Inom EU:s utsläppshandelssystem har priset på utsläppsrätter blivit cirka sex gånger dyrare de senaste två åren. Ytterligare prisökningar är troligtvis att vänta, då EU beslutat att successivt minska antalet utsläppsrätter. Enligt vissa analyser måste priset stiga till det femdubbla för att ge resultat.

Trots att byggbranschen inte omfattas direkt av utsläppshandelssystemet kan prisökningarna inverka på priset för entreprenader, då systemet omfattar anläggningar inom energiintensiv industri (såsom anläggningar som producerar byggmaterial som stål och cement). Höjda utsläppsrättspriser kan därigenom ge högre materialkostnader, som producenten kan vilja ta ut mot kunden. Att som beställare kräva miljövänligare byggmaterial – till exempel klimatförbättrad betong – eller klimatsmartare metoder kan således minska risken för ökade materialkostnader.

I praktiken är det dock svårt för beställare att under upphandlingen formulera krav på materialens utsläpp. Boverket har i förstudien Miljö- och klimatanpassade byggregler från 2016 konstaterat att byggherrar har sämre information om olika byggprodukters miljöpåverkan än produkternas tillverkare, vilket gör det svårt för dem att sätta hårda miljökrav.

För att komma tillrätta med denna informationsasymmetri har Boverket i rapporten Klimatdeklaration av byggnader föreslagit att det ska bli obligatoriskt för den som uppför eller låter uppföra en byggnad att deklarera klimatpåverkan i form av kg koldioxidekvivalenter/m². Initialt föreslås det bli obligatoriskt att klimatdeklarera under produktskedet (vilket inkluderar utvinning och bearbetning av råmaterial, bearbetning av återvunnet material, transport av råmaterial till tillverkare av byggprodukter samt tillverkning av byggprodukter). Regeringen har aviserat att kravet på klimatdeklaration planeras gälla från och med januari 2022. För att underlätta beräkningen av byggnaders klimatpåverkan ska Boverket bland annat utveckla en öppen databas med relevanta klimatdata samt ta fram informations- och vägledningsunderlag.

Avsikten med deklarationen är att byggherren baserat på resultaten från klimatdeklarationen ska kunna ta välavvägda beslut kring växthusgasutsläppen, utifrån kunskap om vilka utsläpp som olika konstruktionslösningar och produkter leder till.

Som konstaterats ovan ska antalet kg koldioxidekvivalenter/m² redovisas i klimatdeklarationerna. Det är samma mått som systemet med utsläppsrätter baseras på – produkter som släpper ut många koldioxidekvivalenter kräver fler utsläppsrätter. Genom klimatdeklarationen kan byggherren alltså se vilka produkter och konstruktionslösningar som har höga utsläpp (och därigenom är känsliga för prisförändringar beträffande utsläppsrätter) och ställa krav på att klimatsmartare alternativ om möjligt används.

Ett annat liknande initiativ för att förenkla för beställare att ställa miljökrav sker inom ramen för projektet Klimatkrav till en rimlig kostnad. Initiativet går ut på att klimatdeklarationer upprättas för nio nu pågående byggen. Syftet är att utifrån dessa sammanställningar av koldioxidutsläppen utarbeta en allmän vägledning för klimatkrav vid nyproducerade bostäder.

Sammantaget tycks alltså de beställare som vill ställa höga miljökrav få enklare att göra det i framtiden, genom att koppla kraven till de utsläpp som redovisas i klimatdeklarationerna.

Artikelserie, del 3 av 3

I den första artikeln i denna serie beskrev vi ansvarsreglerna enligt ABK 09 och när en konsult kan bli skadeståndsskyldig mot sin beställare. Den andra artikeln handlade om vilka tidsramar som en beställare av konsulttjänster har att förhålla sig till när krav ska framställas mot en konsult. Denna tredje och sista artikel i serien handlar om hur man som beställare av konsulttjänster praktiskt kan hantera gränsdragningen mellan konsultens ansvar och det ansvar som man kan lägga på sin motpart enligt entreprenadkontrakt.

Konsulter kan anlitas av såväl byggherrar som entreprenörer med projekteringsansvar. Som vi tidigare redogjort för krävs det att konsulten agerat vårdslöst för att denne ska bli skadeståndsskyldig. Enligt AB 04 kap. 1 § 6 ansvarar man dock villkorslöst för de handlingar och uppgifter som man lämnar till motparten. Denna regel är en grundläggande ansvarsfördelningsregel mellan parterna i en entreprenad. Av denna anledning är regeln också strikt, det vill säga att det inte spelar någon roll om den felaktiga ritningen eller uppgiften beror på slarv eller på grund av ett försvarligt misstag som berodde på omständigheter som inte kunde förutses. Denna regel ska läsas ihop med en grundläggande regel om att en kontraktspart som anlitar en fristående aktör, så som till exempel en konsult eller underentreprenör, som utgångspunkt ansvarar för dennes prestationer på samma sätt som man ansvarar för prestationer utförda av den egna organisationen.

För att ta ett exempel kan man tänka sig en situation där en konsult lämnar ett besked om dimensionering av bärande konstruktion i en byggnad. Om denna beräkning är felaktig blir frågan om det är byggherren eller entreprenören som ansvarar för följderna av detta. Oavsett om det finns möjligheter att hålla konsulten ansvarig eller inte så blir frågans svar avhängig vem det var som anlitade den konsult som lämnade beskedet.

Som beställare av konsulttjänster ställs man därför inför ett icke obetydligt dilemma. Det ansvar som man har enligt entreprenadkontraktet för lämnade uppgifter är som anfört strikt och i många fall utan begränsningar. Konsultens ansvar enligt ABK 09 är å andra sidan beroende av att man lyckas visa på dennes vårdslöshet. Det är också begränsat till 120 prisbasbelopp (eller 5 580 000 kronor år 2019). Tröskeln för att hålla en konsult ansvarig är alltså högre än för en motpart enligt en entreprenad. Av detta följer att det kan uppstå situationer där ens motpart enligt entreprenadavtalet har ett juridiskt berättigat anspråk samtidigt som man inte har motsvarande anspråk mot konsulten.

Eftersom denna asymmetri följer av standardavtalen på entreprenadmarknaden kan de vara väldigt svåra att komma åt i avtalsförhandlingar. Beställaren bör därför i sin budget för projektet ta höjd för fel i av denne beställd projektering och entreprenören bör ta motsvarande höjd i sitt anbud för fel i den projektering som denne ansvarar för. Det man även behöver göra är att anpassa sig till detta ansvarsglapp och i den utsträckning det är möjligt ha en organisation som granskar konsultens arbete på samma sätt som man som byggherre granskar en entreprenörs utförande eller som entreprenör granskar sin underentreprenörs arbete.

Av det ovanstående följer att det finns ett naturligt incitament för såväl beställare som entreprenör att ställa sig på sin konsults sida när motparten anmäler påstådda fel, motstridigheter eller otydligheter i handlingarna. Detta incitament finns oavsett om konsultens arbete är beställt av en byggherre eller en entreprenör. Om det är ens konsult som har gjort fel så finns det ju en risk att man behöver bekosta ytterligare arbeten eller ersätta motpartens skada samtidigt som det inte är lätt att få ersättning från konsulten och dennes försäkringsbolag. En strategisk beställare av konsulttjänster bör dock alltid komma ihåg att det faktiskt inte är omöjligt att hålla en konsult ansvarig och att det ofta är värt att i alla fall försöka.

Om en entreprenör till exempel anmäler ett så kallat likställt ÄTA-arbete på grund av en påstådd otydlighet i en ritning som byggherrens konsult har tagit fram bör man föra detta påstående vidare till den ansvariga konsulten. Detta bör göras för att få konsultens hjälp med att bestrida entreprenörens krav på ersättning om det är så att handlingen var fackmässigt utformad och misstaget berodde på entreprenören. Vad man som beställare av konsultarbete löpande bör göra är alltså att ”testa” motpartens argument på konsulten genom att begära dennes hjälp på detta sätt. Beroende på hur man bedömer konsultens svar på dessa argument kan man parallellt börja överväga om det är läge att framställa skadeståndskrav mot konsulten.

Regeringen har presenterat ett förslag om sänkning av lägsta tillåtna aktiekapital i privata aktiebolag från 50 000 kronor till 25 000 kronor.

Förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2020.

Kravet på ett aktiekapital av viss minsta storlek ska garantera att det, i vart fall bokföringsmässigt, finns en marginal mellan bolagets tillgångar och skulder. I aktiebolagslagen finns flera regler som syftar till att säkerställa att denna marginal inte minskar genom t.ex. vinstutdelning till aktieägarna. I lagförslaget konstateras samtidigt att minimikravet i praktiken är ett klent skydd för borgenärerna och att aktiekapitalet snarare ska fungera som en spärr mot oseriöst företagande.

Aktiekapitalet är en del av aktiebolagets eget kapital. Det egna kapitalet delas upp i bundet och fritt eget kapital. Aktiekapitalet utgör tillsammans med eventuella bundna fonder det bundna egna kapitalet. Övrigt eget kapital är fritt eget kapital. Värdet av bolagets tillgångar ska uppgå till minst värdet av bolagets skulder, avsättningar samt aktiekapitalet plus eventuellt övrigt bundet eget kapital. Är detta fallet sägs det bundna egna kapitalet vara ”täckt”. Vid tecken på kapitalbrist måste bristen antingen läkas eller så måste bolaget likvideras. En styrelse måste agera så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Annars riskerar styrelsen, och i vissa fall aktieägarna, personligt ansvar.

Storleken på ett bolags aktiekapital bestäms när bolaget bildas. Aktiekapitalet kan senare ökas eller minskas men det måste alltid uppgå till minimikravet som idag är 50 000 kronor. Enligt förslaget ska gränsen sänkas till 25 000 kronor. Omkring 95 procent av bolagen bildas med lägsta tillåtna aktiekapital. Som en jämförelse kan nämnas att det i många EU-länder är möjligt att bilda bolag utan aktiekapital eller med ett aktiekapital på 1 euro.[1]

Ett bolag som har ett högre aktiekapital än minimikravet kan under vissa förutsättningar minska aktiekapitalet och återbetala det överskjutande beloppet till bolagets aktieägare. Beslutet måste fattas på en bolagsstämma och måste registreras hos Bolagsverket. Ibland måste bolagsstämman samtidigt besluta om en ny bolagsordning. Dessutom måste bolaget ansöka om tillstånd hos Bolagetsverket för att få genomföra beslutet (dvs. för att få betala ut pengarna till aktieägarna). Innan Bolagsverket lämnar tillstånd, utfärdar Bolagsverket en kallelse till bolagets borgenärer. Kallelsen innebär att den som inte vill att bolaget ska minska aktiekapitalet, måste meddela detta till Bolagsverket (vanligtvis inom två månader). Bolagsverket skickar också en underrättelse till Skatteverket. Om ingen borgenär meddelar Bolagsverket i tid, får bolaget genomföra minskningen av aktiekapitalet.

_______________________________________________________________________________

[1] Lagrådsremiss – Lägre kapitalkrav för privata aktiebolag, 5 september 2019.

Artikelserie, del 2 av 3

I den förra artikeln skrev vi om grunddragen i ansvarsreglerna för konsulter enligt ABK 09. Slutsatsen var att reglerna ställer rätt så höga krav på beställaren att konkretisera på vilket sätt som konsulten har gjort fel och bevisa detta i en tvist. Denna artikel behandlar istället hur man som beställare av konsulttjänster ska gå till väga för att reklamera konsultens arbete samt ställa krav på rätt sätt och i rätt tid. Reglerna är lika tillämpbara för byggherrar som för entreprenörer när dessa anlitar konsulter i en entreprenad.

Slutsatsen är att en beställare av konsulttjänster måste agera tidigt och bestämt för att ha rätt till skadestånd. Så fort som man upptäcker en skada bör man utreda om konsulten kan ha orsakat denna. Sedan måste man framställa tydliga krav så snart som man misstänker att det faktiskt kan förhålla sig på det sättet. Allt detta måste beställaren göra så snart som möjligt för att undvika att lida rättsförluster. I praktiken innebär detta att krav ofta måste framställas innan det är helt utrett exakt vad det är som har hänt och vem som bär det slutliga ansvaret. Under sådana omständigheter bör man kontakta en jurist för att få råd om hur man ska gå till väga.

Regleringen i ABK 09

Som vi förklarade i den föregående artikeln är krav på skadestånd i praktiken ofta den primära kompensationen för konsultens beställare vid konsultens felaktiga arbete. ABK 09 kap. 5 § 6 anger att för att krav på skadestånd ska kunna medföra rätt till ersättning för en beställare av konsulttjänster måste denne framställa skriftligt krav på skadestånd senast tre månader efter det att beställaren har fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan, dock senast nio månader efter det att beställaren fått kännedom om skadan.

Bestämmelsen innehåller ett flertal moment som alla måste läsas noggrant för att inte beställarens rätt till skadestånd ska gå förlorad. Den innehåller även två separata tidsfrister att förhålla sig till: en tremånadersfrist och en niomånadersfrist. Överskridande av endera fristen innebär att beställaren förlorar rätten till skadestånd. I praktiken kan det dock vara svårt att bedöma när fristerna börjar löpa.

Krav måste ställas

Det första momentet är att ett krav på skadestånd måste framställas skriftligen. Detta kan tänkas självklart vid en första anblick, men man måste noggrant överväga formuleringen i det meddelande som man vill sända. Ibland är det så att man som beställare av konsulttjänster vill undvika onödigt hårda ord eller av andra anledningar är tveksam till att använda ord som ”skadestånd” eller ”krav” när det kanske inte ens är helt klart vem som bär det slutliga ansvaret. Det kan därför vara frestande att då använda formuleringar som ”vi kan komma att kräva skadestånd” eller liknande skrivningar.

Tyvärr finns det en risk för att sådana försiktiga skrivningar inte räcker för att ett ”krav” ska anses framställt. För att det ska stå klart att man faktiskt har ställt ett krav måste meddelandet på ett tydligt sätt redogöra för att det finns en skada, att man kräver konsulten på ersättning för denna samt den huvudsakliga grunden för kravet (till exempel fel i handling eller vårdslöshet). Man bör notera att det inte ens räcker att reklamera konsultens arbete utan man måste även göra klart att man kräver skadestånd på grund av det reklamerade arbetet.

På grund av de snäva tidsfristerna (vilka beskrivs nedan) behöver man inte sällan framställa kravet innan man kan vara helt säker på att konsulten faktiskt är juridiskt ansvarig. Hamnar man i ett sådant läge bör man kontakta ett juridiskt ombud för att få hjälp att väga för- och nackdelar med olika handlingsalternativ.

Niomånadersfristen

Denna frist är den längre av bestämmelsens två frister, men den börjar i de flesta fall att löpa innan tremånadersfristen börjar löpa. Fristen börjar löpa så fort som beställaren fått kännedom om en skada. Enligt tidigare praxis från Högsta domstolen anser man att en ”skada” i konsultansvarssammanhang utgörs av den ekonomiska skada som beställaren lider. I entreprenadsammanhang kan en sådan ekonomisk skada utgöras av till exempel skadeståndsansvar mot någon annan eller en skyldighet att betala en entreprenör för ÄTA-arbete grundat på en felaktig projektering. Det kan också röra sig om en felaktigt projekterad konstruktion som går sönder och orsakar fysiska skador, vilka i sin tur får ekonomiska konsekvenser.

I vissa komplexa fall där det är svårt att utreda vad som har orsakat skadan eller ansvarsfördelningen mellan till exempel ens konsult och andra aktörer i projektet kan man tänka sig att niomånadersfristen löper ut innan tremånadersfristen (se mer om detta nedan). Under vissa omständigheter skulle det till och med kunna hända att niomånadersfristen helt löper ut innan tremånadersfristen ens börjar löpa över huvud taget.

Tremånadersfristen

Denna frist börjar löpa när det föreligger skälig anledning för konsultens beställare att anta att konsulten är ansvarig för skadan. Tiden är alltså inte kopplad till skadans upptäckt utan till när man får anledning att tro att denna skada kan bero på konsulten. Det ligger i sakens natur att skadan i regel upptäcks innan man kan börja bilda sig en uppfattning om ansvarsfördelningen. Termen ”skälig anledning att anta” är dock i juridiska sammanhang en låg tröskel, vilket innebär att fristen mycket väl kan börja löpa vid tidiga misstankar om att konsulten är ansvarig.

Exempel på sådana skäliga anledningar skulle till exempel kunna vara om byggherrens anlitade utförandeentreprenör framställer krav på ersättning för ÄTA-arbete och pekar på påstådda fel i en av byggherrens konsult framtagen handling eller om en entreprenör möts av påståenden om att man inte uppfyller ett funktionskrav enligt totalentreprenadavtalet där man anlitat en konsult för att projektera den tekniska lösningen. Utredningar av en olycka skulle också i tidiga skeden kunna peka på möjliga designfel. Givetvis går det inte att allmängiltigt slå fast vad som krävs för att en skälig anledning ska anses föreligga utan detta kommer att vara beroende på omständigheterna i det konkreta fallet. Detta innebär att så fort som man upptäcker en skada så måste man vara uppmärksam på alla tecken på att det är konsulten som är ansvarig och läsa eventuella rapporter eller utredningar med detta i bakhuvudet.

I nästa del av denna artikelserie kommer vi att diskutera hur man kan dra gränser mellan konsultens och entreprenörens ansvar.

Vaxholms stad och en entreprenör träffade i december 2012 ett totalentreprenadavtal avseende ny- och ombyggnaden av en idrottshall i Vaxholm. Kontraktssumman uppgick till 61,8 miljoner kronor och utöver det hade kommunen också en option om 1,8 miljoner kronor avseende tillbyggnad av ytterligare ett våningsplan. Optionen användes. Enligt avtalet skulle entreprenaden vara klar för slutbesiktning sista oktober 2014. Sluttiden kom senare att förlängas till mars 2015.

Redan i ett tidigt skede av entreprenaden uppstod oenighet mellan parterna avseende kommunens skyldighet att förse entreprenören med uppgifter om bland annat energiåtgången i byggnaden. När kommunen till slut inte tillhandahöll denna information, anmälde entreprenören hinder och begärde tidsförlängning. Med anledning av bland annat detta kom arbetena att fördröjas, och i oktober 2015 hävde kommunen kontraktet. Parterna lät utföra en värdering av återstående arbeten.

Entreprenören stämde kommunen och begärde ersättning med drygt 9,5 miljoner kronor för utförda kontraktsarbeten, ÄTA-arbeten och arbeten enligt optionen. Kommunen motsatte sig käromålet och invände att arbeten motsvarande det begärda beloppet inte utförts och att flera ÄTA-arbeten inte beställts. Kommunen genstämde och begärde för sin del nästan 32 miljoner kronor avseende ersättning för färdigställandekostnader, skadestånd, felavhjälpande, avgående arbeten, återbetalning av del av kontraktssumman, förseningsvite, hyra av anläggningen och värderingskostnader.

I en omfattande dom kom tingsrätten fram till att det inte var visat att kommunen hade åtagit sig att förse entreprenören med efterfrågade uppgifter. Det låg i stället inom totalentreprenörens projekteringsansvar att i tid utföra kontraktsarbetena utifrån kontraktshandlingarna. Entreprenören ansågs således sakna rätt till tidsförlängning. Då den försening som uppstod ansågs vara av väsentlig betydelse medförde förseningen en rätt för kommunen att häva avtalet. Med beaktande av allmänna köprättsliga principer ansågs hävningen gjord i rätt tid (tidsfrister av detta slag saknas i ABT 06). Kommunen fick därför rätt till merparten av begärd ersättning för samtliga poster, med undantag för värderingskostnaderna. Den ena delen av värderingskostnaderna bedömdes inte ge rätt till ersättning eftersom den var hänförlig till tiden före hävningen (ABT 06 kap. 8 § 5), medan den andra delen visserligen avsåg värdering i samband med hävningen men eftersom entreprenören inte hade ifrågasatt värdet av utfört arbete saknade kommunen rätt till ersättning även för denna del (samma § femte stycket).  

Tingsrätten avslog alltså entreprenörens käromål och gav kommunen rätt till ersättning med strax över 30 miljoner kronor. Såsom vinnande part fick kommunen även rätt till ersättning för sina rättegångskostnader med drygt 10 miljoner kronor.

Domen har överklagats av entreprenören och, i anslutning, av beställaren. Vi följer med intresse om hovrätten ger prövningstillstånd.

Europeiska konstruktionsstandarder, så kallade eurokoder, är tillsammans med Boverkets konstruktionsregler (EKS) regler för byggnadsverk vid verifiering av bärförmåga, stadga och beständighet. Från den 1 juli 2019 började Boverkets ändrade konstruktionsregler BFS 2019:1  (EKS 11) att gälla. Ändringarna gäller bland annat kontroller, snö- och vindlast, brandsäkerhet, olyckslast och cisterner. Syftet med ändringarna är att förenkla tillämpningen och minska kostnaderna.

Europeiska konstruktionsstandarder – eurokoder – är europagemensamma dimensioneringsregler för byggnadsverk vid verifiering av bärförmåga, stadga och beständighet. Utifrån eurokoderna ska nationerna sedan göra val som utgår från medlemsstaternas olika förutsättningar avseende geologi, klimat och kultur. För Sveriges del anges de nationella valen i Boverkets konstruktionsregler, EKS. I EKS finns även övergripande regler om säkerhet, kontroll, dokumentation och ändring av byggnader.

Ändringarna innefattar i korthet följande:

– Ändrade regler om kontroller

– Ändrade regler om lastkombinationer

– Ny modell för last från fordon i byggnader och på gårdsbjälklag

– Ändrade regler för indelning i brandsäkerhetsklasser 

– Nya regler om brandskydd för Br0-byggnader

– Ändrade regler om trapphus som enda utrymningsväg

 – Ändrade regler om brandpåverkan för utomhuskonstruktioner

– Ändrade regler om snölast

– Ändrade regler om vindlast

– Nya och ändrade regler om olyckslast

– Ny regel för utförande av stålkonstruktioner

– Ändrade regler om cisterner

______________________________________________________________________________________________

http://boverket.se/sv/byggande/regler-for-byggande/om-boverkets-konstruktionsregler-eks/andrade-konstruktionsregler/ 

STOCKHOLM – (23 Juli 2019) Kilpatrick Townsend har biträtt Arctic Seals AB vid genomförande av en investering (private placement) i Nattaro Labs AB. Investeringen genomförs i två trancher och syftar bl.a. till att bidra till Nattaro Labs internationella expansion.

Nattaro Labs som utmärkt sig bland de mest innovativa teknikföretagen i Sverige bedriver sedan 2011 världsunik forskning och utvecklar innovativa produkter och hållbara lösningar för att bekämpa det globalt växande problemet med vägglöss. Nattaro Labs har idag en unik position som produktutvecklande vägglusspecialist på den internationella marknaden och med nytt riskkapitalstöd från bl.a. Arctic Seals AB, CIP Holding 4 Aps (Rune Bro Roin) och befintliga aktieägare växlas deras internationella expansionsfas upp.   

Kilpatrick Townsends team bestod av Tobias Öd och Andrea Ploman. Kilpatrick Townsends corporategrupp företräder regelbundet såväl investerare som grundare i tillväxtbolag som vill ta nästa steg och växa genom att ta in riskkapital. Vi har fått förtroendet att arbeta tillsammans med några av Sveriges mest intressanta start-ups inom IT och teknologi och dess grundare. Vi företräder regelbundet svenska och utländska investerare vid investeringsrundor i svenska tillväxtbolag.

Facebook har utsett Kilpatrick Townsend till “Law Firm Diversity Champion”, den ledande byrån inom mångfald och jämställdhet bland de 40 största juridiska rådgivarna till Facebook.

Utnämningen baseras på hur advokatbyråerna bemannar sina ärenden för Facebook, deras interna policyarbete för ökad mångfald och jämställdhet samt de karriärmöjligheter som erbjuds för kvinnor och minoritetsgrupper. Kilpatrick Townsend mottog utnämningen vid en ceremoni på Facebooks högkvarter i Menlo Park, 20 Juni 2019.

“We are honored to receive an award that personifies a core value of Kilpatrick Townsend – offering clients the most talented and diverse attorneys who provide outstanding service. On behalf of the entire firm, thank you. ” säger Larry McFarland, Managing Partner på Kilpatrick Townsends kontor i Los Angeles.

”Knowing the number of high-quality law firms who counsel Facebook makes this recognition especially satisfying… Facebook and Kilpatrick Townsend share a strong bond in their joint commitment to diversity” berättar Ty Lord, Executive Committe Member på Kilpatrick Townsend i USA. 

______________________________________________________________________________

Läs pressmeddelandet på engelska  :  https://www.kilpatricktownsend.com/en/Insights/News/News-Release/2019/6/Facebook-Selects-Kilpatrick-Townsend-for-Inaugural-Law-Firm-Diversity-Award

Artikelserie, del 1 av 3

När det blir fel i entreprenaden är det naturligt att byggherren i första hand tänker på att vända sig mot entreprenören. Men felet kan även bero på misstag som begåtts av byggherrens konsult, för vilka byggherren svarar i förhållande till entreprenören. På motsvarande sätt kan en totalentreprenörs felaktiga utförande ytterst bero på att av denne anlitade konsulter begått misstag. Frågan är då hur man kan gå till väga för att hålla sin anlitade konsult ansvarig. I denna artikelserie ska vi titta närmare på vilket ansvar en konsult har enligt ABK 09. Aktuell artikel beskriver omfattningen av konsultens ansvar.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att en konsult har ett mer begränsat ansvar enligt ABK 09 än en entreprenör har enligt AB 04 eller ABT 06. Detta betyder givetvis inte att det är omöjligt att ställa konsulter till svars för deras misstag, men det gör att kraven måste föregås av eftertanke från beställarens projektledning. I många fall kan det krävas att man som beställare av konsulttjänster tar in oberoende experter för att granska konsultens arbete.

Regleringen i ABK 09

Om fel föreligger i handling är konsulten även enligt ABK 09 kap. 5 § 5 skyldig att på egen bekostnad avhjälpa felet, om inte detta medför olägenheter eller kostnader för konsulten som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsultens beställare. I praktiken är det dock ofta så att ett fel i en handling som konsulten levererat inte upptäcks förrän konsultens beställare antingen skickat över den till en entreprenör som därefter har börjat arbeta efter handlingen eller, om konsultens beställare är en entreprenör, själv har påbörjat arbete enligt handlingen. Eftersom konsultens beställare (oavsett om denne är byggherre eller entreprenör) enligt AB 04 och ABT 06 ansvarar för sina anlitade konsulter kan sådana fel orsaka merkostnader som konsultens beställare inte kan få ersätta enligt entreprenadavtalet. Det kan även vara så att det inte ens är aktuellt att rätta den felaktiga handlingen utan att man behöver hitta en helt ny lösning i den pågående entreprenaden.

Allt detta innebär att den primära sanktionen som konsultens beställare har att tillgripa är ett skadeståndskrav för de kostnader som konsulten har orsakat denne, vilket står i direkt kontrast till huvudregeln enligt AB 04 och ABT 06 där entreprenörens primära skyldighet är att avhjälpa fel. Ansvaret är inte heller lika strikt som för en entreprenör, som ju måste avhjälpa även sådana fel som inte orsakats av dennes vårdslöshet.

Beloppsgränsen

Enligt ABK 09 kap. 5 § 3 är konsultens skadeståndsskyldighet begränsad till 120 prisbasbelopp, om inte annat avtalats. Detta innebär att utgångspunkten är att beställaren inte kan få ett skadestånd som överstiger 5 580 000 kronor (med 2019 års prisbasbelopp). Parterna kan i och för sig komma överens om en högre beloppsgräns, men detta kan göra att konsultens försäkring blir dyrare (vilket konsultens beställare betalar för genom konsultens arvode) eller att det i vissa fall blir svårt att hitta en konsult vars försäkring täcker detta utökade belopp.

Kravet på vårdslöshet och vad det innebär för beställaren

Eftersom utgångspunkten för ansvar enligt ABK 09 kap. 5 § 1 är konsultens vårdslöshet åligger det som huvudregel konsultens beställare att förklara vad konsultens vårdslöshet består i och bevisa dessa omständigheter. Vårdslöshet är inte någonting som kan bevisas i juridisk mening utan utgör en rättslig klassificering av specifika handlingar eller underlåtelser som i sin tur måste bevisas. Till exempel kan konsulten ha varit vårdslös genom att göra en inkorrekt matematisk beräkning eller rekommendera en lösning som enligt relevant facklitteratur är riskabel.

Andra meningen i ABK 09 kap. 5 § 1 medför i och för sig en bevislättnad för konsultens beställare, men detta förutsätter att man kan konstatera ett ”fel” i konsultens handlingar. Begreppet fel är precis som begreppet vårdslöshet ett koncept som består av konkreta omständigheter. Ett fel i denna kontext är att handlingen på något sätt avviker från parternas avtal. Grundregeln enligt ABK 09 kap. 2 § 1 är att konsulten ska genomföra sitt uppdrag fackmässigt, med omsorg och med iakttagande av god yrkessed. Detta innebär att konsultens beställare i princip måste bevisa att konsultens handling inte är fackmässig. Bevisningen kan bestå av exempelvis sakkunnigutlåtanden, hänvisningar till överenskommelser eller relevanta beskrivningshjälpmedel (som till exempel AMA-skrifterna).

Svea hovrätts avgörande i mål T 3523-18 (som beskrivs i en annan artikel i denna upplaga av vårt nyhetsbrev) illustrerar denna problematik eftersom domstolen i det målet ogillade ett skadeståndsanspråk mot en arkitekt bland annat på grund av att dennes uppdragsgivare inte lyckades visa förekomsten av en viss branschpraxis. Allt detta betyder att oavsett om konsultens beställare vill åberopa konkreta fel i handlingar eller konsultens vårdslöshet måste konsultens beställare överväga vad man anser att konsulten borde ha gjort och varför man kan kräva att denne skulle göra det. Kravet på konkretisering medför att man bör anlita juridisk och/eller teknisk expertis för att ta tillvara sin rätt i dessa situationer.

I nästa artikel i denna serie kommer vi att beskriva hur man som beställare av konsulttjänster ska gå till väga när man vill reklamera en konsults arbete.

Automatisk uteslutning av anbudsgivare som inte lämnat uppgifter om arbetskraftskostnader i sitt anbud

STOCKHOLM (11 Juni 2019) – EU-domstolen meddelade den 2 maj 2019 dom i mål C-309-18 Lavorgna Srl ./. Comune di Montelanico, Comune di Supino, Comune di Sgurgola och Comune di Trivigliano. I målet förtydligas hur en upphandlande myndighet ska förfara då anbudsgivare inte lämnat uppgifter som krävs enligt nationell upphandlingslagstiftning som införlivar direktiv 2014/24/EU (”LOU-direktivet”).

EU-domstolens avgörande berör samspelet mellan vad som föreskrivs i upphandlingsdokumenten och vad som framgår i nationell upphandlingslagstiftning. I avgörandet upplyser EU-domstolen dessutom om möjligheten att begära förtydliganden och kompletteringar av uppgifter som inte uttryckligen har efterfrågats i upphandlingsdokumenten.

Målet vid den nationella domstolen

Målet rörde en samordnad tjänsteupphandling som genomfördes av italienska kommuner. I upphandlingsdokumenten saknades uppgift om anbudsgivarnas skyldighet att ange  arbetskraftskostnader i sitt anbud. I stället uppmanades anbudsgivarna inför tilldelningen att komplettera anbuden med uppgift om arbetskraftskostnaderna.

Kommunerna beslutade att tilldela Gea kontraktet. Lavorgna, som rangordnats på andra plats, överprövade tilldelningsbeslutet och gjorde gällande att Gea på grund av underlåtenheten att ange arbetskraftskostnader borde ha uteslutits från upphandlingen.

EU-domstolens avgörande

EU-domstolen upplyste om att det framgår av den italienska upphandlingslagstiftningen, som införlivar LOU-direktivet, att en anbudsgivare som inte redovisar arbetskraftskostnaderna i sitt anbud ska uteslutas från upphandlingen. I upphandlingsdokumenten i det aktuella målet fanns dessutom en passage som innebar att upphandlingslagstiftningen skulle tillämpas för frågor som ej berördes i upphandlingsdokumenten.

Mot den bakgrunden ansåg EU-domstolen att alla rimligt informerade och normalt omsorgsfulla anbudsgivare i princip hade kunnat få kännedom om reglerna och ange arbetskraftskostnaderna i sitt anbud. EU-domstolen fann därför att likabehandlings- och transparensprincipen inte kräver att en upphandlande myndighet uttryckligen måste ange att uppgift om  arbetskraftskostnaderna ska redovisas i anbudet. Annorlunda uttryckt – en upphandlande myndighet måste inte upprepa vad som framgår i lagen i upphandlingsdokumenten.

I målet  kvarstod emellertid oklarheter avseende anbudsgivarnas möjlighet att ”göra rätt” i upphandlingen. EU-domstolen konstaterar att det i anbudsformuläret i förevarande fall saknades fysiskt utrymme för att lämna uppgifter om arbetskraftskostnader. Dessutom framgick att anbudsgivarna inte fick ge in handlingar som inte specifikt hade begärts. Mot den bakgrund ansåg EU-domstolen att det ankommer på den nationella domstolen att pröva om det faktiskt inte varit fysiskt möjligt för anbudsgivarna att ange arbetskraftskostnaderna i anbudet i enlighet med lagen. Skulle det inte anses möjligt, upplyser EU-domstolen om att kommunerna ändå har möjlighet att tillåta anbudsgivarna att avhjälpa bristen för att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i nationell lagstiftning.

Analys

LOU-direktivet kräver genom artikel 18 att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att anbudsgivarna iakttar tillämpliga miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställs i EU-rätten, nationell rätt, kollektivavtal eller i internationella miljö-, sociala och arbetsrättsliga bestämmelser som biläggs till LOU-direktivet. Därtill möjliggör LOU-direktivet genom artikel 56.3 komplettering och förtydliganden från anbudsgivarna inom en lämplig tidsfrist och inom ramen för de grundläggande principerna.

LOU-direktivet är ett s.k. minimidirektiv som ger utrymme för medlemsstaterna att anta egna regleringar i den nationella upphandlingslagstiftningen, om det leder till att direktivets målsättningar uppnås.

EU-domstolens avgörande bekräftar att medlemsstater som i sin nationella lagstiftning har valt att ta in mer detaljerade bestämmelser än vad LOU-direktivet kräver ska genomföra dessa. Bestämmelser i lag som anges tillräckligt klart och som kan medföra uteslutning av en anbudsgivare ska i sådana fall tillämpas automatiskt. Sådana bestämmelser ges alltså företräde framför mer generella skrivningar i upphandlingsdokumenten.

Avgörandet  bekräftar vidare att den upphandlande myndigheten inte uttryckligen behöver ange vad som framgår i en lagbestämmelse som kan medföra uteslutning i sina upphandlingsdokument. Däremot krävs med hänsyn till transparensprincipen åtminstone en uttrycklig hänvisning till den tillämpliga upphandlingslagstiftningen i fråga. En generell hänvisning till uteslutningsgrunderna är enligt EU-domstolen tillräcklig med hänsyn till principerna om rättssäkerhet, öppenhet och proportionalitet.

Sammanfattningsvis och i huvudfrågan kommer EU-domstolen fram till att en skyldighet som klart framgår av lagstiftning måste inte anges i upphandlingsdokumenten, så länge det uttryckligen hänvisas till de nationella reglerna i handlingarna.

I den andra frågan finner EU-domstolen att det är möjligt för upphandlande myndighet att efterfråga handlingar som inte ingivits med anbuden under förutsättning av att det är möjligt inom ramen för bestämmelserna om förtydliganden och kompletteringar.

Som anbudsgivare är det alltså inte tillräckligt att endast följa vad som uttryckligen framgår i upphandlingsdokumenten vid lämnande av anbud. Anbudsgivaren måste också för att undgå uteslutning säkerställa att man har koll på vad som gäller enligt den nationella upphandlingslagstiftningen. 

STOCKHOLM – (5 juni 2019) För svenska bolag som handlas på reglerad marknad eller MTF införs nya regler när bolaget ska besluta om en väsentlig transaktion med närstående. Reglerna kompletterar de s.k. Leo-reglerna i aktiebolagslagen och motsvarar delvis vad som redan gäller enligt god sed på aktiemarknaden. Syftet med de nya reglerna är att skydda bolagen och dess aktieägare från att närstående tillägnar sig värden som tillhör bolaget.

Från och med den 10 juni 2019 gäller en ny beslutsordning för väsentliga transaktioner med närstående. De nya lagreglerna tar bara sikte på svenska aktiebolag vilkas aktier handlas på Nasdaq Stockholm eller någon annan reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I praktiken måste de nya reglerna även tillämpas av bolag som handlas på First North, Nordic MTF eller Spotlight Stock Market. Detta eftersom Aktiemarknadsnämnden uttalat att god sed kräver en ordning som i allt väsentligt motsvarar de nya lagreglerna.

I korthet innebär de nya lagreglerna att när ett noterat bolag ska besluta om en väsentlig transaktion med närstående, så måste transaktionen godkännas av bolagsstämman i det noterade bolaget. Reglerna gäller även när det är ett helägt svenskt dotterbolag som ska besluta om transaktionen.

Vad bör en styrelse göra nu?

Styrelserna i de bolag som omfattas bör inventera om kommande överlåtelser, förvärv, avtal och andra transaktioner riskerar att träffas av reglerna. Styrelsen måste se till att det finns rutiner för att bedöma om transaktioner med bolagets närstående ingår i den löpande verksamheten och om de är marknadsmässiga.

Vad är en ”väsentlig” transaktion?

För att en transaktion ska vara ”väsentlig” ska två förutsättningar vara uppfyllda: Den ska ha ett värde på minst en miljon kronor och den ska motsvara minst en procent av bolagets värde. I denna beräkning måste bolaget lägga samman alla transaktioner som bolaget och dess helägda svenska dotterbolag har genomfört med samma närstående under det senaste året.

De nya lagreglernas skarpa gränser för vad som en väsentlig transaktion, är en nyhet jämfört med den tidigare självregleringen (Aktiemarknadsnämndens tidigare uttalanden). Gränserna är tänkta att ge en rimlig balans mellan å ena sidan skyddet för aktieägarna och å andra sidan bolagens intresse av att inte behöva tillämpa den mer komplexa beslutsordningen i alltför stor omfattning.

Med ”transaktion” menas inte bara överlåtelser av olika slag av tillgångar utan också t.ex. hyresavtal och serviceavtal av olika slag. Det är med andra ord en bredare definition än vad som hittills gällt. Vissa typer av transaktioner är undantagna, bl.a. vinstutdelning och emissioner som redan kräver beslut av bolagsstämma.

Vem är närstående?

Med ”närstående” menas i detta sammanhang samma sak som i årsredovisningslagen. Både juridiska och fysiska personer kan vara närstående men det är en något snävare definition jämfört med vad som hittills gällt. Den nya personkretsen omfattar t.ex. den som har ett ”betydande inflytande” genom att ha minst 20 procent av rösterna i bolaget (tidigare räckte det med 10 procent). En annan skillnad är att den nya personkretsen omfattar styrelseledamot, VD och annan ledande befattningshavare i bolaget, men däremot inte sådana befattningshavare i bolagets dotterföretag.

Vilken beslutsordning gäller?

En väsentlig transaktion med närstående, måste enligt de nya lagreglerna beslutas av bolagsstämma. Det räcker inte med ett styrelsebeslut. Aktier som innehas av den närstående ska inte räknas med när bolagsstämman fattar beslut. Före bolagsstämman måste styrelsen upprätta en redogörelse som ska ange villkoren för transaktionen inklusive transaktionens värde. Däremot krävs inget värderingsutlåtande enligt de nya lagreglerna.

Om styrelsen bedömer att ett antal mindre transaktioner med samma part sammantagna utgör en väsentlig transaktion, är det den sista transaktionen som bolagsstämman ska godkänna. Styrelsens redogörelse bör ändå redogöra för alla transaktioner.

Är koncerninterna transaktioner undantagna?

Transaktioner mellan bolaget och ett helägt dotterföretag, omfattas inte av de nya lagreglerna. Det gör inte heller transaktioner med delägda dotterföretag, så länge ingen annan närstående har intresse i dotterföretaget. I dagsläget är det däremot oklart om transaktioner mellan två systerföretag är undantagna eller inte.

Är transaktioner inom den löpande verksamheten undantagna?

Vidare undantas transaktioner som är en del av bolagets löpande verksamhet under förutsättning att de genomförs på marknadsmässiga villkor, exempelvis när bolag fortlöpande köper varor och tjänster som behövs för produktion. Styrelsen måste se till att ha rutiner för att fortlöpande bedöma om en transaktion uppfyller dessa krav.

Vad händer om reglerna inte följs?

Om styrelsen inte följer de nya lagreglerna, riskerar transaktionen att vara ogiltig. Dessutom riskerar styrelsen skadeståndsansvar. Till detta kommer att ett bolag riskerar disciplinära påföljder från börserna och handelsplatserna.

När börjar reglerna gälla?

De nya lagreglerna börjar gälla den 10 juni 2019. De ska inte tillämpas på transaktioner som bolaget beslutat om men som inte har genomförts innan regleringen trädde i kraft. När flera olika transaktioner beaktas, ska transaktioner som genomförts före ikraftträdandet inte tas med.

_______________

Denna information är bara avsedd som allmän information och utgör inte juridisk rådgivning.

En viktig och välkänd huvudregel inom entreprenadjuridiken är att den part som tillhandahåller en uppgift också ansvarar för riktigheten av uppgiften (se kap. 1 § 6 i ABT 06). Enligt samma bestämmelse innebär inte motpartens godkännande att ansvaret begränsas på något sätt. För totalentreprenader gäller vidare att om en beställare föreskrivit eller annars begärt en viss teknisk lösning ska entreprenören ansvara för att utföra entreprenaden i enlighet med den tekniska lösningen. Entreprenören har i sådant fall inte det funktionsansvar som vanligtvis vilar på en totalentreprenör (se kap. 1 § 8).

I totalentreprenadtvister är det inte ovanligt att beställaren och entreprenören har olika uppfattningar om omfattningen av entreprenörens funktionsansvar. En av frågorna kan då vara vad som ligger i begreppet ”föreskriven eller annars fordrad teknisk lösning”.

Denna fråga har nyligen kommit att prövas av Hovrätten för Västra Sverige. Tvisten rörde en totalentreprenad för uppförandet av två flerfamiljshus där fukt trängt sig in i husens fasader. Felet ansågs utgöra ett fel i fasadernas funktion. Avgörande var därför om entreprenören hade ett funktionsansvar, det vill säga om inte beställaren kunde anses ha föreskrivit eller annars begärt en teknisk lösning.

Enligt entreprenadkontraktet skulle husen uppföras i överensstämmelse med bland annat de ritningar och den husbeskrivning som beställaren hade tillhandahållit. I husbeskrivning angavs beträffande putsning av yttervägg ”Putssystem enligt Entreprenör, kulör vit”. Bland ritningarna fanns en ritning där det framgick att husen skulle förses med enstegstätad fasadkonstruktion.

Hovrätten kom fram till att parterna hade avtalat om att fasadernas utformning skulle vara enstegstätade och att beställaren därmed hade föreskrivit en teknisk lösning. Entreprenören ansågs därför endast ha ett utförandeansvar.

Hovrättens dom har väckt viss uppmärksamhet i entreprenadrättsliga kretsar bland annat med hänsyn till att kravet på ”föreskriven eller annars fordrad” ställts relativt lågt och till att bestämmelsen om föreskrivna tekniska lösningar inte tolkats i ljuset av ABT 06 som helhet. Vilka slutsatser som bör dras av hovrättens dom är inte självklart. Exempelvis uppstår frågan om det ska ses som en generell regel och gäller i alla fall där parterna avtalat om en teknisk lösning, utan att beakta vem som föreskrivit det. Det är också möjligt att utfallet berott på processuella regler, det vill säga att domstolen inte haft möjlighet att beakta det argumentet eftersom parterna inte lyft det.

Domen har överklagats till Högsta domstolen. Kraven för att få prövning där är högt ställda, men med tanke på det ovanstående är det allt annat än uteslutet att så sker.

Europeiska konstruktionsstandarder, så kallade eurokoder, är tillsammans med Boverkets konstruktionsregler (EKS) regler för byggnadsverk vid verifiering av bärförmåga, stadga och beständighet. Boverket har nu ändrat konstruktionsreglerna (EKS 11) för att förenkla tillämp­ningen och minska kostnaderna.  Ändringarna gäller bland annat kontroller, snö- och vindlast, brandsäkerhet, olyckslast och cisterner.

Europeiska konstruktionsstandarder – eurokoder – är europagemensamma dimensionerings­regler för byggnadsverk vid verifiering av bärförmåga, stadga och beständighet. Utifrån euro­koderna ska nationerna sedan göra val som utgår från medlemsstaternas olika förutsättningar avseende geologi, klimat och kultur. För Sveriges del anges de nationella valen i Boverkets konstruktionsstandarder, EKS. I EKS finns även övergripande regler om säkerhet, kontroll, dokumentation och ändring av byggnader.

Boverket har nu genomfört ändringar i sina konstruktionsregler genom BFS 2019:1 (EKS 11). Detta är ett led i Boverkets kontinuerliga arbete med att se över reglerna för att säker­ställa att hänsyn tas till ändringar i eurokoderna, men också för att förenkla och förbättra tillämpningen. Ändringarna syftar också till att minska den ökade byggkostnad som införan­det av eurokoderna medförde. Boverket har sammanfattat vad ändringarna huvudsakligen består i enligt följande:

• Ändrade regler om kontroller
• Ändrade regler om lastkombinationer
• Ny modell för last från fordon i byggnader och på gårdsbjälklag
• Ändrade regler för indelning i brandsäkerhetsklasser
• Nya regler om brandskydd för Br0-byggnader
• Ändrade regler om trapphus som enda utrymningsväg
• Ändrade regler om brandpåverkan för utomhuskonstruktioner
• Ändrade regler om snölast
• Ändrade regler om vindlast
• Nya och ändrade regler om olyckslast
• Ny regel för utförande av stålkonstruktioner
• Ändrade regler om cisterner

Boverkets ändringar börjar gälla den 1 juli 2019. För arbeten som kräver anmälan eller bygg­lov får de äldre bestämmelserna tillämpas om anmälan/ansökan kommer in till kommunen före den 1 juli 2020. Detsamma gäller arbeten som varken kräver bygglov eller anmälan och som påbörjas före den 1 juli 2020.

Från och med den 1 juli kommer det även att finnas en uppdaterad vägledning om EKS på PBL kunskapsbanken. För att redan nu läsa mera om ändringarna av Boverkets konstruk­tions­regler, se BFS 2019:1 – EKS 11:

https://www.boverket.se/sv/lag–ratt/forfattningssamling/gallande/eks—bfs-201110/

Hovrätten för Västra Sverige har i en dom den 12 april 2019 i mål T 4889-17 haft att bedöma formerna för avisering av ÄTA-arbeten enligt AB 04. Målet illustrerar hur viktiga formaliareglerna i AB 04 är och vikten av att följa dessa.

Omständigheterna i målet

En kommun i västra Sverige hade under år 2014 handlat upp en entreprenad avseende förnyelse av VA-ledningar och omläggning av servisledningar. Entreprenaden var en utförandeentreprenad enligt AB 04. Kommunen hade betalat en kontraktssumma om nästan 3 miljoner kronor samt cirka 200 000 kronor avseende godkända ÄTA-arbeten. Entreprenören hade utöver detta krävt ytterligare ersättning med runt 7 miljoner kronor för såväl kontraktsarbeten som påstådda ÄTA-arbeten.

En del av entreprenörens krav rörde så kallade likställda ÄTA-arbeten enligt AB 04 kap. 2 § 4 (det vill säga arbeten som berodde på avvikande omständigheter som enligt entreprenören var beställarens ansvar). Enligt AB kap. 2 § 7 måste entreprenören utan dröjsmål inhämta beställarens synpunkter när han upptäcker omständigheter som kan utgöra likställda ÄTA-arbeten. Om värdet på arbetet understiger ett halvt prisbasbelopp får entreprenören påbörja arbetet direkt, men måste istället underrätta beställaren om detta utan dröjsmål. Enligt paragrafens tredje stycke måste sådana underrättelser vara skriftliga om detta anges i entreprenadhandlingarna, vilket sker i de allra flesta entreprenader (i regel under kod AFC.23 i de administrativa föreskrifterna).

I detta fall invände beställaren att sådana skriftliga underrättelser inte hade lämnats. Entreprenören invände mot detta och anförde att beställaren löpande hade fått del av entreprenörens anteckningar i dagboken och signerat dessa. Dessutom menade entreprenören att man löpande hade haft en dialog på arbetsplatsen rörande ÄTA-arbeten.

Entreprenören är enligt AB 04 kap. 3 § 13 skyldig att föra dagbok. Under kod AFC.38 i AMA AF 12 föreskrivs att dagboken ska innehålla uppgifter om totalt 14 punkter, varav den sista är ”annan omständighet av betydelse”. Dagboken ska därmed i princip innehålla samtliga omständigheter av betydelse för entreprenaden.

Det är inte ovanligt att en beställare löpande tar del av dagboken och bekräftar detta genom en notering i denna.

Hovrättens resonemang

Hovrätten bedömde att detta inte räckte för att entreprenören skulle anses ha inhämtat synpunkter från eller underrättat beställaren i den mening som avses i AB 04 kap. 2 § 7 första eller andra stycket. En handling som var benämnd URE1 angav inte heller att uppgifterna i denna avsåg ÄTA-arbeten. Särskild vikt fäste hovrätten vid att värdet på de påstådda ÄTA-arbetena översteg kontraktssumman, vilket enligt domstolens bedömning medförde att formkraven blev ännu viktigare. Dessutom hade det inte framkommit att det förelegat något hinder för entreprenören att följa bestämmelserna. Av samma skäl kunde det inte anses oskäligt enligt AB 04 kap. 2 § 8 att entreprenörens eventuella rätt till ersättning skulle gå förlorad.

I denna del delade hovrätten således tingsrättens bedömning om att noteringar i en dagbok enbart utgör entreprenörens uppfattning om olika sakförhållanden som denne bedömer vara av betydelse och att dessa anteckningar därmed inte utgör underrättelser enligt AB 04.

På samma sätt gäller enligt domstolarnas bedömning inte en signering om att man tagit del av dagboken som en beställning av ÄTA-arbeten.

STOCKHOLM (15 april 2019) – Kilpatrick Townsends Stockholmskontor rankas högt av både Chambers Europe och Legal 500 enligt de nyligen offentliggjorda resultaten för Chambers Europe och Legal 500 2019. Resultaten baseras på omfattande undersökningar som utförs av de väl ansedda rankinginstituten.

Stockholmskontorets fastighetsgrupp, som leds av Fredrik Ahlqvist, uppmärksammas av Chambers Europe som ett talangfullt team för dess hantering av komplexa transaktioner på såväl köp- som säljarsidan och i samband med finansieringsfrågor. Teamet som har hög expertis inom fastighetsutveckling och joint ventures arbetar tätt ihop med såväl byråns M&A-team som entreprenadrättsteamet. Bland klienterna återfinns kapitalförvaltare, fastighetsutvecklare och holdingbolag samt lokala och internationella fastighets- och private equityfonder. Fredrik Ahlqvist rekommenderas vidare av klienterna för att vara ”really thorough, extremely available and very business-oriented”.

Chambers Europe listar även Sylvia Lindén, som leder byråns upphandlingsverksamhet, som ”Up and Coming” och rekommenderas av klienterna för sin höga tillgänglighet och sin användbara samt värdefulla rådgivning. Sylvia Lindéns särskilda fokusområde är upphandling inom försörjningssektorerna vilket inkluderar energi, transport och infrastruktur.

Enligt Legal 500:s senaste ranking av de svenska advokatbyråerna rankas Stockholmskontoret högt inom fastighetsrätt, entreprenadrätt, offentlig upphandling och kommersiella avtal, företagsförvärv och transaktioner.

Mattias Wittgren och Nicklas Björklund som tillsammans leder byråns entreprenadrättsgrupp rekommenderas av Legal 500 för sin spetskompetens inom entreprenadrätt. Nicklas Björklund rekommenderas särskilt för sin förmåga att hitta kreativa affärsjuridiska lösningar och Mattias Wittgren listas som en av 2019 års ”Leading Individuals”. Även Marcus Munk lyfts fram för sin avsevärda kompetens inom entreprenadrätt.

Chambers Europe 2019

Legal 500 EMEA 2019

STOCKHOLM – Den 5 oktober 2018 kom två nya domar från Arbetsdomstolen som begränsar arbetsgivarens möjligheter att använda värvningsförbud, d.v.s. bestämmelser som förbjuder tidigare anställda att rekrytera arbetsgivarens personal.

I domarna klargörs att en restriktiv syn ska iakttas på tillåtligheten av värvningsförbud, d.v.s. samma syn som Arbetsdomstolen sedan tidigare har på konkurrensförbud (förbud att arbeta i verksamhet som konkurrerar med den tidigare arbetsgivarens verksamhet). Genom domarna begränsas utrymmet att använda värvningsförbud mot anställda kraftigt. Utrymmet att använda värvningsförbud mot kunder och leverantörer prövades inte, men för att skydda bestående kundrelationer finns det enligt domarna utrymme för en mindre restriktiv syn.

 
Den praktiska betydelsen av Arbetsdomstolens nya praxis

• Arbetsgivare bör se över befintliga värvningsförbud i gällande anställningsavtal och anpassa mallar för framtida anställningar.
• Värvningsförbud som tidigare ansågs giltiga kan nu anses oskäliga och ogiltiga.
• Det är fortsatt osäkert vad som gäller avseende värvningsförbud mot kunder och leverantörer, försiktighet bör iakttas.

Åtgärder som kan minska risken för ogiltiga värvningsförbud

• Kontrollera att värvningsförbud enbart gäller i förhållande till anställda hos arbetsgivaren som den anställde arbetat tillsammans med.
• Kontrollera att värvningsförbud inte gäller i förhållande till anställda hos arbetsgivaren som anställts efter anställningen upphört.
• Kontrollera att värvningsförbud inte gäller i förhållande till anställda hos arbetsgivaren som självmant kontaktar den anställde som omfattas av förbudet.
• Kontrollera att värvningsförbud inte gäller under längre tid än nödvändigt.
• Inför rimlig beloppsbegränsning för storleken på vite vid brott mot värvningsförbud.

Vi hjälper er

Vi kan snabbt och effektivt implementera justerade värvningsförbud i era anställningsavtalsmallar. Vi kan också tillhandahålla innehåll till kommunikation mellan HR och anställda som kan användas för att förenkla och motivera implementeringen mot befintliga anställda.

Kontakta oss så berättar vi mer!