Nyligen meddelade Svea hovrätt två domar om preskription och ABK 96, en äldre version av ABK 09. Trots att de flesta kontrakt idag ingås på ABK 09 förekommer det fortfarande kontrakt ingångna på ABK 96, framförallt om kontraktet är ingånget sedan en tid tillbaka. Det finns därför anledning att även redogöra för praxis avseende ABK 96.

Bakgrunden till det första hovrättsmålet var att en beställare och en konsult hade ingått ett konsultavtal där ABK 96 utgjorde avtalsinnehåll. Beställaren väckte talan mot konsulten med anledning av påstådda brister i utförandet av konsultuppdraget. I första hand yrkade beställaren skadestånd och i andra hand att konsulten skulle betala tillbaka den ersättning som beställaren betalat för uppdraget. Konsulten invände att kraven hade preskriberats.

I ABK 96 § 6.8 föreskrivs att den skadelidande måste framställa sitt skadeståndskrav snarast efter att denne upptäckt skadan, för att kravet inte ska preskriberas. Kravet får dessutom inte framställas senare än tre månader efter utgången av tioårsfristen i ABK 96 § 6.2.

Skadeståndskraven

Frågorna som hovrätten hade att pröva var om beställaren på grund av preskription förlorat rätten att mot konsulten framställa krav på skadestånd eller återbetalning av redan erlagd ersättning för konsultarbetena. Med andra ord, om beställaren framställt sina krav snarast efter den tidpunkt då skadan upptäcktes, på sätt som anges i ABK 96 § 6.8.

Hovrätten konstaterade att beställaren upptäckte skadan den 13 juni 2013. Enligt hovrätten var det först vid denna tidpunkt som det kan ha framstått som sannolikt för beställaren att skada uppkommit samt att det var konsulten som var ansvarig för skadan. I målet var det vidare ostridigt att beställaren skriftligen framställde sitt krav den 11 september 2013. I fråga om detta innebar att beställaren framställt sitt krav i rätt tid anförde hovrätten att uttrycket ”snarast” rent språklig ger uttryck för en kort tidsfrist. Hovrätten framhöll dock att hänsyn även måste tas till omständigheterna i det enskilda fallet. Bland annat mot bakgrund av att hovrätten ansåg att den påstådda skadan inte var särskilt svårutredd, fann hovrätten att beställaren inte framställt sina krav ”snarast” i den mening som avses i ABK 96 § 6.8.

Vad gällde beställarens andrahandsyrkande, avseende krav på återbetalning av redan erlagd ersättning, konstaterade hovrätten att kravet uppgick till samma belopp som skadeståndskravet samt att grunden för de båda kraven var densamma. Trots att andrahandsyrkandet benämndes som ett återkrav fann hovrätten att det under de för målet aktuella förhållandena var fråga om ett sådant krav som omfattas av bestämmelsen i ABK 96 § 6.8. Båda kraven var således preskriberade.

I det andra hovrättsavgörandet hade en entreprenör ingått avtal med ett bolag (”Bolag A”) som åtagit sig att kontrollera svetsarna i en stålkonstruktion som entreprenören tillverkat. Även ett annat bolag (”Bolag B”) utförde kontroller av svetsarna i entreprenörens stålkonstruktion. I den rapport som Bolag B tillställde entreprenören uppvisade majoriteten av svetsfogarna indikationer på svetsdefekter, defekter vilka Bolag A inte upptäckt vid sin kontroll. Entreprenören framställde därför krav på skadestånd gentemot Bolag A för att ha utfört kontrolluppdraget på ett felaktigt sätt. Bolag A invände att entreprenören inte reklamerat i rätt tid och att kravet preskriberats. För uppdraget gällde Bolag A:s allmänna leveransvillkor före ABK 96.

Reklamationsbestämmelserna

I Bolag A:s allmänna leveransvillkor fanns en bestämmelse intagen som angav att reklamation av uppdraget skulle ske skriftligen snarast och senast inom 30 dagar efter att provnings- eller besiktningsintyg eller annan uppdragsdokumentation mottagits eller fel annars upptäckts eller bort upptäckas.

Frågan i hovrätten var om entreprenören förlorat rätten att göra gällande kraven mot Bolag A antingen på grund av att entreprenören inte reklamerat i rätt tid enligt leveransvillkoren eller inte framställt krav på skadestånd i rätt tid enligt ABK 96 § 6.8. Eftersom reklamationsfristen reglerades i Bolag A:s allmänna leveransvillkor, vilka gällde före ABK 96, utgick hovrättens prövning från reklamationsfristen i de allmänna leveransvillkoren. Hovrätten fann inte att entreprenören reklamerat inom den tid som föreskrevs i Bolag A:s allmänna leveransvillkor. Entreprenören hade redan av det skälet förlorat rätten att göra sina krav gällande gentemot Bolag A och det saknades därmed anledning för hovrätten att pröva frågan om entreprenören framställt sitt krav i rätt tid enligt ABK 96 § 6.8.

Ovan har reklamationsbestämmelsen i ABK 96 § 6.8 berörts. En liknande reklamations-bestämmelse finns i kap. 5 § 6 ABK 09 där det anges att beställaren måste framställa skriftligt krav på ersättning inom tre månader efter det att beställaren fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan, dock senast nio månader efter det att beställaren fått kännedom om skadan. Kravet måste även framställas inom tio år enligt kap. 5 § 2 ABK 09. Det kan därvid noteras att  reklamationsbestämmelsen i ABK 96 § 6.8 och den i kap. 5 § 6 ABK 09 skiljer sig åt. Bland annat har rekvisitet ”snarast” i ABK 96 § 6.8 ersatts med ”skälig anledning att anta” i kap. 5 § 2 ABK 09. Eftersom det förekommer kontrakt ingångna på både ABK 96 och ABK 09 är det bra att vara medveten om skillnaden i lydelse mellan reklamationsbestämmelsen i ABK 96 och ABK 09.

EU-domstolen meddelade den 22 april 2021 dom i mål C-537/19. Målet rör det så kallade lokalhyresundantaget i artikel 10 a i direktiv 2014/24/EU (artikel 16 a i direktiv 2004/18/EG som var tillämpligt i målet). EU-domstolen har i domen prövat frågan om ett kontrakt om hyra av en byggnad som ännu inte uppförts skulle klassificeras som ett hyreskontrakt eller en byggentreprenad.

Fakta i målet

EU-kommissionen väckte talan om fördragsbrott mot Republiken Österrike med motiveringen att en österrikisk upphandlande myndighet (Stadt Wien-Wiener Wohnen) hade tilldelat ett hyreskontrakt utan att genomföra ett konkurrensutsatt förfarande och utan att tillkännage ett meddelande om ett sådant förfarande.

Enligt kommissionen innebar den omständigheten att myndigheten ingick ett långfristigt hyreskontrakt avseende en byggnad (Gate 2) innan byggnaden hade uppförts, att myndigheten hade gjort en direkttilldelning av ett byggnadsentreprenadkontrakt i syfte att hyra ut en kontorsbyggnad. Detta eftersom myndigheten hade ett inflytande över planeringen av byggnaden som, enligt kommissionen, gick mycket längre än de som vanligtvis ställd av den som hyr en byggnad. Kommissionen menade bl.a. att myndigheten hade påverkat byggnadens projektering avseende uppförandet av en bro mellan två flyglar samt uppförandet av sjätte till åttonde våningsplanen i ena flygeln.

Enligt kommissionen kunde kontraktet inte betraktas som ett hyreskontrakt som omfattas av undantaget i artikel 16 a utan skulle istället kvalificeras som ett upphandlingspliktigt byggentreprenadkontrakt.

EU-domstolens avgörande

Domstolen konstaterade inledningsvis att undantaget från direktivets tillämpningsområde i artikel 16 a kan utsträckas till hyra av icke-befintliga byggnader. Undantaget kan dock inte göras gällande när byggnadsverket utgör ett ”offentligt entreprenadkontrakt” om uppförandet tillgodoser de behov som den upphandlande myndigheten har specificerat. Detta är fallet när den upphandlande myndigheten har vidtagit åtgärder för att definiera byggentreprenadens särdrag eller åtminstone för att utöva ett avgörande inflytande över dess projektering.

Avseende den aktuella byggnaden noterade domstolen att planeringen av denna var avslutad redan vid tidpunkten för förhandlingarna om ingående av hyreskontraktet. Gällande uppförandet av sjätte till åttonde våningsplanet framgick inte av hyreskontraktet att det fanns någon valmöjlighet för uppförandet utan endast för att hyra ytterligare utrymmen. Projekteringen av våningsplanen var därför inte avsedd att tillgodose ett behov som myndigheten specificerat. Samma omständigheter kunde anföras avseende bron som förbinder flyglarna. Enbart den omständigheten att myndigheten utnyttjat de erbjudna valmöjligheterna var inte tillräckligt för att visa att denne har utövat ett avgörande inflytande över projekteringen.

Beträffande de specifikationer som angetts av myndigheten framgick det att byggnaden hade utformas som en klassisk kontorsbyggnad. De krav som myndigheten framställt gick inte längre än vad som vanligtvis kan krävas av den som hyr en sådan byggnad eftersom de avsåg tillämpningen av standarder. Kommissionen hade inte visat att de krav som myndigheten framställt medfört att det kan ifrågasättas om framtida hyresgäster kan använda sig av byggnaden som en kontorsbyggnad. Domstolen drog därmed slutsatsen att de anpassningar som följer av kraven inte går längre än vad som en hyresgäst vanligtvis kan kräva. Domstolen ogillade därför kommissionens talan.

Slutsatser

I domen bekräftar EU-domstolen att frågan om hur ett hyreskontrakt ska klassificeras när det gäller icke-befintliga byggnader måste bedömas med hänsyn till kontraktets syfte och det inflytande myndigheten har haft på byggnadens utformning. En bedömning måste göras av omständigheterna i det enskilda fallet.

Enligt domstolen kan att ett avgörande inflytande över en byggnads projektering fastställas om det kan visas att detta inflytande har utövats över byggnadens arkitektoniska utformning, såsom dess storlek, dess yttre väggar och dess bärande väggar. De krav som avser inredning kan endast anses visa ett avgörande inflytande om de skiljer sig åt på grund av sin specifika karaktär eller omfattning.

Av domen kan vidare utläsas att även om en myndighet har haft möjlighet att påverka planeringen av projektet, krävs det för att kontraktet ska klassas som ett byggentreprenadkontrakt, att någon sådan möjlighet faktiskt har förverkligats.

Det faktum att en myndighet ställt många och väldigt detaljerade krav innebär inte per automatik att myndigheten haft ett avgörande inflytande över byggnadens projektering. Inte heller har hyreskontraktets löptid någon betydelse för klassificeringen av kontraktet. Avgörande är istället om de krav som myndigheten ställt går längre än vad en hyresgäst vanligtvis ställer på en byggnad av det aktuella slaget.

Det är sedan tidigare väl känt att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) etablerat en praxis som innebär ett, med hänsyn till likabehandlingsprincipen, i det närmaste villkorslöst upprätthållande av obligatoriska krav i en upphandling. Detta är också en praxis som har upprätthållits av kammarrätterna (bl.a. nyligen i Kammarrätten i Göteborg, mål nr 6252-20 och Kammarrätten i Stockholm mål nr 7196-20).

Kammarrätten i Göteborg har däremot i en nyligen meddelad dom, mål nr 3025-20, intagit ett mer nyanserat förhållningssätt till obligatoriska krav, varvid avgörande betydelse har tillmäts kravets betydelse för ändamålet med upphandlingen. I kammarrättsmålet illustreras ett exempel på hur proportionalitetsprincipen kan medföra att ett i och för sig klart och entydigt obligatoriskt krav inte tillämpas.

Bakgrund till målet

I kammarrättsmålet upphandlades reparation av en bro. Enligt ett obligatoriskt krav i förfrågningsunderlaget ålades anbudsgivarna att till anbuden bifoga en mängdförteckning i såväl pdf- som excel-format. Till den tilldelade leverantörens anbud bifogades dock endast mängdförteckningen i pdf-format, varför myndigheten förkastade anbudet då det ansågs att anbudet inte uppfyllde det obligatoriska kravet. Den tilldelade leverantören ansökte därför om överprövning med hänvisning till att mängdförteckningen, trots att den bifogats endast i pdf- och inte i excel-format, innehöll all efterfrågad information och att det under sådana omständigheter vore oförenligt med proportionalitetsprincipen att förkasta X:s anbud.

Kammarrättens bedömning

Kammarrätten framhöll inledningsvis att potentiella leverantörer har anledning att förutsätta att krav som angetts i upphandlingsdokumenten har varit viktiga för den upphandlande myndigheten och att dessa således kommer att upprätthållas genom hela förfarandet. För att ett krav ska vara obligatoriskt, fortsatte kammarrätten, måste det emellertid ha en adekvat koppling till ändamålet med upphandlingen. I förevarande fall, där ändamålet med upphandlingen var att reparera en bro, kunde kravet på att lämna samma information i två olika format enligt kammarrättens mening inte anses vara tillräckligt adekvat för att en brist i detta avseende skulle kunna medföra att anbudet förkastades. Enligt kammarrätten skulle under dessa omständigheter ett godtagande av leverantörens anbud inte träda likabehandlingsprincipen för när, medan ett förkastande av anbudet skulle stå i strid mot proportionalitetsprincipen.

Rättsfallet illustrerar alltså tillämpningen av likabehandlings- och proportionalitetsprincipen där vi kan konstatera att kammarrätten kommer till en utgång som skiljer sig från HFD 2016 ref. 37 I och II. Från kammarrättsmålet kan vi utläsa att ett krav de facto kan bli villkorat av dess adekvans till vad som upphandlas.

Omständigheterna i målet var speciella och vi har förståelse för utgången i målet då samma information hade krävts i två olika filformat. Det kan då i sak tyckas väl hårt att rättfärdiga ett förkastande av en leverantör.

Kammarrättens dom riskerar dock att leda till otydligheter för leverantörer att avgöra vilka krav som faktiskt är obligatoriska i enlighet med HFD:s praxis. Det kan bli olyckligt om det i varje upphandling blir upp till leverantören att sätta sig i domstolens kläder för att göra en bedömning av om ett krav är tillräckligt adekvat för att behöva uppfylla, eller om det finns utrymme för att negligera det då det inte kan anses proportionerligt.

Med anledning av att avgörandet i viss mån får anses avvika från överrättspraxis får bekräftas att det blir allt viktigare för en leverantör att i anbudsfasen och genom Q&A se till att få klargöranden från den upphandlande myndigheten om ett krav framstår som otydligt eller irrelevant. Detta inte minst för undvikande av en lång och onödig överprövningsprocess.

Av upphandlingsrätten följer att en upphandlande myndighet/enhet är skyldig att ifrågasätta ett anbud med ett misstänkt lågt anbudspris (16 kap. 7–8 §§ LOU, 19 kap. 27 § LOU, 15 kap. 7–8 §§ LUF och 19 kap. 27 § LUF). Kan leverantören inte förklara sitt pris på ett tillfredsställande sätt ska anbudet förkastas. Men vad händer då om en upphandlande myndighet/enhet har kommit fram till att förklaringen är tillfredsställande? Har en annan leverantör rätt att ta del av förklaringen?

Om en förklaring av ett misstänkt onormalt lågt anbudspris skulle lämnas ut eller inte var föremål för prövning i Kammarrätten i Stockholm den 9 mars 2021 i mål nr 8028-20.

Onormalt låga anbud

Det finns ingen definition av vad ett onormalt lågt anbud är för något i upphandlingslagarna eller de bakomliggande direktiven. Det ger som utgångspunkt den upphandlande myndigheten eller enheten en förhållandevis stor frihet att avgöra vad som utgör ett onormalt lågt anbud.

En upphandlande myndighet/enhet ska enligt upphandlingsreglerna ifrågasätta misstänkt onormalt låga anbud. Leverantören ska om så sker ges tillfälle att förklara det lämnade priset och om anbudet i fråga är allvarligt menat. Detta kallas för det kontradiktoriska förfarandet, och syftar till att skydda anbudsgivaren från godtycke från den upphandlande myndighetens sida och säkerställa sund konkurrens mellan företagen (EU-domstolens mål 76/81 Transporoute, punkt 17 och C-599/10 SAG ELV Slovensko, punkt 29).

Skyldigheten att förkasta ett anbud inträder när myndigheten/enheten har gjort bedömningen att anbudet är onormalt lågt och myndigheten anser att leverantören inte har lämnat en tillfredsställande förklaring. Som undantag gäller även att en myndighet/enhet kan förkasta en leverantörs anbud om den finner att det onormalt låga priset beror på att anbudet inte stämmer överens med tillämpliga miljö-, social- eller arbetsrättsliga skyldigheter utan att någon förklaring överhuvud begärs in.

Högsta förvaltningsdomstolen har bl.a. i avgörandet HFD 2016 ref. 3 lämnat vägledning kring hur det kontradiktoriska förfarandet ska tillämpas och hur upphandlande myndigheter/enheter ska bedöma förklaringar från leverantörer.

Exempel på förklaring avseende en viss prissättning som har godtagits i tidigare praxis har varit t.ex. då anbudsgivaren hänvisat till stordriftsfördelar, kunskap/erfarenhet om den upphandlande myndigheten/enhetens inköpsmönster, eller att leverantören önskar komma in på en ny marknad. Vilka förklaringar som kan godtas måste dock avgöras utifrån en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Eftersom prissättningen är nära knutet till strategiska och affärsmässiga överväganden från en leverantör är det nästan ofrånkomligt att förklaringen i någon mån kan komma att innehålla information om en anbudsgivares affärsförhållanden. Fråga uppkommer då hur en förklaring hanteras vid myndighetens sekretessprövning enligt 31 kap. 16 § första stycket i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (”OSL”). Är förklaringen en allmän handling eller omfattas den av sekretess?

Kammarrätten anser att en förklaring ska kunna sekretessbeläggas

Kammarrätten i Stockholm har nyligen i målet 8028-20 kommit fram till att förklaringar avseende misstänkt onormalt lågt anbudspris inte behövde lämnas ut.

I målet begärde en leverantör att få ta del av förklaringar till onormalt låga anbud som lämnats av tre konkurrenter i en upphandling avseende målningsarbeten hos den upphandlande myndigheten. Den upphandlande myndigheten hade dock nekat tillgång till handlingarna. Leverantören gjorde gällande att uppgifterna i dess helhet inte kunde anses utgöra företagshemligheter. Det anfördes bl.a. att det inte är sannolikt att samtliga uppgifter i de begärda enskilda förklaringarna kunde omfattas av sekretess. Samtidigt anmärktes att den upphandlande myndigheten inte motiverat sitt beslut om att sekretessbelägga förklaringarna mer än att generellt ange att förklaringarna utgör affärshemligheter och att utgivandet ur konkurrenshänseende kan riskera att orsaka anbudsgivarna stor skada om uppgifterna och anbudsgivarnas strategi kom konkurrenter tillhanda. Det anfördes även att den upphandlande myndigheten varken konkretiserar vare sig vilka uppgifter det är fråga om eller på vilket sätt uppgifterna utgör affärshemligheterna. Inte heller ansågs det preciserat på vilket sätt de enskilda förklaringarna skulle riskera att orsaka skada för anbudsgivarna vid ett utlämnande.

Kammarrätten ansåg att förklaringarna i dess helhet gav uttryck för anbudsgivarnas affärsmässiga strategier på ett sådant sätt att det finns särskild anledning att anta att anbudsgivarna lider skada om uppgifterna kommer deras konkurrent tillhanda.

Kammarrätten motiverade detta utifrån att anbudsgivarnas förklaringar bl.a. består av information om deras prissättning och arbetsmetoder i en upphandling där bolaget är konkurrent. Uppgift om prissättning är enligt kammarrätten typiskt sett att betrakta som ett viktigt konkurrensmedel vid upphandling. Kammarrätten bedömde likaledes att förklaringarna var detaljerade och specifika för respektive anbudsgivare samt att de ger uttryck för anbudsgivarnas affärsmässiga strategier på ett sådant sätt att det finns särskild anledning att anta att anbudsgivarna lider skada om uppgifterna kommer deras konkurrent tillhanda.

Kammarrättsmålet ligger i linje med en allt snävare praxis under 31 kap. 16 § OSL och befäster att en anbudsgivares detaljerade prissättning och förklaringar därtill typiskt sett avser sådana affärsförhållanden som omfattas av sekretess enligt OSL.

En leverantör som inom ramen för det kontradiktoriska förfarandet ska svara på en myndighets begäran om förklaring avseende sitt anbudspris bör således alltid ta för vana att också begära om sekretess för förklaringen ifråga – särskilt om denna förklaring innehåller detaljerade uppgifter om den bakomliggande strategin bakom priset.

En följd av rättsläget blir även att det blir allt svårare för en leverantör som önskar ifrågasätta en konkurrents prissättning att vid en ansökan om överprövning komma in med bevisning om varför en viss prissättning inte kan anses godtagbar.

Även om utgångspunkten är att det finns en presumtion för offentlighet under 31 kap. 16 § OSL så får vi gång efter annan och nu även med detta besked från kammarrätten bekräftat att detaljerade prissättningar och förklaringar som regel ska anses omfattas av sekretesskyddet.

Det är inte alltid så att alla handlingarna är färdigprojekterade när entreprenadkontrakt skrivs på. I takt med att entreprenaden fortskrider och dess omfattning klargörs kan då frågan uppstå om entreprenörens arbete ska klassas som kontrakts- eller ÄTA-arbeten. Den frågan fick Stockholms tingsrätt ta ställning till i ett nyligen avgjort mål (dom 2021-04-14 i mål nr T 16673-19). Målet aktualiserade dessutom frågan om hur arbetena skulle ersättas enligt den så kallade självkostnadsprincipen.

Utfyllande arbeten

Tvisten rörde en utförandeentreprenad i nära samverkan mellan beställare, entreprenör, projektör och byggherre (ett samverkansprojekt). Vid tidpunkten för när kontraktet undertecknades var projekteringen inte färdig och det ingick enbart systemhandlingar bland kontraktshandlingarna, något som uttryckligen angavs i de administrativa föreskrifterna. Allteftersom bygghandlingar togs fram utfördes de av entreprenören, som också krävde ersättning för sitt arbete. Entreprenören betraktade arbetena som kontraktsarbeten och följde därmed inte formkraven för ÄTA-arbeten. Beställaren ansåg däremot att arbetena rätteligen var ÄTA-arbeten.

Enligt tingsrätten innebar parternas avtal att entreprenören tagit på sig att på löpande räkning utföra entreprenadarbeten i en omfattning som inte var bestämd. Tingsrätten ansåg att parterna därmed avtalat om att arbetena skulle ersättas som kontraktsarbeten.

Självkostnadsprincipen

Entreprenören begärde ersättning för sina faktiska kostnader. Beställaren bestred detta och gjorde gällande att entreprenören endast hade rätt till ersättning enligt à-prislistan.

De administrativa föreskrifterna angav att ersättning för kontraktsarbeten skulle utgå enligt självkostnadsprincipen i kap. 6 § 9 i AB 04. Enligt entreprenören motsvarade självkostnaden de faktiska kostnaderna för material, arbetsledning, arbetare, hjälpmedel och övriga kostnader som inte täcktes av entreprenörsarvodet. À-prislistan utgjorde endast en fiktiv riktkostnad av betydelse för ÄTA-arbeten och för parternas incitamentsmodell (efter godkänt slutbesiktning och åtgärdande av fel skulle parterna dela på skillnaden mellan riktkostnad och självkostnad enligt viss beräkningsmodell).

Tingsrätten konstaterade att skrivningen i de administrativa föreskrifterna gav visst stöd åt entreprenörens tolkning. Däremot noterade tingsrätten att fakturering skulle ske, och inledningsvis även skedde, med användning av à-prislistan och entreprenören inte hade gett någon rimlig förklaring till varför entreprenören skulle ha rätt till betalning med ett högre belopp än som fakturerats. Sammantaget ansåg därför tingsrätten att ersättning skulle ske utifrån angivelserna i à-prislistan. Vidare lade tingsrätten till att – alldeles oavsett bedömningen i frågan om avtalsinnehåll – entreprenören ändå inte kunde anses ha styrkt sina faktiska kostnader i processen enbart genom att ge in sammanställningar av verifikationer.

Slutsatser

Domen är från första instans och har dessutom överklagats. Den lyfter hur som helst intressanta frågeställningar om vad som gäller för entreprenader där kontraktshandlingarna fylls på i efterhand. Vidare påminner domen om vikten av tydliga avtalsskrivningar när det bland annat gäller hur ersättningen ska beräknas.

Som vi tidigare har rapporterat om har miljöorganisationers möjligheter att överklaga vissa detaljplane- och bygglovsbeslut utökats under de senaste åren. I korthet kan sägas att utvidgningen har kommit till stånd genom att Högsta domstolen har tolkat artikel 9.3 i Århuskonventionen på ett sätt som gör att vissa miljöorganisationer har givits klagorätt avseende bland annat beslut om antagande av detaljplan och beslut om beviljande av bygglov. Genom ett beslut från Mark- och miljööverdomstolen, som har vunnit laga kraft efter att Högsta domstolen nyligen valt att inte meddela prövningstillstånd, begränsas nu den klagorätt som tidigare har utvidgats steg för steg. Bakgrund och omständigheter var följande.

Bakgrund

Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms stad beslutade att ge bygglov för överglasning av Hötorgsgången vid Sergels torg i Stockholm. Beslutet överklagades av Samfundet S:t Erik, som är en miljöorganisation som har till huvudsakligt ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen, men Länsstyrelsen i Stockholms län avvisade överklagandet eftersom samfundet inte ansågs ha klagorätt. Länsstyrelsens beslut överklagades till mark- och miljödomstolen som avslog överklagandet. Avslagsbeslutet överklagades därefter till Mark- och miljööverdomstolen.

Mark- och miljööverdomstolens prövning

När frågan om klagorätt hamnade på Mark- och miljööverdomstolens bord inledde domstolen med att på ett principiellt plan ta ställning till den eventuella förekomsten av klagorätt för miljöorganisationer med Samfundet S:t Eriks ändamål. Därvid konstaterades att de mål från Högsta domstolen som tidigare har utvidgat klagorätten, och som kort omnämndes i den här artikelns inledning, inte ger något uttryckligt stöd för att organisationer som har till ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen kan ges rätt att klaga på bygglovsbeslut. Därefter resonerade domstolen kring att i sådana fall där det beviljade bygglovet är förenligt med den detaljplan som gäller för området är det inte självklart att medge klagorätt också avseende efterföljande beslut om bygglov. Mot bakgrund av att natur- och kulturhistoriska värden enligt plan- och bygglagen ska beaktas också vid bygglovsprövningar fastslog domstolen emellertid att miljöorganisationer som har till huvudsakligt ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen bör ha rätt att överklaga beslut om bygglov under samma förutsättningar som gäller för beslut om detaljplaner.

Även utan principiella hinder mot att låta organisationer som har till ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen klaga på beslut om bygglov inom detaljplanelagda områden så poängterade domstolen att det inte innebär att sådana organisationer har en oinskränkt rätt att överklaga bygglovs- eller andra beslut enligt plan- och bygglagen. Tvärtom, framhöll domstolen, är det så att andra eventuella begränsningar av klagorätten måste beaktas. En sådan begräsning återfinns i 13 kap. 2 § 8 plan- och bygglagen, som anger att kommunala beslut enligt lagen inte får överklagas i den del de avser en fråga som redan är avgjord genom detaljplan, områdesbestämmelser eller förhandsbesked.

Därefter övergick Mark- och miljööverdomstolen till att bedöma de mer fallspecifika omständigheterna avseende Samfundet S:t Eriks eventuella klagorätt. Därvid konstaterade domstolen att det aktuella beslutet om bygglov aktualiserade hänsynstaganden som var tydligt relaterade till kulturmiljön. Överklagandet riktade dock tydligt in sig på omständigheter kring överglasningen av Hötorgsgången som innebar att en ny detaljplan borde utarbetas. Domstolen konstaterade att möjligheten att glasa in Hötorgsgången följde direkt av den  gällande detaljplanen och därför inte kunde bli föremål för överprövning inom ramen för ett ärende om bygglov. Vidare hade det konkreta utförandet av överglasningsåtgärden direkt stöd i gällande detaljplan och mot den bakgrunden – samt då någon fråga som var tydligt relaterad till kulturmiljön inte aktualiseras på annat sätt än som redan avgjorts genom detaljplanen – förelåg ingen klagorätt avseende bygglovsbeslutet. Således avslog Mark- och miljööverdomstolen Samfundet S:t Eriks överklagande av mark- och miljödomstolen avslagsbeslut.

Slutsats

Beslutet innebär, som också nämndes inledningsvis, att den klagorätt för vissa miljöorganisationer som steg för steg har utvidgats nu har fått en uttrycklig begräsning. Detta genom att det har slagits fast att åtgärder med direkt stöd i gällande detaljplan inte kan överklagas inom ramen för ett bygglovsbeslut. Det ställningstagandet är av relevans för aktörer verksamma i entreprenadbranschen då överklagade beslut allt som oftast innebär en längre tidsutdräkt innan projekt kan komma igång. Vi fortsätter att bevaka den rättsliga utvecklingen på området för det fall någon ytterligare begränsning aktualiseras.

I maj 2020 meddelade Norges Høyesterett en dom rörande en entreprenörs ansvar för skada orsakad av dennes underentreprenör på egendom utanför entreprenadkontraktet. Rättsfallet har väckt uppmärksamhet och också diskuterats här i Sverige.

I målet hade beställaren, den norska kustförvaltningen, och entreprenören ingått ett avtal för reparation av två vågbrytare utanför Andenes hamn. Entreprenören anlitade i sin tur en underentreprenör för transport av bergmassor. Vid en av dessa transporter skadades ett sjömärke ägt av den norska staten. Det skadade sjömärket utgjorde inte en del av entreprenadkontraktet.

Av domen framgår att Norges Høyesterett prövade ansvarsfrågan i målet mot bakgrund av den i norsk rätt förekommande principen om kontraktsmedhjälparansvar (konktraktshjelperansvaret), vilken innebär att den som använder sig av en medhjälpare för att fullgöra en avtalsförpliktelse i allmänhet ansvarar för medhjälparens handlingar på samma sätt som om handlingarna utförts av denne själv.

Beställaren argumenterade för att ansvarsfrågan skulle avgöras med stöd av principen om kontraktsmedhjälparansvar. Entreprenören å sin sida argumenterade för att principen om kontraktsmedhjälparansvaret inte var tillämplig i målet. Vidare menade entreprenören att parternas avtal, det norska standardavtalet NS 8406 Förenklat bygg- och anläggningskontrakt, uttömmande reglerade ansvarsfrågorna och att avtalet inte innebar något ansvar för skadan på sjömärket.

Norges Høyesterett ställde sig frågan om entreprenören i detta fall skulle svara för skadan som om handlingen utförts av entreprenören själv, det vill säga om entreprenören med stöd av kontraktsmedhjälparansvaret var ansvarig för skadan. Domstolen uttalade att en bedömning ska göras i varje enskilt fall. I detta fall konstaterade domstolen att sjömärket skadats vid utförandet av entreprenaden men att sjömärket i sig inte omfattades av entreprenadarbetena. Sjömärket hade inte heller varit i entreprenörens förvar, befunnit sig inom byggområdet eller i omedelbar närhet till vågbrytarna som skulle repareras. Domstolen ansåg istället att sjömärket var en del av den offentliga infrastrukturen i området. Att den norska staten var såväl beställare som ägare till sjömärket sågs endast som en tillfällighet och den norska staten kunde inte i en sådan situation ha en starkare ställning än om skadan orsakats av någon som endast färdades i området. Mot bakgrund av ovanstående ansågs entreprenören därför inte vara ansvarig för kostnaderna för att reparera sjömärket. Entreprenören var således inte ansvarig för skadan som om handlingen hade utförts av entreprenören själv.

Det är såklart svårt att säga hur den här frågan hade bedömts i Sverige men vid en jämförelse med den svenska entreprenadrätten kan konstateras att av kap. 5 § 12 i AB 04 framgår att ”Part är ansvarig gentemot motparten för åtgärder i fråga om entreprenaden som vidtas eller underlåts av hans anställda samt av honom anlitade entreprenörer, leverantörer och övriga personer.” Det framgår alltså i AB 04 ett ansvar för medhjälpare som i någon mån avgränsats till ”motparten” och ”åtgärder i fråga om entreprenaden”. Om frågan hade prövats i Sverige  och i en entreprenad där AB 04 var tillämpligt är det inte otroligt att domstolen hade ställt sig liknande frågor som den norska domstolen för att ta ställning till om skadan lidits av motparten och hur nära entreprenadkontraktet skadan förelegat.

__________________________________

Referenser

Målet har beteckningen Høyesteretts dom HR-2020-1120-A och kan läsas här. 

Södertörns tingsrätt har nyligen haft anledning att pröva bland annat skillnaden mellan fel antecknade vid efterbesiktning jämfört med slutbesiktning samt beställarens rätt att hålla inne pengar (dom 2021-03-12 i mål nr T 6806-20).

Tvisten rörde en totalentreprenad där en bostadsrättsförening hade gett ett byggbolag i uppdrag att bygga om vinden i bostadshuset. Slutbesiktning kunde hållas först åtta månader senare än planerat och vid slutbesiktningen antecknades vissa fel. Vid efterbesiktning antecknades att vissa fel hade avhjälpts men att andra kvarstod. Bostadsrättsföreningen höll därför inne en del av kontraktssumman, som säkerhet för bland annat kostnaderna för avhjälpande och efterbesiktning. Byggbolaget stämde föreningen på det innehållna beloppet.

En av byggbolagets invändningar var att felen hade reklamerats för sent (eftersom ingen särskild reklamation skett annat än att felen stod antecknade i efterbesiktningsutlåtandet). Tingsrätten avfärdade denna invändning och kom fram till att en beställare har rätt att enligt kap. 5 § 17 och kap. 7 § 11 i ABT 06 göra gällande fel som (a) antecknats i slutbesiktningsutlåtande, (b) antecknats i efterbesiktningsutlåtande, (c) är ”dolda” och (d) skriftligen reklamerats av beställaren inom sex månader från entreprenadtidens utgång (eller 18 månader om felet är väsentligt). Eftersom felen antecknats vid efterbesiktning hade därför bostadsrättsföreningen rätt att göra felen gällande mot byggbolaget.

Byggbolaget invände också att bostadsrättsföreningen saknade rätt att avhjälpa felen på byggbolagets bekostnad. Tingsrätten höll inte heller med om detta utan slog fast att en entreprenör har en rätt och en långtgående skyldighet att avhjälpa antecknade fel, och att om det inte görs i tid har beställaren rätt att avhjälpa på entreprenörens bekostnad (om entreprenören ansvarar för felet, kap. 5 § 17 i ABT 06). Enligt tingsrätten hade därför bostadsrättsföreningen rätt att hålla inne ett betryggande belopp, det vill säga ett belopp som väl täcker de kostnader som kan förväntas uppkomma för att avhjälpa fel. Här godtog inte tingsrätten en invändning från byggbolaget om att innehållandet gjorde det omöjligt för byggbolaget att avhjälpa felen med hänsyn till bolagets dåliga likviditet. Tingsrätten menade istället att skyldigheten att avhjälpa enligt ABT 06 inte gav utrymme för sådana ekonomiska överväganden.

Bostadsrättsföreningen fick dock till slut inte behålla hela det innehållna beloppet. Tingsrätten fann nämligen att föreningen inte hade lyckats visa att hela beloppet motsvarade en skälig kostnad för avhjälpande. Byggbolaget fick därför betalt för delar av sitt krav.

Detta avgörande påminner om den rätt som beställaren har att hålla inne pengar som påtryckning för att entreprenören ska avhjälpa fel, även om entreprenören inte håller med om att fel föreligger. Samtidigt visar avgörandet hur beställaren, trots sin rätt att hålla inne ett betryggande belopp och avhjälpa på entreprenörens bekostnad, inte går fri från sin skyldighet att betala om det i slutändan visar sig att entreprenören inte ansvarar för felen eller om beställaren hållit inne på ett för stort belopp. Avgörandet är hur som helst ”bara” i första instans och har nu också överklagats till hovrätten av båda parter, så fortsättning följer.

Hovrätten för Västra Sverige meddelade nyligen dom i mål nr T 2386-20 i en tvist mellan ett byggnadsställningsbolag och ett byggbolag.

Bakgrunden till tvisten var att ett annat byggbolag hade beställt en ställningsentreprenad av byggnadsställningsbolaget som innefattade montering, demontering och hyra av byggnadsställningar. Efter att det andra byggbolaget gått i konkurs övertog byggbolaget entreprenaden och nyttjade ställningarna. Byggnadsställningsbolaget ansökte senare om stämning mot byggbolaget som tagit över entreprenaden på grund av utebliven betalning av fakturor avseende hyra och demontering av byggnadsställningarna.

Målet i hovrätten avsåg bland annat frågan vilket pris som skulle gälla för byggbolagets nyttjande av byggnadsställningsbolagets byggnadsställningar. En av frågorna som hovrätten hade att besvara var om byggnadsställningsbolaget och byggbolaget träffat avtal om priset för nyttjandet av ställningarna. Enligt hovrätten lyckades inte byggnadsställningsbolaget visa att parterna ingått avtal om priset och frågan blev då vilket pris som skulle anses gälla för nyttjandet av byggnadsställningarna.

Hovrätten avgjorde frågan om vilket pris som skulle gälla för nyttjandet av byggnadsställningarna mot bakgrund av den köprättsliga lagstiftningen. Generellt kan sägas att om en tvist uppstår mellan två avtalsparter i en entreprenad, ska svaret på den tvistiga frågan i första hand sökas i parternas gemensamma avtal. Först om den tvistiga frågan är oreglerad i avtalet eller om avtal helt saknas, kan ledning sökas i den utfyllande rätten – varav köplagen utgör ett exempel på en utfyllande lag. Eftersom parterna i målet inte ansågs ha avtalat om något pris för nyttjandet av byggnadsställningarna avgjorde hovrätten frågan mot bakgrund av 45 § köplagen. Byggbolaget ålades därmed att betala ett skäligt pris med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

I målet hade parterna inte avtalat om något standardavtal. Det kan därför vara värt att uppmärksamma att det finns ett standardavtal som parterna skulle kunna ha avtalat om, nämligen STÄLLNING 19. Standardavtalet utgör branschspecifika tillägg till och ändringar av AB-U 07 som är specifikt framtagna för ställningsentreprenader. Tilläggen och ändringarna är antagna av Byggföretagen (f.d. Sveriges Byggindustrier) och Ställningsentreprenörerna.

Om parterna i tvisten hade avtalat om STÄLLNING 19 hade även AB-U 07 gällt för ställningsentreprenaden och till följd av detta även AB 04 i tillämpliga delar, med de ändringar och tillägg som följer av STÄLLNING 19 (se punkten 1 i STÄLLNING 19). Det finns i och för sig ingen uttrycklig bestämmelse som i sig reglerar frågan om vad som är skäligt pris, men i AB 04 kap. 6 § 9 finns en bestämmelse som reglerar vad som ersätts om självkostnadsprincipen tillämpats. Det ska lämnas osagt huruvida frågan i målet hade avgjorts annorlunda ifall parterna avtalat om exempelvis STÄLLNING 19 men hur som helst är det bra att som både beställare och entreprenör vara medveten om att det finns branschspecifika tillägg att avtala om, även för andra entreprenader än ställningsentreprenader.

Svea hovrätt avgjorde genom dom den 27 januari 2021 i mål nr T 872-19 en tvist mellan ett byggbolag och en underentreprenör. Hovrätten dömde byggbolaget att betala skadestånd och rättegångskostnader till underentreprenören då byggbolaget bedömdes obefogat ha hävt entreprenadkontraktet med underentreprenören.

Byggbolaget hade fått i uppdrag att bygga två flerfamiljshus i Hässelby på totalentreprenad. Underentreprenören anlitades av byggbolaget för utförande av markarbetena. Både bygglov och startbesked dröjde från kommunens sida och byggnationen kunde därav inte påbörjas som planerat. Underentreprenören presenterade en ny tidplan och begärde ännu längre tidsförlängning på grund av bland annat ÄTA-arbeten och ändrade förutsättningar. Byggbolaget hävde därefter entreprenadkontraktet genom en skriftlig hävningsförklaring.

Av ABT 06 kap 4 § 3 följer att entreprenören under vissa förhållanden har rätt till erforderlig förlängning av kontraktstiden om han hindras från att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden. I förevarande fall fann domstolen att förutsättningarna för förlängd kontraktstid ansågs uppfyllda då förseningen berodde på att byggbolaget beställt ÄTA-arbeten försent samt att extra tid ansågs erforderligt då pålningsarbeten föranledde behov av tid för att anlägga byggvägar. Hovrätten kom fram till att underentreprenören enligt avtalet hade rätt till tidsförlängning.

En beställare har enligt ABT 06 kap 8 § 1 rätt att häva avtalet avseende återstående arbeten om entreprenaden har försenats så att det är uppenbart att resterande arbeten inte kommer att kunna färdigställas inom kontraktstiden. Hovrätten anförde att detta dock förutsätter att förseningen medför väsentlig olägenhet för beställaren samt att förseningen inte beror på omständigheter som berättigar entreprenören till tidsförlängning. Kan utförandet inte förväntas ske på kortare tid efter en hävningsförklaring kan inte förseningen anses ha medfört väsentlig olägenhet för beställaren. Hovrätten fann att byggbolaget inte visat att förutsättningarna för hävning varit uppfyllda och beställarens hävning ansågs därför ha varit obefogad.

Att en obefogad hävning utgör ett skadeståndsgrundande kontraktsbrott är däremot inte självklart. I förevarande fall bedömde dock domstolen att den obefogade hävningen var ett tillräckligt klart kontraktsbrott för att kunna läggas till grund för ett skadeståndsanspråk. Vidare fann domstolen att byggbolagets hävning skett oaktsamt och att underentreprenören hade rätt till skadestånd. Att hävningen var att anse som oaktsam baserade hovrätten på flera grunder. Däribland att byggbolaget hävt avtalet innan frågan om tidsförlängning var klarlagd mellan parterna samt att byggbolaget inte tagit initiativ till förhandling om frågan. Vidare ansåg hovrätten att byggbolaget inte styrkt att det fanns berättigad anledning att anta att entreprenaden skulle kunna färdigställas tidigare om avtalet hävdes.

Ett färskt hovrättsavgörande påminner om fastighetsägares ansvar för byggarbeten (Svea hovrätts dom 2021-02-12 i mål nr T 650-20).

Några bostadshyresgäster i Stockholms innerstad stämde sin hyresvärd med anledning av rivningsarbeten och uppförandet av en ny byggnad på innergården i anslutning till deras lägenhet. Hyresgästerna begärde att få hyran nedsatt under de tre år som arbetena pågick.

En invändning från hyresvärden var att byggarbetena uppfördes på en fastighet som ägdes av en tredje part och att det skulle vara orimligt att belasta enskilda fastighetsägare för olägenheter som följer av att Stockholm expanderar. Denna argumentationslinje godtogs varken av tingsrätten eller hovrätten, som istället påpekade att rätten till hyresnedsättning inte förutsätter att hyresvärden orsakat störningarna. Domstolarna dömde därför till hyresgästernas fördel.

Det är i och för sig inget nytt att en hyresgäst kan ha rätt till nedsatt hyra för störningar som hyresvärden inte orsakat. Regeln är densamma för bostäder och lokaler. Om hyresvärden inte själv orsakat störningarna kan hyresvärden i vissa fall föra kravet vidare till byggherren på grannfastigheten. I miljöbalkens 32 kap. finns regler om att en fastighetsägare kan bli skadeståndsskyldig för den skada som verksamhet på fastigheten orsakar dess omgivning till följd av vissa typer av störningar, bland annat buller, skakning och luftförorening (1, 3 och 6 §§).

För att skadeståndsskyldighet ska uppstå förutsätts att störningen är sådan att den inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. En byggherre är således inte obegränsat ansvarig för alla tänkbara skador i entreprenadens omgivning. Tvärtom följer att en entreprenad måste vara mer störande än vanligt för att ett skadeståndsansvar ska kunna bli aktuellt.

I förevarande fall fann såväl tingsrätten som hovrätten att hyresgästerna hade utsatts för störningar i form av buller och vibrationer samt byggdamm och dieselångor/avgaser i lägenheten. Störningar pågick under flera års tid och kunde förekomma även tidiga morgnar, kvällar och helger. Enligt domstolarna var störningarna av sådan omfattning och intensitet att hyresgästerna inte skäligen behövde tåla eller räkna med störningarna.

Prövningen av en hyresgästs rätt till nedsatt hyra sker utifrån reglerna i jordabalkens 12 kap. och alltså efter andra normer än de som gäller vid prövningen av en byggherres skadeståndsansvar för en entreprenad. Det går därför inte att dra slutsatsen att de aktuella störningarnas omfattning och intensitet också hade medfört ett skadeståndsansvar för byggherren i förhållande till grannfastighetsägaren, även om så skulle kunna vara fallet. Avgörandet påminner dock hur som helst om det skadeståndsansvar som en byggherre kan dra på sig i förhållande till sina grannar vid särskilt störande entreprenader.

Schaktmassor som uppkommer i samband med entreprenadarbeten kan i vissa fall återanvändas, till exempel för att förstärka en väg eller anlägga en bullervall. Att återanvända schaktmassorna kan ha många fördelar, bland annat behövs inga eller färre nya massor transporteras till arbetsplatsen vilket kan minska såväl kostnaderna som utsläppen.

Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att se över hanteringen av schaktmassor och annat naturligt förekommande material som kan användas för anläggningsändamål, och bland annat föreslå hur nuvarande regelverk kan justeras för att åstadkomma en mer ändamålsenlig hantering av schaktmassor som bidrar till en cirkulär ekonomi.

Nuvarande reglering

För att schaktmassor ska få användas för anläggningsändamål ska de så kallade allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken uppfyllas. Dessa regler innebär att den som ska använda schaktmassorna bland annat ska vidta de skyddsåtgärder, begränsningar eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skador eller olägenheter för miljö eller hälsa uppstår. Om de aktuella massorna till exempel innehåller höga halter av förorenade ämnen kan det innebära att massorna inte får användas på avsett sätt.

De schaktmassor som innehavaren gör sig av med, avser att göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med, klassas som avfall. För sådana massor gäller särskilda avfallsregler i bland annat 15 kap. miljöbalken och avfallsförordningen. Dessa regler kan exempelvis medföra krav på tillstånd eller anmälan för avfallsbehandling.

Material som är avfall kan dock upphöra att klassas som avfall. Regeringen konstaterar att det i nuläget råder stor osäkerhet hos berörda aktörer om när avfallsklassade schaktmassor upphör att vara avfall och att bedömningarna kan skilja sig åt från tillsynsmyndighet till tillsynsmyndighet. Detta hindrar materialet från att återanvändas i en cirkulär ekonomi, varför en del av Naturvårdsverkets uppdrag är att undersöka hur det kan tydliggöras när avfall slutar vara avfall.

Uppdraget bygger vidare på tidigare arbete

Regeringsuppdraget är en fortsättning på ett tidigare uppdrag, där Naturvårdsverket skulle utreda möjliga undantag från tillstånds- och anmälningsplikten för verksamheter som behandlar avfall. Inom ramen för det äldre uppdraget föreslog myndigheten bland annat att generella föreskrifter skulle införas för att avfall av hög kvalitet skulle kunna återvinnas för anläggningsändamål.

När förslaget remitterades fick det dock kritik för att vara för komplicerat och långtgående i sina krav. Regeringen menar att Naturvårdsverket förslag därför inte bör genomföras för tillfället, istället ska verket i det nya uppdraget göra en bred översyn av regelverket för hantering av massor för att åstadkomma en mer ändamålsenlig reglering.

Naturvårdsverket ska redovisa uppdraget senast den 1 juni 2022.

Vid mål om överprövning av en upphandling uppkommer inte sällan frågor kring ansvarsfördelningen mellan parterna och domstolen – inte minst vad gäller processmaterialet.

Det är leverantören som har ansvaret för att visa förekomsten av upphandlingsfel och skada, eller risk för skada. Vad gäller en talan om rättelse blir leverantören då i de flesta fall utlämnad till att finna bevis i uppgifter i handlingar som myndigheten, tillika motparten, förfogar över. Redan där kan leverantörer som nekas tillgång till handlingar men som med någorlunda säkerhet menar att det förekommer upphandlingsfel stöta på problem att effektivt få prövat om upphandlingen har genomförts på ett korrekt sätt. Det är därför viktigt att känna till den praxis som etablerats avseende domstolars utredningsskyldighet som kan bli avgörande för att vinna framgång med talan.

Det är nu drygt tio år sedan Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) uttalade att officialprincipen ska tillämpas försiktigt i upphandlingsmål (RÅ 2009 ref. 69). Det togs till intäkt för att det något förenklat i stor utsträckning är parterna som ska svara för utredningen i målet medan domstolen ska spela en mindre roll. Därefter har HFD emellertid släppt upp mål som belyser den närmare utsträckningen av domstolarnas utredningsansvar vid målens handläggning.

I HFD 2015 ref. 55, ibland kallat för ”Avonova-målet” gjordes flera viktiga uttalanden om domstolens utredningsskyldighet. Sökanden yrkade i samband med sin ansökan om överprövning om editionsföreläggande avseende vinnande leverantörs anbud i delar som myndigheten inte lämnat ut. HFD prövade dock i stället om det inte redan följde av utredningsansvaret att domstolen skulle vara skyldig att infordra handlingarna. Med utgångspunkt i EU-domstolens avgörande Varec, C-450/06, fann HFD att utredningsansvaret ”aktiveras” när sökanden klart anger på vilka omständigheter talan grundas och vilken bevisning som åberopas. När sökanden inte fått ta del av uppgifterna som denne önskat åberopa som stöd för talan, ska domstolen pröva om uppgifterna krävs för att utföra en effektiv granskning av upphandlingen. HFD kom fram till att det omfattades av underinstansens utredningsansvar att infordra uppgifterna för prövningen. Med den utgången framstår därmed förtydligandet om officialprincipen som ett reellt alternativ till yrkanden om edition för den som ansöker om överprövning – och att officialprincipen kanske inte ska tillämpas så försiktigt som man först trott.

Målet följdes upp av HFD 2018 ref. 28, som kom att röra den närmare hanteringen av uppgifter som inhämtas från myndigheten vid handläggningen hos domstolen. Domstolen underströk att handlingarna ska granskas utifrån de skäl som medförde infordrandet. Därmed kan domstolen inte beakta andra handlingar som kan visa andra upphandlingsfel än de som utgjorde skäl för infordrandet. I praktiken förtydligades att den sökande leverantören med ett visst mått av precision ska ange var i handlingarna de påstådda upphandlingsfelen finns.

I takt med en allt snävare praxis som utvecklats under 31 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:500) om skydd för företagshemligheter i anbud ser vi allt oftare att sökande leverantörer som nekats tillgång till uppgifter och handlingar hemställer om domstolens utredning. Ett annat skäl kan vara de processekonomiska fördelar som kommer med detta; inte minst för att inte behöva begränsa sig till att överklaga ett negativt sekretessbeslut och såväl den kostnad som den tidsutdräkt en sådan extra process medför. Däremot förefaller domstolarna inte sällan finna andra vägar för att avgöra mål än att aktivt förhålla sig till Högsta förvaltningsdomstolens praxis om utredningsskyldigheten och det infordrande av handlingar som kan aktualiseras.

Relativt färska exempel på motsatsen finns dock i målen nr 3534-20, nr 3535-20 och nr 3537-20, samtliga från Kammarrätten i Göteborg. I Kammarrätten i Göteborgs dom den 7 oktober 2020 i mål nr 3536-20 hade till exempel sökanden ansökt om överprövning av en upphandling av kommunal vuxenutbildning och gjort gällande att den vinnande leverantörens anbud såvitt avsåg ett ramavtalsområde inte skulle ha beaktats. Sökanden hade god kännedom om vinnande leverantörs uppdrag under de tre senaste åren och kunde visa att det inte var möjligt att anbudet uppfyllde kravet på referensuppdrag avseende distansutbildning. Sökanden kunde med utgångspunkt i allmänna handlingar visa på att den vinnande leverantörens kontrakt inte avsåg sådan utbildning.

Myndigheten vidhöll emellertid att kraven var uppfyllda och lämnade inte ut referensuppdragen till sökanden, och kunde mot den bakgrunden vinna framgång med sitt försvar av tilldelningsbeslutet i förvaltningsrätten.

Sökanden överklagade till kammarrätten och yrkade där på att myndigheten skulle föreläggas att ge in en kopia av de aktuella anbudssvaret. Kammarrätten, som upphävde förvaltningsrättens dom och återförvisade målet, konstaterade att förvaltningsrätten inte haft tillgång till anbudsgivarnas beskrivningar av referensuppdrag och att förvaltningsrätten då inte kunnat göra en effektiv överprövning av upphandlingen. I domen framhöll kammarrätten att sökanden gjort utredningar avseende referensuppdragen och gjort gällande att de inte var uppfyllda. Sökanden ansågs ha gjort vad som rimligen kan ankomma på den för att få ta del av uppgifter till stöd för talan – vilket i det här fallet bl.a. tog sig uttryck i att myndighetens sekretessbeslut hade överklagats till kammarrätten (även om detta i sig inte är ett rekvisit för utredningsskyldighetens tillämpning).

I domen upprätthåller kammarrätten den praxis som har utvecklats av HFD om utredningsskyldigheten och visar på dess tillämpning. När sökanden har vägrats tillgång till handlingar men har identifierat och kan utbringa viss utredning om ett upphandlingsfel, och med någorlunda precision kan utpeka felet i anbudet, ger domen vid handen att det finns tillräckligt med utredning i målet för att domstolen ska ställa sig frågan om uppgifterna behövs för en effektiv prövning och för att utredningsskyldigheten ska aktiveras. Saknas tillgång till handlingarna så ska de infordras.

Var gränserna mer exakt går för omfattningen av den utredning som krävs från sökandens sida  för att rimligen ha gjort vad som ankommer på den för att ”aktivera” utredningsskyldigheten är inte klart. Dock var omständigheterna i målet, dvs förebringandet av tidigare kontrakt som ger stöd för vad sökanden gör gällande, tillräckligt för att målet inte skulle kunna avgöras utan vidare utredning från domstolens sida. Det vore enligt vår mening opåkallat att kräva mer än så från en sökande som känner till sin marknad och inte trots försök får ut information från motparten.

Hur långt utredningsansvaret sträcker sig får alltjämt avgöras i det enskilda fallet utifrån att domstolens granskning ska vara effektiv och säkerställa rätten till en rättvis rättegång. När handlingarna väl har begärts in ger det inte automatiskt sökanden en rätt att ta del av dessa. Domstolens beslut i det avseende måste ske med beaktande av parts rätt till insyn, 10 kap. 3 § första stycket OSL och särskilt HFD 2018 ref. 28. Vi välkomnar dock att kammarrätten i målen från fjärde kvartalet 2020 markerar att den praxis som finns från högsta instans medför att det inte ska vara orimligt svårt för sökanden att få till stånd utredning för att få insyn i om den upphandling de investerat tid och resurser att delta i har genomförts i enlighet med de krav som ställts.

Avgörandet från EU-domstolen avseende Coopservice som meddelades i december 2018, har kommit att tillämpas i ett flertal kammarrättsavgöranden i Sverige med delvis olika utfall. Det gäller framför allt i fråga om när kvantiteten anses tillräckligt tydligt angiven och när leverantörer kan anses ha lidit skada. Nedan redogörs för några av de kammarrättsavgöranden som meddelats under 2020.

Angivande av kvantitet – hur precist behöver det anges

Vi redogör först för avgöranden där den upphandlande myndighetens uppgifter om kvantitet har underkänts. Bland exemplen finns en upphandling där det endast funnits hänvisningar till tidigare avropade volymer för liknande tjänster som inte längre var aktuella, se Kammarrätten i Jönköpings avgörande i mål nr 3390-19. Samma domstol har funnit att en upphandlande myndighet hade saklig grund att avbryta en upphandling på grund av att det saknades uppgift om takvolymer (mål nr 3137-20). Myndigheten hade angett ett totalt värde för upphandlingen och kvantitativa uppgifter rörande minimibehov samt uppskattat årligt behov. Någon klar uppgift om maximalt värde eller takvolym kunde dock inte utläsas.

Kammarrätten i Sundsvall har bedömt att tillgänglig statistik inte kan anses utgöra angivelse av takvolym i upphandlingen (mål nr 2763-20 och 2764-20). Inte heller en ungefärlig volym för kommande avrop har ansetts tillräckligt tydligt för att precisera den totala kvantiteten som kan avropas (Kammarrätten i Stockholm, mål nr 6433-20).

Bland avgöranden där upphandlande myndigheter ansetts uppfylla kraven, finns Kammarrätten i Stockholms avgörande i mål nr 935-20, där kvantiteten befanns tillräckligt tydligt angiven genom att det uppskattade totala värdet per avtalsår angavs. Samma domstol har funnit att  kvantiteten varit tillräckligt tydligt angiven när myndigheten angett att avtalsvärdet på kommande ramavtal uppskattas till ett visst angivet värde, att uppskattningen grundar sig på statistik från nuvarande ramavtal samt att avropade volymer både kan öka och minska (mål nr 2055-20).

I en upphandling av bl.a. dosdispensering av läkemedel har omfattningen av upphandlingen ansetts vara tillräckligt väl avgränsad och definierad då föregående års försäljningsvärde samt antal patienter per kommun och månad framgick. Domstolen uttalade att det finns en viss osäkerhet i frågan om EU-domstolens uttalanden i Coopservice ska tillämpas även vid upphandlingar som faller utanför det direktivstyrda området. Även om så skulle vara fallet angav domstolen att det inte skulle förändra bedömningen (Kammarrätten i Göteborg, mål nr 3689–3690-20).

Skada – när har leverantören lidit skada p.g.a. avsaknad uppgift om kvantitet

Gällande en upphandling av elevresor konstaterade Kammarrätten i Sundsvall att det inte fanns någon total kvantitet angiven vare sig i form av någon maximal volym eller något maximalt värde. Leverantören gjorde gällande att avsaknaden av maximal avropsvolym medför obegränsade möjligheter att använda ramavtalet utan att en ny upphandling måste göras, en upphandling som leverantören i så fall hade kunnat lämna anbud i. Kammarrätten ansåg att leverantören härigenom visat att den i vart fall har riskerat att lida skada (mål nr 2770-19).

I ett annat avgörande bedömdes en leverantör inte lida skada, trots att upphandlingsdokumenten saknade maximal kvantitet, eftersom denne i rimlig omfattning kunnat uppskatta omfattningen av det kommande avtalet med ledning av uppgifterna i upphandlingsdokumenten (Kammarrätten i Stockholm, mål nr 3582-20).

Kammarrätten i Sundsvall har i mål nr 1142-1150-20 funnit att det i upphandlingen inte angetts någon maximal volym som kan komma att avropas från ramavtalet. Det fanns en historisk årsvolym för 2018, uttryckt i total kvantitet och total årskostnad. Genom att det angavs att det uppskattade behovet kan komma att överskridas hade det dock inte fastställts något tak för vare sig högsta kvantitet eller högsta kontraktsvärde.

Gällande skadebedömningen konstaterade kammarrätten att det fanns uppgifter om förväntade kvantiteter och värden som leverantören hade kunnat lägga till grund för sin prissättning. Leverantören hade inte lämnat någon konkret beskrivning på vilket sätt avsaknaden av uppgift om takvolym hade påverkat prissättningen och hade därför inte visat att denne lidit skada. Leverantören gjorde vidare gällande denne kunnat erhålla avtal vid en framtida förnyad upphandling för det fall det i upphandlingen hade angetts en maximal volym som inte fick överskridas. Kammarrätten konstaterade att den skada som leverantören gjorde gällande inte hänför sig till det aktuella avtalet utan till möjligheten att erhålla ett senare hypotetiskt avtal. Kammarrätten fann, vid en jämförelse med rättsfallet HFD 2017 ref. 62 och frågan om talerätt, att skadebegreppet i 20 kap. 6 § bör tolkas på ett sätt som överensstämmer med skadebegreppet i 20 kap. 4 § LOU. För talerätt enligt 20 kap. 4 § LOU krävs att den skada som leverantör åberopar hänför sig till möjligheten att erhålla det aktuella avtalet. Leverantören kunde, med en sådan tolkning, inte anses lida skada på den anförda grunden.

Slutsatser

Av den kammarrättspraxis som kommit under 2020 framgår att kammarrätterna gör olika bedömningar såväl avseende vad som krävs för att kvantiteten ska anses vara tillräckligt tydligt angiven, som vad som krävs för att en leverantör ska anses ha lidit skada när kvantiteten inte är angiven.

Kammarrätterna har i vissa fall ansett det tillräckligt med uppskattade värden/volymer och hänvisningar till historiska uppgifter men har i andra fall ansett att detta inte är tillräckligt när det inte också tydligt anges att det rör sig om maximala värden/volymer som kan avropas från ramavtalet. I avgörandena verkar ofta ingå en bedömning av rimligheten av uppskattade värden/volymer. Det tycks även vara så att kammarrätterna, vid sin bedömning av om kvantiteten varit tillräckligt tydligt angiven, i olika utsträckning tar hänsyn till om anbudsgivarna med ledning av lämnade uppgifter i upphandlingsdokumenten har kunnat förutse ramavtalets omfattning och kunnat bedöma hur anbudet ska utformas.

Huruvida det funnits tillräckliga uppgifter för att bedöma hur anbudet ska utformas har även fått betydelse i kammarrätternas skadebedömningar. Kammarrätterna har i vissa fall godkänt invändningar om att anbudsgivarna hade kunnat planera sina anbud och eventuellt lämna lägre priser om ramavtalets omfattning och den totala kvantiteten hade angetts. Det finns dock också exempel på när kammarrätterna ansett att anbudsgivaren inte på ett tillräckligt tydligt sätt konkretiserat hur avsaknaden av total kvantitet påverkat utformningen av anbudet. Likaså har kammarrätterna gjort olika bedömningar när det gäller skada i form av att anbudsgivare riskerar att gå miste om ett kontrakt vid en framtida upphandling. Det finns som ovan redogjorts för exempel från Kammarrätten i Sundsvall där denna invändning godtagits och exempel där den underkänts med hänvisning till bl.a. att skadan är för hypotetisk.

Så som praxisen har utvecklats under 2020 är det fortfarande svårt att dra några säkra slutsatser om hur tydligt en upphandlande myndighet måste ange den totala kvantiteten för att säkerställa förenlighet med Coopservice-domen. För att vara på den säkra sidan bör beställare genom angivande av värde eller volym precisera ett tak för hur mycket som maximalt kan komma att avropas.

För en leverantör som anser sig ha lidit skada av avsaknaden av uppgift om kvantitet är det av vikt att denne tydligt och konkret redogör för hur detta har påverkat anbudets utformning och prissättning. Annars riskerar denne att få avslag med hänvisning till brist på visad skada.

En slutsats som är säker att dra är att det behövs vägledning från Högsta förvaltningsdomstolen i fråga om hur Coopservice ska tolkas. Glädjande nog har HFD den 2 februari 2021 meddelat prövningstillstånd gällande ovan nämnda avgöranden från Kammarrätten i Sundsvall i mål nr 1142-1150-20 (HFD:s mål nr 6151-6159-20).

För närvarande finns det även ett pågående mål hos EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande där frågor ställts bl.a. om vilka krav som finns på fastställande av maximal kvantitet och/eller maximalt värde och vad som sker med ramavtal när denna gräns har uppnåtts (mål nr C-23/20). Vi ser fram tydliggöranden från såväl HFD som EU-domstolen.

Plan- och bygglagen erbjuder ingen möjlighet till ändring av ett tidigare meddelat bygglovsbeslut utan den som under byggtiden vill göra ändringar i det objekt som ska uppföras måste ansöka om ett nytt bygglov. Vissa mindre ändringar av objektet, eller bättre uttryckt ritningarna som beskriver detsamma, kan dock medges. Hur stora de ändringarna får vara var föremål för Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätts prövning i ett mål där domstolen meddelade dom den 7 oktober 2020, mål nr P 6278-20.

Bakgrunden till prövningen var att Byggnadsnämnden i Österåkers kommun hade godkänt en fastighetsförvaltares ändringar av bygglovsbeviljade ritningar för ett enbostadshus. Beslutet att göra så överklagades till först Länsstyrelsen Stockholm och därefter till Mark och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, som båda menade att ändringarna var för omfattande för att kunna medges inom ramen för det beviljade bygglovet och därför upphävde byggnadsnämndens beslut. Därefter hamnade frågan slutligt hos Mark- och miljööverdomstolen.

Domstolen konstaterade därvid att de reviderade ritningarna inte avsåg någon ändring när det gällde byggnadens längd, bredd eller höjd men att det var fråga om dels vissa ändringar i fasaden och dels ändringar i den invändiga planlösningen. Ändringarna i fasaden innebar bl.a. att bostadshuset skulle komma att förses med ytterligare en ytterdörr, så att byggnaden fick två ytterdörrar i stället för en ytterdörr och en altandörr, samt viss ändring vad gäller placering och utformning av fönster. Ändringarna i planlösningen innebar att det på entréplanet, där det enligt bygglovsbeslutet fanns ett utrymme för wc/dusch samt ett utrymme för tvättmaskin, torktumlare och värmepanna, skulle tillkomma ytterligare utrymmen för dessa ändamål. På ovanvåningen, där det enligt bygglovsbeslutet fanns utrymme för ett badrum, skulle det också tillkomma ett utrymme för samma ändamål. Därutöver lämnades det i de reviderade ritningarna utrymme för ytterligare en öppning mellan våningsplanen samt nya innerväggar.

Mark- och miljööverdomstolen ansåg mot den bakgrunden att de ändringar som det rörde sig om var för omfattande för att kunna rymmas inom det tidigare beviljade bygglovet – och att ett uppförande av ett bostadshus i enlighet med de reviderade ritningarna hade krävt en ny ansökan om bygglov. Mark- och miljööverdomstolen anslöt sig således till den bedömning som Länsstyrelsen och Mark och miljödomstolen gjort, att byggnadsnämndens beslut att godkänna de reviderade ritningarna skulle upphävas.

Sammanfattningsvis ska alltså vid bedömningen av huruvida ett nytt bygglov behöver sökas med anledning av gjorda ritningsrevideringar inte endast en byggnads yttre dimensioner beaktas utan också ändringar som primärt avser invändiga förhållanden är därvid av vikt. Någon närmare vägledning kring gränsdragningen som avgör vilken typ av ändringar som likväl kan godkännas och vilken typ av ändringar som kräver ett nytt bygglov ges dock inte i domen och möjligen är det något som Mark och miljööverdomstolen, och därmed också vi, får anledning att återkomma till.

Vi har tidigare publicerat en artikel om att förenklade bygg- och konstruktionsregler varit på gång, bland annat eftersom Boverket fått i uppdrag av regeringen att se över uppbyggnaden och strukturen i Boverkets byggregler (2011:6), BBR, samt  föreskrifter och allmänna råd (2011:10) om tillämpning av europeiska konstruktionsstandarder (eurokoder), EKS. Boverket har under december 2020 presenterat det första steget i översikten av reglerna.

En ny regelmodell har tagits fram

Boverket har som ett led i arbetet tagit fram en ny regelmodell som anger hur nya föreskrifter ska utformas. Regelmodellen innebär att bygg- och konstruktionsreglerna på sikt ska bestå av färre regler och utformas som funktionskrav. Reglerna ska innehålla betydligt färre detaljerade krav och varken innehålla allmänna råd, hänvisningar till standarder eller hänvisningar till andra myndigheters och organisationers föreskrifter och riktlinjer.

Avsikten med regelmodellen är att Boverket i dess föreskrifter ska precisera de krav som ställs på lag- och förordningsnivå (till exempel i plan- och bygglagen) medan samhällsbyggnadssektorn ska ta fram lösningar som uppfyller kraven i Boverkets föreskrifter. Förhoppningen är att detta kommer främja innovation och teknisk utveckling samt bidra till ett effektiviserat byggande.

Reglerna om skydd mot buller utgör en prototyp

Boverket har parallellt med arbetet med regelmodellen omarbetat reglerna om bullerskydd (avsnitt 7 BBR). Tanken har varit att dessa regler skulle utgöra en prototyp för den nya regelmodellen. Erfarenheterna från arbetet med bullerskyddsreglerna skulle därmed kunna bakas in i regelmodellen. Reglerna ska därutöver kunna utgöra ett konkret exempel på hur nya byggregler kommer att se ut i framtiden.

Förslaget till nya föreskrifter om skydd mot buller i byggnader har skickats ut på remiss och remissvaren ska ha kommit in till Boverket senast den 9 april 2021. Om allt går som planerat beräknas de nya föreskrifterna träda i kraft den 1 januari 2022.

Översynen av andra delar har påbörjats

Under 2020 har översynen av ytterligare tre delar av BBR inletts: hygien, hälsa och miljö (avsnitt 6 BBR), säkerhet vid användning (avsnitt 8 BBR) och brandskydd (avsnitt 5 BBR).

Arbetet med återstående delar av nuvarande BBR och EKS kommer att påbörjas efter hand, och Boverket beräknar att revideringsarbetet kommer att pågå under flera år. Tanken är att nya föreskrifter ska träda i kraft successivt.

__________________________

Mer information om revideringsarbetet finns på Boverkets hemsida under rubriken ”Möjligheternas byggregler”.

I en dom som meddelades av Svea hovrätt den 22 oktober 2020 (mål nr T 7981-19) fick domstolen anledning att ta ställning till en intressant tolkningsfråga avseende mängdkontrakt innehållandes mängdförteckningar. Bakgrunden var ett entreprenadavtal mellan Trafikverket och en järnvägsentreprenör där parterna hade kommit överens om att den senare skulle utföra en utförandeentreprenad avseende visst arbete i enlighet med ett mängdkontrakt.

Mängdkontraktet utgjordes av ett antal mängdförteckningar vilka fungerar på det viset att beställaren (Trafikverket) anger en viss mängd av till exempel arbetsprestationer, hjälpmedel, material och varor i en eller flera förteckningar som ingår i förfrågningsunderlaget. Anbudsgivarna (däribland järnvägsentreprenören) sätter därefter à-priser på de olika mängderna. Summan av à-priserna utgör den totala anbudssumman och vid avtalsslut – som här – också kontraktssumman.

I målet fanns det flera parallella mängdförteckningar, snarare än en sammanhållen förteckning, som tillsammans utgjorde ett batteri av mängdförteckningar. En av mängdförteckningarna hade en beskrivande text – ”Geodetisk mätning” – vilket är en benämning på förfarandet när man genom noggrann överföring av mätdata från karta, ritning eller dylikt sätter ut punkter eller detaljer angående var något ska anläggas eller mäter in var något redan är anlagt. Sådant arbete fanns alltså upptaget i en av mängdförteckningarna. Tvisten i målet rörde huruvida ersättning för de geodetiska mätningsarbetena var inkluderat i kontraktssumman eller om järnvägsentreprenören hade rätt till ytterligare ersättning för dessa arbeten – och i så fall hur stor den ersättningen skulle vara.

Hovrätten konstaterade att det aktuella entreprenadkontraktet innehöll separata mängdförteckningar för olika teknikslag varav en för geodetiska mätningsarbeten. I förteckningen var arbetena ifråga ”femstreckade”, vilket är en fackterm som innebär en specifik markering i en mängdförteckning som förkunnar att ersättningen för vissa arbeten ingår i ersättningen för en annan kod eller i ersättningen för övriga mängdförtecknade arbeten. I mängdförteckningen anges då streck i fem kolumner, därav termen att arbeten kan vara ”femstreckade”.

Vidare konstaterade domstolen att det så kallade kompletthetskravet i MER Anläggning 10, som utgjorde kontraktshandling, var centralt. Kompletthetskravet hade följande lydelse.

Mängdförteckning förutsätts vara komplett och baserad på koder och rubriker i RA och AMA-nytt. BSAB-systemets regler för koder och rubriker tillämpas. Detta krav innebär att mängder ska vara förtecknade i enlighet med regelsystemet och därmed ange arbetets totala omfattning. I de fall mängd är utelämnad, för arbete där mängd enligt regelsystemet ska vara angiven, och detta inte uttryckligen är angivet i mängdförteckningen, regleras ersättningen för den uppkomna mängden från noll.

Parterna var överens om att kompletthetskravet inte hindrar att ett entreprenadkontrakt kan innehålla flera mängdförteckningar. Järnvägsentreprenören var dock av uppfattningen att kompletthetskravet innebär att varje enskild mängdförteckning måste vara utformad enligt de regler som uppställs i bland annat MER Anläggning 10 för att vara komplett, medan Trafikverket var av uppfattningen att flera mängdförteckningar kan läsas ihop och därigenom tillsammans uppfylla kompletthetskravet.

Efter att hovrätten konstaterat att det inte kunde anses visat att det funnits någon gemensam partsavsikt avseende huruvida de geodetiska mätningsarbetena skulle ingå i kontraktssumman så övergick man till att istället tolka kompletthetskravet utifrån objektiva grunder. Enligt hovrätten gav ordalydelsen inget klart besked i frågan om varje enskild mängdförteckning måste vara komplett eller om flera mängdförteckningar kan läsas ihop och därigenom tillsammans uppfylla kompletthetskravet.

Hovrätten instämde dock i den bedömning som också tingsrätten gjort och som tog sikte på att såväl avtalets systematik som rimlighetsskäl talade för Trafikverkets uppfattning. Därtill noterades att samtliga kontraktsarbeten, inklusive de geodetiska mätningsarbetena, fanns upptagna i någon av mängdförteckningarna. Det var således inte fråga om att de geodetiska mätningsarbetena redovisats i någon annan typ av handling i förfrågningsunderlaget än i just mängdförteckningarna.

Därefter noterade domstolen vidare att samtliga mängdförteckningar hade ingått i förfrågningsunderlaget för entreprenaden och att järnvägsentreprenören hade tagit del av dem under anbudskedet. Således, menade hovrätten, borde det ha framgått för entreprenören att de ”femstreckade” geodetiska mätningsarbetena skulle prissättas inom ramen för de övriga mängdförtecknade arbetena. Mot den bakgrunden framstod det för domstolen som att den avtalstolkning som Trafikverket argumenterat för var den mest rimliga och den mest förenliga med avtalets systematik.

Därtill hänvisade hovrätten till den så kallade kompletteringsregeln i AB 04 kap. l § 2, i vilken anges att kontraktshandlingar kompletterar varandra om inte omständigheterna föranleder annat, och att även den gav stöd för att mängdförteckningarna i detta fall borde läsas tillsammans. Detta då det i kommentaren till paragrafen anmärks att ”om inte omständigheterna föranleder annat” syftar till sådana fall där man inte rimligen kan begära av entreprenören att han i anbudsskedet borde ha insett viss förpliktelse. Det menade dock domstolen, enligt de tidigare förda resonemangen, att järnvägsentreprenören här borde ha gjort och det fanns också viss bevisning som tydde på att sådan insikt också fanns.

Sammantaget fann hovrätten att övervägande skäl talade för Trafikverkets uppfattning att ersättning för de geodetiska mätningsarbetena ingick i kontraktssumman och järnvägsentreprenören hade därmed inte har rätt till någon ytterligare ersättning.

Det är vår uppfattning att Svea hovrätt genom sitt avgörande på ett tydligt vis har klargjort hur kompletthetskravet, som ofta utgör del av mängdkontrakt med mängdförteckningar, ska tolkas och att det antagligen betyder att entreprenörer bör beakta samtliga mängdförteckningar och läsa dem tillsammans.

Under året har vi rapporterat om två hovrättsavgöranden som rört frågan om bestämmandet av skäligt pris i fall där parterna avtalat om löpande räkning och ett bestämt timpris. Dessa mål är Svea hovrätts dom avseende Täby kommunhus (2020-03-20 i mål nr T 6691-17) och Hovrätten för Nedre Norrlands dom avseende juridisk rådgivning (2020-10-01 i mål nr FT 455-19). I dessa två avgöranden verkar domstolarna ha tillämpat rätten på ett annat sätt än vad Svea hovrätt gjorde i den kända Nybroplatsdomen (2016-03-10 i mål nr T 10408-14). Nu har Svea hovrätt dömt i ytterligare ett mål där frågan om skäligt pris stått i förgrunden (dom 2020-11-05 i mål nr T 7178-18). Avgörandet bekräftar den rättsosäkerhet som finns i frågan.

Det aktuella målet rörde ett entreprenadavtal om uppförande av en vinterförvaringshall för båtar. Varken AB 04 eller ABT 06 utgjorde avtalsinnehåll. Parterna avtalade om att arbetena skulle utföras på löpande räkning till ett visst timpris. Beställaren betalade samtliga de fakturor som entreprenören ställde ut, men krävde senare återbetalning för visst belopp med hänvisning till att det krävda priset var oskäligt. Entreprenören motsatte sig återkravet och gjorde gällande dels att det krävda priset var skäligt, dels att reklamation skett två efter att den sista fakturan ställdes ut och således för sent.

Hovrätten konstaterade att reklamationsbestämmelsen i 47 § köplagen var analogt tillämplig i målet trots att det var fråga om ett entreprenadavtal och inte ett köpeavtal (notera att reklamationsfrister finns särskilt reglerade i AB 04 och ABT 06 men att dessa kräver att parterna avtalat om att något av dessa standardavtal ska gälla). Utredningen i målet talade enligt hovrätten för att reklamation inte skett förrän två och ett halvt år efter sista fakturan, vilket ansågs vara för sent. Följden av den uteblivna reklamationen är att beställaren är bunden av det fakturerade priset, såvida inte priset är oskäligt.

Avseende frågan om priset var skäligt slog hovrätten fast att det ankom på beställaren att visa att priset var oskäligt, det vill säga att utgångspunkten är att priset är skäligt såvida inte annat visats. För att bevisa oskäligheten åberopade beställaren förhör med vittnen och sakkunniga. Enligt hovrätten var dock bevisningen bristfällig i flera avseenden och beställaren lyckades därmed inte bevisa att priset var oskäligt. Hovrätten kom därför fram till att beställarens återbetalningskrav inte kunde få framgång. Hade reklamation skett i tid hade det alltså varit upp till entreprenören att visa att priset var skäligt.

Målet är ett bra exempel på hur en entreprenadtvist kan gå till när parterna inte valt att avtala vare sig AB 04 eller ABT 06. Till skillnad från avgörandet avseende Täby kommunhus prövade inte hovrätten uttryckligen om ett avtalat timpris vid löpande räkning också utgjorde ett avtalat pris. Att hovrätten gjorde en skälighetsprövning av priset visar dock att hovrätten utgick från att priset inte var avtalat. Detta avgörande bidrar med andra ord till den spretiga hovrättspraxis som finns på området, även om domstolarna inte verkar ha uppmärksammat detta i sina domar. I avvaktan på att frågan når Högsta domstolen får det därför betraktas som oklart om priset för arbeten på löpande räkning till ett bestämt timarvode ska anses utgöra ett avtalat pris eller inte, och i så fall om en skälighetsprövning av priset ska ske.

Det är vedertagen praxis att det gäller att hålla tungan rätt i mun vid framtagande och tillämpning av utvärderingsmodeller. På motsvarande sätt är det viktigt att leverantörer med rimlig förutsebarhet kan förstå vad som tillmäts betydelse av den upphandlande myndigheten/enheten för att kunna ta fram ett konkurrenskraftigt anbud.

En upphandlande myndighet/enhet ska vid utvärderingen av ett anbud på grunden bästa förhållande mellan pris och kvalitet bedöma anbudet utifrån kriterier som har anknytning till det som anskaffas.

Tilldelningskriterierna får inte ge den upphandlande enheten obegränsad valfrihet och de grundläggande principerna måste beaktas.

I ett relativt färskt avgörande från det gångna året, från förvaltningsrätten i Jönköping i mål nr 5462-19, har frågan om en utvärderingsmodells förenlighet med de grundläggande principerna förtydligat vilka krav som kan ställas på en utvärderingsmodell vad gäller tydlighet.

Bakgrund

En beställare av kollektivtrafik genomförde en upphandling för anskaffning av biljettkontroller. Tilldelningsgrunden i upphandlingen var det ekonomisk mest fördelaktiga med hänsyn till bästa förhållande mellan pris och kvalitet, som skulle avgöras genom tillämpning av en s.k. mervärdesmodell. Modellens kvalitetskriterier bestod av frågor om anbudsgivarnas arbetssätt i form av frågor som anbudsgivarna skulle besvara, bl.a. följande.

• Hur kommer ni att hantera risker och bedriva förbättringsarbete?
• Hur kommer ni att säkerställa en attraktiv arbetsplats med god arbetsmiljö?
• Hur kommer ni genom analys och prioritering att ta fram underlag för utveckling av uppdraget?

Vid bedömning av anbudsgivarnas svar erhölls poäng (0–4), och beroende på poängen ett eventuellt prispåslag, vilket resulterade i en jämförelsesumma.

En leverantör ansökte om överprövning och yrkade i första hand att upphandlingen skulle göras om på grund av utformningen av utvärderingsmodellen. Frågan i målet var bl.a. om utvärderingsmodellen innehöll sådana brister i öppenhet att den stred mot de grundläggande principerna för upphandling.

Förvaltningsrättens bedömning

Förvaltningsrätten pekade inledningsvis på vikten av att det klargörs vad som ska bedömas och inom vilka ramar för att säkerställa att endast sådant som har betydelse för upphandlingsföremålet bedöms. Leverantörer måste även ges viss vägledning för att det ska vara möjligt att i efterhand kontrollera att utvärderingen har gjorts på objektiva grunder och i enlighet med de grundläggande principerna.

Dessa utgångspunkter kom att ligga till grund för förvaltningsrättens bedömning att de aktuella frågorna inte tog omedelbart sikte på vad leverantörerna tillhandahåller för det offererade priset, och att den vägledning som gavs bestod av allmänt hållna beskrivningar av vad svaren bör innehålla. I upphandlingsdokumenten saknades konkreta riktlinjer som var ägnade att säkerställa att leverantörerna utformade svar som kan läggas till grund för en relevant jämförelse. Det framgick vidare inte vad den upphandlande enheten haft för avsikt att bedöma och inom vilka ramar. Det var härtill oklart vilka prioriteringar den upphandlande enheten hade gjort och vad som bedömdes vara en lägstanivå respektive vad som tilldelas högst poäng. Enligt domstolen uppfyllde därför inte utvärderingsmodellen de tydlighetskrav som följer av de grundläggande principerna.

Analys

Det är accepterat att det inte finns något hinder för upphandlande myndigheter och enheter att använda s.k. mervärdesmodeller för fastställande av det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet med hänsyn till pris och kvalitet, där resultatet av en bedömning av kvalitet omvandlas till ett siffervärde som ligger till grund för endera ett prispåslag eller prisavdrag.

Om en utvärderingsmodell i sig är förenlig med de grundläggande principerna måste avgöras i det enskilda fallet och mot bakgrund av vad som upphandlas.

Avgörandet visar dock på att en sådan modell måste vara kvalificerad i den meningen att den ska vara tydlig vad gäller föremålet för bedömningen och dess ramar för att anses förenlig med öppenhetsprincipen.

Men är då avgörandet alls av intresse, då det endast är ett förvaltningsrättsavgörande? Självklart har det inte status som något prejudikat, men då vare sig kammarrätten eller Högsta förvaltningsdomstolen meddelade prövningstillstånd innebär det, åtminstone tills vidare, att förvaltningsrättens avgörande står fast.

Domen pekar på att en utvärderingsmodell som efterfrågar beskrivningar avseende framtida förhållanden, där det är osäkert om leverantörerna kan lämna likartade svar, och inte klargör vad som tillmäts betydelse, kan stå i strid med transparensprincipen.

Avgörandet förtydligar därmed de krav som ställs på en upphandlande myndighet/enhet vid framtagande av en utvärderingsmodell.

För leverantörer finns det anledning att dra öronen åt sig vid deltagande i en upphandling där en utvärderingsmodell av liknande slag tillämpas, särskilt om det framstår som oklart vad som kommer att premieras av den upphandlande myndigheten. Leverantören bör då se till att analysera detta innan allt för betydande resurser och kostnader har lagts ner på att delta i en sådan upphandling.

En ny dom från Högsta domstolen i mål nr T 1781-19 aktualiserar ansvaret för skadestånd baserat på skada orsakad av el. Frågor om skador orsakade av el uppkommer relativt ofta i byggentreprenader och det är därför bra att ha kännedom om de regler som finns på området.

Ansvar för skador orsakade av el regleras numera i elsäkerhetslagen som trädde i kraft 2017. Den i målet nr T 1781-19 aktuella händelsen inträffade under 2014 och regleras därför av den tidigare gällande ellagen. Högsta domstolen konstaterar i domen att principerna för skadeståndsansvar är desamma i ellagen som i elsäkerhetslagen och vi kommer därför i den här artikeln hänvisa till den nu gällande elsäkerhetslagen.

Syftet med elsäkerhetslagen är att främja hög elsäkerhet och minska risker för att el orsakar person- eller sakskada. Sedan länge gäller att den som bedriver farlig verksamhet har strikt ansvar för skador som orsakas av verksamheten. Att ha strikt ansvar innebär att man ansvarar för en skada oavsett vad orsaken till den skadevållande händelsen är, det vill säga det  krävs inte att den händelse som grundar skadeståndsansvaret har orsakats av vårdslöshet eller uppsåt. Handhavande och produktion av el anses vara sådan verksamhet som utgör farlig verksamhet.

Elsäkerhetslagen innehåller en reglering om strikt inverkansansvar, 28 § elsäkerhetslagen. Det innebär att om någon har tillfogats person- eller sakskada genom inverkan av el från en starkströmsanläggning så ska skadan, även om det inte följer av allmänna skadeståndsbestämmelser, ersättas av innehavaren av den starkströmsanläggning från vilken elen senast kom. Bestämmelsens andra stycke innehåller vissa undantag från det strikta ansvaret, bland annat nämns där att ansvaret inte omfattar den som innehar en starkströmanläggning som avser användning av el som tillförs spänning med högst 250 volt. Gällande det strikta inverkansansvaret åvilar alltså ansvaret innehavaren av den starkströmsanläggning som elen senast kommit från.

I elsäkerhetslagen regleras också ansvaret för strikt produktansvar, 29 § elsäkerhetslagen. Det innebär ansvar för skada som orsakats av säkerhetsbrist i el. Bestämmelsen föreskriver att om en skada orsakats av säkerhetsbrist i el som satts i omlopp från en elektrisk anläggning med egen generator eller transformator så ska anläggningens innehavare betala skadestånd för person- eller sakskada.  Sådant ansvar för sakskada förutsätter att skadan skett på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål.

Den nu aktuella domen från Högsta domstolen prövade bland annat hur de nu nämnda paragraferna i elsäkerhetslagen ska tolkas och tillämpas när skador uppstår efter att el som orsakat skada har lämnat en starkströmsanläggning och tagits emot av en annan sådan anläggning.

Tvisten rörde ett regressanspråk för utbetalad försäkringsersättning. En fastighet och en åkeriverksamhet var försäkrade hos två olika försäkringbolag. Till fastigheten hörde ett antal verkstadsbyggnader. På fastigheten fanns en starkströmsanläggning för användning av el tillhörande fastighetsägaren. Elen till anläggningen kom från en starkströmsanläggning för överföring av el som innehades av ett elbolag. En brand uppstod i fastighetsägarens starkströmsanläggning eller i elektrisk utrustning som var kopplad till anläggningen. Branden förorsakade stora egendomsskador på verkstadsbyggnaderna och merkostnader i åkeriverksamheten som följd. Branden orsakades av ett brott på en PEN-ledare i en transformator i elbolagets starkströmsanläggning som resulterade i att el med för hög spänning överfördes till fastighetsägarens starkströmsanläggning. Försäkringsbolagen betalade ut försäkringsersättning och begärde ersättning av elbolaget med hänvisning till elbolagets strikta ansvar för branden. Elbolaget motsatte sig emellertid strikt ansvar.

Två frågor aktualiserades i målet. Den första frågan var huruvida omständigheten att en skada är av det slag som numera regleras i 29 § elsäkerhetslagen utesluter att skadeståndsskyldighet också kan föreligga enligt 28 § elsäkerhetslagen. Den andra frågan var om elbolaget, som innehavare av den starkströmsanläggning där överspänningen uppstod, kan åläggas skadeståndsansvar trots att elen passerat anslutningspunkten till fastighetsägarens starkströmsanläggning.

Angående den första frågan, det vill säga förhållandet mellan det strikta inverkansansvaret (28 § elsäkerhetslagen) och det strikta produktansvaret (29 § elsäkerhetslagen) uttalade Högsta domstolen att det strikta produktansvaret för säkerhetsbrist i el inte utesluter ett strikt inverkansansvar för samma skada.

Vad gäller den andra frågan anförde elbolaget att skadeståndsskyldighet inte förelåg för elbolaget eftersom fastighetsägarens egen anläggning var den anläggning ”som elen senast kommit ifrån”. I domens domskäl utvecklades att en skadeståndsregel ska läsas mot bakgrund av dess syfte, det vill säga att ge skydd åt en skadelidande och placera ansvaret hos den som kan påverka risken för en skadegörande händelse. Eftersom elen som orsakade branden senast kom från elbolagets starkströmsanläggning åvilade ansvaret för de skador som då uppstod elbolaget. Att branden uppstod i fastighetsägarens starkströmsanläggning eller i en till anläggningen ansluten elektrisk apparat saknade enligt Högsta domstolen betydelse. Elbolaget var således skyldigt att ersätta försäkringsbolagen för vad de utgett i försäkringsersättning för skadorna.

Du kan läsa mer om reglerna kring elsäkerhet på Elsäkerhetsverkets hemsida.

Mål nr T 1781-19

Sedan början av 2016 har Stockholms kommun vidtagit omfattande rivnings- och byggnationsarbeten i och omkring Slussen, för att realisera den omdaning av området som beslutades genom en detaljplan 2013. Arbetena beräknas pågå till 2025.

En restaurang belägen i omedelbar närhet till arbetsområdet har begärt ersättning av kommunen för sin minskade omsättning sedan arbetena påbörjades. Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt har i slutet av oktober 2020 beslutat att kommunen ska betala 18 570 000 kr till restaurangen (dom 2020-10-23 i mål nr M 3152-18).

Skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken

Restaurangen baserade sin talan på skadeståndsreglerna i 32 kap. miljöbalken. Dessa regler stadgar bland annat att om en verksamhet på en fastighet orsakar skada i sin omgivning genom en störning som inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden, så ska skadan ersättas av den som är skadeståndsansvarig (32 kap. 1 och 6 §§ miljöbalken). I 32 kap. 3 § miljöbalken listas ett antal störningar som kan medföra skadestånd, bland annat buller och skakningar. Sist i listan, som punkt 8, anges att även ”annan liknande störning” kan medföra skadestånd.

Restaurangen gjorde gällande att arbetena vid Slussen har stört restaurangverksamheten genom förfulning av landskapsbilden, buller, skakningar samt olika former av tillgänglighetsstörningar.

Kommunen bestred att projektet har gett upphov till de påstådda störningarna, samt menade att om det förelåg några störningar så medför de inte rätt till skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken. Domstolen prövade först om någon ersättningsgrundande störning förelåg.

Förfulning av landskapsbilden

Domstolen började sin bedömning med att konstatera att en estetisk förändring av närmiljön kan utgöra en sådan störning som kan ge rätt till skadestånd enligt 32 kap. 3 § första stycket 8 miljöbalken (förfulningen kan alltså ses som en ”annan liknande störning”). Enligt domstolen hade utblickarna mot Stockholms stadssiluett inte påverkats i negativ riktning för sittande gäster i restaurangen, utöver genom ett antal byggkranar under den inledande fasen av arbetena.

Restaurangen påstod även att förfulningen låg i att stadsmiljön närmast restaurangen förvandlats till en byggarbetsplats. Domstolen noterade dock att den estetiska förändringen i form av att det var en arbetsplats under och runt restaurangen inte var permanent. Sammantaget hade restaurangen därför inte visat att utsikten från dess lokaler under åren 2016–2018 förändrats på ett sätt som utgör en störning enligt miljöbalken.

Buller och skakningar

Domstolen gick därefter över till att pröva om det hade förekommit skadeståndsgrundande buller och/eller skakningar. Frågan bedömdes mot bakgrund av parternas bevisning om främst störningarnas art, intensitet och omfattning. Enligt anställda på restaurangen upplevde gästerna sprängningarna som obehagliga, och pålningsarbetena på arbetsplatsen gav upphov till buller och vibrationer. Vid något tillfälle var vibrationerna så kraftiga att glas ramlade ner från hyllorna. När störningar från pålningen var som värst gick det inte heller att prata i normal samtalston.

Restaurangens bild av bullret och skakningarna motsades inte av den bevisning som kommunen hade lagt fram. Sammantaget ansåg rätten därför att restaurangen hade visat att dess verksamhet under perioden år 2016–2018 utsatts för buller och skakningar, och att det utgjorde störningar enligt miljöbalken.

Tillgänglighetsstörningar

Den sista form av störning som mark- och miljödomstolen prövade var om de tillgänglighetsstörningar som restaurangen upplevt sig drabbas av utgjorde en ”annan liknande störning” enligt 32 kap. 3 § första stycket 8.

På grund av att bilvägar och dylikt hade stängt på grund av arbetena hade det sedan sommaren 2016 inte längre varit möjligt för fordonstrafik att stanna vid huvudentrén till restaurangen. Dessutom har möjligheten för gångtrafikanter och kollektivtrafikresenärer att nå huvudentrén försämrats genom längre gångvägar. Dessa förändringar utgjorde enligt domstolen andra liknande störningar enligt miljöbalken.

Restaurangens skada till följd av störningarna

Efter att ha konstaterat att restaurangen drabbats av störningar i form av buller, skakningar och tillgänglighetsstörningar gick domstolen vidare till att pröva om restaurangen lidit någon skada till följd av störningarna. Domstolen fann att det förelåg en skillnad på cirka 18 500 000 kr mellan restaurangens prognosticerade och verkliga resultat för åren 2016–2018. Denna summa utgjorde enligt domstolen en skada som restaurangen lidit.

Korrelationen mellan störningarna och skadan var enligt domstolen ”perfekt”; när arbetena med projekt Slussen startade på allvar i början av år 2016 så blev också de negativa konsekvenserna för restaurangens resultat märkbara. Inga av kommunens alternativa förklaringar till restaurangens negativa utveckling (till exempel att kvaliteten på maten och servicen sjunkit) godtogs av domstolen. Mark- och miljödomstolen ansåg därför att restaurangen hade bevisat att det förelåg ett orsakssamband mellan skadan och störningarna.

Invändningar att störningarna måste tålas

Kommunen påstod under processen att eventuella störningar som orsakats av Slussenprojektet måste tålas, dels eftersom det är vanligt med den här typen av infrastrukturprojekt i en växande storstadsmiljö, dels eftersom det aktuella projektet är av stort allmänintresse.

Den första invändningen byggde kortfattat på att det enligt kommunen genomförs flera liknande infrastrukturprojekt i Storstockholm, till exempel utbyggnaden av tunnelbanan, och att störningarna därmed skulle vara orts- eller allmänvanliga.

Mark- och miljödomstolen började med att konstatera att begreppet ortsvanlighet inte ska bedömas utifrån förhållandena i Storstockholm, utan prövningen ska inskränkas till ett mer begränsat område (i detta fall Stockholms innerstad). Det går enligt domstolen inte heller att jämföra Slussenprojektet med de tunnelprojekt som genomförs i Stockholm, då störningarna vid anläggandet av tunnlar skiljer sig åt från störningarna vid projekt ovan jord.

De störningar som projektet gett upphov till kan därmed enligt domstolen inte betraktas som vanliga på platsen (ortsvanliga). Störningarna kan inte heller betraktas som vanligt förekommande på annan plats under jämförliga förhållanden (allmänvanliga).

Vad gäller den andra invändningen, att störningarna skäligen bör tålas, ansåg domstolen att störningarna inte skäligen bör tålas av restaurangen, främst med hänsyn till att de pågått under en mycket lång tid och att de har gett upphov till en betydande skada. Att projektet är en samhällsnyttig verksamhet förändrade inte den bedömningen. Inte heller faktumet att kommunen har gjort betydande ansträngningar för att minimera negativa effekter av störningarna medförde att restaurangen behövde tåla störningarna.

Kommunen var alltså skyldig att ersätta restaurangen för den skada som uppkommit.

Kommentar

Domen har överklagats till Mark- och miljööverdomstolen, vilken kan komma att ändra utgången i målen. Trots detta kan domen tjäna som exempel på att den som bedriver eller låter bedriva störande verksamhet på en fastighet – såsom omfattande byggarbeten – löper en risk att behöva betala skadestånd till omgivande verksamheter.

Det är viktigt att notera att ansvarsfördelningen för skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken regleras i kap. 5 § 13 AB 04/ABT 06. Enligt bestämmelsen är beställaren i förhållande till entreprenören ansvarig för den skadeståndsskyldighet som entreprenören enligt 32 kap. miljöbalken har mot tredje man, om entreprenören kan visa att denne inte rimligen kunnat förebygga eller begränsa skadan. Om den skadelidande riktar anspråket mot entreprenören kan alltså denne i sin tur kräva ersättning av beställaren, förutsatt att entreprenören kan visa att den inte rimligen kunnat förebygga eller begränsa skadan.

Exploateringsavtal

Sedan några år tillbaka finns det i plan- och bygglagen uttryckliga bestämmelser kring vad en kommun får kräva av en byggherre eller fastighetsägare vid genomförandet av en detaljplan vid sådana situationer där byggherren eller fastighetsägaren också äger den mark som ska bebyggas och således fungerar som exploatör.

Bestämmelserna stadgar att en kommun genom ett så kallat exploateringsavtal får ålägga exploatören att utföra eller finansiera åtgärder för anläggande av viss infrastruktur såsom exempelvis gator, vägar och rondeller samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Det innebär att ett exploateringsavtal kan ålägga exploatören att antingen utföra vissa åtgärder själv eller att ersätta kommunen för de kostnader som den har för utförandet av åtgärderna ifråga.

Oavsett vilket alternativ som används så ska åtgärderna vara nödvändiga för att detaljplanen ska kunna genomföras, och därtill ska exploatörens åtagande stå i rimligt förhållande till dennes nytta av detaljplanen. De två kraven – nödvändighet och ett rimligt förhållande till nytta – innebär således en begräsning av vad kommunen kan ålägga exploatören inom ramen för ett exploateringsavtal. Det ska också nämnas att sådana nödvändiga åtgärder som avses inte är begränsade till planområdet som sådant utan de kan också avse närliggande gator, rondeller eller dylikt som ligger utanför planområdet.

Vidare får ett exploateringsavtal omfatta så kallad medfinansieringsersättning, det vill säga ersättning som exploatören genom avtalet åtar sig att betala för att delvis täcka den kostnad som en kommun har för bidrag till en viss järnväg eller väg som staten eller regionen ansvarar för. Det är alltså ett sätt för kommunen att inte behöva betala den fulla bidragssumman till staten eller regionen för sådan infrastruktur, utan att istället få medfinansiering av exploatören.

Till skillnad från övriga åtgärder som exploatören åtar sig att svara för i exploateringsavtalet behöver inte den infrastruktur som medfinansieringsersättningen avser vara nödvändig för att detaljplanen ska kunna genomföras. Det är tillräckligt att den väg eller järnväg som delfinansieras innebär att den eller de fastigheter som omfattas av detaljplanen kan antas öka i värde. Däremot måste exploatörens samtliga åtaganden, alltså medfinansieringsersättningen tillsammans med övriga åtaganden i exploateringsavtalet, stå i rimligt förhållande till exploatörens nytta av planen.

Som synes har en kommun alltså vissa möjligheter att ålägga en exploatör att vara med och finansiera även annat än sin egen byggnation, medan en exploatör för sin del också har goda möjligheter att tillse att ett sådant åtagande håller sig inom rimlighetens gränser – framförallt med hänvisning till kraven på nödvändighet och ett rimligt förhållande till nyttan.

Domen i Malmö tingsrätt

En kommun i södra Sverige dömdes nyligen för att ha överträtt sina befogenheter avseende vad som är tillåtet att kräva av en markägare. Överträdelsen ifråga gjordes dock inte inom ramen för ett exploateringsavtal utan genom uppställandet av otillåtna krav för beviljande av bygglov – närmare bestämt att fastighetsägaren skulle skänka mark till kommunen samt också betala förrättningskostnaderna för överlåtelsen. För detta dömdes kommunen i augusti 2020 av Malmö tingsrätt för att ha gjort sig skyldig till rättsstridigt tvång.

Omständigheterna i målet var i korthet följande. Två makar och tillika fastighetsägare som hade börjat planera för bygglovsansökan och nybyggnation på sin fastighet informerades av kommunen om att en del av deras fastighet utgjordes av en detaljplanemässig markklassificering, så kallad allmän plats-mark, som rätteligen inte hörde hemma inom bostadsfastigheten utan istället skulle ligga inom den angränsande gatufastigheten. För att komma till rätta med den saken ålade kommunen fastighetsägarna att överlåta den aktuella delen av sin fastighet till kommunen utan ersättning – samt att därutöver också betala Lantmäteriets förrättningskostnader för överlåtelsen. Först därefter skulle kommunen, påstod de, kunna bevilja det sökta bygglovet. Eftersom fastighetsägarna inte fann något skäl att inte lita på vad kommunen uppgav så gick de med på villkoren och skänkte således delar av sin fastighet till kommunen samt betalade de därtill knutna förrättningskostnaderna.

När frågan om huruvida det nu beskriva förfarandet var ett lagligt sådant hamnade på tingsrättens bord så konstaterade domstolen krasst att det varken i plan- och bygglagen eller i annan byggnadslagstiftning finns några bestämmelser som medger att en kommun uppställer villkor av det slaget för att bevilja bygglov. Således konkluderades att kommunen agerat rättsstridigt och gjort sig skyldig till tvång enligt 29 § avtalslagen.

Eftersom att det inte var praktiskt möjligt att återföra den aktuella marken till de tidigare fastighetsägarna ålades kommunen istället att betala skadestånd till fastighetsägarna för den skada de lidit. Skadan ansågs därvid utgöras dels av det belopp som kommunen hade behövt betala till fastighetsägarna om överlåtelsen istället hade gått rätt till, dels de förrättningskostnader till Lantmäteriet som fastighetsägarna felaktigt hade tvingats betala.

Det gäller således för en kommun att, oavsett om det handlar om exploateringsavtal eller beviljande av bygglov, förhålla sig till de regler och lagar som gäller. Det är något som kan låta nog så enkelt men som domen mot kommunen visar är det inte alltid fallet i praktiken.

En utgångspunkt i svensk rätt är att den avtalspart som tar betalt för en vara eller tjänst ska visa att det begärda priset är skäligt. Det gäller dock enbart om parterna inte på förhand har avtalat om priset. Frågan om när ett pris ska anses avtalat har däremot bedömts på olika sätt i rättspraxis. Vi har tidigare under året skrivit om ett mål där Svea hovrätt kom fram till att ett avtal på löpande räkning till ett bestämt timpris inte ansågs utgöra ett avtalat pris (dom 2020-03-20 i mål T 6691-17).

Hovrätten för Nedre Norrland har nyligen meddelat en dom på liknande tema (dom 2020-10-01 i mål nr FT 455-19). Tvisten rörde ett juridiskt uppdragsavtal mellan ett entreprenörsbolag och en juristbyrå. Bolaget hade mottagit tre fakturor från juristbyrån och betalat två av dessa fullt ut, men endast delvis betalat den tredje med invändning om att priset för tjänsten var oskäligt högt. I målet var det ostridigt att parterna hade avtalat om arbete på löpande räkning och att ett visst timarvode skulle gälla. Mot denna bakgrund och med beaktande av att bolaget tidigare hade betalat utställda fakturor fann hovrätten att priset fick anses avtalat. Hovrätten kom därför fram till att domstolen därför inte skulle pröva prisets skälighet.

Detta avgörande står dock något i strid med den dom från Svea hovrätt som vi rapporterade om i våras. Målet gällde då ett konsultavtal enligt ABK 09. Även i det målet hade parterna avtalat om löpande räkning och ett bestämt timarvode, men Svea hovrätt kom då som sagt fram till att det slutliga priset för tjänsten inte var avtalat och att en skälighetsbedömning av priset därför skulle göras. Svea hovrätts avgörande var dock i sin tur inte helt förenligt med ett känt avgörande meddelat av samma hovrätt för fyra år sedan (dom 2016-03-10 i mål T 10408-14 ”Nybropalatset”), där bestämmelsen om ersättning enligt självkostnadsprincipen i ABT 06 med fastslaget entreprenörarvode ansågs utgöra ett avtalat pris vars skälighet inte skulle prövas.

Hur dessa avgöranden förhåller sig till varandra är oklart, inte minst eftersom hovrätterna inte hänvisat till de tidigare avgörandena. Att de tre avgörandena rört olika avtalstyper (ABT 06, ABK 09 respektive avtal om juridisk rådgivning) skulle kunna vara en förklaring, men det är inte något som framkommit i domskälen. Frågan om när en skälighetsbedömning behövs vid avtalade timpriser återstår därför obesvarad. Detta senaste hovrättsavgörande har i skrivande stund inte överklagats, men det blir intressant att se om så sker och om frågan hittar fram till Högsta domstolens bänk.

_________________________

Länk till tidigare artikel här. 

I vårt senaste nyhetsbrev före sommaren skrev vi om ett par som krävde staten på skadestånd för långsam handläggning i ett ärende om dispens från strandskyddsreglerna. Kommunen hade beviljat strandskyddsdispens, men länsstyrelsen hade därefter självmant beslutat att dispensbeslutet skulle överprövas. Ärendet blev efter detta liggande i närmare tre års tid hos länsstyrelsen utan någon åtgärd från myndighetens sida.

Paret menade att deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) hade kränkts genom den långsamma handläggningen, och att de därför hade rätt till skadestånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 2 skadeståndslagen.

När vårt senaste nyhetsbrev publicerades hade staten ännu inte angett sin inställning till stämningsansökan. Det skedde dock kort därefter, när Justitiekanslern (som företrädde staten) medgav att den långa handläggningen innebar en överträdelse av artikel 6.1 EKMR och att paret därför hade rätt till skadestånd. Tingsrätten dömde på grund av detta till parets fördel.

Statens medgivande och den efterföljande domen väcker främst två frågor: vilken vikt kan domen och statens medgivande tillmätas, och i vilka liknande fall kan en enskild tänkas ha rätt till skadestånd?

Dessa två frågor är inte bara av intresse ur ett rent juridiskt perspektiv, utan kan även potentiellt vara av kommersiellt intresse för till exempel den som uppför eller låter uppföra byggnader. 3 kap. 4 § skadeståndslagen berättigar nämligen till ersättning för så kallade rena förmögenhetsskador som uppkommit på grund av en rättighetskränkning. Detta innebär att den som exempelvis vill uppföra en byggnad för att bedriva näringsverksamhet, men hindras på grund av en myndighets långsamma handläggning av ett tillstånds- eller dispensärende, under vissa förutsättningar kan ha rätt till ersättning från staten eller kommunen för de merkostnader eller den uteblivna vinst som dröjsmålet inneburit.

Vilken vikt kan tillmätas avgörandet?

Om svaranden (den som blivit stämd) medger kärandens (den som ansökt om stämning) skadeståndskrav ska domstolen som huvudregel döma ut skadestånd enligt kärandens krav utan att pröva om kravet och medgivandet är juridiskt förnuftiga eller inte. Det skedde i detta fall, Stockholms tingsrätt dömde till parets fördel utan att undersöka om parets rätt till en rättvis rättegång hade kränkts. En sådan dom kan därför i sig inte tillmätas någon betydelse som prejudikat, avgörande säger egentligen ingenting om den underliggande juridiken (i det här fallet om hur artikel 6.1 EKMR ska förstås) eftersom domstolen inte prövat detta.

I det aktuella fallet är dock omständigheterna lite speciella, eftersom det var Justitiekanslern som medgav att paret hade rätt till ersättning och utvecklade skälen för medgivandet utförligt i skrift. Justitiekanslern är nämligen den myndighet som har i uppgift att reglera denna typ av skadeståndsanspråk som riktas mot staten. Eftersom lika fall ska behandlas lika talar medgivandet för att Justitiekanslern även i liknande fall kommer bevilja skadestånd.

När kan man tänkas ha rätt till skadestånd för långsam handläggning?

Ett krav för att artikel 6.1 EKMR ska vara tillämplig är att det föreligger en tvist. För att en tvist ska föreligga förutsätts enligt EKMR att det finns ett tvåpartsförhållande. I den juridiska litteraturen har det ansetts att handläggning hos en förvaltningsmyndighet i allmänhet inte utgör någon tvist mellan den enskilde och myndigheten innan myndigheten har meddelat ett beslut i ärendet.

Justitiekanslerns yttrande ligger i linje med uppfattningen i litteraturen, staten medgav att en sådan tvist som omfattas av artikel 6.1 EKMR uppkom i samband med att länsstyrelsen beslutade att kommunens beslut skulle omprövas.

Det aktuella fallet innebär alltså inte nödvändigtvis att man har rätt till skadestånd om exempelvis en kommuns handläggning av ett strandskydds- eller bygglovsärende drar ut på tiden, utan i dessa fall kanske det ännu inte kan anses ha uppkommit en tvist. Justitiekanslern tycks dock genom rättsfallet medge att en tvist föreligger om en myndighet överprövar en annan myndighets beslut. Detta innebär att begreppet ”tvist” i EKMR ska tolkas vidare än vad vissa tidigare trott (det krävs exempelvis inte att det är fråga om en domstolsprocess).

Justitiekanslerns medgivande öppnar således upp för att man i liknande fall där en myndighet omprövar en annan myndighets beslut kan få skadestånd om handläggningen drar ut på tiden. Att en tvist föreligger är dock enbart ett av flera krav för att artikel 6.1 EKMR ska bli tillämplig, därutöver krävs bland annat att tvisten gäller en civil rättighet. Justitiekanslerns medgivande i det aktuella fallet ska alltså inte förstås som att man alltid har rätt till ersättning om en myndighets överprövning drar ut på tiden. Vid vilka överprövningsärenden som skyddet i artikel 6.1 EKMR aktualiseras lär klarna med tiden, efter fler skadeståndsprocesser och fler beslut från Justitiekanslern.

Skadestånd vid överträdelser av rättigheterna i regeringsformen

Paret baserade sin skadeståndstalan på 3 kap. 4 § skadeståndslagen, vilken ger enskilda rätt till ersättning vid statens eller en kommuns överträdelser av EKMR. I detta sammanhang kan det nämnas ett intressant kommittébetänkande som har publicerats under sommaren (SOU 2020:44). Kommittén har på uppdrag av regeringen utrett förutsättningarna för att införa en liknande bestämmelse i skadeståndslagen, som ger enskilda rätt till skadestånd av staten vid överträdelser av fri- och rättigheterna i regeringsformen.

Om betänkandet resulterar i att en sådan bestämmelse införs i skadeståndslagen kan det leda till att möjligheterna att få skadestånd för rättighetskränkningar utökas ytterligare, då tillämpningsområdet för rättigheterna i regeringsformen ibland skiljer sig från tillämpningsområdet för motsvarande rättighet i EKMR.

_______________________________________________________

Tidigare artikel

Staten krävs på skadestånd för långsam handläggning

När en entreprenör har anmält en entreprenad som färdigställd ska slutbesiktning äga rum. Vid den ska besiktningsmannen, som utses av beställaren men som ska vara objektiv i sin bedömning, bedöma om entreprenaden överensstämmer med vad parterna har kommit överens om. Med andra ord, att beställaren har fått vad han har rätt till av entreprenören.

Vid sitt arbete med slutbesiktningen har besiktningsmannen huvudsakligen tre olika alternativ; att godkänna entreprenaden, att inte godkänna entreprenaden eller att avbryta slutbesiktningen. Alternativen och skillnaden däremellan utvecklas kort nedan.

Om det inte föreligger några fel i entreprenaden ska besiktningsmannen godkänna densamma. Det gäller även om det föreligger vissa fel av mindre betydelse, eftersom AB/ABT kap. 7 § 12 st. 1 stadgar att fel av mindre betydelse som förekommer i begränsad omfattning inte får hindra att entreprenaden godkänns. För det fall besiktningsmannen anser att det i entreprenaden förekommer väsentliga fel eller om det i stor omfattning förekommer fel av mindre betydelse ska han dock inte godkänna entreprenaden utan istället föreskriva fortsatt slutbesiktning, enligt AB/ABT kap. 7 § 12 st. 4. Om besiktningsmannen däremot gör bedömningen att entreprenaden uppenbarligen inte är så färdigställd att den kan godkännas får han avbryta slutbesiktningen och föreskriva ny slutbesiktning, enligt AB/ABT kap. 7 § 12 st. 5.

Vad gäller de två sistnämnda alternativen, där besiktningsmannen alltså antingen ska föreskriva om fortsatt slutbesiktning eller föreskriva om ny slutbesiktning, kan det uppstå problem om besiktningsmannen av något skäl inte föreskriver det rätta nästkommande besiktningssteget.

En sådan situation föranledde ett hovrättsavgörande från Göta hovrätt (mål nr T 504-19, dom meddelad den 21 februari 2020) där besiktningsmannen vid flera olika besiktningstillfällen hade blandat ihop uttrycken fortsatt slutbesiktning och ny slutbesiktning – och därför kallat parterna till ”fortsatt ny slutbesiktning”, ett begrepp som alltså inte finns i AB/ABT…

Den problematik som därmed uppstod för parterna var av stor vikt inte minst därför att om en beställare underlåter att genomföra en slutbesiktning innebär det att entreprenaden anses godkänd och avlämnad från tidpunkten då slutbesiktningen rätteligen skulle ha verkställts. Entreprenören i målet hävdade, följaktligen, att någon slutbesiktning aldrig hade ägt rum och att entreprenaden därför skulle ses som avlämnad vid det först avtalade slutbesiktningstillfället sommaren 2016. Fastighetsägaren hävdade däremot att en slutbesiktning hade verkställts först under försommaren 2017, från vilken tidpunkt det fanns ett godkännande slutbesiktningsprotokoll.

Hovrätten gick helt på fastighetsägarens linje och fäste därvid stor vikt vid att även om de aktuella besiktningsutlåtandena med sin hybridform ”fortsatt ny slutbesiktning” var otydligt så hade parterna själva varit införstådda med vad besiktningsmannen menade och vad det fick för konsekvenser i frågan om slutbesiktning.

Med hänvisning till att det i målet hade hörts en sakkunnig därom noterade domstolen att det inte är helt ovanligt att begreppen ”ny” och ”fortsatt” slutbesiktning sammanblandas i besiktningsutlåtanden, ibland utan att ens parterna uppmärksammar det. Den aktuella begreppsförvirringen påverkade inte heller innebörden av besiktningsmannens beslut att avbryta slutbesiktningarna. Domstolen anmärkte avslutningsvis också att ABT 06 inte uppställer något krav på att ett godkännande, eller ett icke-godkännande, uttryckligen skrivs in i besiktningsutlåtandet, varför ny slutbesiktning hade verkställts först sommaren 2017.

Sammanfattningsvis kan sägas att det underlättar betänkligt för parterna om besiktningsmannen inte slinter med pennan och skapar nya begrepp som inte finns i AB/ABT. Men om så ändå sker kan det, dock först via juridiska biträden och domstolarna, bli rätt till slut.

I ett tidigare nyhetsbrev rapporterade vi om ett fall där Mark- och miljööverdomstolen gav ett samfund, vars huvudsakliga ändamål är att ta till vara kulturmiljöintressen, rätt att överklaga ett detaljplanebeslut (se Mark- och miljööverdomstolens beslut 2019-11-25, mål nr P 12291-18). Kommunen överklagade och Högsta domstolen har nu under sommaren beslutat att fastställa Mark- och miljööverdomstolens avgörande (se Högsta domstolens beslut 2020-07-09, mål nr Ö 6554-19).

För att kunna slå fast att samfundet hade rätt att överklaga beslutet om antagande av detaljplan behövde Högsta domstolen ta ställning till om beslutet angick samfundet och gick samfundet emot i den mening som avses i 42 § förvaltningslagen. Högsta domstolen tolkade lagrummet mot bakgrund av en FN-konvention som rör vissa miljöfrågor (Århuskonventionen) och kom då fram till att miljöorganisationer med uppgift att tillvarata kulturmiljöintressen ska anses berörda om detaljplanebeslutet aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön. Den detaljplan som antogs föreskrev att man skulle riva en befintlig byggnad inom ett område som pekats ut som ett riksintresse (Stockholms innerstad med Djurgården). Fastigheten är centralt belägen med front mot vattenrummet och dess rivning skulle enligt domstolen påverka stadssilhuetten. Med detta ansåg Högsta domstolen att detaljplanen aktualiserade hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön och beslutade därför att samfundet hade rätt att överklaga beslutet att anta detaljplanen.

Högsta domstolens avgörande kommer inte långt efter ett liknande avgörande från domstolen som vi rapporterat om under våren (se Högsta domstolens beslut 2020-03-11, mål nr Ö 6017-18). Det målet rörde en miljöorganisations rätt att överklaga ett bygglovsbeslut. I det fallet gav Högsta domstolen miljöorganisationen rätt mot bakgrund av att bygglovet avsåg ett område av riksintresse för kulturmiljövård som låg invid två naturreservat. Även det avgörandet stöddes på Århuskonventionen.

Dessa två avgöranden har uppenbarligen behövts för att tydliggöra kretsen av organisationer som har rätt att överklaga olika typer av plan- och byggrättsliga beslut. Men även om de båda avgörandena utvidgat kretsen av klagoberättigade ska de inte förstås som att alla miljöorganisationer har rätt att överklaga alla typer av plan- och byggrättsliga beslut. Det tycks Högsta domstolen också betona. Här ska man notera att de beslut som överklagades trots allt aktualiserade specifika natur- respektive kulturmiljöfrågor som berörde miljöorganisationerna särskilt. Avgörandena ger hur som helst en bättre förutsebarhet i plan- och byggprocessen, något som alltid är uppskattat av byggbranschens aktörer.

____________________________________________________________________

Tidigare artiklar 

Högsta domstolen ger miljöorganisationer klagorätt i vissa typer av bygglovsärenden

Organisationers möjligheter att överklaga detaljplanebeslut

Tidsaspekten är central för alla entreprenadprojekt, stora som små. Huvudregeln är att entreprenören ansvarar för att entreprenaden blir färdigställd inom den avtalade tiden. Om entreprenören kan bevisa att det föreligger ett hinder som hindrar entreprenören från att färdigställa arbetena inom kontraktstiden får dock entreprenören rätt till tidsförlängning.

Den rättsliga regleringen

I AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 (hindersbestämmelsen) föreskrivs att entreprenören har rätt till nödvändig förlängning av kontraktstiden om entreprenören hindras från att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden. Det är dock inte vilka hinder som helst som kan ge entreprenören rätt till tidsförlängning. Hindersbestämmelsen räknar i fem punkter upp ett antal omständigheter som utgör hinder. En grundförutsättning för att entreprenören ska få rätt till tidsförlängning är således att hindret är hänförligt till någon av de fem punkterna i AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3.

En ytterligare förutsättning för att entreprenören ska ges rätt till tidsförlängning är att hindret är av sådan omfattning att det hindrar entreprenören från att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden. Med kontraktstid avses enligt begreppsbestämningarna en ”i kontraktshandlingarna angiven tid för utförande av kontraktsarbetena eller huvuddel därav”. Färdigställande inom kontraktstiden omfattar således även avtalade deltider.

Sammanfattningsvis måste entreprenören dels bevisa (1) att ett hinder förelegat och (2) att han eller hon hindrats från att färdigställa arbetena inom kontraktstiden. Tidsförlängningen ska motsvara den extra tid som faktiskt kan hänföras till hindret.

I det följande går vi igenom några exempel på hinder som kan ge rätt till tidsförlängning och hur entreprenören kan gå till väga för att framhålla den rätten. En viktig sak att komma ihåg i sammanhanget är att entreprenören har en skyldighet enligt AB 04/ABT 06 kap. 4 § 4 att utan dröjsmål underrätta beställaren om hindret. Görs inte det är risken att entreprenören inte får göra felet gällande som grund för tidsförlängning. Ett av syftena med denna regel är trots allt att parterna ska kunna arbeta runt problemet för att minimera tidsutdräkten och, om hindret beror på beställaren, att beställaren får en möjlighet att rätta sig.

Hinder som beror på beställaren

I AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 punkten 1 talas om hinder på grund av omständighet som beror på beställaren eller något förhållande på hans eller hennes sida. En sådan situation kan exempelvis vara att en av de sidoentreprenörer som beställaren anlitat inte färdigställer sitt arbete i tid och genom det hindrar den entreprenören från att utföra sitt arbete. Det kan vara så att byggarbetsplatsen är oåtkomlig för entreprenören på grund av att sidoentreprenören är kvar där eller att entreprenören ska bygga vidare på något som sidoentreprenören inte är klar med.

Ett annat exempel på en situation som ger entreprenören rätt till tidsförlängning enligt punkten 1 är om en konsult som beställaren har anlitat inte levererar nödvändiga ritningar i tid och detta i sin tur hindrar entreprenören från att färdigställa sitt arbete inom kontraktstiden.

För att få rätt till tidsförlängning bör entreprenören omgående peka på hindret och hur det påverkar tidplanen. I vissa fall kan hindret vara uppenbart: det går inte att bygga på en plats där någon annan redan bygger eller att bygga utifrån ritningar som inte finns. Men verkligheten är inte alltid lika enkel. Det gäller därför för entreprenören att kunna påvisa hur hindret kommer till uttryck rent praktiskt. I detta ligger också att entreprenören ska visa att det inte går att övervinna hindret genom att utföra arbetena i annan ordning eller annars omdisponera tidplanen.

Hinder relaterade till Covid-19

En annan omständighet som kan ge entreprenören rätt till tidsförlängning är epidemier. Utbrottet av Covid-19 är ett exempel på en situation som kan utgöra hinder enligt AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 punkten 3, där bland annat epidemier räknas upp. Det är dock viktigt att ha i åtanke att punkten 3 i hindersbestämmelsen inte innebär att alla entreprenörer i alla entreprenadprojekt automatiskt får rätt till tidsförlängning enbart på grund av att det har utbrutit en epidemi. Varje enskild entreprenör måste fortfarande bevisa att han eller hon verkligen har hindrats från att färdigställa kontraktsarbetena inom avtalad tid på grund av epidemin. Ett exempel på en sådan situation är att entreprenörens anställda insjuknar i en omfattande utsträckning eller att entreprenören hindras att få tag på nödvändigt material till entreprenaden på grund av att fabriker tvingas stänga ner. Liksom för de situationer som redogjorts för i det föregående gäller det för entreprenören att visa att det inte går att arbeta runt problemet för att tjäna in all eller viss förlorad tid.

Hinder på grund av osedvanligt väder

Entreprenören kan även hindras från att färdigställa sitt arbete inom avtalad tid till följd av väderleks- eller vattenståndsförhållanden som är osedvanliga för byggnadsorten. Enligt AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 punkten 4 ska väderleks- och vattenståndsförhållandena dessutom inverka särskilt ogynnsamt på entreprenörens arbete. En entreprenör som arbetar med ett projekt under vinterhalvåret kan inte få tidsförlängning bara för att det snöar och det är minusgrader ute. Vädret kan mycket väl vara kallt och besvärligt under vintermånaderna, men det är knappast osedvanligt. Rätten till tidsförlängningen uppstår först när förhållandena blir besvärligare än vad entreprenören haft skyldighet att förutsätta. Att väderleks- eller vattenståndsförhållandena är osedvanliga för byggnadsorten kan fastställas genom att inhämta statistik från SMHI eller motsvarande. I extrema fall behövs det ingen statistik för att bevisa att vädret är osedvanligt. Ett exempel på en sådan situation är om det plötsligt drar in en kraftig orkan över Sverige som förstör entreprenörens arbete.

De exempel som vi gått igenom är bara några av de många tänkbara situationer som skulle kunna utgöra hinder. Oavsett situation och vilken av punkterna i AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 som aktualiseras är dock tillvägagångssättet detsamma. För att entreprenören ska få rätt till tidsförlängning gäller det alltså att entreprenören snabbt underrättar beställaren om hindret och konkretiserar exakt på vilket sätt det påverkar tidplanen och hur det inte går att arbeta runt hindret. Om parterna inte kan enas och tvisten tas till domstol krävs det i regel att entreprenören kan bevisa sin rätt till tidsförlängning. Av det skälet kan entreprenören göra sig en tjänst genom att dokumentera och redan i ett tidigt skede utförligt redogöra för hindret och dess konsekvenser för tidplanen. Men även beställaren kan ha ett intresse av detta – med rätt underlag kan nämligen beställaren bilda sig en bättre uppfattning och kanske undvika en onödig rättslig process, något som gagnar både projektet och parternas framtida samarbete.

Coronaviruset har inneburit omställningar inom många sektorer i samhället och bygg- och entreprenadbranschen är inget undantag. Under sommaren går byggandet vanligtvis ner i tempo då många går på semester. Detta väcker frågor kring ansvaret för entreprenören att hålla tidplaner även i de fall hinder uppstått tidigare under året. Finns det ett rättsligt ansvar att jobba in den förlorade tiden och vem har egentligen rätt till luften i tidplanen?

Rätt till förlängning

I AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3 regleras situationen där för entreprenören oförutsedda omständigheter resulterar i att entreprenören blir oförmögen att färdigställa entreprenaden inom avtalad tid. Det är entreprenörens ansvar att planera arbetena och redovisa en tidplan som håller sig inom kontraktstiden. Det huvudsakliga planeringsansvaret vilar alltså på entreprenören.

Det är dock inte huvudsakligen tidplanen som styr entreprenaden, om detta inte reglerats särskilt mellan parterna. Entreprenörens huvudansvar är istället att färdigställa arbetena inom kontraktstiden. I AB 04 och ABT 06 finns flera situationer där entreprenören ges möjlighet att förlänga kontraktstiden utan att bli skyldig att betala vite eller skadestånd. Gemensamt för sådana situationer, som i entreprenadrätten benämns som ”hinder”, är att de stått utom entreprenörens makt att förhindra.

Om det föreligger ett hinder så har entreprenören vanligtvis rätt till ”erforderlig förlängning av kontraktstiden”. Det innebär att förlängningen ska ske inom rimlighetens gräns samt att entreprenörens lojalitet till beställaren bör tas i beaktande och att förlängningen bör ske i samråd mellan parterna.

Rätt till forcering

Om det föreligger ett hinder som resulterar i förlängning av kontraktstiden kan beställaren begära forcering med stöd av AB 04 eller ABT 06. Forcering vidtas som en åtgärd för att begränsa den försening som uppstått till följd av ett hinder. Forceringsåtgärder kan innebära att entreprenören hyr in extra personal eller maskiner och beställaren står då för de merkostnader som uppstår. Detta kan vara ett bra alternativ för båda parter om en tidsförlängning skulle orsaka stora problem för beställaren. Forcering kan ske i de fall då det inte orsakar entreprenören en väsentlig olägenhet.

Tidplanen

Något som kan komma att påverka möjligheterna till tidsförlängning av kontraktstiden eller forcering av entreprenörens arbete är hur tidplanen är utformad. Det kan vara så att det existerar utrymme i tidplanen som skulle kunna användas till att färdigställa arbetet utan att någon tidsförlängning behövs. Det kan röra sig om en marginal på entreprenörens sida i samband med till exempel semester. Frågan är då vilken möjlighet som beställaren har att kräva att entreprenören tar i anspråk de glapp eller luftutrymmen som kan finnas i tidplanen.

Huvudregeln är som sagt att entreprenören förfogar över den tidplan som upprättats. Entreprenören är också ansvarig för arbetet i sin helhet. En tolkning är att det är entreprenören som förfogar över tidplanen och därmed äger luften i tidplanen och väljer själv hur den ska komma att utnyttjas samt att detta skulle gälla oberoende av ett eventuellt hinder och tidsförlängning som en följd av detta.

Det skulle även kunna tolkas som att entreprenören endast har rätt till nödvändig tidsförlängning av kontraktstiden som en följd av hinder. Detta krav på nödvändighet kan innebära att eventuell luft i tidplanen bör tas i anspråk innan tidsförlängning kommer på tal. Här får man också beakta entreprenörens generella lojalitetsplikt gentemot beställaren.

Ytterligare en aspekt är att ianspråktagande av luft i tidsplanen skulle kunna bedömas som en form av forcering som kan ske av beställaren i enlighet med reglerna i AB 04 och ABT 06. I sådant fall kan det få till effekt att beställaren ska stå för eventuella kostnader som uppstår på grund av detta.

Kontraktsmässig lösning

Frågan om ianspråktagande av extra tid i tidplanen regleras inte uttryckligen i AB 04 eller ABT 06 och kan därmed orsaka problem om parterna är oense om hur frågan ska besvaras. Den lämpligaste lösningen är att parterna uttryckligen avtalar med varandra om vem som har rätt att disponera över luft i tidplanen och när en sådan rätt finns.

I den juridiska litteraturen har det förespråkats att luft i tidplanen bör ses som parternas gemensamma resurs. På så vis kan eventuellt kostsamma konflikter kring tidsförlängning och forceringsfrågor undvikas. Det ligger trots allt närmast i parternas intresse att entreprenaden färdigställs i rimlig tid och utan att extra åtgärder måste vidtagas.

Vallentuna kommun sålde under 2015 en fastighet till ett bolag. Köpeavtalet innehöll ett villkor om att köpebrev skulle upprättas när köpeskillingen var betald (en s.k. köpebrevsklausul). Bolaget betalade inte köpeskillingen i avtalad tid och kommunen hävde därför köpet. Hävningsmeddelandet skickades med rekommenderat brev. Efter hävningsmeddelandet skickats, men före bolaget hämtade ut det, betalade bolaget köpeskillingen.

Bolaget stämde kommunen och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att bolaget hade bättre rätt till fastigheten. Kommunen bestred yrkandet. Såväl tingsrätten som hovrätten fann att kommunen hade bättre rätt till fastigheten. Bolaget överklagade till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd i fråga om det krävdes en hävningsförklaring och om, i så fall, en tillräckligt tydlig hävningsförklaring gjordes i rätt tid.

Högsta domstolen fann att en köpebrevsklausul bör ses som ett hävningsförbehåll snarare än en återgångsklausul. Därför krävs en hävningsförklaring när en säljare inte vill stå fast vid köpet vid köparens betalningsdröjsmål. Säljarens hävningsförklaring skickas dock på köparens risk om den avsänds på ett ändamålsenligt sätt. Den aktuella hävningsförklaringen ansågs tillräckligt tydlig och skickades med rekommenderat brev till bolagets adress såsom den angivits i bolagsregistret, vilket Högsta domstolen konstaterade var ändamålsenligt. Därmed ansågs bolaget ha blivit underrättat om hävningen dagen efter brevet skickats. Vid detta tillfälle hade köpeskillingen inte erlagts. Hävningsförklaringen gjordes följaktligen i rätt tid.

Högsta domstolens avgörande den 17 april 2020 i mål T 1305-19 ”Kommunens hävningsförklaring”.

Kilpatrick Townsends team bestod av advokaterna Matti Scheffer och Johan Wedsberg.

Högsta domstolen meddelade den 11 mars 2020 beslut i mål nr Ö 6017-18 beträffande miljöorganisationers rätt att överklaga bygglovsbeslut. Bakgrunden till beslutet var att bygglovsnämnden i Falkenbergs kommun hade beviljat bygglov för ett enbostadshus på en fastighet som låg utanför detaljplanelagt område samt i närheten av två naturreservat, varav det ena utpekats som Natura 2000-område. Området där fastigheten ligger hade också pekats ut i den kommunala översiktsplanen som ekologiskt särskilt känsligt med särskilt höga värden för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård.

Naturskyddsföreningen i Varberg överklagade bygglovsnämndens beslut till länsstyrelsen som avvisade överklagandet då föreningen ansågs sakna klagorätt eftersom den varken var rågranne (granne med gemensam tomtgräns) eller på annat sätt berörd av den aktuella åtgärden. Efter att Mark- och miljödomstolen avslagit naturskyddsföreningens överklagande men Mark- och miljööverdomstolen gått på föreningens linje och undanröjt länsstyrelsens ursprungliga beslut landade målet på Högsta domstolens bord. Den fråga som därvid skulle besvaras var om en naturskyddsförening har rätt att överklaga en byggnadsnämnds beslut om bygglov och i så fall om Naturskyddsföreningen i Varberg hade sådan klagorätt i det aktuella fallet.

Domstolen noterade inledningsvis att 13 kap. 12 och 13 §§ plan- och bygglagen ger miljöorganisationer rätt att klaga på vissa beslut men att bygglovsbeslut inte omfattas av de reglerna. För sådana beslut gäller istället, enligt 13 kap. 8 § plan- och bygglagen och 42 § förvaltningslagen, att beslutet får överklagas av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Därefter såg domstolen till Århuskonventionen, som Sverige har antagit,  vilken har till övergripande syfte att ge allmänheten en rätt att delta i beslutsprocesser som har inverkan på miljön. Enligt konventionens artikel 9.3 ska allmänheten ha möjlighet att få handlingar och underlåtenheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning.

Domstolen konstaterade därvid att vid en bygglovsprövning aktualiseras olika miljörättsliga bestämmelser på ett sätt som innebär att kraven i artikel 9.3 i Århuskonventionen kan behöva beaktas. Vid en bygglovsprövning tillämpas nämligen lagregler som innehåller föreskrifter om skydd för ekologiskt känsliga områden och områden av riksintresse för bland annat natur- och kulturmiljövården. Vidare ansågs en tolkning innebärande att miljöorganisationer i vissa fall har klagorätt med stöd av 13 kap. 8 § plan- och bygglagen och 42 § förvaltningslagen väl kunna förenas med bestämmelsernas utformning. Inte heller ansågs reglerna om miljöorganisationers klagorätt i 13 kap. 12 och 13 §§ plan- och bygglagen utesluta att 42 § förvaltningslagen kan tolkas på ett sätt som innebär att miljöorganisationer ges rätt att överklaga bygglov i vissa fall.

Därefter framhöll och poängterade domstolen att även om det finns miljörättsliga bestämmelser som ska beaktas i ett bygglovsärende innebär det inte att varje enskilt bygglovsbeslut omfattas av Århuskonventionens artikel 9.3, utan tvärtom borde bygglovsärenden många gånger falla utanför regelns tillämpningsområde. I den mån ett bygglovsbeslut aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till miljön och naturskyddet kan emellertid artikel 9.3 aktualiseras. Mot den bakgrunden konkluderade domstolen att 42 § förvaltningslagen ska ges en tolkning som innebär att miljöorganisationer har klagorätt i fråga om bygglovsbeslut som aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till miljön och naturskyddet.

I det aktuella fallet med enbostadshuset invid de två naturreservaten, varav ett av dem utpekats som Natura 2000-område, noterade domstolen att avståndet från den planerade byggnaden till naturreservaten var litet och att fastigheten dessutom till viss del låg inom det ena naturreservatet. Därtill anmärktes att det aktuella området omfattades av riksintresse för kulturmiljövård och naturvård enligt 3 kap. miljöbalken och att det hade pekats ut som ekologiskt särskilt känsligt med höga värden för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård. Därmed ansåg domstolen att bygglovsbeslutet aktualiserade hänsynstaganden som mer tydligt relaterade till miljön och naturskyddet och att Naturskyddsföreningen i Varberg därför hade klagorätt med stöd av 13 kap. 8 § plan- och bygglagen och 42 § förvaltningslagen.

Sammanfattningsvis innebär Högsta domstolens beslut således att miljöorganisationer under vissa specifika omständigheter kan ha klagorätt beträffande bygglovsärenden. Domstolen är emellertid samtidigt mycket tydlig med att det inte gäller alla bygglovsärenden utan att det tvärtom förhåller sig så att den typen av ärenden många gånger ligger utanför det område som omfattas av miljöorganisationers klagorätt.

Artikelserie, del 3 av 3

Att häva en entreprenad är en av de mest ingripande påföljderna som kan göras gällande, eftersom det innebär att kontraktet inte längre kommer att fullgöras. En sådan avgörande åtgärd för parternas kontraktsförhållande ger av naturliga skäl upphov till många frågor av juridisk karaktär. I denna artikelserie behandlar vi några av de frågor som kan dyka upp vid olika stadier av hävningsförfarandet. Artikelserien består av tre delar och har sin utgångspunkt i AB 04 och ABT 06.

I artikelseriens två tidigare delar berörde vi situationerna när en part står inför att häva en entreprenad samt när motparten mottagit en hävningsförklaring och anser eller misstänker att hävningen är obefogad. Den här tredje och sista artikeln berör situationen när entreprenaden hävts och det uppstår frågor om värdering och ersättning i anledning av hävningen.

Utgångspunkten

När en entreprenad hävts påbörjas ett förfarande som syftar till att avveckla parternas mellanhavanden. Regler kring hur avvecklingsförfarandet ska gå till återfinns i åttonde kapitlet i AB 04/ABT 06.

Det första steget i förfarandet är enligt kap. 8 § 5 första stycket AB 04/ABT 06 att en avräkning ska göras. Som utgångspunkt gäller då att entreprenören ska gottskrivas värdet av utförd del av entreprenaden och att beställaren ska gottskrivas redan erlagda dellikvider. Detta gäller oavsett vilken av parterna som hävt entreprenaden och på vilken grund hävningen skett. Anledningen till att värdet av entreprenaden ska gottskrivas entreprenören är att hävningen tar sikte på återstående arbeten, och inte på arbetena som redan utförts. Entreprenören har alltså rätt till ersättning för utfört arbete, men inte mer än så.

Särskilda avräkningsregler beroende på hävningsgrund

Efter den inledande avräkningen enligt kap. 8 § 5 första stycket AB 04/ABT 06 tar avvecklingsförfarandet olika vägar beroende på vilken hävningsgrund som hävningen baseras på.

Om hävningen har baserats på någon av de hävningsgrunder som anges i kap. 8 § 1 p. 8–11 och
kap. 8 § 2 p. 7–9 AB 04/ABT 06 (vilka förenklat kan sägas röra ”externa” faktorer som force majeure och avbrott på grund av andra omständigheter som uppkommit utan parternas vållande), ska entreprenören inte bara gottskrivas värdet av utförd del av entreprenaden, utan även sina kostnader för material och varor som anskaffats eller beställts men ännu inte byggts in, samt kostnader för underentreprenörer. Detta följer av kap. 8 § 5 andra stycket AB 04/ABT 06.

Om hävningen istället har baserats på någon av hävningsgrunderna i kap. 8 § 1 p. 1–7 och kap. 8 § 2 p. 1–6 AB 04/ABT 06 (som förenklat kan sägas röra omständigheter som beror på motparten) har hävande part utöver eventuell ersättning genom avräkningen även rätt till skadestånd enligt kap. 8 §§ 6 och 7 AB 04/ABT 06. I dessa fall har entreprenören inte rätt att gottskrivas kostnaderna för material, varor och underentreprenörer. Vi återvänder till skadeståndsfrågan i slutet av artikeln, men först behandlas en fråga som är nära sammankopplad med avräkningen, nämligen hur värderingen av entreprenaden ska gå till.

Värdering enligt kap. 8 § 5 AB 04/ABT 06

För att kunna göra en avräkning är det viktigt att fastställa värdet av de utförda delarna av entreprenaden.

Värderingen ska enligt kap. 8 § 5 första stycket AB 04/ABT 06 ske med hänsyn till beskaffenheten av det utförda arbetet och på grundval av kontraktssumman som värde på kontraktsarbetena i deras helhet. Enligt samma bestämmelse ska en värdering verkställas om en part begär det. Det är då parten som begär värderingen som är ansvarig för hur den utförs.

Om parterna inte kan enas om värdet ska värderingen enligt paragrafens femte stycke utföras av en nämnd eller värderingsman, som tillsätts enligt kap. 7 § 8 respektive kap. 7 § 7 AB 04/ABT 06. Om så sker svarar parterna till lika delar för ersättningen av värderingen. Om nämndens ledamöter stannar vid olika värderingar gäller den värdering som ligger mellan den högsta och den lägsta.

Parterna är inte bundna av nämndens/värderingsmannens utlåtande. Om någon av parterna är missnöjd kan denne alltså vända sig till en domstol eller skiljenämnd för att få värderingen överprövad. I så fall ska domstolen utifrån den bevisning som åberopats i målet avgöra vilket värde som entreprenören ska gottskrivas.

Hur ska då själva värderingen göras? I den juridiska litteraturen framförs skilda uppfattningar om detta, dels beträffande hur man ska förhålla sig till kontraktssumman som värde på kontraktsarbetena i deras helhet, dels hur eventuella fel ska beaktas vid värderingen.

Kontraktssumman som värde på kontraktsarbetena i deras helhet

I huvudsak förekommer två uppfattningar om hur man ska förhålla sig till kontraktssumman som värde på kontraktsarbetena i deras helhet. Enligt den ena uppfattningen har entreprenören rätt till betalning med ett belopp som motsvarar kontraktssumman, med avdrag för vad det kostar för beställaren att få den återstående delen av entreprenaden utförd.

Enligt den andra uppfattningen ska värderingen ske med den så kallade proportionella metoden, vilket innebär att det ska avgöras hur stor andel av kontraktsarbetena som har utförts och att ersättningen sedan ska svara mot den andelen.

Domstolarna verkar föredra en tillämpning av den proportionella metoden. Bland annat har den metoden tillämpats av Hovrätten för västra Sverige i dom den 23 december 2015 i mål T 4725-14, Svea hovrätt i dom den 14 december 2016 i mål T 4686-15 och Hovrätten över Skåne och Blekinge i dom den 19 december 2019 i mål nr T 401-19.

Hur fel inverkar på värderingen

Även vid frågan hur eventuella fel ska beaktas vid värderingen tycks det finnas två synsätt. Enligt det ena synsättet ska den del av entreprenaden vari felet ligger anses utförd. Entreprenören har således rätt till ersättning för denna del, dock med avdrag för beställarens kostnad för att avhjälpa felet.

Enligt det andra synsättet ska den del av entreprenaden som är behäftad med fel anses som inte alls, eller endast delvis, utförd.

Allmänt om skadestånd vid hävning

Som redan konstaterats kan den hävande parten i vissa situationer, efter att en inledande avräkning gjorts, ha rätt till skadestånd till följd av hävningen. Det framgår av kap. 8 §§ 6 och 7 AB 04/ABT 06. Observera att dessa skadeståndsbestämmelser gäller ersättning för skada till följd av hävningen. För skador som inte har orsakats på grund av hävningen ska den hävande parten istället använda sig av de vanliga skadeståndsreglerna i femte kapitlet AB 04/ABT 06. En beställare som till exempel vill ha ersättning för skada på entreprenaden på grund av fel i utförda arbeten ska alltså utgå från kap. 5 § 8 AB 04/ABT 06 istället för kap. 8 § 6.

Beställarens rätt till skadestånd till följd av hävningen

Beställarens rätt till skadestånd till följd av att denne häver avtalet följer av kap. 8 § 6 AB 04/ABT 06. Där anges att beställaren, om hävning sker enligt kap. 8 § 1 p. 1–7, har rätt till ersättning för den kostnadsökning som uppkommer för entreprenadens färdigställande och för den skada i övrigt som hävningen orsakar beställaren. Enligt bestämmelsen får beställaren efter hävningen själv utföra de arbeten som återstår eller ta in någon annan att göra det till det pris som kan erhållas utan föregående tävlan.

För att ha rätt till ersättning på grund av hävningen måste beställaren framställa anspråk på detta skriftligen senast tre månader efter det att de arbeten som återstår vid hävningen har slutförts.

Entreprenörens rätt till skadestånd till följd av hävningen

Entreprenörens rätt till skadestånd till följd av att denne häver avtalet följer av kap. 8 § 7 AB 04/ABT 06. Enligt bestämmelsen har entreprenören, förutom rätt till ersättning för redan utförd del av entreprenaden, rätt att bli ersatt för den skada som hävningen orsakat denne, om hävning sker enligt kap. 8 § 2 p. 1–6 AB 04/ABT 06.

Precis som för beställaren löper en frist inom vilken anspråk på ersättning till följd av hävningen måste framställas. För entreprenören gäller att anspråket måste framställas skriftligen senast tre månader efter det att skadan blivit känd.

Reglering utan dröjsmål

Enligt kap. 8 § 9 AB 04/ABT 06 ska parternas mellanhavanden vid hävning regleras utan dröjsmål efter att uppkommande kostnadsökning och skada har kunnat fastställas. Det innebär alltså att båda parter ska verka för att snabbt avsluta sina mellanhavanden.

Som artikeln visar kan dock flera svåra frågor uppstå vid avvecklingen av entreprenaden, vilket riskerar att dra ut på tiden. Det är därför en bra idé vid en hävning att anlita någon med god kännedom om hävningsreglerna i AB 04 och ABT 06.

STOCKHOLM (22 april 2020) – Legal 500 publicerade nyligen resultatet av de omfattande klientundersökningar av de ledande svenska advokatbyråerna som genomförs årligen. Kilpatrick Townsends Stockholmskontor rankas högt inom fastighetsrätt, entreprenadrätt, offentlig upphandling, tvistlösning, kommersiella avtal, företagsförvärv och transaktioner. Flera av byråns advokater får särskilda utmärkelser. Bland annat har Managing Partner Mattias Wittgren inkluderats i Legal 500:s mest prestigefyllda rankingkategori Hall of Fame och partner Sylvia Lindén utsågs i år till Leading Individual inom offentlig upphandling. Partner Hanna Sundberg rankas som Next Generation Partner inom fastighetsrätt.

Partner Fredrik Ahlqvist leder kontorets fastighetsgrupp som behåller sin rankning inom Tier 2. Teamet rekommenderas särskilt för sin framstående rådgivning i samband med överlåtelser och förvärv av stora fastighetsportföljer och företräder regelbundet såväl pensionsfonder som private equity-bolag och privata fastighetsägare. Hanna Sundberg får tillsammans med Fredrik Ahlqvist även mycket goda rekommendationer såvitt avser transaktionsformerna forward funding och forward purchase. Fastighetsgruppens mångsidiga spetskompetens framhålls, bl.a. rådgivningen inom hyresrätt, allmän fastighetsrätt och fastighetsbildnings- och detaljplaneärenden.

Entreprenadgruppen, som leds av Managing Partner Mattias Wittgren och partner Nicklas Björklund, rankas återigen högt. Med en klientportfolio bestående av ledande entreprenörer, fastighetsägare, byggprojektörer med flera, rankas entreprenadrättsgruppen inom Tier 3, framförallt för sin omfattande tvistlösningsverksamhet och för sin rådgivning i samband med komplexa byggprojekt. Nyliga mandat inkluderar exempelvis tvister inom större projekt rörande infrastruktur och köpcenter. Mattias Wittgren och Nicklas Björklund med team lovordas av sina klienter:

• ‘They have a team of the best lawyers in every discipline and they will have every point of view taken care of, no matter which service you want from them. They will understand your business, why you are in the business and what you want to achieve.‘
• ‘Nicklas Björklund is among the best lawyers in Sweden and his team is considered as very competent with the best experience and knowledge you can get.‘

Gruppen för offentlig upphandling, under ledning av partner Sylvia Lindén, rankas också inom Tier 3. Även upphandlingsteamet får mycket goda rekommendationer av sina klienter:

• ‘A dedicated and available team able to resolve legal issues smoothly and proactively.‘
• ‘They deliver more than a normal law firm, in that sense that they work like a business partner during the tender process. The team’s strength is listening to their clients’ needs and always giving them the best advice.‘

Sylvia Lindén erhåller utmärkelsen Leading individual inom upphandlingsområdet. Klienterna rekommenderar Sylvia för hennes omfattande kompetens och juridiska expertis samt för hennes utomordentliga förmåga att se till sina klienters affärsmässiga intressen i alla sammanhang:

• ’Sylvia Lindén is highly qualified and probably one of the best lawyers in this competence area in Sweden. She always prioritises us as a customer and delivers in very short notice more than we can expect!‘
• ‘Sylvia Lindén is a real business partner. She is always available to provide prompt, clear and very practical legal solutions.‘

Byråns tvistlösningsgrupp är ny i årets ranking och rankas inom Tier 4. Mattias Wittgren och Nicklas Björklund leder gruppen. Verksamheten har fokus på komplexa entreprenadtvister men omfattar även tvister om kommersiella avtal, joint ventures, aktieägaravtal och frågor om professionsansvar m.m. Nyblivna partnern Erika Finn rekommenderas för sin rådgivning i samband med tvister rörande skadeståndskrav, ersättningsfrågor och uppsägning av avtal. Klienter ger också fina vitsord till Erika Finn, Mattias Wittgren och biträdande jurist Viktoria Blind för att de tillhandahåller:

• ‘A structured approach and a clear strategy from the start, making the work that much more manageable, even with tight schedules for all involved.‘

Stockholmskontoret rekommenderas även för sin verksamhet inom kommersiella avtal, företagsförvärv och transaktioner av Legal 500 vilken leds av partner Cecilia Lohmander och counsel Sören Druve. Särskilt utmärks den bolagsrättsliga rådgivningen inom M&A, kontraktsförhandlingar och bolagsstyrning för klienter som inkluderar startupföretag, tillväxtföretag och utländska investerare.

Om Kilpatrick Townsend

Kilpatrick Townsend är en affärsjuridisk advokatbyrå som etablerades 1860 med internationell verksamhet fördelad på 21 kontor i Sverige, USA, Japan och Kina.

Stockholmskontoret erbjuder sedan 2001 specialistrådgivning och affärsjuridiska lösningar inom flertalet rättsområden till svenska och internationella klienter inom såväl den privata som den offentliga sektorn.

Den 11 mars 2020 meddelade Högsta förvaltningsdomstolen (”HFD”) dom i mål nr 3165-19. Målet avsåg en talan om upphandlingsskadeavgift till följd av att Alingsås kommun ingått ett avtal om drift av äldreboende med Stiftelsen Bräcke diakoni utan att konkurrensutsätta anskaffningen i enlighet med upphandlingslagstiftningen.

År 2016 valde Alingsås kommun att ingå ett avtal med Stiftelsen Bräcke diakoni för driften av ett äldreboende inom kommunen. Fram till 2016 hade Alingsås kommun upphandlat driften av äldreboendet med Stiftelsen Bräcke diakoni som leverantör. När avtalet löpte ut i mars 2016 valde kommunen att låta Stiftelsen Bräcke diakoni fortsätta sköta driften av äldreboendet, men inte genom att upphandla driften utan genom att ingå ett idéburet offentligt partnerskap.

Inom EU-rätten gör man en skillnad mellan allmännyttiga tjänster som är av allmänt ekonomiskt intresse och sådana som är av icke-ekonomisk art. De allmännyttiga tjänster som faller in under begreppet icke-ekonomisk art omfattas inte av EU:s upphandlingslagstiftning och avtal kan således ingås för sådana tjänster utan konkurrensutsättning.

Alingsås kommun menade att avtalet mellan kommunen och Stiftelsen Bräcke diakoni avsåg just en sådan allmän nyttig tjänst av icke-ekonomisk art som därför inte omfattades av upphandlingslagstiftningen. Konkurrensverket var dock av annan uppfattning och menade att Alingsås kommun genomfört en otillåten direktupphandling eftersom avtalet mellan kommunen och stiftelsen innehöll ekonomiska villkor och reglerade tjänster av ekonomisk karaktär. Konkurrensverket ansökte därför till förvaltningsrätten om att Alingsås kommun skulle betala en upphandlingsskadeavgift om fem miljoner kronor.

HFD:s bedömning

HFD inleder med att konstatera att begreppet tjänstekontrakt enligt upphandlingslagstiftningen avser ett avtal med ekonomiska villkor som den upphandlande myndigheten ingår med en leverantör på marknaden. Om ett avtal inte omfattas av denna definition är upphandlingslagstiftningen inte tillämplig på avtalet. Det spelar i sammanhanget ingen roll hur anskaffningen finansieras av den upphandlande myndigheten utan det som är av intresse är huruvida tjänsterna är av ekonomisk art eller inte.

För att det ska anses föreligga ett avtal med ekonomiska villkor krävs att avtalet innehåller rättsligt bindande skyldigheter av ömsesidigt bindande karaktär och att den upphandlande myndigheten erhåller en prestation som är av direkt ekonomiskt intresse för myndigheten.

I det aktuella avtalet mellan Alingsås kommun och Stiftelsen Bräcke diakoni tillhandahåller stiftelsen tjänster mot ekonomisk ersättning från kommunen. Dessa tjänster är av direkt ekonomiskt intresse för Alingsås kommun då kommunen har en skyldighet att tillhandahålla äldreomsorg till dess invånare. Till följd av detta är avtalet mellan kommunen och stiftelsen ett sådant avtal med ekonomiska villkor som omfattas av upphandlingslagstiftningen.

Då det inom upphandlingslagstiftningen inte finns ett undantag för den aktuella typen av tjänster och inget annat undantag kan anses vara tillämpligt i sammanhanget skulle avtalet mellan Alingsås kommun och Stiftelsen Bräcke diakoni konkurrensutsättas i enlighet med lagen om offentlig upphandling. Att parterna själva benämnt avtalet som ett idéburet offentligt partnerskap påverkar inte denna bedömning.

Analys

HFD:s dom är ett välkommet klargörande i frågan om hur bedömningen av ett idéburet offentlig partnerskap ska gå till. När bedömningen ska göras huruvida ett idéburet offentligt partnerskap omfattas av upphandlingslagstiftningen eller inte, är det innehållet i avtalet mellan parterna som är avgörande.

Om avtalet innebär att den upphandlande myndigheten erhåller tjänster som är av direkt ekonomiskt intresse för myndigheten och dessa tjänster utförs av en aktör mot ekonomisk ersättning omfattas avtalet som utgångspunkt av upphandlingslagstiftningen. Det spelar i sammanhanget ingen roll hur parterna själva valt att benämna avtalet.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen av idéburna offentliga partnerskap och vilka följder HFD:s dom kommer få framöver.

STOCKHOLM  (17 mars 2020) – Kilpatrick Townsends Stockholmskontor rankas inom band tre för sin fastighetsverksamhet enligt de nyligen offentliggjorda resultaten för Chambers Europe 2020. Resultaten baseras på omfattande undersökningar som utförs av det högt ansedda rankinginstitutet Chambers and Partners. Härtill erhöll Fredrik Ahlqvist, ansvarig delägare för byråns fastighetsgrupp, och Sylvia Lindén, ansvarig delägare för upphandlingsgruppen, särskilda utmärkelser inom kategorin ”Ranked Lawyers”.

Stockholmskontorets fastighetsgrupp uppmärksammas som ett talangfullt team och för dess hantering av komplexa transaktioner på såväl köp- som säljarsidan och i samband med finansieringsfrågor. Teamet som har hög expertis inom fastighetsutveckling och joint ventures arbetar tätt ihop med byråns M&A-team och byråns erfarna entreprenadrättsteam. Bland klienterna återfinns såväl kapitalförvaltare, fastighetsutvecklare och holdingbolag som lokala och internationella fastighets- och private equityfonder.

Fredrik Ahlqvist rankas inom band två och lyfts särskilt fram av klienterna för sin ”very thorough knowledge of real estate transactions”.

Chambers Europe rankar Sylvia Lindén inom band tre och hon får utmärkta vitsord av sina klienter såsom ”Sylvia Lindén delivers excellent value for us in our procurement processes. She has thorough knowledge regarding our field of business as well as the procurement legislation in Sweden.” Sylvia rådger ett brett spektrum av klienter genom hela upphandlingsprocessen. Sylvia Lindéns särskilda fokusområde är upphandling inom försörjningssektorerna vilket inkluderar energi, transport och infrastruktur.

Om Kilpatrick Townsend

Kilpatrick Townsend är en affärsjuridisk advokatbyrå som etablerades 1860 med internationell verksamhet fördelad på 21 kontor i Sverige, USA, Japan och Kina.

Stockholmskontoret Kilpatrick Townsend & Stockton Advokat KB erbjuder sedan 2001 specialist rådgivning och affärsjuridiska lösningar inom flertalet rättsområden till svenska och internationella klienter inom såväl den privata som den offentliga sektorn.

Under 2019 kom Högsta förvaltningsdomstolen (”HFD”) med fem avgöranden på upphandlingsområdet, och i denna artikel lyfter vi fram två som är av särskilt intresse: konsekvenserna av möjligheten att förlänga en pågående avtalsspärr samt innebörden av ny vägledning från HFD avseende synnerlig brådska och möjligheten att direktupphandla.

Förlängning av pågående avtalsspärr

I HFD 2019 ref. 58 bedömde domstolen om det är möjligt för en upphandlande myndighet att förlänga en pågående avtalsspärr. I målet hade den upphandlande myndigheten dagen innan avtalsspärren löpte ut skickat ett meddelande till en av anbudsgivarna med information om att avtalsspärren förlängdes. Anbudsgivaren ansökte därefter om överprövning den sista dagen för den nya avtalsspärren.

HFD konstaterade att syftet med avtalsspärren är att garantera en effektiv överprövning av beslut i en upphandling. Därutöver anförde domstolen att det inte finns någon maximifrist, samt att inga omständigheter talar för att en upphandlande myndighet skulle sakna möjlighet att förlänga avtalsspärren. Snarare talar omständigheterna för att en sådan möjlighet finns eftersom det ligger i linje med avtalsspärrens syfte. HFD kom således fram till att det är möjligt att förlänga en pågående avtalsspärr, dock under förutsättning att det sker i enlighet med 12 kap. 12 § LOU. I förevarande fall hade den upphandlande myndigheten skickat informationen om den förlängda avtalsspärren till endast en av anbudsgivarna och avtalsspärren hade därför inte förlängts på korrekt sätt.

Det får anses föga förvånande att ett krav för att förlängningen ska vara giltig är att samtliga anbudsgivare erhåller informationen. Den fråga man kan ställa sig är vilka eventuella konsekvenser detta leder till för anbudsgivare. En anbudsgivare kan inte förlita sig på att den upphandlande myndigheten faktiskt förlängt avtalsspärren i enlighet med LOU. Anbudsgivaren måste därför på annat sätt försäkra sig om att kommunikationen skett på ett korrekt sätt, en möjlighet som i många fall är väldigt begränsad.

Direktupphandling på grund av synnerlig brådska

I HFD 2019 ref. 65 var omständigheterna sammanfattningsvis följande. En gemensam upphandling hade genomförts av 72 myndigheter avseende ramavtal för fast och mobil telefoni där Telia var vinnande leverantör. Med anledning av en överprövning kom upphandlingen att göras om. De befintliga avtalen med Telenor skulle dock snart löpa ut och under överprövningsprocessen direktupphandlande samtliga myndigheter därför avtal med Telia, de så kallade Teliaavtalen. Dessutom direktupphandlade 56 av myndigheterna avtal med Telenor om fortsatt tillhandahållande av tjänsterna, de så kallade Telenoravtalen. Frågan av intresse för denna artikel var om anskaffningen av Teliaavtalen var absolut nödvändig samt om det förelegat synnerlig brådska för direktupphandlingen av desamma.

HFD anförde att det primära syftet med Teliaavtalen var att tillgodose behovet av viktiga samhällsfunktioner fram till dess att den nya upphandlingen kunde avslutas. Teliaavtalen var av denna anledning absolut nödvändiga. Telenoravtalen påverkade inte denna bedömning då syftet med Telenoravtalen var att säkerställa leverans fram till dess att Telia kunde börja leverera tjänsterna.

Gällande synnerlig brådska konstaterade domstolen att det inte gick att säkerställa leverans från befintligt avtal och att det inte funnits tid att annonsera en ny upphandling, varför synnerlig brådska förelåg. Domstolen framhöll att den ursprungliga annonserade upphandlingen påbörjats i tillräckligt god tid för att ett nytt avtal skulle kunna ingås när det befintliga löpte ut. Den utdragna överprövningsprocessen var därför en oförutsedd händelse, och den synnerliga brådskan kunde inte tillskrivas myndigheterna. Myndigheterna hade därför rätt att direktupphandla Teliaavtalen.

Utifrån avgörandet konstaterar vi att en utdragen överprövningsprocess kan medföra att synnerlig brådska föreligger, såtillvida att den ursprungliga upphandlingen har påbörjats i tillräckligt god tid. Utgångspunkten för bedömningen av ”tillräckligt god tid” är enligt HFD tiden mellan annonsering och tilltänkt avtalsstart. Hur lång överprövningsprocess en upphandlande myndighet ska räkna med för att anses ha påbörjat upphandlingen i tillräckligt god tid är dock inte klarlagt. I förevarande fall annonserades upphandlingen i juni 2016 med planerad avtalsstart i oktober 2017. Omständigheterna i det enskilda fallet får självfallet antas vara av betydelse för bedömningen, varför ytterligare praxis som behandlar den aktuella frågan är såväl av betydelse som önskvärt.

Artikelserie del 1 av 3

Att häva en entreprenad är en av de mest ingripande påföljderna som kan göras gällande, eftersom det innebär att kontraktet inte längre kommer att fullgöras. En sådan avgörande åtgärd för parternas kontraktsförhållande ger av naturliga skäl upphov till många frågor av juridisk karaktär. I denna artikelserie behandlar vi några av de frågor som kan dyka upp vid olika stadier av hävningsförfarandet. Artikelserien består av tre delar och har sin utgångspunkt i AB 04 och ABT 06.

Den första delen av vår artikelserie berör situationen när en part står inför hävning av en entreprenad och ska lämna meddelande om hävning till motparten, en så kallad hävningsförklaring. Frågor som aktualiseras i situationen, och vars svar inte helt tydligt kan utläsas av AB 04 och ABT 06, är bland annat när och hur hävningsförklaringen ska lämnas, vad den ska innehålla och om det är möjligt att komplettera hävningsgrunderna i efterhand. Den sistnämnda frågan är särskilt aktuell eftersom den nyligen prövades av Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Vad är en hävningsförklaring?

Hävningsförklaringen utgör startskottet för hävningsförfarandet och är kort sagt ett meddelande till motparten om att kontraktet hävs. Det är viktigt att skilja på en hävningsförklaring och kommunikation som förs mellan parterna innan en hävning. Den part som lämnar hävningsförklaringen blir nämligen bunden av denna så fort mottagaren tar del av den. Därefter kan hävningsförklaringen inte återtas utan att motparten medger det, eftersom motparten har anledning att anpassa sig efter beskedet. Hävningsförklaringen har alltså som syfte att göra hävningen definitiv och är inte avsedd att användas som en påstötning om rättelse eller för att förhandla med motparten.

När ska en hävningsförklaring lämnas?

Hävningen sker när hävningsförklaringen avlämnas. Det är alltså omständigheterna vid hävningsförklaringens avlämnande som blir avgörande för de rättsliga konsekvenserna av hävningen, till exempel den hävande partens rätt till skadestånd (vilket kommer att behandlas senare i denna artikelserie).

Varken AB 04, ABT 06 eller rättspraxis ger någon tydlig ledning för hur länge en part kan vänta med att lämna en hävningsförklaring. Tidpunkten för när hävningsförklaringen lämnas kan ha betydelse för bedömningen av kontraktsbrottets allvar och som sagt vilka verkningar hävningen kan få. Om man väntar för länge med hävningsförklaringen kan motparten dock göra gällande att dröjsmålet till exempel har inverkat negativt på möjligheterna att begränsa skador i entreprenaden.

Det kan nämnas att en part kan behöva agera på visst sätt innan denne har rätt att häva, vilket bland annat kan utläsas av vissa hävningsgrunder som räknas upp i kap. 8 §§ 1 och 2 AB 04 och ABT 06 (observera att uppräkningen inte är uttömmande). Till exempel kan det, för beställarens rätt att häva på grund av att utförd del av entreprenaden i väsentligt hänseende inte är kontraktsenlig, förutsättas att avhjälpande inte skett utan dröjsmål efter att beställaren erinrat om detta (se kap. 8 § 1 punkt 3 AB 04 och ABT 06). Vidare krävs till exempel för entreprenörens rätt att häva på grund av att beställaren underlåter att fullgöra sina åligganden, att rättelse inte sker utan dröjsmål efter erinran (se kap. 8 § 2 punkt 1 AB 04 och ABT 06).

Hur ska en hävningsförklaring lämnas?

I  kap. 8 §§ 1 och 2  AB 04 och ABT 06 anges att parterna har rätt att skriftligen häva kontraktet. Att en hävningsförklaring över huvud taget måste lämnas till motparten kan alltså utläsas av dessa bestämmelser. Högsta domstolen har i NJA 1992 s. 728 också generellt uttalat att när en part vill häva ett kontrakt på grund av kontraktsbrott gäller som huvudregel att en uttrycklig hävningsförklaring ska lämnas till motparten. Enligt domstolen finns ett undantag från denna huvudregel när det står klart att kontraktet inte kommer att fullgöras och en uttrycklig hävningsförklaring därför inte anses nödvändig. Motparten måste dock alltid informeras för det fall den hävande parten vill begära skadestånd på grund av ett hävningsgrundande kontraktsbrott.

Vad ska en hävningsförklaring innehålla?

Det uppställs inget uttryckligt krav i AB 04 eller ABT 06 på att hävningsförklaringen ska ha visst innehåll. Det är ändå alltid bra att försöka vara tydlig inför motparten om varför man häver kontraktet. För tydlighets skull är det också viktigt att vara noga med vilka termer som används i hävningsförklaringen och att det framgår att man faktiskt vill uppnå en hävning.

Är det möjligt att komplettera hävningsgrunderna i efterhand?

Det har diskuterats om den hävande parten är bunden av grunder som angetts i en hävningsförklaring, eller om det är möjligt att i efterhand komplettera med ytterligare hävningsgrunder. Denna fråga var nyligen uppe till prövning i Hovrätten över Skåne och Blekinge och domen meddelades den 19 december 2019 i mål nr T 401-19.

I målet hade ett kommunalt bostadsbolag anlitat ett byggbolag som entreprenör för att bygga bostäder. Det var en totalentreprenad och ABT 06 gällde. Bostadsbolaget hävde entreprenadkontraktet och angav i hävningsförklaringen ett antal grunder för hävningen. Enligt byggbolaget var hävningen obefogad och senare inleddes därför en tvist vid Malmö tingsrätt. I tingsrätten gjorde bostadsbolaget gällande ytterligare en grund för hävningen och då uppstod frågan om domstolen vid prövningen om bostadsbolaget haft rätt att häva entreprenadkontraktet skulle ta hänsyn till samtliga grunder som bostadsbolaget nu hade gjort gällande, eller endast de grunder som hade angetts i hävningsförklaringen.

Tingsrätten konstaterade att denna fråga ännu inte var prövad av Högsta domstolen och att det generellt finns två alternativa synsätt. Det ena synsättet är att det inte finns något krav på att ange någon hävningsgrund i hävningsförklaringen och att det därför inte kan finnas något hinder mot att en part i efterhand kompletterar en hävningsförklaring med grunder. Det andra synsättet är att hävningsförklaringen måste innehålla alla de omständigheter som den hävande parten gör gällande eftersom den part som mottar hävningsförklaringen måste ha möjlighet att avgöra om hävningsförklaringen ska godtas eller inte.

I det aktuella målet ansåg tingsrätten att det inte fanns något krav på att den som häver ett kontrakt anger vilket kontraktsbrott som läggs till grund för hävningen. Därför bedömde tingsrätten att den hävande parten bör vara fri att vid en tvist om huruvida hävningen var befogad eller inte, göra gällande samtliga kontraktsbrott som denne menar ligger motparten till last.

Målet överklagades till Hovrätten över Skåne och Blekinge, som anslöt sig till tingsrättens bedömning om att samtliga hävningsgrunder som åberopats ska beaktas av domstolen vid prövningen om rätten att häva entreprenadkontraktet. Grunden som den hävande parten hade kompletterat med i efterhand beaktades alltså i både tingsrätten och hovrätten. Hovrättens avgörande överklagades inte till Högsta domstolen.

Den andra delen av den här artikelserien kommer att behandla valmöjligheterna som motparten har vid hävning och vad som kan hända om en hävning är obefogad.

Artikelserie del 3 av 3

Detta är den tredje och sista artikeln i vår artikelserie om hur det konkursrättsliga regelverket samspelar med reglerna i AB 04 och ABT 06. I vår förra artikel gick vi igenom hur en part till ett entreprenadkontrakt inför och under ett projekt kan agera för att så gott det går säkra sin position vid motpartens eventuella framtida konkurs. I denna sista artikel i serien handlar det om vad man kan göra när motpartens konkurs redan inträffat.

Sammanfattningsvis kan det sägas att även om AB 04 och ABT 06 ger en uttrycklig hävningsrätt är det inte säkert att denna nödvändigtvis gäller mot konkursboet. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan det även finnas förutsättningar för att förhandla med konkursförvaltaren eller med beställaren. I det stora hela kan man säga att det som i detta skede blir avgörande är hur pass mycket information man har om sitt projekt, sin motpart och andra aktörer i projektet. Eftersom de juridiska och strategiska övervägandena är svåra är det oftast bäst att omedelbart ta kontakt med ett juridiskt ombud för att få vägledning om vad olika handlingsalternativ kan få för konsekvenser under de speciella förutsättningarna som råder i just det aktuella projektet.

Inventera situationen

Det första man bör göra vid en motparts konkurs är att inventera situationen och ställa sig själv frågor om hur projektet ligger till. Befinner entreprenaden sig i slutskedet eller i början? Vad är det uppskattade värdet på de arbeten som krävs för att färdigställa entreprenaden? Hur mycket pengar har redan betalats ut till motparten alternativt hur mycket pengar är motparten skyldig? Är det en generalentreprenör eller en underentreprenör som har gått i konkurs? Är det till och med byggherren? Vilka olika aktörer har anlitats i entreprenaden? Kan bolaget i konkurs tänkas ha obetalda skulder till någon strategiskt viktig entreprenör eller leverantör som påverkar en själv? Vilka säkerheter har motparten lämnat i samband med att kontraktet undertecknades? Alla dessa faktorer påverkar hur situationen bäst hanteras.

Var försiktig med att häva

Såväl AB 04 som ABT 06 ger i kap. 8 § 1 punkten 4 och § 2 punkten 2 beställaren respektive entreprenören en rätt att häva kontraktet avseende återstående delar om motparten försätts i konkurs eller på annat sätt är i sådant obestånd att han inte kan förväntas fullgöra sina åligganden och inte heller ofördröjligen efter begäran ställer betryggande säkerhet för det rätta fullgörandet av dessa.

Även om det kan vara frestande att reflexmässigt skicka iväg en hävningsförklaring när man läser ordet ”konkurs” finns det anledning att avvakta. Det kan vara så att konkursboet har en rätt att träda in i avtalet, i vilket fall man inte bör häva avtalet innan man har försäkrat sig om att boet inte har för avsikt att begagna sig av den rätten. En hävningsförklaring innebär också att konkursbolagets motpart inte har något kvarvarande anspråk på färdigställande (där sådan rätt är aktuell) utan enbart har ett anspråk på skadestånd som bara kan göras gällande mot det bolag som nu saknar pengar till fullgörande av sina skyldigheter. Hävning aktualiserar även komplexa regler om värdering av entreprenaden, ett förfarande som kan försvåras av att man har en motpart som inte nödvändigtvis kan medverka i en sådan värdering.

När det är en entreprenör eller underentreprenör som har gått i konkurs kan AB 04 och ABT 06 kap. 8 § 8 verka lockande då ordalydelsen i denna paragraf förbinder entreprenören att medverka till att beställaren bland annat ska få överta avtal om material, varor och underentreprenader. Denna medverkansskyldighet kommer i praktiken att ha liten betydelse eftersom sådana överlåtelser av befintliga avtal förutsätter samtycke från de leverantörer eller underentreprenörer som ingått avtalen med den insolvente entreprenören.

Allt detta innebär att de praktiska fördelarna med en hävning ofta inte är så stora som man först kan tro. Med hänsyn till de långtgående konsekvenser som en hävning medför rekommenderas det i princip alltid att man stämmer av med en jurist innan man häver. Detta gäller än mer när man står inför den rättsliga och praktiska komplikation som en konkurs medför.

Ta kontakt med konkursförvaltaren

Som vi förklarade i den första artikeln innebär konkursen att den juridiska person som avtalet ingicks med, bolaget i konkurs, nu helt saknar alla resurser för att fortsätta arbetet. Allt byggmaterial som köpts in och inte levererats, alla pengar som skulle användas för att betala löner eller entreprenörsfakturor och alla andra tillgångar som fanns i bolaget vid konkursutbrottet tas över av konkursboet och får endast förvaltas av konkursförvaltaren.

Det första man bör göra vid dessa kontakter är att klargöra vilka anspråk man har på bolaget i konkurs, oavsett om dessa avser färdigställande, viten eller eventuella skadestånd. I praktiken kommer dessa anspråk oftast att omvandlas till anspråk på att få ut pengar. Om man inte har särskild säkerhet kommer sådana anspråk att vara oprioriterade, vilket innebär att man i de allra flesta fall efter avslutad konkurs enbart kommer få ut enstaka procent av det totala belopp som man har rätt till (om man får ut någonting över huvud taget).

Ibland kan konkursförvaltaren ha ett intresse av att fullgöra ditt avtal, vilket i regel enbart sker om konkursboet med små arbetsinsatser och små kostnader kan få ut stora belopp från dig eller från någon annan kontraktspart. Ett exempel på detta kan vara om det enskilda entreprenadkontraktet ställer krav på att fel i slutbesiktningsutlåtande måste vara avhjälpta innan av beställaren innehållna medel betalas ut. Beroende på situationen kan man också försöka hitta möjligheter att från konkursboet ta över avtal med konkursbolagets beställare eller underentreprenörer (om dessa samtycker till detta) eller köpa loss inköpt material.

Kom ihåg att uppgörelser med konkursförvaltaren i regel förutsätter att man kan erbjuda konkursboet någonting som är till en sådan ekonomisk nytta för konkursboet att konkursförvaltaren bedömer det vara värt att vilja lägga ned arbete på att granska och ta ställning till eventuella förslag. Konkursförvaltarens arvode bekostas nämligen i första hand av konkursboet och dennes arbete innebär därför en kostnad för konkursboet, vilken konkursförvaltaren måste motivera som skälig i efterhand.

Eftersom konkursförvaltaren som utgångspunkt inte har några särskilda skyldigheter mot konkursbolagets gamla kontraktsparter är oftast enklast för denne att säga nej till förslag från dessa. Trots detta bör man i vart fall som ett första steg ta kontakt med konkursförvaltaren och fråga vad denne har för avsikter i just detta enskilda fall.

Ta kontakt med beställare eller underentreprenörer

I regel finns det stora ekonomiska värden hos ett konkursbolags motpart. Om det är en generalentreprenör som har gått i konkurs är det i regel dennes beställare som innehåller pengar. Är det istället ens anlitade entreprenör eller underentreprenör är det inte sällan som en stor del av det praktiska arbetet i dennes entreprenad rent faktiskt utförs av underentreprenörer.

När motparten går i konkurs kan det därför vara bra att ta kontakt med beställare, underentreprenörer eller andra kontraktsparter som man kan hitta ett samarbete med för att uppfylla ens egna kontrakt eller till exempel få del av ett garantiansvar som man är särskilt intresserad av. Man kan försöka förhandla fram lösningar varigenom man tar över de avtal som dessa har med den insolvente kontraktsparten eller så kan man beroende på situationen ingå helt nya avtal med dessa aktörer.

När man ger sig in i sådana diskussioner måste man komma ihåg att man saknar avtal med de bolag man nu förhandlar med. Detta kan innebära såväl en nackdel som en fördel på så sätt att man å ena sidan inte har någon skyldighet att uppfylla de åtaganden som den insolvente kontraktspartens inte hann uppfylla innan konkursen. Å andra sidan betyder detta att de parter som man förhandlar med inte har någon skyldighet att ingå avtal och lika gärna kan ställa upp särskilda villkor (till exempel vad gäller betalning för sådant som man själv egentligen inte är betalningsskyldig för). Dessa diskussioner blir således normala affärsmässiga förhandlingar (om än under särpräglade förhållanden) där båda parter får försöka hitta en lösning som de båda är nöjda med.

Allmänt om att ingå överenskommelser efter en konkurs

Eftersom inblandade parter efter en konkurs förhandlar kring överenskommelser som helt eller delvis ansluter till befintliga avtal avseende samma entreprenad ställer sådana förhandlingar större krav på förståelse för juridiken än vanliga avtalsförhandlingar. Detta gäller särskilt då konkursförvaltarens roll i diskussionerna kommer att variera beroende på de särskilda förutsättningarna i det enskilda fallet. Med anledning av detta finns det större anledning än vanligt att vända sig till en jurist för att i ett tidigt skede reda ut vad som gäller och vilka överenskommelser man kan eller bör ingå.

Avslutande synpunkter

Genom denna artikelserie har vi försökt ge en övergripande inblick i ett rättsområde som är väldigt komplext och särpräglat. Det är förstås omöjligt att inom ramen för en sådan artikelserie beröra alla frågor som kan tänkas uppstå i samband med konkurs, men förhoppningsvis kan denna serie tjäna som en första introduktion och vara till hjälp inför kontakter med myndigheter eller juridiska rådgivare.