EU-domstolen meddelade förhandsavgöranden den 28 maj 2020 i mål C-796/18 och den 4 juni 2020 i mål C-429/19.

Målen rörde så kallade Hamburgsamarbeten, som regleras i artikel 12.4 i direktiv 2014/24/EU (”LOU-direktivet”), och frågan om vad som krävs för att ett kontrakt ska undantas från upphandlingslagstiftningen. Det ena målet, C-429/19, berör även frågan om vad som är ett offentligt kontrakt, såväl som förbudet mot att gynna ett privat företag i förhållande till dess konkurrenter.

Målen är av särskilt intresse för upphandlande myndigheter och kan tjäna som vägledning för dessa när de vill ingå kontrakt med varandra utan att behöva tillämpa förfarandereglerna i LOU-direktivet.

Målen vid de nationella domstolarna

Mål C-796/18 rörde ett samarbete mellan två upphandlande myndigheter där delstaten Berlin hade köpt in en programvara som nyttjades vid brandbekämpning vilken de genom ett avtal lät staden Köln använda kostnadsfritt. Myndigheterna ingick även att samarbetsavtal om att den andra parten skulle få ta del av eventuell framtida egen utveckling av programvaran. Frågorna den nationella domstolen ställde berörde dels vad ett offentligt kontrakt är, dels vilken typ av verksamheter myndigheter får samarbeta om och dels huruvida ett samarbete får leda till privata företag gynnas i förhållande till sina konkurrenter.

Mål C-429/19 rörde hantering av restavfall i en avfallsanläggning. Två tyska distrikt och en stad kontrollerade gemensamt ett förbund, vilket hade i uppdrag att utföra distriktens och stadens uppgift att återvinna och bortskaffa avfall. Förbundet hade inte själv kapacitet att på rätt sätt hantera avfallet och överlät därför 80 procent av förfarandet till privata företag och resterande 20 procent till ett tredje distrikt med ett eget ansvar för avfallshantering inom sitt territorium. Frågan som ställdes var om ett samarbete kunde anses föreligga när en upphandlande myndighet, som enligt nationell rätt är ålagd att på egen hand fullgöra en uppgift, ger en annan myndighet i uppdrag att utföra ett av arbetsmomenten mot ersättning.

EU-domstolens förhandsavgörande

I mål C-796/18 inledde EU-domstolen med att förtydliga att det krävs att det rör sig om ett offentligt kontrakt för att upphandlingslagstiftningen ska vara tillämplig. Domstolen konstaterade att ett offentligt kontrakt är föreligger när ett avtal ömsesidigt förpliktar parterna, vilket ansågs vara fallet i det nationella målet eftersom parterna hade utfäst sig att dela programvaruutveckling med varandra. Den andra frågan rörde vilka samarbeten som kan anses vara Hamburgsamarbeten. Enligt LOU-direktivet krävs att samarbetet gäller offentliga tjänster. Domstolen konstaterade att även samarbeten kring verksamheter som är underordnade de offentliga tjänsterna kan omfattas om verksamheten bidrar till att tjänster kan utföras. Avslutningsvis besvarade EU-domstolen den tredje frågan med att ett samarbete mellan upphandlande myndigheter inte får leda till att ett privat företag gynnas i förhållande till sina konkurrenter. Ett samarbete mellan upphandlande myndigheter kan vara undantaget från upphandlingslagstiftningen men ändå vara otillåtet om det skadar konkurrensen på marknaden.

I mål C-429/19 fann EU-domstolen att kontraktet i fråga endast hade till syfte att den ena myndigheten skulle tillhandahålla den andra en tjänst mot betalning. För att det ska vara fråga om ett samarbete i den mening som LOU-direktivet avser krävs att samtliga parter i samarbetsavtalet deltar gemensamt för att säkerställa att de allmännyttiga tjänster som de ska utföra tillhandahålls. Det kan inte röra sig om ett samarbete när ena avtalspartens enda bidrag är att ersätta kostnader. I sådana fall rör det sig om ett offentligt kontrakt som inte är undantaget upphandlings-reglerna.

Analys

Undantaget för Hamburgsamarbeten innebär att upphandlande myndigheter kan ingå kontrakt med varandra utan att behöva genomföra ett upphandlingsförfarande.

LOU-direktivet tillåter, under vissa omständigheter, att upphandlande myndigheter samarbetar med varandra, genom att nyttja varandras kapacitet för att utföra allmännyttiga uppgifter de ålagts att utföra, istället för att upphandla ett kontrakt med en leverantör.

Såsom EU-domstolen förklarar och som framgår av LOU-direktivet kan undantaget endast tillämpas av sådana organisationer som faller inom definitionen av ”upphandlande myndighet” i LOU-direktivet. Leverantörer kan således inte vara parter i sådana kontrakt. Kontraktet måste avse ett samarbete som syftar till att uppnå de upphandlande myndigheternas gemensamma mål och måste också avse offentliga tjänster. Vidare ska samarbetet endast styras av överväganden relaterade till allmänintresset. Samarbetet kan därför inte avse kommersiell verksamhet. De upphandlande myndigheterna ska utöva verksamhet på den öppna marknaden i en omfattning som understiger 20 % av de verksamheter som berörs av samarbetet.

I de aktuella avgörandena klargör EU-domstolen att det krävs att båda de upphandlande myndigheterna bidrar med annat än bara betalning av ersättning för att kontraktet ska vara undantaget från tillämpningsområdet för LOU-direktivet. Av särskilt intresse är att EU-domstolen fann att även verksamheter som är underordnade de tjänster som ska tillhandahållas kan vara föremål för ett Hamburgsamarbete så länge de bidrar till att tjänsterna faktiskt utförs.

Det första avgörandet innehåller ett tydliggörande av vad som avses med offentliga kontrakt. EU-domstolen framhåller att det rör sig om ett kontrakt även i fall där det inte finns några förpliktelser om att utge ersättning för tjänsten eller varan, så länge som kontraktet ömsesidigt förpliktar bägge parter. I avgörandet poängterar EU-domstolen också att ett samarbete mellan upphandlande myndigheter inte får leda till att ett privat företag gynnas i förhållande till sina konkurrenter. Förtydligandet belyser det faktum att upphandlande myndigheter inte bara har att förhålla sig till de upphandlingsrättsliga regelverken utan även måste beakta de konkurrensrättsliga reglerna. Innan ett samarbete inleds bör myndigheterna fundera över vilka konkurrensrättsliga effekter samarbetet kan få.

Förhandsavgörandena ger viktig vägledning kring vad som krävs för att ett kontrakt ska omfattas av artikel 12.4 i LOU-direktivet och förtydligar omfattningen och förutsättningarna för undantagets tillämplighet.

Ett avtal som en upphandlande myndighet eller enhet har slutit med en leverantör kan ogiltigförklaras av domstol efter ansökan av en leverantör. Giltigheten får överprövas vid otillåtna direktupphandlingar, felaktigt slutna avtal, överträdelse av avtalsspärr, när en princip har överträtts och när avropsavtal slutits i strid med villkoren för förnyad konkurrensutsättning eller ramavtalet.

Följden av att ett avtal ogiltigförklaras är att avtalet blir civilrättsligt ogiltigt och att de prestationer som utbytts ska återgå. Om en återgång inte är möjlig är utgångspunkten att förmögenhetsläget ska återställas.

Högsta förvaltningsdomstolen har den 11 november 2020 i mål nr 1742-20 tagit ställning till om när en leverantör kan ha ett berättigat intresse av att få sin ansökan om överprövning av ett avtals giltighet prövad, även om avtalet ifråga sagts upp av avtalsparterna utan att några prestationer har utväxlats.

Bakgrund

En kommun ingick ett tjänstekoncessionsavtal med en leverantör avseende tillhandahållande av väderskydd, stadsinformationspelare och andra anläggningar åt kommunen i utbyte mot ensamrätt att upplåta dispositionsrätten till reklam i anläggningarna.

Genom tilläggsavtal kom därefter avtalets längd och innehåll att justeras.  Genom ett tilläggsavtal i januari 2018 kom de överens om att avtalet skulle omfatta bl.a. ytterligare väderskydd och att avtalstiden förlängdes med tolv år.

En annan leverantör ansökte om överprövning av tilläggsavtalets giltighet på grunden att det innebar en väsentlig ändring av avtalet och att det följaktligen utgjorde en otillåten direktupphandling.

Parterna ansåg dock att målet kunde skrivas av med anledning av att de under målets handläggning kommit överens om att tilläggsavtalet inte längre skulle gälla samt att det ännu inte till någon del hade verkställts.

Förvaltningsrätten ansåg att utredningen i målet inte ensidigt talade för att överenskommelsen utgjorde en uppsägning av avtalet och att det fanns oklarheter avseende huruvida avtalet i vart fall delvis redan hade fullgjorts. Förvaltningsrätten bedömde därför att det inte fanns skäl att avskriva målet utan ogiltigförklarade tilläggsavtalet. Målet överklagades av de avtalsslutande parterna varvid kammarrätten och därefter Högsta förvaltningsdomstolen avslog deras överklaganden.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Frågan hos Högsta förvaltningsdomstolen var om ändamålet med en ansökan om överprövning av ett avtals giltighet förfallit då avtalet har sagt upp av avtalsparterna utan utväxlande av några prestationer.

Den sökande leverantören hade anfört att överprövningen av tilläggsavtalets giltighet hade betydelse i fråga om upphandlingsskadeavgift och skadestånd för ombudskostnader.

Överprövning av ett avtals giltighet, upphandlingsskadeavgift och skadestånd är rättsmedel på upphandlingsområdet. I domskälen angavs att den kostnad som en anbudsgivare har ådragits genom att framgångsrikt driva en överprövningsprocess kan utgöra en ersättningsgill skada under vissa omständigheter. Väcks inte talan vid allmän domstol inom ett år från den tidpunkt då avtal har slutits eller har förklarats ogiltigt genom ett avgörande som har vunnit laga kraft går rätten till skadestånd förlorad. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att om en allmän förvaltningsdomstol avskriver målet utan sakprövning finns en risk att tidsfristen för att väcka talan om skadestånd löper ut, vilket skulle kunna resultera i att leverantören i dessa fall fråntas rätten till ett effektivt rättsmedel.

Det aktuella tilläggsavtalet gällde fortfarande när leverantören ansökte om överprövning av avtalets giltighet. Förvaltningsrättens dom meddelades efter det att tidsfristen för att väcka talan om skadestånd, med utgångspunkt från tidpunkten då avtalet slöts, hade gått ut.  Leverantörens enda möjlighet att väcka skadeståndstalan var därmed att ansökan om överprövning av avtalets giltighet bifölls och att tidsfristen för skadeståndstalan följaktligen räknas från tidpunkten för när beslutet om ogiltigförklaring vunnit laga kraft. Leverantören ansågs, mot denna bakgrund och eftersom skadestånd är ett av rättsmedlen på upphandlingsområdet, ha ett berättigat intresse av att få ansökan prövad. I sin bedömning av tilläggsavtalets giltighet anslöt sig Högsta förvaltningsdomstolen till underinstansernas bedömning och ansåg således att tilläggsavtalet utgjorde en otillåten direktupphandling som skulle ogiltigförklaras.

Kommentar

Genom Högsta förvaltningsdomstolens avgörande klargörs att en upphandlande myndighet som har genomfört en otillåten direktupphandling inte, genom att säga upp avtalet, kan förhindra ogiltigförklaring och därigenom undandra sig påföljder som skadestånd.

Det är alltså i praktiken en viktig dom avseende rättsmedlen på upphandlingsområdet. Målet illustrerar särskilt sammanlänkningen av rättsmedlen överprövning av avtals giltighet och skadestånd.

Överprövning av ett avtals giltighet är inte minst av vikt för leverantörer som önskar komma till rätta med otillåtna direktupphandlingar. Rättsmedlet tjänar syftet att möjliggöra återinrättandet av konkurrens- och affärsmöjligheter på grund av ingåendet av otillåtna avtal.

Skadestånd tjänar å sin sida syftet att möjliggöra leverantörer att begära ersättning för skada som orsakats med anledning av överträdelser av upphandlingsrätten. Rätten till skadestånd går dock förlorad om talan inte väcks vid allmän domstol inom ett år från den tidpunkt då avtal har slutits eller har förklarats ogiltigt genom ett avgörande som har fått laga kraft.

Om allmän förvaltningsdomstol skriver av målet utan sakprövning finns därmed som konstateras av Högsta förvaltningsdomstolen en risk att tidsfristen för att väcka talan om skadestånd löper ut. Då skulle leverantören kunna helt gå miste om rätten till skadestånd som effektivt rättsmedel.

I målet var leverantörens enda möjlighet att väcka skadeståndstalan att överprövningen av avtalets giltighet bifölls och att tidsfristen skulle räknas från tidpunkten då beslutet om ogiltigförklaring fått laga kraft. Tilläggsavtalet hade träffats i januari 2018 och någon skadeståndstalan var inte väckt inom ett år från det att avtalet slöts.

En leverantör kan enligt avgörandet alltså anses ha ett berättigat intresse av att få sin talan prövad trots att de avtalsslutande parterna redan befinner sig i samma förmögenhetsläge som innan avtalet ingicks och inte kan göra avtalet gällande.

En upphandlande myndighet kan därmed i praktiken inte genom att säga upp ett avtal undandra sig påföljder som t.ex. skadestånd. Ett berättigat intresse att få talan prövad kan alltså föreligga även då avtalet är uppsagt och utan att några prestationer har utväxlats.

Arbetsmiljöverket har den 30 januari 2020 på remiss skickat ut ett förslag på arbetsmiljöföreskrifter och allmänna råd i en ny struktur (diarienummer 2019/072424). Förslaget är omfattande och innebär att myndighetens cirka 2 300 paragrafer uppdelade på 67 föreskrifter ska struktureras om och delas in 14 föreskriftshäften.

I huvudsak ska denna reform inte innebära några nya regler utan bara redaktionella ändringar och en ny struktur. Från detta finns ett betydande undantag och det är de särskilda reglerna som berör byggherrar, projektörer och byggarbetsmiljösamordnare. För dessa aktörer är tanken att man ska införa nya krav.

Remisstiden för Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter håller nu på att löpa ut och sista svarsdagen är den 30 december 2020. Remissen innebär att den som vill kan dels ta del av de föreslagna reglerna och dels komma med synpunkter och kommentarer. För den som vill göra sin röst hörd i detta sammanhang är detta alltså den sista chansen att vara med och påverka. Flera organisationer med koppling till bygg- och anläggningssektorn arbetar för fullt med egna remissvar, däribland Byggherrarna, Byggföretagen och Svenskt Näringsliv.

I dagsläget förväntas de nya reglerna i någon form att träda i kraft under det första kvartalet år 2023. Alla professionella aktörer inom bygg- och anläggningssektorn gör dock klokt i att redan nu påbörja arbetet med att bekanta sig med den nya strukturen och de nya reglerna för byggarbetsmiljö. Detta kan vara ett bra tillfälle att inventera sina egna rutiner och arbetssätt för att se om det finns utrymme för förbättringar.

Mer information om hur du tar del av de föreslagna föreskrifterna och hur du går till väga för att svara på remissen hittar du på Arbetsmiljöverkets hemsida.

Om en verksamhet på en fastighet orsakar skador i sin omgivning kan bland annat fastighetsägaren bli skadeståndsskyldig (32 kap. 1 och 6 §§ miljöbalken). Skadestånd kan då komma att betalas för skador som uppstår genom förorening av vattenområden, förorening av grundvatten, ändring av grundvattennivån, luftförorening, markförorening, buller, skakning eller annan liknande störning (3 § samma kapitel). I ett färskt avgörande har Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt (dom 2020-10-13 i mål nr M 5889-19) haft anledning att närmare bedöma omfattningen av begreppen ”verksamhet” och ”annan liknande störning”.

Målet gällde ett förrådshus ägt av en bostadsrättsförening vilket angränsade mot muren till en grannfastighet, ägd av ett fastighetsbolag. I målet gjorde bolaget gällande att bostadsrättsföreningen vid användningen och förvaltningen av sin fastighet orsakat skada på muren genom att underlåta att vidta skyddsåtgärder mot fukt i förrådshuset. Skadeståndet avsåg reparationskostnader och uteblivna hyresintäkter på grund av fuktskadorna.

Domstolen slog inledningsvis fast att en verksamhet måste ha en viss grad av kvalifikation för att den ska kunna ligga till grund för ett skadeståndsansvar enligt miljöbalken. Enbart användningen och förvaltningen av en fastighet utgjorde alltså inte en sådan ”verksamhet” i den mening som avses i 32 kap. 1 § miljöbalken.

Sedan gjorde domstolen bedömningen att begreppet ”annan liknande störning” måste läsas mot ljuset av de sju andra typer av störningar som anges i lagtexten (se ovan). Här kom domstolen fram till att störningarna i form av fuktskador inte kunde anses likna de sju andra störningstyperna. Domstolen avslog därför fastighetsbolagets skadeståndskrav.

Mark- och miljödomstolens dom har inte överklagats. Även om det ”bara” är fråga om en dom från första instans visar avgörandet att det finns en avgränsning i vilka typer av verksamheter och störningar som kan medföra skadeståndsansvar för en fastighetsägare i förhållande till sina grannar. Att fuktskador uppstår enbart på grund av användning och förvaltning av en fastighet räcker inte. Detta kan jämföras med fallet i Slussen, som vi skriver om i det här nyhetsbrevet, där det pågick omfattande rivnings- och byggnadsarbeten som resulterade i bland annat buller, skakningar och tillgänglighetsstörningar.

_____________________

Tidigare artikel om fallet i Slussen hittar du här. 

Från och med den 1 januari 2021 blir det enklare för en minoritet att få en särskild granskare eller minoritetsrevisor utsedd. Dessutom får aktieägarna större frihet att utforma skiljeförfarandet i tvister om inlösen av minoritetsaktier. Samtidigt införs nya regler om fri respektive bunden överkursfond som kan underlätta vid fondemissioner.[1]

Särskild granskare och minoritetsrevisor utan krav på bolagsstämma

I aktiebolagslagen och i lagen om ekonomiska föreningar finns bestämmelser som ska motverka att en majoritet av ägarna missbrukar sin ställning gentemot minoriteten. Vid misstankar om missförhållanden i bolaget eller föreningen, kan en minoritet begära att en särskild granskare utses. En minoritet kan också begära att en minoritetsrevisor utses.

Enligt nuvarande regler måste en bolagsstämma hållas för att en särskild granskare ska kunna utses i ett aktiebolag. En aktieägare, som vill att en särskild granskare utses, måste få med sig ägare till minst en tiondel av samtliga aktier alternativt ägarna till minst en tredjedel av de aktier som är företrädda vid stämman. Därefter kan aktieägaren ansöka hos Bolagsverket, som utser en eller flera granskare. Motsvarande ordning gäller för medlemmar i ekonomiska föreningar.

Kravet på att det ska hållas en bolagsstämma innebär att det kan ta lång tid innan en särskild granskare kan utses, särskilt om en majoritet motarbetar minoriteten genom att till exempel besluta på stämman om att bordlägga frågan.

De nya bestämmelserna innebär att kravet på bolagsstämma slopas. En ansökan om särskild granskare kan göras direkt hos Bolagsverket under förutsättning att  ägare till minst en tiondel av samtliga aktier står bakom ansökan. Motsvarande ska gälla i ekonomiska föreningar, inklusive bostadsrättsföreningar.

Liksom idag är utgångspunkten att det granskade bolaget respektive den granskade föreningen ska stå för ersättningen till den särskilda granskaren. En nyhet är att den eller de som gjort ansökan riskerar att bli solidariskt ansvariga för kostnaderna om granskningen var uppenbart obehövlig och de insett eller bort inse detta. Bestämmelsen om ersättningsskyldighet gäller inte publika bolag.

Ytterligare en nyhet är att granskaren, utöver de jävsregler som redan gäller, måste vara oberoende i förhållande till bolaget och aktieägarna respektive föreningen och medlemmarna. Det återstår att se hur Bolagsverket kommer att tillämpa detta krav.

Genom de nya bestämmelserna förtydligas vad som gäller granskningen av dotterföretag när en särskild granskare utsetts i moderbolaget. Det förtydligas också vad som gäller om vilken tidsperiod som kan granskas och att det är bolaget respektive föreningen, snarare än enskilda styrelseledamöter eller VD, som är skyldig att lämna information till granskaren.

Lagförslaget innebär att motsvarande förenklingar görs avseende minoritetsrevisor. Även en sådan ansökan ska kunna göras direkt hos Bolagsverket utan krav på bolagsstämma.

Större flexibilitet vid tvister om inlösen av minoritetsaktier

Som bekant har en aktieägare som äger mer än nio tiondelar av aktierna i ett aktiebolag rätt att av de övriga aktieägarna lösa in återstående aktier. Den var aktier kan lösas in har i sin tur rätt att få sina aktier inlösta av majoritetsaktieägaren. Även i dessa regler görs nu vissa ändringar. Bl.a. får aktieägarna, vid en eventuell tvist, rätt att bestämma antalet skiljemän som ska pröva tvisten. Dessutom får aktieägarna komma överens om att göra avsteg från reglerna för hur skiljemännen utses.

Nyemissioner – överkursen fördelas mellan en fri och en bunden överkursfond

Vid nybildande av ett aktiebolag och vid nyemission av aktier gäller idag att den del av betalningen för aktierna som överstiger aktiernas kvotvärde, dvs. överkursen, ska tas upp under överkursfonden i balansräkningen. Överkursfonden är idag en fri fond. Genom de nya bestämmelserna ges bolagets stiftare respektive aktieägare rätt att själva bestämma hur fördelningen ska göras mellan fritt och bundet eget kapital. Alltså tillåts två former av överkursfond – en fri och en bunden sådan. Medel i den bundna överkursfonden kommer kunna användas för fondemission. Den bundna överkursfonden kommer kunna minskas på samma sätt som reservfonden.
______________________

[1] Prop. 2019/20:194

Vi har tidigare skrivit om ett antal förslag som skärper kraven på bygg- och rivningsavfall. Förslagen har nu lett till ändringar i bland annat plan- och bygglagen, PBL, och avfallsförordningen (2020:614). Ändringarna trädde i kraft den 1 augusti 2020.

Ändringar i PBL

En förändring i PBL är att den kontrollplan som ska tas fram i samband med en bygg- eller rivningsåtgärd numera måste innehålla mer information om avfall än tidigare (se 10 kap. 6 § PBL). Tidigare räckte det med att byggherren tog med uppgifter om vilket farligt avfall som åtgärden kunde ge upphov till samt hur sådant och annat avfall skulle tas om hand. Numera måste kontrollplanen innehålla uppgifter om vilket avfall i stort som åtgärden kan ge upphov till samt om hur avfallet ska tas om hand (och särskilt hur man avser att möjliggöra materialåtervinning och säker hantering av farliga ämnen). Dessutom ska planen innehålla uppgifter om vilka byggprodukter som kan återanvändas och hur dessa ska tas om hand.

På samma tema har den kontrollansvarigas uppgift att biträda byggherren vid upprättandet av kontrollplanen ändrats marginellt. Tidigare skulle den kontrollansvariga i fråga om rivningsåtgärder biträda vid inventeringen av avfall, nu ska personen enligt 10 kap. 11 § PBL biträda byggherren med att identifiera avfall och återanvändbara byggprodukter som bygg- och rivningsåtgärderna kan ge upphov till. Syftet med ändringen är att klargöra att den kontrollansvarigas skyldighet att biträda byggherren omfattar alla åtgärder rörande avfallet som numera ska beskrivas i kontrollplanen.

Till sist ska byggherren numera under det tekniska samrådet (vilket är ett samråd med kommunen där man bland annat går igenom hur arbetet ska organiseras och förslaget till kontrollplan) enligt 10 kap. 19 § PBL redovisa hur identifieringen av avfall och återanvändbara byggprodukter har gjorts.

Ändringar i avfallsförordningen

Det har förts in två bestämmelser i avfallsförordningen som specifikt berör bygg- och rivningsavfall, 3 kap. 10 och 11 §§. Enligt dessa bestämmelser ska den som producerar bygg- och rivningsavfall sortera ut trä, metall, glas, plast, gips och mineraler som består av betong, tegel, klinker, keramik eller sten. Avfallsslagen ska därefter förvaras skilda från varandra och från annat avfall. Även den som sedan samlar in utsorterat bygg- och rivningsavfall ska samla in avfallsslagen separat.

________________________

Vår tidigare artikel hittar du här.

Förvaltningsrätten i Stockholm har i en nyligen meddelad dom i mål nr 8034-20 beslutat att påföra ett byggbolag en sanktionsavgift om nära 200 000 kr för bristande fallskydd vid takarbeten. Det var vid Arbetsmiljöverkets inspektion på en av bolagets byggarbetsplatser som det framkom att fallskydd saknades på ett tak där byggnads- och anläggningsarbete utfördes och fallhöjden var över två meter. Arbetsmiljöverket ansökte då om att bolaget skulle påföras en sanktionsavgift eftersom det förelåg fallrisk.

Byggbolaget menade sammanfattningsvis att sanktionsavgiften var oskälig och skulle sättas ned helt då arbetet avsåg detaljarbete i mycket liten omfattning där arbetstagarna endast tillfälligt befann sig på taket för att montera fallskydd inför ett senare arbete. Dessutom menade bolaget att den effektiva fallhöjden var 2,15 m, alltså endast 15 cm högre än gränsen för när fallskydd krävs, och att det bristande fallskyddet därför borde ses som en ringa överträdelse.

Förvaltningsrätten fann att trots att fallhöjden endast varit något högre än tillåtet så har arbetstagare utfört takarbete på en höjd över två meter utan fallskydd. Rätten poängterade att arbetsmiljölagen är en skyddslagstiftning och att överträdelsen inte kunde bedömas vara ursäktlig. Sanktionsavgiften sattes därför till 197 800 kr.

Domen visar att även vad som kan förefalla vara mindre överträdelser av reglerna om fallskydd kan få stora konsekvenser i form av höga sanktionsavgifter. Det är alltså viktigt att ta dessa frågor på allvar och vara påläst på vad lagstiftningen kräver.

Förvaltningsrättens dom har överklagats och kanske får fallet en fortsättning.

Ändrad avstämningsdag

Reglerna i aktiebolagslagen om avstämningsdag för bolagsstämma ändras så att avstämningsdagen infaller sex bankdagar, i stället för fem vardagar, före bolagsstämman. Samtidigt ges förvaltare möjlighet att fortsätta rösträttsregistreringen under ytterligare två bankdagar efter avstämningsdagen, dvs. till och med den fjärde bankdagen före stämman.

Den nya ordningen medför att bolagen får tillgång till bolagsstämmoaktieboken tre bankdagar före bolagsstämman, istället för fyra vardagar före stämman.

Reglerna om föranmälan till bolagsstämma ändras inte. Den tidigaste tidpunkten för föranmälan till en bolagsstämma, är därmed fortfarande fem vardagar för stämman. Här gäller det för bolag och aktieägare att se upp eftersom helgfria lördagar räknas som vardagar enligt lag.

De nya reglerna träder i kraft  gäller den 3 september 2020 och träffar alla avstämningsbolag, oavsett om bolaget är noterat eller inte. För andra bolag, dvs. bolag där styrelsen för aktieboken, gäller som tidigare att det är aktieboken på dagen för stämman som gäller.

Nya regler om information mellan bolaget och aktieägare

Det införs särskilda krav för underlätta för bolag som är noterade på en reglerad marknad att identifiera ägarna till aktierna i bolaget och underlätta för ägarna att utöva sina rättigheter gentemot bolaget. Kraven riktas mot dels bolagen, dels juridiska personer som förvarar aktier eller för värdepapperskonton, t.ex. förvaltare (s.k. intermediärer). Bakgrunden är bl.a. att aktier i börsnoterade bolag ofta ägs genom komplexa kedjor av förvaltare som gör det svårt för bolagen att informera sina aktieägare. Kedjorna försvårar också för aktieägarna att rösta på bolagsstämmor och utöva andra rättigheter mot bolaget. Ett av syftena med de nya reglerna är att förbättra överföringen av information genom kedjan av intermediärer.

Bolag måste bekräfta elektronisk röstning

För att aktieägare som deltar elektroniskt på en stämma ska kunna övervaka röstningsförfarandet, införs en regel om att bolaget ska bekräfta en mottagen aktieägarröst. Efter en stämma måste bolaget på begäran av en aktieägare bekräfta att aktieägarens röst har registrerats och räknats. Om någon omröstning inte skett ska bolaget istället bekräfta att aktieägaren förts in i röstlängden.

Enklare regler vid registrering av emissioner – bankintyg istället för revisorsintyg

I enlighet med Bolagsverket praxis införs en regel om att även publika bolag får använda bankintyg istället för revisorsintyg i samband med registrering av emissioner.

En ventil i Leo-reglerna för mindre management buy-outs

De s.k. Leo-reglerna gäller alla publika bolag och innebär i korthet att vissa emissioner och överlåtelser till bolagets ”nära och kära” måste fattas av eller godkännas av en bolagsstämma med nio tiondelars majoritet. Det räcker i dessa fall inte med ett styrelsebeslut. För att underlätta mindre omstruktureringar införs en gräns som innebär att överlåtelser med ett marknadsvärde som understiger en procent av koncernens marknadsvärde inte behöver underställas stämmobeslut.

Möjlighet att rätta fel i årsredovisning

Genom ändringar i årsredovisningslagen får bolag möjlighet att åtgärda fel av enklare beskaffenhet i årsredovisningen innan Bolagsverket beslutar om förseningsavgift.

Ikraftträdande

Ändringarna träder i kraft den 3 september 2020.

_________________________________

DIREKTIV (EU) 2017/828 (det så kallade ändringsdirektivet om aktieägares rättigheter).

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1212 av den 3 september 2018 om fastställande av minimikrav för genomförandet av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG vad gäller identifiering av aktieägare, överföring av information och underlättande av utövandet av aktieägarrättigheter

Sedan den 14 augusti 2020 gäller en uppdaterad kod mot korruption i näringslivet (”Koden” eller ”Näringslivskoden” som den också kallas). Bakom den uppdaterade Koden står Institutet Mot Mutor, IMM.

Motivet bakom Koden är bl.a. att Brottsbalkens regler om mutbrott är svåra att tolka. Reglerna om mutbrott reformerades visserligen 2012 men bygger fortfarande på begreppet ”otillbörlig förmån”, ett begrepp som kan vara svårt att definiera i praktiken. Koden är avsedd att vara en självreglering och ett komplement till Brottsbalken i den meningen att Koden ska ge en samlad bild av ett etiskt försvarbart handlingssätt i olika situationer. Koden ska också vara ett verktyg för förebygga korruption.

Företag som följer Koden ska vidta förebyggande åtgärder, t.ex. genom ställningstaganden från ledningen, kartläggning av risker, interna regler och system för visselblåsning. Dessa åtgärder beskrivs närmare i Kodens första del. I Kodens andra del konkretiseras begreppet ”förmån”. Där finns också vägledning och praktiska exempel på hur ett företag ska bedöma om en förmån är tillåten eller otillåten. I detta sammanhang gör Koden en klar åtskillnad mellan tre olika situationer: Dels situationer där det är fråga om myndighetsutövning och offentlig upphandling. Dels situationer där mottagaren visserligen är inom offentlig sektor eller offentligt finansierad sektor men där det i den aktuella situationen inte är fråga om myndighetsutövning eller offentlig upphandling. Med offentlig sektor menas den skatte- och avgiftsfinansierade verksamheten som drivs av det allmänna samt företag som ägs av staten, kommuner eller regioner. Med offentligt finansierad verksamhet menas sådan verksamhet där det allmänna ger ekonomisk ersättning till själva driften. Exempel på offentligt finansierad verksamhet är verksamhet som bedrivs i privat regi inom vård, skola och omsorg. Dels situationer där mottagaren befinner sig inom den privata sektorn.

Kodens tredje del handlar om mellanhänder. Mutlagstiftning ställer krav på att företag ska göra tillräckliga kontroller av de personer och organisationer som företräder företaget. Om kontrollerna inte är tillräckligt långtgående, kan ansvar för vårdslös finansiering av mutbrott uppkomma. I Koden ställer bl.a. krav på att företag ska ha ett system för riskbedömning, kontroll och utvärdering av mellanhänder.

_____________________________________

Koden finns tillgänglig här https://www.institutetmotmutor.se/

Ett par har ansökt om stämning i Stockholms tingsrätt och kräver staten på skadestånd för långsam handläggning i ett ärende om dispens från strandskyddsreglerna. Kommunen beviljade strandskyddsdispens, varpå länsstyrelsen beslutade att dispensbeslutet skulle överprövas. Ärendet blev därefter enligt paret liggande i närmare tre års tid hos länsstyrelsen utan någon åtgärd från myndighetens sida.

Paret menar att deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR) har kränkts genom länsstyrelsens långsamma handläggning, och att de därför har rätt till skadestånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 2 skadeståndslagen.

Det har ännu inte prövats om en länsstyrelses prövning av strandskyddsdispens omfattas av artikel 6.1 i EKMR, och detta kommer troligen vara en fråga i målet.

Tillämpligheten av artikel 6.1 i EKMR

Av artikel 6.1 i EKMR följer bland annat att var och en vid prövningen av sina civila rättigheter och skyldigheter är berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid.

Paret hade ansökt om strandskyddsdispens för att bygga en bastu på sin fritidsfastighet. Europadomstolen har i ett avgörande slagit fast att rätten att välja var på en fastighet en byggnad ska uppföras är en civil rättighet. Med hänvisning till detta avgörande menade paret att strandskyddsdispensärendet var att anse som en prövning av deras civila rättigheter.

Även om artikel 6.1 i EKMR enligt dess ordalydelse gäller rätten till en rättvis rättegång, har den i praktiken getts ett betydligt mer vidsträckt tillämpningsområde – enligt praxis från Europadomstolen är artikeln i vissa fall tillämplig även på prövningar av civila rättigheter och skyldigheter hos ett administrativt organ (till exempel en myndighet).

Paret menar i stämningsansökan att ärendet hos länsstyrelsen ska anses falla in under artikel 6.1 i EKMR:s tillämpningsområde. I skadeståndsmål mot staten företräds staten av Justitiekanslern. Denne handlägger även skadeståndsanspråk mot staten som framställs direkt till Justitiekanslern (istället för via domstol). Justitiekanslern har tidigare i ett sådant ärende avslagit en enskilds anspråk om ersättning för en länsstyrelses långsamma handläggning av ett strandskyddsdispensärende, med hänvisning till att rätten till prövning inom skälig tid enligt EKMR endast aktualiseras om frågan prövas av domstol. Utifrån detta ärende har vi dragit slutsatsen att Justitiekanslern och paret troligen kommer vara oense om huruvida ärendet hos länsstyrelsen omfattas av kravet på prövning inom skälig tid i artikel 6.1 i EKMR eller inte. Detta kvarstår dock att se.

Kommentar

Det lär sannolikt dröja innan vi får ett definitivt svar på frågan om staten kan bli skadeståndsskyldig för alltför långsam handläggning i ärenden om strandskyddsdispens då domstolsprocessen just har inletts.

Oavsett utgång kan dock ärendet komma att bli vägledande för liknande fall. Vinner paret exempelvis framgång kan det möjligen öppna upp för skadestånd vid andra liknande typer av överprövande myndighetsutövning.

Uppdatering 2020-06-30

Sedan artikeln publicerades har staten via Justitiekanslern medgett att den långa handläggningen innebär en överträdelse av rätten till prövning inom skälig tid och att paret därmed är berättigade till skadestånd. Tingsrätten har därefter dömt till parets fördel. Detta kommer att behandlas i en framtida artikel på vår hemsida. Tills vidare kan dock den intresserade läsa statens svaromål här och domen här.

En totalentreprenör träffade under början av år 2017 ett muntligt avtal med ett byggbolag. Enligt avtalet skulle byggbolaget bistå totalentreprenören i ett projekt mot ersättning per arbetad timme. Byggbolaget tillställde totalentreprenören ett antal fakturor med anledning av utfört arbete. Två av dessa fakturor, avseende arbete utfört under maj–juli 2017, betalades inte av totalentreprenören.

Hösten 2017 kontaktade totalentreprenören byggbolaget och ville få ett antal fel avhjälpta. Byggbolaget avhjälpte aldrig dessa fel.

Under oktober 2017 ansökte byggbolaget om betalningsföreläggande hos kronofogdemyndigheten avseende ersättning för utfört arbete. Efter totalentreprenörens bestridande överlämnades målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. I tingsrätten bestred totalentreprenören även fortsättningsvis den av byggbolaget yrkade ersättningen, samt påstod att byggbolagets ersättning skulle kvittas mot kostnader som enligt totalentreprenören uppkommit till följd av fel och brister i utfört arbete. Målet nådde till sist Svea hovrätt, som meddelade dom den 5 maj 2020. Domen överklagades inte till Högsta domstolen.

Avtalstyp

Den första frågan som hovrätten prövade var vilken typ av avtal som hade träffats. Totalentreprenören menade att det var fråga om ett avtal om utförande av entreprenadarbete, medan byggbolaget menade att det var fråga om ett avtal om uthyrning av personal.

Såväl ägaren till byggbolaget som entreprenadens platschef – vilken var en inhyrd konsult – vittnade om att det enda som hade diskuterats vid avtalets ingående var vilken personal som totalentreprenören behövde och priset för detta. De diskuterade inte något entreprenadavtal eller ansvar för entreprenadarbeten. Vittnena menade även att byggbolaget inte haft någon arbetsledare eller något arbetsledande ansvar på plats. Vidare innehöll fakturorna för arbetet endast en summering av antalet arbetade timmar enligt överenskomna priser. Hovrätten menade utifrån detta att parternas avtal var att bedöma som ett avtal om uthyrning av personal.

Utfört arbete

Efter att ha konstaterat vilken typ av avtal det var fråga om gick domstolen vidare till att pröva byggbolagets ersättningsyrkande för utfört arbete. Totalentreprenören vitsordade det debiterade timpriset, men inte det antal timmar som byggbolaget påstod sig ha arbetat.

Byggbolaget åberopade till stöd för det yrkade beloppet bland annat fakturor med tillhörande timredovisningar. Platschefen hade inför fakturering godkänt timredovisningarna. Han berättade i förhör att timmarna godkändes efter att byggbolaget visat dagböcker och tidssedlar där det framgick vilken personal som hade arbetat vilka dagar. Platschefen uppgav att han jämförde uppgifterna med sitt egna skriftliga underlag innan de redovisade timmarna godkändes.

Hovrätten menade att med hänsyn till detta måste platschefens uppgifter tillmätas ett betydande bevisvärde, och ansåg att byggbolaget genom platschefens vittnesmål i förening med övrig utredning hade visat att bolagets personal arbetat i den omfattning som framgick i fakturorna.

Ansvar för fel i utfört arbete

Slutligen tog domstolen ställning till om byggbolaget ansvarade för fel och brister i det utförda arbetet, för att avgöra om totalentreprenören hade någon motfordran på grund av felen som kunde kvittas mot ersättningen för utfört arbete.

Enligt ett besiktningsprotokoll som totalentreprenören åberopade hade det utförda takarbetet varit felaktigt på en rad punkter. Hovrätten bedömde dock att parternas avtal begränsade sig till att byggbolaget skulle ställa personal till totalentreprenörens förfogande, byggbolaget hade alltså inte ett direkt på avtalet grundat ansvar för vare sig takets funktion eller fackmässighet. Flera personer vittnade även om att det var totalentreprenören som hade det arbetsledande ansvaret för arbetet, inte byggbolaget. Med hänsyn till parternas avtal och arbetsledningen på bygget ansåg hovrätten att byggbolaget inte kunde hållas ansvarigt för fel och brister i det utförda arbetet.

Byggbolaget hade alltså rätt till begärd ersättning, och totalentreprenören kunde inte kvitta ersättningen mot kostnader som uppkommit till följd av fel och brister i entreprenaden.

_____________________________________

Referenser: 

Svea hovrätt, dom 2020-05-05, mål nr T 10980-18

I en dom från den 20 mars 2020 i mål T 6691-17 dömde Svea hovrätt att en arkitektfirma som utförde arbete på löpande räkning enligt ABK 09 förutom arbetade timmar även behövde visa att ersättningen var skälig. Denna slutsats går emot den uppmärksammade Nybropalatsdomen från den 10 mars 2016 (Svea hovrätts dom i mål T 10408-14), vilket väcker intressanta frågor om konsultavtal enligt ABK 09 och entreprenadavtal enligt AB 04/ABT 06 som ingås på löpande räkning.

Båda rättsfallen är omfattande och täcker en mängd intressanta frågeställningar. Denna nyhetsartikel fokuserar dock enbart på frågan om en domstol ska göra en skälighetsbedömning vid avtalad löpande räkning i kommersiella förhållanden.

Skälighetsbedömningen

Som utgångspunkt utgår svensk rätt i de flesta fall från att försäljning av varor eller tjänster inte utgör gåvor. Detta innebär att huvudregeln är att om parterna avtalat om köp eller utförande av tjänst men av något skäl inte har avtalat om priset så ska mottagaren betala vad som är skäligt (det vill säga rimligt). Exempel på sådana regler hittar man i 45 § köplagen (1990:931), 35 § konsumenttjänstlagen (1990:932) och 36 § konsumenttjänstlagen (1985:716), men dessa paragrafer är uttryck för en allmän princip i svensk rätt. Prisets skälighet är då en fråga för domstolens bedömning och den part som vill ha betalt måste förklara vad som gör det begärda priset skäligt (till exempel genom att bevisa hur lång tid arbetet tog, vad använt material kostade och hur lång tid liknande arbeten brukar ta). Genom dessa förklaringar måste man då visa att det begärda priset är skäligt. Detta gäller dock bara om inte priset är avtalat.

Nybropalatsdomen

I Nybropalatsdomen rörde tvisten en bostadsrättsförening som hävt en entreprenad och därefter anlitat en annan entreprenör för att färdigställa entreprenaden. Denna nya entreprenad handlades upp på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen i ABT 06 och tvist uppstod när bostadsrättsföreningen ansåg att entreprenören krävt för mycket pengar. Efter att ha förlorat i tingsrätten gav Svea hovrätt entreprenören rätt till nästan hela det krävda beloppet.

En av frågorna i målet var om en entreprenör vid tillämpning av löpande räkning förutom att bevisa arbetade timmar och nedlagda kostnader behövde visa att begärd ersättning var skälig med hänsyn till det arbete som utförts på det sätt som beskrivits ovan. Något förenklat kan man säga att frågan var följande: Om entreprenören bevisar att denne arbetat exempelvis 100 timmar för att färdigställa entreprenaden, ska en domstol då även pröva om dessa 100 timmar var skäliga för att utföra arbetet?

På s. 5 i domen kom Svea hovrätt fram till att den allmänna principen i 45 § köplagen (1990:931) kan tillämpas även på entreprenader. Alltså, har parterna inte avtalat om ett pris så ska skälig ersättning för utfört arbete utgå. Dock kom hovrätten fram till att eftersom avtalet uttryckligen angav att entreprenaden skulle utföras på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen i ABT 06 så ska priset anses följa av parternas avtal även om avtalet inte definierar detta i kronor och ören. Då finns det enligt hovrättens bedömning ingen möjlighet för en domstol att pröva om detta är skäligt eller inte.

Svea hovrätts avgörande i T 6691-17

Målet i tingsrätten inleddes redan under år 2014 och rörde en arkitektfirma som tagit fram handlingar åt en svensk kommun för ett entreprenadprojekt. Avtalet var på löpande räkning med avtalade timpriser enligt ABK 09. Tvist uppstod om flera frågor, bland annat om rätt till ersättning för vissa arbetade timmar. Tingsrätten kom fram till att arkitektfirman inte hade lyckats bevisa att de timmar som man arbetat var ersättningsgilla enligt parternas avtal. Svea hovrätt gjorde motsatt bedömning och kom alltså fram till arkitektfirman både hade visat att arkitektfirman hade arbetat de timmar som fakturerats och att dessa var ersättningsgilla enligt parternas avtal.

Kommunen hade dock påstått att det belopp som krävts av arkitektfirman inte utgjorde skälig ersättning för det arbete som utförts. Svea hovrätt kom fram till att parterna hade avtalat om vilka timpriser som skulle gälla, men eftersom man inte avtalat om hur många timmars arbete som skulle läggas ned så saknades det avtal om denna beräkningsgrund för priset. Detta medförde enligt hovrättens dom på s. 58 att den totala ersättningen inte var reglerad i parternas avtal och arkitektfirman därför behövde visa att begärd ersättning var skälig. Vid en samlad bedömning fann domstolen att arkitektfirman inte hade visat detta.

Slutsatser

Utgången i Svea hovrätts nya avgörande väcker frågan om hur denna dom ska förstås i förhållande till samma hovrätts avgörande i Nybropalatsdomen för fyra år sedan. I Nybropalatsdomen kom Svea hovrätt fram till att en domstol vid avtalad löpande räkning enligt ABT 06 inte ska pröva om antalet bevisat arbetade timmar var skäliga eller inte. I T 6691-17 kom Svea hovrätt istället fram till att en domstol vid avtalad löpande räkning enligt ABK 09 ska pröva om antalet bevisat arbetade timmar var skäliga eller inte.

Man skulle kunna tänka sig att Svea hovrätt utan att uttryckligen säga detta gått emot sitt tidigare avgörande. En annan tänkbar förklaring skulle kunna vara att domstolen gör skillnad mellan konsulttjänster enligt ABK 09 och entreprenader enligt AB 04/ABT 06. I brist på uttrycklig analys från domstolen är denna fråga för närvarande oklar.

Hovrättens dom i mål T 6691-17 överklagades i april 2020, och Högsta domstolen har i skrivande stund inte fattat beslut om den ska ta upp målet till prövning eller inte. Vi följer utvecklingen.

En åtgärd som kräver bygglov, marklov eller rivningslov får enligt 10 kap. 3 § plan- och bygglagen (PBL) inte påbörjas innan byggnadsnämnden har gett startbesked. Om någon bryter mot bestämmelsen ska byggnadsnämnden enligt 11 kap. 51 § PBL ta ut en byggsanktionsavgift. Mark- och miljööverdomstolen har i maj 2020 prövat om byggsanktionsavgift kan tas ut om grundläggningsarbeten inför nybyggnad påbörjats efter att startbesked för rivning lämnats, men innan startbesked för nybyggnation lämnats.

Bakgrund till målet

Målet gällde ett kommunalt fastighetsbolag som hade beviljats rivningslov för rivning av en förskola, samt bygglov för nybyggnad av en ny förskola. I bygglovsbeslutet angavs att nybyggnation inte fick påbörjas förrän nämnden hade lämnat startbesked.

Efter att rivningen fått startbesked och utförts, men innan startbesked för nybyggnation hade lämnats, påbörjades grundläggningsarbeten för den nya byggnaden. Samhällsbyggnadsnämnden beslutade att ta ut en byggsanktionsavgift av fastighetsbolaget, då nämnden menade att bolaget genom grundläggningsarbetena hade påbörjat nybyggnad utan startbesked.

Beslutet överklagades av fastighetsbolaget till länsstyrelsen. Länsstyrelsen ansåg att rivningen av den befintliga förskolan och nybyggnaden av en förskola på samma fastighet skulle ses som ett samlat projekt. Nybyggnaden hade därmed enligt länsstyrelsen inte påbörjats utan startbesked. Samhällsbyggnadsnämnden överklagade länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen, vilken avslog överklagandet. Samhällsbyggnadsnämnden överklagade återigen, varpå målet nådde Mark- och miljööverdomstolen.

Prövningen i Mark- och miljööverdomstolen

Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att det var tydligt att grundläggningsarbetena hade varit en del av och en förutsättning för nybyggnationen av förskolan, och arbetena skulle därmed anses ingå i nybyggnationen. Rivningsåtgärderna kunde däremot inte anses utgöra vare sig en del av eller en förutsättning för nybyggnationen på sådant sätt att nybyggnationen därigenom skulle anses ha påbörjats i den mening som avses i 10 kap. 3 § PBL. Grundläggningsarbetena och rivningsarbetena var alltså hänförliga till två separata åtgärder (nybyggnation respektive rivning).

Startbeskedet för rivningen medförde enligt domstolen inte att även åtgärder kopplade till nybyggnationen därigenom hade fått startbesked. Åtgärder för nybyggnation (det vill säga grundläggningsarbetena) hade alltså enligt domstolen påbörjats utan att det godkänts med ett startbesked, vilket medförde att det fanns förutsättningar att påföra bolaget en byggsanktionsavgift.

_________________________

Referens:

Mark- och miljööverdomstolen, dom 2020-05-05, mål nr P 1246-19 

Konkurrensverket har fått i uppdrag av regeringen att kartlägga och analysera konkurrensen i de branscher inom byggmaterialindustrin som är av strategisk betydelse för bostadsbyggandet (till exempel på grund av deras storlek eller att de producerar nödvändiga varor). Vid behov ska Konkurrensverket även lämna förslag på åtgärder för att förbättra konkurrensen.

Anledningen till uppdraget är att byggkostnaderna har ökat snabbt under de senaste åren, och byggmaterial har stått för nära hälften av denna ökning. Detta kan enligt regeringen indikera att det kan finnas konkurrensproblem inom industrin.

Inom juridiken anses de regler som syftar till att upprätthålla sund konkurrens på marknader tillhöra rättsområdet konkurrensrätt. Dessa regler innebär i korthet att aktörer på en marknad inte får agera hur som helst. Till exempel innehåller konkurrensrätten regler som förbjuder företag från att ingå avtal sinsemellan i syfte att hindra, snedvrida eller begränsa konkurrensen.

Inom byggbranschen är det kanske mest kända exemplet på en sådan överenskommelse den så kallade asfaltkartellen, där flera företag inom asfaltbranschen gemensamt kom överens om vem som skulle vinna olika upphandlingar och till vilket pris. Parterna kunde alltså pressa upp priserna på asfaltläggningsarbeten genom att säkerställa att ingen lämnade ett bättre anbud.

Konkurrensrätten innehåller även regler som stadgar att bolag som inom en viss marknad har en dominerande ställning (ett tecken på dominerande ställning är en marknadsandel på över 40 procent) inte får missbruka denna ställning för att hindra effektiv konkurrens. Om sådana bolag exempelvis erbjuder lojalitetsrabatter eller använder avtal med exklusivitetsklausuler kan det under vissa förutsättningar anses utgöra missbruk, då kunderna därigenom binds upp till det företaget.

Det kan dock finnas andra förklaringar till att en marknad lider av bristande konkurrens. I sin uppdragsbeskrivning lyfter regeringen bland annat fram att användning av nationella standarder kan försvåra den internationella konkurrensen, om standarderna inte översätts till andra språk. Att priserna för byggmaterial ökat markant de senaste åren behöver alltså inte nödvändigtvis bero på fulspel från aktörerna inom industrin.

Vad Konkurrensverket kommer fram till återstår att se, uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 21 december 2021.

Kilpatrick Townsend har framgångsrikt företrätt en kommun i Högsta domstolen i en tvist rörande avtal om fastighetsförsäljning. I domen, som meddelades den 17 april 2020, prövade Högsta domstolen huruvida ett visst avtalsvillkor – en så kallad köpebrevsklausul – skulle anses utgöra ett hävningsförbehåll eller en återgångsklausul. Dessutom gav domstolen vägledning kring hur en hävningsförklaring ska utformas och framställas samt vem som bär risken för meddelandet.

I målet hade ett avtal om försäljning av fastighet träffats mellan kommunen som säljare och ett bolag som köpare. I avtalet fanns ett villkor om att ett köpebrev skulle upprättas när köpeskillingen var betald (en så kallad köpebrevsklausul). Eftersom bolaget inte betalade köpeskillingen i avtalad tid skickade kommunen en hävningsförklaring i form av ett protokollsutdrag med rekommenderat brev till bolaget. Först skickades hävningsförklaringen till en adress till bolaget som angavs på en nummerupplysningshemsida. Den adressen existerade dock inte. När detta upptäcktes skickades hävningsförklaringen till bolagets adress enligt bolagsregistret. Efter att hävningsmeddelandet hade skickats till rätt adress, men före bolaget hämtade ut den, betalade bolaget köpeskillingen.

Bolaget menade att hävningen inte var gällande eftersom betalning hade skett före bolaget hade fått del av hävningsförklaringen. Bolaget gjorde även gällande att hävningsförklaringen var för otydlig för att anses utgöra en hävningsförklaring. Kommunen menade däremot att köpet i första hand hade återgått automatiskt på grund av bolagets försenade betalning och i andra hand att avtalet hade hävts.

Både tingsrätten och hovrätten bedömde att bolagets försenade betalning innebar att kommunen hade rätt att häva avtalet och att hävning skett. Bolaget överklagade till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd i frågan om det krävdes en hävningsförklaring och om, i så fall, en tillräckligt tydlig hävningsförklaring hade gjorts i rätt tid.

I domen förklarade Högsta domstolen att en köpebrevsklausul bör ses som ett hävningsförbehåll och inte en återgångsklausul. Det innebär att fastighetsköpet inte återgår automatiskt vid köparens bristande betalning, utan att säljaren måste häva avtalet för att komma ur det.

Avseende utformningen av hävningsförklaringen klargjorde Högsta domstolen att denna normalt ska vara uttrycklig och att det endast är i undantagsfall som en uttrycklig hävningsförklaring inte är nödvändig. Högsta domstolen konstaterade vidare att hävningsförklaringen måste vara så tydlig att motparten förstår att den hävande parten vill att prestationerna ska återgå men att det inte är nödvändigt att ordet hävning används, så länge det framgår att hävning verkligen sker. För det aktuella fallet bedömde domstolen att hävningsförklaringen som kommunen skickade var tillräckligt tydlig. Detta bland annat mot bakgrund av att bolaget var medvetet om att köpeskillingen inte hade betalats i avtalad tid samt att det av hävningsförklaringen framkom både att kommunens uppfattning var att det fanns grund för att häva avtalet på grund av bolagets bristande betalning och att kommunen hade beslutat att häva avtalet.

Högsta domstolen konstaterade vidare att en hävningsförklaring som en säljare av fast egendom lämnar till en köpare, vid köparens dröjsmål med betalningen, skickas på mottagarens risk under förutsättning att den har skickats på ett ändamålsenligt sätt. Med kravet ”ändamålsenligt sätt” avses att ett sådant befordringssätt ska väljas som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen. I det aktuella fallet bedömde domstolen att den första hävningsförklaringen som skickades till fel adress inte hade skickats på ett ändamålsenligt sätt, eftersom kommunen inte hade hämtat adressuppgiften från bolagsregistret eller fått adressuppgiften direkt från bolaget. Kommunen ansågs alltså inte ha gjort tillräckligt för att försäkra sig om att hävningsförklaringen skickades till rätt adress. Hävningsförklaringen som kommunen skickade därefter ansåg domstolen däremot ha skickats på ett ändamålsenligt sätt och därmed på mottagarens, det vill säga bolagets, risk. Enligt domstolen skulle hävningsförklaringen som skickades den andra gången därför ha kunnat åberopas även om den inte hade kommit fram. Högsta domstolen konstaterade att bolaget genom den andra hävningsförklaringen ansågs ha blivit underrättat om hävningen dagen efter att den skickades. Vid detta tillfälle hade bolaget inte betalat köpeskillingen. Hävningen hade därmed skett i rätt tid.

I domen beskriver Högsta domstolen pedagogiskt redan befintliga allmänna principer rörande hävning som domstolen i det aktuella målet till stor del bygger sin bedömning på och även till viss del utvecklar. Bland annat låter Högsta domstolen motpartens medvetenhet om sitt avtalsbrott få betydelse för bedömningen om tydlighetskravet för hävningsförklaringen uppfyllts.

Domen öppnar upp för intressanta frågor som troligen kommer att ställas ytterligare på sin spets i framtida mål, såsom huruvida fler konkreta krav kan uppställas för att en hävningsförklaring ska anses vara tillräckligt tydlig och om fler riktlinjer kan lämnas kring när en hävningsförklaring får anses överlämnad på ett ändamålsenligt sätt.

_____________________________________________

Hela Högsta domstolens dom (mål nr T 1305-19) kan du läsa här. Kilpatrick Townsends team bestod av advokaterna Matti Scheffer och Johan Wedsberg.

En teleoperatör ansökte om bygglov för att bygga en telemast med tillhörande teknikbod inom ett område som var markerat för handel i en detaljplan och som inte fick bebyggas. Kommunen gav bygglov men en fastighetsägare överklagade beslutet. Frågan nådde upp till högsta instans, Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt, som har funnit att bebyggelsen är förenlig med detaljplanens syfte och tillgodoser ett angeläget gemensamt behov och allmänt intresse. Bygglovet har därför fastställts.

En kommun kan reglera användning, bebyggelse och byggnadsverk inom ett mark- och vattenområden med detaljplan. Kommunen ska då också bestämma en genomförandetid för detaljplanen, inom vilken tidsrymd detaljplanen ska genomföras.

Utgångspunkten är att den som vill bygga inom ett detaljplanerat område ska ansöka om bygglov. För att ges bygglov krävs som huvudregel att åtgärden i fråga inte strider mot detaljplanen. Denna huvudregel är dock inte utan undantag, och Mark- och miljööverdomstolen fick i det aktuella målet anledning att pröva två av undantagsreglerna, 9 kap. 31 b och c §§ plan- och bygglagen (PBL).  

Mark- och miljööverdomstolens avgörande

Enligt 9 kap. 31 b § får bygglov ges för åtgärder som avviker från en detaljplan om avvikelsen är förenlig med detaljplanens syfte samt avvikelsen är liten eller åtgärden är av begränsad omfattning och nödvändig för att området ska kunna användas eller bebyggas på ändamålsenligt sätt. Här fann Mark- och miljööverdomstolen att 31 b § inte var tillämplig eftersom det aktuella markområdet enligt gällande detaljplan överhuvudtaget inte fick bebyggas.

Mark- och miljööverdomstolen ansåg däremot att undantaget i 9 kap. 31 c § PBL var tillämpligt. Bestämmelsen anger att om detaljplanens genomförandetid gått ut får bygglov ges för en avvikande åtgärd bland annat om åtgärden är förenlig med detaljplanens syfte och tillgodoser ett angeläget gemensamt behov eller ett allmänt intresse.

Den första frågan som Mark- och miljööverdomstolen prövade var om genomförandetiden hade gått ut. Det förhöll sig nämligen så att genomförandetiden inte hade gått ut vid tidpunkten för ansökan om bygglov, men väl när kommunen fattade bygglovsbeslutet. Domstolen kom fram till att denna omständighet inte hindrade att den aktuella bestämmelsen tillämpades.

Därefter övergick domstolen till att bedöma om bygglov skulle ges enligt 31 c §. Domstolen fann att telemasten och teknikboden inte kommer att begränsa den handel som markområdet är markerat för. Åtgärden är därför förenlig med detaljplanens syfte. Vidare syftar åtgärden till att möta behovet av en förbättrad täckning och kapacitet för elektronisk kommunikation i området. Några mindre ingripande åtgärder för att nå samma resultat saknas. Åtgärden ansågs således tillgodose såväl ett angeläget gemensamt behov som ett allmänt intresse.

Detta domstolsavgörande påminner om var gränserna går för vad byggherrar får bygga utanför ramen för en detaljplan och vad grannar i sådant fall får tåla. Genom avgörandet har vi också fått veta vid vilken tidpunkt genomförandetiden måste ha gått ut för att 9 kap. 31 c § PBL ska kunna tillämpas.

Refererat avgörande: Mark- och miljööverdomstolens dom 2020-03-03 i mål nr P 7339-19

Den internationella ingenjörsorganisationen FIDIC har nyligen meddelat råd och riktlinjer för hur företag i ingenjörs- och arkitektbranschen bäst kan anpassa sig till coronakrisen. Vägledningen är främst företagsekonomisk och riktar sig till medlemsföretagens ledningar.

FIDIC är upphovsman till de så kallade FIDIC-avtalen, de globalt sett vanligast förekommande standardavtalen för entreprenader. I Sverige har BKK:s Allmänna bestämmelser en klart mer framträdande roll, men det är inte alltför ovanligt att svenska entreprenader med utländska aktörer är utformade efter något av FIDIC-avtalen.

De råd och riktlinjer som FIDIC nu meddelat avser inte bestämmelserna i FIDIC-avtalen och ger därför ingen vägledning i de juridiska frågor som dagligen uppstår i entreprenader angående hinder och tidsförlängning till följd av coronapandemin. Vägledningen tar i stället främst sikte på företagsekonomiska aspekter. Det rör sig om såväl organisatoriska och HR-relaterade riktlinjer som vägledning kring kassaflöde och lönesänkningar för ledning och högre tjänstemän. Här ska man dock komma ihåg att pandemin fått större ekonomiska konsekvenser i utlandet, bland annat på grund av att utländska stater vidtagit strängare åtgärder.

____________________________________

Refererade riktlinjer: https://fidic.org/COVID-19

Göta hovrätt meddelade den 25 februari 2020 dom i mål nr T 1106-19 avseende upphandlingsskadestånd. Målet rörde tidtabellslagd linjetrafik med buss som upphandlats av Länstrafiken i Kronoberg (”Länstrafiken”), där käranden, trafikföretaget, väckt skadeståndstalan på grund av Länstrafikens åtgärder som enligt trafikföretagets uppfattning inneburit en reducering av trafikuppdragets omfattning.

Trafikuppdraget regleras i ett offentligt upphandlat avtal som sträcker sig mellan 2013 och 2023, där trafikföretaget tilldelats uppdraget att trafikera trafikpaketen 1A, 1B och 2. Vid tidtabellsbytet i december 2015 beslutade Länstrafiken att minska trafikföretagets trafikuppdrag i trafikpaket 1A med två bussar. Hovrätten fann att Länstrafikens åtgärd utgjorde ett skadeståndsgrundande avtalsbrott. Domen innebär att Länstrafiken ska ersätta trafikföretaget med cirka 11,1 miljoner kronor.

Länstrafiken meddelade trafikföretaget under 2014 att Länstrafiken avsåg att reducera trafikföretagets trafikuppdrag avseende trafikpaket 1A med två fordon och i stället utöka trafikuppdraget med ett annat trafikpaket med samma antal fordon. Nämnda förslag på förflyttning skulle emellertid enligt trafikföretaget innebära bl.a. en väsentlig ändring av ersättningen och det godtogs därför inte. Länstrafiken beslutade därefter senare ensidigt, av ekonomiska skäl, att reducera trafikföretagets trafikuppdrag med två bussar i trafikpaket 1A. Länstrafiken kom även att överlåta trafiken i trafikpaketet till ett nytt företag då trafikbehovet trots förändringen kvarstod. Samtidigt utökades trafikföretagets uppdrag i andra trafikpaket. Länstrafiken ansåg att agerandet rymdes inom avtalets bestämmelser om ändring av trafikvolymen. Trafikföretaget ansåg istället att förändringen utgjorde ett väsentligt avtalsbrott och ansökte om stämning vid Växjö tingsrätt under 2015.

Hovrättens bedömning

Hovrätten, som kom till samma slut som tingsrätten, konstaterade inledningsvis att avtalet gav Länstrafiken rätt att ändra trafikvolymen och att det i avtalet inte angavs några villkor som begränsade denna rätt. Det konstaterades emellertid att avtalet inte innehöll någon definition av begreppet ”trafikvolym”. Genom tolkning fastställde hovrätten att begreppet utgör ett mängdbegrepp genom vilket Länstrafiken under avtalstiden ges rätt att ändra den mängd trafik som Länstrafiken avser att låta trafikera inom ett eller flera områden som omfattas av avtalet. Exempel härpå utgör enligt hovrätten ändring av antalet linjer, antalet turer och mängden vagnkilometer, och därmed antalet bussar som ska trafikera ett visst delområde.

Hovrätten ansåg emellertid att Länstrafikens ageranden gick utöver vad som utgjorde en tillåten ändring av trafikvolymen i avtalets mening. Omfattningen av trafiken hade inte förändrats. Trafiken avseende trafikpaket 1A hade dessutom kommit att genomföras av ett annat trafikföretag. Hovrätten fann följaktligen, sedan trafikföretaget vägrat utföra samma uppdrag till andra prisvillkor, att Länstrafiken kunde anses ha sagt upp trafikpaket 1A och överlåtit det till ett annat trafikföretag. Det innebar enligt hovrätten ett sådant avtalsbrott som grundar rätt till skadestånd.

Länstrafiken invände i målet att trafikföretaget brustit i sin skyldighet att begränsa sin skada, att trafikföretaget redan blivit kompenserat och härtill att det aldrig uppstått någon skada (benämnt ”de facto skadebegränsning”). Invändningarna bottnade i den utökning som trafikföretaget fått i ett annat trafikpaket. Hovrätten bedömde emellertid att utökningen skett i enlighet med vad som varit förutsett i avtalet och att det inte är visat att utökningen hade ett samband med uppsägningen av bussarna i trafikpaket 1A. Avseende de facto skadebegränsningen fann hovrätten att det inte fanns tillräckligt stöd i utredningen för att låta detta påverka bestämmandet av skadeståndsskyldigheten. Inte heller ansågs trafikföretaget ha brustit i sin skyldighet att begränsa skadan.

Hovrätten gjorde inte någon annan bedömning av skadans storlek än den som tingsrätten gjort och fann att trafikföretaget ansågs ha fullgjort sin bevisbörda avseende skadans storlek om 8 461 000 kr.

Kommentar

Vi välkomnar domstolarnas resonemang och delar bedömningen att den ensidiga förändringen var att betrakta som en partiell hävning av avtalet och att detta inte hade stöd i avtalet. Förhållandet att trafikvolymen justerats uppåt avseende andra trafikpaket inom ramen för trafikavtalet som helhet kan inte sägas kompensera för den ensidiga förändring som vidtogs av Länstrafiken under förevarande förhållanden. Hovrättens dom illustrerar enligt vår uppfattning att det är av stor vikt att parterna redan vid avtalets ingående har samsyn kring hur avtalets bestämmelser om förändringar i trafikvolym är avsedda att tillämpas. Det ställer stora krav på att bestämmelserna är överskådliga och ges en tydlig utformning. Då det vanligen är beställaren som tillhandahåller avtalsförslaget är det av stor vikt att anbudsgivare som upplever oklarheter redan under anbudsfasen nyttjar sin möjlighet att ställa frågor för att skapa tydlighet i hur bestämmelserna är avsedda att tillämpas. Här ser vi också gärna att beställare tar tillfället i akt och lämnar svar med materiellt innehåll då frågorna ställs av en anledning.

Ökad förutsebarhet avseende förändringar i den tänkta trafiken kan åstadkommas genom att förutsebara förändringar exemplifieras i avtalet. Dessa möjligheter bör vara så balanserade som möjligt då en allt för frikostig möjlighet att reducera ett trafikuppdrag kan ha en prispåverkande effekt.

Vikten av ett tydligt avtal avseende trafikvolymen gör sig även gällande i tider där det inträffar mer oförutsebara händelser som påverkar den avtalade trafiken. I nuvarande situation med viruset covid-19, finns det en stor risk för att trafikproduktionen avstannar i en betydande utsträckning. Även om situationen får anses vara extraordinär, är det av stor vikt att det överenskommits vilka förändringar som kan göras i trafikpaket och trafikvolym i övrigt i sådana sammanhang.

I förevarande mål är det vidare av stor vikt att lägga märke till att det lämnats ett s.k. kombinationsanbud. Det är då av särskilt stor vikt att parterna är införstådda med anbudets innebörd och systematik. Ett kombinationsanbud väljs i regel av beställaren för att det totalt sett är mest ekonomiskt fördelaktigt – samtidigt som det från trafikföretagets perspektiv är upprättat med kommersiella och strategiska överväganden.

Det ligger därmed i kombinationsanbudets natur att priserna på olika delar av uppdraget kan komma att variera inom ramen för anbudet. Det kan göra att kombinationsanbud som innehåller rabatterade priser kan vara mycket känsliga för betydande förändringar i trafiken. Prutandet av priser i ett sådant anbud kan många gånger väsentligen rubba förutsättningarna i detsamma – vilket även var fallet i förevarande mål.

Förändringar av endast ett eller ett fåtal trafikpaketet av rent ekonomiska överväganden hos beställaren är således svåra där beställaren har antagit ett kombinationsanbud. Detta i synnerhet i situationer där trafikbehovet alltjämt kvarstår. Förbehåll om förändringar, och hur de ska tillämpas, måste vara tydligt angivna i avtalet.

Målet har överklagats till Högsta domstolen den 23 mars 2020. Först kommer domstolen att ta ställning till frågan om prövningstillstånd.

I våras beslutades att ett större svenskt byggföretag skulle genomgå företagsrekonstruktion. Nu har rekonstruktionen genomförts och en uppgörelse nåtts med bolagets borgenärer. Uppgörelsen når dock inte upp till lagens minimikrav på 25 procent av fordringarnas belopp. Trots detta och trots att vissa borgenärer motsatt sig uppgörelsen har tingsrätten funnit särskilda skäl att fastställa uppgörelsen.

När ett bolag har betalningssvårigheter är det vanligt att konkurs kommer på tal. I de fall där bolaget bedöms ha potential att bli lönsamt på sikt kan däremot företagsrekonstruktion vara ett alternativ. Syftet med rekonstruktionen är nämligen att ge bolaget en kortare respit för att genomgå rekonstruktion och hitta lönsamheten. Under denna period är bolaget som huvudregel skonat dels från att dess borgenärer häver avtal på grund av bolagets betalningssvårigheter, dels från att borgenärerna vänder sig till Kronofogden för att få betalt.

Företagsrekonstruktionen är tänkt att mynna ut i en uppgörelse – ett ackord – där borgenärerna går med på att deras fordringar sätts ned till viss procent. Detta kan ofta vara fördelaktigt för borgenärerna eftersom de då inte riskerar att stå tomhänta vid en konkurs, som ofta är följden av en misslyckad företagsrekonstruktion.

Ackordet fastställs av domstolen och ska innebära att borgenärerna får betalt med minst 25 procent av fordringen, om inte samtliga borgenärer godtar en lägre ackordsprocent eller särskilda skäl finns för en lägre procent. Domstolens ackordsbeslut är bindande även för de borgenärer som inte godtar ackordsförslaget eller annars inte deltar i domstolsförfarandet.

I detta fall hade rekonstruktören erbjudit ett ackord som innebar att borgenärerna fick cirka 15 procent av sina fordringar betalda. Ackordsförslaget godtogs inte av samtliga borgenärer, men tingsrätten fastställde ändå denna lägre ackordsprocent. Tingsrätten uttalade att ju fler borgenärer som ställer sig bakom förslaget desto mindre anledning finns att ifrågasätta en lägre ackordsprocent. Här hade en stor andel, 85 procent, av borgenärerna godtagit ackordsprocenten. Vidare beaktade tingsrätten att bolaget inte hade möjlighet att självt betala ackordsbeloppet utan var beroende av finansiering från en investerare, som dessutom villkorade investeringen med att ackordet fastställdes. Enligt tingsrätten hade bolaget genom omstruktureringen en lönsam verksamhet, men lönsamheten hängde på att finansieringen blev av. Det var därför mer gynnsamt för samtliga borgenärer att ackordsförslaget fastställdes jämfört med att bolaget försattes i konkurs. Sammantaget fanns därför särskilda skäl att fastställa den lägre ackordsprocenten.

Tingsrättens beslut har överklagats av en borgenär men hovrätten har inte gett prövningstillstånd. Det innebär att tingsrättens beslut står sig.

Det här avgörandet påminner om att ekonomiska svårigheter inte alltid behöver leda till konkurs. I vissa fall kan det i stället finnas möjlighet att komma till rätta med svårigheterna genom en företagsrekonstruktion, vilket långsiktigt kan vara till fördel för både bolaget och dess borgenärer. Man ska dock alltid komma ihåg att en rekonstruktion lika mycket som en konkurs ofta medför komplexa och delikata juridiska överväganden (se till exempel vår artikelserie ”Entreprenad och konkurs”, 11/2019 till 01/2020). Oavsett vilken sida man står på vid rekonstruktionen kan det därför löna sig med juridisk rådgivning.

När vi i höstas rapporterade om verktyg för att ställa olika miljökrav i byggbranschen berördes bland annat Boverkets rapport Klimatdeklaration av byggnader. Delar av det som berördes i den myndighetsrapporten har nu utretts vidare av Regeringskansliet, vilket har resulterat i en promemoria med samma namn där det lämnas förslag till ny lag om klimatdeklaration för byggnader. Promemorian innehåller också ett förslag till ändring av plan- och bygglagen.

Skälen bakom att klimatdeklaration för byggnader föreslås är att det har kunnat konstateras att bygg- och fastighetssektorns klimatpåverkan är stor och att en stor del av klimatpåverkan sker under en byggnads så kallade byggskede. Det skedet omfattar produktion av de byggprodukter och andra resurser som används inklusive transport, förädling och tillverkning samt byggprodukternas transport till byggplatsen och färdigställandet av byggnaden.

Den föreslagna nya lagstiftningen syftar till att minska klimatpåverkan från byggskedet genom att synliggöra den påverkan som sker, och innebär att en byggherre som uppför en ny byggnad ansvarar för att upprätta och lämna in en klimatdeklaration till Boverket. Vissa typer av byggnader är dock undantagna från kravet på klimatdeklaration, exempelvis tillfälliga byggnader som är avsedda att användas i högst två år, byggnader som inte kräver bygglov enligt plan- och bygglagen, industrianläggningar och verkstäder, ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller annan liknande näring samt byggnader som inte har större bruttoarea än 50 kvadratmeter. Byggherren ska visa att en klimatdeklaration har lämnats in, eller att något av de nu nämnda undantagen är tillämpligt, innan slutbesked kan meddelas av byggnadsnämnden.

Boverket föreslås bli tillsynsmyndighet och om Boverket i sin tillsyn beräknar ett värde av klimatpåverkan som väsentligt avviker från det värde som byggherren har deklarerat ska myndigheten ge byggherren tillfälle att inkomma med en förklaring till avvikelsen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2022.

Även om det som nu har redogjorts för inte är ett skarpt lagförslag ännu så är det tydligt att frågan om klimatdeklaration för byggnader fortsätter att vara angelägen för såväl myndigheter som regering.

Referenser

https://www.regeringen.se/490dc6/contentassets/3e13a513131b447f8b1e41eddcbbf6b5/klimatdeklaration-for-byggnader-ds-20204.pdf

EU-domstolen meddelade den 27 november 2019 ännu ett förhandsavgörande på temat underleverantörer (mål C-402/18 Tedeschi Srl m.fl. mot C.M. Service Srl och Università degli Studi di Roma La Sapienza). Förhandsavgörandet rör möjligheten för den upphandlande myndigheten att begränsa leverantörers användning av underleverantörer.

Tvisten vid den nationella domstolen gällde en upphandling av städtjänster för Sapienzauniversitet i Rom. Klaganden gjorde gällande att tilldelningsbeslutet var oförenligt med italiensk upphandlingsrätt då de tilldelade leverantörerna avsåg lägga ut mer än 30 procent av kontraktets totala värde på underleverantörer. Det gjordes också gällande att myndigheten hade agerat i strid med lagstiftningen då ersättningen till underleverantörerna var mer än 20 procent lägre än anbudets enhetspris. Italiensk domstol, som fann det tveksamt hur den italienska lagstiftningen förhöll sig till EU:s upphandlingsdirektiv, vände sig till EU-domstolen med sammanfattningsvis följande tolkningsfrågor:

1. Utgör EU-rätten hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den andel av kontraktet som anbudsgivaren tillåts lägga ut på underleverantör är begränsad till 30 procent?

2. Ska EU-rätten tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som begränsar möjligheten att sänka priserna på de tjänster som läggs ut på underleverantör med mer än 20 procent i förhållande till de priser som följer av anbudsförfarandet?

I förhandsavgörandet slår EU-domstolen fast att EU-rätten utgör hinder för medlemsstaterna att generellt begränsa hur stor del av ett kontrakt som underleverantörer får fullgöra. Vidare tillåter EU-rätten inte att medlemsstaterna bestämmer över leverantörens prissättning i förhållande till underleverantörer utifrån priser offererade vis-à-vis myndigheten.

EU-domstolen befäster ännu en gång att utgångspunkten är att leverantörssidan ska vara fri att anlita underleverantörer för att fullgöra upphandlade kontrakt. Detta ligger väl i linje med det bakomliggande syftet att öppna upp tilldelningen av upphandlingskontrakt för bred konkurrens och främja små och medelstora företags deltagande i upphandlingar.

Det ska framhållas att det i svensk rätt saknas motsvarande lagregler som var föremål för prövning av EU-domstolen i aktuellt mål. EU-domstolens uttalanden får dock också betydelse för kravställningar i upphandlingsdokument. Det innebär att upphandlande myndigheter inte kan uppställa krav motsvarande den italienska lagstiftningen vid genomförandet av upphandlingar. Upphandlande myndigheter som önskar kontroll i nedstigande led, t.ex. av sociala hänsyn, måste således använda andra mindre ingripande alternativ.

Det är emellertid alltjämt fritt fram för upphandlande myndigheter att begära in uppgifter om hur stor del av kontraktet som ska utföras av underleverantörer samt att genomföra kontroll av underleverantörerna. Upphandlande myndigheter får dock inte gå så långt som att uppställa fasta gränser för vilken volym som får läggas ut, eller blanda sig i leverantörens marginaler i förhållande till underleverantörer.

Enligt viss tidigare praxis kan det under vissa särskilda omständigheter vara möjligt att begränsa möjligheten för en underleverantörer att genomföra de huvudsakliga delarna av ett kontrakt som är kritiska för leveransen. Aktuellt förhandsavgörande från EU-domstolen kan inte sägas ha påverkat denna tidigare praxis.

Det ska framhållas att EU-domstolens tolkning i förevarande mål avser den italienska lagstiftningens förhållande till det äldre LOU-direktivet (direktiv 2004/18/EG). Vi menar emellertid att slutsatserna har bäring avseende motsvarande bestämmelse i artikel 71 i det nya LOU-direktivet (direktiv 2014/24/EU).

I början av februari 2020 publicerade Konkurrensverket forskningsrapporten ”Competition and Litigation in Swedish Public Procurement”. Rapporten är skriven av forskarna Janne Tukiainen och Kirsi-Maria Halonen och behandlar bland annat varför antalet anbudsgivare inom offentlig upphandling är så få samt vad som krävs för att komma till rätta med denna utmaning.

Antalet anbudsgivare har minskat

Under de senaste åren har antalet anbudsgivare per upphandling minskat i Sverige och år 2018 var det i genomsnitt 4,3 anbudsgivare per upphandling efter en liten uppgång jämfört med år 2017. Att antalet anbudsgivare har minskat inom offentlig upphandling är oroande av flera anledningar, bland annat minskar själva syftet för det offentliga att konkurrensutsätta sina anskaffningar över huvud taget. Ett minskat antal anbud leder även till minskade möjligheter för upphandlande organisationer att anskaffa varor och tjänster av hög kvalitet och till konkurrenskraftiga priser.

För att få insikt i varför olika aktörer väljer att inte lämna anbud i offentliga upphandlingar genomfördes intervjuer inom ramen för forskningsprojektet. Från dessa intervjuer framkom flera olika anledningar till varför potentiella leverantörer valt att inte lämna anbud. En av de anledningar som uppgavs var att upphandlingarna inte är anpassade efter marknaden. De krav som ställs i upphandlingarna är till exempel alldeles för höga, svåra att uppfylla eller helt irrelevanta för att leverera det som efterfrågas. En annan anledning var att det är väldigt resurskrävande att lämna anbud. Det tar mycket tid och arbete i anspråk samtidigt som upphandlingsregelverket är krångligt. Dessutom använder alla upphandlande organisationer olika formulär och system, vilket skapar ytterligare merarbete för anbudsgivarna.

Vad behövs för att vända trenden?

Rapporten lyfter fram ett antal punkter som anses vara särskilt viktiga i det fortsatta arbetet med att locka fler anbudsgivare till de offentliga upphandlingarna. Två av dessa punkter är följande:

Bättre data och statistik skapar underlag att förstå hur den offentliga upphandlingen i Sverige fungerar och ger förutsättningar att finna goda exempel på väl genomförda upphandlingar. Dessa goda exempel kan sedan lyftas upp och spridas till andra upphandlande organisationer. Förhoppningsvis kommer den nya lagen (2019:668) om upphandlingsstatistik leda till att mer och bättre data och statistik blir tillgänglig. Lagen träder ikraft den 1 juli 2020 och innebär att Upphandlingsmyndigheten, som är utsedd till statistikmyndighet, ska samla in och tillhandahålla statistik för den offentliga upphandlingen i Sverige.

Vidare behöver de upphandlande organisationerna tillskansa sig mer och bättre kunskap om de offentliga upphandlingarna. Enligt författarna är kunskap om marknaden, förståelse för sektorsspecifika karaktärsdrag och en tidig kommunikation med marknadsaktörer viktiga faktorer för att fler aktörer ska vilja, och kunna, lämna anbud. Genom bättre data och statistik ges även upphandlande organisationer mer och bättre kunskap på området, vilket skapar förutsättningar för ett mer strategiskt arbetssätt.

Genom fler anbudsgivare skapas bättre förutsättningar för upphandlande myndigheter att få god kvalitet till ett bra pris, vilket naturligtvis är eftersträvansvärt ur ett samhällsperspektiv.

__________________________________________________________________

Referens: http://www.konkurrensverket.se/nyheter/forskningsrapport-om-varfor-antalet-anbudsgivare-ar-sa-fa-i-offentlig-upphandling/

Regeringen överlämnade den 5 december 2019 proposition 2019/20:52 En utvecklad översiktsplanering till riksdagen. Propositionen berör som namnet antyder de kommunala översiktsplaneringarna – där kommunerna uttrycker hur man vill att kommunens utveckling ska se ut; exempelvis var det kan och bör byggas, var det behövs nya vägar och cykelbanor samt vilka områden som bör sparas för rekreation. Syftet med propositionen är att säkerställa en bättre kontinuitet i översiktsplaneringarna och se till så att de i högre utsträckning än i dag underlättar för efterföljande planering och prövning, exempelvis vid detaljplanläggning samt vid prövning av bygglov och förhandsbesked.

En viktig förändring som föreslås är att kommunerna i början av varje mandatperiod ska anta en planeringsstrategi. I planeringsstrategin ska kommunfullmäktige bedöma om den översiktsplan som finns är aktuell samt ta ställning till kommunens fortsatta arbete med översiktsplaneringen. Redan idag krävs att kommunerna minst en gång under varje mandatperiod bedömer om översiktsplanen är aktuell men den föreslagna förändringen innebär att framtagandet av en planeringsstrategi inom 24 månader efter ordinarie val ska vara en direkt förutsättning för att översiktsplanen ska anses vara aktuell. Förändringen förväntas fungera som incitament för kommunerna att anta en planeringsstrategi då en aktuell översiktsplan i sin tur påverkar förutsättningarna för andra beslut. Viktigast i det sammanhanget är att en inaktuell översiktsplan medför att kommunerna inte kommer att kunna tillämpa det enklare standardförfarandet vid detaljplanearbetet utan istället måste handlägga detaljplaner enligt det utökade planförfarandet, något som betyder att en bredare allmänhet behöver involveras.

Vidare föreslås i propositionen också ändrade bestämmelser om översiktsplanens innehåll där ett tydligare krav på innehållet syftar till att underlätta dialogen mellan stat och kommun om hur bebyggelsen ska utvecklas. Samtidigt föreslås att några av de nuvarande kraven på innehåll tas bort för att det ska bli enklare att ta fram en översiktsplan och att hålla den aktuell. Avslutningsvis föreslås också förändringar som på sikt förväntas leda till ett möjliggörande av en digital standard för utformning av översiktsplaner, regionplaner och områdesbestämmelser.

Vi på Kilpatrick Townsend gör bedömningen att vad som föreslagits i propositionen är positivt då det förhoppningsvis leder till att aktörer vid planering av byggprojekt kommer att kunna ha en större tilltro till de kommunala översiktsplanernas aktualitet.

Om lagändringarna godkänns av riksdagen planeras de träda i kraft den 1 april 2020.

Kommittén för modernare byggregler har haft i uppdrag att se över och modernisera Boverkets byggregler samt delar av plan- och bygglagen (PBL) och plan- och byggförordningen (PBF). Den 19 december 2019 lämnade kommittén över sitt slutbetänkande till regeringen.

Slutbetänkandet omfattar ett paket av föreslagna åtgärder som syftar till att regelverken ska bli enklare, mer förutsägbara och samtidigt mer flexibla. Betänkandet innehåller fem huvudförslag : 

• att reglerna om bostäders lämplighet ändras,
• att ombyggnationsbegreppet tas bort från PBL och att de åtgärder som tidigare klassificerats som ombyggnationer istället ses som ändringar av en byggnad,
• att en ny myndighet kallad Byggkravsnämnden bildas,
• att reglerna om kontroll av byggandet i 10 kap. PBL förtydligas och förenklas, samt
• att Boverkets byggregler reformeras.

Vi går genom de fem förslagen nedan. Därefter behandlar vi kort ett projekt som drivs av Boverket på initiativ av regeringen, som även det syftar till att förenkla byggreglerna.

Reformering av reglerna om bostäders lämplighet

Enligt 8 kap. 1 och 4 §§ PBL ska byggnader utformas så att de är lämpliga för sitt ändamål och ha vissa tekniska egenskaper. Utformningskraven och de tekniska egenskapskraven preciseras i PBF och Boverkets byggregler, i dessa regelverk anges till exempel vilka utrymmen i en bostad som ska vara avskilda och vilka utrymmen som ska ha fönster.

Av slutbetänkandet framgår att kommittén anser att det finns ett stort behov av att reformera kraven på bostäders lämplighet vid nybyggnation.

För närvarande ställer Boverkets byggregler upp olika lämplighetskrav beroende på om bostaden i fråga antingen är högst 35 kvadratmeter, mellan 36 och 55 kvadratmeter eller större än 55 kvadratmeter. En av de större ändringar som föreslås i betänkandet är att de särskilda kraven för bostäder över 55 kvadratmeter tas bort, då kommittén menar att gränsen för bostäder större än 55 kvadratmeter inte är ändamålsenlig och marknaden i högre grad kan antas möta efterfrågan av ytterligare kvaliteter hos större bostäder.

Ombyggnationsbegreppet och de tillhörande följdkraven avskaffas

Av 8 kap. 2 och 5 §§ PBL följer att vid ombyggnationer ska utformningskraven och de tekniska egenskapskraven i PBL uppfyllas för hela byggnaden (och inte bara den ombyggda delen), så länge det inte är orimligt. Detta kallas följdkrav. Reglerna innebär att ombyggnationer ofta medför att hela byggnaden måste uppfylla de krav som ställs i lagen på bland annat energihushållning, värmeisolering och bullerskydd.

Kommittén skriver i slutbetänkandet att de stränga följdkraven har medfört att många ombyggnationer hindrats, vilket lett till ett sämre nyttjande av det befintliga bostadsbeståndet. Därutöver har kommittén funnit att det vid tillämpningen av PBL är svårt att skilja begreppet ”ombyggnad” från begreppen ”ändring”, ”underhåll” och ”tillbyggnad”. På grund av det ovanstående föreslås att ombyggnads­begreppet utgår ur PBL. De åtgärder som i dag klassificeras som en ombyggnad av en byggnad kommer om förslaget genomförs istället att ses som en ändring av byggnaden. För ändringar är utgångspunkten att utformningskraven och de tekniska egenskapskraven endast ska uppfyllas där åtgärderna vidtas, och inte för hela byggnaden.

Inrättande av Byggkravsnämnden

I betänkandet föreslås vidare att en ny myndighet, kallad Byggkravsnämnden, ska bildas. Byggherrar ska kunna ansöka hos nämnden om ett förhandsavgörande huruvida det kan antas att en nybyggnad kommer uppfylla utformningskraven och de tekniska egenskapskraven.

Ett positivt förhandsavgörande ska vara bindande för kommunens byggnadsnämnd vid bygglovsprövningen och vid bedömningen om startbesked kan ges.

Syftet är att nämndens förhandsavgöranden ska utgöra vägledande praxis, vilket ska leda till en mer förutsägbar och enhetlig tillämpning av regelverken.

Tydligare och enklare regler om kontroll av byggandet

Slutbetänkandet innehåller dessutom ett antal förslag för hur kontrollen av byggandet ska förtydligas och förenklas.

För det första föreslås att systemet med certifierade sakkunniga i 10 kap. 8 § PBL avskaffas, och att samtliga kontroller i stället görs inom ramen för byggherrens egenkontroll. Kommittén föreslår för det andra att även systemet med kontrollansvariga i 10 kap. 9–13 §§ PBL utgår, så det inte längre krävs att byggherrar anlitar kontrollansvariga.

För det tredje vill kommittén att det förtydligas i PBL vad som ska gås igenom vid ett arbetsplatsbesök, samt att det utfärdas mer detaljerade myndighetsföreskrifter om vad som ska anges i en kontrollplan och hur en kontrollplan ska utformas.

Reformering av Boverkets byggregler

Slutligen menar kommittén att den nuvarande utformningen av Boverkets byggregler, med allmänt hållna föreskrifter som kompletteras av icke bindande allmänna råd som hänvisar till standarder, har lett till ett oklart rättsläge. Det föreslås därför i betänkandet att Boverket ges i uppdrag att reformera dess byggregler genom att bland annat i största möjliga mån ta bort de allmänna råden och hänvisningarna till standarder.

Slutbetänkandets framtid

Kommittén för modernare byggreglers slutbetänkande kommer troligtvis att gå på remiss härnäst. Förfarandet efter remissrundan skiljer sig åt beroende på vad det är för typ av regler som föreslås ändras, ändringar av lagar involverar fler steg än ändringar av myndighetsföreskrifter. Även vilka aktörer som är involverade i ändringsprocessen skiljer sig mellan de olika regeltyperna – förenklat kräver ändring av PBL riksdagsbeslut, ändring av PBF regeringsbeslut och ändring av Boverkets byggregler beslut av Boverket. Det är därför i nuläget svårt att sia om de olika ändringsförslagen kommer att genomföras, och i så fall när så kan tänkas ske.

En översyn av Boverkets regler har redan inletts

Regeringen har förekommit kommittén gällande det sistnämnda förslaget om en reformering av Boverkets byggregler, då regeringen tidigare under 2019 uppdrog åt Boverket att göra en översyn av dessa regler. Ambitionen med översynen är att byggreglerna i framtiden ska innehålla mycket färre detaljerade krav, inga allmänna råd och inte heller några hänvisningar till standarder.

Översynen kommer att inledas med att Boverket skapar en modell för hur bygg- och konstruktionsregler ska tas fram. När regelmodellen är klar ska den användas för översynen av övriga avsnitt i regelverket. Boverkets regeringsuppdrag ska redovisas senast den 20 december 2020.

När ett brott begås i utövningen av näringsverksamheten kan företaget bli skyldigt att betala en företagsbot. Boten utdöms av domstol på begäran av åklagaren. Reglerna om företagsbot är aktuella för företag i alla branscher men kan vara av särskilt intresse för byggbranschen eftersom bland annat arbetsmiljölagstiftningen ställer särskilda krav på företag verksamma där.

Maxbeloppet för boten har tidigare varit 10 miljoner kronor men genom en lagändring  som trädde ikraft den 1 januari 2020 har maxbeloppet för boten höjts till 500 miljoner kronor.

Lagändringen har motiverats bland annat av att det tidigare maxbeloppet vid en internationell jämförelse bedömdes vara för lågt för att fungera som en tillräckligt effektiv och kännbar sanktion för stora multinationella företag.

I och med lagändringen införs även en bedömning i två steg för att företagsboten ska komma att stå i proportion till brottet och det dömda bolagets ekonomiska ställning. I ett första steg ska nu domstolen fastställa ett sanktionsvärde på mellan 5 000 kronor och 10 miljoner kronor. Bedömningen utgår från den samlade brottslighetens allvar, dess förhållande till näringsverksamheten, risken för fara för liv, hälsa eller miljö samt om företaget tidigare har ålagts att betala företagsbot. Om sanktionsvärdet bestäms till lägre än 500 000 kronor ska företagsboten bestämmas till ett belopp som motsvarar sanktionsvärdet.

Om däremot sanktionsvärdet uppgår till minst 500 000 kronor ska domstolen, i ett andra steg, bestämma företagsboten för ”större företag” till det högre belopp som är befogat med hänsyn till företagets finansiella ställning genom åläggande av förhöjd företagsbot. Denna förhöjda företagsbot bestäms genom att sanktionsvärdet multipliceras, dock högst med faktor 50. Definitionen av ”större företag” följer av årsredovisningslagen, nämligen antingen börsnoterade företag eller företag där minst två av följande förutsättningar är uppfyllda för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren: medeltalet anställda har uppgått till mer än 50, redovisad balansomslutning har uppgått till mer än 40 miljoner kronor och redovisad nettoomsättning har uppgått till mer än 80 miljoner kronor. Multipliceringsfaktorn ska som utgångspunkt bestämmas utifrån företagets eget kapital. Den finansiella ställningen ska dock inte beaktas när företagsbotens storlek bestäms för staten, kommuner och landsting.

Företag inom byggbranschen uppfyller i regel definitionen av ”större företag”, ofta med råge. Det innebär att dessa företag löper en större risk att ådömas en förhöjd företagsbot vid brott, vare sig det är fråga om arbetsmiljöbrott eller annan brottslighet. Det ska dock påpekas att multipliceringsfaktorn blir tillämplig först vid särskilt klandervärd brottslighet och alltså inte vid mindre förseelser. Vidare blir detta nya system tillämpligt först på brottslighet som begåtts efter den 1 januari 2020. Hur som helst innebär lagändringen ytterligare en anledning för företag att ha noga uppsyn över att arbetsmiljölagstiftningen följs inom den egna verksamheten.

Artikelserie del 2 av 3

En motparts konkurs medför i regel stora problem i ett entreprenadprojekt och försätter ofta den kvarvarande parten i en svår situation. Detta är den andra artikeln i vår artikelserie om hur det konkursrättsliga regelverket samspelar med reglerna i AB 04 och ABT 06.

I vår förra artikel gick vi igenom det konkursrättsliga regelverket ur ett entreprenadperspektiv. Denna artikel fokuserar istället på vilka konkreta åtgärder som en beställare eller entreprenör kan vidta innan motpartens konkurs är ett faktum. Sammanfattat kan man säga att det gäller att vidta förebyggande åtgärder redan vid förhandlandet av själva entreprenadkontraktet och använda sig av möjligheterna att begära säkerhet enligt AB 04 och ABT 06. Under projektets gång är det viktigaste båda parter kan göra att hålla ett vaksamt öga på förhållandet mellan entreprenörens produktionstakt och betalningarna enligt betalplan.

Känn till din motpart

Denna första punkt kan verka självklar, men det är ofta som man inte tänker på detta. Man måste ställa sig frågan: vilket bolag är det jag skriver kontrakt med? Vilket exakt organisationsnummer har detta bolag? Ibland kan en beställare eller entreprenör agera under ett visst varumärke, men ingå avtal genom något dotterbolag. Som vi beskrev i vår förra artikel kan ingen aktör normalt framställa krav mot något annat bolag än det bolag som man ingick avtalet med.

Sedan måste man ha i åtanke att ekonomiska problem kan komma plötsligt ur en utomståendes perspektiv. Sådana syns ofta inte i en årsredovisning. För att ha den bästa möjligheten att få reda på detta bör en professionell aktör göra sitt bästa för att känna den svenska bygg- och anläggningssektorn i största allmänhet och hur den tilltänkte motparten passar in i denna. Vilka personer står bakom bolaget? Vilka andra stora projekt har denna aktör parallellt med ditt tänkta projekt? Hur tror du att denne prioriterar de olika projekten om det skulle uppstå problem?

I slutändan kommer man dock aldrig ifrån risken för att motparten går i konkurs. Plötsliga och oförutsedda situationer kan försätta även det mest välskötta bolaget i ekonomiska problem som det inte går att återhämta sig från. I sådana svårförutsägbara situationer kommer inte information att vara nog, men att vara välinformerad kan göra att man har en bättre överblick över projektets riskprofil samtidigt som det kan hjälpa en att göra det bästa av varje given situation.

Förstå din kreditrisk

Som vi har varit inne på i vår förra artikel är ett entreprenadkontrakt som de allra flesta andra kontrakt en utväxling av prestationer mellan parterna: entreprenören ska prestera ett visst arbete medan beställaren ska betala. Problemet är att det alltid finns en viss tidsmässig förskjutning mellan utväxlingen av parternas prestation. Av flera skäl kan inte parterna utväxla sina prestationer vid samma tidpunkt. Entreprenören kan inte bygga ett hus över en natt men måste samtidigt tillföras tillräckliga medel under entreprenadtiden för att inte dennes finansieringskostnader ska bli för stora (vilket ju i slutändan skulle påverka beställarens slutliga entreprenadkostnad). Detta är anledningen till att de flesta entreprenader betalas enligt en betalplan (se nästa avsnitt).

Beställarens kreditrisk uppstår när entreprenören genom betalningar har tillförts ett större värde än vad denne har tillfört byggherrens projekt i form av färdigställandegrad. Entreprenörens kreditrisk uppstår å andra sidan när man har utfört arbete som man först får betalt för efter en viss period. En beställares mål är i regel att inte ligga ute med pengar innan entreprenören har byggt klart de delar för vilka betalning erläggs. Entreprenörens mål är istället att få så mycket pengar så tidigt som möjligt i byggprocessen för att inte behöva finansiera projektet innan beställaren betalar.

Det finns dock alltid en kvarvarande risk som är oberoende av denna tidsförskjutning, det vill säga en som kvarstår även där betalningar och utförda arbeten är i fullständig balans. Denna risk beror på att det i de allra flesta fall kommer att vara dyrare för beställaren att ta in en ny entreprenör än att låta den befintlige entreprenören färdigställa entreprenaden. Inte minst är detta föranlett av att den nye entreprenören behöver etablera sig på arbetsplatsen och bedöma entreprenadens färdigställandegrad för att orientera sig om hur man bäst färdigställer den utifrån förutsättningarna på plats. För entreprenörens del har denne i regel bokat upp sina resurser för det aktuella projektet och räknat med en viss vinst på projektet. Om entreprenaden avbryts i förtid kommer entreprenören dels gå miste om denna vinst och dels riskera kostnader för tiden innan man kan hitta ett nytt projekt att sysselsätta frigjorda resurser med.

För beställarens del beaktas denna risk i regel genom innehållande av medel enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 12 (se mer om detta i nästa stycke), men i den mån dessa pengar inte räcker så kvarstår risken.

Förstå ersättningsmodellens betydelse

Ersättningsmodellen för det enskilda entreprenadkontraktet är en central aspekt av projektet och förhandlas ofta i ett tidigt skede. Vad man ska uppmärksamma är att detta är ett tillfälle att strukturera avtalet för att minska eventuella följdskador vid en eventuell konkurs hos motparten. Detta görs genom att se till att beställarens betalningar så långt det är praktiskt möjligt vid varje givet tillfälle står i rimlig proportion till av entreprenören utförda arbeten.

Vid avtal på löpande räkning är det vanliga att man i kontraktshandlingarna föreskriver löpande betalning efter utfört arbete, vanligen månadsvis i efterskott. När man avtalat om fast pris gäller istället enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 12 att betalning om inte annat avtalats ska erläggas för utfört arbete med en innehållanderätt för beställaren uppgående till 10 procent av värdet på det utförda arbetet upp till en gräns om 5 procent av den totala kontraktssumman.

I praktiken brukar parterna avtala om en betalningsplan. En sådan brukar ofta dela upp kontraktssumman på olika distinkta delar av entreprenaden, till exempel stomme, elektricitet, VVS och så vidare. Därefter faktureras beställaren för ”lyft” baserade på hur arbetena är planerade att fortskrida. Detta ska i teorin innebära att när beställaren betalat 50 procent av summan för stommen (minus ett avdrag om 10 procent) så ska entreprenören också ha hunnit utföra ungefär halva stommen. Eftersom det alltid finns ett viss mått av uppskattning kring detta innebär det att parterna inom vissa gränser kan göra en sådan plan mer eller mindre ”framtung”. Det ligger även i beställarens intresse att avtala om att betalningsplanen ska vara ”prestationsbunden”, det vill säga att rätten till betalning villkoras av att arbetet som betalningen avser faktiskt utförts.

Ur beställarens perspektiv är det viktigt att se till att man enbart betalar för arbete som har utförts samtidigt som entreprenören kan ha behov av vissa större betalningar ganska tidigt i entreprenaden. Båda parter kan agera för att tillgodose sina intressen dels genom att granska betalningsplanen innan den slås fast för att kontrollera hur den förhåller sig till en tänkt produktionstakt och dels genom att se till att löpande kontrollera hur mycket av entreprenadarbetena som faktiskt utförs.

Kräv säkerhet

En uppenbar åtgärd som man kan vidta är att kräva om att motparten ska ställa säkerhet enligt AB 04/ABT 06 kap. 6 § 21. Enligt denna paragraf är utgångspunkten att om parterna har avtalat om att säkerhet ska lämnas utan att närmare definiera omfattningen av denna så ska säkerheten gälla för ett belopp om 10 procent av kontraktssumman under entreprenadtiden och 5 procent av denna under en tvåårsperiod efter entreprenadens godkännande. Vanliga metoder är moderbolagsborgen, bankgaranti eller försäkringslösningar.

Moderbolagsborgen innebär egentligen i princip enbart att en parts ägarbolag åtar sig att ansvara för dennes fullgörande av kontraktet som om ägarbolaget självt hade ingått avtalet. Detta innebär att man kan vända sig direkt till exempelvis koncernmoderbolaget för ett fullgörande av entreprenadarbeten eller betalning. En moderbolagsborgen är bra när man till exempel har att göra med ett mindre bolag i en mycket större koncern då borgen hindrar koncernledningar från att försätta ett dotterbolag i konkurs för att komma ur ett problematiskt projekt. Däremot är moderbolagsborgen ofta inte tillräcklig för att skydda mot större ekonomiska problem eftersom dessa ibland kan drabba hela koncerner. Bankgarantier är kostsamma och är ofta förenade med särskilda villkor från bankens sida. Detsamma gäller försäkringslösningar.

Vad man bör göra är att i ett tidigt stadium av projektet gå igenom vilka säkerheter som motparten ska ställa och vilka säkerheter som denne faktiskt tillhandahållit. Man bör i detta skede också bekanta sig med villkoren för dessa säkerheter för att se om det finns begränsningar i dessa som kan minska värdet av säkerheten i praktiken.

Nästa artikel

I vårt nästa nyhetsbrev kommer vi att avsluta temat konkurser med en sista artikel om hur man kan agera när motpartens konkurs väl har ägt rum.

Bakgrund

Mark- och miljööverdomstolen har i en nyligen meddelad dom i mål nr P 12291-18 avgjort om organisationer har klagorätt i detaljplanefrågor (det vill säga rätt att överklaga detaljplanebeslut). Bakgrunden till målet var följande: Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms kommun beslutade att anta en detaljplan för en fastighet i centrala Stockholm. Planen syftade till att möjliggöra en ny byggnad på fastigheten och förutsatte rivning av ett äldre kontorshus på samma plats. Den ideella föreningen Samfundet S:t Erik överklagade beslutet, och menade att detaljplanen borde upphävas på grund av att den innebar en förvanskning av en arkitektoniskt och kulturhistoriskt mycket värdefull stadsmiljö, med påtaglig skada på riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården. I processen uppkom frågan om föreningen hade rätt att överklaga beslutet.

Klagorätt enligt lag

Detaljplanebeslut får enligt 42 § förvaltningslagen under vissa villkor överklagas av den som beslutet angår (vilket främst är grannar). Därutöver stadgar 13 kap. 12 § plan- och bygglagen (PBL) att juridiska personer som uppfyller ett antal krav avseende bland annat associationens ändamål och antal medlemmar får överklaga detaljplanebeslut som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet genom detaljplanen får tas i anspråk för vissa i lagen uppräknade verksamheter och åtgärder (exempelvis köpcentrum och tunnelbana).

Domstolens bedömning

I det aktuella fallet kunde den ideella föreningen inte grunda någon klagorätt direkt på 13 kap. 12 § PBL, då domstolen ansåg att den föreslagna exploateringen inte utgjorde någon sådan verksamhet eller åtgärd som anges i plan- och bygglagen.

Mark- och miljööverdomstolen noterade dock att Sverige genom artikel 9.3 i Århuskonventionen (vilket är en FN-konvention om bland annat allmänhetens tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor) har en skyldighet att se till att juridiska personer har rätt att få exempelvis handlingar av myndigheter som strider mot svensk miljölagstiftning prövade av domstol eller i administrativ ordning.

Domstolen konstaterade därefter att svensk kulturmiljölagstiftning ska beaktas vid planläggning, och att denna lagstiftning omfattas av begreppet ”miljölagstiftning” i Århuskonventionen. Detaljplanebeslutet omfattades alltså enligt Mark- och miljööverdomstolen av associationers klagorätt enligt artikel 9.3 i Århuskonventionen. Domstolen slog därför fast att 13 kap. 12 § PBL inte kan anses uttömmande reglera juridiska personers klagorätt, då det skulle strida mot Sveriges åtaganden enligt Århuskonventionen.

Enligt Århuskonventionen får de stater som åtagit sig att följa konventionen ställa krav på att de juridiska personerna ska uppfylla vissa kriterier för att de ska beviljas klagorätt. Samfundet S:t Erik uppfyllde enligt domstolen de krav som ställs i Sverige för att föreningar ska tillerkännas klagorätt.

Mot bakgrund av det ovanstående menade Mark- och miljööverdomstolen att detaljplanebeslutet vid en konventionsenlig tolkning (det vill säga en tolkning i ljuset av Århuskonventionen för att uppfylla åtagandena däri) av 42 § förvaltningslagen skulle anses angå föreningen. Föreningen ansågs alltså ha rätt att överklaga detaljplanebeslutet enligt bestämmelsen i förvaltningslagen.

Kommentar till avgörandet

Genom avgörandet fortsätter Mark- och miljööverdomstolen sin tidigare trend att utvidga organisationers klagorätt, i slutet av 2018 konstaterade domstolen i mål P 2921-18 att de juridiska personer som uppfyller de ovan nämnda nationella kraven ska ha rätt att överklaga beslut om bygglov.

Denna utveckling kan å ena sidan sägas förstärka miljöskyddet. Å andra sidan riskerar utvecklingen att försena allt fler byggprojekt då mängden personer som har möjlighet att överklaga de underliggande besluten ökar.

Huruvida denna utvidgning av organisationernas klagorätt står sig återstår att se. Mark- och miljööverdomstolens avgörande om klagorätt vid bygglovsbeslut har överklagats till Högsta domstolen, som har meddelat prövningstillstånd. Även Mark- och miljööverdomstolens avgörande om klagorätt vid detaljplanebeslut har överklagats till Högsta domstolen, men där har beslut om prövningstillstånd ännu inte fattats. Vi följer utvecklingen.

Hovrätten för övre Norrland har i en nyligen meddelad dom, i mål nr T 764-18, prövat en fråga avseende en VVS-konsults skadeståndsansvar.

Bakgrunden till tvisten var att en fastighetsägare muntligen ingått avtal med en VVS-konsult om att den sistnämnda bland annat skulle ta fram underlag inför en entreprenad där en tidigare banklokal skulle byggas om till restaurang. Vid entreprenadens slutförande uppdagades att ventilationen var mycket underdimensionerad. Fastighetsägaren ansåg att det berodde på VVS-konsulten och krävde därför skadestånd.

Hovrätten fann att parterna i och för sig verkade överens om vilket arbete som VVS-konsulten faktiskt hade utfört, men att de inte var överens om det hade ingåtts ett eller flera avtal mellan parterna eller vad som exakt avtalats och om de aktuella arbetena ingått i VVS-konsultens uppdrag.

Hovrätten fann att parterna ingått åtminstone fyra stycken avtal som tillsammans omfattat det samlade arbetet. Hovrätten, liksom tingsrätten, ansåg att VVS-konsulten utfört uppdraget felaktigt avseende i vart fall ett av avtalen och att agerandet hade varit vårdslöst. Hovrätten prövade sedan skadeståndets storlek. Tingsrätten hade baserat dess bedömning på en offert. Till skillnad mot tingsrätten ansåg hovrätten att det fanns frågetecken avseende offerten och hur den var beräknad. Hovrätten ansåg istället att en kostnadsberäkning utförd av en sakkunnig skulle ligga till grund för skadeståndet. Hovrätten kom därför fram till att skadeståndet skulle bestämmas till ca 1,4 miljoner kronor, vilket var ungefär en halvering från det i tingsrätten utdömda skadeståndet.

Bakgrund

Under brandövningar på Malmö Airport användes ett skumsläckmedel som innehöll ett miljöfarligt ämne. Ämnet sammanblandades med flygplatsens avloppsvatten, vilket leddes bort till Svedala kommuns reningsverk och kontaminerade slammet i verket. Kontamineringen orsakade kostnader för kommunen, som väckte skadeståndstalan mot Swedavia (som bedrev den aktuella flygplatsverksamheten) och yrkade på ersättning enligt reglerna i 32 kap. miljöbalken om skadestånd för miljöskador.

Enligt 32 kap. miljöbalken ska ersättning utgå för skador som orsakas genom bland annat förorening av vattenområden eller ”annan liknande störning”. En sak som särskiljer skadeståndsansvaret i detta kapitel från vanligt skadeståndsansvar är att ansvaret i miljöbalken som huvudregel är strikt, vilket innebär att det inte krävs att den som orsakat skadan varit vårdslös.

Swedavia invände mot betalningsskyldigheten med hänvisning till att kommunen och Swedavia hade två avtal om att kommunen skulle ta hand om avloppsvattnet, och att parternas avtalsförhållande innebar att ansvarsreglerna i 32 kap. miljöbalken inte kunde tillämpas.

Högsta domstolens bedömning i mål nr T 3191-18

Frågan om reglerna i 32 kap. miljöbalken går att avtala bort landade till slut på Högsta domstolens bord, vilken i början av november konstaterade att regleringen är dispositiv (det vill säga möjlig att avtala bort).

Beträffande det aktuella avtalsförhållandet konstaterade domstolen att kommunen hade åtagit sig att omhänderta flygplatsens avloppsvatten mot ersättning och att avtalen reglerade vilka föroreningar som fick finnas i vattnet samt vem som skulle ansvara för oönskade och oförutsedda föroreningar. Sammantaget innebar detta att kontamineringsskadorna skulle anses ha ett sådant samband med de centrala förpliktelserna i avtalen att frågan om ersättning skulle bedömas enligt avtalsvillkoren istället för enligt miljöbalkens ansvarsregler.

Rättsfallets möjliga inverkan på entreprenadrätten

En entreprenör har enligt tredje stycket kap. 5 § 13 i AB 04 och ABT 06 möjlighet att under vissa förutsättningar få ersättning av beställaren för skadestånd rörande miljöskada som entreprenören enligt 32 kap. miljöbalken varit skyldig att betala till tredje man.

En intressant fråga som uppkommer genom Högsta domstolens avgörande är om en entreprenör som utgett skadestånd för miljöskada till tredje man fortfarande kan vända sig till beställaren för ersättning enligt ovan nämnda bestämmelse i AB 04/ABT 06 i de fall skadeståndet till tredje man på samma sätt som i det aktuella målet baseras på ett avtal mellan entreprenören och tredje man, istället för på reglerna 32 kap. i miljöbalken.

Ett alternativ är att domstolen skulle bedöma att det i så fall inte längre är fråga om skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken, utan istället skadestånd enligt avtalet (s.k. inomobligatoriskt skadestånd). Det är i så fall möjligt att domstolen skulle anse att eftersom tredje stycket kap. 5 § 13 i AB 04/ABT 06 enligt dess ordalydelse endast omfattar skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken har entreprenören inte rätt till ersättning från beställaren. Ett annat alternativ är att domstolen inte skulle fästa avgörande betydelse vid om skadeståndsansvaret baseras på avtalet eller 32 kap. miljöbalken, utan istället bedöma att bestämmelsen fortfarande är tillämplig eftersom de skador som skadeståndet baseras på rent faktiskt utgör miljöskador (som sådana skador definieras i 32 kap. miljöbalken). Hur frågan kommer att bedömas återstår att se.

Svea hovrätt har nyligen avgjort ett minst sagt rörigt mål (nr T 4005-16, dom 2019-11-15) som täckt allt från outtalade funktionskrav till preskriptionsfristen för att invända mot en överbesiktning. Målet i hovrätten berörde såväl beställaren, entreprenören som överbesiktningsmannen och inleddes vid två olika tingsrätter innan avgörandena överklagades till hovrätten. Förutom att flera frågor fanns uppe till prövning och att de tre parterna riktat krav mot varandra är det tänkvärt att se hur kraven hängde ihop. Vidare har hovrätten intressant nog öppnat för att ett företag kan ursäktas en sen reklamation i fall där dess ställföreträdare insjuknat.

Tvisten gällde uppförandet på totalentreprenad av en byggnad avsedd att användas som pizzeria. Entreprenaden underkändes både vid slutbesiktning och vid överbesiktning, bland annat för att degrummet inte slutits. Beställaren hävde sedan avtalet till följd av underkännandet. 

Entreprenören gjorde gällande att entreprenaden rätteligen borde ha godkänts. På denna grund menade entreprenören att beställaren inte hade rätt att häva avtalet och att entreprenören därmed lidit skada då man inte kunnat avhjälpa vissa fel. Entreprenören begärde därför ersättning av såväl beställaren som överbesiktningsmannen.

Hovrätten kom fram till att det var fel att underkänna entreprenaden eftersom ett oslutet degrum trots allt uppfyllde det outtalade funktionskravet att kunna bereda deg och baka pizza i lokalen. Beställarens hävning var därför obefogad. Hovrätten avslog däremot entreprenörens krav på skadestånd mot beställaren och överbesiktningsmannen. Entreprenören ansågs visserligen ha fått ett intäktsbortfall till följd av prisavdrag på kontraktssumman, men skulle samtidigt också ha haft kostnader för att avhjälpa felen. Eftersom det saknades underlag för att bedöma om intäktsbortfallet översteg kostnaderna fann hovrätten att någon skada inte visats.

Överbesiktningsmannen krävde ersättning för besiktningskostnaderna av entreprenören och beställaren tillsammans. Beställaren medgav kravet medan entreprenören motsatte sig kravet med hänvisning till att överbesiktningen var behäftat med fel (entreprenaden borde ha godkänts). På invändning av överbesiktningsmannen fann dock hovrätten att entreprenören reklamerade felet först tio veckor efter att ha fått del av besiktningsutlåtandet och att reklamationen därför skett för sent. Entreprenören menade att skälet till förseningen var att dess ställföreträdare insjuknat. Hovrätten öppnade i domskälen för att det inte är uteslutet att beakta att en ställföreträdares sjukdom kan utgöra godtagbart skäl för en senare reklamation. Däremot hade det inte i målet preciserats när ställföreträdaren blev sjuk och det fanns omständigheter som tydde på att han borde ha kunnat utföra en reklamation innan han insjuknade. Hovrätten godtog därför inte påståendet.

Beställaren hade som sagt frivilligt betalat besiktningskostnaderna men, eftersom betalningsskyldigheten ålagts beställaren och entreprenören tillsammans, krävde beställaren entreprenören på dennes del. Hovrätten avslog begäran av det skälet att överbesiktningen rätteligen borde ha lett till godkännande och att entreprenören därför var vinnande part i överbesiktningen.

Slutligen begärde beställaren förseningsvite av entreprenören. Enligt avtal skulle ”restaurangdelen” av byggnaden färdigställas cirka sju veckor före resterande delar. Parterna var oeniga om en planritning i en tilläggsbeställning, där en avskiljningsvägg till restaurangen tagits bort, medförde att hela byggnaden nu blev ”restaurangdel”. Hovrätten fann att detta var en alltför ingripande tolkning och att entreprenören därför inte var försenad. Något vite dömdes därmed inte ut.

Entreprenören har nu överklagat domen till Högsta domstolen. Något beslut om prövningstillstånd har ännu inte fattats.

Artikelserie del 1 av 3

En entreprenörs konkurs medför i regel väldigt stora problem i ett entreprenadprojekt och försätter ofta en part i en svår situation. Vår nya artikelserie kommer därför handla om hur det konkursrättsliga regelverket samspelar med reglerna i AB 04 och ABT 06 och hur man som beställare eller entreprenör kan hantera risker i samband med detta.

För tydlighetens skull har vi valt att benämna parterna i entreprenadprojektet beställare och entreprenör. Samma regler gäller dock naturligtvis även i avtalsrelationen mellan entreprenör och underentreprenör, där entreprenören alltså är att se som beställaren och underentreprenören som entreprenören.

Denna första artikel är en översyn av det konkursrättsliga regelverket ur ett entreprenadperspektiv. Nästa artikel kommer att behandla hur man som part till ett entreprenadavtal under och inför ett projekt kan agera för att gardera sig mot en eventuell konkurs hos motparten. I den sista artikeln kommer vi slutligen att diskutera hur man kan agera rent praktiskt när motpartens konkurs väl är ett faktum.

Grundläggande begrepp

En konkurs inträffar när en fysisk eller juridisk person saknar förmåga att betala sina skulder allteftersom de förfaller till betalning och denna oförmåga inte är endast tillfällig. I en entreprenadkontext är denna person i princip alltid en juridisk person, i regel ett aktiebolag. När ett aktiebolag försätts i konkurs, vilket sker genom beslut som fattas av en tingsrätt, tas alla bolagets tillgångar i anspråk av ett konkursbo. Bolaget i konkurs behåller däremot skulderna. Konkursboet är en självständig juridisk person och företräds av en konkursförvaltare, som huvudregel en advokat som utses av den tingsrätt som försatte bolaget i konkurs.

Konkursförvaltarens uppdrag är i huvudsak att på ett ordnat och rättvist sätt fördela bolagets tillgångar bland dem som bolaget är skyldigt pengar eller andra prestationer, det vill säga bolagets borgenärer. Det bolag som försatts i konkurs och på motsvarande sätt är skyldigt att utge betalning eller annan prestation kallas gäldenär. De borgenärer som har rätt till andra prestationer än betalning, som till exempel beställare som har ett anspråk på färdigställande, kommer i regel att se sina anspråk på dessa ersättas av ett skadeståndsanspråk för den icke utförda prestationen. Detta skadestånd blir då ytterligare en skuld som konkursbolaget saknar pengar att betala.

Hur konkursbolagets tillgångar fördelas bestäms enligt ett invecklat regelverk. En grundförutsättning är dock att det inte finns tillräckligt med pengar för att uppfylla alla anspråk. Därför har konkursboet ingen skyldighet att betala någonting till enskilda borgenärer innan konkursen har avslutats genom att beslut om utdelning har fattats. Innan utdelning ska konkursboet i princip enbart uppfylla de skyldigheter som kan leda till att konkursboets tillgångar ökar, till exempel genom att leverera varor så att boet kan få betalt för dem av sin motpart. I detta skede har konkursförvaltaren alltså, inom vissa ramar, en rätt att välja vilka skyldigheter som är värda för konkursboet att uppfylla.

Målet för konkursförvaltaren är att avveckla verksamheten och omvandla denna till pengar som till sist kan delas ut av konkursboet till konkursbolagets borgenärer. Rent praktiskt kan de allra flesta borgenärer inte förvänta sig någon betydande utdelning i konkursen, och i många fall finns alls inga tillgångar att dela ut. I det senare fallet säger man att konkursen avslutas utan utdelning (genom så kallad avskrivning enligt konkurslagen). Om det efter avslutad konkurs inte finns några tillgångar kvar i boet är bolaget upplöst när konkursen är avslutad.

Rättigheter och skyldigheter – tillgångar och skulder

Ett avtalsförhållande kan förenklat sägas bestå av två komponenter: rättigheter och skyldigheter. Mellan parterna speglar dessa varandra på så sätt att den enes rättighet är den andres skyldighet. I en entreprenad är beställaren skyldig att betala kontraktssumman och har en rätt till en färdig entreprenad vid slutet av kontraktstiden. På motsvarande sätt har en entreprenör en rätt att få kontraktssumman betald och en skyldighet att färdigställa entreprenaden vid slutet av kontraktstiden. Saken kan också beskrivas på så sätt att ett bolags tillgångar består av bolagets rättigheter i förhållande till dess motparter medan bolagets skulder motsvaras av bolagets skyldigheter i förhållande till dess motparter.

I en konkurs sätts samspelet mellan avtalsparters rättigheter och skyldigheter delvis ur spel. I en konkurs övertar nämligen konkursboet alla konkursbolagets rättigheter men inte som utgångspunkt skyldigheterna som konkursbolaget ådragit sig genom sina avtal. För konkursbolaget innebär det att enbart skulderna, dvs. skyldigheterna, återstår i bolaget efter konkursen. Eftersom konkursbolaget inte har kvar några rättigheter (tillgångar) saknar det förmåga att agera i enlighet med sina förpliktelser. För borgenären innebär det i sin tur att man normalt står utan rättigheter i förhållande till konkursboet, samtidigt som de rättigheter som man har mot konkursbolaget i praktiken saknar värde.

Partsförhållanden

En viktig princip inom juridiken är att kontrakt bara binder de parter som har ingått det. Ett kontrakt mellan en beställare och en entreprenör skapar ett paket med rättigheter och skyldigheter mellan dem. Om en entreprenör väljer att anlita underentreprenörer för hela eller delar av sitt åtagande påverkar detta som utgångspunkt inte beställaren i rent juridisk bemärkelse eftersom beställaren saknar rättslig relation i förhållande till underentreprenören. Detta innebär att vare sig underentreprenören eller beställaren har någon rätt att rikta anspråk mot varandra. Detsamma gäller mellan entreprenören och beställarens andra avtalsparter, till exempel hyresgäster som ska använda sig av entreprenaden efter färdigställande. Om beställaren är ett projektbolag eller ett bolag som enbart skapats för att äga den fastighet på vilken entreprenaden uppförs samtidigt som de egentliga finansiella resurserna finns högre upp i koncernen kan entreprenören som utgångspunkt inte heller göra sina anspråk gällande mot sådana bolag. Denna situation brukar kallas för en kontraktskedja och kan se ut på följande sätt (där varje pil representerar ett avtal mellan två parter):

Hyresgäst ↔ Beställare ↔ Entreprenör ↔ Underentreprenör

Högsta domstolen har år 2007 slagit fast att man, i vart fall inte i entreprenadkontrakt där AB 04 eller ABT 06 gäller, får ”hoppa” i kontraktskedjan. Skulle entreprenören gå i konkurs betyder det därför att beställaren inte har rätt att kräva någonting av underentreprenörerna även om de skulle ha en skyldighet mot entreprenören att till exempel utföra eventuella garantiarbeten. På samma sätt kan inte underentreprenörerna kräva beställaren på betalning för sitt arbete även om deras rätt mot entreprenören speglas av beställarens skyldighet att betala entreprenören. Vid beställarens konkurs gäller detsamma i förhållande till beställarens avtalsparter. Konkursen bryter så att säga kedjan. Vad man som beställare kan göra åt detta kommer vi att återkomma till i del tre av denna artikelserie.

Regler om konkurs i AB 04 och ABT 06

I både AB 04 och ABT 06 finns ett fåtal regler som berör konkurssituationen. De viktigaste av dessa regler är hävningsgrunderna i kap. 8 §§ 1 och 2, i dessa delar identiska i respektive standardavtal. Av paragraferna framgår att såväl beställaren som entreprenören har rätt att häva entreprenadkontraktet i återstående delar om motparten försätts i konkurs och inte ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser. Utöver detta har entreprenören rätt att avbryta arbetena vid beställarens konkurs.

På grund av konkursrättens speciella särdrag finns dock vissa begränsningar av beställarens rätt att göra denna hävningsrätt gällande mot en motparts konkursbo. Konkursboet kan nämligen ha rätt att inträda i konkursbolagets avtal, vilket förenklat innebär att konkursboet tar konkursbolagets plats i avtalet. För att konkursboet ska ha rätt att inträda i avtalet krävs att boet, på krav från motparten, kan ställa betryggande säkerhet för sina åtaganden enligt entreprenadkontraktet. Om boet ställer sådan säkerhet är utgångspunkten att motparten inte får häva kontraktet, utan arbetet fortgår då.

Om konkursboet däremot inte ställer betryggande säkerhet har motparten rätt att häva kontraktet och kräva ersättning för den kostnadsökning och den skada som hävningen medför. Vad det innebär närmare i praktiken kommer vi att återkomma till i del tre av denna artikelserie.

Kort om företagsrekonstruktioner

Företagskonstruktion är ett alternativ till konkurs för företag som har ekonomiska problem men som på sikt bedöms ha en chans att överleva. En ansökan om företagsrekonstruktion lämnas till tingsrätten och kan göras antingen av bolaget självt i egenskap av gäldenär eller av en borgenär. Om ansökan beviljas utser tingsrätten samtidigt en rekonstruktör.

Syftet med en företagsrekonstruktion är att sanera gäldenärens ekonomi, bl.a. genom att rekonstruktören försöker förhandla fram en nedskrivning av gäldenärens skulder (ett s.k. ackord). Ackord förekommer i två former, underhandsackord och offentligt ackord. Ett underhandsackord innebär att gäldenären och dennes borgenärer når en frivillig överenskommelse. Ett offentligt ackord kan däremot innebära att en borgenär blir bunden av ackordet mot sin vilja, bl.a. förutsatt att det godtas av en kvalificerad majoritet av de övriga borgenärerna.

I förhållande till hävningsrätten innebär en företagsrekonstruktion att en motpart som före beslutet om rekonstruktion hade rätt att häva ett avtal på grund av gäldenärens dröjsmål med betalning eller annan prestation inte längre har rätt att häva avtalet på grund av dröjsmålet förutsatt att gäldenären – med rekonstruktörens samtycke – inom skälig tid begär att avtalet ska fullföljas.

Inom EU:s utsläppshandelssystem har priset på utsläppsrätter blivit cirka sex gånger dyrare de senaste två åren. Ytterligare prisökningar är troligtvis att vänta, då EU beslutat att successivt minska antalet utsläppsrätter. Enligt vissa analyser måste priset stiga till det femdubbla för att ge resultat.

Trots att byggbranschen inte omfattas direkt av utsläppshandelssystemet kan prisökningarna inverka på priset för entreprenader, då systemet omfattar anläggningar inom energiintensiv industri (såsom anläggningar som producerar byggmaterial som stål och cement). Höjda utsläppsrättspriser kan därigenom ge högre materialkostnader, som producenten kan vilja ta ut mot kunden. Att som beställare kräva miljövänligare byggmaterial – till exempel klimatförbättrad betong – eller klimatsmartare metoder kan således minska risken för ökade materialkostnader.

I praktiken är det dock svårt för beställare att under upphandlingen formulera krav på materialens utsläpp. Boverket har i förstudien Miljö- och klimatanpassade byggregler från 2016 konstaterat att byggherrar har sämre information om olika byggprodukters miljöpåverkan än produkternas tillverkare, vilket gör det svårt för dem att sätta hårda miljökrav.

För att komma tillrätta med denna informationsasymmetri har Boverket i rapporten Klimatdeklaration av byggnader föreslagit att det ska bli obligatoriskt för den som uppför eller låter uppföra en byggnad att deklarera klimatpåverkan i form av kg koldioxidekvivalenter/m². Initialt föreslås det bli obligatoriskt att klimatdeklarera under produktskedet (vilket inkluderar utvinning och bearbetning av råmaterial, bearbetning av återvunnet material, transport av råmaterial till tillverkare av byggprodukter samt tillverkning av byggprodukter). Regeringen har aviserat att kravet på klimatdeklaration planeras gälla från och med januari 2022. För att underlätta beräkningen av byggnaders klimatpåverkan ska Boverket bland annat utveckla en öppen databas med relevanta klimatdata samt ta fram informations- och vägledningsunderlag.

Avsikten med deklarationen är att byggherren baserat på resultaten från klimatdeklarationen ska kunna ta välavvägda beslut kring växthusgasutsläppen, utifrån kunskap om vilka utsläpp som olika konstruktionslösningar och produkter leder till.

Som konstaterats ovan ska antalet kg koldioxidekvivalenter/m² redovisas i klimatdeklarationerna. Det är samma mått som systemet med utsläppsrätter baseras på – produkter som släpper ut många koldioxidekvivalenter kräver fler utsläppsrätter. Genom klimatdeklarationen kan byggherren alltså se vilka produkter och konstruktionslösningar som har höga utsläpp (och därigenom är känsliga för prisförändringar beträffande utsläppsrätter) och ställa krav på att klimatsmartare alternativ om möjligt används.

Ett annat liknande initiativ för att förenkla för beställare att ställa miljökrav sker inom ramen för projektet Klimatkrav till en rimlig kostnad. Initiativet går ut på att klimatdeklarationer upprättas för nio nu pågående byggen. Syftet är att utifrån dessa sammanställningar av koldioxidutsläppen utarbeta en allmän vägledning för klimatkrav vid nyproducerade bostäder.

Sammantaget tycks alltså de beställare som vill ställa höga miljökrav få enklare att göra det i framtiden, genom att koppla kraven till de utsläpp som redovisas i klimatdeklarationerna.

Artikelserie, del 3 av 3

I den första artikeln i denna serie beskrev vi ansvarsreglerna enligt ABK 09 och när en konsult kan bli skadeståndsskyldig mot sin beställare. Den andra artikeln handlade om vilka tidsramar som en beställare av konsulttjänster har att förhålla sig till när krav ska framställas mot en konsult. Denna tredje och sista artikel i serien handlar om hur man som beställare av konsulttjänster praktiskt kan hantera gränsdragningen mellan konsultens ansvar och det ansvar som man kan lägga på sin motpart enligt entreprenadkontrakt.

Konsulter kan anlitas av såväl byggherrar som entreprenörer med projekteringsansvar. Som vi tidigare redogjort för krävs det att konsulten agerat vårdslöst för att denne ska bli skadeståndsskyldig. Enligt AB 04 kap. 1 § 6 ansvarar man dock villkorslöst för de handlingar och uppgifter som man lämnar till motparten. Denna regel är en grundläggande ansvarsfördelningsregel mellan parterna i en entreprenad. Av denna anledning är regeln också strikt, det vill säga att det inte spelar någon roll om den felaktiga ritningen eller uppgiften beror på slarv eller på grund av ett försvarligt misstag som berodde på omständigheter som inte kunde förutses. Denna regel ska läsas ihop med en grundläggande regel om att en kontraktspart som anlitar en fristående aktör, så som till exempel en konsult eller underentreprenör, som utgångspunkt ansvarar för dennes prestationer på samma sätt som man ansvarar för prestationer utförda av den egna organisationen.

För att ta ett exempel kan man tänka sig en situation där en konsult lämnar ett besked om dimensionering av bärande konstruktion i en byggnad. Om denna beräkning är felaktig blir frågan om det är byggherren eller entreprenören som ansvarar för följderna av detta. Oavsett om det finns möjligheter att hålla konsulten ansvarig eller inte så blir frågans svar avhängig vem det var som anlitade den konsult som lämnade beskedet.

Som beställare av konsulttjänster ställs man därför inför ett icke obetydligt dilemma. Det ansvar som man har enligt entreprenadkontraktet för lämnade uppgifter är som anfört strikt och i många fall utan begränsningar. Konsultens ansvar enligt ABK 09 är å andra sidan beroende av att man lyckas visa på dennes vårdslöshet. Det är också begränsat till 120 prisbasbelopp (eller 5 580 000 kronor år 2019). Tröskeln för att hålla en konsult ansvarig är alltså högre än för en motpart enligt en entreprenad. Av detta följer att det kan uppstå situationer där ens motpart enligt entreprenadavtalet har ett juridiskt berättigat anspråk samtidigt som man inte har motsvarande anspråk mot konsulten.

Eftersom denna asymmetri följer av standardavtalen på entreprenadmarknaden kan de vara väldigt svåra att komma åt i avtalsförhandlingar. Beställaren bör därför i sin budget för projektet ta höjd för fel i av denne beställd projektering och entreprenören bör ta motsvarande höjd i sitt anbud för fel i den projektering som denne ansvarar för. Det man även behöver göra är att anpassa sig till detta ansvarsglapp och i den utsträckning det är möjligt ha en organisation som granskar konsultens arbete på samma sätt som man som byggherre granskar en entreprenörs utförande eller som entreprenör granskar sin underentreprenörs arbete.

Av det ovanstående följer att det finns ett naturligt incitament för såväl beställare som entreprenör att ställa sig på sin konsults sida när motparten anmäler påstådda fel, motstridigheter eller otydligheter i handlingarna. Detta incitament finns oavsett om konsultens arbete är beställt av en byggherre eller en entreprenör. Om det är ens konsult som har gjort fel så finns det ju en risk att man behöver bekosta ytterligare arbeten eller ersätta motpartens skada samtidigt som det inte är lätt att få ersättning från konsulten och dennes försäkringsbolag. En strategisk beställare av konsulttjänster bör dock alltid komma ihåg att det faktiskt inte är omöjligt att hålla en konsult ansvarig och att det ofta är värt att i alla fall försöka.

Om en entreprenör till exempel anmäler ett så kallat likställt ÄTA-arbete på grund av en påstådd otydlighet i en ritning som byggherrens konsult har tagit fram bör man föra detta påstående vidare till den ansvariga konsulten. Detta bör göras för att få konsultens hjälp med att bestrida entreprenörens krav på ersättning om det är så att handlingen var fackmässigt utformad och misstaget berodde på entreprenören. Vad man som beställare av konsultarbete löpande bör göra är alltså att ”testa” motpartens argument på konsulten genom att begära dennes hjälp på detta sätt. Beroende på hur man bedömer konsultens svar på dessa argument kan man parallellt börja överväga om det är läge att framställa skadeståndskrav mot konsulten.

Regeringen har presenterat ett förslag om sänkning av lägsta tillåtna aktiekapital i privata aktiebolag från 50 000 kronor till 25 000 kronor.

Förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2020.

Kravet på ett aktiekapital av viss minsta storlek ska garantera att det, i vart fall bokföringsmässigt, finns en marginal mellan bolagets tillgångar och skulder. I aktiebolagslagen finns flera regler som syftar till att säkerställa att denna marginal inte minskar genom t.ex. vinstutdelning till aktieägarna. I lagförslaget konstateras samtidigt att minimikravet i praktiken är ett klent skydd för borgenärerna och att aktiekapitalet snarare ska fungera som en spärr mot oseriöst företagande.

Aktiekapitalet är en del av aktiebolagets eget kapital. Det egna kapitalet delas upp i bundet och fritt eget kapital. Aktiekapitalet utgör tillsammans med eventuella bundna fonder det bundna egna kapitalet. Övrigt eget kapital är fritt eget kapital. Värdet av bolagets tillgångar ska uppgå till minst värdet av bolagets skulder, avsättningar samt aktiekapitalet plus eventuellt övrigt bundet eget kapital. Är detta fallet sägs det bundna egna kapitalet vara ”täckt”. Vid tecken på kapitalbrist måste bristen antingen läkas eller så måste bolaget likvideras. En styrelse måste agera så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Annars riskerar styrelsen, och i vissa fall aktieägarna, personligt ansvar.

Storleken på ett bolags aktiekapital bestäms när bolaget bildas. Aktiekapitalet kan senare ökas eller minskas men det måste alltid uppgå till minimikravet som idag är 50 000 kronor. Enligt förslaget ska gränsen sänkas till 25 000 kronor. Omkring 95 procent av bolagen bildas med lägsta tillåtna aktiekapital. Som en jämförelse kan nämnas att det i många EU-länder är möjligt att bilda bolag utan aktiekapital eller med ett aktiekapital på 1 euro.[1]

Ett bolag som har ett högre aktiekapital än minimikravet kan under vissa förutsättningar minska aktiekapitalet och återbetala det överskjutande beloppet till bolagets aktieägare. Beslutet måste fattas på en bolagsstämma och måste registreras hos Bolagsverket. Ibland måste bolagsstämman samtidigt besluta om en ny bolagsordning. Dessutom måste bolaget ansöka om tillstånd hos Bolagetsverket för att få genomföra beslutet (dvs. för att få betala ut pengarna till aktieägarna). Innan Bolagsverket lämnar tillstånd, utfärdar Bolagsverket en kallelse till bolagets borgenärer. Kallelsen innebär att den som inte vill att bolaget ska minska aktiekapitalet, måste meddela detta till Bolagsverket (vanligtvis inom två månader). Bolagsverket skickar också en underrättelse till Skatteverket. Om ingen borgenär meddelar Bolagsverket i tid, får bolaget genomföra minskningen av aktiekapitalet.

_______________________________________________________________________________

[1] Lagrådsremiss – Lägre kapitalkrav för privata aktiebolag, 5 september 2019.

Artikelserie, del 2 av 3

I den förra artikeln skrev vi om grunddragen i ansvarsreglerna för konsulter enligt ABK 09. Slutsatsen var att reglerna ställer rätt så höga krav på beställaren att konkretisera på vilket sätt som konsulten har gjort fel och bevisa detta i en tvist. Denna artikel behandlar istället hur man som beställare av konsulttjänster ska gå till väga för att reklamera konsultens arbete samt ställa krav på rätt sätt och i rätt tid. Reglerna är lika tillämpbara för byggherrar som för entreprenörer när dessa anlitar konsulter i en entreprenad.

Slutsatsen är att en beställare av konsulttjänster måste agera tidigt och bestämt för att ha rätt till skadestånd. Så fort som man upptäcker en skada bör man utreda om konsulten kan ha orsakat denna. Sedan måste man framställa tydliga krav så snart som man misstänker att det faktiskt kan förhålla sig på det sättet. Allt detta måste beställaren göra så snart som möjligt för att undvika att lida rättsförluster. I praktiken innebär detta att krav ofta måste framställas innan det är helt utrett exakt vad det är som har hänt och vem som bär det slutliga ansvaret. Under sådana omständigheter bör man kontakta en jurist för att få råd om hur man ska gå till väga.

Regleringen i ABK 09

Som vi förklarade i den föregående artikeln är krav på skadestånd i praktiken ofta den primära kompensationen för konsultens beställare vid konsultens felaktiga arbete. ABK 09 kap. 5 § 6 anger att för att krav på skadestånd ska kunna medföra rätt till ersättning för en beställare av konsulttjänster måste denne framställa skriftligt krav på skadestånd senast tre månader efter det att beställaren har fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan, dock senast nio månader efter det att beställaren fått kännedom om skadan.

Bestämmelsen innehåller ett flertal moment som alla måste läsas noggrant för att inte beställarens rätt till skadestånd ska gå förlorad. Den innehåller även två separata tidsfrister att förhålla sig till: en tremånadersfrist och en niomånadersfrist. Överskridande av endera fristen innebär att beställaren förlorar rätten till skadestånd. I praktiken kan det dock vara svårt att bedöma när fristerna börjar löpa.

Krav måste ställas

Det första momentet är att ett krav på skadestånd måste framställas skriftligen. Detta kan tänkas självklart vid en första anblick, men man måste noggrant överväga formuleringen i det meddelande som man vill sända. Ibland är det så att man som beställare av konsulttjänster vill undvika onödigt hårda ord eller av andra anledningar är tveksam till att använda ord som ”skadestånd” eller ”krav” när det kanske inte ens är helt klart vem som bär det slutliga ansvaret. Det kan därför vara frestande att då använda formuleringar som ”vi kan komma att kräva skadestånd” eller liknande skrivningar.

Tyvärr finns det en risk för att sådana försiktiga skrivningar inte räcker för att ett ”krav” ska anses framställt. För att det ska stå klart att man faktiskt har ställt ett krav måste meddelandet på ett tydligt sätt redogöra för att det finns en skada, att man kräver konsulten på ersättning för denna samt den huvudsakliga grunden för kravet (till exempel fel i handling eller vårdslöshet). Man bör notera att det inte ens räcker att reklamera konsultens arbete utan man måste även göra klart att man kräver skadestånd på grund av det reklamerade arbetet.

På grund av de snäva tidsfristerna (vilka beskrivs nedan) behöver man inte sällan framställa kravet innan man kan vara helt säker på att konsulten faktiskt är juridiskt ansvarig. Hamnar man i ett sådant läge bör man kontakta ett juridiskt ombud för att få hjälp att väga för- och nackdelar med olika handlingsalternativ.

Niomånadersfristen

Denna frist är den längre av bestämmelsens två frister, men den börjar i de flesta fall att löpa innan tremånadersfristen börjar löpa. Fristen börjar löpa så fort som beställaren fått kännedom om en skada. Enligt tidigare praxis från Högsta domstolen anser man att en ”skada” i konsultansvarssammanhang utgörs av den ekonomiska skada som beställaren lider. I entreprenadsammanhang kan en sådan ekonomisk skada utgöras av till exempel skadeståndsansvar mot någon annan eller en skyldighet att betala en entreprenör för ÄTA-arbete grundat på en felaktig projektering. Det kan också röra sig om en felaktigt projekterad konstruktion som går sönder och orsakar fysiska skador, vilka i sin tur får ekonomiska konsekvenser.

I vissa komplexa fall där det är svårt att utreda vad som har orsakat skadan eller ansvarsfördelningen mellan till exempel ens konsult och andra aktörer i projektet kan man tänka sig att niomånadersfristen löper ut innan tremånadersfristen (se mer om detta nedan). Under vissa omständigheter skulle det till och med kunna hända att niomånadersfristen helt löper ut innan tremånadersfristen ens börjar löpa över huvud taget.

Tremånadersfristen

Denna frist börjar löpa när det föreligger skälig anledning för konsultens beställare att anta att konsulten är ansvarig för skadan. Tiden är alltså inte kopplad till skadans upptäckt utan till när man får anledning att tro att denna skada kan bero på konsulten. Det ligger i sakens natur att skadan i regel upptäcks innan man kan börja bilda sig en uppfattning om ansvarsfördelningen. Termen ”skälig anledning att anta” är dock i juridiska sammanhang en låg tröskel, vilket innebär att fristen mycket väl kan börja löpa vid tidiga misstankar om att konsulten är ansvarig.

Exempel på sådana skäliga anledningar skulle till exempel kunna vara om byggherrens anlitade utförandeentreprenör framställer krav på ersättning för ÄTA-arbete och pekar på påstådda fel i en av byggherrens konsult framtagen handling eller om en entreprenör möts av påståenden om att man inte uppfyller ett funktionskrav enligt totalentreprenadavtalet där man anlitat en konsult för att projektera den tekniska lösningen. Utredningar av en olycka skulle också i tidiga skeden kunna peka på möjliga designfel. Givetvis går det inte att allmängiltigt slå fast vad som krävs för att en skälig anledning ska anses föreligga utan detta kommer att vara beroende på omständigheterna i det konkreta fallet. Detta innebär att så fort som man upptäcker en skada så måste man vara uppmärksam på alla tecken på att det är konsulten som är ansvarig och läsa eventuella rapporter eller utredningar med detta i bakhuvudet.

I nästa del av denna artikelserie kommer vi att diskutera hur man kan dra gränser mellan konsultens och entreprenörens ansvar.

Vaxholms stad och en entreprenör träffade i december 2012 ett totalentreprenadavtal avseende ny- och ombyggnaden av en idrottshall i Vaxholm. Kontraktssumman uppgick till 61,8 miljoner kronor och utöver det hade kommunen också en option om 1,8 miljoner kronor avseende tillbyggnad av ytterligare ett våningsplan. Optionen användes. Enligt avtalet skulle entreprenaden vara klar för slutbesiktning sista oktober 2014. Sluttiden kom senare att förlängas till mars 2015.

Redan i ett tidigt skede av entreprenaden uppstod oenighet mellan parterna avseende kommunens skyldighet att förse entreprenören med uppgifter om bland annat energiåtgången i byggnaden. När kommunen till slut inte tillhandahöll denna information, anmälde entreprenören hinder och begärde tidsförlängning. Med anledning av bland annat detta kom arbetena att fördröjas, och i oktober 2015 hävde kommunen kontraktet. Parterna lät utföra en värdering av återstående arbeten.

Entreprenören stämde kommunen och begärde ersättning med drygt 9,5 miljoner kronor för utförda kontraktsarbeten, ÄTA-arbeten och arbeten enligt optionen. Kommunen motsatte sig käromålet och invände att arbeten motsvarande det begärda beloppet inte utförts och att flera ÄTA-arbeten inte beställts. Kommunen genstämde och begärde för sin del nästan 32 miljoner kronor avseende ersättning för färdigställandekostnader, skadestånd, felavhjälpande, avgående arbeten, återbetalning av del av kontraktssumman, förseningsvite, hyra av anläggningen och värderingskostnader.

I en omfattande dom kom tingsrätten fram till att det inte var visat att kommunen hade åtagit sig att förse entreprenören med efterfrågade uppgifter. Det låg i stället inom totalentreprenörens projekteringsansvar att i tid utföra kontraktsarbetena utifrån kontraktshandlingarna. Entreprenören ansågs således sakna rätt till tidsförlängning. Då den försening som uppstod ansågs vara av väsentlig betydelse medförde förseningen en rätt för kommunen att häva avtalet. Med beaktande av allmänna köprättsliga principer ansågs hävningen gjord i rätt tid (tidsfrister av detta slag saknas i ABT 06). Kommunen fick därför rätt till merparten av begärd ersättning för samtliga poster, med undantag för värderingskostnaderna. Den ena delen av värderingskostnaderna bedömdes inte ge rätt till ersättning eftersom den var hänförlig till tiden före hävningen (ABT 06 kap. 8 § 5), medan den andra delen visserligen avsåg värdering i samband med hävningen men eftersom entreprenören inte hade ifrågasatt värdet av utfört arbete saknade kommunen rätt till ersättning även för denna del (samma § femte stycket).  

Tingsrätten avslog alltså entreprenörens käromål och gav kommunen rätt till ersättning med strax över 30 miljoner kronor. Såsom vinnande part fick kommunen även rätt till ersättning för sina rättegångskostnader med drygt 10 miljoner kronor.

Domen har överklagats av entreprenören och, i anslutning, av beställaren. Vi följer med intresse om hovrätten ger prövningstillstånd.

Europeiska konstruktionsstandarder, så kallade eurokoder, är tillsammans med Boverkets konstruktionsregler (EKS) regler för byggnadsverk vid verifiering av bärförmåga, stadga och beständighet. Från den 1 juli 2019 började Boverkets ändrade konstruktionsregler BFS 2019:1  (EKS 11) att gälla. Ändringarna gäller bland annat kontroller, snö- och vindlast, brandsäkerhet, olyckslast och cisterner. Syftet med ändringarna är att förenkla tillämpningen och minska kostnaderna.

Europeiska konstruktionsstandarder – eurokoder – är europagemensamma dimensioneringsregler för byggnadsverk vid verifiering av bärförmåga, stadga och beständighet. Utifrån eurokoderna ska nationerna sedan göra val som utgår från medlemsstaternas olika förutsättningar avseende geologi, klimat och kultur. För Sveriges del anges de nationella valen i Boverkets konstruktionsregler, EKS. I EKS finns även övergripande regler om säkerhet, kontroll, dokumentation och ändring av byggnader.

Ändringarna innefattar i korthet följande:

– Ändrade regler om kontroller

– Ändrade regler om lastkombinationer

– Ny modell för last från fordon i byggnader och på gårdsbjälklag

– Ändrade regler för indelning i brandsäkerhetsklasser 

– Nya regler om brandskydd för Br0-byggnader

– Ändrade regler om trapphus som enda utrymningsväg

 – Ändrade regler om brandpåverkan för utomhuskonstruktioner

– Ändrade regler om snölast

– Ändrade regler om vindlast

– Nya och ändrade regler om olyckslast

– Ny regel för utförande av stålkonstruktioner

– Ändrade regler om cisterner

______________________________________________________________________________________________

http://boverket.se/sv/byggande/regler-for-byggande/om-boverkets-konstruktionsregler-eks/andrade-konstruktionsregler/ 

STOCKHOLM – (23 Juli 2019) Kilpatrick Townsend har biträtt Arctic Seals AB vid genomförande av en investering (private placement) i Nattaro Labs AB. Investeringen genomförs i två trancher och syftar bl.a. till att bidra till Nattaro Labs internationella expansion.

Nattaro Labs som utmärkt sig bland de mest innovativa teknikföretagen i Sverige bedriver sedan 2011 världsunik forskning och utvecklar innovativa produkter och hållbara lösningar för att bekämpa det globalt växande problemet med vägglöss. Nattaro Labs har idag en unik position som produktutvecklande vägglusspecialist på den internationella marknaden och med nytt riskkapitalstöd från bl.a. Arctic Seals AB, CIP Holding 4 Aps (Rune Bro Roin) och befintliga aktieägare växlas deras internationella expansionsfas upp.   

Kilpatrick Townsends team bestod av Tobias Öd och Andrea Ploman. Kilpatrick Townsends corporategrupp företräder regelbundet såväl investerare som grundare i tillväxtbolag som vill ta nästa steg och växa genom att ta in riskkapital. Vi har fått förtroendet att arbeta tillsammans med några av Sveriges mest intressanta start-ups inom IT och teknologi och dess grundare. Vi företräder regelbundet svenska och utländska investerare vid investeringsrundor i svenska tillväxtbolag.

Facebook har utsett Kilpatrick Townsend till “Law Firm Diversity Champion”, den ledande byrån inom mångfald och jämställdhet bland de 40 största juridiska rådgivarna till Facebook.

Utnämningen baseras på hur advokatbyråerna bemannar sina ärenden för Facebook, deras interna policyarbete för ökad mångfald och jämställdhet samt de karriärmöjligheter som erbjuds för kvinnor och minoritetsgrupper. Kilpatrick Townsend mottog utnämningen vid en ceremoni på Facebooks högkvarter i Menlo Park, 20 Juni 2019.

“We are honored to receive an award that personifies a core value of Kilpatrick Townsend – offering clients the most talented and diverse attorneys who provide outstanding service. On behalf of the entire firm, thank you. ” säger Larry McFarland, Managing Partner på Kilpatrick Townsends kontor i Los Angeles.

”Knowing the number of high-quality law firms who counsel Facebook makes this recognition especially satisfying… Facebook and Kilpatrick Townsend share a strong bond in their joint commitment to diversity” berättar Ty Lord, Executive Committe Member på Kilpatrick Townsend i USA. 

______________________________________________________________________________

Läs pressmeddelandet på engelska  :  https://www.kilpatricktownsend.com/en/Insights/News/News-Release/2019/6/Facebook-Selects-Kilpatrick-Townsend-for-Inaugural-Law-Firm-Diversity-Award

Artikelserie, del 1 av 3

När det blir fel i entreprenaden är det naturligt att byggherren i första hand tänker på att vända sig mot entreprenören. Men felet kan även bero på misstag som begåtts av byggherrens konsult, för vilka byggherren svarar i förhållande till entreprenören. På motsvarande sätt kan en totalentreprenörs felaktiga utförande ytterst bero på att av denne anlitade konsulter begått misstag. Frågan är då hur man kan gå till väga för att hålla sin anlitade konsult ansvarig. I denna artikelserie ska vi titta närmare på vilket ansvar en konsult har enligt ABK 09. Aktuell artikel beskriver omfattningen av konsultens ansvar.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att en konsult har ett mer begränsat ansvar enligt ABK 09 än en entreprenör har enligt AB 04 eller ABT 06. Detta betyder givetvis inte att det är omöjligt att ställa konsulter till svars för deras misstag, men det gör att kraven måste föregås av eftertanke från beställarens projektledning. I många fall kan det krävas att man som beställare av konsulttjänster tar in oberoende experter för att granska konsultens arbete.

Regleringen i ABK 09

Om fel föreligger i handling är konsulten även enligt ABK 09 kap. 5 § 5 skyldig att på egen bekostnad avhjälpa felet, om inte detta medför olägenheter eller kostnader för konsulten som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsultens beställare. I praktiken är det dock ofta så att ett fel i en handling som konsulten levererat inte upptäcks förrän konsultens beställare antingen skickat över den till en entreprenör som därefter har börjat arbeta efter handlingen eller, om konsultens beställare är en entreprenör, själv har påbörjat arbete enligt handlingen. Eftersom konsultens beställare (oavsett om denne är byggherre eller entreprenör) enligt AB 04 och ABT 06 ansvarar för sina anlitade konsulter kan sådana fel orsaka merkostnader som konsultens beställare inte kan få ersätta enligt entreprenadavtalet. Det kan även vara så att det inte ens är aktuellt att rätta den felaktiga handlingen utan att man behöver hitta en helt ny lösning i den pågående entreprenaden.

Allt detta innebär att den primära sanktionen som konsultens beställare har att tillgripa är ett skadeståndskrav för de kostnader som konsulten har orsakat denne, vilket står i direkt kontrast till huvudregeln enligt AB 04 och ABT 06 där entreprenörens primära skyldighet är att avhjälpa fel. Ansvaret är inte heller lika strikt som för en entreprenör, som ju måste avhjälpa även sådana fel som inte orsakats av dennes vårdslöshet.

Beloppsgränsen

Enligt ABK 09 kap. 5 § 3 är konsultens skadeståndsskyldighet begränsad till 120 prisbasbelopp, om inte annat avtalats. Detta innebär att utgångspunkten är att beställaren inte kan få ett skadestånd som överstiger 5 580 000 kronor (med 2019 års prisbasbelopp). Parterna kan i och för sig komma överens om en högre beloppsgräns, men detta kan göra att konsultens försäkring blir dyrare (vilket konsultens beställare betalar för genom konsultens arvode) eller att det i vissa fall blir svårt att hitta en konsult vars försäkring täcker detta utökade belopp.

Kravet på vårdslöshet och vad det innebär för beställaren

Eftersom utgångspunkten för ansvar enligt ABK 09 kap. 5 § 1 är konsultens vårdslöshet åligger det som huvudregel konsultens beställare att förklara vad konsultens vårdslöshet består i och bevisa dessa omständigheter. Vårdslöshet är inte någonting som kan bevisas i juridisk mening utan utgör en rättslig klassificering av specifika handlingar eller underlåtelser som i sin tur måste bevisas. Till exempel kan konsulten ha varit vårdslös genom att göra en inkorrekt matematisk beräkning eller rekommendera en lösning som enligt relevant facklitteratur är riskabel.

Andra meningen i ABK 09 kap. 5 § 1 medför i och för sig en bevislättnad för konsultens beställare, men detta förutsätter att man kan konstatera ett ”fel” i konsultens handlingar. Begreppet fel är precis som begreppet vårdslöshet ett koncept som består av konkreta omständigheter. Ett fel i denna kontext är att handlingen på något sätt avviker från parternas avtal. Grundregeln enligt ABK 09 kap. 2 § 1 är att konsulten ska genomföra sitt uppdrag fackmässigt, med omsorg och med iakttagande av god yrkessed. Detta innebär att konsultens beställare i princip måste bevisa att konsultens handling inte är fackmässig. Bevisningen kan bestå av exempelvis sakkunnigutlåtanden, hänvisningar till överenskommelser eller relevanta beskrivningshjälpmedel (som till exempel AMA-skrifterna).

Svea hovrätts avgörande i mål T 3523-18 (som beskrivs i en annan artikel i denna upplaga av vårt nyhetsbrev) illustrerar denna problematik eftersom domstolen i det målet ogillade ett skadeståndsanspråk mot en arkitekt bland annat på grund av att dennes uppdragsgivare inte lyckades visa förekomsten av en viss branschpraxis. Allt detta betyder att oavsett om konsultens beställare vill åberopa konkreta fel i handlingar eller konsultens vårdslöshet måste konsultens beställare överväga vad man anser att konsulten borde ha gjort och varför man kan kräva att denne skulle göra det. Kravet på konkretisering medför att man bör anlita juridisk och/eller teknisk expertis för att ta tillvara sin rätt i dessa situationer.

I nästa artikel i denna serie kommer vi att beskriva hur man som beställare av konsulttjänster ska gå till väga när man vill reklamera en konsults arbete.

Automatisk uteslutning av anbudsgivare som inte lämnat uppgifter om arbetskraftskostnader i sitt anbud

STOCKHOLM (11 Juni 2019) – EU-domstolen meddelade den 2 maj 2019 dom i mål C-309-18 Lavorgna Srl ./. Comune di Montelanico, Comune di Supino, Comune di Sgurgola och Comune di Trivigliano. I målet förtydligas hur en upphandlande myndighet ska förfara då anbudsgivare inte lämnat uppgifter som krävs enligt nationell upphandlingslagstiftning som införlivar direktiv 2014/24/EU (”LOU-direktivet”).

EU-domstolens avgörande berör samspelet mellan vad som föreskrivs i upphandlingsdokumenten och vad som framgår i nationell upphandlingslagstiftning. I avgörandet upplyser EU-domstolen dessutom om möjligheten att begära förtydliganden och kompletteringar av uppgifter som inte uttryckligen har efterfrågats i upphandlingsdokumenten.

Målet vid den nationella domstolen

Målet rörde en samordnad tjänsteupphandling som genomfördes av italienska kommuner. I upphandlingsdokumenten saknades uppgift om anbudsgivarnas skyldighet att ange  arbetskraftskostnader i sitt anbud. I stället uppmanades anbudsgivarna inför tilldelningen att komplettera anbuden med uppgift om arbetskraftskostnaderna.

Kommunerna beslutade att tilldela Gea kontraktet. Lavorgna, som rangordnats på andra plats, överprövade tilldelningsbeslutet och gjorde gällande att Gea på grund av underlåtenheten att ange arbetskraftskostnader borde ha uteslutits från upphandlingen.

EU-domstolens avgörande

EU-domstolen upplyste om att det framgår av den italienska upphandlingslagstiftningen, som införlivar LOU-direktivet, att en anbudsgivare som inte redovisar arbetskraftskostnaderna i sitt anbud ska uteslutas från upphandlingen. I upphandlingsdokumenten i det aktuella målet fanns dessutom en passage som innebar att upphandlingslagstiftningen skulle tillämpas för frågor som ej berördes i upphandlingsdokumenten.

Mot den bakgrunden ansåg EU-domstolen att alla rimligt informerade och normalt omsorgsfulla anbudsgivare i princip hade kunnat få kännedom om reglerna och ange arbetskraftskostnaderna i sitt anbud. EU-domstolen fann därför att likabehandlings- och transparensprincipen inte kräver att en upphandlande myndighet uttryckligen måste ange att uppgift om  arbetskraftskostnaderna ska redovisas i anbudet. Annorlunda uttryckt – en upphandlande myndighet måste inte upprepa vad som framgår i lagen i upphandlingsdokumenten.

I målet  kvarstod emellertid oklarheter avseende anbudsgivarnas möjlighet att ”göra rätt” i upphandlingen. EU-domstolen konstaterar att det i anbudsformuläret i förevarande fall saknades fysiskt utrymme för att lämna uppgifter om arbetskraftskostnader. Dessutom framgick att anbudsgivarna inte fick ge in handlingar som inte specifikt hade begärts. Mot den bakgrund ansåg EU-domstolen att det ankommer på den nationella domstolen att pröva om det faktiskt inte varit fysiskt möjligt för anbudsgivarna att ange arbetskraftskostnaderna i anbudet i enlighet med lagen. Skulle det inte anses möjligt, upplyser EU-domstolen om att kommunerna ändå har möjlighet att tillåta anbudsgivarna att avhjälpa bristen för att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i nationell lagstiftning.

Analys

LOU-direktivet kräver genom artikel 18 att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att anbudsgivarna iakttar tillämpliga miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställs i EU-rätten, nationell rätt, kollektivavtal eller i internationella miljö-, sociala och arbetsrättsliga bestämmelser som biläggs till LOU-direktivet. Därtill möjliggör LOU-direktivet genom artikel 56.3 komplettering och förtydliganden från anbudsgivarna inom en lämplig tidsfrist och inom ramen för de grundläggande principerna.

LOU-direktivet är ett s.k. minimidirektiv som ger utrymme för medlemsstaterna att anta egna regleringar i den nationella upphandlingslagstiftningen, om det leder till att direktivets målsättningar uppnås.

EU-domstolens avgörande bekräftar att medlemsstater som i sin nationella lagstiftning har valt att ta in mer detaljerade bestämmelser än vad LOU-direktivet kräver ska genomföra dessa. Bestämmelser i lag som anges tillräckligt klart och som kan medföra uteslutning av en anbudsgivare ska i sådana fall tillämpas automatiskt. Sådana bestämmelser ges alltså företräde framför mer generella skrivningar i upphandlingsdokumenten.

Avgörandet  bekräftar vidare att den upphandlande myndigheten inte uttryckligen behöver ange vad som framgår i en lagbestämmelse som kan medföra uteslutning i sina upphandlingsdokument. Däremot krävs med hänsyn till transparensprincipen åtminstone en uttrycklig hänvisning till den tillämpliga upphandlingslagstiftningen i fråga. En generell hänvisning till uteslutningsgrunderna är enligt EU-domstolen tillräcklig med hänsyn till principerna om rättssäkerhet, öppenhet och proportionalitet.

Sammanfattningsvis och i huvudfrågan kommer EU-domstolen fram till att en skyldighet som klart framgår av lagstiftning måste inte anges i upphandlingsdokumenten, så länge det uttryckligen hänvisas till de nationella reglerna i handlingarna.

I den andra frågan finner EU-domstolen att det är möjligt för upphandlande myndighet att efterfråga handlingar som inte ingivits med anbuden under förutsättning av att det är möjligt inom ramen för bestämmelserna om förtydliganden och kompletteringar.

Som anbudsgivare är det alltså inte tillräckligt att endast följa vad som uttryckligen framgår i upphandlingsdokumenten vid lämnande av anbud. Anbudsgivaren måste också för att undgå uteslutning säkerställa att man har koll på vad som gäller enligt den nationella upphandlingslagstiftningen. 

STOCKHOLM – (5 juni 2019) För svenska bolag som handlas på reglerad marknad eller MTF införs nya regler när bolaget ska besluta om en väsentlig transaktion med närstående. Reglerna kompletterar de s.k. Leo-reglerna i aktiebolagslagen och motsvarar delvis vad som redan gäller enligt god sed på aktiemarknaden. Syftet med de nya reglerna är att skydda bolagen och dess aktieägare från att närstående tillägnar sig värden som tillhör bolaget.

Från och med den 10 juni 2019 gäller en ny beslutsordning för väsentliga transaktioner med närstående. De nya lagreglerna tar bara sikte på svenska aktiebolag vilkas aktier handlas på Nasdaq Stockholm eller någon annan reglerad marknad eller motsvarande marknad utanför EES. I praktiken måste de nya reglerna även tillämpas av bolag som handlas på First North, Nordic MTF eller Spotlight Stock Market. Detta eftersom Aktiemarknadsnämnden uttalat att god sed kräver en ordning som i allt väsentligt motsvarar de nya lagreglerna.

I korthet innebär de nya lagreglerna att när ett noterat bolag ska besluta om en väsentlig transaktion med närstående, så måste transaktionen godkännas av bolagsstämman i det noterade bolaget. Reglerna gäller även när det är ett helägt svenskt dotterbolag som ska besluta om transaktionen.

Vad bör en styrelse göra nu?

Styrelserna i de bolag som omfattas bör inventera om kommande överlåtelser, förvärv, avtal och andra transaktioner riskerar att träffas av reglerna. Styrelsen måste se till att det finns rutiner för att bedöma om transaktioner med bolagets närstående ingår i den löpande verksamheten och om de är marknadsmässiga.

Vad är en ”väsentlig” transaktion?

För att en transaktion ska vara ”väsentlig” ska två förutsättningar vara uppfyllda: Den ska ha ett värde på minst en miljon kronor och den ska motsvara minst en procent av bolagets värde. I denna beräkning måste bolaget lägga samman alla transaktioner som bolaget och dess helägda svenska dotterbolag har genomfört med samma närstående under det senaste året.

De nya lagreglernas skarpa gränser för vad som en väsentlig transaktion, är en nyhet jämfört med den tidigare självregleringen (Aktiemarknadsnämndens tidigare uttalanden). Gränserna är tänkta att ge en rimlig balans mellan å ena sidan skyddet för aktieägarna och å andra sidan bolagens intresse av att inte behöva tillämpa den mer komplexa beslutsordningen i alltför stor omfattning.

Med ”transaktion” menas inte bara överlåtelser av olika slag av tillgångar utan också t.ex. hyresavtal och serviceavtal av olika slag. Det är med andra ord en bredare definition än vad som hittills gällt. Vissa typer av transaktioner är undantagna, bl.a. vinstutdelning och emissioner som redan kräver beslut av bolagsstämma.

Vem är närstående?

Med ”närstående” menas i detta sammanhang samma sak som i årsredovisningslagen. Både juridiska och fysiska personer kan vara närstående men det är en något snävare definition jämfört med vad som hittills gällt. Den nya personkretsen omfattar t.ex. den som har ett ”betydande inflytande” genom att ha minst 20 procent av rösterna i bolaget (tidigare räckte det med 10 procent). En annan skillnad är att den nya personkretsen omfattar styrelseledamot, VD och annan ledande befattningshavare i bolaget, men däremot inte sådana befattningshavare i bolagets dotterföretag.

Vilken beslutsordning gäller?

En väsentlig transaktion med närstående, måste enligt de nya lagreglerna beslutas av bolagsstämma. Det räcker inte med ett styrelsebeslut. Aktier som innehas av den närstående ska inte räknas med när bolagsstämman fattar beslut. Före bolagsstämman måste styrelsen upprätta en redogörelse som ska ange villkoren för transaktionen inklusive transaktionens värde. Däremot krävs inget värderingsutlåtande enligt de nya lagreglerna.

Om styrelsen bedömer att ett antal mindre transaktioner med samma part sammantagna utgör en väsentlig transaktion, är det den sista transaktionen som bolagsstämman ska godkänna. Styrelsens redogörelse bör ändå redogöra för alla transaktioner.

Är koncerninterna transaktioner undantagna?

Transaktioner mellan bolaget och ett helägt dotterföretag, omfattas inte av de nya lagreglerna. Det gör inte heller transaktioner med delägda dotterföretag, så länge ingen annan närstående har intresse i dotterföretaget. I dagsläget är det däremot oklart om transaktioner mellan två systerföretag är undantagna eller inte.

Är transaktioner inom den löpande verksamheten undantagna?

Vidare undantas transaktioner som är en del av bolagets löpande verksamhet under förutsättning att de genomförs på marknadsmässiga villkor, exempelvis när bolag fortlöpande köper varor och tjänster som behövs för produktion. Styrelsen måste se till att ha rutiner för att fortlöpande bedöma om en transaktion uppfyller dessa krav.

Vad händer om reglerna inte följs?

Om styrelsen inte följer de nya lagreglerna, riskerar transaktionen att vara ogiltig. Dessutom riskerar styrelsen skadeståndsansvar. Till detta kommer att ett bolag riskerar disciplinära påföljder från börserna och handelsplatserna.

När börjar reglerna gälla?

De nya lagreglerna börjar gälla den 10 juni 2019. De ska inte tillämpas på transaktioner som bolaget beslutat om men som inte har genomförts innan regleringen trädde i kraft. När flera olika transaktioner beaktas, ska transaktioner som genomförts före ikraftträdandet inte tas med.

_______________

Denna information är bara avsedd som allmän information och utgör inte juridisk rådgivning.

En viktig och välkänd huvudregel inom entreprenadjuridiken är att den part som tillhandahåller en uppgift också ansvarar för riktigheten av uppgiften (se kap. 1 § 6 i ABT 06). Enligt samma bestämmelse innebär inte motpartens godkännande att ansvaret begränsas på något sätt. För totalentreprenader gäller vidare att om en beställare föreskrivit eller annars begärt en viss teknisk lösning ska entreprenören ansvara för att utföra entreprenaden i enlighet med den tekniska lösningen. Entreprenören har i sådant fall inte det funktionsansvar som vanligtvis vilar på en totalentreprenör (se kap. 1 § 8).

I totalentreprenadtvister är det inte ovanligt att beställaren och entreprenören har olika uppfattningar om omfattningen av entreprenörens funktionsansvar. En av frågorna kan då vara vad som ligger i begreppet ”föreskriven eller annars fordrad teknisk lösning”.

Denna fråga har nyligen kommit att prövas av Hovrätten för Västra Sverige. Tvisten rörde en totalentreprenad för uppförandet av två flerfamiljshus där fukt trängt sig in i husens fasader. Felet ansågs utgöra ett fel i fasadernas funktion. Avgörande var därför om entreprenören hade ett funktionsansvar, det vill säga om inte beställaren kunde anses ha föreskrivit eller annars begärt en teknisk lösning.

Enligt entreprenadkontraktet skulle husen uppföras i överensstämmelse med bland annat de ritningar och den husbeskrivning som beställaren hade tillhandahållit. I husbeskrivning angavs beträffande putsning av yttervägg ”Putssystem enligt Entreprenör, kulör vit”. Bland ritningarna fanns en ritning där det framgick att husen skulle förses med enstegstätad fasadkonstruktion.

Hovrätten kom fram till att parterna hade avtalat om att fasadernas utformning skulle vara enstegstätade och att beställaren därmed hade föreskrivit en teknisk lösning. Entreprenören ansågs därför endast ha ett utförandeansvar.

Hovrättens dom har väckt viss uppmärksamhet i entreprenadrättsliga kretsar bland annat med hänsyn till att kravet på ”föreskriven eller annars fordrad” ställts relativt lågt och till att bestämmelsen om föreskrivna tekniska lösningar inte tolkats i ljuset av ABT 06 som helhet. Vilka slutsatser som bör dras av hovrättens dom är inte självklart. Exempelvis uppstår frågan om det ska ses som en generell regel och gäller i alla fall där parterna avtalat om en teknisk lösning, utan att beakta vem som föreskrivit det. Det är också möjligt att utfallet berott på processuella regler, det vill säga att domstolen inte haft möjlighet att beakta det argumentet eftersom parterna inte lyft det.

Domen har överklagats till Högsta domstolen. Kraven för att få prövning där är högt ställda, men med tanke på det ovanstående är det allt annat än uteslutet att så sker.

Europeiska konstruktionsstandarder, så kallade eurokoder, är tillsammans med Boverkets konstruktionsregler (EKS) regler för byggnadsverk vid verifiering av bärförmåga, stadga och beständighet. Boverket har nu ändrat konstruktionsreglerna (EKS 11) för att förenkla tillämp­ningen och minska kostnaderna.  Ändringarna gäller bland annat kontroller, snö- och vindlast, brandsäkerhet, olyckslast och cisterner.

Europeiska konstruktionsstandarder – eurokoder – är europagemensamma dimensionerings­regler för byggnadsverk vid verifiering av bärförmåga, stadga och beständighet. Utifrån euro­koderna ska nationerna sedan göra val som utgår från medlemsstaternas olika förutsättningar avseende geologi, klimat och kultur. För Sveriges del anges de nationella valen i Boverkets konstruktionsstandarder, EKS. I EKS finns även övergripande regler om säkerhet, kontroll, dokumentation och ändring av byggnader.

Boverket har nu genomfört ändringar i sina konstruktionsregler genom BFS 2019:1 (EKS 11). Detta är ett led i Boverkets kontinuerliga arbete med att se över reglerna för att säker­ställa att hänsyn tas till ändringar i eurokoderna, men också för att förenkla och förbättra tillämpningen. Ändringarna syftar också till att minska den ökade byggkostnad som införan­det av eurokoderna medförde. Boverket har sammanfattat vad ändringarna huvudsakligen består i enligt följande:

• Ändrade regler om kontroller
• Ändrade regler om lastkombinationer
• Ny modell för last från fordon i byggnader och på gårdsbjälklag
• Ändrade regler för indelning i brandsäkerhetsklasser
• Nya regler om brandskydd för Br0-byggnader
• Ändrade regler om trapphus som enda utrymningsväg
• Ändrade regler om brandpåverkan för utomhuskonstruktioner
• Ändrade regler om snölast
• Ändrade regler om vindlast
• Nya och ändrade regler om olyckslast
• Ny regel för utförande av stålkonstruktioner
• Ändrade regler om cisterner

Boverkets ändringar börjar gälla den 1 juli 2019. För arbeten som kräver anmälan eller bygg­lov får de äldre bestämmelserna tillämpas om anmälan/ansökan kommer in till kommunen före den 1 juli 2020. Detsamma gäller arbeten som varken kräver bygglov eller anmälan och som påbörjas före den 1 juli 2020.

Från och med den 1 juli kommer det även att finnas en uppdaterad vägledning om EKS på PBL kunskapsbanken. För att redan nu läsa mera om ändringarna av Boverkets konstruk­tions­regler, se BFS 2019:1 – EKS 11:

https://www.boverket.se/sv/lag–ratt/forfattningssamling/gallande/eks—bfs-201110/

Hovrätten för Västra Sverige har i en dom den 12 april 2019 i mål T 4889-17 haft att bedöma formerna för avisering av ÄTA-arbeten enligt AB 04. Målet illustrerar hur viktiga formaliareglerna i AB 04 är och vikten av att följa dessa.

Omständigheterna i målet

En kommun i västra Sverige hade under år 2014 handlat upp en entreprenad avseende förnyelse av VA-ledningar och omläggning av servisledningar. Entreprenaden var en utförandeentreprenad enligt AB 04. Kommunen hade betalat en kontraktssumma om nästan 3 miljoner kronor samt cirka 200 000 kronor avseende godkända ÄTA-arbeten. Entreprenören hade utöver detta krävt ytterligare ersättning med runt 7 miljoner kronor för såväl kontraktsarbeten som påstådda ÄTA-arbeten.

En del av entreprenörens krav rörde så kallade likställda ÄTA-arbeten enligt AB 04 kap. 2 § 4 (det vill säga arbeten som berodde på avvikande omständigheter som enligt entreprenören var beställarens ansvar). Enligt AB kap. 2 § 7 måste entreprenören utan dröjsmål inhämta beställarens synpunkter när han upptäcker omständigheter som kan utgöra likställda ÄTA-arbeten. Om värdet på arbetet understiger ett halvt prisbasbelopp får entreprenören påbörja arbetet direkt, men måste istället underrätta beställaren om detta utan dröjsmål. Enligt paragrafens tredje stycke måste sådana underrättelser vara skriftliga om detta anges i entreprenadhandlingarna, vilket sker i de allra flesta entreprenader (i regel under kod AFC.23 i de administrativa föreskrifterna).

I detta fall invände beställaren att sådana skriftliga underrättelser inte hade lämnats. Entreprenören invände mot detta och anförde att beställaren löpande hade fått del av entreprenörens anteckningar i dagboken och signerat dessa. Dessutom menade entreprenören att man löpande hade haft en dialog på arbetsplatsen rörande ÄTA-arbeten.

Entreprenören är enligt AB 04 kap. 3 § 13 skyldig att föra dagbok. Under kod AFC.38 i AMA AF 12 föreskrivs att dagboken ska innehålla uppgifter om totalt 14 punkter, varav den sista är ”annan omständighet av betydelse”. Dagboken ska därmed i princip innehålla samtliga omständigheter av betydelse för entreprenaden.

Det är inte ovanligt att en beställare löpande tar del av dagboken och bekräftar detta genom en notering i denna.

Hovrättens resonemang

Hovrätten bedömde att detta inte räckte för att entreprenören skulle anses ha inhämtat synpunkter från eller underrättat beställaren i den mening som avses i AB 04 kap. 2 § 7 första eller andra stycket. En handling som var benämnd URE1 angav inte heller att uppgifterna i denna avsåg ÄTA-arbeten. Särskild vikt fäste hovrätten vid att värdet på de påstådda ÄTA-arbetena översteg kontraktssumman, vilket enligt domstolens bedömning medförde att formkraven blev ännu viktigare. Dessutom hade det inte framkommit att det förelegat något hinder för entreprenören att följa bestämmelserna. Av samma skäl kunde det inte anses oskäligt enligt AB 04 kap. 2 § 8 att entreprenörens eventuella rätt till ersättning skulle gå förlorad.

I denna del delade hovrätten således tingsrättens bedömning om att noteringar i en dagbok enbart utgör entreprenörens uppfattning om olika sakförhållanden som denne bedömer vara av betydelse och att dessa anteckningar därmed inte utgör underrättelser enligt AB 04.

På samma sätt gäller enligt domstolarnas bedömning inte en signering om att man tagit del av dagboken som en beställning av ÄTA-arbeten.

STOCKHOLM (15 april 2019) – Kilpatrick Townsends Stockholmskontor rankas högt av både Chambers Europe och Legal 500 enligt de nyligen offentliggjorda resultaten för Chambers Europe och Legal 500 2019. Resultaten baseras på omfattande undersökningar som utförs av de väl ansedda rankinginstituten.

Stockholmskontorets fastighetsgrupp, som leds av Fredrik Ahlqvist, uppmärksammas av Chambers Europe som ett talangfullt team för dess hantering av komplexa transaktioner på såväl köp- som säljarsidan och i samband med finansieringsfrågor. Teamet som har hög expertis inom fastighetsutveckling och joint ventures arbetar tätt ihop med såväl byråns M&A-team som entreprenadrättsteamet. Bland klienterna återfinns kapitalförvaltare, fastighetsutvecklare och holdingbolag samt lokala och internationella fastighets- och private equityfonder. Fredrik Ahlqvist rekommenderas vidare av klienterna för att vara ”really thorough, extremely available and very business-oriented”.

Chambers Europe listar även Sylvia Lindén, som leder byråns upphandlingsverksamhet, som ”Up and Coming” och rekommenderas av klienterna för sin höga tillgänglighet och sin användbara samt värdefulla rådgivning. Sylvia Lindéns särskilda fokusområde är upphandling inom försörjningssektorerna vilket inkluderar energi, transport och infrastruktur.

Enligt Legal 500:s senaste ranking av de svenska advokatbyråerna rankas Stockholmskontoret högt inom fastighetsrätt, entreprenadrätt, offentlig upphandling och kommersiella avtal, företagsförvärv och transaktioner.

Mattias Wittgren och Nicklas Björklund som tillsammans leder byråns entreprenadrättsgrupp rekommenderas av Legal 500 för sin spetskompetens inom entreprenadrätt. Nicklas Björklund rekommenderas särskilt för sin förmåga att hitta kreativa affärsjuridiska lösningar och Mattias Wittgren listas som en av 2019 års ”Leading Individuals”. Även Marcus Munk lyfts fram för sin avsevärda kompetens inom entreprenadrätt.

Chambers Europe 2019

Legal 500 EMEA 2019

STOCKHOLM (6 mars 2019) – Fastighetskoncernen P&E Persson har tagit in kapital från Investment AB Spiltan. Kilpatrick Townsend var rådgivare till P&E Persson i affären.

Investment AB Spiltan har gått in med 185 miljoner kronor i fastighetskoncernen P&E Persson. Sedan starten för 28 år sedan har P&E Persson byggt upp en fastighetskoncern genom att både ta egna positioner i ett 80-tal fastigheter tillsammans med stora institutioner och ansvara för projektutveckling, fastighetsförvaltningen och ekonomiadministration. P&E Persson har huvudkontor i Kalmar men ansvarar för förvaltning och administration av framförallt kommersiella fastigheter i hela landet med en total yta på 1 000 000 kvadratmeter. Exempel på fastigheter där man är delägare och sköter förvaltningen är det nybyggda Linnéuniversitetet.

STOCKHOLM (14 januari) – Kilpatrick Townsend utökar sin asiatiska närvaro genom att öppna ett kontor i Beijing. Kontoret kommer att ledas av Office Managing Partner Christopher Woods.

Kontoret i Beijingkommer att fungera som en varumärkesagentur och kommer främst att stödja de strategiska behoven för amerikanska och europeiska varumärken på den kinesiska marknaden. Expansionen kommer även möjliggöra ett utökat samarbete med lokala rådgivare.

STOCKHOLM (8 januari 2019) – Kilpatrick Townsend meddelade idag att Hanna Sundberg  inträdde som partner på Stockholmskontoret per den 1 januari 2019.

Hanna Sundberg började på Kilpatrick Townsend 2010 och hon är specialiserad inom fastighetsrätt med särskild inriktning mot transaktioner.

”Vi är mycket glada över att Hanna blir partner. Hanna är en oerhört duktig advokat och en viktig del av vår fastighetsverksamhet. Hanna kombinerar juridisk spetskompetens inom fastighetsområdet med en djup branschkännedom och ett stort engagemang för såväl byrån som våra klienter.”, säger Mattias Wittgren, Managing Partner för Stockholmskontoret.

”Jag började som trainee på Kilpatrick Townsend för drygt åtta år sedan och det känns väldigt roligt och spännande att jag nu erbjudits möjligheten att ta detta steg. Jag ser fram emot att i än högre utsträckning vara med och utveckla byråns verksamhet och fortsätta leverera högkvalitativ rådgivning till våra klienter tillsammans med mina skickliga kollegor.”, säger Hanna Sundberg.

STOCKHOLM (5 december 2018) – Kilpatrick Townsend  meddelade idag att Erika Finn inträdde som advokat på byrån per den 26 november 2018.

Erika Finn kommer närmast från Norburg & Scherp. Tidigare har hon även arbetat på Setterwalls och Gernandt & Danielsson.

”Vi är mycket glada över att välkomna Erika till oss. Erika är en erfaren och kompetent advokat som kommer att passa väl in i vårt team. Vår entreprenad- och tvistelösningsverksamhet har haft en mycket stark utveckling under de senaste åren och med Erika ges vi möjligheten att växa och fördjupa den verksamheten ytterligare”, säger Mattias Wittgren, Managing Partner för Stockholmskontoret.

”Jag ser väldigt mycket fram emot att vidareutveckla Kilpatrick Townsends erbjudande inom tvistelösning tillsammans med byråns alla skickliga och trevliga medarbetare”, säger Erika Finn.

STOCKHOLM – Den 5 oktober 2018 kom två nya domar från Arbetsdomstolen som begränsar arbetsgivarens möjligheter att använda värvningsförbud, d.v.s. bestämmelser som förbjuder tidigare anställda att rekrytera arbetsgivarens personal.

I domarna klargörs att en restriktiv syn ska iakttas på tillåtligheten av värvningsförbud, d.v.s. samma syn som Arbetsdomstolen sedan tidigare har på konkurrensförbud (förbud att arbeta i verksamhet som konkurrerar med den tidigare arbetsgivarens verksamhet). Genom domarna begränsas utrymmet att använda värvningsförbud mot anställda kraftigt. Utrymmet att använda värvningsförbud mot kunder och leverantörer prövades inte, men för att skydda bestående kundrelationer finns det enligt domarna utrymme för en mindre restriktiv syn.

 
Den praktiska betydelsen av Arbetsdomstolens nya praxis

• Arbetsgivare bör se över befintliga värvningsförbud i gällande anställningsavtal och anpassa mallar för framtida anställningar.
• Värvningsförbud som tidigare ansågs giltiga kan nu anses oskäliga och ogiltiga.
• Det är fortsatt osäkert vad som gäller avseende värvningsförbud mot kunder och leverantörer, försiktighet bör iakttas.

Åtgärder som kan minska risken för ogiltiga värvningsförbud

• Kontrollera att värvningsförbud enbart gäller i förhållande till anställda hos arbetsgivaren som den anställde arbetat tillsammans med.
• Kontrollera att värvningsförbud inte gäller i förhållande till anställda hos arbetsgivaren som anställts efter anställningen upphört.
• Kontrollera att värvningsförbud inte gäller i förhållande till anställda hos arbetsgivaren som självmant kontaktar den anställde som omfattas av förbudet.
• Kontrollera att värvningsförbud inte gäller under längre tid än nödvändigt.
• Inför rimlig beloppsbegränsning för storleken på vite vid brott mot värvningsförbud.

Vi hjälper er

Vi kan snabbt och effektivt implementera justerade värvningsförbud i era anställningsavtalsmallar. Vi kan också tillhandahålla innehåll till kommunikation mellan HR och anställda som kan användas för att förenkla och motivera implementeringen mot befintliga anställda.

Kontakta oss så berättar vi mer!