konstaterade avslutningsvis att det framstod som rimligt på ett övergripande plan att tolka avtalet som att det ingick i entreprenörens kontraktsåtagande att åtgärda de aktuella besiktningsanmärkningarna. Detta eftersom att det i grunden skulle framstå som ologiskt att visst nödvändigt underhållsarbete på de särskilt prioriterade bandelarna skulle ligga utanför kontraktsåtagandet och ersättas särskilt.

Hovrättens slutsats var därför att det ingick i entreprenörens kontraktsåtagande att åtgärda anmärkningarna från säkerhetsbesiktningen och att entreprenören därmed saknade rätt till särskild ersättning för detta arbete.

Kommentar

Det aktuella fallet illustrerar problematiken med otydliga och öppet formulerade avtalsvillkor eftersom det då blir svårt att definiera vilka arbeten som ersätts genom kontraktssumman respektive vilka som utgör ÄTA-arbeten och ska ersättas utöver kontraktssumman.

AB 04 och ABT 06 tar dessutom som utgångspunkt sikte på projekt där entreprenören i ett svep utför kontraktsarbeten jämte ÄTA-arbeten, inte långa löpande underhållsavtal. Vi har tidigare skrivit om att detta kan leda till svårigheter att avgöra när underhållsentreprenaden ska anses godkänd och preskriptionsfrister ska börja löpa. Som detta rättsfall illustrerar är det även viktigt för parterna att ha klart för sig hur olika löpande arbeten – vars omfattning kanske inte är klarlagda när avtalet ingås – ersätts. Detta för att undvika oväntade kostnader respektive utebliven ersättning.

Jönköpings tingsrätt har i en dom från juni i år (mål nr T 3033-23) prövat frågan om en entreprenör haft rätt till ändring av avtalat pris på grund av onormala kostnadsökningar enligt ABT 06 kap. 6 § 3. Frågan om hur regeln ska tillämpas i praktiken har varit högaktuell inom byggbranschen sedan coronapandemin och kriget i Ukraina, varför domar på området är av särskilt intresse.

Bakgrunden i målet

En beställare hade anlitat en entreprenör för att uppföra en industribyggnad. Det var fråga om ett totalentreprenadkontrakt enligt ABT 06. Ersättningen var avtalad till ett fast pris utan indexreglering.

Entreprenören krävde i målet ersättning för bland annat onormala prisökningar avseende material som ingick i entreprenaden. Entreprenören gav i princip inte in några verifikat som visade dess faktiska kalkylerade och havda kostnader (såsom kvitton på materialinköp, avtal med leverantörer och dylikt), utan beräknade istället prisökningen med hjälp av Entreprenadindex. Dessutom lämnade entreprenören in en granskningsrapport av bolagets revisor som enligt entreprenören skulle visa att dess krav i målet underskred dess faktiska merkostnad.

För att beräkna själva kostnadsökningen utgick entreprenören från en metod som jämförde index vid inköpstillfället med index vid anbudsgivandet. Beräkningen gjordes utifrån Entreprenadindex indexserier för respektive materialslag. Entreprenören menade att metoden var välmotiverad och innebar att processen inte behövde tyngas ner med omfattande material och tillkommande processkostnader, vilket hade varit fallet om den behövt visa sina faktiska kostnadsverifikat.

Vad som kunde anses utgöra en normal prisförändring beräknade entreprenören utifrån medelvärdesförändringen för indexserien littera 126 Köpcentrum och logistikbyggnader med stomme av stål i Entreprenadindex under de senaste tio åren. Om prisökningen för indexet exempelvis hade varit tre procent under hälften av åren och en procent under resterande år så hade medelvärdesförändringen (och den enligt entreprenören normala prisökningen) alltså varit två procent per år.

Sammanlagt menade entreprenören att den totala kostnadsförändringen – vilket innefattar såväl den påstådda normala som den onormala prisförändringen – uppgick till ungefär 14 procent av kontraktssumman.

Beställaren bestred att det förekommit en kostnadsökning och att den uppgått till det yrkade beloppet.

Tingsrättens bedömning

Inledningsvis konstaterade tingsrätten att entreprenören inte visat att denne drabbats av några faktiska kostnader av betydelse. Entreprenören hade inte ens påstått att dess underentreprenörer, förutom i ett fall, fakturerat sina ökade kostnader gentemot entreprenören.

Därutöver fann tingsrätten att den beräkningsmodell som entreprenören presenterat som stöd för sitt krav inte räckte för att styrka att entreprenören drabbats av de faktiska kostnader som entreprenören krävde ersättning för. Entreprenören hade alltså inte uppfyllt sin bevisbörda i denna del. Tingsrätten noterade att det inte var möjligt, vare sig för tingsrätten eller motparten, att bedöma den faktiska kostnadsökningen utan byggkostnadskalkyler och verifikat, vilka alltså inte hade getts in i målet. Tingsrätten ogillade därför entreprenörens krav avseende onormala kostnadsökningar.

Analys

Tyvärr stannade tingsrättens bedömning efter konstaterandet att entreprenören inte förmått visa sina ökade kostnader, eller ens att entreprenören drabbats av någon faktisk kostnad. Domen ger därför ingen vidare ledning i hur ABT 06 kap. 6 § 3 ska tillämpas, mer än att domen indikerar att entreprenören måste visa sina faktiska merkostnader och inte kan nöja sig med att schablonisera dessa.

Dessutom visar domen hur bevisbördans placering kan avgöra ett mål och hur viktigt det är att den part som kräver ersättning av motparten presenterar ett fullgott underlag, med exempelvis kalkyler och verifikat, för att visa sin faktiska kostnad.

Tingsrättens dom har överklagats och vi kommer att följa utvecklingen i hovrätten. Vi fortsätter även att bevaka området och hoppas att vi snart kan se exempel på domar gällande tillämpningen av själva kriterierna i ABT 06 kap. 6 § 3.

I denna tredje och avslutande del av vår artikelserie om krig behandlas den civilrättsliga regleringen av krigssituationer i AB 04 och ABT 06. Vilken part står de ekonomiska konsekvenserna av att entreprenaden inte blir klar i tid till följd av ett krig? Vem står risken för skador på entreprenaden under entreprenadtiden orsakade av ett krig? Vad krävs för att avtalat pris ska justeras när ett krig innebär ökade kostnader för entreprenadens utförande? Kan kriget medge rätt att häva en entreprenad? Dessa frågor besvaras i denna artikel.

Kriget som hinder

I en situation där entreprenören hindras från att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden på grund av krig eller krigsliknande tillstånd så har denne som utgångspunkt rätt till förlängning av kontraktstiden enligt AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 p. 3. Sådan rätt kan föreligga inte bara om det är krig i det land där entreprenaden utförs, utan även om det är krig i ett annat land och detta innebär att utförandet av entreprenaden hindras. En sådan situation kan exempelvis föreligga om leveranser av material försenas på grund av ett krig i det land från vilket materialet har beställts. En förutsättning för rätten till tidsförlängning är att kriget verkligen hindrar utförandet av arbeten som entreprenören annars skulle ha kunnat utföra.

För att fastställa hur lång tidsförlängning entreprenören har rätt till ska en bedömning göras av vilken möjlighet entreprenören har att arbeta runt hindret, exempelvis beställa nytt material från ett annat land eller planera om arbetet. Det åligger entreprenören att styrka förekomsten av ett hinder och vilken tidsförlängning som är nödvändig.

De ekonomiska konsekvenserna av hindret kan sägas falla på båda parter. Entreprenören svarar för ökade kostnader med anledningen av förseningen (till exempel för tillkommande personalkostnader och kostnader för hjälpmedel under tidsförlängningen) medan beställaren står de ekonomiska konsekvenserna av att entreprenaden inte blir klar i tid och därmed inte kan driftsättas som planerat.

Ansvar för skador

Utgångspunkten är enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 1 att entreprenören ansvarar för skada på ej avlämnad del av entreprenaden, om skadan inte beror på beställaren. Vid krig finns det dock ett undantag i bestämmelsen som innebär att entreprenören inte ansvarar för skada som beror på just krig. Entreprenören har således rätt till full ersättning för utfört arbete och levererat material trots att det förekommer skador på arbetet/materialet om denne kan visa att skadorna orsakats av ett krig. Undantaget gäller dock inte för skador på hjälpmedel orsakade av krig, utan för sådana skador kvarstår entreprenörens ansvar.

Skälet till regleringen är att förekomsten av ett krig anses vara en händelse av extraordinär karaktär, och därför är det som utgångspunkt inte något som bör beaktas i entreprenörens riskanalyser inför avtalets ingående. Det har dock i den juridiska litteraturen diskuterats om undantaget ska vara tillämpligt i det fall att ett visst krig är känt vid anbudsgivningen och skador sedan uppstår på entreprenaden på grund av det kriget. Det kan hända att entreprenören i så fall ansvarar för dessa skador eftersom kriget – och de risker som kriget medför – var känt för entreprenören i förväg.

Prisjustering till följd av ökade kostnader

Krig kan – utöver att leda till förseningar och skador på en entreprenad – även leda till att kostnaderna för en entreprenad ökar. För att reglera detta finns en prisjusteringsregel i AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3. Enligt bestämmelsen ska avtalat pris ändras med hänsyn till vissa former av kostnadsändringar, bland annat kostnadsändring som är förorsakad av krig och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden. Vad som omfattas av begreppen ”förnödenhet och tjänst” är omdiskuterat, men det kan exempelvis vara högre fråga om högre drivmedelspriser. Den som vill påkalla en sådan prisjustering måste enligt regeln styrka att en förnödenhet eller tjänst är nödvändig, det vill säga att det saknas alternativ, och att det föreligger ett orsakssamband mellan kriget och den ökade kostnaden.

Ytterligare förutsättningar för att priset ska ändras är att kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkat hela kostnaden för entreprenaden. En risk som entreprenören har haft att beakta vid anbudsgivandet medför därmed inte rätt till prisjustering enligt denna bestämmelse. Hur stor kostnaden behöver vara för att kravet på väsentlighet ska anses uppfylld framgår inte direkt av AB 04/ABT 06.

Bestämmelsen har främst betydelse i entreprenader där fast pris är avtalat eftersom en kostnadsändring i dessa fall kan påverka entreprenörens vinst. Entreprenader på löpande räkning påverkas inte på samma sätt av ökade kostnader eftersom ersättningen i dessa fall justeras som en direkt följd av de ökade kostnaderna.

Regeln är ömsesidig, det vill säga bägge parter kan påkalla prisjustering. Om ett krig mot förmodan skulle leda till att priserna på förnödenheter eller tjänster rasar skulle beställaren alltså kunna begära att avtalade priser justeras ned.

Krig som hävningsgrund

Beställaren har enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 1 p. 9 möjlighet att häva ett entreprenadkontrakt om ett krig orsakar väsentlig skada eller på annat sätt väsentligen rubbar förutsättningarna för entreprenadens fullgörande. Därutöver har beställaren enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 1 p. 10 rätt att häva entreprenaden om Byggnads- och reparationsberedskapen träder i verksamhet eller om en myndighet vid krig eller krigsfara tar beställarens eller entreprenörens organisation i anspråk. För entreprenören finns motsvarande hävningsrätter under AB 04/ABT 06 kap. 8 § 2 p. 7 och 8.

Om ett krig medför stor försening kan det dessutom finnas ett intresse för såväl entreprenör som beställare att häva entreprenaden. För beställaren kan ett sådant intresse vara att ta in en ny entreprenör som har bättre möjligheter att göra färdigt arbetena medan entreprenören kan ha intresse av att inte fortsatt stå för kostnader under tidsförlängningen. Respektive part får enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 1 p. 11 och AB 04/ABT 06 kap. 8 § 2 p. 9 häva entreprenaden om den på grund av en omständighet, som har uppkommit utan parternas vållande, måste avbrytas under så lång tid att förutsättningarna för kontraktets fullgörande väsentligt rubbas.

Den part som vill häva kontraktet måste visa att den har rätt att göra detta, det vill säga att någon av hävningsgrunderna ovan är tillämplig. Hävs avtalet ska den utförda delen av entreprenaden värderas enligt AB 04/ABT 06 kap. 8 § 5, varpå entreprenören gottskrivs värdet av den utförda delen, och sedan skiljs parterna åt. Ingen av parterna har rätt till skadestånd vid hävning enligt hävningsgrunderna ovan.

En bostadsrättsförening och en entreprenör har avtalat om uppförandet av nya lägenheter. En tvist har sedan uppkommit mellan parterna. Stockholms tingsrätt har under april meddelat dom i tvisten. Domen illustrerar vikten av att föra bevisning om sina krav i tvisten.

Bakgrund

Stockholms tingsrätt har den 26 april 2024 meddelat dom i mål T 15701-22. Fallet handlade om en bostadsrättsförening som ingick ett avtal varigenom en entreprenör på totalentreprenad skulle uppföra ett antal nya lägenheter ovanpå den befintliga byggnaden och sedan sälja dessa lägenheter med bostadsrätt. ABT 06 gällde för hela parternas avtal, som var en blandning mellan ett exploateringsavtal och ett totalentreprenadkontrakt.

Båda parter hade ett flertal krav och motkrav av varierande storlek, men förenklat kan man säga att tvisten bestod av fyra delar:

1. När hade föreningen rätt att få de insatser och upplåtelseavgifter som det var ostridigt att entreprenören skulle betala efter att den sålt de nya lägenheterna till nya bostadsrättsinnehavare?
2. Hade föreningen rätt till förseningsvite?
3. Hade föreningen rätt till ersättning för ett antal påstådda fel i och skador på entreprenaden?
4. Hade entreprenören rätt till dess påstådda kvittningsgilla motkrav?

Bevisning om krav

Domstolens resonemang vad gäller tvistens del 3 och del 4 är här av särskilt intresse. Flera av dessa krav avgjorde domstolen genom att konstatera att föreningen eller entreprenören inte hade lyckats bevisa viktiga delar av sina respektive krav (till exempel exakt vad parterna hade avtalat om, vilka kostnader som respektive part haft samt om dessa kostnader var hänförliga till de omständigheter som kravet grundade sig på).

Exempelvis hade föreningen i ett krav gjort gällande att ventilationen lät för mycket. Tingsrätten bedömde att det inte var bevisat att felet förelåg, men noterade även att det helt saknades uppgifter från föreningen om vilken skada som orsakats av ljudnivåerna och att de uppgifter om skada som lämnats av föreningen avseende ventilation var kopplade till helt andra fel som också påstods finnas i ventilationen. Ett annat exempel var att föreningen hade påstått att det förelåg fel i avloppsledningarna från alla de nya lägenheterna. Tingsrätten konstaterade att vittnena bara hade redogjort för fel i en av de nya lägenheterna och dömde därför i brist på ytterligare bevisning endast ut ersättning för felavhjälpandet för just denna lägenhet.

På entreprenörens sida fanns även motsvarande exempel. Bland annat hade entreprenören gjort gällande att föreningen hade brutit mot parternas avtal genom att underlåta att tillhandahålla garageplatser till de nya medlemmarna, vilket påstods ha orsakat entreprenören ekonomisk skada då det påverkade priset på de nya lägenheterna som entreprenören sålde. Enligt avtalet skulle föreningen ”i möjligaste mån och inom ramen för likabehandlingsprincipen tillse att garageplatser tillhandahålls de blivande bostadsrättshavarna till de nyproducerade lägenheterna.” Tingsrätten menade att detta inkluderade en skyldighet för föreningen att säga upp garageplatser som tidigare hade hyrts av externa hyresgäster, vilket inte hade skett. Enligt tingsrätten saknades dock bevisning om bland annat hur många platser som hade kunnat frigöras genom uppsägning av hyresgästernas platser och om det fanns ett eventuellt kösystem som skulle ha hindrat föreningen från att tilldela dessa platser till nya istället för befintliga medlemmar. Det var därför inte bevisat hur många av de nya bostadsrättsinnehavarna som hade kunnat få garageplatser om föreningen hade gjort det den skulle. Av dessa skäl ansåg domstolen att entreprenören inte bevisat att föreningens underlåtelse att säga upp de externa hyresgästernas garageplatser rent faktiskt hade lett till exakt den skada som påståtts.

Kommentar

Ovanstående exempel gör att detta rättsfall på ett bra sätt illustrerar vikten av att varje part (oavsett om denna är beställare eller entreprenör) framställer en så komplett bevisning som möjligt för sina krav. Utan bevisning avseende alla de delar där en part har bevisbördan för sina påståenden kan en domstol nämligen inte döma ut det belopp som parten har krävt. Det är inte helt ovanligt att en part lyckas bevisa att denne har rätt i sak (till exempel att det förelåg ett hinder eller ett likställt ÄTA-arbete) men att denne sedan stupar på målsnöret genom att inte ha tillräcklig bevisning för sina kostnader eller för att dessa kostnader beror på det man tvistar om.

Med anledning av det skärpta säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde – inte minst Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina – har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) föreslagit ett antal åtgärder för att stärka Sveriges totalförsvar. Till de föreslagna åtgärderna hör införandet av en modern variant av den civila byggindustrins beredskapsorganisation Byggnads- och reparationsberedskapen (BRB). Vi inleder vår nya artikelserie om byggbranschen vid krig med en genomgång av MSB:s förslag och hur den initiala reaktionen från Byggföretagen har sett ut.

Byggnads- och reparationsberedskapen

BRB fanns mellan 1944 och 2007 och hade till uppgift att under krig utföra bygg-, anläggnings- och reparationsarbeten för totalförsvaret. I princip alla stora svenska byggföretag var medlemmar i BRB. MSB föreslår nu att en sådan organisation ska återuppstå i en modern tappning, och med anledning av det har Byggföretagen startat upp ett beredskapsutskott i väntan på en ny förordning.

MSB:s förslag

MSB:s förslag är ett svar på regeringens uppdrag till myndigheten att utifrån olika hypotetiska ekonomiska anslagsnivåer föreslå åtgärder för att stärka det civila försvaret.

MSB konstaterar inledningsvis att en viktig del av den ryska krigföringen i Ukraina har varit att slå ut den ukrainska energiförsörjningen, bland annat genom återkommande robotangrepp mot energirelaterad infrastruktur. Ryska angrepp har skett även på annan samhällsviktig infrastruktur, exempelvis för vatten och värme. Vidare konstaterar MSB att Försvarsberedningen – som består av ledamöter från samtliga riksdagspartier, sakkunniga samt experter – har noterat att den ukrainska viljan och förmågan att reparera och återställa funktioner som helt eller delvis slagits ut har haft en stor betydelse för landets försvarsförmåga.

Beträffande svenska förhållanden bedömer MSB att det finns brister i den svenska förmågan att säkerställa flera av de viktigaste samhällsfunktionerna under krig, såsom tillgången till hälso- och sjukvård samt energi- och livsmedelsförsörjningen. Även transporter, inklusive en fungerande transportinfrastruktur, anses vara ett område där förbättringspotential finns. MSB framhåller att både det civila och militära försvaret är beroende av en fungerande byggnads-, reparations-, evakuerings-, och röjningsberedskap.

Det är mot den bakgrunden som MSB föreslår att Sveriges beredskapsförmåga inom bygg, reparation och röjning bör förstärkas med en modern variant av BRB. Som viktiga sektorer med potentiellt stora reparationsbehov i krig anges transport, energi och elektroniska kommunikationer.

Denna beredskapsförmåga bör enligt MSB baseras på en samordning och gemensam planering av de resurser för bygg, reparation och röjning som redan idag finns inom sektorerna transport, energiförsörjning och elektroniska kommunikationer. De befintliga resurserna återfinns inom dels de myndigheter som ansvarar för funktionaliteten i den aktuella infrastrukturen (såsom Trafikverket, Svenska Kraftnät och Post- och telestyrelsen), dels de företag som tillhandahåller bygg- och reparationstjänster till dessa myndigheter. Enligt MSB behöver en ansvarig huvudman för en modern BRB snarast pekas ut för att samordningen av de befintliga resurserna ska kunna påbörjas.

Nästa steg i beredningen av MSB:s förslag

Vidare uppger MSB att myndigheten förväntar sig att regeringen återkommer med en försvarspolitisk proposition till Riksdagen i höst. MSB har prioriterat införandet av BRB förhållandevis högt och det blir intressant att se om regeringen hörsammar det i sitt kommande arbete med försvarsanslagen.

Byggföretagens respons

Som en respons på MSB:s förslag har Byggföretagen valt att starta upp ett beredskapsutskott i väntan på en ny förordning om byggnads- och reparationsberedskapen. Tanken med utskottet är att byggföretag och berörda myndigheter ska jobba tillsammans med frågor om säkerhet och beredskap. Det nya nätverket har hittills träffats en gång för ett uppstartsmöte och exakt hur arbetet kommer att fortskrida kommer att tydliggöras framöver. Byggföretagen planerar i alla händelser att bidra med utbildningar och riktlinjer samt med samordningen och planeringen mellan myndigheter och andra beredskapsorganisationer.

Enligt det så kallade hyresundantaget omfattas inte förvärv av fastigheter eller hyra av lagen om offentlig upphandling (LOU). Det är inte ovanligt att avtal innehåller flera olika delar och där man behöver avgöra vad som är avtalets huvudsakliga syfte för att veta vilka upphandlingsrättsliga regler som ska tillämpas. I denna artikel redogör vi för ännu en ansökan om upphandlingsskadeavgift angående ett så kallat blandat kontrakt med inslag av både hyresavtal och uppförande av en ny byggnad.

Bakgrund

Konkurrensverket har nyligen gett in en ansökan till Förvaltningsrätten i Stockholm om att Nacka kommun ska betala tre miljoner kronor i upphandlingsskadeavgift enligt 21 kap. 1 § 3 lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU) (i dess lydelse innan den 1 januari 2024).

Fakta: Upphandlingsskadeavgift
Om upphandlande organisationer har brutit mot upphandlingslagstiftningen kan de som sanktion behöva betala en upphandlingsskadeavgift. En upphandlings­skadeavgift kan exempelvis utgå om den upphandlande organisationen har ingått ett avtal utan att annonsera upphandlingen, trots att detta krävdes (en så kallad otillåten direktupphandling).

Anledningen till ansökan är att Konkurrensverket anser att kommunen har genomfört en otillåten direktupphandling i strid med 10 kap. 1 § LOU genom att ha ingått ett hyreskontrakt för lokal utan föregående annonsering.

Bakgrunden till avtalet var att kommunen tidigare hyrt två lokaler för den kommunala gymnasieskolan och behövde utöka skolans lokaler. Hyresavtalen sades upp av kommunen för villkorsändring och därefter även av hyresvärden. Parterna ingick sedan ett nytt hyresavtal avseende samma lokaler som tidigare, men som nu även innefattade bland annat att hyresvärden skulle uppföra en ny byggnad om cirka 2 120 kvadratmeter i direkt anslutning till de befintliga skollokalerna.

Konkurrensverket anser att avtalet är att betrakta som ett byggentreprenadkontrakt som i sin tur ska upphandlas och annonseras i enlighet med LOU.

Kommunen menar å sin sida att avtalet är ett blandat kontrakt avseende ett hyresavtal med inslag av byggentreprenadarbeten och att det huvudsakliga syftet med avtalet inte är att uppföra en byggnad utan att hyra lokaler. Enligt kommunen omfattas avtalet därmed av hyresundantaget i 3 kap. 19 § LOU vilket innebär att kommunen inte varit skyldig att genomföra en annonserad upphandling.

Aktuell reglering

Enligt 3 kap. 19 § LOU gäller inte lagen om offentlig upphandling för kontrakt som avser förvärv av fastighet, arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt, tomträtt, servitutsrätt eller någon annan rätt till fastighet. Om en organisation som i övrigt omfattas av LOU exempelvis tecknar ett hyresavtal så omfattas detta förvärv därmed inte av den upphandlingsrättsliga lagstiftningen, och organisationen måste inte annonsera upphandlingen i förväg.

Det är dock vanligt att avtal innehåller flera olika komponenter, till exempel att hyresvärden dels utfäster sig att hyra ut en lokal, dels utfäster sig att utföra visst byggarbete avseende lokalen. 2 kap. LOU reglerar vad som gäller vid så kallade blandade kontrakt. Med ett blandat kontrakt avses antingen ett kontrakt som avser flera olika slag av upphandling (varor, tjänster eller byggentreprenader eller olika slag av tjänster) som alla regleras i LOU, eller kontrakt som avser dels upphandling som regleras i LOU, dels annan upphandling (2 kap. 1 § LOU). Blandade kontrakt kan vara delbara eller odelbara. I ett delbart blandat kontrakt kan de olika delarna av kontraktet hållas isär. Vid ett odelbart blandat kontrakt kan delarna däremot inte skiljas åt. Ett blandat kontrakt kan exempelvis vara odelbart om det av ekonomiska eller tekniska skäl är nödvändigt att ingå ett enda kontrakt (istället för att upphandla de olika delarna var för sig).

Om ett blandat kontrakt avser flera olika slag av upphandling som alla regleras i LOU ska upphandlingen genomföras i enlighet med bestämmelserna för det slag av upphandling som är huvudföremålet för kontraktet (2 kap. 2 § LOU).

Vid tilldelning av ett odelbart blandat kontrakt ska de bestämmelser som gäller för kontraktets huvudföremål tillämpas (2 kap. 12 § 1 LOU). Om det alltså är fråga om ett odelbart blandat kontrakt avseende dels lokalhyra, dels byggentreprenad, och det huvudsakliga syftet med kontraktet är utförandet av byggentreprenaden, ska avtalet upphandlas enligt LOU. Hyresundantaget i 3 kap. 19 § LOU är i sådana fall inte tillämpligt.

Kommentar

Vi har i en tidigare artikel skrivit om ett liknande och uppmärksammat fall som i slutändan tyvärr inte prövades i själva sakfrågan av kammarrätten på grund av att Konkurrensverket då hade gett in ansökan om upphandlingsskadeavgift för sent (se Kammarrätten i Sundsvalls dom den 18 april 2023 i mål nr 1044-22). I det målet hade en kommun ingått en transaktion bestående av tre rättshandlingar; ett överlåtelseavtal, ett köpebrev och ett hyresavtal. Frågan handlade om huruvida avtalets huvudsakliga syfte avsåg köp av fastighet eller de renoveringsarbeten som enligt överlåtelseavtalet även skulle utföras på fastigheten.

Förvaltningsrätten kom i sin prövning fram till att avtalen i transaktionen sammantaget utgjorde ett odelbart blandat kontrakt vars huvudföremål var ett byggentreprenadkontrakt enligt 1 kap. 9 § 1 LOU och därför skulle ha utannonserats i sin helhet (se Förvaltningsrätten i Luleås dom den 30 mars 2022 i mål nr 1638-21). Målet överklagades men prövades alltså inte i sak.

Det nu aktuella fallet skiljer sig visserligen från det tidigare då det nu endast är fråga om ett avtal (inte flera) där hyresvärdens åtagande att uppföra en ny byggnad framgår av en bilaga till avtalet. Frågan om vad som ska anses utgöra avtalets huvudföremål kommer förvaltningsrätten dock att behöva ta ställning till även i detta fall, då avtalet innehåller olika delar.

Det är inte sällan en svår gränsdragning mellan vad som huvudsakligen är en byggentreprenad och vad som huvudsakligen är hyra. Från ett praktiskt perspektiv är det självklart viktigt att kunna tillämpa reglerna rätt, om inte annat för att minska risken för en upphandlingsskadeavgift. Eftersom det finns ett behov av vägledande avgöranden gällande blandade kontrakt och hyresundantaget kommer vi att bevaka Konkurrensverkets nya ansökan och hoppas att det prövas i sak, inte bara av förvaltningsrätten utan så småningom även av kammarrätten.

Entreprenadkontrakt som upphandlas av myndigheter inkorporerar ofta standardavtalen AB 04/ABT 06 som avtalsinnehåll. Standardavtalen AB 04/ABT 06 innehåller en klausul i kap. 6 § 3 som innebär att avtalade priser kan ändras i vissa undantags­situationer. Det är dock oklart hur denna bestämmelse förhåller sig till begränsningar i den upphandlingsrättsliga lagstiftningen, vilket aktualiserats i en ansökan om upphandlingsskadeavgift som nyligen getts in av Konkurrensverket.   

Bakgrund

Om Konkurrensverket bedömer att en upphandlande myndighet har brutit mot reglerna om offentlig upphandling har verket möjlighet att vända sig till förvaltningsrätten och ansöka om att den upphandlande myndigheten ska betala en upphandlingsskadeavgift.

Konkurrensverket har nyligen ansökt om att Trafiknämnden i Region Stockholm (Trafiknämnden) ska betala en upphandlingsskadeavgift om 10 miljoner kronor. Skälet till det är att Trafiknämnden träffat ett tilläggsavtal med en leverantör varigenom ett upphandlat entreprenadkontrakt ändrats på flera sätt. Tilläggsavtalet har bland annat inneburit följande villkorsändringar:

1. 1. Leverantören fick rätt till prisökningar som uppkommit innan den 1 januari 2023, till ett uppskattat värde om cirka 100 miljoner kronor.
   2. Ersättningsmodellen ändrades. Enligt ursprungsavtalet gällde en ersättningsmodell med fast pris men enligt tilläggsavtalet övergick ersättningsmodellen till löpande räkning avseende arbeten från och med den 1 januari 2023. Trafiknämnden har uppskattat värdet på de prisökningar som ersätts enligt den nya ersättningsmodellen till cirka 200 miljoner kronor.

Enligt Konkurrensverket strider de ovanstående ändringarna var för sig mot upphandlingsrätten.  Konkurrensverket menar således att det saknats förutsättningar att ingå tilläggsavtalet och att det därmed utgör en otillåten direktupphandling.

Trafiknämnden menar dock att det har inträffat oförutsebara yttre omständigheter (bland annat kriget i Ukraina, Covid-19 och skenande materialkostnader) som lett till väsentliga prisökningar för leverantören. Dessa omständigheter har enligt Trafiknämnden inneburit att ABT 06 kap. 6 § 3 samt vissa undantagsbestämmelser i lagen om offentlig upphandling inom försörjningssektorerna (LUF) varit tillämpliga och att Trafiknämnden därför har fått ingå tilläggsavtalet.

Detta fall aktualiserar flera intressanta frågor men i denna artikel kommer vi fokusera på det Konkurrensverket gjort gällande avseende ABT 06 kap. 6 § 3 och motsvarande reglering i det aktuella avtalet i förhållande till vissa bestämmelser i upphandlingsrätten.

AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3

Enligt ABT 06 kap. 6 § 3 kan avtalade priser ändras på grund av vissa typer av oförutsebara kostnadsändringar som väsentligt påverkar kostanden för hela entreprenaden, bland annat vid vissa onormala prisförändringar. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Avtalat pris skall ändras med hänsyn till dels kostnadsändring på grund av myndighets åtgärd, dels kostnadsändring som är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, dels kostnadsändring som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden. Ändring av det avtalade priset skall dock ske endast om kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkar hela kostnaden för entreprenaden.”

Något förenklat innebär bestämmelsen att entreprenören i ett första led behöver visa att det finns en kostnadsförändring och att den är orsakad av någon av de omständigheter som räknas upp i bestämmelsen, för att därefter i ett andra led också visa att kostnadsförändringen varit oförutsebar samt att den väsentligt påverkat kostnaderna för hela entreprenaden. Om så är fallet ska det avtalade priset (till exempel ett avtalat fast pris för entreprenaden) ändras.

När kan ett upphandlat entreprenadkontrakt ändras?

Kontraktsrätten och upphandlingsrätten

Bestämmelsen i AB 04 och ABT 06 är i grund och botten kontraktsrättslig. Kontraktsrätten är något förenklat det rättsområde som behandlar förhållandet mellan två parter i ett avtal. Offentliga aktörer måste dock även förhålla sig till upphandlingsrätten, vilket förenklat är det rättsområde som styr hur och när sådana aktörer får ingå eller ändra avtal med leverantörer. Upphandlingsrätten syftar till att främja ett effektivt användande av skattemedel, vilket bland annat innebär att offentliga aktörer ska ingå avtal med den leverantör som utifrån kostnads- och kvalitetshänseende är bäst lämpad att utföra tjänsten eller leverera produkten.

Det innebär att en offentlig beställare inte bara måste fråga sig om ett visst agerande är tillåtet enligt kontraktsrätten, utan också om agerandet är tillåtet enligt upphandlingsrätten. Till exempel har två kommersiella privata avtalsparter en stor frihet att ändra ett ingånget avtal. Om den ena parten däremot är en offentlig aktör finns det upphandlingsregler som kan hindra avtalet från att ändras utan föregående upphandling. Det finns dock ett visst upphandlingsrättsligt utrymme att ändra avtal utan krav på ny upphandling, vilket utvecklas nedan.

Ändrings- eller optionsklausuler

Enligt upphandlingsrättlig lagstiftning får ett offentligt upphandlat kontrakt ändras i enlighet med en ändringsklausul om klausulen fanns med i upphandlingsdokumenten i den ursprungliga upphandlingen och klausulen klart, exakt och entydigt beskriver under vilka förutsättningar den kan tillämpas. Dessutom ska omfattningen och arten av de tilltänkta ändringarna framgå av ändringsklausulen. Ändringen får dock aldrig ändra det ursprungliga kontraktets övergripande karaktär (16 kap. § 10 LUF, motsvarande bestämmelse finns i 17 kap. 10 § lagen om offentlig upphandling).

I det aktuella fallet menar Trafiknämnden att ursprungsavtalet innehöll en ändringsklausul baserad på ABT 06 kap. 6 § 3 och att ändringarna varit tillåtliga både enligt ändringsklausulen och upphandlingsrätten. Konkurrensverket anser dock att avtalsregleringen inte uppfyller lagens krav på klarhet, exakthet och tydlighet utan istället är baserad på ”subjektiva och vaga begrepp som saknar klar definition och vedertagen innebörd”. Konkurrensverket gör även gällande att regleringen ger en närmast obegränsad frihet att ändra priser i ett avtal vilket inte uppfyller de krav som ställs på en ändringsklausul i 16 kap. § 10 LUF.

Oförutsebara omständigheter

Ett offentligt upphandlat kontrakt får även ändras utan en ny upphandling om behovet av ändringen beror på omständigheter som den upphandlande enheten varken förutsåg eller borde ha förutsett vid beslutet att tilldela kontraktet och ändringen inte medför att kontraktets övergripande karaktär ändras (16 kap. § 12 LUF). Undantagsbestämmelsen kräver att det finns ett orsakssamband mellan de oförutsebara omständigheterna och behovet av ändringen. Detta kan jämföras med ABT 06 kap. 6 § 3 där det också krävs ett orsakssamband mellan kostnadsförändringen och de omständigheter som räknas upp i bestämmelsen.

I det aktuella fallet har Konkurrensverket inte ifrågasatt att coronapandemin och kriget i Ukraina varit oförutsebara omständigheter. Däremot ifrågasätter Konkurrensverket bland annat att de ökade materialkostnaderna varit oförutsebara. Kravet på orsakssamband innebär dock, enligt Konkurrensverket, att varje del av ersättningen måste kunna härledas till en oförutsebar omständighet. Trots att det fanns vissa oförutsebara omständigheter har Konkurrensverket därför gjort gällande att Trafiknämnden inte visat att det föreligger ett orsakssamband mellan varje omständighet (exempelvis pandemin) och behovet av att ge leverantören ersättning för prisökningar. Därtill har Konkurrensverket gjort gällande att kontraktets övergripande karaktär ändrats.

Detta kan jämföras med förvaltningsrätten i Härnösands avgörande i mål 782-23 där en kommun träffat ett ändringsavtal med en entreprenör gällande prisjusteringar mot bakgrund av kostnadsökningarna på drivmedel. I det fallet konstaterade rätten att ändringsavtalet visserligen tecknats innan Rysslands invasion av Ukraina, och att det i och för sig var en oförutsebar omständighet, men att kommunen inte visat att det förelåg ett orsakssamband mellan invasionen och de ökade drivmedelspriserna. Förvaltningsrätten ansåg därför att den del av avtalet som avsåg prisjusteringar var ogiltig.

Kommentar

Prisjusteringsklausulen i AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3 är högaktuell och diskuteras mellan många beställare och entreprenörer runt om i landet. Bestämmelsen är inte helt lätt att tillämpa i praktiken och som Konkurrensverkets ansökan visar medför begränsningarna i den upphandlingsrättsliga lagstiftningen ännu fler utmaningar i offentligt upphandlade kontrakt.

Som redovisats ovan påstår Konkurrensverket att ”regleringen” som är baserad på ABT 06 kap. 6 § 3 inte uppfyller de upphandlingsrättsliga krav som ställs på en ändringsklausul i 16 kap. § 10 LUF. Resonemanget innebär att parter i ett offentligt upphandlat kontrakt med motsvarande avtalsreglering inte kan hänvisa till bestämmelsen i 16 kap. § 10 LUF, utan måste kunna visa att det på någon annan upphandlingsrättslig grund finns stöd för att ändra det ursprungliga avtalet.

Som angetts ovan kan en sådan alternativ upphandlingsrättslig ändringsgrund vara att det med hänsyn till oförutsebara omständigheter finns behov av att ändra avtalet (16 kap. § 12 LUF). Det är i så fall den upphandlande myndigheten som i ett eventuellt upphandlingsrättsligt mål har bevisbördan för att avtalsändringen har stöd i det upphandlingsrättsliga regelverket.

Undantagsbestämmelsen i 16 kap. § 12 LUF kräver att det finns ett orsakssamband mellan de oförutsebara omständigheterna och behovet av ändringen. Konkurrensverket gör i ansökan gällande att det inte är tillräckligt att hävda att det exempelvis är ”allmänt vedertaget att kriget i Ukraina har lett till ökade kostnader på flertal områden”. Detta ligger även i linje med domen från förvaltningsrätten i Härnösand där det inte var visat att det förelåg ett orsakssamband mellan invasionen och de ökade drivmedelspriserna. I det målet hade kommunen dock inte fört fram någon bevisning till stöd för orsakssambandet. Det är således oklart vilka krav på bevisningen som kan ställas.

Det är viktigt att komma ihåg att ansökan om upphandlingsskadeavgift endast speglar Konkurrensverkets uppfattning av hur det upphandlingsrättsliga regelverket ska förstås, det återstår att se hur domstolen bedömer ansökan. Konkurrensverkets ansökan visar dock att det kan vara av stor vikt för offentliga beställare att säkra bevisning gällande konstadsförändringar och vad som orsakat desamma, även om parterna har samsyn och vill träffa en överenskommelse om hur prisökningarna ska hanteras.

Av standardregleringen av tvistlösning i AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1 följer att tvist ska avgöras av allmän domstol om det omtvistade värdet inte uppenbart överstiger 150 prisbasbelopp. I annat fall ska tvist avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. I denna artikel tittar vi närmare på när det kan finnas anledning att ändra tvistlösningsmodellen och vad man i sådana fall bör tänka på.

Fördelar med att göra ett aktivt val

Vid all förhandling av avtal utifrån standardavtalen AB 04 och ABT 06 är det klokt att särskilt fundera på hur man vill att eventuella tvister i anledning av avtalet ska lösas. Det kan nämligen finnas goda skäl för att avtala om en annan ordning än den som följer av standardavtalen. Inte minst på grund av att beloppströskeln i AB 04 och ABT 06:s tvistelösningsbestämmelse kan leda till gränsdragningssvårigheter. Vi kommer i denna artikel att titta närmare på vilka frågor man bör ta ställning till utifrån standardavtalens tvistlösnings­bestämmelser.

Gränsdragningsproblem vid tillämpning av AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1

Enligt tvistlösningsbestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1 följer att tvist på grund av kontraktet ska avgöras av allmän domstol, om det omtvistade beloppet inte uppenbart överstiger 150 prisbasbelopp, exklusive mervärdesskatt. I annat fall ska tvist avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Med prisbasbelopp avses prisbasbeloppet vid tidpunkten för väckande av talan. I skrivande stund är 150 prisbasbelopp 8 595 000 kronor.

Bestämmelsen föreskriver alltså två helt olika förfaranden beroende på om tvisten ligger över eller under beloppsgränsen. Denna typ av tvistlösningsbestämmelser riskerar att skapa problem när det gäller gränsdragningen mellan vilka tvister som ska lösas i allmän domstol respektive skiljenämnd. Det är dessutom sällan ett aktivt önskemål från parterna själva att dela upp en tvistlösningsklausul på detta sätt, utan standardbestämmelsens utformning är snarare en mellanväg anpassad för parter som inte gör ett aktivt val vid avtalets ingående. Att bestämmelsen är så pass bred gör tyvärr att den ibland kan leda till att man tvingas in i en icke önskvärd tvistlösningsmodell, vilket kan få stora konsekvenser.

För att undvika en situation där man är osäker på var tvisten ska lösas kan det därför vara bra att istället avtala om att samtliga tvister (oavsett belopp) ska lösas i antingen allmän domstol eller skiljenämnd. Det är nämligen ofta att föredra att i förväg aktivt ta ställning till hur man vill att tvister ska lösas mellan parterna, istället för att låta valet av tvistlösningsform vara beroende av inte helt tydliga parametrar såsom en beloppströskel.

Tips vid särreglering av AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1

Som vi tidigare skrivit i denna artikelserie är ofta den största frågan att ta ställning till om eventuella framtida tvister ska lösas av allmän domstol eller en skiljenämnd.

Om man landar i att man vill lösa eventuella tvister genom allmän domstol är det bra att i nästa steg fundera på om man vill avtala om att en viss tingsrätt ska vara första instans. Det kan vara klokt om parterna i förväg vill säkerställa att tvisten exempelvis avgörs på samma ort som entreprenaden är belägen eller på den ort som någon av parterna eller bägge parter har sitt säte.

Om man däremot landar i att man vill lösa eventuella framtida tvister genom skiljeförfarande är det bra att i nästa steg fundera på vilka regler som ska gälla för skiljeförfarandet och om man vill att tvisten ska lösas vid ett visst skiljedomsinstitut eller inte.

Enligt AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1 gäller att tvist ska avgöras genom skiljedom enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF). Detta brukar även kallas för ett ad hoc-förfarande, vilket är ett skiljeförfarande där parterna inte har avtalat om att tvisten ska lösas enligt ett visst skiljedomsinstituts skiljedomsregler.

LSF innehåller vissa grundläggande regler om till exempel skiljeavtalet, förfarandet och hur man klandrar en skiljedom. LSF reglerar dock inte förfarandet i någon närmare detalj. Det blir då upp till den enskilda skiljenämnden att besluta hur förfarandet ska gå till, oftast med utgångspunkt i de regler som gäller för allmän domstol. Detta kan vara önskvärt för vissa parter, medan andra föredrar en högre grad av reglering och förutsebarhet, vilket kan uppnås genom att avtala om att skiljeförfarandet ska hanteras enligt ett skiljedomsinstituts skiljedomsregler. I Sverige är det exempelvis vanligt att avtala om att tvisten ska avgöras enligt skiljedomsreglerna för SCC Skiljedomsinstitut, vilket är Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut.

Skiljedomsinstitut har egna kompletta regelverk som är mer omfattande än LSF, vilket gör att förfarandet blir mer förutsebart. Man får en bättre möjlighet att förutspå hur lång tid förfarandet kommer ta och man kan också förutse kostnaden för förfarandet på ett annat sätt än i ett förfarande enligt LSF. Ett skiljedomsinstitut sköter även administrationen av ärendet mot en avgift och kan bland annat hjälpa till med att utse skiljedomare. Instituten har även ofta olika modeller för skiljeförfaranden som är anpassade för olika typer av tvister, exempelvis förenklade skilje­förfaranden som avgörs snabbare och av en ensam skiljedomare. Om man vill att skiljeförfarandet ska hanteras av ett visst skiljedomsinstitut måste detta tydligt framgå av avtalet. Vanligtvis har skiljedomsinstitut tagit fram egna skiljeklausulmallar som kan användas om man vill avtala om att tvister ska lösas enligt skiljedomsinstitutets skiljedomsregler. Sådana mallar brukar finnas tillgängliga på skiljedomsinstitutets webbplats.

Det är i en skiljeklausul även möjligt att avtala om exempelvis hur många skiljedomare som ska avgöra tvisten samt andra detaljer såsom språket för skiljeförfarande, sekretess och vilket lands lag som ska tillämpas.

Avslutningsvis kan det nämnas att det också kan vara bra att ta ställning till om eventuella tvister i första hand ska försöka lösas genom medling. Medling innebär att en oberoende fristående part försöker hjälpa de tvistande parterna att frivilligt nå en lösning på tvisten. I så fall krävs en kombinationsklausul där parterna exempelvis kommer överens om att tvister i första hand ska försöka lösas tvisten genom medling och i andra hand ska lösas genom skiljeförfarande. Dessutom behöver formerna för medlingen klargöras. Vissa skiljedomsinstitut har särskilda regelverk för medling, till exempel Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut.

Slutsats

Oavsett hur man vill att eventuella framtida tvister ska lösas för ett visst entreprenadavtal kan det vara bra att ta ställning i frågan och fundera över om och hur man önskar att särreglera standard­bestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap. 9 § 1. Tydlighet är A och O och en tydligt utformad tvistlösnings­klausul är väl investerad tid som gör att man kan slippa fundera över vissa praktiska och processuella frågor när en tvist redan har uppstått.

Om man väljer att frångå vad som annars gäller enligt standardbestämmelsen behöver man dock vara försiktig med hur man utformar regleringen i sitt avtal. Om särregleringen utformas på ett otydligt sätt riskerar den nämligen att stjälpa mer än hjälpa. Vår rekommendation är därför att alltid rådgöra med en advokat vid utformning av en tvistlösningsklausul.

Vi har tidigare skrivit om Boverkets översyn av verkets byggregler som sker inom ramen för projektet ”Möjligheternas byggregler”. Nu har remissperioden för majoriteten av de reviderade och nya regler som ingår i projektet gått ut. På grund av ett stort engagemang från remissinstanserna har Boverket beslutat att flytta fram ikraftträdandet av de nya reglerna till den 1 januari 2025.

Syftet med översynen av Boverkets byggregler är att skapa ett mer konsekvent och tidsneutralt regelverk. Boverket vill också göra reglerna mer flexibla, funktionsorienterande och innovations­vänliga samt undvika hänvisningar till tekniska lösningar och standarder från andra myndigheter och organisationer.

De nya och reviderade byggreglerna som tagits fram av Boverket inom ramen för översynen har i omgångar remitterats av myndigheten för synpunkter från bland annat myndigheter, företag och intresseorganisationer. Under sensommaren 2023 gick remissperioden för majoriteten av de nya byggreglerna ut. Undantaget är de uppdaterade reglerna om energihushållning där Boverket ännu inte lämnat några regelförslag på remiss eftersom myndigheten inväntar ett beslut från EU angående ett omarbetat direktiv avseende byggnaders energiprestanda.

Responsen från remissinstanserna har varit omfattande och Boverket har fått in cirka 1400 remissvar. Flera remissinstanser har uttryckt kritik mot ändringsförslagen, men det har även framförts positiva kommentarer. Exempelvis är vissa positiva till den föreslagna minskade detaljregleringen, medan andra påstår att de föreslagna reglerna är otydliga och oförutsebara.

För att ha möjlighet att gå igenom och överväga alla remissvar har Boverket beslutat att flytta fram tidplanen för de nya byggreglernas ikraftträdande från den 1 juli 2024 till den 1 januari 2025. Innan ikraftträdandet kommer Boverket att publicera konsekvensanalyser där ett urval av remissinstansernas synpunkter kommer att redovisas tillsammans med Boverkets ställningstaganden avseende de nya reglerna. Detta planeras att ske efter årsskiftet.

Efter det ökade antalet sprängdåd i samhället har det i media uppmärksammats att en stor del av de använda sprängämnena kan spåras till laglig verksamhet. Inom bygg- och gruvindustrin har sprängämnen och andra explosiva varor ett viktigt och lagligt användningsområde. Stölder från byggarbetsplatser och transporter är dock alltför vanliga, vilket är en stor utmaning för både byggsektorn och samhället i stort. För att strypa de kriminellas tillgång till explosiva varor ser regeringen över regelverket.

Hur regleras användningen av sprängämnen?

Lagen om brandfarliga och explosiva varor (”LBE”) reglerar hanteringen av sprängämnen. Lagen har både ett skyddssyfte och ett brottsförebyggande syfte.

Hantering av explosiva varor är som utgångspunkt tillståndspliktig. Enligt 16 § LBE behöver bland annat den som hanterar, överför eller importerar explosiva varor ansöka om tillstånd. Med hantering avses bland annat förvaring, transport och användning.

I samband med att lagen skärptes 2021 infördes i 19 § LBE även en lämplighetsprövning av den som söker tillstånd att hantera sprängmedel. All personal som kommer ta del i verksamheten med explosiva varor ska anmälas till tillståndsmyndigheten, som ska pröva om den som söker är lämplig för uppdraget.

Som huvudregel är det kommunen där varorna ska hanteras som prövar frågan om tillstånd. Den myndighet som prövar tillståndsfrågor ska även inom sitt verksamhetsområde ha tillsyn över att lagen, föreskrifter och beslut följs enligt 21 § LBE.

En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten har även rätt att göra platsbesök, göra undersökningar och ta prover. Enligt 25 § LBE kan myndigheten också meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna ska efterlevas. Sådana förelägganden eller förbud kan förenas med vite.

Vid myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) uppföljning under 2022 har det dock framkommit att ungefär hälften av kommunerna efterlyser vägledning gällande tillståndsprövning och tillsyn. Några kommuner har även svarat att någon tillsyn inte genomförs på grund av resursbrist.

Förvaring av explosiva varor

MSB har i föreskrifter (MSBFS 2019:1) reglerat hur förvaring av explosiva varor närmare ska ske. Explosiva varor ska förvaras i förråd och det ska föras dagbok med uppgifter om mängden explosiva varor som förvaras i varje förråd. Ett förråd måste vara skyddat så att obehöriga inte kan komma åt eller påverka de explosiva varorna. Nivån på tillträdesskyddet beror på varornas begärlighetsgrad, som delats upp i tre olika nivåer. Mycket stöldbegärliga varor ska ha ett skydd som motstår angrepp med handhållna och elektiska verktyg i minst 80 minuter.

Regelverket är omfattande och komplext, det innehåller även bestämmelser om bland annat avstånd till skyddsobjekt, brand- och åskskydd, skyltning och tillfällig förvaring.

Ansvarsregler

Det finns även ansvarsregler i 28–29 a §§ LBE. Den som har ansvar för varorna ska försöka förhindra stöld av varorna eller sabotage. Den som inte gör detta kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Vid brott mot övriga bestämmelser kan böter bli aktuellt.

Även den som utan tillstånd hanterar, överför, importerar eller exporterar explosiva varor kan dömas till böter eller fängelse. Om brottet är grovt är straffskalan två till fem års fängelse. Vid bedömningen av om brottet ska anses grovt ska hänsyn tas till bland annat om hanteringen skett i sådan miljö att varan typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning enligt 29 a § LBE.

Regeringens föreslagna åtgärder mot sprängdåd

Efter att antalet sprängningar ökat har regeringen sett ett behov av att strypa de kriminellas tillgång till explosiva varor.

I oktober 2023 beslutade regeringen därför att ge myndigheterna som ingår i nationellt forum för sprängämnessäkerhet i uppdrag att driva på, intensifiera och utveckla arbetet med att förebygga och förhindra illegala sprängningar. I uppdraget ingår följande:

• Vidta åtgärder för att stärka efterlevnaden av befintliga regelverk.
• Föreslå åtgärder för att förhindra illegal hantering av sprängämnen.
• Identifiera sårbarheter som gör att sprängämnen riskerar att hamna i kriminella händer och vidta skyndsamma åtgärder för att hindra detta.
• Bedöma möjliga metoder för märkning av sprängämnen.
• Stärka samarbetet med kommunerna och relevanta aktörer inom berörda branscher.
• Stärka det internationella samarbetet på området.

En delredovisning ska lämnas senast den 12 januari 2024 och slutredovisningen ska lämnas senast den 1 oktober 2024.

Därutöver har regeringen beslutat att införa ett nationellt tillståndsregister för explosiva varor, vilket ska hanteras i ett snabbspår. Målsättningen är att ha ett ändamålsenligt register på plats redan den 1 juli 2024. Registret antas kunna ge en bättre bild över de sprängämnen som finns och motverka att de hamnar i orätta händer.

Kommentar

Det är allvarligt att kommunerna saknar tillräcklig vägledning för att kunna utföra sitt tillstånds- och tillsynsarbete samt att det i vissa fall saknas resurser för att kunna utöva tillsyn. Samtidigt kan det antas att aktörer som bedriver tillståndspliktig verksamhet ogärna medger om regler inte följts eller att stölder ägt rum då det skulle kunna påverka tillståndet. Detta i kombination med att kommunernas tillsyn i vissa fall är bristfällig medför att det finns ett stort behov av att förstärka efterlevnaden av det befintliga regelverket.

Det är även positivt med en översyn av regelverket och att ett nationellt register införs. Aktörerna som hanterar explosiva varor dagligen känner till de praktiska utmaningarna och behoven, vilket är värdefullt för att kunna förbättra regelverket och dess efterlevnad. Det är därför viktigt att samarbetet med aktörerna inom berörda branscher, däribland byggbranschen, förstärks.

I september inträffade ett stort jordskred utanför Stenungsund i Västra Götaland. Delar av en motorväg och flera industribyggnader flyttades plötsligt långt. Det påverkade området var hela 700 meter långt och 200 meter brett. Även om detta jordskred var ovanligt stort så är jordskred av varierande grad inte ovanliga i delar av Sverige. I denna artikel går vi igenom vem som ansvarar för jordskredsskador som uppkommer på, eller i samband med, en entreprenad.

Jordskred som orsakar skada på entreprenaden

Enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 1 bär entreprenören under entreprenadtiden normalt risken för skada på ej avlämnad del av entreprenaden. Det innebär att om entreprenaden innan avlämnandet helt eller delvis förstörs så måste entreprenören som huvudregel på egen bekostnad göra om arbetet.

Bestämmelsens tredje stycke anger dock att entreprenören inte ansvarar för skada på entreprenaden som beror på bland annat naturkatastrofer eller liknande omständigheter. Om ett jordskred anses vara en naturkatastrof eller liknande omständighet innebär det att entreprenören får ersättning för att reparera skadorna på entreprenaden. Det tredje stycket är däremot inte tillämpligt för skador på hjälpmedel. Entreprenören behöver alltså själv fortfarande ersätta de maskiner och andra hjälpmedel som skadats i skredet.

Skadestånd inom avtalsförhållandet

Parternas skadeståndsansvar i förhållande till varandra regleras huvudsakligen i AB 04/ABT 06 kap. 5 §§ 8–11. Hur reglerna kan tillämpas vid jordskredsskador beror på den specifika entreprenaden och vad som orsakade jordskredet. Nedan beskrivs några tänkbara tillämpnings­sätt.

Säg att beställaren har tillhandahållit uppgifter om markförhållandena på arbetsområdet. Uppgifterna anger felaktigt att det är en extremt låg risk för jordskred i marken i arbetsområdet. Entreprenören har planerat och utfört arbetet utifrån beställarens lämnade uppgift, vilket har lett till att ett jordskred inträffat. Beställaren ansvarar enligt AB 04/ABT 06 kap. 1 § 6 för den lämnade uppgiften. Om beställaren har varit vårdslös vid uppgiftslämnandet kan denne enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 9 eller kap. 5 § 11 vara skyldig att ersätta entreprenören för de skador som uppstått. Beställaren kan alltså bli skyldig att exempelvis ersätta de maskiner och andra hjälpmedel som skadats i skredet.

På motsvarande sätt kan entreprenören bli skadeståndsskyldig om denne i sitt arbete inte tar hänsyn till de markförhållanden som angetts i beställarens handlingar eller som hade kunnat förutsättas vid en fackmässig bedömning av arbetsområdet (kravet på en fackmässig bedömning följer av AB 04 kap. 1 § 8 AB 04 och ABT 06 kap. 1 § 9).

Säg till exempel att entreprenören ska packa grus vid ett släntkrön. Beställaren har angett i förfrågningsunderlaget att det på grund av rådande markförhållanden är hög risk för jordskred. En meter tjock packad grusfyllning väger cirka två ton per kvadratmeter, vilket motsvarar belastningen av ett tvåvåningshus. Entreprenören säkerställer inte att markkrönet klarar av den ökade belastningen och orsakar därigenom ett jordskred. Entreprenören kan i så fall vara skyldig att ersätta beställarens skador (till exempel skador på beställarens befintliga egendom eller ersättning som beställaren måste utge till sidoentreprenörer vars arbeten och hjälpmedel skadats i skredet). Skadeståndsansvaret kan baseras på AB 04/ABT 06 kap. 5 §§ 8, 9 eller 11, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Skadestånd i förhållande till tredje man

Enligt AB 04/ABT 06 kap. 5 § 13 ska entreprenören som huvudregel ersätta beställaren för beställarens skadeståndsskyldighet till tredje man, om tredje mans skador uppstått till följd av entreprenaden. Om entreprenaden orsakat ett jordskred, som i sin tur orsakat skador för tredje man (till exempel en granne till arbetsområdet), ska entreprenören alltså som utgångspunkt ersätta beställaren för det skadestånd som denne måste betala till tredje man.

Bestämmelsens andra stycke innehåller dock ett undantag för situationer där entreprenören kan bevisa att denne inte rimligen hade kunnat förebygga eller begränsa skadan. Om entreprenören kan visa att denne inte kunnat undvika eller begränsa jordskredet slipper den alltså ersätta beställaren.

Andra entreprenadrättsliga följder av jordskred

Majoriteten av paragraferna ovan rör endast ansvar för uppkomna skador. Ett jordskred kan också ha andra entreprenadrättsliga konsekvenser.

Som jordskredet i Stenungsund visat kan exempelvis vägar förstöras genom jordskred. Detta kan leda till att en entreprenör har svårt att leverera material till en oskadad entreprenad i området. Entreprenören kan i så fall under vissa förutsättningar ha rätt till tidsförlängning (se AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 punkt 5). Ett jordskred kan dessutom påverka förutsättningarna för entreprenaden på ett sådant sätt att entreprenören har rätt till ersättning för likställda ÄTA-arbeten enligt AB 04/ABT 06 kap. 2 § 4.

Det är också möjligt att en part i en entreprenad inte bara vill ha ersättning för de skador eller det merarbete som uppkommit genom jordskredet, utan vill avbryta hela entreprenaden. Parten kan under vissa förutsättningar häva en entreprenad som drabbats av ett jordskred (se AB 04/ABT 06 kap. 8 § 1 punkt 9 och 11 samt kap. 8 § 2 punkt 7 och 9).

Avslutningsvis

Som framgått ovan är det en komplex fråga vem som ansvarar för skador som uppstått på grund av ett jordskred. I verkligheten kan det dessutom finnas flera samverkande orsaker till jordskredet. Det är till exempel tänkbart att beställaren har tagit fram en markundersökning som underskattar risken för jordskred, att entreprenören har valt en riskabel arbetsmetod som inte vore lämplig ens under de förhållanden som angetts i beställarens markundersökning samt att markförhållandena dessutom försämrats under entreprenadtiden på grund av ovanliga skyfall. Ansvarsfrågan blir i så fall än mer komplicerad.

Det kan även vara oklart vad ett jordskred har för andra entreprenadrättsliga konsekvenser, till exempel om entreprenören har rätt till tidsförlängning eller ytterligare ersättning för det merarbete som uppkommer på grund av jordskredet. Vid osäkerheter om vem som ansvarar för, eller bär risken för, ett jordskred kan det alltid vara klokt att konsultera en jurist.

Högsta domstolen har nyligen prövat ett mål om skadelidandes möjlighet att få ersättning direkt av skadevållarens försäkringsbolag. I målet har Högsta domstolen för det första prövat vad en tidigare dom om försäkringsbolagets ersättningsansvar har för betydelse i det senare målet. Domstolen ställdes även inför frågan om entreprenören agerat så pass vårdslöst att de skador som denne orsakat inte skulle täckas av dess försäkring.   

Bakgrund till målet

Målet har sin bakgrund i en brand i en äldre träbyggnad som uppstod efter att entreprenören använt sig av en varmluftspistol för att avlägsna gammal färg. Branden gav upphov till omfattande skador. Beställarens försäkringsbolag bekostade återställandet och väckte därefter regresstalan mot entreprenörens försäkringsbolag – eftersom entreprenören försatts i konkurs – för att återfå del av beloppet.

Vi har i en tidigare artikel skrivit om Göta hovrätts prövning av tvisten. Hovrätten ansåg att entreprenörens försäkringsbolag inte hade lyckats visa att undantagen i försäkringsvillkoren var tillämpliga, varför entreprenörens försäkringsbolag förpliktades att utge ersättning. Målet har nu prövats av Högsta domstolen som ändrade hovrättens dom och ogillade talan.

Högsta domstolen har i avgörandet bland annat prövat vilken betydelse en tidigare dom har för direktkravsrätten samt om entreprenören kan anses ha agerat grovt vårdslöst.

Nedan redogörs för Högsta domstolens bedömning i mål T 2755-22.

Direktkravsrätten

Innan entreprenörens konkursutbrott hade entreprenören själv väckt talan mot sitt försäkringsbolag för att få rätt till försäkringsersättning, men förlorat målet. Domen vann laga kraft.

Huvudregeln beträffande direktkravsrätten vid den försäkrades konkurs är att den skadelidande inte ska komma i vare sig bättre eller sämre läge än den försäkrade. Den skadelidande, det vill säga beställarens försäkringsbolag i detta fall, får därför den rätt till ersättning som avtalet ger den försäkrade, det vill säga entreprenören, varken mer eller mindre, om något annat inte följer av lagen eller försäkringsvillkoren.

Eftersom en domstol redan ogillat entreprenörens begäran om försäkringsersättning ställdes Högsta domstolen inför frågan vilken betydelse den tidigare domen skulle ha i den efterföljande rättegången där beställarens försäkringsbolag väckte talan mot entreprenörens försäkringsbolag.

Högsta domstolen ansåg dock att det vore för långtgående att låta direktkravställaren (beställarens försäkringsbolag) bli bunden av hur entreprenören lagt upp sin talan i den tidigare processen. Den tidigare domen ansågs därför bara ha betydelse som bevisning i den senare processen. Detta innebär att domen kan ha viss betydelse i en senare rättegång men att rätten ändå ska göra en egen bedömning av vad som hänt och vilken rättslig betydelse det har. Den tidigare domen i målet mellan entreprenören och dess försäkringsbolag var därmed inte rättsligt bindande i den senare rättegången.

Frågan om entreprenören agerat grov vårdslöst

Huvudfrågan i målet var om entreprenören agerat grovt vårdslöst. Om så var fallet skulle försäkringsskyddet bortfalla, vilket innebär att beställarens försäkringsbolag hade saknat rätt till ersättning från entreprenörens försäkringsbolag.

Begreppet grov vårdslöshet är inte preciserat i försäkringsavtalslagen. Avsikten är att det ska ges samma innehåll som annars på försäkringsrättens område. Vanligen krävs att vårdslösheten är av mycket allvarligt slag för att den ska betecknas som grov. Främst handlar det om fall som ligger nära ett uppsåtligt/avsiktligt handlande; det har krävts att det är fråga om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans som medför en avsevärd risk för skada.

Parterna var överens om det huvudsakliga händelseförloppet och att skadan orsakats av den varmluftspistol som använts för färgborttagning. I målet framkom att det var branschpraxis att använda varmluftspistol för borttagning av färg på svåråtkomliga ytor där andra verktyg och enbart manuell skrapning inte var ett realistiskt alternativ. Högsta domstolen fann därför att det inte varit olämpligt i sig att använda varmluftspistol vid det aktuella arbetet. Avgörande för frågan om grov vårdslöshet var istället de närmare omständigheterna runt detta arbete.

Högsta domstolen inledde med att konstatera att det fick anses innebära en mycket stor risk för brand att använda varmluftspistol för färgborttagning på den i målet aktuella äldre träbyggnaden om arbetet inte utförs på ett korrekt sätt. Det var därför av betydelse för prövningen om entreprenörens VD eller platschef vidtagit rimliga säkerhetsåtgärder för att i möjligaste mån minska risken för brand. Högsta domstolen fann att bolaget inte gjort det och vägde in följande i bedömningen:

1.Arbetet hade anförtrotts en anställd snickare som inte hade utbildning för eller erfarenhet av att använda varmluftspistol för färgborttagning på den typ av objekt det var fråga om.

2.Den anställda snickaren hade inte heller någon utbildning avseende säkerhetsföreskrifterna för ”Heta arbeten” och det fanns ingen tillsyn över arbetet.

3.Entreprenören vidtog inte heller några mer konkreta åtgärder för att minska risken för att brand skulle uppstå eller för att möjliggöra en snabb släckning om behov av det ändå skulle uppkomma. Enligt den kontrollista som finns i säkerhetsföreskrifterna för ”Heta arbeten” borde bolaget bland annat ha utsett en person som brandvakt vid arbetet och se till att godkänd, fungerande och tillräcklig släckutrustning fanns tillgänglig för omedelbar släckinsats. Ingen av dessa åtgärder vidtogs.

Högsta domstolen kom därför fram till att arbetet utförts på ett sådant sätt – särskilt med hänsyn till att det rörde sig om yrkesmässig verksamhet – att det måste anses ha varit fråga om grov vårdslöshet. Undantaget i försäkringen avseende grov vårdslöshet var därför tillämpligt och entreprenörens försäkringsbolag slapp därmed stå för några kostnader.

Kommentar

I den första frågan, om vad en tidigare dom skulle ha för betydelse i ett senare direktkrav, fann både Göta hovrätt och Högsta domstolen att det tidigare avgörandet endast skulle ha betydelse som bevisning. Detta är ett avsteg från huvudregeln att den skadelidande inte ska komma i vare sig bättre eller sämre läge än den försäkrade. Bedömningen är dock rimlig med tanke på vilka långtgående konsekvenser det skulle kunna få i annat fall. Om exempelvis en entreprenör skulle vara berättigad till försäkringsersättning enligt villkoren men förlorat ett mål där frågan prövats på grund av att denne drivit processen på ett dåligt sätt vore det otillfredsställande om den skadelidande direktkravställaren skulle vara bunden av den tidigare domen. Detta innebär att om du överväger att rikta ett direktkrav mot exempelvis din avtalsparts försäkringsbolag, men får reda på att din avtalspart tidigare förlorat ett mål mot försäkringsbolaget rörande samma sak, så behöver det inte nödvändigtvis innebära att du saknar rätt till ersättning från försäkringsbolaget.

Vad gäller bedömningen avseende grov vårdslöshet fann Högsta domstolen till skillnad från hovrätten att bristen på vidtagna säkerhetsåtgärder vid utförandet medförde att agerandet fick anses ha varit grovt vårdslöst. Högsta domstolen lade vikt vid att det rörde sig om mycket riskfyllt arbete samt att handlandet ägt rum inom ramen för yrkesmässig verksamhet. Detta skulle kunna tolkas som att kraven på aktsamhet på professionella aktörer är högre samt att det därmed krävs mindre för att en professionell aktörs avsteg ska anses vara grovt än vad som annars skulle vara fallet.