Författare: Stockholm Marketing

Svea hovrätt har i ett nytt avgörande (mål nr T 13155-20) belyst flera intressanta frågor inom det entreprenadrättsliga området. Målet handlade om damm på museiföremål som drabbat en hyresgäst i samband med renoveringsarbeten beställda av hyresvärden. I denna artikel kommer vi utifrån avgörandet titta på vem som är tredje man enligt AB 04 och hur konkret ett regressanspråk (det vill säga ett krav på att få ersatt ett skadestånd som man utgett till annan) måste vara.  

Bakgrund

Statens Fastighetsverk (SFV) hyrde ut bergrum i Skansenberget i Stockholm till Nordiska museet som förvarade museiföremål där. Under 2016 anlitade SFV en entreprenör för att bygga om och renovera bergrummen. Entreprenaden var en utförandeentreprenad där AB 04 var tillämpligt.

Under renoveringen kom det in damm i bergrummen, där över 20 000 museiföremål förvarades. Nordiska museet fick efter händelsen utföra omfattande saneringsarbeten på föremålen och krävde SFV på ersättning. SFV och Nordiska museet träffade en överenskommelse om reglering av de saneringskostnader som museet drabbats av. SFV krävde därefter att entreprenören skulle ersätta det skadestånd som SFV utgett till Nordiska museet. Entreprenören bestred kravet.

Tingsrätten bedömde att entreprenören ansvarade för kostnaden och gav SFV rätt. Svea hovrätt har nu rivit upp tingsrättens dom och tagit ställning till flera intressanta frågor. I denna artikel kommer vi fokusera på hovrättens bedömning avseende vem som egentligen är tredje man enligt AB 04 och hur konkret ett regressanspråk måste vara.

Tredje man enligt AB 04

”Tredje man” är ett juridiskt begrepp som förenklat avser personer som berörs av ett avtal eller en tvist utan att själv vara part i det avtalet eller den tvisten. SFV gjorde i första hand gällande att entreprenören var ersättningsskyldig med stöd av AB 04 kap. 5 § 13. Enligt 13 § första stycket är entreprenören i förhållande till beställaren ansvarig för dennes skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden. I andra stycket anges att entreprenören dock är fri från skadeståndsskyldighet om han kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.

I målet bestred entreprenören att Nordiska museet var att betrakta som tredje man i AB 04:s mening då det fanns ett avtalsförhållande mellan Nordiska museet och SFV. Entreprenören menade alltså att tredje man bara är sådana aktörer som inte är part i entreprenadavtalet och inte heller är part i något annat avtal med beställaren. Enligt SFV skulle begreppet tredje man i bestämmelsen i stället tolkas som att det är samtliga skadelidande som inte är part i entreprenadavtalet som avses, oavsett om de är part i något avtal med beställaren eller inte.

Hovrätten inledde sin bedömning med att konstatera att bestämmelserna i AB 04 bygger på tanken om en rimlig balans mellan rättigheter och skyldigheter som syftar till en ekonomiskt optimal riskfördelning mellan parterna.

Standardavtalet AB 04 är framtaget efter förhandlingar inom Föreningen Byggandets Kontraktskommitté (BKK). Hovrätten noterade att BKK i ett förtydligande år 2012 uttalat att avsikten har varit att AB 04 kap. 5 § 13 inte ska omfatta skadeståndskrav mot beställaren som har sin grund i dennes avtalsförhållanden med till exempel en hyresgäst. Trots detta fann hovrätten att en naturlig utgångspunkt vid tolkningen av begreppet ”tredje man” är att ta hänsyn till vilken betydelse detta begrepp kan anses ha i allmänt språkbruk. Hovrätten hänvisade i denna del till Högsta domstolens avgörande i NJA 1990 s. 24, där domstolen tolkade begreppet ”samtliga arbeten” i ett entreprenadkontrakt i enlighet med dess innebörd i allmänt språkbruk.

I allmänt juridiskt språkbruk avses med tredje man ”var och en som inte är part i det aktuella avtalet”. Hovrätten ansåg att systematiken i AB 04 och de övriga villkoren i detta standardavtal inte förhindrar att begreppet tolkas på detta sätt. Eftersom innebörden av uttrycket tredje man enligt domstolen är klar och därför inte medger det synsätt som BKK har förespråkat, fann hovrätten att BKK:s förtydligande saknade betydelse för tolkningen av begreppet. Därmed ansågs Nordiska museet – som inte var part i entreprenadavtalet mellan SFV och entreprenören men som hade ett hyresavtal med SFV – vara tredje man i målet. Den första förutsättningen för att kunna tillämpa bestämmelsen i AB 04 kap. 5 § 13 var därför uppfylld.

Har SFV varit skadeståndsskyldigt gentemot tredje man?

För att entreprenören enligt AB 04 kap. 5 § 13 ska vara skyldig att ersätta beställaren för det skadestånd som beställaren utgett till tredje man krävs det att beställaren faktiskt varit skyldig att utge ersättningen till tredje man. Om beställaren har utgett ersättning utan att juridiskt sett ha varit skyldig att göra detta kan denne inte kräva att entreprenören ersätter skadan.

Hovrätten gick därför vidare med att pröva om SFV varit skyldigt att betala skadestånd till Nordiska museet. Hovrätten ställde sig frågan hur konkretiserad skadeståndsskyldigheten i ett visst led måste vara för att ansvar ska kunna krävas i ett senare led i en kedja av rättsförhållanden.

Hovrätten noterade att om den part som en regresstalan förs mot (entreprenören i detta fall) ifrågasätter att det finns en skadeståndsskyldighet för motparten, måste den frågan utredas i det senare ledet (det vill säga i ledet mellan entreprenören och beställaren). Vid en prövning i det senare ledet måste det i regel krävas att det har riktats ett anspråk mot den part som för en regresstalan, till exempel genom att det har framställts ett ersättningskrav mot den parten. Det går dock inte att säga vad som generellt är tillräckligt för att kunna föra betalningsansvaret vidare då det kan variera inom olika områden.

I målet ifrågasatte entreprenören att SFV varit skadeståndsskyldigt gentemot Nordiska museet. SFV gjorde i hovrätten i första hand gällande att skadeståndsskyldigheten följde av 12 kap. jordabalken. I detta kapitel finns bestämmelser som stadgar att hyresgästen har rätt till ersättning av hyresvärden för skada som uppstår i nyttjanderätten utan hyresgästens vållande. Enligt bestämmelserna gäller ett så kallat presumtionsansvar för hyresvärden, vilket innebär att hyresvärden för att undgå skadeståndsskyldighet måste exculpera sig, det vill säga visa att bristen inte beror på dess försummelse.

Hovrätten ansåg att när en beställare regressvis kräver skadestånd från entreprenören för att beställaren inte förmått exculpera sig i förhållande till hyresgästen (tredje man) måste det ställas höga krav på den utredning som läggs fram till stöd för skadeståndsskyldigheten gentemot hyresgästen. Med ett högt beviskrav undviks att beställaren för vidare ett skadeståndsansvar på entreprenören istället för att försöka exculpera sig.

SFV och Nordiska museet träffade en överenskommelse om reglering av saneringskostnaderna. I och med att SFV inte närmare redogjorde för vad som förekommit i förhandlingarna med museet gällande frågan om skadan berodde på SFV:s försummelse var det enligt hovrätten oklart varför SFV tog på sig det ekonomiska ansvaret för saneringen. Hovrätten fann därför att den bevisning som lagts fram inte var tillräcklig för att visa att SFV varit skadeståndsskyldigt gentemot Nordiska museet.

Entreprenören var inte heller ansvarig enligt AB 04 kap. 5 § 11

SFV gjorde även gällande att entreprenören genom att avvika från vad som var föreskrivet i kontraktshandlingarn och från vad som var fackmässigt orsakat skada på museiföremålen, varför det förelåg fel i entreprenaden. Därtill gjorde SFV gällande att entreprenören varit vårdslös vid utförande av arbetena och att det förelåg ersättningsskyldighet med stöd av AB 04 kap. 5 § 11. Enligt denna bestämmelse är en part är skyldig att ersätta motparten sådan skada som inte ska ersättas enligt tidigare angivna bestämmelser i AB 04, om parten har varit vårdslös eller om skadan beror på fel för vilket entreprenören är ansvarig.

Hovrätten bedömde att det inte var visat att utförandet avvek från vad som var föreskrivet i kontraktshandlingarn eller från kravet på fackmässighet. Det var därmed inte heller visat att entreprenören agerat vårdslöst, varför talan ogillades.

Kommentarer

Hovrätten bedömde alltså att Nordiska museet visserligen var att anses som tredje man men ansåg inte att det var visat att SFV varit skadeståndsskyldigt gentemot museet. Domen har inte överklagats till Högsta domstolen.

Det är intressant att domstolen vid tolkningen av begreppet tredje man i AB 04 valde att utgå från den allmänna definitionen av begreppet (var och en som inte är part i det aktuella avtalet) framför den tolkning som förespråkas av den organisation som tagit fram AB 04. Avgörandet indikerar för det första att entreprenörens ansvar enligt AB 04 kap. 5 § 13 kan sträcka sig långt längre än vad många tidigare trott utifrån BKK:s uttalande. För det andra väcker avgörandet frågor om vad BKK:s uttalanden egentligen har för tyngd. BKK har kommit med ett antal förtydliganden om hur organisationen anser att AB 04 och ABT 06 bör tolkas, men som rättsfallet visar kan parterna inte förlita sig på att domstolarna delar BKK:s uppfattning i samtliga tolkningsfrågor. Det är synd att domen inte överklagats till Högsta domstolen då det hade varit intressant med ett uttalande från Högsta domstolen om hur BKK:s uttalanden förhåller sig till exempelvis ett begrepps innebörd i allmänt språkbruk.

Vad gäller kravet på konkretion avseende anspråk mot beställare som görs gällande gentemot entreprenören är det något förvånande att hovrätten uppställde så pass höga krav. Det är möjligt att parterna i hyresförhållandet uppfattat det som självklart att hyresvärden varit vårdslös genom att inte tillse att museiföremålen var tillräckligt skyddade under entreprenaden och istället fokuserade på skäligheten av kostnaden. En möjlig följd av hovrättens avgörande är att en beställare – för att undgå rättsförlust i senare led – väljer att bestrida ansvar även mot bättre vetande för att den skadelidande ska tvingas konkretisera grunden för kravet i skrift.

Det är däremot förståeligt att hovrätten vill undvika en ordning där beställare istället för att exculpera sig – när så är möjligt – lägger över skadeståndsansvar på entreprenören. Det är dock oklart om det hade varit tillräckligt att konkretisera grunden för SFV:s ansvar gentemot Nordiska museet inom ramen för regresstalan, utan att Nordiska museet tidigare klargjort dessa omständigheter.

I en dom som Hovrätten för Nedre Norrland meddelade under februari, mål nr T 800-21, behövde domstolen pröva ett antal olika entreprenadrättsliga frågor. Till de frågorna hörde bland annat om det förelåg fel i entreprenaden, om en skadeståndsfordran hade preskriberats samt om adekvat kausalitet (det vill säga tillräckligt orsakssamband) förelåg mellan felet och en senare uppkommen skada. Därutöver tog hovrätten också ställning till frågan om den aktuella entreprenaden kunde anses slutbesiktigad och avlämnad trots att någon formell slutbesiktning i enlighet med ABT 06 inte genomförts.

Bakgrund till tvisten

Ett försäkringsbolag försäkrade en entreprenör som ingått avtal med en bostadsrättsförening avseende uppförandet av fem lägenheter i Åre. Inom ramen för entreprenaden anlitade entreprenören en underentreprenör för att bland annat montera en varmvattenberedare i det aktuella lägenhetshuset, och de ingick avtal i enlighet med ABT 06. Efter att varmvattenberedaren monterats lossnade den från väggen som den hade fästs på, vilket ledde till att vatten strömmade ut i fastigheten och orsakade omfattande skador.

Försäkringsbolaget betalade ut försäkringsersättning till sin försäkringstagare entreprenören för de skador som uppstått. Därefter riktade försäkringsbolaget ett regresskrav mot underentreprenören för att få det utbetalade beloppet ersatt. Försäkringsbolaget hävdade att underentreprenören hade agerat felaktigt alternativt oaktsamt vid monteringen av varmvattenberedaren och därför var skyldig att ersätta försäkringsbolaget. Det var detta krav som senare nådde hovrätten. Parter i målet var alltså försäkringsbolaget och underentreprenören.

Hovrättens bedömning

Frågan om det förelåg fel i entreprenaden

En första fråga i målet var om underentreprenören hade monterat varmvattenberedaren felaktigt.  Hovrätten konstaterade därvid att enligt ABT 06 2 kap 1 § ska en entreprenör utföra sitt åtagande fackmässigt, vilket i det aktuella fallet innebar att underentreprenören skulle ha säkerställt att montaget var dugligt genom att kontrollera väggens bärighet. Underentreprenören hade dock inte gjort det, vilket innebar att denne brustit i fackmässighet. Det förelåg därför fel i entreprenaden.

Frågan om reklamation och om preskription enligt ABT 06

Därefter vände hovrätten blicken mot frågan om entreprenörens skadeståndskrav hade preskriberats enligt ABT 06 5 kap 21 § p 2. Bestämmelsen stadgar att om en skada har framträtt under garantitiden så ska anspråk på skadestånd framställas skriftligen senast tre månader efter garantitidens utgång. Om så inte sker förfaller anspråket.

Även om det var ostridigt mellan parterna att fristen för framställande av skadeståndskravet löpte ut i slutet av december 2014 så valde hovrätten att först ta ställning till frågan om underentreprenörens arbeten hade slutbesiktigats och avlämnats. Domstolen inledde därvid med att notera att företrädare för entreprenören och underentreprenören tillsammans hade ”kollat på jobben” i slutet av september 2009, och att det var klarlagt att underentreprenören därefter inte hade mer arbete kvar att göra och att bolaget därför slutfakturerade och också fick betalt. Det menade hovrätten innebar att parterna uppenbarligen, trots att ABT 06 utgjorde avtalsinnehåll, inte hade tänkt sig någon slutbesiktning i ABT 06:s mening. Mot den bakgrunden ansåg hovrätten att mötet mellan parternas företrädare i princip kunde jämställas med en slutbesiktning av underentreprenaden, vilket innebar att underentreprenörens del av entreprenaden var slutförd och efter mötet fick anses avlämnad. Hovrätten framhöll också att avsaknaden av protokoll från mötet ifråga inte hindrade den slutsatsen, och noterade kort att det inte funnits anledning för entreprenören att vid mötet anmärka på hur underentreprenören hade monterat varmvattenberedaren.

Därefter övergick hovrätten till att pröva om ett brev som försäkringsbolaget skickat till underentreprenören i början av december 2009 var ett preskriptionsbrytande skadeståndskrav. I brevet gjorde försäkringsbolaget gällande att underentreprenören var ansvarig för den uppkomna skadan. Något belopp angavs inte i brevet, men det var ställt direkt till underentreprenören och innehöll en beskrivning av både vilket fel underentreprenören hade gjort och vilken skada det lett till. Det menade hovrätten var tillräckligt för att brevet skulle anses vara ett skriftligt krav på skadestånd. Med anledning av vad som nu sagts ansåg hovrätten att skadeståndskravet inte kunde anses preskriberat enligt ABT 06 5 kap 21 § p 2.

Övriga frågor och tvistens utgång

I målet kom underentreprenören med ett antal övriga invändningar mot försäkringsbolagets krav, bland annat att det inte förelåg adekvat kausalitet (det vill säga ett tillräckligt starkt orsakssamband) mellan felet och den senare inträffade skadan. Underentreprenören hävdade att eftersom kranen för inkommande vatten hade lämnats öppen under en tid då lägenhetshuset stod obevakat så förelåg inte ett tillräckligt orsakssamband mellan underentreprenörens sätt att montera varmvattenberedaren och skadan, och att det därför inte förelåg någon skyldighet att ersätta försäkringsbolaget för försäkringsersättningen.

Hovrätten konstaterade dock – med hänvisning till skadeståndslagens förarbeten, rättspraxis och skadeståndsrättslig litteratur – att med adekvat kausalitet förstås ”att en inträffad skada för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter har framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet”. Domstolen noterade att det faktum att entreprenören hade lämnat kranen för inkommande vatten öppen inte var så extraordinärt eller oväntat att det uteslöt adekvat kausalitet mellan monteringen och vattenskadan. Med den utgångspunkten – och med hänvisning till att installationen varit avslutad och avsedd att vara trycksatt utan att behöva övervakas – menade hovrätten att det fanns ett tillräckligt samband mellan underentreprenörens montering och den inträffade skadan för att underentreprenören skulle ansvara för skadan.

Sammantaget bedömde hovrätten att underentreprenören hade en ersättningsskyldighet i förhållande till försäkringsbolaget. Underentreprenören ålades därför att utge ett belopp som motsvarande vad entreprenören hade haft rätt till om det istället hade varit denne som riktat kravet mot underentreprenören.

Kommentar

En av de mer intressanta delarna av domen är hovrättens resonemang kring det möte där entreprenören och underentreprenören tillsammans ”kollade på jobben”. Hovrätten menade att mötet kunde jämställas med en slutbesiktning, vilket innebar att underentreprenaden därmed var slutförd och efter mötet fick anses avlämnad. Domstolen nådde slutsatsen att mötet kunde jämställas med en slutbesiktning utifrån bland annat faktumet att underentreprenören inte hade mer arbete kvar att göra vid tidpunkten för mötet och att bolaget därför efter mötet slutfakturerade och fick betalt.

Detta är den andra domen på kort tid där rätten ansett att parterna har kommit överens om att entreprenaden skulle avlämnas på annat sätt än genom slutbesiktning. I den förra domen ansåg domstolen att parterna i enlighet med 7 kap. 12 § sista stycket ABT 06 hade avtalat om att avlämnandet av entreprenaden skulle genomföras på annat sätt än genom slutbesiktning. Domstolen baserade detta på bland annat faktumet att beställaren hade betalat slutfakturan för entreprenaden då den ansett att entreprenören hade utfört vad som skulle utföras.

Rättsfallen visar att en entreprenad under vissa förutsättningar kan komma att betraktas som slutförd och avlämnad även om någon formell slutbesiktning i enlighet med ABT 06 eller AB 04 inte har genomförts. En lärdom från den nu aktuella domen är att den part som vill genomföra ett liknande möte men minska risken att det jämställs med en slutbesiktning möjligen i samband med mötet skulle kunna klargöra att den inte anser att mötet ska likställas med en slutbesiktning och att den förväntar sig att en ”riktig” slutbesiktning kommer att genomföras framöver. Som båda rättsfallen visar bör dessutom en beställare i en entreprenad som inte slutbesiktigats vara försiktig med att slå fast att entreprenaden i och för sig är avslutad samt att erlägga slutbetalning.

Avslutningsvis kan det nämnas att det vid underentreprenader kan vara klokt att avtala om AB-U 07 eller ABT-U 07. Dessa standardavtal är tänkta att modifiera AB 04 och ABT 06 för att bättre passa vid underentreprenader. Bland annat föreskrivs det i punkt 14 i avtalen att en slutbesiktning av underentreprenaden, om annat inte avtalats, verkställs genom motsvarande besiktning av beställarens entreprenad. Underentreprenaden slutbesiktigas alltså inte när arbetena är avslutade utan när den större entreprenaden besiktas. Det är mot denna bakgrund möjligt att Hovrätten för Nedre Norrland i nu aktuellt fall inte hade ansett att parternas möte var att jämställa med en slutbesiktning om parterna hade avtalat om att ABT-U 07 skulle tillämpas.

I en dom som nyligen meddelades av Hovrätten för Västra Sverige, mål nr T 6794-21, konstaterade rätten att det inte var visat att entreprenaden var behäftad med ett väsentligt fel trots att det fanns kakelplattor i flera badrum som saknade vidhäftning i den underliggande fästmassan.

Bakgrund till tvisten

Parterna i målet ingick under 2007 ett avtal om uppförande av ett bostadshus i Göteborg. Entreprenaden var en totalentreprenad där ABT 94 var tillämplig.

Entreprenaden godkändes genom slutbesiktning 2009 och garantitiden löpte ut under 2011. Efter garantitiden löpt ut började beställaren misstänka fel i byggnadens badrum. Beställaren noterade bland annat så kallade bomljud, vilket är ljud som kan uppstå vid bristande vidhäftning mellan kakelplattan och den underliggande fästmassan när man knackar på plattan.

I den aktuella tvisten gjorde beställaren gällande att vidhäftningen mellan kakel och underliggande fästmassa var otillräcklig i 26 av entreprenadens 49 badrum och toaletter. Entreprenören bestred ansvar för det påstådda felet.

Rättsliga förutsättningar – Entreprenörens ansvar efter garantitiden är begränsat 

Av ABT 94 följer att fel föreligger när del av en entreprenad inte utförts alls eller inte utförts på kontraktsenligt sätt. Motsvarande definition av fel finns även i ABT 06. Vid en totalentreprenad har entreprenören som utgångspunkt ett funktionsansvar, vilket innebär att entreprenören ansvarar för att projektet uppfyller de funktioner som kontraktshandlingarna föreskriver.

Enligt såväl ABT 94 som ABT 06 ansvarar entreprenören för fel som framträder under garantitiden (se ABT 06 kap. 5 § 5 och ABT 94 kap. 5 § 6). Kortfattat innebär det att om beställaren påtalar ett fel under garantitiden åligger det i princip entreprenören att avhjälpa felet om denne inte kan visa att utförandet är kontraktsenligt eller göra sannolikt att felet beror på något förhållande på beställarens sida.

Efter utgången av garantitiden är entreprenörens ansvar däremot begränsat till väsentliga fel. För att ansvar ska bli aktuellt krävs, utöver att felet är väsentligt, även att felet har sin grund i entreprenörens vårdslöshet (se ABT 06 kap. 5 § 6 och ABT 94 kap 5 § 7). Till skillnad från vad som gäller under garantitiden är det alltså beställaren som måste visa att entreprenören ansvarar för felet (det vill säga att ett väsentligt fel föreligger samt att det har sin grund i entreprenörens vårdslöshet).

Vid bedömningen av om ett fel är väsentligt ska hänsyn bland annat tas till felets omfattning i förhållande till entreprenadens omfattning, vilken skada som uppkommit eller som befaras uppkomma samt kostnaden för att avhjälpa felet. Även vissa mindre återkommande fel av liknande slag (seriefel) kan sammantaget tala för att ett väsentligt fel föreligger.

Prövningen om det förelåg ett fel

I målet  hävdade beställaren att entreprenören varit vårdslös då konstruktionen inte följt svensk standard och inte var fackmässigt utförd. Beställaren gjorde gällande att entreprenören borde ha följt kraven på vidhäftningsgrad i gällande branschstandard vid utförandet av badrummen, trots att det inte uttryckligen framgick av kontraktshandlingarna att standarden skulle följas. Både hovrätten och tingsrätten konstaterade dock att det inte följde av parternas avtal att vidhäftningen mellan kakelplattor och den underliggande fästmassan skulle uppgå till en specifik grad. Däremot noterade tingsrätten att avtalet måste förstås på så sätt att parterna förutsatt att kaklet skulle ha en viss vidhäftning i underliggande fästmassa under badrummens förväntade livslängd, så att kaklet fyller sin funktion bland annat som ytskikt och skydd för underliggande tätskikt. Båda instanser fann att fel skulle anses föreligga vid obefintlig vidhäftning mellan kakel och fästmassa, det vill säga om kakelplattan endast hålls uppe med hjälp av omkringliggande fog.

Beställaren hade i målet presenterat omfattande utredning avseende förekomsten av bomljud i de badrum som var föremål för tvist. Utredningen var dock inte entydig beträffande omfattningen av bomljud och gav heller inte något tydligt svar på orsaken till bomljuden. Det fanns bland annat möjliga alternativa förklaringar till bomljuden.

Beställaren hade bland annat genomfört förstörande provtagning i fyra badrum för att undersöka vidhäftningen mellan kakelplattorna och den underliggande fästmassan. Vid den provtagningen framkom det att det helt saknades vidhäftning mot underliggande fästmassa vid de plattor där det tidigare noterats bomljud. Både hovrätten och tingsrätten ansåg att resultatet visserligen utgjorde en indikation på att även andra kakelplattor med bomljud kunde sakna vidhäftning, men att dessa provtagningar inte kunde ligga till grund för någon generell slutsats om orsaken till de bomljud som noterats.

Hovrätten och tingsrätten kom således till slutsatsen att det var visat att det fanns, i viss men okänd omfattning, kakelplattor i de omtvistade badrummen som helt saknade vidhäftning i den underliggande fästmassan. Det förelåg således fel i entreprenaden.

Eftersom felet framträtt efter garantitidens utgång krävdes det dock att felet var väsentligt för att entreprenören skulle ansvara för det.

Prövningen om felet var väsentligt

Såväl hovrätten som tingsrätten fann att det mot bakgrund av utredningen inte gick att dra några närmare slutsatser om i vilken utsträckning de noterade bomljuden berodde på avsaknad av vidhäftning mellan kakelplattorna och den underliggande fästmassan. Felet kunde därför inte anses som väsentligt enbart med hänsyn till dess omfattning.

Båda instanserna fann även att beställaren inte visat att det förelåg en förhöjd risk för skador i framtiden. Med hänsyn till att omfattningen av felet var oklar – och att det i flera badrum inte fanns anledning till annat än en delreperation av kaklet – fann hovrätten inte heller att kostnaden för att avhjälpa felet talade för att det skulle bedömas som väsentligt.

Såväl hovrätten som tingsrätten konstaterade således att beställaren inte visat att entreprenaden var behäftad med ett väsentligt fel. Entreprenören ansågs därför inte ansvara för felet.

Kommentarer

Rättsfallet rör visserligen det gamla avtalet ABT 94, men de aktuella bestämmelserna om ansvar efter garantitidens utgång är likalydande i ABT 06. Domen kan sägas illustrera de svårigheter som en beställare ställs inför vid fel efter garantitiden. Beställaren måste i så fall bland annat visa att felet är väsentligt. Som avgörandet indikerar ska väsentlighets­bedömningen ske med utgångspunkt i vilka konsekvenser felet kan anses medföra, särskilt när omfattningen av felet i sig inte medför att felet är att bedöma som väsentligt.

Det kan dessutom nämnas att varken hovrätten eller tingsrätten tog någon hänsyn till branschstandarder vid bedömningen av om fel förelåg, eftersom parterna inte uttryckligen avtalat om en viss standard. Rätten har således gjort en snäv avtalstolkning, vilket visar på vikten av att noga ange vad som ska anses utgöra avtalsinnehåll.

Till följd av rättens avtalstolkning kunde fel endast anses föreligga vid obefintlig vidhäftning mellan kakel och den underliggande fästmassan. Om parterna avtalat om en specifik vidhäftningsgrad hade utgången kunnat bli en annan avseende omfattningen av felet vilket även hade kunnat ha betydelse för väsentlighetsbedömningen.

Som framgår av rättsfallet är det flera faktorer som är av relevans för väsentlighets­bedömningen. Detta innebär att det ofta är svårt att avgöra om ett visst fel är väsentligt eller inte. De parter som vill ha en mer förutsebar väsentlighetsbedömning kan välja att ange i avtalet när ett fel ska anses vara väsentligt (till exempel att ett fel ska anses väsentligt om kostnaden för att avhjälpa felet och eventuella följdskador överstiger ett visst belopp).

Det är många frågor som dyker upp när ens avtalspart har försatts i konkurs. En första fråga brukar vara om konkursboet har rätt att träda in i pågående entreprenadavtal och vad detta egentligen innebär. Vad gäller om konkursboet vill träda in i avtalet? Vad händer om konkursboet inte vill träda in? Vi reder ut vad som gäller i den andra delen av vår artikelserie om konkurser i entreprenadförhållanden.

Konkursboets fortsatta drift av konkursbolagets verksamhet

I samband med att ett bolag försätts i konkurs övergår bolagets tillgångar till ett konkursbo och en eller flera konkursförvaltare utses för att ta hand om skötseln av konkursboet. Bolaget i konkurs och dess företrädare förlorar alltså i samband med konkursbeslutet all rätt att bestämma över bolagets tillgångar. Om bolaget i konkurs ändå skulle rättshandla (det vill säga till exempel ingå avtal eller ge bort egendom) är dessa handlingar som huvudregel inte giltiga.

Konkursförvaltarens uppgift är att tillvarata samtliga borgenärers kollektiva intresse samt vidta de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av konkursboet (7 kap. 8 § konkurslagen). Konkursförvaltaren kan bland annat välja att driva vidare konkursbolagets rörelse för att på så sätt förhoppningsvis få in pengar som kan delas ut till borgenärerna (8 kap. 2 § konkurslagen). Som ett steg i att driva rörelsen vidare kan konkursboet välja att inträda i konkursbolagets avtal. Är det en beställare eller entreprenör i ett pågående entreprenadavtal som försatts i konkurs kan konkursboet alltså välja att träda in i avtalet.

I en konkurs behöver man skilja mellan konkursfordringar (som konkursbolaget är betalningsskyldigt för) och massafordringar (som konkursboet är betalningsskyldigt för). Massafordringar ska betalas av konkursboet innan boets återstående medel betalas ut till de borgenärer som har konkursfordringar. De borgenärer som har massafordringar har med andra ord företräde framför de borgenärer som har konkursfordringar.

En nästintill oundviklig konsekvens av att rörelsen drivs vidare är att konkursförvaltaren ingår nya förpliktelser för konkursboets räkning och att massafordringar därmed uppstår. Om konkursboet också väljer att inträda i konkursbolagets avtal så medför det också att motpartens konkursfordringar gentemot konkursbolaget ”upphöjs” till att bli massafordringar. Uppstår så pass stora massafordringar (och andra kostnader i konkursen) att konkursboet inte klarar av att betala dem finns det en risk att även konkursboet försätts i konkurs. Detta är naturligtvis något en konkursförvaltare vill undvika, vilket innebär att förvaltare ofta är försiktiga med att driva vidare rörelsen och inträda i konkursbolagets avtal.

Vad händer om konkursboet träder in i ett pågående entreprenadavtal?

Om konkursboet väljer att inträda i ett avtal upphöjs som sagt motpartens samtliga befintliga fordringar avseende avtalet till massafordringar. I det fall det är en entreprenör som försätts i konkurs och konkursboet träder in i entreprenadavtalet ansvarar boet då också för att färdigställa den pågående entreprenaden. Det kan därför uppstå ytterligare nya massafordringar eftersom boet genom inträdandet tar över entreprenörens ansvar för exempelvis fel i entreprenaden och viten kopplade till färdigställandetiden samt deltider som inte kan hållas.

Det är tänkbart att konkursförvaltaren innan den träder in i avtalet försöker avtala bort ansvaret för garantifel och viten, för att minska antalet potentiella massafordringar. Här kan det finnas möjlighet för en beställare som är beredd att ta en större risk i projektet att gå med på en sådan uppgörelse i utbyte mot en nedsättning av entreprenadsumman.

Innan ett sådant avtal ingås är det dock viktigt att beställaren först kontrollerar om avtalet exempelvis inverkar på ställda säkerheter. Entreprenörer ställer till exempel ofta säkerhet för sina åtaganden i form av en fullgörandeförsäkring eller en bankgaranti. Vid bägge formerna av säkerheter åtar sig en tredje part att under vissa villkor fullgöra entreprenörens åtaganden enligt entreprenadavtalet om entreprenören inte kan eller vill göra detta. Ofta är säkerheterna accessoriska, vilket innebär att den tredje partens skyldighet mot beställaren förutsätter att entreprenören har motsvarande skyldighet mot beställaren. Det medför att om avtalsparterna exempelvis avtalat bort entreprenörens skyldighet att avhjälpa fel kan beställaren inte heller kräva att den tredje parten ska avhjälpa felen.

Om det å andra sidan är beställaren som försätts i konkurs kan det framstå som osannolikt att konkursboet väljer att inträda i ett pågående entreprenadavtal. Detta eftersom en beställares huvudsakliga förpliktelse i ett entreprenadavtal är att utge ersättning för entreprenörens utförande av entreprenadarbeten och konkursförvaltare ofta är försiktiga med att låta konkursboet belastas av massafordringar. I vissa situationer kan det dock finnas fördelar för konkursboet att inträda i entreprenadavtalet. Det kan exempelvis vara fallet om entreprenaden är nära ett färdigställande men det kvarstår fel som entreprenören ansvarar för att avhjälpa. I så fall kan det vara förmånligt för konkursboet att träda in i avtalet för att kunna göra gällande felpåföljder mot entreprenören. Om konkursboet inträder i avtalet ansvarar entreprenören för att avhjälpa fel i samma utsträckning som den gjorde gentemot beställaren före konkursutbrottet.

Vad händer om konkursboet inte inträder i avtalet?

Om konkursboet inte inträder i avtalet och någon säkerhet inte ställs ut kan motparten häva entreprenadavtalet (se 8 kap. 1 § p. 4 och 8 kap. 2 § p. 2 AB 04/ABT 06). I samband med att entreprenadavtal hävs uppstår ofta frågor om bland annat parternas kvarvarande skyldigheter gentemot varandra, skadestånd, hur de resterande kontraktsarbetena ska utföras och vem som egentligen äger materialet och utrustningen på arbetsplatsen. Hur sådana frågor kan hanteras är något vi kommer att behandla i nästa nyhetsbrev i vår sista del i denna artikelserie.

Strategisk prissättning och negativa à-priser har under en tid diskuterats i entreprenad- och upphandlingsrättsliga kretsar. I ett nytt avgörande har Högsta förvaltningsdomstolen kommit fram till att det är tillåtet för upphandlande myndigheter att begränsa anbudslämnarnas möjligheter att lämna negativa à-priser genom att införa obligatoriska krav som förbjuder sådana priser. Vi kommenterar avgörandet.

Om negativa à-priser

Vid upphandlingen av entreprenader kan kontraktssumman bestämmas genom exempelvis en konkurrensutsatt mängdförteckning. I så fall ska som huvudregel anbudslämnaren lämna à-priser för de arbeten som är upptagna i mängdförteckningen. Anbuden utvärderas därefter genom att anbudslämnarnas à-priser tillämpas på fiktiva mängder som angetts av beställaren i mängdförteckningen. På senare tid har det förekommit att anbud lämnas med negativa à-priser, vilket kortfattat innebär att entreprenören åtar sig att betala beställaren för att utföra ett visst arbete. Negativa à-priser har kritiserats, men det har varit oklart om upphandlingslagstiftningen tillåter upphandlande myndigheter att förbjuda dem.

I det aktuella avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen hade en myndighet upphandlat en entreprenad där kontraktssumman skulle bestämmas genom vissa à-priser. Av upphandlingsdokumentet framgick att myndigheten ställde ett obligatoriskt krav om att à-priser skulle överstiga eller vara lägst noll kronor. Med andra ord fick inget à-pris vara negativt. Den anbudsgivare som lämnat den lägsta totalsumman hade inkluderat ett negativt à-pris i sitt anbud. Anbudet förkastades därför av myndigheten. Anbudsgivaren överklagade beslutet och anförde i huvudsak att det inte var tillåtet för en upphandlande myndighet att ställa obligatoriska krav som förbjuder användandet av negativa à-priser.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolen är det tillåtet att förbjuda negativa à-priser

I avgörandet konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen inledningsvis att vid offentlig upphandling gäller som utgångspunkt att den upphandlande myndigheten är fri att bestämma vilka obligatoriska krav som den vill ställa i upphandlingen. Kraven måste dock utformas så att de är förenliga med de grundläggande principerna för offentlig upphandling (bland annat likabehandlingsprincipen som innebär att leverantörer i lika situationer ska behandlas lika) och med upphandlingslagstiftningen i övrigt.

Domstolen återgår därefter till tidigare avgöranden om huruvida en upphandlande myndighets begränsning av anbudslämnarnas fria prissättning varit förenlig med upphandlings­lagstiftningen. Bland annat refererar domstolen till HFD 2018 ref. 50 (det så kallade golvpris-målet) där den upphandlande myndigheten i upphandlingsdokumentet angett att anbud med ett timarvode för målare som var lägre än 350 kronor inte skulle antas eftersom det ansågs som oskäligt lågt. Högsta förvaltningsdomstolen fann att ett sådant golvpris stred mot likabehandlingsprincipen och bestämmelserna om onormalt låga anbud.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolen liknar det nu aktuella målet golvsprismålet på så sätt att upphandlingsdokumentet anger en lägsta nivå för hur pass låga priser som får offereras. Däremot föreligger det en skillnad mellan målen sett till att prisgolvet i nu aktuellt mål har satts till noll kronor och inte 350 kronor. Prisgolvet bedömdes därför endast begränsa anbudsgivarens möjlighet att erbjuda sig att betala beställaren för att få utföra arbetena. Enligt domstolen leder detta till en ökad transparens i prissättningen och ökar därmed också sannolikheten för att det är det i praktiken ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet som antas. Det obligatoriska priskravet bedömdes därför vara ett sätt att främja konkurrensen istället för att begränsa den. Mot denna bakgrund fann Högsta förvaltningsdomstolen att förbudet mot negativa à-priser inte stred mot likabehandlingsprincipen. Inte heller ansågs förbudet strida mot upphandlingslagstiftningen i övrigt. Den upphandlande myndigheten hade alltså rätt att förbjuda negativa à-priser.

Betydelsen av Högsta förvaltningsdomstolens dom

Negativa à-priser kan innebära ett förhållandevis stort risktagande för parterna till ett entreprenadavtal. Vanligtvis fungerar à-priser så att entreprenören får rätt till en viss bestämd ersättning för varje enhet arbete som entreprenören utför. Tillämpas negativa à-priser så är det istället beställaren som ska få betalt (av entreprenören) för varje enhet arbete som entreprenören utför.

Mängdökningar av ett arbete som prissatts negativt kan alltså leda till höga och oväntade kostnader för entreprenören. På motsvarande sätt kan mängdminskningar innebära att beställarens kostnad för entreprenaden ökar kraftigt eftersom den ”rabatt” som lämnats genom det negativa priset läggs tillbaka på den totala entreprenadsumman i takt med att arbetena avgår. Många beställare är ovilliga att behöva betala en entreprenör för arbeten som inte utförs.

Högsta förvaltningsdomstolens dom innebär inte något totalt förbud mot negativa à-priser. Om en upphandlande myndighet inte tagit med ett förbud mot negativa à-priser i upphandlingsdokumentet har anbudslämnarna fortfarande möjlighet att offerera negativa priser om de vill det. Domen har däremot tydliggjort att en upphandlande myndighet får förbjuda negativa à-priser genom att ange ett golvpris om noll kronor. Om myndigheten vill utnyttja denna möjlighet så måste det anges i upphandlingsdokumentet.

I ett beslut från december 2022 slog Högsta domstolen fast att en granne vars fastighet delar gräns med en bygglovsfastighet, men inte med det specifika område som bygglovet avser, inte hade rätt att överklaga bygglovet. Tidigare har en granne vars fastighet direkt angränsar till bygglovs­fastigheten (en så kallad rågranne) i princip ansetts ha automatisk rätt att överklaga ett bygglov.

Bakgrund

Det förekommer ofta att bygglovsprocessen försenar bygg- eller anläggningsprojekt. En av anledningarna till detta är att meddelade bygglov ofta överklagas av missnöjda grannar. Även i de fall där de som klagar inte har rätt i sak skapar själva överklagandeprocessen en osäkerhet i planeringen av det övergripande projektet och dess olika entreprenader.

Beslut om bygglov fattas av en kommunal byggnadsnämnd som består av folkvalda kommunpolitiker. Ett beviljat bygglov kan sedan överklagas till länsstyrelsen där kommunens beslut prövas av utsedda tjänstemän. Länsstyrelsens beslut kan i sin tur överklagas till mark- och miljödomstolen och sedan till mark- och miljööverdomstolen. Mark- och miljööverdomstolen är i de flesta fall sista instans, men i undantagsfall kan Mark- och miljööverdomstolen tillåta att dess dom överklagas till Hösta domstolen.

Ett överklagande av ett beviljat bygglov kan alltså skapa betydande förseningar eftersom varje instans kan behöva flera månader för att kunna meddela ett beslut. Därutöver kan instansernas tolkningar av de tillämpliga reglerna skilja sig från varandra, vilket innebär att det kan vara osäkert om ett bygglov faktiskt kommer att beviljas fram till det slutliga avgörandet. Frågan vem som har rätt att överklaga är därför väldigt viktig.

Tidigare praxis

Ett beslut i ett förvaltningsärende får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot (se 42 § förvaltningslagen (2017:900)). Bestämmelsen gäller även i fråga om överklagande av en byggnadsnämnds beslut om bygglov. Detta innebär kort sagt att den som vill överklaga ett beviljat bygglov måste vara tillräckligt påverkad av bygglovet.

Vad gäller grannar har det sedan länge funnits en fast praxis att rågrannar, alltså ägare till fastigheter som direkt gränsar till bygglovsfastigheten, alltid anses berörda av beslutet på det sätt som avses i 42 § förvaltningslagen. Med angränsande fastighet brukar man jämställa fastighet som bara är åtskild från bygglovsfastigheten genom en väg eller gata. På grund av denna praxis har domstolarna ofta inte prövat om en rågranne i praktiken blir påverkad av det beviljade bygglovet.

I rättsfallet RÅ 2005 ref. 36 har Högsta förvaltningsdomstolen (som enligt då gällande lagstiftning prövade frågan) även ansett att principen om rågrannes klagorätt gäller oavsett hur långt det är mellan platsen där den sökta åtgärden ska vidtas och rågrannens fastighet eller bostad.

Den aktuella fastigheten och prövningen i lägre instanser

I det nu aktuella målet (Ö 5766-1) bestod bygglovsfastigheten Sularpsängen 2:3 av flera områden (se kartskissen nedan, där områdena 1, 2 och 5 är markerade). Områdena delade inte en kontinuerlig fastighetsgräns, utan område 5 skildes från område 2 av en väg som inte ingick i fastigheten och område 2 skiljdes från område 1 genom ett några tiotal meter brett område som ingick i en annan fastighet.

Fastighetsägaren sökte bygglov för område 5 (mörkröd markering på kartskissen ovan), som byggnadsnämnden beviljade. Bygglovet överklagades av ägaren till en fastighet som endast angränsade till område 1 (den klagande grannens fastighet är blåmarkerad i kartskissen ovan och område 1 är markerad i ljusrött).

Länsstyrelsen ansåg inte att denna granne hade rätt att överklaga bygglovet. Mark- och miljödomstolen var av motsatt uppfattning medan Mark- och miljööverdomstolen delade Länsstyrelsens bedömning.

Eftersom frågan var av principiellt intresse beslutade Mark- och miljööverdomstolen att grannen fick överklaga beslutet till Högsta domstolen, vilket också skedde.

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen började med att slå fast att principen om rågrannes klagorätt inte ska utvidga den rätt att överklaga som följer av 42 § förvaltningslagen. Risken är annars att det förekommer omotiverade förseningar och fördyringar av byggprocessen. I stället slog Högsta domstolen fast att domstolarna i framtida fall bör ta ställning till om det finns typsituationer då principen om rågrannars rätt att överklaga inte bör tillämpas.

Vad Högsta domstolen nu har slagit fast är alltså att regeln om rågrannars klagorätt inte ska upprätthållas strikt utan att det kan finnas situationer där man kan ifrågasätta om bygglovet kan anses ”angå” en rågranne enligt 42 § förvaltningslagen.

En sådan typsituation är enligt domstolen när det – som i detta fall – rör sig om friliggande områden som skiljs åt av vatten eller mark som inte tillhör fastigheten och där det framstår som en slump att de olika områdena inte är olika fastigheter. Högsta domstolen slog fast att man i detta fall ska behandla varje friliggande område som en egen fastighet när man prövar vilka rågrannar som kan ha rätt att överklaga bygglovet. Med tillämpningen av denna princip beslutade Högsta domstolen att grannen i det aktuella fallet saknade klagorätt.

Högsta domstolens dom är av principiellt intresse eftersom den öppnar för att det skulle kunna finnas flera situationer där det kan ifrågasättas om en granne som rent tekniskt sett har en angränsande fastighet verkligen är berörd i tillräcklig omfattning för att denne ska anses ha rätt att överklaga bygglov. I sådana fall skulle grannfastighetsägares rätt att överklaga kunna begränsas, vilket skulle underlätta bygglovsprocessen.

Sammantaget är det sannolikt att vi framöver kommer att få se fler intressanta rättsfall om grannars klagorätt som bygger vidare på domen från Högsta domstolen.

Vilka problem kan uppstå vid användning av mellanhänder i byggprojekt? I ett färskt avgörande från Svea hovrätt ser vi exempel på en sådan mellanhandslösning som krävde att mellanhanden agerade självständigt gentemot sin avtalspart, men inte gjorde det. Konsekvensen blev att mellanhandens krav på skadestånd ansågs preskriberat.

Kort om mellanhandslösningar

Mellanhandslösningar används i vissa former av offentliga upphandlingar, till exempel vid upphandling av konsultförmedling. Beställaren ingår då ett avtal med en konsultförmedlare som agerar mellanhand och i sin tur ingår avtal med en eller flera konsulter. Beställaren har alltså endast en avtalsrelation med konsultförmedlaren och står inte i något avtalsförhållande med den konsult/de konsulter som konsultförmedlaren ingår avtal med.

För några år sedan uppmärksammade Konkurrensverket och Upphandlingsmyndigheten denna form av mellanhandslösningar, som går ut på att en mellanhand köper varor, tjänster eller byggentreprenader från en säljare och säljer dessa vidare till en köpare. Myndigheterna konstaterade att upplägget kan vara bra, till exempel för att det kan effektivisera inköpsprocessen, men att det vid strategiskt viktiga inköp kan finnas fördelar med att ha en direkt avtalsrelation med den konsult eller dylikt som faktiskt utför tjänsten.

Bakgrund till tvisten och tingsrättens prövning

En beställare hade ingått ett ramavtal med en konsultförmedlare om leverans av konsulttjänster. Beställaren avropade ett projekteringsuppdrag från avtalet med konsultförmedlaren som i sin tur åtog sig att anlita konsulter för uppdraget. Konsultförmedlaren ingick därför ett avtal med ett konsultbolag. Det fanns alltså inget avtal mellan beställaren och konsultbolaget, utan konsultförmedlaren var den som förmedlade beställarens uppdrag vidare till konsultbolaget. Konsultförmedlarens avtal med beställaren och konsultbolaget var i huvudsak spegelvända och för båda avtalen gällde ABK 09.

Konsultbolaget levererade så småningom bygghandlingar till projektet. Beställaren ansåg att bygghandlingarna var bristfälliga och felaktiga vilket lett till stora tidsmässiga och ekonomiska konsekvenser för beställaren. Beställaren väckte talan mot konsultförmedlaren i juli 2019 och begärde att konsultförmedlaren skulle utge skadestånd motsvarande cirka 5 miljoner kronor till beställaren. Konsultförmedlaren väckte i sin tur talan mot konsultbolaget och begärde att konsultbolaget skulle utge motsvarande belopp till konsultförmedlaren för det fall tingsrätten fann att konsultförmedlaren var skadeståndsskyldig gentemot beställaren.

Under handläggningen av målen i tingsrätten invände konsultbolaget att konsultförmedlarens talan var preskriberad, dvs. att rätten att göra anspråk på skadestånd enligt 5 kap. 6 § ABK 09 hade gått förlorad eftersom kravet inte framställts i rätt tid. Konsultförmedlaren och beställaren var dock överens om att beställarens skadeståndskrav mot konsultbolaget framställts inom preskriptions­fristen. På begäran av parterna prövade tingsrätten i en så kallad mellandom om konsultförmedlarens krav mot konsultbolaget var för sent framställt. Tingsrätten kom fram till att rätten att framställa skadestånd inte gått förlorad.

Tingsrätten gick därefter vidare och prövade i en slutlig dom om konsultförmedlaren ansvarade gentemot beställaren och konsultbolaget gentemot konsultförmedlaren för de påstått bristfälliga handlingarna. Vår sammanfattning av tingsrättsdomen går att läsa här.

Frågan om konsultförmedlarens krav mot konsultbolaget var preskriberat

Tingsrättens domar överklagades till hovrätten i vissa delar av både konsultbolaget och konsultförmedlaren. Hovrätten har nyligen meddelat dom i målet (mål nr T 6836-21).

Den mest intressanta frågan i hovrätten var om konsultförmedlaren förlorat rätten att framställa anspråk på skadestånd mot konsultbolaget. Som angetts ovan var beställaren och konsultförmedlaren överens om att beställaren hade framställt krav på skadestånd i rätt tid, medan konsultbolaget ansåg att konsultförmedlaren framställt kravet för sent. Hovrätten skulle således endast pröva om konsultförmedlarens krav mot konsultbolaget var preskriberat, inte om beställarens krav mot konsultförmedlaren var preskriberat.

Konsultförmedlaren hade i det aktuella fallet påstått att ett meddelande som skickats från beställaren till såväl konsultförmedlaren som konsultbolaget utgjort ett preskriptions­avbrytande meddelande enligt 5 kap. 6 § ABK 09. Konsultförmedlaren hade alltså inte riktat något eget krav mot konsultbolaget.

Konsultförmedlaren påstod att parterna hade kommit överens om att beställaren och konsultbolaget skulle hantera krav på skadestånd direkt mellan varandra, utan konsultförmedlarens inblandning. Detta var inget som konsultförmedlaren lyckades bevisa. Konsultförmedlaren lyckades inte heller visa att konsultbolaget på något annat sätt skulle ha godtagit en sådan ordning eller blivit bunden av sitt agerande genom passivitet. Hovrätten konstaterade att det inte heller förelåg någon intressegemenskap mellan beställaren och konsultförmedlaren som gav konsultförmedlaren rätt att tillgodoräkna sig beställarens meddelande som sitt eget krav mot konsultbolaget. Sammanfattningsvis kom hovrätten fram till att konsultförmedlarens rätt att göra gällande anspråk på skadestånd mot konsultbolaget hade gått förlorad enligt 5 kap. 6 § ABK 09 eftersom konsultförmedlaren inte inom föreskriven tid på egen hand framställt ett skadeståndskrav.

Även om konsultförmedlaren kunde ha tillgodoräknat sig beställarens meddelande ansåg hovrätten att meddelandet inte var tillräckligt konkret och tydligt för att bryta preskriptionen. Ingenstans i meddelandet angavs att ett anspråk på skadestånd riktades mot konsultbolaget. I denna del hänvisade hovrätten bland annat till vad Högsta domstolen uttalat om preskriptionsregler i standardavtal – ett preskriptionsavbrytande meddelande måste ange ett huvudsakligt händelseförlopp och den skadelidande måste klargöra att han eller hon har ett anspråk till följd av detta. Vidare hänvisade hovrätten till den entreprenadrättsliga litteraturen där det sagts att krav på skadestånd ska framställas konkret så att det klart framgår att det är fråga om ett skadeståndskrav. 

Några lärdomar av hovrättens dom

Hovrättsdomen belyser ett problem med användandet av mellanhänder såsom konsultförmedlare, nämligen att konsultförmedlaren som utgångspunkt inte kan tillgodoräkna sig beställarens meddelande mot konsultbolaget som ”sitt eget”. Den som agerar som konsultförmedlare måste alltså vara noga med att framställa krav mot sina avtalsparter på egen hand, om inte parterna har avtalat om en annan ordning. Om konsultförmedlaren inte gör det riskerar ansvaret för konsultbolagets fel att slutligen landa hos konsultförmedlaren som då kan bli skadeståndsskyldig gentemot beställaren utan att kunna rikta kravet vidare.

I det aktuella målet var parterna överens om att beställarens krav till konsultförmedlaren var ett korrekt skadeståndskrav framställt i rätt tid. I andra, liknande situationer kan det dock finnas en risk att det istället är beställaren som inte ansetts ha framställt krav mot konsultförmedlaren i rätt till (till exempel om beställaren skickat kravet direkt till konsultbolaget). Som nämnts i artikelns inledning kan det vid strategiskt viktiga inköp kan finnas fördelar med att ha en direkt avtalsrelation med den konsult som faktiskt utför tjänsten, istället för att träffa ett avtal med en konsultförmedlare som i sin tur träffar ett separat avtal med konsulten. Det är i så fall ofta tydligare vem som ansvarar mot vem, och vem som ska stå som avsändare och mottagare på olika former av meddelanden.

En ytterligare lärdom från domen är att den som vill nyttja mellanhandslösningar, men minska risken för de problem som angetts ovan, måste vara tydligare i sin avtalsskrivning.

Enligt 6 kap. 3 § AB 04/ABT 06 kan avtalade priser ändras under vissa extraordinära förutsättningar, bland annat vid vissa onormala prisförändringar. Frågan om när avtalade priser ska kunna ändras har de senaste åren diskuterats med ökad intensitet, då priserna för material ökat på grund av covid-19-pandemin, Rysslands invasion av Ukraina samt de senaste månadernas generella räntehöjningar och inflationsökningar. 6 kap. 3 § AB 04/ABT 06 är dock komplex och det krävs att flera olika förutsättningar är uppfyllda för att ett avtalat pris ska kunna ändras med stöd av bestämmelsen.

Bestämmelsens ordalydelse och de olika leden i prövningen

Den aktuella bestämmelsen återfinns som sagt i 6 kap. 3 § i AB 04 och ABT 06. Bestämmelsen är likadant formulerad i de båda avtalen;

”Avtalat pris skall ändras med hänsyn till dels kostnadsändring på grund av myndighets åtgärd, dels kostnadsändring som är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, dels kostnadsändring som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden. Ändring av det avtalade priset skall dock ske endast om kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkar hela kostnaden för entreprenaden.”

Något förenklat innebär bestämmelsen att entreprenören i ett första led behöver visa att det finns en kostnadsförändring och att den är orsakad av någon av de omständigheter som räknas upp i bestämmelsen, för att därefter i ett andra led också visa att kostnadsförändringen varit oförutsebar samt att den väsentligt påverkat kostnaderna för hela entreprenaden. Bedömningen av om bestämmelsen kan tillämpas måste därför göras i flera steg.

Onormala prisförändringar avseende material

Det är tre kostnadsändrande omständigheter som kan leda till att bestämmelsen aktualiseras; ”myndighets åtgärd”, ”krig eller annat krisförhållande med liknande effekt” samt ”onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden”.

Vi fokuserar i denna artikel på den sista omständigheten, ”onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden”. Prövningen av denna omständighet handlar till stor del om att identifiera vad som är att betrakta som en onormal prisförändring, snarare än att peka ut något särskilt skäl som orsakat prisförändringen.

För att kunna bedöma om avtalat pris ska kunna ändras på grund av onormala prisförändringar behöver man alltså skapa sig en klar bild om när en normal prisförändring övergår till att bli onormal. Att avgöra var den gränsen går är svårt, varje materialprisökning som är större än den genomsnittliga prisökningen är inte en onormal prisförändring. En genomsnittlig prisökning är ju per definition ett medelvärde av både högre och lägre prisökningar under en viss tidsperiod, vilket innebär att vissa ökningar över genomsnittet borde anses vara normala. Dessutom kan vissa större prisökningar vara motreaktioner på tidigare onormala prisfall (det vill säga endast är normala korrektioner av alltför låga tidigare priser).

Slutligen är det också viktigt att notera att omständigheten endast är avsedd att träffa allmänna onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden. Det innebär för det första att om entreprenören har ingått ett avtal med en viss leverantör som kraftigt höjer sina priser på ett sätt som avviker från marknaden i stort så får entreprenören bära risken för detta. För det andra innebär det att endast ändringar av materialpriserna omfattas av den tredje omständigheten i 6 kap. 3 § AB 04/ABT 06. Den entreprenör som vill ändra ett avtalat pris på grund av exempelvis att energipriserna ökat måste istället visa att någon av de två första omständigheterna i bestämmelsen är tillämpliga.

Kostnadsändringen ska vara oförutsebar

Vid bedömningen av vad som är en oförutsebar kostnadsändring är det tidpunkten för avtalets ingående som är relevant. Den fråga som bör besvaras är således; Vad borde entreprenören ha räknat med när denne ingick avtalet med beställaren?

Det betyder att förutsebarheten behöver prövas i varje enskilt fall, där det ligger på entreprenören att redogöra för varför den aktuella kostnadsändringen är oförutsebar. Begreppet ”oförutsebar” innebär att kostnadsökningen objektivt sett inte ska ha varit möjlig att förutse. Det räcker alltså inte att den enskilda entreprenören inte förutsåg kostnadsökningen.

Kostnadsändringen ska vara väsentlig

För att en entreprenör ska ha rätt till ytterligare ersättning måste också hela kostnaden för entreprenaden väsentligt påverkas. Redan av ordalydelsen i 6 kap. 3 § i AB 04 och ABT 06 följer alltså att kostnadsändringen måste vara av en viss storlek. Eftersom bestämmelsen inte ger någon ytterligare ledning kring vad som är en väsentlig påverkan är det osäkert vad som ska anses vara en väsentlig kostnadsändring. Bedömningen behöver sannolikt göras utifrån förutsättningarna i den enskilda entreprenaden.

Prisförändringen

Om den nu genomgångna bedömningen resulterar i att 6 kap. 3 § i AB 04 och ABT 06 ska tillämpas så följer det av bestämmelsen att det avtalade priset ska ändras. Det framkommer dock inte av bestämmelsen hur det avtalade priset ska ändras. Detta innebär sannolikt att entreprenören ska anses ha rätt till ett skäligt belopp. Vad som är ett ”skäligt belopp” behöver också avgöras utifrån förutsättningarna i den enskilda entreprenaden.

Även i detta led i prövningen är det entreprenören som måste beskriva och bevisa kostnadsökningens ekonomiska påverkan med konkreta underlag. Det innebär att entreprenören måste lägga fram bevis bland annat för den verkliga kostnaden som orsakats av den aktuella kostnads­ändringen.

Sammanfattning

6 kap. 3 § i AB 04 och ABT 06 är en komplex bestämmelse som ställer höga krav på den entreprenör som vill få igenom en ändring av entreprenadens avtalade pris på grund av onormala prisförändringar. Lyckas entreprenören visa att bestämmelsen är tillämplig finns möjlighet att få kompensation för den kostnadsändring som det är fråga om upp till en viss – skälig – nivå. Eftersom det är svårt att förutse vad en domstol eller skiljenämnd skulle döma ut i kronor och ören är det bästa för båda sidor ofta att beställaren och entreprenören når en samförståndslösning om vad som är en rimlig ersättning utifrån förutsättningarna i entreprenaden.

I en ny artikelserie om konkurser kommer vi att berätta om vilken påverkan konkurser kan ha i entreprenadrättsliga sammanhang. Vår första artikel i serien innehåller en kort introduktion till ämnet konkurser och vi kommer även att tipsa om tre saker som man bör tänka på när ens motpart går i konkurs.

När ett bolags intäkter minskar eller kostnader ökar så kan bolaget hamna i en situation där det inte längre klarar av att betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning. Om denna oförmåga inte endast är tillfällig så är bolaget på obestånd (insolvent). Om ett bolag hamnar på obestånd så kan det försättas i konkurs på ansökan av bolaget eller någon av bolagets borgenärer (de som bolaget har skulder till).

En ansökan om konkurs ska prövas av tingsrätten som första instans. Det är också tingsrätten som beslutar om att tillsätta en konkursförvaltare. Genom konkursbeslutet övergår bolagets tillgångar till konkursboet (som är en annan juridisk person än det konkursutsatta bolaget).  Det är konkursförvaltarens roll att bland annat utreda vilka tillgångar som finns i konkursboet och besluta om hur dessa ska fördelas mellan bolagets borgenärer. Konkursförvaltaren har också möjlighet att utnyttja tillgångarna i konkursboet och kan på så sätt under vissa förutsättningar driva vidare det konkursutsatta bolagets verksamhet genom konkursboet.

3 saker att tänka på vid motpartens konkurs

1. Kontrollera och använd avtalade säkerheter

Ibland framgår det av entreprenadkontraktet att entreprenören eller beställaren ska ställa ekonomisk säkerhet för sina förpliktelser. Det kan i sådana fall vara fråga om exempelvis en bank- eller moderbolagsgaranti. Om sådan säkerhet finns så bör den tas i anspråk omgående genom att du kontaktar den aktör som har ställt ut garantin.

2. Kontakta konkursförvaltaren

Hör av dig till konkursförvaltaren direkt och ta reda på om det finns något intresse från förvaltarens sida att låta konkursboet träda in i konkursbolagets avtal samt begär i så fall att konkursboet ställer betryggande säkerhet för fullgörandet av entreprenaden. Om konkursboet inte lämnar sådan säkerhet stadgar 8 kap. 1 och 2 §§ AB 04/ABT 06 att man har rätt att häva avtalet.

Om konkursboet träder in i avtalet innebär det att konkursboet tar på sig ansvaret för kontraktets fullgörande. Vi kommer längre fram i denna artikelserie att utveckla hur detta fungerar och redogöra för vilka rättigheter/skyldigheter man har som motpart när det gäller konkursboets inträde i ett redan pågående entreprenadavtal.

3. Anmäl fordringskrav

Det är viktigt att inte glömma att framställa de krav man har till konkurs­förvaltaren. Om det visar sig att kraven ändras längre fram så kan man justera beloppen i det fortsatta konkursförfarandet.

I ett första skede brukar beställarens krav främst avse fel i entreprenaden eller förseningsvite, medan entreprenörens krav brukar avse utestående ersättning för entreprenaden. Om avtalet hävs på grund av konkursen kan beställarens krav även avse kostnader för att färdigställa entreprenaden samt för den skada hävningen i övrigt åsamkar beställaren (se 8 kap. 6 § AB 04/ABT 06). För entreprenören finns motsvarande möjlighet att efter hävning framställa krav avseende ersättning för utfört arbete samt annan skada som hävningen åsamkar entreprenören (se 8 kap. 7 § AB 04/ABT 06). Vi kommer att titta närmare på frågan om hävning vid konkurs i en av de kommande artiklarna i denna artikelserie.

Om man som beställare har fler pågående projekt med samma entreprenör är det också bra att komma ihåg att det finns en rätt enligt 6 kap. 16 § AB 04/ABT 06 att kvitta fordringar mellan olika entreprenader. Om det exempelvis föreligger en mängd större fel i en av entreprenaderna kan beställaren kvittningsvis innehålla medel motsvarande den beräknade felavhjälpandekostnaden för de felen och kvitta det mot ersättning som entreprenören är berättigad till i en annan entreprenad.

Sammanfattning

Det är mycket att tänka på när en kontraktspart gått i konkurs. Tre viktiga moment är alltid att:

1) Nyttja eventuellt ställda säkerheter

2) Kontakta konkursförvaltaren och begära betryggande säkerhet för avtalets fullgörande

3) Framställa krav

Oavsett om entreprenadavtalet hävs på grund av motpartens konkurs eller inte, så behöver man som part se över sina krav och framställa dessa till motparten. Det är även viktigt att utreda entreprenadens status och fastställa vilka arbeten som kvarstår, för att fastställa vilka krav som kan riktas mot konkursboet. Vi kommer i följande artiklar i artikelserien fördjupa oss i vissa av de frågor som dyker upp vid en entreprenörs eller beställares konkurs och reda ut de största frågetecknen kring hur man som motpart bör agera i en sådan situation.

Slutligen kan det, beroende på vad det är för typ av entreprenad, också finnas skäl att kontakta ens konkursade avtalsparts övriga avtalsparter (till exempel den konkursade entreprenörens underentreprenörer) för att försöka komma överens om hur situationen kan lösas och problemen kan minskas. Vi har behandlat detta i en tidigare artikel om motpartens konkurs.

I en dom meddelad av Svea hovrätt den 30 november 2022, mål nr T 795-21, hade hovrätten att ta ställning till om krav på skadestånd hade framställts i rätt tid. Det aktualiserade i sin tur frågan om den aktuella entreprenaden kunde anses godkänd och avlämnad trots att någon slutbesiktning inte genomförts.

Bakgrunden till tvisten

De tvistande parterna var försäkringsbolagen Länsförsäkringar Göteborg och Bohuslän (”Länsförsäkringar”) och Trygg-Hansa Försäkring filial (”Trygg-Hansa”), där Länsförsäkringar försäkrat fastighetsägaren Chalmersfastigheter AB (”Chalmersfastigheter”) och Trygg-Hansa försäkrat entreprenadbolaget Energifasader Väst AB (”Energifasader”).

Chalmersfastigheter hade ingått avtal med Energifasader avseende arbeten med byte av solskydd i en av Chalmersfastigheters byggnader, ett arbete som skulle utföras i enlighet med ABT 06. När en underentreprenör till Energifasader utförde sina arbeten inträffade den 26 juli 2016 en vattenskada till följd av att underentreprenören kom åt byggnadens sprinklersystem med en saxlift. Stora mängder vatten läckte ut med skador som följd.

Parterna var överens om att Energifasader var ansvarigt för sin underentreprenörs agerande samt att Länsförsäkringar hade rätt att rikta ett så kallat direktkrav mot Trygg-Hansa.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten konstaterade inledningsvis att enligt 5 kap. 21 § ABT 06 ska anspråk på skadestånd avseende skada som framträtt under entreprenadtiden framställas skriftligen till motparten senast tre månader efter entreprenadtidens utgång. Enligt samma bestämmelse är anspråk på skadestånd förfallet om det inte framställs skriftligen i rätt tid. Tingsrätten noterade även att ”entreprenadtiden” definierats i ABT 06 som tiden från entreprenadens påbörjande t.o.m. den dag då entreprenaden är godkänd. Eftersom fristen för framställande av anspråk på skadestånd börjar löpa vid entreprenadtidens slut behövde tingsrätten alltså ta ställning till vid vilken tidpunkt entreprenadtiden avslutades, för att därefter pröva om kravet framställts i rätt tid.

Tingsrätten slog fast att det inte kunde anses utrett att någon slutbesiktning ägt rum eller att entreprenaden godkänts vid en sådan slutbesiktning. Domstolen konstaterade sedan att entreprenaden i vart fall i samband med att Chalmersfastigheter erlade slutbetalning i november 2016 måste anses ha blivit godkänd.

Vid den därpå följande bedömningen av när kravet hade framställts prövade tingsrätten om ett e‑postmeddelande från Länsförsäkringar till Trygg-Hansa som skickats den 28 juli 2016 skulle anses vara ett korrekt framställt skadeståndskrav. Tingsrätten noterade att det inte var klarlagt att den part som tagit emot e-postmeddelandet, Trygg-Hansa, hade rätt att ta emot anspråk på skadestånd för Energifasaders räkning. Inte heller hade Länsförsäkringar i e-postmeddelandet klargjort att Chalmersfastigheter gjorde gällande ett krav på skadestånd mot Energifasader eller grunden för det kravet. E-postmeddelandet, menade tingsrätten, framstod snarare som en beskrivning av den praktiska hanteringen av skadeärendet försäkringsbolagen emellan än som ett anspråk på skadestånd. Mot den nu beskrivna bakgrunden kunde e-postmeddelandet inte anses utgöra ett anspråk på skadestånd.

Avslutningsvis konstaterade tingsrätten kort att det e-postmeddelande som Länsförsäkringar skickade den från den 13 november 2017 ostridigt innehöll ett krav på skadestånd mot Energifasader och Trygg-Hansa – men att det anspråket framställts för sent och därmed förfallit. Således ogillades Länsförsäkringars talan.

Hovrättens bedömning

Hovrätten anförde inledningsvis att den – med några tillägg – anslöt sig till tingsrättens bedömning.

Hovrätten fastslog vidare att det väsentliga momentet för entreprenadtidens utgång är entreprenadens godkännande, och att reglerna för detta återfinns i 7 kap. 12 § ABT 06. Hovrätten konstaterade att enligt bestämmelsen i fråga kan en entreprenad godkännas i samband med slutbesiktning, men också att det inte finns något krav på att en slutbesiktning har genomförts eller borde ha genomförts för att ett godkännande av entreprenaden ska anses ha skett. En entreprenad kan nämligen genom avtal godkännas på andra sätt menade hovrätten, och hänvisade till sista stycket i 7 kap. 12 § ABT 06.

Därefter vände hovrätten blicken mot hur parterna faktiskt hade agerat, och kunde då konstatera att företrädare för Chalmersfastigheter i förhör uppgett att Chalmersfastigheter i samband med slutbetalningen i november 2016 ansåg att Energifasader hade utfört vad som skulle göras, varför slutbetalning skedde. I och med betalningen i november 2016 bedömde Chalmersfastigheter också att entreprenaden var avslutad.

Vidare konstaterade hovrätten att Energifasader vid tidpunkten för slutbetalningen hade lämnat entreprenaden samt att varken Chalmersfastigheter och Energifasader eller deras respektive försäkringsbolag hade haft någon kontakt förrän i november 2017, då Chalmersfastigheter genom Länsförsäkringar framställde krav mot Energifasader och Trygg-Hansa.

Parternas agerande enligt vad som nu återgivits, menade hovrätten, innebar att de i enlighet med 7 kap. 12 § sista stycket ABT 06 hade avtalat om att avlämnande av entreprenaden skulle genomföras på annat sätt än genom slutbesiktning. När Chalmersfastigheter erlade slutbetalning i november 2016 var alltså förutsättningarna för godkännande enligt avtalet uppfyllda. Enligt domstolen inträffade alltså entreprenadtidens utgång i samband med slutbetalningen.

Därefter anförde hovrätten kort dels att den instämde i tingsrättens bedömning att e-postmeddelandet den 28 juli 2016 inte kunde anses utgöra ett anspråk på skadestånd, dels att kravet som framställdes den 13 november 2017 hade framställts för sent. Hovrätten fastställde därför tingsrättens domslut.

Kommentar

Det som får anses vara mest intressant i hovrättens domskäl är att domstolen lägger vissa ageranden och bedömningar hos parterna till grund för konstaterandet att parterna enligt 7 kap. 12 § sista stycket ABT 06 hade träffat avtal om att avlämnande av entreprenaden skulle genomföras på annat sätt än genom slutbesiktning. Domstolen verkar alltså ha föredragit att konstruera ett nytt avtal utifrån parterna faktiska agerande framför att tillämpa de uttryckliga regler gällande entreprenadtidens utgång som återfinns i ABT 06 och som parterna skriftligen avtalat om vid entreprenadens inledning.

Det som domstolen främst synes ta fasta på är att beställaren uppgett att det som föranledde slutbetalningen var uppfattningen att entreprenören hade utfört vad som skulle göras, samt att beställaren genom betalningen bedömde entreprenaden som avslutad. Detta i kombination med dels att entreprenören vid tidpunkten för slutbetalningen hade lämnat entreprenaden, dels att parterna eller deras respektive försäkringsbolag inte hade kontakt förrän ca 12 månader senare ledde till slutsatsen att det fanns ett ingånget avtal i enlighet med den aktuella bestämmelsen i ABT 06. När beställaren erlade slutbetalning innebar det att förutsättningarna för godkännande av entreprenaden var för handen, med följden att entreprenadtiden då också gick ut.

En beställare i en entreprenad som inte slutbesiktigats bör alltså vara försiktig med att slå fast att entreprenaden i och för sig är avslutad samt att erlägga slutbetalning. Beroende på omständigheterna i övrigt kan det nämligen leda till att entreprenaden anses ha godkänts och avlämnats, med följden att skadeståndskraven kan anses ha förfallit.

Sammantaget kan en följd av rättsfallet bli att det blir mindre förutsebart för parterna när entreprenaden ska anses ha godkänts och avlämnats (det vill säga när entreprenadtidens utgång infaller). Det finns således en risk att den ena parten hävdar att parterna genom deras agerande ska anses ha träffat ett sådant avtal som hovrätten i detta fall ansett föreligga, medan motparten menar att parternas agerande inte ska anses vara tillräckligt för att de ska anses ha ingått ett sådant avtal. Den ena parten kanske hävdar att det för att ett avtal om avlämnande och godkännande ska anses ha träffats räcker att entreprenören har avetablerat utan att beställaren påtalat att entreprenaden inte är färdigställd, medan motparten kanske hävdar att det också krävs att slutbetalning sker för att parterna ska anses ha träffat ett sådant avtal. I och med att flera frister i ABT 06 är knutna till entreprenadtidens utgång är det möjligt att vi framöver kommer att få se fler tvister där en av parterna hävdar att parterna träffat ett avtal enligt 7 kap. 12 § sista stycket ABT 06.

Turerna kring Cementas tillstånd för att bryta kalk i Slite på Gotland har varit föremål för stor medial uppmärksamhet och ett flertal rättsprocesser alltsedan Cementas ansökan om förnyat tillstånd avvisades av Mark- och miljööverdomstolen i juli 2021. Avvisningen innebar att domstolen inte ansåg att Cementas ansökan gick att pröva och att bolaget därför behövde börja om hela tillståndsprocessen, något som förväntas ta flera år. Under december 2022 meddelades två domar av stor vikt för den fortsatta cementproduktionen i Slite.

Högsta förvaltningsdomstolens dom 2022-12-07

Den första domen meddelades den 7 december 2022 av Högsta förvaltningsdomstolen och rörde frågan om huruvida regeringen brutit mot någon grundlag eller annan rättsregel när den beslutade att med stöd av en tillfällig lag ge Cementa de tillstånd som krävdes för att Cementa skulle kunna fortsätta bedriva verksamheten under tiden som bolaget började om tillståndsprocesserna i mark- och miljödomstolarna.

Som vi tidigare skrivit om genomförde riksdagen under hösten 2021 en tillfällig lagändring som gav regeringen rätt att meddela ett kort tillstånd för vissa verksamheter. Motsvarande tillstånd skulle annars ha meddelats av mark- och miljödomstolarna inom ramen för det vanliga miljörättsliga regelverket. Denna tillfälliga lagstiftning kritiserades allvarligt av bland annat Lagrådet, som består av domare och före detta domare från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.

Den 18 november 2021 meddelade regeringen ett tillstånd med stöd av den tillfälliga lagen. Regeringens beslut kan inte överklagas på vanligt vis, utan den som är missnöjd måste i stället ansöka om så kallad laglighetsprövning av regeringsbeslut. I tidigare artikel har vi beskrivit denna process och hur olika berörda aktörer ansökte om en sådan laglighetsprövning.

Den 7 december 2022 beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att regeringens beslut inte stred mot grundlagen eller andra rättsregler som åberopats av de olika miljöorganisationerna och därför inte skulle upphävas. Inte heller den tillfälliga lagen bedömdes strida mot grundlagen, trots den allvarliga kritik som framförts av Lagrådet. Bland annat ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att den väldigt korta remisstiden och det faktum att lagen uppenbarligen i praktiken endast skulle tillämpas i ett enda fall inte medförde att lagen skulle anses grundlagsstridig.

Eftersom det tillfälliga tillståndet löpte ut den 31 december 2022 kom Högsta förvaltnings­domstolens laglighetsprövning i praktiken endast att bli av intresse för det fall lagstiftaren skulle försöka använda sig av samma metod i framtiden.

Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätts dom 2022-12-13

Den andra domen meddelades den 13 december 2022 av Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt och rörde ett fyraårigt tillstånd som Cementa hade ansökt om i april 2022 och som är tänkt att låta bolaget bedriva verksamhet intill dess att det hinner färdigställa de utredningar och dylikt som krävs inför ansökan om ett nytt, långsiktigt tillstånd.

Som vi tidigare skrivit om behövde Cementa ett tillstånd som var längre än vad regeringen kunde meddela enligt den tillfälliga lagen samtidigt som man inte kunde invänta prövningen av ett nytt långsiktigt tillstånd. Lösningen på detta problem blev att ansöka om ett fyraårigt tillstånd, som inte skulle kräva lika omfattande underlag och som därför skulle kunna köpa Cementa den tid som behövdes för att lösa frågan mer långsiktigt.

Mark- och miljödomstolen gick på Cementas linje och meddelade tillstånd genom dom den 13 december 2022. Överklagandefristen gick ut den 3 januari 2023 och det visade sig att ingen organisation valde att överklaga domen. Domen har därför vunnit laga kraft och kan inte längre överklagas. Naturvårdsverket har på sin hemsida hänvisat till att man i stället vill fokusera sitt arbete och sina resurser på den framtida prövningen av Cementas ansökan om ett långsiktigt tillstånd.

Cementa uppger att man avser att lämna in en ansökan om ett tillstånd som ska gälla i omkring 30 år och som ska säkerställa en långsiktig cementförsörjning. I dagsläget avser man att lämna in denna ansökan någon gång under år 2023.

Avslutande kommentar

Frågan om Cementas tillstånd för att bryta kalk i Slite på Gotland har varit föremål för stor medial uppmärksamhet eftersom Slitefabriken producerar majoriteten av den cement som används i Sverige. I och med att mark- och miljödomstolens dom, som innebär ett fyraårigt tillstånd för Cementa, vunnit laga kraft borde den inhemska cementproduktionen vara tryggad de närmaste åren. Frågan om Cementas långsiktiga verksamhet i Slite kommer dock att bestå, i och med att bolaget under år 2023 avser att ansöka om ett trettioårigt tillstånd. Det är troligt att Naturvårdsverket och andra intressenter (främst miljöorganisationer) bevakar denna tillstånds­ansökan hårdare än den senaste ansökan, och begär att ett eventuellt gynnande beslut för Cementa överprövas av högre instans. Vi fortsätter att bevaka frågan.

Den Europeiska unionens råd antog den 22 december 2022 en så kallad nödförordning som syftar till att påskynda utbyggnaden av förnybar energi. I förordningen fastställs tillfälliga regler av brådskande karaktär för att påskynda det tillståndsförfarande som är tillämpligt på produktion av energi från förnybara energikällor. Bland annat innebär EU-förordningen att tidsfristen för handläggning av vissa bygglov med startbesked ändras.

Behovet av den nya EU-förordningen

Med anledning av Rysslands krig mot Ukraina och minskningen av naturgasleveranser från Ryssland till EU:s medlemsstater som kriget inneburit hotas energiförsörjningen i unionen. I ett försök att råda bot på detta har EU:s råd antagit en nödförordning som ska påskynda utbyggnaden av förnybar energi. En snabb utbyggnad av förnybara energikällor kan enligt förordningen bidra till att begränsa den rådande energikrisens effekter.

Tre månaders handläggningstid för vissa bygglovsärenden

I förordningens fjärde artikel framgår att handläggningstiden för ärenden om bygglov med startbesked för solenergiutrustning och samlokaliserade energilagringstillgångar inte får vara längre än tre månader. Solenergiutrustning definieras i förordningen som ”utrustning som omvandlar solenergi till termisk eller elektrisk energi”.

Tidsfristen om högst tre månaders handläggningstid som föreskrivs i artikel 4 i den nya EU-förordningen innebär att en annan tidsfrist gäller än de tidsfrister som normalt gäller enligt 9 kap. 27 § plan- och bygglagen (2010:900). För det fall EU-förordningen inte är tillämplig på en ansökan om bygglov med startbesked är det således tidsfristerna i ovan nämnda bestämmelse i plan- och bygglagen som gäller (det vill säga som utgångspunkt tio veckor från den dag då ansökan kom in till nämnden eller den dag då ytterligare initiativ kom in till nämnden på sökandens initiativ, med en möjlighet att förlänga fristen med högst tio ytterligare veckor).

I sammanhanget kan också noteras att tidsfristen om tre månader i artikel 4 i EU-förordningen inkluderar tiden för att erhålla startbesked. Detta skiljer sig från de tidsfrister som är reglerade i 9 kap. 27 § plan- och bygglagen eftersom dessa frister endast inkluderar tiden för att erhålla beslut om bygglov, men inte startbesked.

Vissa bygglovsansökningar kan beviljas automatiskt

Enligt förordningen kan bygglov med startbesked ges automatiskt för solenergianläggningar som har en kapacitet på 50 kW eller mindre och som inte överskrider den befintliga kapaciteten hos anslutningen till distributionsnätet. Ett sådant automatiskt godkännande ges om byggnadsnämnden inom en månad från det att ansökan lämnats in inte återkopplat till sökanden. Det framgår inte av förordningen vilken typ av återkoppling från byggnadsnämnden som krävs för att regeln om automatiskt godkännande ska sättas ur spel. Det finns redan en skyldighet för byggnadsnämnden att skriftligen lämna viss information till sökanden när en bygglovsansökan inkommer till byggnadsnämnden enligt 9 kap. 27 a § plan- och bygglagen. Det återstår att se om denna information bedöms utgöra sådan återkoppling som förhindrar att bygglov med startbesked ges automatiskt.

När och hur länge gäller EU-förordningen?

EU-förordningen trädde ikraft den 30 december 2022 och gäller från detta datum som svensk lag. Förordningen ska tillämpas på bygglovsansökningar som kommit in till byggnadsnämnden den 30 december 2022 och framåt.

Senast den 31 december i år ska kommissionen göra en översyn av förordningen mot bakgrund av utvecklingen av försörjningstryggheten och energipriserna samt behovet av att ytterligare påskynda utbyggnaden av förnybar energi. Förordningen gäller i 18 månader från ikraftträdandedatumet.

Kommentar

Arbetet med nödförordningen har gått snabbt – den 22 december 2022 antog Europeiska unionens råd förordningen och den 30 december 2022 trädde den i kraft. I och med det snabba lagstiftningsförfarandet är det möjligt att det i vissa avseenden visar sig vara osäkert hur svenska rättsregler förhåller sig till den EU-rättsliga förordningen. Ett sådan exempel har nämnts ovan, nämligen om byggnadsnämnders skyldighet enligt svensk rätt att lämna viss information till sökanden ska ses som sådan återkoppling som enligt europeisk rätt förhindrar att bygglov med startbesked ges automatiskt. Vilka sådana frågor om förhållandet mellan svensk rätt och EU-rätt som kommer att uppstå – och hur dessa frågor ska hanteras – återstår att se.

Den som vill veta mer om nödförordningen kan läsa mer på Boverkets hemsida.

Vid årsskiftet trädde flera nya lagar och förordningar i kraft. I den här artikeln går vi igenom de lagar och förordningar som är relevanta utifrån ett entreprenadperspektiv. Samtliga bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 2023.

Stärkt konsumentskydd på bostadsrättsmarknaden

Genom ändringar i bostadsrättslagen (1991:614) har konsumentskyddet vid köp av nybyggda bostadsrätter förstärkts. Bland annat har det införts en ny bestämmelse i 5 kap. 3 § bostadsrätts­lagen om att en bostadsrätts­förening i samband med att den lämnar erbjudande om att teckna förhands­avtal ska lämna diverse information till den tilltänkta förhandstecknaren. Bostadsrättsföreningen ska till exempel lämna information om de viktigaste efterföljande stegen i byggprojektet och i avtalsförhållandet med förhandstecknaren samt om de privatekonomiska risker för förhandstecknaren som är förknippade med avtalet. Bostadsrättsföreningen ska även informera om vilket direkt eller indirekt inflytande som byggföretaget eller andra utomstående har eller kommer att ha i föreningen.

En annan nyhet är att förhandstecknare enligt 5 kap. 2 § bostadsrättslagen alltid ska ges minst sju dagars betänketid för att överväga erbjudandet om att ingå ett förhandsavtal. Det innebär att bostadsrättsföreningens anbud måste vara gällande i minst sju dagar. Enligt förarbetena till lagen finns det dock ingenting som hindrar förhandstecknaren från att acceptera erbjudandet utan att använda hela betänketiden.

Om ett förhandsavtal ingås utan att rätt information ges till förhandstecknaren, och denna informationsbrist inte är ringa, är förhandstecknaren inte bunden av förhandsavtalet enligt 5 kap. 7 § 2 st. bostadsrättslagen. Detsamma gäller om bostadsrättsföreningen inte ger förhandstecknaren en betänketid om minst sju dagar för att överväga erbjudandet.

Ytterligare en nyhet i bostadsrättslagen gäller den beräknade tid för upplåtelse (det vill säga tidpunkten då bostadsrätten ska säljas av bostadsrättsföreningen till förhandstecknaren) som enligt 5 kap. 5 § bostadsrättslagen ska anges i förhandsavtalet. I och med lagändringen gäller att den beräknade tiden för upplåtelse inte får avse ett tidsintervall om mer än tre månader. För det fall tidsintervallet överskrider tre månader är förhandsavtalet ogiltigt enligt 5 kap. 7 § 1 st. bostadsrättslagen.

Nytt straffansvar för att lämna avfall till obehörig

Enligt avfallsförordningen (2020:614) gäller att den som yrkesmässigt transporterar avfall måste ha tillstånd för sådan verksamhet och att den som yrkesmässigt hanterar avfall måste anmäla avfallsverksamheten till länsstyrelsen. I avfallsförordningen finns också bestämmelser om ett beställaransvar. Beställaransvaret innebär att det som huvudregel är förbjudet för den som i yrkesmässig verksamhet producerar eller hanterar avfall att lämna avfallet till någon som inte har gjort de anmälningar eller saknar de tillstånd som krävs för hanteringen av avfallet (se 5 kap. 18 § avfallsförordningen).

Det finns ett straffansvar föreskrivet för den som bryter mot beställaransvaret. Tidigare har detta straff­ansvar varit begränsat till att endast avse situationer då beställaren lämnar över avfall till en transportör som saknar tillstånd att transportera avfallet. Genom en ny bestämmelse i 29 kap. 9 § p. 15 miljöbalken (1998:808) har lagstiftaren tagit ett nytt helhetsgrepp som innebär att samtliga överträdelser av beställaransvaret numera är straffbara. Det är med andra ord numera straffbart att bryta mot beställaransvaret genom att överlämna avfall till någon som inte har gjort de anmälningar eller som inte har de tillstånd som krävs för avfallshanteringen.

Påföljden för överträdelser av beställaransvaret ska bestämmas till böter. Detta innebär att det också är möjligt att ålägga företag företagsbot för brott mot beställaransvaret som begåtts i utövning av näringsverksamhet.

Utökad anmälningsplikt för vissa miljöfarliga verksamheter

Genom ändringar i miljöprövningsförordningen (2013:251) har anmälningsplikten för vissa verksamheter som behandlar avfall utökats. Detta gäller bland annat uppläggning av icke-farliga muddermassor på land längs små sund, kanaler och vattenvägar. Tidigare har denna typ av verksamhet inte varit anmälningspliktig i de fall mängden muddringsmassor inte överstiger 1 000 ton. Genom en ändring av 29 kap. 19 § miljöprövningsförordningen har denna begränsning nu tagits bort.

Svea hovrätt meddelade den 10 november 2022 dom i mål T 3317-21. Målet rörde bland annat frågan om en beställare haft rätt att häva ett avtal med en leverantör där NLM 10 utgjorde avtalsinnehåll. En intressant fråga i målet var om NLM 10 eller AB 04 var tillämpligt på avtalet mellan beställaren och leverantören och därmed vilket standardavtal beställarens hävning skulle prövas mot.

Bakgrund till målet

En beställare och en leverantör hade ingått ett ramavtal om maskinentreprenader. För ramavtalet gällde bland annat AB 04 som avtalsvillkor. Inom ramen för ett av beställarens projekt avropade beställaren två så kallade kalksläckare från ramavtalet. Leverantören som ingått avropsavtalet med beställaren beställde två kalksläckare från en underleverantör. Kalksläckarna levererades sedermera till beställarens anläggning. Beställaren gav i uppdrag åt ett bolag att besiktiga kalksläckarna varpå det kunde konstateras att det förelåg brister i kalksläckarna.

Leverantören skickade tillbaka kalksläckarna till sin underleverantör i syfte att utreda och åtgärda de påstådda felen. Några veckor senare levererade leverantören på nytt en av de två kalksläckarna till beställaren, varpå beställaren lät genomföra en ny besiktning. Besiktningsbolaget ansåg att den levererade kalksläckaren fortsatt inte uppfyllde avtalat skick. Det skedde även en röntgen av den levererade kalksläckarens svetsfogar.

Ungefär två månader senare skickade beställaren en hävningsskrift till leverantören och meddelade att man hävde avropsavtalet på grund av leverantörens väsentliga avtalsbrott. Drygt en månad senare återkom leverantören och framförde att beställaren inte haft rätt att häva avropsavtalet, samt att beställarens ogrundade hävning i sig utgjorde ett väsentligt avtalsbrott som gav leverantören rätt att i sin tur häva avtalet och kräva skadestånd.

Vilket standardavtal var tillämpligt på avropsavtalet?

Den huvudsakliga frågan som hovrätten hade att pröva var om beställarens hävning varit befogad eller inte. Innan hovrätten prövade den frågan behövde hovrätten avgöra vilka bestämmelser som skulle ligga till grund för bedömningen av hävningsfrågan, eftersom detta var tvistigt mellan beställaren och leverantören. Utgjorde AB 04 eller NLM 10 avtalsinnehåll i avropsavtalet, eller skulle beställarens hävning bedömas utifrån köprättsliga regler?

Hovrätten fann, likt tingsrätten, att parterna vid köpet av kalksläckarna träffat en överenskommelse om att tillämpa standardavtalet NLM 10 på avropsavtalet. Denna slutsats baserades på att leverantören lämnat en budgetoffert som angav NLM 10 som tillämpligt regelverk. Beställaren hade accepterat budgetofferten utan ändringar och det framkom inget annat som tydde på att parterna därefter skulle haft någon annan avsikt. I ramavtalet fanns en rangordningsregel som angav att bestämmelserna i avropsavtalet skulle tillämpas i första hand, det vill säga före bestämmelserna i ramavtalet och AB 04. Frågan om Beställaren hade rätt att häva avropsavtalet bedömdes alltså utifrån NLM 10.

Hade Beställaren rätt att häva avropsavtalet?

Beställaren gjorde gällande att man haft rätt att häva avropsavtalet både på grund av försening och fel. Avseende fel gjorde beställaren gällande att det förelegat fel i kalksläckarna av varierande slag, bland annat att svetsfogarna i den senare levererade kalksläckaren inte utförts på ett visst sätt. Hovrätten fann att parterna inte kommit överens om att kalksläckarna skulle utföras enligt en viss svetsstandard. Det var inte heller visat att leverantören borde ha förstått att beställaren förutsatte att en sådan standard skulle tillämpas. I utlåtandet från de besiktningar som gjorts noterades att det fanns ofullständiga svetsfogar, men dessa utgjorde alltså inte ett fel enligt hovrättens mening. De övriga avvikelser som noterades i besiktningsutlåtandena utgjorde däremot fel enligt hovrätten, men hovrätten kunde inte dra någon annan slutsats än att dessa fel kunde åtgärdas utan någon större kostnad eller tidsåtgång. Felen ansågs inte vara väsentliga och beställaren saknade därför rätt att häva avropsavtalet på grund av felen.

Vad gällde beställarens andra hävningsgrund, försening, framkom inget i målet som visade att beställaren hade krävt att kalksläckarna skulle färdigställas genom avhjälpande av de brister som noterats vid besiktningarna eller att beställaren meddelat leverantören inom vilken tid anläggningen skulle färdigställas. Utredningen i målet visade däremot att leverantören erbjudit sig att vidta vissa åtgärder och att leverantören inte fått något klart besked i frågan förrän beställaren meddelat sin avsikt att häva avropsavtalet. Hovrätten fann därför att beställaren inte heller haft rätt att häva avtalet på grund av försening.

Vad hade utfallet kunnat bli om AB 04 varit tillämpligt?

En intressant fråga att fundera över är om hovrättens bedömning av beställarens rätt att häva avropsavtalet skulle varit annorlunda om AB 04 utgjort avtalsinnehåll istället för NLM 10. Om AB 04 hade utgjort avtalsinnehåll i avropsavtalet hade hävningsgrunderna i 8 kap. 1 § p. 1 och 3 aktualiserats där p. 1 handlar om beställarens rätt till hävning på grund av entreprenörens försening och p. 3 handlar om beställarens rätt till hävning på grund av fel.

Om man jämför hävningsgrunden i p. 65 (fel) i NLM 10 och hävningsgrunden i 8 kap. 1 § p. 3 AB 04 krävs enligt NLM 10 att det ska föreligga ett fel som leverantören inte avhjälpt inom skälig tid. Först om felet är väsentligt har beställaren rätt att häva avtalet. Samma krav på väsentlighet föreskrivs i hävningsgrunden i 8 kap. 1 § 3 p. AB 04. Beställaren har även enligt AB 04 rätt att häva entreprenaden om entreprenören på annat sätt bister i fullgörandet av sina åligganden så att entreprenörens kontraktsenliga färdigställande därigenom äventyras. Prövningen vad gäller hävningsgrunderna baserat på fel är alltså relativt lika i NLM 10 och AB 04 och möjligen skulle utfallet i denna del ha blivit detsamma oavsett vilket av standardavtalen som tillämpats. Detta är dock endast vår spekulation.

Om man istället jämför hävningsgrunderna avseende försening, det vill säga p. 50 NLM med 8 kap. 1 § p. 1 AB 04, kan man se att dessa båda bestämmelser både innehåller likheter men också skillnader. För att beställarens hävning skulle anses befogad enligt NLM 10 ansåg hovrätten att det krävdes att beställaren hade uppmanat leverantören att färdigställa anläggningen inom en viss tid. Dessutom krävdes det att leverantören inte följt uppmaningen och att underlåtenheten inte berott på beställaren. Detta skiljer sig mot vad som framgår av motsvarande hävningsgrund avseende försening i AB 04. Något uttryckligt krav på att beställaren måste uppmana entreprenören att färdigställa entreprenaden inom kontraktstiden finns dock inte i AB 04. Det som framgår där är att förseningen ska medföra en väsentlig olägenhet för beställaren. Huruvida beställaren i målet ovan hade haft rätt att häva avropsavtalet om AB 04 tillämpats istället för NLM 10 är svårt att säga, men om beställaren innan hävningen hade påpekat för entreprenören att det är viktigt att entreprenaden blir klar i tid, och varför det är viktigt, skulle det möjligen kunna användas som ett led i bevisningen om att förseningen inneburit en väsentlig olägenhet för beställaren. Det är alltså inte otänkbart att hovrättens bedömning i fråga om hävning på grund av försening hade blivit densamma även om AB 04 utgjort avtalsinnehållför avropsavtalet. Återigen är detta en ren spekulation.

Något som däremot är säkert är att kraven för att häva ett avtal, oavsett vilka regler som tillämpas på avtalet, är högt ställda. Man bör därför både som beställare och entreprenör/leverantör noga överväga sitt beslut innan man häver ett avtal. Om en domstol skulle finna att hävningen är obefogad har motparten som regel rätt att erhålla skadestånd.

 

NLM = Allmänna bestämmelser för leverans med montage av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Upphandlingsmyndigheten och Boverket har tillsammans med aktörer i byggbranschen tagit fram förslag på ett kontraktsvillkor som är tänkt att bidra till en god projektkultur och i förlängningen syftar till att minska fel, brister och skador i entreprenader. Kontraktsvillkoret kan användas oavsett entreprenadform och typ av byggnad samt för konsultuppdrag. Vi går nedan igenom bakgrunden till, samt utformningen av, kontraktsvillkoret.

Vad betyder god projektkultur?

Enligt Boverkets undersökning Kartläggning av fel, brister och skador inom byggsektorn (Boverket 2018:36) ger fel, brister och skador i byggverksamheter upphov till kostnader och värdebortfall på runt 83–111 miljarder kronor per år i byggsektorn. Enligt undersökningen beror fel och brister ofta på bristande motivation och engagemang hos inblandade personer. En förbättrad projektkultur som främjar engagemang och motivation hos de inblandade kan därför förhoppningsvis leda till att fel, brister och skador undviks eller uppmärksammas tidigare.

Vägledning för god projektkultur

Mot bakgrund av bland annat resultaten från nyss nämnda undersökning har Boverket låtit ta fram vägledningen God kultur i framtida byggprojekt – en vägledning. För att kunna implementera vägledningen och arbetet med god projektkultur har Boverket, Upphandlingsmyndigheten och aktörer inom byggbranschen tagit fram kontrakts­villkor angående projektkultursarbetet, som beställare kan använda i sin upphandling. Kontraktsvillkoret är som nämnts ovan tänkt att fungera för olika projekt oavsett entreprenad- och byggnadsform.

Avsikten är att vägledningen och kontraktsvillkoret ska användas ihop – kontraktsvillkoret implementerar vägledningen samtidigt som vägledningen kan användas som stöd när kontrakts­villkoret ska omsättas till verklighet i projektet.

Kontraktsvillkoret

Kontraktsvillkoret är omfattande, men i korthet är syftet med villkoret att det på alla nivåer i projektet ska genomföras ett arbete för att uppnå en god projektkultur. Med en god projektkultur avses att det bland annat finns en samstämmighet kring vilka värderingar som ska vara styrande i projektet. I Boverkets vägledning nämns som exempel på sådana värderingar bland annat ”omtanke” och ”effektivitet”.

Arbetet för att utveckla god projektkultur ska i mångt och mycket bedrivas av entreprenören och beställaren gemensamt och i samråd. Vid exempelvis projektets inledning ska entreprenören ta fram en handlingsplan för hur arbetet med projektkulturen ska genomföras. Denna handlingsplan ska sedan fastställas i samråd med beställaren.

För att säkerställa en viss kvalitetsnivå och stabilitet på arbetet ska det finnas en eller flera personer i entreprenörens projektorganisation som har formellt ansvar för projektkultursarbetet. Eftersom avsikten är att projektkultursarbetet ska bedrivas på alla nivåer i projektet föreskriver kontrakts­villkoret även att entreprenören ska säkerställa att även dess underentreprenörer och under­konsulter deltar i arbetet med relevant personal. Kontraktsvillkoret ska bifogas avtalen med under­entreprenörer och underkonsulter.

Kommentarer till kontraktsvillkoret

Att sträva mot en god projektkultur är givetvis positivt. Den här typen av kontraktsvillkor kan hjälpa parterna att bestämma hur arbetet bör bedrivas.

Om parterna väljer att använda sig av kontraktsvillkoret – eller på annat sätt avtala om en god projektkultur – är det dock viktigt att de kontinuerligt och medvetet arbetar med projektkulturen under projektets gång. En risk med den här typen av klausuler är nämligen att parterna anser sig vara färdiga när de avtalat om att en god projektkultur ska råda, och att det per automatik ska leda till en god projektkultur. Användning av ett villkor likt detta kan vagga in parterna i en falsk trygghet, där beställaren exempelvis tror att entreprenören till fullo kommer vara transparent bara för att parterna avtalat om det. Om det därefter visar sig att entreprenören inte agerat som beställaren förväntat sig kan sammanhängande problem ha förvärrats jämfört med vad som hade gällt om man gjort sedvanliga kontroller (till exempel om beställaren förväntat sig att entreprenören tidigt skulle flagga om entreprenaden riskerade att bli dyrare än kalkylerat och beställaren därför inte ställt frågor om projektekonomin på parternas möten).

Därutöver är det viktigt att projektkulturen genomsyrar hela projektet – även om såväl byggherren som entreprenören exempelvis strävar efter transparens kommer det bli svårt att genomföra i praktiken om en av underentreprenörerna inte är transparent beträffande sitt arbete. Det är därför bra att Upphandlingsmyndighetens kontraktsvillkor föreskriver att kontraktsvillkoret ska finnas med i samtliga avtalsled. För parterna som använder kontraktsvillkoret är det dessutom viktigt att komma ihåg att arbetet faktiskt måste genomföras i samtliga led.

Sammantaget tycker vi att det är bra att sträva efter en god projektkultur, och det aktuella kontraktsvillkoret tillsammans med Boverkets vägledning kan mycket väl vara verktyg som kan underlätta det arbetet.

 

Det aktuella kontraktsvillkoret finns att läsa här.

Statistikmyndigheten SCB har informerat om att myndigheten den 8 oktober 2022 har fattat ett inriktningsbeslut om att avveckla sina indexuppdrag, såsom uppdraget att ta fram entreprenad­index. Vi har frågat oss hur en sådan avveckling skulle kunna påverka byggbranschen, särskilt med tanke på att entreprenadindex ofta används för att indexreglera entreprenader.

SCB:s indexuppdrag

Idag är det SCB som tar fram indextal för en mängd olika index. SCB tillhandahåller bland annat indextal för entre­­prenadindex, konsumentprisindex och bygg­kostnads­index. Dessa index används ofta som en prisregleringsmodell i entreprenad­kontrakt.

SCB har via mejl till sina kunder meddelat att myndigheten har fattat ett inriktningsbeslut om av­veckling av sina indexuppdrag. Anledningen tycks vara att SCB, enligt regeringens instruktion, ska prioritera uppdrag som rör officiell statistik och att indexuppdragen inte ryms inom detta, samt att indexuppdragen inte kräver SCB:s kompetens eller datatillgång för att genomföras. Beslut om avveckling kommer troligen att fattas i slutet av år 2022. SCB kommer, oavsett vilket beslut som fattas, fortsätta sina indexuppdrag under år 2023.

Indexreglering i entreprenadkontrakt

Vi har tidigare skrivit om hur kriget i Ukraina kraftigt har påverkat många entreprenörers kostnader i pågående projekt. Byggindustrin har utifrån färsk statistik från SCB nyligen rapporterat om att byggkostnaderna i oktober 2022 har ökat med 15,3 procent jämfört med oktober 2021. En följd av sådana kraftigt ökande kostnader är att 6 kap. 3 § AB 04/ABT 06 ofta åberopas av entreprenörer för att reglera redan avtalade priser. Bestämmelsen uppställer kriterier som inte är helt tydliga och det saknas vägledning kring tolkning av vissa begrepp i bestämmelsen (Kriget i Ukraina och entreprenadjuridik).

För att undvika att behöva använda denna bestämmelse är en alternativ lösning att istället avtala om en koppling av priser till olika index. Genom en sådan reglering justeras priserna istället regelbundet utifrån en eller flera indexserier, som ska spegla de verkliga priserna på marknaden för exempelvis olika material. En följd av de rådande prisökningarna inom byggbranschen är därför att allt fler undersöker möjligheten att reglera priser genom en koppling till index. De index som vanligtvis används tas fram av SCB, såsom entreprenadindex.

Analys

Om SCB beslutar att avveckla sina indexuppdrag anser vi att det är troligt att uppdragen kommer övertas av en eller flera andra leverantörer. En risk med detta är att indexen kan framstå som mer partiska och mindre oberoende. Vårt antagande är att en sådan ändring i praktiken inte borde innebära några större skillnader för exempelvis entreprenadindex, som redan idag tas fram i samråd med Bygg­företagen och Installatörsföretagen.

Om SCB:s index skulle tappa sin ställning som prisregleringsmodell uppstår frågan om vilka andra sätt som kan användas för att reglera pris­förändringar. Förutom att tillämpa 6 kap. 3 § AB 04/ABT 06 kvarstår då egentligen att på egen hand formulera vad som ska gälla för det enskilda avtalet. Att på egen hand formulera en sådan reglering är ingen lätt uppgift och i sådana fall rekommenderar vi att ta kontakt med en jurist.

Det återstår dock att se hur SCB kommer besluta och om myndig­heten kommer gå ut med information om hur en eventuell avveckling är tänkt att genomföras. Vi kommer att bevaka frågan och rapportera om eventuella ändringar efter att SCB har gått ut med mer information.

 

Om det vid tidpunkten för en besiktning föreligger ett fel som inte har antecknats i besiktningsutlåtandet är beställaren som utgångspunkt förhindrad att senare göra gällande felet. Det finns dock ett antal undantag från denna huvudregel, till exempel om felet inte märkts vid besiktningen och inte heller borde ha märkts (se kap. 7 § 11 andra stycket AB 04/ABT 06). Det sista ledet i undantaget innebär att man måste fråga sig om det rimligen kan krävas att besiktningsmannen skulle ha upptäckt det aktuella felet. En ständigt aktuell fråga vid senare upptäckta fel är alltså vad besiktningsmannen förväntades göra under besiktningen. Vi tittar i denna artikel närmare på vad som egentligen ingår i en besiktningsmans uppdrag.

Besiktningsmannen ska ha kännedom om parternas avtal

Enligt kap. 7 § 11 AB 04/ABT 06 ska besiktningsmannen med ”noggrant iakttagande av parternas rätt” undersöka och bedöma i vad mån entreprenaden eller en del av den uppfyller kontraktsenliga fordringar. Själva syftet med en besiktning är alltså att besiktningsmannen ska bedöma i vilken mån entreprenaden är behäftad med fel (med andra ord, i vad mån entreprenaden uppfyller ”kontraktsenliga fordringar”).

För att kunna pröva detta krävs det att besiktningsmannen har tillgång till parternas avtal samt har kunskap om vad som står däri. Vad parterna har avtalat om framkommer dock inte enbart av entreprenadkontraktet, utan oftast sker löpande olika former av överenskommelser (till exempel vid byggmöten eller genom ÄTA-arbeten).

Byggandets kontraktskommitté (BKK) – föreningen som tagit fram bland annat AB 04 och ABT 06 – har publicerat en handledning för entreprenadbesiktningar, där föreningen ger sin syn på hur besiktningar enligt standardavtalen bör genomföras. Enligt handledningen ingår det i besiktningsmannens uppdrag att inhämta kunskap om parternas överenskommelser.  Det kan i sammanhanget dessutom nämnas att det följer av kap. 7 § 14 punkt 10 AB 04/ABT 06 att besiktningsutlåtandet ska innehålla anteckning om ”entreprenadhandlingarna och andra överenskommelser rörande entreprenadens omfattning och utförande”.

Det ligger alltså i besiktningsmannens uppdrag att skaffa sig kännedom om parternas avtal och övriga överenskommelser, samt i förekommande fall att tolka dessa för att avgöra om entreprenaden är kontraktsenligt utförd eller inte.

Teknisk kunskap och noggrannhet

För att besiktningsmannen ska kunna utföra sitt uppdrag att undersöka och bedöma i vad mån entreprenaden är behäftad med fel räcker det dock inte med kunskap om parternas avtal, det krävs dessutom fackkunskap inom aktuella områden. Därutöver förväntas besiktningsmannen tillämpa dessa kunskaper genom en noggrann undersökning av det arbete som utförts. Frågan är dock hur pass omfattande denna undersökning förväntas vara.

Enligt BKK:s handledning för entreprenadbesiktningar får frågan om vad som kan anses vara dolt bedömas utifrån praxis för ett ”fackmässigt besiktningsarbete”. Bedömningen tycks alltså utgå från vad som kan förväntas av en normalt kompetent och aktsam besiktningsman inom området.

Exakt vad som ska anses utgöra fackmässigt besiktningsarbete är givetvis svårt att säga. BKK kommer dock i sin handledning med ett antal allmänna riktlinjer för hur besiktningsarbete bör utföras.

BKK är av uppfattningen att det inte är tillräckligt att konstatera att ”det som syns är inte dolt, det som inte syns är dolt”.

För det första kan besiktningsmannen inte bortse från delar som lätt kan göras synliga. En besiktningsman förväntas därför normalt öppna inspektionsluckor och dylikt, använda sig av enklare handgrepp och verktyg samt stegar för att inspektera delar högre upp.

Det kan i sammanhanget vara bra att känna till att enligt kap. 7 § 15 sjunde stycket AB 04/ABT 06 åligger det entreprenören att tillhandahålla den handräckning som erfordras vid besiktning. Med handräckning avses tillhandahållande av och hjälp med stegar, specialmanövrering av hiss och dylikt. Det åligger alltså entreprenören att vara behjälplig i den typen av frågor.

För det andra måste besiktningsmannen beakta att vissa typer av fel kanske bara är synliga i en viss belysning, till exempel att repor i fönsterglas kan vara svåra att upptäcka om det är mörkt ute.

För det tredje finns det fel som kan vara att anse som dolda trots att de är möjliga att se. Kulörer och dylikt beskrivs ofta i sifferkoder, och det kan vara svårt för besiktningsmannen att upptäcka en mindre uppenbar avvikelse. Även avvikelser i mått, toleranser och liknande kan vara svåra att upptäcka. Det är enligt BKK knappast rimligt att besiktningsmannen normalt ska kontrollera mer än det som är synligt utan hjälpmedel. Vissa för funktionen avgörande mått bör dock kontrolleras av besiktningsmannen (såsom bredd i utrymningsvägar).

För det fjärde förväntas en besiktningsman använda sig av alla sinnen vid besiktningen, och borde till exempel inte bortse från uppenbar mögellukt.

Sammantaget tycks det således ligga i besiktningsmannens uppdrag att inte enbart gå runt på arbetsplatsen och okulärt besikta arbeten, utan besiktningsmannen måste nyttja alla sina sinnen och dessutom i vissa fall vidta åtgärder för att kunna närmare undersöka delar av entreprenaden.

Entreprenörens kvalitetsdokumentation kan inverka på besiktningsmannens uppdrag

Besiktningsmannen måste inte nödvändigtvis på egen hand faktiskt kontrollera själva utförandet i samtliga delar. Av kap. 7 § 12 andra stycket AB 04/ABT 06 följer nämligen att besiktningsmannen vid slutbesiktning ska avgöra om entreprenörens skriftliga dokumentation, som visar att en del av entreprenaden är kontraktsenligt utförd, utgör tillräckligt underlag för bedömningen av delen i fråga. Besiktningsmannen kan alltså i vissa fall nöja sig med entreprenörens dokumentation, i sådana fall måste besiktningsmannen inte fysiskt besikta den aktuella delen av entreprenaden.

Utifrån bestämmelsens ordalydelse tycks den endast vara tillämplig vid slutbesiktningar. Enligt BKK:s handledning borde dock bestämmelsen kunna tillämpas även vid andra former av besiktningar. Om en entreprenör skriftligen verifierat att garantiåtgärder utförts kontraktsenligt borde besiktningsmannen alltså kunna välja att förlita sig på handlingarna vid garantibesiktningen.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis ställs det förhållandevis höga krav på en besiktningsman vid utförandet av besiktningsuppdraget – denne förväntas inte bara vara en praktiker med god kunskap om hur den aktuella typen av arbete bör utföras, utan behöver även ha kunskap om de överenskommelser som parterna träffat såväl inför som under entreprenaden. Väl på plats på arbetsområdet förväntas besiktningsmannen inom rimlighetens gränser kontrollera entreprenaden. Detta innebär bland annat att besiktningsmannen förväntas skaffa sig tillgång till utrymmen som är lättåtkomliga, men att besiktningsmannen inte måste kontrollera samtliga mått och toleranser inom entreprenaden.

Besiktningsmannens uppdrag kan därmed ofta vara omfattande. Ett sätt att minska behovet av ingående kontroller från besiktningsmannens sida är genom dokumentation från entreprenören. Därutöver har beställaren möjlighet att påverka besiktningens omfattning genom direktiv till besiktningsmannen, beställaren kan med andra ord hålla nere besiktningskostnaden genom att be besiktningsmannen begränsa sin arbetsinsats.

Frågan om vad som kan anses vara dolt fel ska dock bedömas utifrån praxis för ett fackmässigt besiktningsarbete, oberoende av vad som avtalats med besiktningsmannen. Om beställaren exempelvis meddelar att besiktningsmannen inte ska kontrollera ventilationen, och det därefter visar sig ha förelegat ett uppenbart fel i ventilationssystemet, kommer beställaren troligtvis inte kunna hävda att felet ska anses ha varit dolt vid besiktningen. Om beställaren begär att besiktningsmannen ska begränsa sin insats är det alltså sannolikt beställaren som står risken att fel förbigås.

Den 1 augusti 2022 ändrades delar av plan- och bygglagen (2010:900) (PBL) och plan- och byggförordningen (2011:338) (PBF). Ändringarna innebär för det första att den nya aktören ”certifierat byggprojekteringsföretag” införs i byggprocessen, för det andra att byggnadsnämndens tillsyn effektiviseras och för det tredje att kraven för att få överklaga vissa detaljplaner sänks.

Certifierade byggprojekteringsföretag

Vi har tidigare rapporterat om att Boverket föreslagit att byggprocessen ska göras mer förutsägbar och effektiv genom att byggherrar ges möjlighet att använda sig av certifierade byggprojekterings­företag för att underlätta bygglovsprocessen vid repeterbara nybyggnader. Förslagen har nu införts i aktuella regelverk.

Ett certifierat byggprojekteringsföretag är enligt PBL ett företag som för det första har ett kvalitetsledningssystem, för det andra har särskild sakkunskap och erfarenhet i fråga om att bedöma utformningskraven på ändamålsenlighet och tillgänglighet i 8 kap. 1 § 1 och 3 PBL och de tekniska egenskapskraven i 8 kap. 4 § PBL samt som för det tredje kan styrka denna kompetens med ett certifikat från ett ackrediterat certifieringsorgan (se 9 kap. 32 b § PBL samt 7 kap. 3 § PBF).

Tanken är att byggherrar vid nybyggnation av vissa typer av bostadshus ska kunna använda sig av ett certifierat byggprojekteringsföretag som verifierar att ovanstående krav i PBL kommer att uppfyllas. Om byggherren har anmält till byggnadsnämnden att ett sådant företag kommer användas – och företaget därefter verifierar att nämnda utformningskrav och tekniska egenskapskrav är uppfyllda – behöver byggnadsnämnden inte pröva detta.  Bygglov ska alltså i så fall  ges utan att byggnadsnämnden prövar om kraven i 8 kap. 1 § 1 och 3 PBL är uppfyllda och startbesked ska ges utan att byggnadsnämnden bedömer om kraven i 8 kap. 1 § 1 och 3 samt 4 § PBL kan antas komma att uppfyllas (se 9 kap. 32 c § och 10 kap. 25 a § PBL).

Det är Boverket som ansvarar för att ta fram föreskrifter som anger vilka bostadshus som omfattas av reglerna och vilka specifika krav som byggprojekteringsföretagen behöver uppfylla för att kunna bli certifierade. Sådana föreskrifter finns ännu inte. Detta innebär att även om ändringarna i PBL formellt sett börjat gälla från den 1 augusti 2022 kommer reglerna i praktiken inte kunna användas på ett tag – Boverket måste först ta fram aktuella föreskrifter, varpå relevanta certifieringsorgan måste ackreditera sig och byggprojekteringsföretag måste certifiera sig. Boverket bedömer att byggherrar kommer kunna använda sig av certifierade byggprojekterings­företag tidigast under 2023-2024.

Effektivisering av byggnadsnämndens tillsyn

Under hösten har ett antal ändringar av PBL gjorts för att förenkla, förtydliga och effektivisera tillsynsarbetet inom byggnadsnämndens ansvarsområde. Ett antal av dessa ändringar förtjänar att lyftas särskilt.

För det första ska numera den plats eller det byggnadsverk som ett tidsbegränsat bygglov avser därefter återställas till samma skick som innan åtgärderna vidtogs. Återställandet ska alltså ske när bygglovet har löpt ut. Om ett permanent bygglov getts under tiden behöver emellertid inte ett återställande ske (se 9 kap. 33 b § PBL). För återställandet gäller inte lov- och anmälningsplikt.

För det andra har vissa bestämmelser avseende påbörjande av lovpliktiga åtgärder justerats eller tillkommit. Bland annat ska det numera av startbeskedet framgå vid vilken tidpunkt som åtgärderna får påbörjas om de inte får påbörjas direkt (se 10 kap. 24 § PBL). Om byggnadsnämnden dessutom har gett ett startbesked enligt 10 kap. 3 § för en viss del av en åtgärd (till exempel grunden) får en annan del av åtgärden (till exempel stommen) inte påbörjas innan startbesked har getts för den sistnämnda delen (se 10 kap. 3 a § PBL).

För det tredje ska numera ett rivningsföreläggande föregås av ett föreläggande att sätta byggnadsverket i stånd. Det gäller dock inte för byggnadsverk med säkerhetsbrister, om det kan antas att bristerna inte kan åtgärdas med mindre ingripande åtgärder (se 11 kap. 21 § PBL).

Ovanstående nya regler ska från och med den 1 augusti 2022 tillämpas i både nya och pågående ärenden.

Därutöver har det i 9 kap. 3 a §, 9 kap. 6–17 §§ samt 9 kap. 26–32 §§ PBL införts nya byggsanktionsavgifter som ska tas ut om:

• en åtgärd påbörjas innan den tidpunkt som anges i startbeskedet,
• en annan del av en åtgärd än den/de som omfattas av ett startbesked påbörjas innan byggnadsnämnden har gett ett startbesked som omfattar den delen, eller om
• återställande av platsen inte sker innan ett tidsbegränsat bygglov gått ut.

Byggsanktionsavgifterna för påbörjande trädde i kraft den 1 aug 2022 medan byggsanktions­avgiften för återställande träder i kraft den 1 jan 2023.

Sänkta krav för överklaganden

Som utgångspunkt gäller att den som vill överklaga ett beslut om att anta, upphäva eller ändra en detaljplan måste ha lämnat synpunkter på planen senast under granskningstiden (se 13 kap. 11 § första stycket PBL). Detta krav på synpunkter inom en viss tid kallas för aktivitetskravet.

Genom den lagändring som nyligen trätt i kraft gäller inte längre aktivitetskravet för överklagande av så kallade MKB-projekt, om planens genomförande kan antas medföra en betydande miljöpåverkan (se 13 kap. 11 § andra stycket tredje punkten PBL). MKB-projekt är projekt som innebär att ett planområde får tas i anspråk för att anlägga exempelvis ett industriområde, ett köpcentrum eller en tunnelbana (se 4 kap. 34 § andra stycket PBL). Sådana projekt ska enligt PBL och miljöbalken miljöbedömas i en detaljplaneprocess.

Den som vill överklaga en sådan detaljplan behöver alltså inte ha lämnat synpunkter på planen senast under granskningen. För detaljplaner som inte avser MKB-projekt gäller emellertid fortfarande aktivitetskravet.

Efter att Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt under förra sommaren avvisade Cementas ansökan om förlängt tillstånd till fortsatt verksamhet i Slite på Gotland har mycket hänt. Under förra hösten antog riksdagen en tillfällig lag som under en kort period gav regeringen rätt att bevilja tillfälliga tillstånd för den typen av verksamhet som Cementa bedriver utan att behöva ansöka hos mark- och miljödomstolarna. Efter ansökan beviljade regeringen ett sådant tillstånd fram till och med utgången av år 2022.

Ett antal organisationer begärde att Högsta förvaltningsdomstolen skulle överpröva och upphäva regeringens beslut, men domstolen beslutade dock under våren att regeringens beslut skulle fortsätta gälla fram till dess att domstolen slutligen avgjort frågan. Detta resulterade i att Cementa nu har ett giltigt tillstånd, som dock löper ut den 31 december 2022.

Cementa har därefter redogjort för sin avsikt att ansöka om två tillstånd – ett kort tillstånd om fyra år och ett tillstånd om 20-30 år. Tanken är att det korta tillståndet ska låta Cementa fortsätta verksamheten utan avbrott fram till dess att mark- och miljödomstolarna kan avsluta handläggningen av ansökan om det längre tillståndet. Ansökan om det kortare tillståndet lämnades in i april 2022 och handläggs av Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt. Det längre tillståndet avser Cementa i dagsläget att ansöka om i början av år 2023.

I målet avseende det kortare tillståndet gav Cementa den 5 september 2022 in ett yttrande om 107 sidor jämte bilagor till detta. I detta yttrande har Cementa sökt att bemöta de synpunkter som inkommit till mark- och miljödomstolen efter det att Cementas ansökan kungjordes av domstolen i april 2022. Berörda myndigheter, föreningar samt närboende fick sedan till och med slutet av september att yttra sig över detta. Nu väntar en huvudförhandling i Visby den 25-27 oktober 2022 och planen är att domstolen ska meddela dom innan årsskiftet.

Det förefaller sannolikt att om mark- och miljödomstolen beviljar det kortare tillståndet så kommer domen att överklagas till mark- och miljööverdomstolen. Idag går det inte att bedöma hur lång tid som en sådan process kan ta. Cementa har uppgett att man även utan tillstånd kan driva cementfabriken i Slite fram till sommaren 2023.

Vi följer detta ärende.

Den som har ett skadeståndskrav mot någon som går i konkurs innan skadan hinner regleras av skadevållaren har under vissa förutsättningar möjlighet att istället få ersättning direkt från skadevållarens försäkringsbolag. I en dom från Svea hovrätt (Svea hovrätts dom 2021-12-20 i mål T 9971-19) hade en beställare gjort anspråk på en sådan, så kallad, direktkravsrätt efter att entreprenören som beställaren hade ett skadeståndskrav mot gått i konkurs. Domen har överklagats till Högsta domstolen, som meddelat prövningstillstånd, och det går därför att förvänta sig ett kommande prejudikat om direktkravsrätten.

Bakgrund

Bakgrunden till målet i Svea hovrätt var att en beställare av en entreprenad riktat skadeståndsanspråk mot entreprenören som anlitats för att utföra arbetena. Entreprenören gick dock i konkurs innan beställaren kunde få sitt krav ersatt. Beställaren begärde därför istället ersättning från entreprenörens försäkringsbolag, där entreprenören hade en ansvarsförsäkring. Försäkringsbolaget bestred ersättningsskyldighet med motiveringen att entreprenörens, och därmed också beställarens, frist för att begära ersättning från försäkringsbolaget gått ut.

Direktkravsrätt mot försäkringsbolag

Om någon har ett skadeståndsanspråk gentemot någon annan som har en ansvarsförsäkring så har den skadelidande vid försäkringstagarens konkurs rätt att istället få ersättning från försäkringstagarens försäkringsbolag med stöd av 9 kap. 7 § 1 st. försäkringsavtalslagen. Högsta domstolen har i NJA 2017 s. 601 anfört att vid utnyttjande av denna direktkravsrätt så gäller som utgångspunkt att den skadelidande inte kommer i vare sig bättre eller sämre läge än den försäkrade. Detta innebär bland annat att om försäkringstagaren och försäkringsbolaget avtalat om att försäkringstagaren måste anmäla ett krav till försäkringsbolaget inom en viss tid så är även den skadelidande bunden av detta villkor.

I det nu aktuella hovrättsavgörandet hade entreprenören enligt försäkringsavtalet endast rätt till försäkringsersättning för skadeståndskrav under förutsättning att entreprenören anmält skadeståndskravet till försäkringsbolaget inom ett år från det att entreprenören erhållit kravet. Innan entreprenören gick i konkurs hade viss skriftväxling skett mellan beställaren och entreprenören där båda parterna vid olika tidpunkter framställt krav mot varandra. Efter att entreprenören gick i konkurs vände sig beställaren till entreprenörens försäkringsbolag och begärde utbetalning från entreprenörens ansvarsförsäkring. Enligt försäkringsbolaget hade dock fristen att för att anmäla skadeståndsanspråket till försäkringsbolaget börjat löpa genom att entreprenören mottog ett brev från beställaren innehållandes skadeståndskravet och därefter gått ut.

Hovrätten gjorde bedömningen att det brev som skickats från beställaren till entreprenören i grunden utgjorde ett bestridande av betalningsskyldighet för genomfört arbete på grund av brister i arbetet. Hovrätten konstaterade att det även framgick av brevet att beställaren avsåg återkomma med skadeståndskrav. Enligt hovrätten var brevet ”framåtblickande” och kunde inte likställas med ett skadeståndskrav. Fristen att anmäla skadeståndskravet till försäkringsbolaget hade därför inte börjat löpa i samband med entreprenörens mottagande av brevet och beställaren hade därmed rätt till ersättning från entreprenörens försäkringsbolag.

Kommentar

I entreprenad- och konsultavtalsförhållanden händer det ibland att ena avtalsparten försätts i konkurs. Det är därför viktigt att hålla reda på vilka möjligheter som finns att, trots konkursen, få ersättning för sina skadeståndskrav. Som avgörandet från Svea hovrätt visar kan det finnas möjlighet att efter motpartens konkurs vända sig direkt till motpartens försäkringsbolag för att istället få ersättning genom motpartens ansvarsförsäkring. För att denna möjlighet inte ska gå förlorad är det viktigt att försöka säkerställa att en anmälan om skadeståndskravet till försäkringsbolaget görs i rätt tid. För att uppnå detta kan det vara bra att i samband med att ett skadeståndskrav framställs också uppmana motparten att anmäla kravet till motpartens försäkringsbolag eller att på egen hand anmäla sitt krav till försäkringsbolaget så snart man får vetskap om motpartens konkurs.

Som nämnts ovan har avgörandet från Svea hovrätt överklagats till Högsta domstolen som beslutat att meddela prövningstillstånd. Vi kan därför sannolikt förvänta oss ytterligare förtydliganden om direktkravsrätten när Högsta domstolens meddelar dom i målet.

En entreprenad kan delas upp i huvuddelar och etapper. Begreppen kan lätt blandas ihop, men är viktiga att hålla isär. Vi reder ut skillnaden och vad som är bra att tänka på vid uppdelning av en entreprenad.

Frågan om uppdelning i entreprenadkontrakt

Vi ser ofta exempel på entreprenadavtal där uppdelningen i huvuddelar respektive etapper har blandats ihop, med följden att regleringen inte speglar den verkliga avsikten. Exempelvis är det vanligt att ena parten tror att entreprenaden är uppdelad i huvuddelar, när det egentligen endast är fråga om en etappindelning. Detta kan leda till onödiga problem som hade kunnat undvikas om reglering skett på rätt sätt. För att undvika dessa vanliga missförstånd kommer vi i denna artikel att redogöra för skillnaden mellan dessa två typer av uppdelningar, samt hur en reglering med huvuddelar behöver göras för att bli gällande.

Uppdelning i huvuddelar

Om det i en större entreprenad tydligt går att särskilja olika delar kan dessa regleras genom huvuddelar. I AB-/ABT-avtalen definieras en huvuddel som ”en del av kontraktsarbetena som anges som huvuddel i kontraktshandlingarna och för vilken en angiven del av kontraktssumman har fastställts”. Det finns alltså två krav för att en huvuddel ska anses föreligga. Det måste av kontraktshandlingarna framgå 1) att en del av arbetet är en huvuddel samt 2) att denna del ska ersättas separat. Att det endast framgår att vissa arbeten utgör en huvuddel är därmed inte tillräckligt.

Skillnaden mellan huvuddelar och etappindelning

När en entreprenad är uppdelad i huvuddelar ska varje del i praktiken behandlas som en separat entreprenad (se sista bestämmelsen i kapitel 4–7 i AB 04 och ABT 06). Många AB-/ABT-bestämmelser ska alltså tillämpas separat för varje huvuddel. Det innebär bland annat att tidplan ska upprättas för varje huvuddel, att avlämnande och anmälan till slutbesiktning ska göras separat för varje huvuddel, samt att garantitiden för en huvuddel börjar löpa utifrån huvuddelens färdigställande (olika huvuddelar kan alltså ha olika garantitider).

En entreprenad kan även delas upp i etapper (”del av entreprenaden” i AB-/ABT-avtalen). I denna situation sker ingen uppdelning av entreprenaden på det sätt som sker för huvuddelar, utan uppdelningen är istället ofta ett sätt att kontrollera olika viktiga delmoment. Som exempel kan nämnas en situation vid delad entreprenad, när en sidoentreprenör är beroende av en annan sidoentreprenörs arbete. Genom en uppdelning i etapper blir även det möjligt för en beställare att ta delar av entreprenaden i bruk i ett tidigare skede, utan att det löper olika garantitider. En sådan uppdelning brukar ofta kombineras med en vitesreglering kopplad till etappernas färdig­ställandetid.

Slutsats

Om avsikten är att dela upp en entreprenad i huvuddelar krävs inte bara att detta framgår av kontraktshandlingarna, utan det måste även framgå separata kontraktssummor för de olika huvuddelarna. En uppdelning i huvuddelar medför att stora delar av AB 04/ABT 06 ska tillämpas separat för varje huvuddel, varför det bland annat kan gälla olika garantitider för olika huvuddelar.

Uppdelning av en entreprenad kan även göras genom etapper. Detta innebär att entreprenaden, till skillnad från vad som gäller för huvuddelar, regleras på ett och samma sätt och att det därmed exempelvis inte kan löpa olika garantitider.

Vilken variant som lämpligen bör tillämpas beror på vad det är för entreprenad och vad man vill uppnå genom uppdelningen. Eftersom effekten skiljer sig mycket åt är det dock viktigt att hålla isär begreppen och säkerställa att det är rätt reglering som används.

 

I juni 2022 kom det första svenska fallet om styrelsens ansvar enligt aktiebolagslagen vid överträdelse av Prospektförordningen[1]. Efter att ett bolag gjort en nyemission och noterats på Nasdaq First North Growth Market, stämde två av investerarna styrelsen i bolaget och krävde skadestånd på grund av att det prospekt som upprättats i samband med nyemissionen och noteringen inte levde upp till kraven i Prospektförordningen. Tingsrättens dom, som i princip går på investerarnas linje, har överklagats.

Take aways för att undvika prospektansvar

• Bevaka finansiella prognoser och lita inte på att generella riskavsnitt och friskrivningar i prospektet skyddar mot ansvar.
• Se till att marknadsföringen av ett erbjudande överensstämmer med prospektet.
• Använd inte alternativa nyckeltal i marknadsföringen om inte nyckeltalen finns med i prospektet.
• Var noga med hur rörelsekapitalutlåtandet formuleras i prospektet.

Bakgrund

I samband med att ett bolag (Bolaget) noterades på Nasdaq First North Growth Market i februari 2020 genomförde Bolaget en nyemission där bl.a. två investerare tecknade aktier i enlighet med ett tidigare träffat garantiåtagande.

I fokus för tvisten stod förutom prospektet, dels en analys som hade tagits fram i oktober 2019 (Analysen) som bl.a. innehöll en prognos över Bolagets förväntade nettoomsättning 2019 (negativ, medel eller positiv utveckling), dels en presentation som användes i samband med att Bolaget presenterades för investerare i november 2019 (Presentationen). Presentationen innehöll bl.a. en prognos över koncernens nettoomsättning för 2019.

I januari 2020 publicerades ett prospekt som lades upp på Bolagets hemsida tillsammans med Analysen och Presentationen under rubriken ”IPO”.

Prospektet innehöll inte någon prognos (i vart fall angavs inte att någon information skulle vara en prognos). I vanlig ordning innehöll prospektet också en beskrivning av riskfaktorer (däribland finanseringsrisker) och en friskrivning som tog sikte på framåtblickande information.

I slutet av mars 2020 publicerade Bolaget sin bokslutskommuniké där det framgick att nettoomsättningen för 2019 var betydligt lägre än vad som förutspåtts i prognoserna. I slutet av juni 2020 meddelade Bolaget att det helägda dotterbolaget hade ansökt om konkurs.

De två investerarna menade att styrelsen brutit mot Prospektförordningen och orsakat investerarna skada eftersom de inte skulle ha tecknat aktier om informationen hade följt reglerna i Prospektförordningen. Domstolen höll i stora delar med investerarna och konstaterade inledningsvis att om ett aktiebolag upprättar ett prospekt i strid med Prospektförordningen kan styrelsens ledamöter bli ansvariga för skada som vållas av oaktsamhet eller uppsåt på grund av felaktiga eller ofullständiga uppgifter i prospektet (29 kap 1 § aktiebolagslagen).

Var prognoserna marknadsföring och var de i så fall felaktiga eller vilseledande?

Domstolen konstaterade att Analysen och Presentationen visserligen inte hade rubricerats som annonser (vilket är ett krav enligt förordningen) men att de ändå var just annonser (marknadsföring), däribland eftersom de hade lagts upp på hemsidan under rubriken ”IPO” tillsammans med prospektet.

Enligt domstolen borde styrelsen i vart fall i början av februari 2020 ha insett att Bolagets faktiska utfall avvek väsentligt från prognoserna. Det hjälpte inte att styrelsen invände att det inte var möjligt att känna till det faktiska utfallet förrän i samband med bokslutskommunikén som presenterades i slutet av mars 2020. Eftersom den period som prognoserna avsåg hade passerat vid tidpunkten för erbjudandeperioden, saknade det också betydelse att Analysen innehöll friskrivningar om framåtriktad informationen.

Domstolen kom därmed fram till att Analysen och Presentationen var vilseledande och i strid med Prospektförordningen.

Var prognoserna alternativa nyckeltal?

Information som lämnas skriftligen eller muntligen avseende ett erbjudande om värdepapper till allmänheten, oavsett om det sker i form av annonsering eller i andra syften, får inte innehålla så kallade alternativa nyckeltal (resultatmått) om dessa inte dessutom inkluderas i prospektet (Kommissionens delegerade förordning). Enligt domstolen innehöll prognoserna just sådana alternativa nyckeltal och eftersom de inte hade inkluderats i prospektet, hade styrelsen brutit mot Prospektförordningen även i denna del.

Innehöll Prospektet all väsentlig information?

Ett prospekt ska innehålla ”den nödvändiga information som är väsentlig för att investeraren ska kunna göra en välgrundad bedömning av Bolagets tillgångar och skulder, vinster och förluster, finansiella ställning och framtidsutsikter” . I detta fall hade styrelsen angett att det enligt styrelsens bedömning skulle finnas tillräckligt med rörelsekapital under förutsättning att nyemissionen fullföljdes enligt plan. Domstolen menade att bland annat eftersom det inte framgick direkt av rörelsekapitalutlåtandet att detta förutsatte att affärsplanen höll.

Hade styrelsen varit oaktsam?

I denna del konstaterade domstolen bland annat att styrelsen visserligen inte ansvarar för att utfallet i prognoserna underskred det faktiska utfallet men eftersom prognoserna i det här fallet omfattades av bestämmelserna om annonsering i Prospektförordningen så var styrelsen skyldig att löpande bevaka prognosernas aktualitet och informera marknaden så snart det stod klart att de avvek väsentligt från det verkliga utfallet. Detta hade styrelsen inte gjort. Styrelsen hade därför varit oaktsam.

Hade investerarna lidit skada och hur stor var i så fall skadan?

Enligt domstolen fanns det inte skäl att ifrågasätta investerarnas uppgifter om att de inte skulle ha tecknat aktier om Bolagets verkliga finansiella ställning hade presenterats för dem. Investerarna hade därför ha lidit skada genom att de ingick garantiåtaganden om att teckna aktier. Vad exakt som orsakade att Bolagets aktiekurs sjönk var inte relevant.

Var alla styrelseledamöter skadeståndsskyldiga?

Eftersom styrelseledamöterna inte hade ifrågasatt investerarnas påstående om att ingen av ledamöterna skulle ha motsatt sig den informationsgivning som skett, ansåg domstolen att styrelseledamöterna hade orsakat skadan gemensamt och att de var solidariskt ansvariga för skadan (Attunda Tingsrätt 2022-06-07 Mål nr T 10146-20)

 

[1] Förordning (EU) 2017/1129 av den 14 juni 2017 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad och Kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/979 av den 14 mars 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 (Kommissionens delegerade förordning)

 

Denna information är bara avsedd som allmän information och utgör inte juridisk rådgivning.